36 dagar kvar till BF – aj, aj, aj och gäääsp

Jag är trött, så trött. I alla fall på kvällarna. Som nu. Håller på att avlida av trötthet.

Idag kom de första riktiga ”stötarna” neråt, och det har känts som att Hoppsan typ försöker sparka sig ut genom fiffi. Fast hen lär ju fortfarande ligga med huvudet nedåt, så det är nog mest så att hen börjar bli stor och få det trångt, och att det känns av ner mot underlivet när hen spjärnar. Men visst är det de första föraningarna/påminnelserna om vad som snart ska ske, och varifrån. Aj.

36 dagar kvar. Tre gånger tolv dagar. Det känns omöjligt lite.

Jag har jobbat idag, men avrundade rätt tidigt på grund av trötthet, och på grund av att L skickats hem från föris med ”dåligt allmäntillstånd” och rinnande ögon. Det har inte blivit någon riktig ögoninflammation, ingen svullnad eller varbildning i ögonen, men hon är lite hostig och liksom lite tårögd hela tiden. Ingen feber. De hade hintat igår vid hämtning om att hon kanske borde vara hemma idag eftersom hon sov länge på vilan igår, och att ögonen rann. Men jag tyckte hon verkade rätt normalpigg imorse, och tempen låg på 37,1. Och liite småkrasslighet tycker jag faktiskt inte motiverar vabbande såhär års, när nästan alla är småkrassliga hela tiden. Men det tycker tydligen förskolan. Så vad gör en?

Hennes språk håller verkligen på att utvecklas och blomma ut, och på bara några veckor har det börjat pusslas ihop fler både två- och treordsmeningar. Till och med fyra ord ibland. ”L:s tur mamma. L sova mamma först.” Hävdade hon idag när H började hävda att han skulle sova med mamma idag. Hon kan till och med nästan hela Lilla snigel: ”Snigel akta dig. Annars tar jag dig!” pratsjunger hon. Ganska typiskt också att hon sover oroligt och helst i vår säng, när det är stora genombrott på gång.

Nu är det dags för preggot att somna.

53 dagar kvar till BF – det går upp, det går ner

Idag har det varit en lite tyngre dag igen, med sedan länge bortglömda höftsmärtor som gjort comeback, stramande i ljumskarna, och en ganska stadig svanskotesmärta så snart jag stått upp.

En tyngd i bäckenet, helt enkelt. Kanske håller Hoppsan på att sjunka ner? Hen har varit ganska lugn idag också, men ändå rört sig regelbundet.

Vi har pysslat hemma, och struntat i att ge oss ut i det ombytliga vädret, som bjudit på ömsom yrsnö, ömsom solsken. Samvetet har varit lite dåligt över det, eftersom H längtar efter att cykla mer.

Men jag har i alla fall ägnat en lång stund medan L sov middag åt H, med både billek på lekrumsmattan och bygge av monstertruck i smålego. Det förra är jag SÅ dålig på, alltså vanlig lek. Jag känner mig bara uttråkad och tafatt och vet inte vad jag ska göra. Det senare är mer min grej, att sitta och pyssla med något mer konkret. Om det inte vore för mina fumliga gravidfingrar, som genast känns vääldigt svullna när jag måste pilla med de där allra minsta legobitarna. H hann såklart ledsna innan bygget var klart också, så jag fick bygga färdigt själv medan han gick iväg och lekte…

Det känns att jag egentligen behöver sova när L sover på helgerna, för jag är dödstrött på eftermiddagen annars. Att prioritera H lite känns dock viktigare – han pratar hela tiden om att han vill leka med just mig. Det är så lätt hänt att glömma bort det större, självständigare och ”lättare” barnet i allt kaos med hushållssysslor och en snart-tvååring som verkligen börjar bli sådär omöjligt orimlig som bara barn i tvåårsåldern kan vara.

Idag var det ”Ejja dum”, ”Mamma dum” och ”Pappa dum” mest hela tiden (Yay, ändå, för ny tvåordsmening!), och utbrott över att mamman dansade drakdansen. Eller att H gick på toaletten. Och andra ganska orimliga och oförståeliga saker.

Något produktivt har i vart fall gjorts, för högar med urvuxna barnkläder som belamrat både tvättstuga och sovrum har sorterats ner i lådor, och ett litet urval av saker i storlek 50/56 har plockats fram för att tvättas och packas i en BB-väska så småningom. Igår kom jag ihåg att köpa både babyolja, hårsnoddar och sensitive-wipes också. Den stora necessären är tvättad och hänger på tork.

Det tar sig – jag har en plan att försöka ha BB-packningen klar till vecka 35, så att det är gjort med god marginal.

66 dagar kvar till BF – en alldeles vanlig måndag

Ny arbetsvecka nu igen, och ingen dag som kommer att gå till historien på något sätt. Hela familjen var måndagstrött på morgonen.

Utom L, som glatt tog morgon vid 05.15. Men hon kan vara förlåten, eftersom det första hon gjorde var att klättra över mig, lägga sig tillrätta bredvid mitt huvud, klappa mig på kinden och säga ”Ähska!”. Jag brukar alltid stryka henne över håret och kinden och säga att jag älskar henne det sista jag gör när jag nattar henne, och redan i förrgår upprepade hon ”ähska” när jag sade det. Och idag var det alltså premiär på att berätta att hon älskade sin mamma, alldeles självmant. Sedan ville hon börja klättra runt, skulle ”hämta” storebror som låg skavfötters, och läsa böcker. Själv låg jag där och visste att det var en halvtimme kvar till första larmet, och 45 minuter tills det egentligen var dags att gå upp och göra måndag. Men, som sagt, ett ”Ähska!” kan förlåta ganska mycket här i världen.

När jag hämtade på förskolan fick jag dock veta att hon börjat bita sina kompisar. Helt oprovocerat. Jeeez, vad vi kommer att få fullt upp med denna lilla donna! (Och nu har jag officiellt en av dessa ungar som andra föräldrar som är på förskolan på besök eller för inskolning vill typ ställa ut i snön.)

Både svettningar och svullnader har fortsatt idag, och jag har insett att mina spruckna och ömmande läppar förmodligen också orsakas av vattenansamling. Hoppas ändå att det är övergående.

Hoppsan har varit måndagsvild. Jag ser verkligen ett mönster i att hen är mycket lugnare på helgerna, medan det är fullt ös när jag sitter på kontoret på vardagarna. Det är som att hen antingen sövs, eller ligger stilla och lyssnar, under all kakafoni när hela familjen är hemma, medan det blir långtråkigt när jag bara sitter i mitt tysta kontorsrum och knattrar på tangentbordet, och hen då passar på med lite gymnastiska övningar. Jag tror dock att hen levt rövare inatt medan jag sov också, för jag var alldeles öm i högersidan, just där sparkarna brukar träffa, när jag vaknade.

Även under kvällen har det varit livligt, och en gång när jag hade handen på magen medan jag hostade kände jag för första gången denna graviditet att jag hade något i magen som inte är jag. Det var något liksom… hårt därinne! Och jag fick plötsligt tillbaka känselminnet av hur det känns ännu lite senare i graviditeten, när en kan känna en liten hand eller fot mot sin egen handflata.

100 dagar till BF, och språkutveckling vid 21 månader

Idag börjar nedräkningen, 100 dagar kvar till bebis.

Undrar om jag klarar av en daglig rapportering? Jag tänker i alla fall försöka.

Hoppsan lever om precis som vanligt, och igår bokade jag in glukosbelastningen till nästa måndag. Fint sätt att sparka igång veckan på, va? Förutom att det är *urk* så har jag denna gång en anledning till lite oro, efter att ha uppmätt det högsta blodsockervärdet jag någonsin haft vid någon kontroll hos barnmorskan förra veckan. Hoppas, hoppas att det bara var morgonmuffinsen från Espressohouse som spökade!

Jag hade också lyckats supa bort min pappersremiss, så jag fick ringa barnmorskemottagningen och be dem skicka en ny. Sedan upphittades såklart den första hemma…

Jag har också fått kallelse till TUL i slutet av oktober, det måste vara någonstans kring vecka 32. Kanske det sista ultraljudet någonsin? Fast om jag utvecklat graviditetsdiabetes blir det nog ett antal till. Med H fick jag göra ett TUL i vecka 37 också på grund av ett hopp uppåt på SF-kurvan, men han var ju helt normalstor, bara en kurva över medel.

Barnmorskemottagningen på DS. Blodprov på DS provtagningscentral. Ultraljud i Mood-gallerian. Barnmorska på DS. Ultraljud på Odenplan. Barnmorska på DS. Glukosbelastning är inte längre på DS provtagningscentral, utan då ska jag kuska iväg till Aleris i Täby centrum. Nästa ultraljud blir på Sophiahemmet. Vilket sammanhang under en enda graviditet, va?

Tur att jag hinner föda innan barnmorskemottagningen läggs ner i alla fall. Om jag bryr mig om att gå på efterkontroll så blir det dock någon helt annanstans. Jag gick inte på någon efter L, och det tog mig 2-3 månader innan jag masade mig iväg efter H. För det måste en ju boka in själv, och då undviker jag det gärna pga hatar gynundersökningar. Går inte gärna på sådana utan att ha blivit kallad. Det känns så märkligt att plötsligt behöva visa upp hela ”härligheten” för barnmorskan som bara klämt en på magen under en hel graviditet….

Apropå hela härligheten så har L, som lär sig nya ord i en helt rasande takt, nu fått ett namn på det hon har mellan benen. ”NIPPA!” tjuter hon förtjust och pekar. Även ute på restaurang. Gulligt, men smått pinsamt. För jag vill ju gärna bekräfta att hon lärt sig ordet rätt, som vi gör med andra ord hon snappar upp, och även befästa att det är något helt normalt och bra att ha en snippa. Men när hon ska peka ut den för random folk… lite skämsigt blir det ju…

Kroppsdelar är generellt intressanta just nu, och bland det roligaste är att varje dag gå igenom vilka i familjen som har svans och inte. Tio gånger tio gånger ska det konstateras att mamma, pappa, L och ”Ejje” (H) inte har svans, men att katten Kajsa har det. Och Doris och Minna. Varje insomning och uppvak ska mammas ögon, näsa och mun pekas ut. Eeuga, mejah (ett mera, till öga) näsha, munn. Ååål bott! (Stryka bort håret från ansiktet.) Armar, fötter, händer, ben, rumpa och navel (nana) kan också namnges.

Hon lärde sig äntligen sitt eget namn för ett par veckor sedan också, efter att ihärdigt ha insisterat på att hon också heter ”Mamma” det senaste halvåret eller så. Hon måste vara uppe i minst hundra ord nu, och det tillkommer något nytt varje dag.

Det gulligaste är att hon är väldigt medveten om känslor hos andra runt omkring sig, gestikulerar mot ögat och säger ”sess” när hon hör eller ser någon som är ledsen. ”Ajjj” när någon är arg. Ett drama som utspelade sig för en dryg vecka sedan, då jag på väg mot förskolan fick rädda en ung skata som lyckats fastna med huvudet mellan två staketstolpar, pratar hon mycket om. ”Båååge. Sassa.” (Fågel. Fastnat.) säger hon bekymrat. Och jag får försäkra att allt gick bra – mamma hjälpte fågeln och den flög iväg.

Det är verkligen en fröjd att vara hennes mamma just nu, att hela tiden bli inbjuden att ta del av hennes alltmer växande medvetenhet. Och hon är så glad. När hon inte är sur. För då är hon jättesur. Springer iväg och tjurar i hörn. Springer fram och slår på en och springer tillbaka till sitt hörn. Sådana stora känslor hela tiden.

Nej, nu är det dags att jobba lite. 100 dagar kvar.

Hon är så söt när hon sover…

Den här lilla människan. Hon driver mig till vansinne. På riktigt.

Hon har busglittriga blåa Pippi-ögon, ett leende som kan lysa ikapp med solen, guldiga lockar i nacken och den sötaste lilla knappnäsan.

Hon är 20 månader gammal imorgon, och orden börjar spruta ur henne. Hon börjar dagen med att räcka mig min telefon ”måån!” och mina glasögon ”öugo!”, och nu på semestern är nästa ord ”Bada!” (med tilläggen ”mak blääh!” om hon vill bada i havet där vattnet smakar blä, eller ”apa!” om hon vill bada i barnpoolen där en apa tronar högst upp i masten på piratskeppet.

Hon har redan blivit som en liten fisk i vattnet, och flyter och kan vända sig själv med armpuffar på. Landar på fötterna, eller reser sig i alla fall på en gång, efter att ha åkt vattenrutschbana. Ropar ”Meah! Meah!” efter att ha blivit ikastad i poolen, fast hon hamnar helt under vattnet först.

Medan vi klär på oss kommenterar hon glatt vilka kläder och annat som vi behöver. ”Töhja! Kooh! Toff!” (tröja, skor, hårsnodd). Hon svarar ”Jaa!” och ”Nääh!” med eftertryck när hon blir frågad om något. Häromdagen tittade hon mycket bekymrat på insidan av min arm och sade ”Jiiita?!” (som betyder rita eller krita, vi är inte säkra). Hon trodde att någon hade ritat på mamman, när hon såg mina blodådror lysa igenom huden!

Hon är så uppmärksam på allt jag gör, alla rutiner. Vet precis vad som ska göras när och vart olika saker ska ligga. Efter två dagar bekräftade hon ”Mörj!” och svepte handen över sin mage och bröstkorg när jag sade att vi skulle smörja in oss innan vi gick till badet. Hon säger ”Dörst!” när hon är törstig, och blir kränkt om hon inte får ”Kowk!” när jag räcker över en vattenflaska, för skruva på korken kan hon minsann göra själv.

Igår blev hon helt vild till underhållningen efter middagen, då det sjöngs klassisk soul av Motown-typ, och hon hopp-sprang-dansade fram över det lilla dansgolvet framför scenen, eller stod och skakade loss medan hon klappade händerna. Efter att ha tagits därifrån (klockan var ändå kring 22 och hög tid för att sova) kämpade hon som en tok för att ta sig loss medan hon ropade: ”DANSA! DANSA!”

Hon är så full av spunk, och bara så jädrans söt, att mitt hjärta ömsom smälter och ömsom pyser upp av stolthet varje dag.

Men hon testar alla gränser. Hela tiden. Har ätit färdigt 45 sekunder efter att vi satt oss till bords, och spenderar resten av tiden medan vi andra äter med att hälla ut juice över hela sig och bordet, VÄLDIGT mycket med flit, banka med bestick eller mosa in mat i sina lår. Eller skrika och gnälla, om hon flyttas bort från bordet, eller alla saker flyttas bort från henne.

Hon häller ut vatten i soffan så fort hon får chansen. Rymmer iväg till en större pool om hon kan. River sönder böcker. Äter tandkräm. Fullt bus-ös hela tiden. Och hon kan vara så sur, så sur. Bara skaka på huvudet och fäkta och slåss och inte vilja någonting. Grina och gnälla och kasta saker omkring sig. Tills hon får en acceptabel muta. Glass eller kaka brukar funka…

Inte en sekund går det att slappna av när hon är vaken. Och hon vill vara med mamma. Hela, hela tiden. ”Mamma!” ropar hon konstant. Även när jag sitter bredvid henne. Vill ha fullt fokus, jämt. Och det är lika delar bedårande och skitjobbigt. För hon är så mycket, hela tiden. Och det hade varit skönt att lämna över henne till pappan mera. För att få lite tid både för mig själv, och för H.

Men sen går det inte att värja sig mot sättet hon bara tittar på mig, mot mig, om hon sitter i pappans famn när vi badar. Hur hon sträcker ut armarna mot mig, och suger fast med hela kroppen när hon får chansen. En hård bensax runt min sida, små fingrar som kniper hårt runt min baddräkts överdel, och ett litet huvud som lutas mot min axel, lyckligt suckandes ”mamma.”

Lilla gumman. Du gör din mamma galen. Av kärlek, ilska, stolthet, frustration, ömhet, desperation. Allting omvartannat.

Ibland funderar jag på hur det hade varit om hon hade varit vårt första barn. Hur det hade varit att vara mamma till bara henne en tid. Att ha mer att ge till henne, hon som kräver så mycket. En tid som vi fick med H, och han med oss, men som vi aldrig fick tillsammans med L. Och nu ska hon så snart bli storasyster, och hennes tid som minsting blir också kort.

Mellanbarn. Ibland känns det fruktansvärt orättvist mot henne, och ibland ser jag det positiva i att hon som ropar högst och kräver mest inte kommer att finna sig i att bli bortglömd i mitten av barnaskaran. Hon kommer att se till att få sitt i livet, denna lilla donna. Och det är bra.

Bajskatastrofer, glasskatastrofer och skiftarbete

Barnens första sommarlovsvecka går mot sitt slut. Fast med hänsyn till ögoninflammationer så är det nästan två veckor redan. Båda ungarna är nu friska, och det var mindre dramatiskt än jag trodde med denna för oss nya åkomma.

B har fått dra det tyngsta lasset vad gäller barnpassningen, eftersom han är lite mitt emellan uppdrag i sin firma nu, medan mitt jobb inte riktigt går att bara lägga på hyllan i en månad. Men självklart får jag mycket kortare arbetsdagar, mer som halvtid. För att det liksom inte är görbart för en förälder att ha båda ungarna på heltid. Inte med förståndet i behåll i alla fall. Så vi går lite i skift, så att B kan komma ifrån lite också.

Lilla fröken L utvecklas explosionsartat just nu, främst vad gäller kommunikation. Jag vet inte hur mycket som beror på att jag inte riktigt minns, men det känns som att hon är så mycket lättare att kommunicera med än vad H var i den här åldern. Hon förstår enormt mycket av vad en säger, och även om hon inte pratar så mycket så är hon väldigt tydlig med att nicka, skaka på huvudet och peka.

Hon kan en hel del ord, men många uttalas fortfarande bara med en stavelse, och hon sätter inte ihop två ord ännu. Men hon säger ”mera!”, ”titta!”, ”den!”, ”hej!”, ”hejdå!” i kombination med pekningar och vinkningar. Dagens nytillskott var ”Kom!” i kombination med ”kom hit”-gesten. Och att hon plockar upp leksakstelefonen och säger ”hallå!”. De ord hon uttalar mer rent är lite av en eklektisk blandning: bajs, duscha, kaka, tårta, apa, vovve, äpple.

Med denna utveckling har också kommit mammighet, separationsångest och raseriutbrott när hon inte får sin vilja fram. Härom morgonen blev det total katastrof när hon inte fick glass till frukost. Hon stod och slet i lådan i frysen där glasspinnarna förvaras, och bara skrek och grät sig högröd i ansiktet när hon inte fick någon glass. Utbrottet varade halva frukosten igenom, tills pappan gav henne ett vaniljrån. Vad gör en inte för att få dricka morgonkaffet i tystnad…? Hon fick i alla fall ingen glass.

Hon gråter hjärtskärande och slåss och fäktas när hon märker att jag är på väg att gå hemifrån. Jag går sönder lite inombords när jag ändå måste gå. Lilla snuttan! Det känns som att hon varit mer mammig än H, och ibland undrar jag om det beror på hennes jobbiga första tid, när det kändes som att vi hade en konstant kamp som innebar att hon ville sitta som ett plåster jämt, och jag gjorde allt för att bara få lägga henne ifrån mig ibland. Eller så är det bara samma kamp som pågår fortfarande – hon som vill ha hela mig, hela tiden, och jag som bara behöver få vara ifred ibland.

I onsdags möttes vi upp all fyra efter att jag var klar på kontoret, och käkade thaimat på stan innan det var dags att gå hem och kolla på Bolibompa. Som båda barnen älskar, utöver att L är skitsur när det kommer filmer och stör när hon bara vill kolla på draken. ”BOMPA! Bompa!” gnäller hon då, och ger mig alla fjärrkontrollerna för att jag ska få fram draken igen. På väg från restaurangen började H klaga på att han var nödig. Med en kvarts promenad kvar hem tänkte vi att han nog kunde hålla sig (orutinerat att inte se till att han gick på toa på restaurangen, jag veet, men han brukar vara så duktig på att säga till när han är nödig, och brukar inte bli akut nödig när vi är i ”transport”-stunderna).

Han behövde både kissa och bajsa sade han. Vi bad honom försöka hålla sig sista biten hem. Men plötsligt sprang han fram till en plantering vid en fontän, drog ner byxorna och ställde sig och kissade på blommorna. Och sedan började det ramla ner bruna kluttar på stenläggningen bakom honom! Panik! Jag sprang fram och försökte rädda shortsen som hängde runt anklarna, såg de stora bajshögarna glittra i kvällssolen och började ulka. B fick rusa fram och ta över räddningsinsatsen medan jag stod och svalde en munfull uppkräkt thaimat. L satt i vagnen och ropade: ”OJ! BAJS! OJ! OJ! BAJS!”. En hundbajspåse, tretton våtservetter och tre flaskor fyllda med fontänvatten senare rullade vi hemåt med en nakenrumpa i vagnen och en hyfsat sanerad brottsplats. Åh, glamouren!

Graviditeten märks det inte mycket av just nu, livet utanför min kropp tar mycket mer fokus än det inuti. Men det är ju veckobyte imorgon (idag, eftersom jag nattsuddar efter fyra timmars nattningssömn), så det får bli ett eget inlägg om preggolivet senare.

Mål uppnått!

Det är inte mycket som flyter på för min del just nu, det mesta känns tungt och motigt. Men jag har i alla fall nått mitt aktivitetsmål för andra månaden i rad – ett snitt om en mils promenad om dagen på månadsbasis.

Det blev inte så mycket jämnare fördelat denna månad heller, mest för att jag hela tiden låg före i snitt, och då kunde ”unna mig” en kväll i soffan med gott samvete de kvällar då vädret var som sämst, eller jag som tröttast.

Just nu känns det inte som att jag nått någon positiv effekt alls, men det är nog för att jag känner mig allmänt nere och har en förkylning på ingång. Efter förra månaden kände jag mig både starkare och piggare.

Jag tänker fortsätta med samma mål ett tag till, men ska jobba med att öka promenadtakten och minska antalet ”slappardagar” och hellre låta genomsnittet gå upp istället om jag råkat gå lite extra vissa dagar.

Igår dubbelnattade jag framgångsrikt, med en unge på vardera sidan om mig i dubbelsängen, vilket ju är en bedrift i sig. Och hade då dessutom duschat båda de små liven innan sänggående. (Men middagen var pannkakor från frysen, så det blir nog inget Årets Mamma-pris ändå.)

L ääälskar att duscha, och har – efter Mamma, Pappa, Titta, Katt, Kacka, Brumbrum och Vovve – infogat ”dzjuszja” i sin vokabulär. Hon säger även ”näh” och ”nöhnöh” för näsa och gris, men det är mer förstadier till ord än så länge.

H är inne i någon trotsfas och har helt tappat förmågan att höra oss när vi ber honom om något eller förmanar honom. Det slutar med skrikfest flera gånger om dagen, och jag känner mig usel efteråt. Han blir mäkta upprörd om någon tillsägelse går in, och ”vill inte vara med er när ni säger sådär” eller meddelar att ”ni har förstört mitt liiiv”.

Morgnarna med L

Hon är en liten morgonmänniska, min dotter. Det är säkert bra…the early bird o.s.v… men det är liiite slitigt att vara mamman, som inte är morgonmänniska, men som också måste vakna runt 06. Alla dagar i veckan.

B är extrem icke-morgonmänniska, och om jag till äventyrs skulle strunta i L på morgonen, så har jag ändå vaknat till så pass att jag inte kan somna om innan han reagerar på att hon är vaken.

Hon står där i sin spjälsäng – som hon i princip alltid sover hela natten i, efter att ha nattats i vår eller H:s säng och sedan lagts ner sovande i – och hoppar. För det mesta tycks klockan vara 06.07, men ibland kan den vara 05.55 eller 06.22 också.

Optimistiskt drar jag upp henne i vår säng och knökar in henne mellan mig och tre-och-ett-halvt-åringen, som aldrig sover en hel (eller en halv) natt i sin egen säng. Ger napp och kramar om och hoppas-hoppas-hoppas att hon vill bara gosa, eller gubevars sova, en liten stund.

Det brukar inte fungera någon längre stund. Vissa dagar börjar hon omgående kravla ner till fotänden och hasa ner från sängen, andra kan det ta tjugo minuter. Det som händer sedan är det gulligaste jag vet.

VARJE morgon går hon runt sängen, fram till mitt nattduksbord, tar upp mina glasögon, viker ut skalmarna, och räcker över glasögonen till mig. Hon började med det redan innan hon fyllde ett, och det är en vana som verkligen satt sig. En vana som genast suddar ut allt agg som mamman eventuellt kan ha hyst angående det tidiga uppvaknandet.

Hon är sitt allra mysigaste just om morgonen. Utsövd och glad och full av tankar och funderingar. Det märks att hon ofta liksom sovit på ett ord eller någon färdighet, för det är oftast på morgonen som de nya orden bubblar ur henne, eller att hon kommer på någon ny ”lek” att testa på mamman.

Så de är en ljuv plåga, dessa tidiga väckningar. Jag är ofta sååå trött, men också sååå kär i den här lilla varelsen som jag givit upphov till.

Vi smyger oss upp, och låter de andra två grisarna snusa vidare. Väl uppe vill hon gärna leka med paddan. Redan för någon månad sedan hade hon ett ord för den, ett duvkurrsliknande dwuu-dwuu, som nu blivit mera som ”pappa”. Jag kan inte fatta att lillungen på bara dryga året sitter där själv med en ipad och pekar allt bättre med bara pekfingret, och leker med pekboks- och tittut-apparna.

Eller så hämtar hon fjärrkontrollen till teven, räcker den till mig och säger uppfordrande: Babba! för att jag ska starta Babblarnas YouTube-kanal. Och så dansar hon och skrattar, tills det kommer någon sång hon inte gillar. Då grinar hon teatraliskt och slår mig med fjärrkontrollen för att jag ska byta låt.

Med lite tur kan jag hjälpligt tippa i mig en kopp kaffe medan hon njuter av underhållning och får en smörgås. Sedan bär det av på morgonpromenad om det är helg. Ett bra sätt att klara av dagens första kilometrar, få lite frisk luft och dagsljus, och köpa hem färska frallor till helgens mysfrukostar. L får se ”kacka” och ”vovvov”, som är det absolut bästa hon vet. Och jag får en timme då jag slipper lyfta ner henne från köksbordet.

För någon vecka sedan kom hon med ett leksakståg, och jag gjorde ett ”tschook-a-tschook-a-tscook”-ljud. Som hon genast tolkade som ”cookie-cookie-cookie”. Varvid jag dog sötdöden, och nu säger hon ”cookie-cookie-cookie” mest hela tiden.

Nu är det dags att gå ut på dagens morgonpromenad.

Skön lunk…

Den här veckan har vi skiftat om jobb- och föräldraledighetsdagarna lite, och jag fick två föräldralediga dagar i rad i början av veckan.

Det har känts bra. Jag har börjat komma ifatt lite på jobbet, och kan koppla bort jobbet relativt bra när jag är hemma. Lillasyster har börjat få ett lite mer förutsebart dygnschema igen, så jag passar på att njuta innan det svänger igen.

Hon vaknar tidigt på morgonen, sällan efter klockan 06, men eftersom hon tar ett längre sovpass sedan, mellan 08 och 10 eller ibland ända fram till 11, så känns det rätt okej ändå. Det är liksom inte fullt fräs hela förmiddagen, utan jag kan unna mig en seg förmiddag i kompensation för den lite kortare nattsömnen.

Upp tidigt, sedan sova, ett längre lekpass, lunch och sedan sova igen, är L:s melodi just nu. Tyvärr vaknar hon när det är dags att hämta H, eftersom hon mer är typen av bebis som sover ensam i sin vagn i ett tyst stängt rum, än typen som sover i en rullande vagn ute, med mamma, storebror, folk, bilar, hus och träd att titta på. 

Sedan är det mellis (vill ha ALLT som storebror får) och lek (vill leka med ALLT som storebror leker med, till storebrors förtret) efter hemkomsten, och oftast en kortare sovstund vid 16-17. 

Efter sovstunden får hon middag, men kämpar envist för att få vara vaken och med även vid vår middag framåt 19-tiden. Uttrycker både verbalt och med hela kroppen att hon OCKSÅ VILL HA! Hon får smaka på det mesta, och är sedan äntligen redo att sova vid 20-tiden, då det är tydligt att det inte händer något mer roligt denna dag. Ibland får hon en flaska ersättning om hon vaknar mer på kvällen, i syfte att hon lätt ska somna om med varm vätska i magen, men det är långt ifrån varje dag hon får någon ersättning alls numera.

Hon vaknar och vill upp till min säng vid 02-03, ammar eventuellt någon ynka skvätt då, också väldigt tydlig med vad hon vill, och vilket bröst hon vill ha. Gnäller, kravlar och drar i mina kläder tills hon får det hon vill. Sedan är det dags för en ny dag vid 5-6-tiden, just nu behagligt lik föregående dag.

Den senaste veckan har hon börjat krypa mer än åla, men oftast med en knasig krypstil där hon liksom har benen kvar i nästan samma position med brett mellan knäna och mest bara svänger med höfterna från ena sidan till den andra för att komma framåt, istället för ett ”rent” krypande med ett ben i taget som dras in under kroppen. Det är så kul att alla ungar verkar ha sin egna krypstil, i alla fall innan de bemästrar ett ”klassiskt” krypande.

H är riktigt gullig just nu, strör ömhetsbetygelser omkring sig och gör det mesta vi ber honom om utan knot. Utöver att gå på pottan/toan då… Gaah, jag vill verkligen att han ska sluta med blöja som… igår! Vill inte gärna bara ta bort den utan hans samarbete p.g.a. lat och rädd om golv och möbler, men ska göra ett försök med en redig muta. Tänkte ta med honom till en leksaksaffär och låta honom peka ut något han verkligen, verkligen vill ha, och säga att han får det så snart han varit utan blöja i typ två veckor eller så. Whatever-works-parenting är min melodi 😉

I övrigt har han genomgått en språklig explosion. Han har ju pratat bra ganska länge, med rätt långa meningar och många ord. Men sedan han började förskolan igen efter sommaruppehåller har hans språk plötsligt blivit dubbelt så avancerat som förr, med förmåga att verkligen berätta om hela händelser, klart och tydligt och hyfsat grammatiskt korrekt. 

Men fortfarande med en del små charmiga egenheter: egna och feluttalade ord som duppaduppel (bubbelvatten), tittören (trottoaren), oförmåga att använda rätt possessiva pronomen (jags cykel, dus tallrik, vis hus, doms trädgård), och en fast tro att alla andra är pojkar och ”han”. 

Det där med genusorden låter jag bara bero – det känns knasigt att sitta och hamra in att det är olika ord för pojkar och flickor (som han knappt vet finns), som att det verkligen är avgörande om han kallar någon för hon eller han. För honom är det fullt logiskt att L kan vara en ”kladdgubbe”, att han kan vara en ”bustjej”, att farmor är en av ”mina (hans) gubbar” och att han kan bli först mamma, sedan pappa, när han blir stor. Jag brukar rätta när han kallar L för ”lillebror”, mest för att det blir förvirrande för folk när han berättar att han har en lillebror, och jag sedan berättar vad L heter.
Idag har jag jobbat, och är redo att stupa i säng.

Åttamånaderskontroll och treårskontroll på BVC

Det blir stötvisa uppdateringar här just nu. Sömnen stökar fortfarande för lillan, och jag får inte många sammanhängande timmar själv med anledning av detta. Kämpar mig igenom dagarna i en dimma, och förvandlas till en blöt fläck på golvet (eller nåja, i soffan oftast) när barnen väl somnat om kvällen.

Gårdagen (i förrgår vid det här laget) förtjänar dock en uppdatering, eftersom det var stora milstolpar i småttingarnas liv: storebrors 3-årskontroll och lillasysters 8-månaderskontroll på BVC. Haha, så episkt var det kanske inte, men det var ju ett tag sedan vi fick en officiell kontroll av telningarnas utveckling…Tacksamt nog fick vi ett sammanbakat besök, och infann oss hela familjen igår (i förrgår) eftermiddag. Båda barnen fick ett stort fett ”OK” i rumpan!


H vägde in på 16,55 kilo och 96 centimeter, strax över medel på båda kurvorna. Något mer över medel på vikten än längden, men inte på något sätt så att han vägde för mycket för sin längd. Han fick namnge föremål på bilder (typ boll, penna, mugg, bil, mössa, äpple), och svara på några frågor om bilderna (”Vad kan man äta?” ”Äpplet”, ”Vad gör man med bollen”,”Sparkar på den!”,”Vad har man i muggen?”, ”… …”, ”Vad brukar pappa dricka?” ”Jiiiin! (Vin)”. Generad pappa, men BVC-sköterskan har nog hört värre saker ur barnamun :-D.

Sedan kollades förmågan att ta instruktioner: ”Ge äpplet och pennan till mamma!”, förmågan att rita bollar (det blev mer spiraler, men det var nog viktigast att han försökte göra något runt) och att han hoppade på hela foten. Vi pratade om potträning (går sådär med det när han aldrig vill gå på pottan), motorik och mat, och sköterskan tyckte att han var väldigt duktig på att leka och prata.


L vägde in på 8 820 gram och var 70 centimeter lång, och låg precis på medelkurvan, som hon följt perfekt de senaste månaderna. Huvudmåttet kommer jag inte ihåg, men det var en liten bit över medel (blir nog en smart tjej av den där lilla). Det gjordes inga direkta andra kontroller av henne, men det var rätt uppenbart att hon låg bra till motoriskt eftersom hon ålade blixtsnabbt genom rummet, ställde sig mot fönsterbänken och bankade på den, satt och lekte med leksaker och var sitt vanliga aktiva jag. Sköterskan nöjde sig med att konstatera att hon var tidig, och sedan pratade vi lite mat, tänder, prat, om hon verkar se och höra bra samt det obligatoriska barnsäkerhetspratet.

Vi har ju inte direkt barnsäkrat hemma denna gång, utan vi tar det lite som det kommer. Det känns som att vi nu med andra barnet har mer koll på vad en bebis kan tänkas hitta på, hur långt den hinner på en viss tid och hur stor radie som behöver röjas kontra hur tät koll en har under lekstunderna. Så småningom ska vi sätta upp en grind i köksöppningen för att hindra åtkomst till trappan, och jag har spanat in några vassa hörn som kan behöva sättas skydd på så fort hon börjar gå lite mer längs möblerna. 

Idag ”firar” jag och B nio år tillsammans. Men eftersom vi har en treårsdag imorgon att förbereda inför blir det nog inte mycket firat… Det kändes superspeciellt att vårt första barn var beräknat på vår sexårsdag när det begav sig, men nu känns det lite småtrist att ”vår” dag alltid kommer att överskuggas av födelsedagen, som kom att bli dagen efter.

Mormor kom igår för att delta i firandet av H, imorgon blir det tårta på sängen och allt det där, och sedan kalas på lördag med familj och vänner, med kräftskiva för oss föräldrar och några vänner på kvällen. Puh, hur ska jag orka med allt detta med tre veckors knackig sömn i bagaget? Och som grädde på moset behöva rycka in för ett par korta jobbinsatser både idag och imorgon.

Tänk, imorgon är det TRE år sedan jag blev mamma!