Supertrött lördag och kattbekymmer

Supertrött lördag och kattbekymmer

Gårdagen började med veterinärbesök. Det är aldrig kul att behöva åka iväg med fyrfotingarna, för det känns som att varje liten grej kan vara något stort.

Katter är så duktiga på att dölja när de är sjuka, och plötsligt märker en något, och då är det för sent. Jag minns när jag åkte in med min ”originalkatt”, lilla svarta Trixie, för att hon var lite röd i tandköttet, och det visade sig vara en tumör som vuxit in i hela käken. Jag hade trott på typ tandsten eller en liten inflammation…

Så en plötsligt uppkommen röd, rund fläck där plötsligt varken päls eller hud fanns på Doris sida fick alarmklockorna att ringa i mitt huvud. Ett sår, men runt och inte djupt eller blödande. Fan, hade Doris en tumör nu? Hade något vuxit där under den lurviga pälsen utan att vi märkt det? Vad gör vi då? Hon är bara sex år, men sånt kan ju hända. Och operationer, och konvalescens i vårt kaoshus fullt med barn? Skulle det ens gå om det var något behandlingsbart?

Jag har, som jag skrivit om tidigare, inte haft mycket till övers för våra katter det senaste året. Men att plötsligt börja tänka på att det kunde bli så att jag skulle behöva fatta det där tråkigaste beslutet igen, för tredje gången på sex år…? Bara ett par år sedan Tjockis. Och Doris som är L:s favoritkatt, hur skulle jag berätta för en 2-åring att ”hennes Doris” inte längre fanns?

Doris, som var helt uträknad sist vi var hos veterinären med henne, sommaren innan L kom. Det spekulerades i ryggmärgsskada och annat där hon låg nästan medvetslös helt utan styrsel eller känsel i bakkroppen. Men det visade sig vara kalciumbrist, och hon återhämtade sig mirakulöst med dropp. Hon var en fighter då, och jag kunde bara hoppas på att det skulle gå bra nu igen.

Och det gjorde det ju. Efter en lång stund i väntrummet fick vi träffa en sköterska, och sedermera en veterinär. Doris var sitt underbara jag – hon är bara en stor, tjock, fluffig gosbubbla, den katten. Gosade med mig, med sköterskan, med veterinären. Lät sig bli undersökt utan att konstra på annat sätt än att några gånger vilja lägga sig med sårsidan nedåt. För ett sår var vad det var!

Veterinären trodde att hon haft ett litet sår som blivit en böld som spruckit. Men att det såg ut att läka ihop fint av sig självt, så det var bara att hålla rent och se till att hon inte kunde slicka på det. De rakade rent runt omkring (hon har så fluffig päls!) och tvättade och satte på en tratt.

Så det blev bara ett stycke rakning och sårtvätt för femtonhundra spänn. Lätt värt det hela bara att få besked om att det inte var något farligt, men veterinärbesök påminner mig alltid om hur lyckligt lottade vi är som bor i ett samhälle med subventionerad vård för oss människor.

Stackars Doris spenderade dagen med att lära sig fungera med tratt på. Hon är den snällaste katten i världen, men inte särskilt klipsk, så det tog sitt lilla tag för henne att ens begripa att hon måste lyfta huvudet ordentligt för att inte tratten skulle släpa i marken.

Resten av dagen var jag som en urvriden trasa. Morfar hade kommit över och tagit med storbarnen till parken medan vi åkte till veterinären, så de var behagligt avlekta efter två timmar utomhus. Men V hade somnat i bilen medan jag var hos veterinären, och sedan fortsatte hon med det. I fyra timmar! Så hon var utsövd och rastlös och ville inte alls låta mig ligga och slumra i sängen.

B höll på att röja ur de sista flyttkartongerna, som han lagrat på sitt kontor i tre år. Han hade plötsligt den energi jag hade för någon månad sedan, och röjde och fixade hemma så det stod härliga till. Så jag försökte vila och ta hand om barnen samtidigt. Låg i min säng med två storbarn som kollade padda, och den lilla. Som inte har ro att amma ordentligt på dagtid längre, och fick flaska efter en stunds ofokuserat och gnälligt ammande. Och sedan fortsatte gnälla. Hade tråkigt. Ville inte låta mig blunda en stund.

Vi testade att hålla L vaken över dagen, eftersom hon sovstökar något alldeles otroligt just nu. Tar två timmar att natta, vaknar igen på senkvällen och måste nattas om. Vill ha mamma, men stökar lika mycket när det är jag som nattar. Kanske dags att överge dagsvilan? För hon är inte alls sådär trött vid middagen som hon var för bara några månader sedan. Och är inte tillräckligt trött vid läggdags.

H var i samma ålder när han slutade sova middag. Men där var det lättare, på så vis att han inte gick att få att sova på dagen längre. Med honom var det DEN nattningen som började ta två timmar, eller inte fungerade alls. Så det var bara att sluta med vilan. L är jättetrött på dagen, och inte alls svårsövd då. Men att så att säga följa hennes rytm känns inte rätt, för då kommer hon att sova middag för att sedan vara vaken till 20-21. Och vi vill gärna ha barnfritt efter 19. Nu nattar vi L mellan 18:30 och 20:30… H somnar lätt vid 19-tiden.

Igår slutade försöken med att L somnade i soffan vid 17-tiden. Det var ingen idé att väcka henne för middag en timma senare, så B bar ner henne för kvällen. Varvid hon såklart vaknade efter ett par timmar, och fick nattas om. Jag vet inte hur lång tid det tog, för någonstans där var H jättetrött, och ville gärna bli nattad av mig. I min säng. Gosegubben! Att få sova uppe hos mig är det mysigaste han vet, och han har fått göra det några gånger nu när V vuxit till sig lite. Och en sömnig, gosig och lugn 4-åring är ju lite av ett sömnpiller, så jag somnade för kvällen jag med.

Så nu har jag varit vaken sedan 04, och förundrats över att bebis fortfarande sover i sin Yoyo, som B bara måste ha rullat in till oss när han gick och lade sig. Ska hon verkligen börja sova hela nätter på riktigt nu?

Ska försöka slumra någon timme till.

Så kom den.

Så kom den.

Den första natten som hon sov sig igenom helt och hållet.

Klockan är halv sex på morgonen, och bara mamman är vaken.

Igår var jag på jobbet hela dagen, och hade missat att pumpa. Så när jag kom hem vid 18-tiden, och fram tills det att hon somnade vid strax efter 20, ammades det rätt rejält. Detta kvällsmål har hon alltså stått sig hela natten på.

Hon. Har. Sovit. I egen säng. Hela natten.

Jag har glömt att sänka huvudänden på hennes sidosäng efter att hon var lite förkyld där för några veckor sedan. Så under natten har hon hasat ner lite, och ligger med fötterna ovanpå kanten på babynestet.

Det verkar hon tycka är skönt, för hon alltid har sovit bra i vår Cocoonababy sovbädd, där benen också ligger lite höjda. Nu är hon mer än tre månader (redan fyra, faktiskt!) och har enligt sin far lyckats vända sig från rygg till magen minst en gång, så cocoonababyn är tyvärr redan överspelad.

Hon kommer nog trivas bra i Donkeyns ”ergonomiska” sittdel när det är dags att byta från liggdel. Inte än på länge hoppas jag. Tänk att L redan åkte sittdel vid den här åldern! Så skönt att ha fått en bebbe som älskar att åka vagn, och bara sover så fort vi går ut och promenerar.

Nu gnurfas det lite här bredvid. Dags för morgonamning snart. Jag kan inte fatta att jag sovit ensam i min säng (så när som på en katt) från någon gång efter 23 till 05.30.

Helt oavbrutet i sex timmar. Så här utsövd har jag inte känt mig på evigheter.

Skänker en tanke på de barnlängtande svågrarna, som gruffade lite över att våra lekande barn väckte dem vid 9-tiden hemma hos barnens farmor på påskdagen. Oj, vilken omställning om och när det blir dags för barn för deras del! Men en vänjer sig, och plötsligt sover även en bebis natten igenom.

Oj, hör nu L på nedervåningen också, på väg upp!

Den omöjliga kombinationen

Den omöjliga kombinationen

Alltså. Bebis och L. Det är ingen fungerande kombination. Den ena somnar sent (även om det blivit tidigare än förr), och gör att mammans städ-och-fix-tid blir sen, och hennes eventuella egentid ännu senare. Den andra somnar tidigt, och vaknar snortidigt.

Inatt somnade jag vid tvåtiden. Hade egentid mellan 23 och 01, då bebis vaknade och tyckte att det var hög tid för nattens sovamningssession. Jag ammade henne och somnade vid 02-tiden. Sedan väcker hon mig 1-2 gånger per timme för att byta tutte. Eller bara prata en stund. Före 06 dimper L in i rummet. Hon väcker inte sin pappa, utan sticker från nedervåningen för att härja på sin mamma.

Hon kommer inte för att gosa. Hon vill ha Greta Gris och klämmis. Eller alla pennor och kritor. Just nu sitter hon (förhoppningsvis) och ritar i sin Babblarna-målarbok i köket. Men det vet man aldrig. Hon kräver full tillsyn just nu. Hon har en tvåårings fulla kapacitet till bus och jäkelskap. And then some. Och bebis vill ligga kvar i sängen och amma/snooza.

Och jag vill förihelvete bara få sova någon gång! Jag är inte girig; två timmar ostört skulle göra underverk. Men jag kan inte minnas när jag fick sova två timmar ostört senast. Jag är så trasig. Hjärtat rusar, och ibland hugger det till i bröstet så att jag tror att jag är på väg att dö knall och fall.

Köket är inte ens städat efter middagen, för jag gjorde det fatala misstaget att inte göra det själv och direkt. Jag har absolut noll sömn i kroppen och nu måste köket städas innan någon kan få frukost.

Idag är det storbarnens lediga dag från förskolan. Jag har ett brev och åtta telefonsamtal kvar på veckans ”måste-absolut-göra”-lista på jobbet. Telefonsamtal hemifrån med 4-åring, 2-åring och bebis går ju bara inte, så mitt enda hopp är att kunna gå ut med bebis (och kanske L) för sovstund i vagnen, och sedan smita upp på kontoret medan de sover.

Men jag tror inte att L:s sovstund räcker för åtta samtal och ett brev, så hon får nog nattas hemma först, och stanna hemma med pappa och storebror. Men då måste jag vänta med att gå tills efter att hon somnat, eftersom H blir rädd av att lämnas ensam på övervåningen medan L nattas där nere.

Nu har L ritat på sina händer, bordet och stolen. Som tur är med Ikeas tuschpennor, så bordet och stolen fixas lätt med en wipe, och händerna… tja, det brukar nötas bort

på ett par dagar. Hon har fått klämmis och ”Musse och racergänget”. Och håller nu på att plocka med något annat, enligt ljuden därutifrån. Bebis har somnat intill mig, och jag vill så gärna somna med henne.

Nåväl. Dör jag knall och fall så får jag i alla fall sova. ”Här vilar mamman. Äntligen fick hon ostörd sömn.” får inskriptionen bli.

Trysil – dag 2

Trysil – dag 2

Vi börjar komma in i semesterlunk. Trodde jag, i alla fall. Åt frukost, V somnade i vagnen. Storbarnen fick leka i lekrummet en stund.

Natten var prövande. Med V som vaknade 00:30 och sedan härjade på tuttarna på ett missnöjt vis. Sedan började L rulla emot bebis, vaknade till och blev kränkt över att flyttas nära pappa, och började sparka mot bebis. Sedan var klockan 03, och H kom trippande. Före 04 sov jag nog igen, men vid 06:20 vaknade barnen för morgonen.

Så jag tänkte rulla tillbaka den sovande V till rummet. Lägga mig och sova middag i sängen med L. Men V vaknade. Och ville inte somna om. På hela dagen. Farmor kom tillbaka efter att ha lämnat H på skidskolan, och erbjöd sig att passa henne lite så att vi fick sova. Men det blev bara en liten stund, sedan vaknade L och hörde att H kom tillbaka från skidskolan.

Vi gick till badet medan farmor hade V, sedan åt vi middag på hamburger/bowling-restaurangen. Jag och L avvek direkt efter varmrätt, eftersom vi båda desperat behövde sova. V hade ÄNTLIGEN slocknat i sin vagn, och fick stanna kvar med sällskapet.

Nu är det natt, och jag har legat vaken i ett par timmar efter att ha tagit upp V för nattens amningspass. Ska försöka somna om, men tror bebis har bajsat, så måste nog styra i det först. Hon fick rätt mycket ersättning igår, tre ”hundraflaskor” efter att ha varit nöjd med bara en flaska om dagen i några dagar med mycket amning. Det är sällan hon får flaska mer än två gånger de dagar vi är tillsammans hela tiden, men det varierar så klart. Vissa dagar är hon hungrigare än andra.

Vart jag tagit vägen

Vart jag tagit vägen

Morr’n morr’n! Här är jag, och klockan är några minuter efter fem. Jag har just varit uppe och givit L en grötklämmis och satt på teven, medan V ropade mig åter till sängen.

Morgonbestyr. Normalize breastfeeding eller whatever.

Eller ska jag vara ärlig så är bilden från igår. Men det ser likadant ut idag. Och jag är sååå trött.

Det är illa nog att sova som en kratta för att jag ammar hela natten, och bebis börjar slåss och grymta en gång i halvtimmen för tuttbyte. Men det här att det kommer ett annat litet fanskap och hoppar på en själv och bebis, (vilket får varje uppvaknande att ske i full panik när en försöker skydda litet huvud, armar och ben), när en väl sover klockan fem på morgonen, det är banne mig tortyr.

Och nu menar jag ”litet fanskap” på det allra kärleksfullaste vis. Men L:s dygnsrytm är verkligen helt inkompatibel med alla andras. Ett tag där runt jul verkade sex-halv sju ha blivit det nya fem-halv sex, och det var så skönt. Men nu är vi åter i gamla hjulspår.

Jag nattade storbarnen igår och sov i två omgångar på kvällen. Sedan var jag vaken till halv två för att få lite egentid, och då vaknade bebis för amningspasset. Cirka tre timmars krattsömn plus ett par halvtimmars nattningssömn igår kväll. Kanske får jag ett par timmars orolig snooze nu, med bebis i sängen, lyssnandes efter L:s göromål.

Än så länge kollar hon snällt på teve. (30 minuter nu.) Men hon hittar ofta på något jäkelskap – kladdar tandkräm i badrummet häller ut MIG-spelet i soffan eller river köket i jakt på mat när klämmisen inte längre förslår.

Och så kommer hon att komma med bajsblöja. Same procedure every morning. Och jag vet tammefan inget värre än att halvdöd masa mig upp för att ta hand om bajs, medan bebis skriker.

Jag startade en rutin med att ha köket glänsande fläckfritt och kaffebryggaren laddad varje kväll vid läggdags, för att lite grann lätta upp i den rena misären. Men jag har blivit för trött för att upprätthålla den på kvällen, alternativt så hinner bebis börja gasta innan jag hunnit förbereda mig på sänggående. Stödet från andra hushållsmedlemmar är otillräckligt.

Tyvärr vägrar barnet också att gå och väcka sin pappa för att få hjälp med teve och bajsblöja, för tro mig, det har jag försökt med.

Nu är det i alla fall helg, och jag slipper gå och jobba i detta tillstånd. Men det väntar en hel dag med trebarnskaos och skrik, samtidigt som vi ska packa för en veckas skidsemester.

Det svider så bakom mina ögon. Kommer jag någonsin att få sova igen?

EDIT TIO MINUTER SENARE.

Jojo. Mycket riktigt. Jag hörde ljud av fupplande. Hon hade fått fatt på ett Yatzy i en plåtburk, en kortlek och ett UNO från skåpet med trasigt lås. Satt i en sky av bajsodör och plockade med tärningar, efter att ha rivit sönder UNO-kartongen och spridit ut kortleken i varukorgen på Yoyon.

Just den här morgonen såg dock lilla mor tydligen så oblid ut att barnet sökte sig nerför trappan medan jag plockade spelkort. För att försäkra mig om att inte få skitungen (bokstavligen) i retur masade jag mig ner efter henne, och sade till den sovande högen i vår tidigare gemensamma säng ”Hon står där med bajsblöja. Varsågod.” Det är kärlek det.

Och så var hon tillbaka igen. Skanderande ”Sätt på lite Greta Gris!”
Minus bajsblöjan i alla fall.
V:s andra månad

V:s andra månad

Jag glömde ju helt skriva om det då, men V fyllde hela 2 månader igår. Det har varit tre dagar i rad med signifikanta datum: min och B:s 10,5-årsdag den 17:e, H:s 4,5-årsdag den 18:e, och V:s 2-månadersdag igår. Inget av det firades, för vem orkar och hinner med halvårs- och månadsdagar nu för tiden?

På samma sätt finns inte tid att detaljgranska bebis hela tiden, och även om det händer mycket i en bebis liv så har jag med tredje barnet inte samma koll på vad som händer eller borde hända vareviga vecka.

Hon har vuxit, så klart. Men det finns inga färskare siffror än 3 785 gram och 53 cm vid 6 veckors ålder. Vad som hänt sedan dess får vi se vid nästa BVC-besök den 28/2.

Hon har hoppat upp till storlek 2 i blöjor, och de flesta kläderna i storlek 50 är urvuxna. Bara några få plagg, med utfällningsbara muddar, och en del saker i dubbelstorlek 50/56, fungerar fortfarande. Annars är det storlek 56 som gäller.

Navelgranulomet behandlades med lapis/silvernitrat, och verkar ha läkt ihop trots att det såg rätt fult ut ett tag, och den lilla naveln har blivit till världens gulligaste lilla spiral.

Rotavaccinets första dos passerade obemärkt förbi, och inte smittade hon ner någon annan heller.

Något som inte gått lika obemärkt förbi är de två första utvecklingssprången. Såväl i början som i slutet av den andra månaden var det en period då hon varit skrikigare och klängigare.

Vi började oroa oss för eventuell mjölkallergi när hon mot slutet av månaden blev allt klängigare, kunde inte komma till ro själv alls och bara vaknade när hon lades ner. Kräktes och skrek mycket, och hade prickar i hela ansiktet. Men det känns faktiskt som att det blivit lite bättre mot slutet av månaden, så det kanske varit just ett utvecklingssprång?

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om hela konceptet med utvecklingssprång, men med hänsyn till hur ofärdiga människobarn är när de föds så känns det rätt självklart att det är en hel del omvälvande saker som sker i deras hjärnor under spädbarnstiden, och det verkar vettigt att det sker på ganska bestämda tider. Sedan kommer ett litet barn förstås att ha gnälliga/skrikiga perioder, och med hänsyn till hur tätt utvecklingssprången duggar i början känns det som att det nästan alltid är ett på gång. Så det blir lätt en ursäkt för allt.

Hur som haver så började hon i alla fall att vakna till och bli lite mer ”med” i början av månaden, och i slutet av månaden har hon helt klart gått från att ha varit ett litet paket med nästan bara autopilotfunktioner, till att vara en riktigt alert liten individ. Även om hon fortfarande sover bort större delen av dygnet. (Vilket ju är rätt skönt, ändå.)

Hon somnar oftast någon gång runt 10-11, och kan sedan sova fram till 15-16, med eller utan matpaus. På nätterna sover hon från 22-23 och fram till 7-8, eller när jag nu drar upp henne ur sängen/försöker smyga upp själv. Så det är egentligen en kortare vakenperiod på förmiddagen och en längre på eftermiddag/kväll.

Och när hon är vaken så tittar hon. Ser sig intresserat omkring i hela rummet. Och skrattar och ler när en pratar med henne. Pratar tillbaka med de sötaste små ljud – något mellanting av Chewbacca, en Mogwai och den där lilla söta dinousarien i Jurassic Park som gör ett gulligt läte, för att sedan typ bita huvudet av någon (nu har jag inte sett den filmen sedan typ 1993, men jag vill minnas en sådan scen). Och hela hennes ansikte lyser upp när hon ler. Och ens hjärta smälter. Och en känner sig så utvald. Tills en ser henne le och prata på precis samma sätt med den fint mönstrade kaffemuggen. Eller golvlampan.

Och maten då? Hon växlar fortfarande fint mellan tutte och flaska, bröstmjölk och ersättning. Hon får i regel två flaskor ersättning de dagar jag är hemma, morgon och kväll, och ytterligare någon flaska de dagar jag jobbar. Den flaskan är ibland bröstmjölk, om jag hunnit pumpa på jobbet dagen innan. Ersättningsmängden är ca 100 ml per flaska.

Ammar gör hon när jag kommer hem från jobbet vid 16-tiden, och sedan titt som tätt fram tills att hon somnar (efter en kvällsflaska), och sedan börjar nattpasset vid 02 eller så, och vi liggammar och sover tillsammans fram till morgonen, då hon får sista snutten vid frukostbordet strax före 08 (sedan tröstar B med en morgonflaska när jag överger henne för att gå till jobbet).

Förmodligen hade det gått att öka på amningen, men vet ni vad? Jag har helt släppt min fixering vid att försöka helamma. Jag pallar inte med ansträngningen och stressen, pumpningen och vägningsångesten. Inte en gång till. Och jag tycker att det är rätt skönt att zonka bebis med en flaska inför hennes sovperioder, så att hon faktiskt sover, istället för att vakna upp och vara hungrig och missnöjd titt som tätt. Generellt är jag en mycket pragmatisk tredjegångsmamma, jämfört med hur ängslig och prestationsångestfylld jag var som förstagångsmamma.

Jag har inga sviter efter förlossningen, förutom att det fortfarande pågår lite hormonomställningar (tror jag, eller så är det vätskebrist på grund av amning) som orsakar morgonillamående (är alltså inte gravid p.g.a. är inte jungfru Maria, om vi säger så), trötthetsattacker av typen om-jag-inte-får-blunda-en-stund-nu-så-svimmar jag, och extremt torr och oelastisk hud på framför allt fingrarna och i ansiktet. Men håret är ganska okej denna gång, annars har det alltid blivit fnösketorrt några veckor efter förlossningen. Avslaget är borta. Så var det med det.

 

Är hon frisk, eller? Och är jag?

Är hon frisk, eller? Och är jag?

Söndagen var en sådan där dag.

Bebis sov inte sammanhängande någon gång under dagen, så i praktiken hade jag henne i famnen från det att jag gick upp vid 7-8-ish och till dess att hon slutligen kom till ro vid 22-23.

Hon har varit så här mer eller mindre i en vecka nu. Kommer inte till ro. Skriker mycket och verkar ha ont i magen. Är gasig och kräks mycket. Tji fick vi som trodde att vi inte fått en spymaskin den här gången… Utslagen som jag tidigare Google-diagnosticerat som baby acne (acne neonatorum) är kvar. Och efter L börjar ju larmklockorna dåna i huvudet. Inte är väl V också mjölkproteinöverkänslig?

Nå, det är inte alls säkert. Hon är faktiskt mycket nöjdare än vad L var, och skriker mycket mindre, även om hon blivit skrikigare nu än tidigare. Mest skriker hon en stund efter att hon fått en flaska med ersättning. Men det kan ju också vara att hon är överfull/svalt för mycket luft et cetera. Och utslagen är inte koncentrerade runt munnen, som L:s var, för att inte tala om att hon skulle kunna vara affischbarn för bebisakne så som det ser ut på bilderna jag sett på nätet (på seriösa vårdrelaterade sidor). Men en blir ju lite konfunderad ändå.

Men det här med att somna i famnen, och sedan utan undantag vakna efter maximalt fem minuter när hon lagts ned. Fy f-n, vad det är uttröttande! För både henne och mig, skulle jag tro. Jag känner mig helt dränerad i huvudet efter en sådan här dag. Även om det jag fått göra mest har varit att sitta, sitta, sitta, med bebis i famnen. Jag vill inte göra detta igen.

Vi avvaktar en vecka till för att se om det kan vara relaterat till den påstått pågående andra utvecklingsfasen. Sedan tänker jag plocka fram en burk Althera och se om det blir någon förändring. Jag hittade nämligen två bortglömda burkar i en garderob i hallen, sedan L var bebis, och bäst-före-datumet var först i april i år, så vi kan ju alltid testa och se. Om det fortsätter så här.

Jag försökte verkligen alla alternativ idag. Lägga ner henne i Yoyo. I bädden på soffan. I babynestet i sovrummet. I Emmaljungan. Jag testade till och med att ligga med henne i sängen och liggamma, och sedan försiktigt smyga iväg efter en egen liten tupplur, och lämna henne i min säng. Nix pix. Efter två-tre minuter gnurfas det, och börjar viftas med små armar och ben. Efter tre och en halv minut kommer det lilla vrålet. Efter tre och fyrtiofem det stora avgrundsvrålet.

Det fungerade i sisådär 90 sekunder give or take…

Det fina i kråksången är i alla fall att hon sover prima i barnvagn. L avskydde ju liggdelen med hela sitt väsen, i alla fall de stora ”stängda” varianterna. Men V gillar att åka vagn. Jag inbillar mig till och med att hon ser himlans nöjd ut redan när jag lägger henne på skötbordet och börjar ta på henne ulloverallen, tossorna och vantarna. Så jag kan inte göra mycket hemma om dagarna, men jag kan i alla fall ge mig ut och gå. Även om det inte är vad jag allra helst vill göra, så är det i alla fall skönt att veta att det finns en utväg – ett alternativ till att bara ha en evig cirkel av mata-söva-lägga-ner-ta-upp-söva-lägga-ner-ta-upp-mata-söva o.s.v. hemma.

Och mamman? Hon är så svältfödd på egentid att hon glatt stannar uppe till två om nätterna för att få städa och plocka ifred efter att bebis somnat. Jättedumt, verkligen, och inte det bästa för den allmänna hälsan och välmåendet. Men vad gör en när en inte får någon annan tid på dygnet för sig själv…?


Trasig make och sövande barnvagn

Trasig make och sövande barnvagn

Maken hade naprapat-tid idag, efter att ha sovit sönder sin rygg före skidresan till Romme. Så jag skulle jobba hemifrån för att ta hand om V medan maken var på lagning, medan han fick ta med storbarnen på vägen hem sedan.

Jobba… Nej, det gick såklart inte att få bebis att sova utanför famnen. Hon var vaken hela dagen efter lunch.

Jag blev i alla fall en barnvagn fattigare, då nu även mitt gamla överilade inköp, Babyzen Zen, fick lämna hushållet. När de reade ut chassit till halva priset förrförra sommaren kunde jag såklart inte motstå den, och hittade även liggdelen till ett bra pris.

Just liggdelens många funktioner som babysitter och vagga, och ett lite halvsittande bakåtvänt läge, trodde jag skulle vara perfekt för L, framför allt att hänga i på mitt kontor. Och bra att ha en smidigt ihopfällbar vagn på jobbet vid t.ex. oväntade hämtningar av sjukt barn på förskolan.

Men den har inte använts. Jag slutade försöka ha L på kontoret rätt snabbt. Och en liten duosingelvagn med nästan obefintlig varukorg var kanske inte riktigt rätt för mig rent generellt.

Det känns skönt att rensa ut och förädla lite i vagnparken.

Lilla V är helt suverän på att åka vagn. Från att ha kinkat somnar hon så fort vagnen börjar rulla ut från uppfarten. Och sedan sover hon. Timme efter timme. Hon fortsätter att sova även efter att vi kommit hem.

Jag tog en kvällstur med Emmaljunga Outdoor Edge till mataffären. Bebis sov direkt vid avfärd, och somnade för kvällen, ett par timmar tidigare än vanligt. Så jag hann även med mer hemma, trots att jag lagt halvannan timme på att gå och handla. Kanske en ny vana?

När hon inte är sur har hon börjat le och prata i mycket större utsträckning.

Vagnsovare

Vagnsovare

Lilla V är inte alls som L var. Hon är så mycket lättare på nästan alla vis. Och hon ÄLSKAR att åka vagn.

Eller… jag vet ju inte hur hon faktiskt känner för det, men hon somnar i alla fall i sin liggdel (både Emmaljunga Edge och Bugaboo Donkey) innan vi ens rullat ut från infarten. Och sedan sover hon.

I måndags somnade hon på väg till kontoret före 10, och sov till efter 14.

Idag gick jag ut på en promenad vid 11-tiden, med bebis som redan somnat i hallen, kom hem vid 13.30 med sovande bebis, som sov kvar i vagnen i hallen tills en bra bit efter klockan 16.

Hon har såklart varit vaken sedan dess, men det är ju inte heller märkligt. Det är dock märkligt, hur instinktivt en som förälder hela tiden anpassar sig, nästan omedvetet, efter bebisens utveckling.

För nu när hon har längre vakenperioder, och liksom inte kan äta sig igenom hela sin vakna tid, så har jag utan att tänka på det börjat bära runt henne framåtvänd, med armen över hennes magen och ett grepp runt grenen. För hon vill fortfarande INTE sitta/ligga själv, då går Stora Larmet direkt. Och att sätta henne i sjal när hon är vaken och aktiv känns lite halvtaskigt. Och hon sitter lugnt och avslappnat och tittar. Så nackstark, och plötsligt ganska alert.

Men här kan hon ligga. Timmar i sträck. Och bara sova.

Just idag låg hon i Donkeyn. För jag hade även storasyster med på turen. Som också blivit något av en vagnsovare, så här på ”äldre dar”, och sov från avfärd vid 11, till hemkomst vid 13.30. Hur bra som helst.

I’ll sleep when I’m dead…

I’ll sleep when I’m dead…

Gooood morgon! Eller nåt…

Det blev ingen god natt. Jag var sent uppe efter att ha röjt av köket när bebis kommit till ro. Hon sov som en liten sten. Tills jag lade in henne i sovrummet.

Natten blev sedan ett enda långt stök. Var 90:e minut, ungefär, blev bebis så pass orolig att jag var tvungen att ta upp och amma henne. Däremellan låg jag och mer eller mindre tryckte nappen på plats, varvat med att hålla en lugnande hand över den lilla bröstkorgen.

Jag har alltså sovit …inte alls. På sin höjd slumrat lite. Vid klockan 04.30-amningen vaknade L för andra gången. Sade först myndigt åt mig att lägga tillbaka bebis i sängen. Jag fick INTE ta upp bebis. Sedan började hon gråta, och mitt tålamod räckte inte till.

Sen ville hon gå upp.

Jaha.

Nu sitter hon och tittar på Youtube.

Den lilla? Sover som en stock i Babyzen Yoyo nu.

Ska försöka få en liten tupplur i soffan innan frukost.