Magmyset

Magmyset

Äntligen, äntligen har det hänt!

Efter förra veckans stiltje är det nu full fart på Knyttet hela kvällarna, och det har börjat kännas att det är NÅGON därinne.

Det är inte längre de plötsliga boxarna från vad som känts som en ensam hand eller fot, utan det är någon som vrider sig och sträcker på sig. När jag lägger min hand mot magen får jag ett gensvar. Jag känner hur någon rör sig mot min handflata.

Jag kan inte få nog, och sitter med handen mot magen hela kvällarna och bara ler. Även B får känna rörelser varje kväll nu, och jag tror att Knyttet blivit lite mer verklig för honom också.

Det ska bli så kul att få titta in imorgon!

Ny vecka, 32+0

Ny vecka, 32+0

Välkommen vecka 33! Nu har vi avverkat drygt 80 % av graviditeten, Knyttet och jag, och det börjar kännas på alla sätt och vis.

Magen är stor, och jag kan inte sitta framåtlutad eller rakt, för då känns det som att den kommer i kläm. Jag kan inte heller luta mig bakåt, för då känns det som att magen kväver mig. Riktigt skrevande och svankande är den enda sittställningen som fungerar någorlunda, så att magen får plats.

Jag är klumpig och pustar och stånkar. Kan knappt vända mig i sängen. Eller kliva upp från den, eller soffan. Magen har inte börjat sjunka ner ännu, så det känns som att magsäcken sitter konstant i halsgropen. Halsbrännan är också nästan konstant. Det känns som att jag bär detta barn mycket högre än H, om det nu ens kan skilja sig från graviditet till graviditet hos samma kvinna? Jag kan fortfarande ha mina vanliga byxor, för magen sitter liksom mest över linningen på dem. Men jag har blivit rätt förtjust i mjuka strumpbyxor och hög gravidkjol också, det är bekvämare.

Samtidigt känner jag mig smidigare än på flera månader när jag är uppe och går. Inga höft- eller ryggsmärtor alls längre.

Jag dricker mineralvatten som en kamel men har ingen jätteaptit. Inga särskilda cravings heller, men apelsinjuice är rätt gott. Hjärnan går på halvfart som bäst.

Knyttets rörelser har känts mindre kraftiga i några dagar, men hen rör sig ändå regelbundet. Kanske är det just att det börjar bli trångt, så att boxarna och sparkarna inte kan bli så hårda längre.

Knyttet väger drygt två kilo, är cirka 45 cm lång (på tisdag får vi en mer individuell beräkning vid TUL), och borde vara på gång att lägga sig med huvudet nedåt, om det inte redan skett.

Ny vecka, 31+0

Ny vecka, 31+0

Torsdag igen, och dags för ny graviditetsvecka! 78 % av graviditeten avklarad.

Det börjar dra ihop sig nu, och jag har börjat känna ett litet sug efter att börja boa hemma, även om det för det mesta fortfarande är obegripligt att det snart kommer ett till barn till oss.

Magen har blivit riktigt stor, och det känns i kroppen. Diverse småkrämpor avlöser varandra, men det är – peppar, peppar – ingenting som jag lider av någon längre tid, utan det är småbesvär som kommer och går. Ryggont och ligamentsmärtor. Nervsmärtor i ljumske/överlår. Varma, svettiga och stundtals kliande fötter. Halsbränna. Blödande tandkött vid borstning. Dricker vatten som en kamel. Igår kväll vaknade jag upp efter en liten tupplur i soffan med mensvärksliknande smärtor både fram i magen och bak i ryggen. Inte jätteont, mer som mild mensvärk. Det börjar bli lite småbesvärligt att ta mig upp ur sängen/soffan/stolen på grund av att magen är tung och i vägen. Jag har dock knappt ont alls i höfterna längre.

Överlag känner jag att jag mår bra. Det är bara jobbångesten och stressen som drar ner mitt välbefinnande i övrigt, och det känns på något sätt hanterbart (i alla fall just idag).

Knyttet väger någonstans mellan 1,5 och närmare 2 kilo, och är ca 40-45 cm lång. Hen är ganska färdig: alla sinnen fungerar, lungorna är i princip färdigutvecklade och tränas genom att Knyttet andas in fostervatten. Om hen lagt sig med huvudet nedåt ännu vet jag inte, eftersom barnmorskan inte kunde känna det sist. Som omföderska dröjer det i regel längre innan barnet vänder sig.

Jag känner Knyttet röra sig varje dag, men fortfarande känns det inte som att det är en bebis därinne, utan mer bara isolerade knuffar och kittlingar på olika ställen på magen. Ibland på kvällarna har hen en lite längre aktiv period, då det går att känna sparkarna utanpå magen.

Ny vecka, 26+0

Ny vecka, 26+0

Var det inte alldeles, alldeles nyss jag skrev den förra veckouppdateringen? Nej, det var tydligen en vecka sedan. Tiden har verkligen börjat springa iväg nu, och med det berg av saker jag har att göra hemma, på jobbet och lite varstans rusar graviditeten på utan att jag märker av den.

Eller… det är ju klart att jag märker av den, men min tidsuppfattning är så knasig just nu att en vecka i ”verkligheten” känns som ett par dagar för mig. Lite som under förlossningen med H, som fortfarande känns för mig som att vi var på förlossningen i cirka tre, max fyra, timmar, men i verkligheten var det väl cirka 8 timmar med förlossningsarbete, och sedan minst ett par-tre timmar till efteråt.

Hur som haver så är det alltså vecka 27 nu. Eller 26 på barnmorskespråk, eftersom de alltid bara räknar hela veckor. Undrar varför alla andra räknar den 27:e veckan som vecka 27? Kanske för att en som gravid gärna vill ha en vecka till under bältet…  Denna vecka är den sista i den andra trimestern, sedan går jag in i den tredje och sista trimestern.

Jag känner mig i princip höggravid redan (och ser så ut också), vilket är ganska stor skillnad från graviditeten med H, då jag ändå kände mig relativt smidig fram till sista månaden eller så. Nu har jag ont i baksidan av höfterna när jag går, precis på sidorna av svanskotan, och känner mig som att jag är 93 år gammal med vittrande gamla benknotor som ligger och skaver mot varandra. Typ. Jag kan knappt komma upp från golvet när jag sätter mig ner för att hjälpa H på med skorna, och pustar och stånkar när jag ska lägga mig tillrätta i sängen. Jag får jätteont både i höfterna och i nedre delen av magen om jag går snabbt, så det blir låångsamma promenader till jobbet nu. Men då hinner jag iofs fånga pokémon på vägen, så det gör inte så mycket… Får förstås ont av att gå långsamt också, men tänker att det säkert är värre på alla sätt att bli helt inaktiv. Och vad ska jag göra annars utan bil? (Det går inga pendeltåg och jag är en loser baby, jag har inget körkort…)

När jag tittar på bilder är det dock ingen jätteskillnad på magen nu och då. Bilderna nedan är från idag i v. 26+0 (de vänstra) och de högra från för drygt två år sedan, i v. 27+4 med H. Magen ser lite större ut hela vägen runt denna gång, och lite liksom mjukare och lösare i konturerna (troligen lite mera ”stoppning”), men ingen dramatisk skillnad, tycker jag. Vikten är i princip densamma. Så det är nog mest känslan som är tyngre. Där fick jag för att jag aldrig lyckades ta tag i mig själv och bli lite mindre otränad mellan graviditeterna 🙁

42262642-7F3E-47FC-BF2F-82FD143C9026

I övrigt mår jag riktigt bra, känner mig lugn och stabil i psyket, och kan nog tacka hormonerna för att jag inte har stressnivåerna upp i taket nu när det här otroligt intensiva året bara fortsätter i full fart. Känner mig lite skönt slö och sävlig och låter inte så mycket bekomma mig.

Knyttet är 65 % färdigbakad, och ligger omkring ett kilo i vikt och mäter runt 35 cm i längd. Som en butternutpumpa eller en tröglori, enligt Ovia-appen. Hen skulle ha stora chanser att överleva om hen föddes nu (gud förbjude!). Lungorna utvecklas för varje dag som går, musklerna blir starkare och Knyttet lägger på sig fett. Hen kan öppna ögonen och skilja mellan ljus och mörker.

Knyttet sparkar vid ett antal tillfällen varje dag, ganska utspritt över dagen. Oftast känner jag av de första rörelserna strax efter att jag vaknat, och sedan blir det ett par, tre omgångar på kontoret under dagen, och en eller ett par omgångar hemma på kvällen, samt slutligen oftast några sparkar när jag lägger mig också. Det är i regel inga jättestora eller kraftiga rörelser, utan fortfarande mest snabba boxar/sparkar, som ibland får hela magen att rycka till när de träffar vissa punkter.

Jag har börjat längta till förlossningen, och fantisera om hur den kan komma att bli. Min förhoppning är att den blir ganska lik den med H, men att Knyttet gärna får vara fixerad från start. Och så slipper jag gärna spricka lika mycket denna gång, också. De största orosmolnen är att jag inte ska komma in till sjukhuset i tid, och att jag ska spricka ännu mer än sist. Hade H varit fixerad hade den förlossningen troligen gått mycket, mycket snabbare. Och då hade jag ingen latensfas att tala om (värkar varannan minut inom en timme från allra första känningen, och fem cm öppen när jag kom in till förlossningen drygt tre timmar från allra första känningen), från fem cm till helt öppen tog kanske ett par timmar, från det att de tog hål på hinnorna mindre än två timmar tills han sjunkit ner, och sedan en krystfas på 6 minuter. Men jag var då däremellan i princip helt öppen, utan att han var fixerad eller sjönk ner, eller att vattnet gick, i nästan fyra timmar.

Om Knyttet är fixerad när förlossningen startar, och då också trycker på, vilket jag gissar påskyndar öppningsfasen, hur snabbt kan det då gå med hänsyn till att det är min andra förlossning? Det känns som att det kan komma att gå riktigt snabbt. Jag vill ju gärna både hinna in till sjukhuset (nu med 45 minuters restid istället för 5 som sist) och sedan liksom hinna uppleva förlossningen, och inte bara drabbas av den pang, bom. Jag kände mig överrumplad sist fast det ändå tog totalt elva timmar från första känningen.

Kanske borde jag inte ens önska att Knyttet kommer att vara fixerad? För en snabb förlossning är väl också en riskfaktor för att gå sönder mera, och med gamla skador som lätt går upp igen…

Jag hoppas också få uppleva ”riktiga” krystvärkar denna gång. Med H krystade jag på kommando och jävlar anamma, eftersom han (efter att det tidigare konstaterats mekonium i fostervattnet) verkade väldigt stressad där mot slutet. Det där att det inte går att stå emot eller att kroppen sköter sig själv kände jag inget alls av, jag krystade på värkar som kändes som de ”vanliga”.

Ny vecka, 25+0

Ny vecka, 25+0

Det har varit glest mellan uppdateringarna här den senaste veckan. Mest på grund av att tiden helt enkelt inte funnits, men inte heller någon egentlig lust. Känner mig mest lite trött och småmosig hela tiden, och orkar inte riktigt piska upp något engagemang i just något alls.

På jobbet går det i vart fall ryckvis framåt, och jag börjar kanske, kanske se en ljusning i tunneln vid avfärden mot Europa. Schemat för resan är ganska spikat, och boendebokningarna verkar till största del klara. Tyvärr fick jag inte igenom min lilla önskan om att ett par-tre dagar av de två veckorna skulle spenderas på bondgård med hel- eller halvpension, för att få något vilsamt och även kul för barnen under den annars helt vinorienterade resan. Och för att inte varje kväll i två veckor behöva ge sig ut till fots eller med bil och jaga restauranger med två småbarn i släptåg. Har verkligen försökt att inte uttrycka någon annan önskan än bondgårdsvistelsen, för att kanske få något jag vill när det är fem viljor som ska jämkas ihop. Men icke.

Knyttet och jag har nu avverkat 62 % av graviditeten, och snart är det bara tre månader kvar. Knyttet har fått tjockare hud och hårdare skelett. Hen kan öppna och stänga sina ögon, som är färdigbildade, och lungorna fortsätter att utvecklas och tränas genom att att Knyttet andas in och ut fostervatten. Längden är ca 31-35 cm, och vikten ca 800-930 g. Knyttet kan höra ljud, och reagerar på dem med ökad puls. Knyttet har också utvecklat sitt balanssinne, och kan nu skilja upp från ner. Min livmoder ska vara stor som en fotboll nu, men jag tycker det snarare ser ut som en basketboll. Folk, även helt okända, har inga problem med att kommentera mitt tillstånd längre, om en säger så…

Veckan som gått har jag mått relativt bra. Urinodlingen visade helt okej resultat, inget som behövde behandlas i alla fall, och jag upplever också att besvären med kisseriet har minskat. Igår var jag också på vårdcentralen och tog blodprov för att kolla om jag haft toxoplasma. Det vore ju skönt om så vore fallet, då är det ”bara” listeria kvar att oroa mig för under resan. Men det känns som att de livsmedlen är lättare att identifiera; mögelostar, vakuumpackad lax och chark och annat som förvaras länge i kylskåp verkar ju vara de stora ”bovarna” där.

Jag ska komma ihåg att teckna en försäkring också. Det verkar i princip bara finnas ett alternativ, Europeiska, som försäkrar fram till v. 32. Det blir rätt dyrt, ca 600 kr, med tanke på att det egentligen bara är kostnaden för hemtransport av prematur bebis i ambulansflyg som försäkringen behövs till, och att risken för detta borde vara rätt minimal. Sjukvårdskostnader täcks ju ändå av försäkringskassan bara en har med sig det blå kortet. Men å andra sidan så är det en kostnad på minst ett par hundra tusen som vi skulle stå med OM olyckan skulle vara framme, så det är väl bara att betala och se glad ut!

Knyttet sparkar i omgångar vid olika tider på dygnet, och jag blir så glad varenda gång. Och fortfarande förvånad över att det är någon därinne… En tidig morgon för några dagar sedan låg jag i halvsovande tillstånd och kände för första gången riktigt omvälvande rörelser. Om jag inte drömde så kände jag även utanpå magen hur Knyttet (tror jag) vände på sig. Det kanske till och med var vändningen till att ligga med huvudet nedåt, som ska ske nu i krokarna, efter att Knyttet förstått skillnaden mellan upp och ner? På måndag är det dags för barnmorskebesök, så vi får väl se om hon kan känna då hur den lilla ligger.

Det här inlägget har jag skrivit på av och till under dagen, som har bestått i att försöka utföra vettigt arbete trots enorm sömnighet. Jag ville inte gå upp i morse, och har suttit och klippt med ögonen nästan hela dagen. Att jag haft en sockerstinn diet med bulle efter frukostfralla och en kaka istället för lunch hjälper knappast heller… Skärpning!

Ny vecka, 24+0

Ny vecka, 24+0

Igår var det inte bara H:s 24-månadersdag, utan även dagen då Knyttet och mamman tillsammans klarat av hela 24 veckor av graviditeten. Så 24+1 idag, egentligen.

Den tjugofemte graviditetsveckan av fyrtio. Efter den här veckan är vi alltså fem hela veckor efter halvtid, hur nu det gick till. 60 % av graviditeten är avklarad idag, med 110 dagar kvar till beräknad förlossning.

Jag mår generellt bra, och känner mig lugn och glad. Efter en del skumma problem med kisseriet var jag på vårdcentralen igår. Stickan visade inga omedelbara tecken på urinvägsinfektion, men det fanns spår av äggvita/protein, så de skulle skicka provet på odling för säkerhets skull. Baserat på symtom och de små ”konstigheterna” i urinprovet så hade de i normala fall kunnat sätta in antibiotika, men gjorde det helst inte på så svaga grunder eftersom jag är gravid. Lika glad för det är jag, för jag vill vare sig för egen skull eller med hänsyn till det växande problemet med antibiotikaresistens äta antibiotika utom när det är tvunget. Vi får se om provet säger något, annars är det väl bara heeelt normala saker som hormoner och tryck från bebis på redan slitna vävnader som orsakar problemen. Det är skönt att ha koll på allt innan semestern i alla fall.

Annars börjar det kännas en del i kroppen att jag är gravid. Jag har ofta ont i nedre delen av ryggen, höfterna och magen, och det gör ibland ont att gå och stå. Det försöker jag att förtränga, även när hela magen stramar i smärta så fort jag försöker öka på stegen lite. Förra graviditeten kände jag mig stark och relativt smidig ända fram till sista månaden eller så, och jag vill liksom inte ”vara sämre” denna gång. Vägrar ta ordet foglossning i min mun, för jag hade ju bestämt mig för att jag inte är en sådan som får problem av att vara gravid. Jag är sjuk i huvudet, jag vet, men jag har liksom alltid haft bilden av mig själv som väldigt robust och tålig. En sån som inte får fjompiga smärtor av en enkel liten graviditet. Ytterligare ett utslag av allmänt ”duktig flicka”-syndrom som jag vet är idiotiskt men ändå inte kan släppa. Jag.är.inte.svag.

Utöver detta är det väl bara lite inkontinens vid nysningar samt halsbränna då och då som stör mitt välmående. Jag är inte sådär hysteriskt trött längre, utan mår ganska normalt.

Knyttet sparkar flera gånger om dagen, och jag hinner aldrig bli orolig mellan gångerna, så det känns bra. Det är fortfarande små, snabba rörelser som känns på en väldigt liten yta, så gissningsvis är det just små sparkar eller boxar jag känner. Inga större rörelser ännu.

Enligt apparna skulle Knyttet nu kunna överleva en för tidig födsel. Men hualigen, det måste ju vara helt fruktansvärt att få en så extrem prematur! Våra bekanta fick sin son i v. 30-31, och bara det gjorde att de fick bo i princip isolerade på sjukhus i två månader. Själv är jag född sex veckor tidigt, och fick bo i kuvös med sond i näsan i flera veckor innan jag fick komma hem. Det var visserligen 1980 och efter ett urakut kejsarsnitt, men ändå. Knyttet får allt bo kvar hela hyrestiden ut, något annat vill jag inte vara med om.

Knyttet är ca 30-33 cm lång, väger 680-790 gram och kan knyta sina händer och ta tag om sina fötter. Knyttets känsel utvecklas, hen reagerar på beröring, känner smaker, kan höra och känna igen röster och har fått ett korttidsminne. Lungorna producerar surfaktant, som kommer göra så att hen klarar av att andas luft. Denna produktion kommer att fortsätta under veckorna framöver, och runt vecka 32 kommer Knyttet att ha tillräckligt för att förmodligen kunna andas utan någon hjälp om hen skulle födas då. Enligt en av apparna skulle hens hjärtljud kunna höras om en lägger huvudet mot min mage, men jag tror nog att jag har för mycket stoppning för det. Men B kanske borde prova?

Knyttets första sparkar

Knyttets första sparkar

Ligger i sängen och väntar på att familjen ska vakna. Har ont i hals och huvud, och har bestämt mig för att hjälpa B med att rensa ur det sista ur gamla huset istället för att åka till kontoret. Hjärnan går på halvfart, så jag kan lika gärna göra lite praktisk nytta.

Och plötsligt känner jag de där välbekanta små pockande rörelserna från nedre delen av magen. Små bubblor som spricker, eller popcorn som poppar, inuti min livmoder. Knyttets första små sparkar! Lilla knyttet, vars existens jag halvt förnekar större delen av dagarna. Hen finns ju där! Tänka sig…