Bara mamman är vaken…

Bara mamman är vaken…

Idag drog jag vinstlotten! Jag drog till jobbet vid kvart i åtta, och lämnade pappan med båda barnen vid frukostbordet. 

Jag rev av tre möten i rask följd, och stämde sedan av med hemmet. Där hade pappan fullt sjå med att ta hand om bebis. Och storebror, som plötsligt kräkts vid frukosten. Sedan hade han kräkts två gånger till. 

Sedan hade allt varit frid och fröjd. Så troligen ingen magsjuka, men H får helt klart vara hemma resten av veckan. Vi vill inte vara DEN familjen. Som riskerar folks midsommar genom att låta barnet gå tillbaka till förskolan innan det gått 48 timmar. Och det blir ju först en bit in på torsdag förmiddag, så det blir inget föris mer innan midsommar.

L är fortsatt hård i magen, och vare sig päron eller katrinplommonpuré verkar hjälpa. Och hon har nästan bara ro att amma på nätterna, så mer bröstmjölk är också knepigt. Hon har fått börja dricka vatten ur flaska också, men inte heller det verkar lösa problemet. 

Hon får mer och mer kroppskontroll för varje dag – sitter stadigare, rullar snabbare och kommer allt närmare att kunna krypa Tänder är nog på g också, för hon dreglar som en hund och gnager på allt. De senaste kvällarna har hon varit skrikig och inte velat komma till ro. Jag har dock inga skrupler när det gäller att få henne att sova, så jag har sänkt henne med en redig flaska ersättning två kvällar i rad. Med magen full av varm mjölk kan trött bebis inte hålla sig vaken, oavsett vad det är som oroar henne.

B har uppenbarligen somnat vid nattning av H, för han har inte synts till på tre timmar nu.

Jag har således fått en egen kväll, med Masterchef South Africa på teven (med världens creepigaste domare), kaffe och en delicatoboll. Inte dumt alls.

Tyvärr har jag fått för vana att vara uppe alldeles för sent. När barnen sällan somnat före 21 blir det så plågsamt ont om vuxentid att jag är uppe sent bara för att få lite barnfri tid. Måste försöka sova snart, annars blir det svårt att orka med en tvåbarnsdag imorgon…

Nattinatt!

50/50

50/50

Blev summan av dagen. Hälften mys och vila och olika slags arbete utfört. Hälften röv.

Tur att jag fick på pränt hur bra allt gick in förmiddags, för sen gick det mest utför. 

H är helt fruktansvärd att vara med just nu. Utan omskrivningar. Så är det. Han har börjat på stora avdelningen, och slutat sova middag. Han behöver sova middag. Men ungjäkeln är ju så förbaskat envis, och är så svår att få att sova. Om vi försöker hemma på helgen tar det minst en timme för en av oss att få honom att sova. Sedan sover han i max en timme, där vi då är knutna till hemmet mitt i helgbestyren. Inte riktigt…värt, eller vad en ska säga. Och om vi inte pallar har jag full förståelse för att förskolepersonalen inte pallar. De har ju inte bara vår unge att hantera.

Ibland somnar han vid 16-17-tiden och sover middag någon timme precis före middagen. Och blir ännu mer svårsövd på kvällen. Då det redan är tusen konflikter och någon timmes skruva-vrida-vända-sparka-stå-på-huvudet-dricka-hitta-nappen-småprata-sjunga innan han kanske kommer till ro. Eller somnar, men lätt och oroligt.

Han är trött på eftermiddagarna. Och jag blir matt efter fem minuter i hans sällskap. Han kan inte sitta still, inte lyssna, inte vara tyst, inte sluta pilla på saker och är överallt hela tiden. Jag gnäller. Tjatar. Skäller. Hela tiden. Orkar inte. Ibland tar jag till den sena eftermiddagssömnen (även om den krånglar till kvällen) bara för att jag inte står ut med honom en sekund till. Och för att lillasyster också brukar sova en stund vid den tiden. 

Idag fick han vara vaken till middagen. När den var färdiglagad ville han inte komma till bordet. Han fick ett megautbrott istället. Skrek och slogs och for runt och lät inte oss äta. Det var samtidigt dags för lillasysters sedvanliga tröttskrik före läggdags. Båda barnen ville ha mamman. Som var hungrig och trött. Att lugna en megakrisande trotsunge och en gallskrikande trött bebis samtidigt… det går bara inte. 

Vi insåg ju att det bara var att försöka få honom i säng. Efter fem turer upp och ner för trappan (måste ha mamman, måste dricka vattnet från glaset på köksbordet INTE från muggen vid sängen, måste ge den nya snuttefilten som kom med bokpaketet till lillasyster, måste ta tillbaka snuttefilten, måste vad som helst) hade han väckt lillasyster två gånger. Jag fick honom lugn till slut efter att ha stängt in honom i hans säng genom att ligga i vägen och hindra ytterligare rymningar och bestämt konstatera att han inte skulle komma ur sängen mer ikväll, och börja berätta om hur det var när han låg i magen och när han var bebis. Han började snart klippa med ögonen, och somnade.

Lillasyster skrek sig röd däruppe under tiden, för pappa var tydligen inte rätt person att natta henne idag. Sen upp och försöka hantera en övertrött bebis, som somnat och väckts av storebror även vid sovstunden på eftermiddagen. Vid 21 sov de båda övertrötta barnen, efter två timmars kamp.

Urvriden trasa är bara förnamnet. Imorgon kommer H garanterat att vara trött på morgonen (igen) och inte vilja gå upp/äta frukost/gå till förskolan. Vi måste vända detta på något sätt.

Kanske måste vi försöka få H att somna en stund direkt efter hämtning. Om det ens går. Eller bara få honom i säng tidigare. Även om det betyder att han inte får middag, utan typ bara mackor. För vi hinner bara inte äta middag före 18.30, och att hinna laga en speciell middag till honom med L att ta hand om… det är inte troligt att det skulle gå. 

Jag saknar tiderna på den gamla förskolan, då ungarna fick frukost vid drop in mellan 8 och 8.30. Bara att dra på kläderna på yrvaken unge och gå. Nu måste vi gå upp tidigare och släpa upp en trött unge och lägga en timme på att kanske få i honom lite frukost. En massa bråk och tjat och stress. Varje morgon. Ingen vill egentligen äta frukost hemma – jag och B har alltid ätit frukost på jobbet tidigare. Men på nya förskolan är frukost typ 07.00 eller 07.30, och jag tror inte ens vi föräldralediga 30-timmare får ha ungarna på förskolan så tidigt ens om vi ville.

Jaja, nu har han i alla fall snart sommarlov, och vi får försöka ordna upp rutinerna på något bra sätt sen…

Nattliga utbrott

Nattliga utbrott

Sedan ungefär ett år tillbaka har H ibland fått utbrott på natten.

Inte varje gång, men ofta, när vi varit ute och rest, när vi haft mycket folk hemma eller när han sovit borta så kommer det ett utbrott natten efter. 

Jag vet att jag googlade loss när det började och kom fram till att det kunde vara nattskräck, i och med att han inte låter sig tröstas, utan tvärtom blir ännu värre när vi försöker klappa, krama och gosa honom lugn. Det är också vanligt att sömnbrist och/eller intensiva dagar kan utlösa detta förvirringstillstånd.

Så rätt normalt, och inget att oroa sig över. Men fy fasiken vad drygt det är! Två nätter på bara en dryg vecka har störts av plötsliga skrik och gråtattacker. Han bara skriker nej och snyftar. Vill inte bli tröstad. Det tar en låång stund att lugna ner honom. 

Det jag gjort är att bara sätta mig och prata, prata, prata lugnt och försöka avleda tills dess att han liksom är ”tillbaka” så mycket att jag kan föreslå att vi går tillbaka till sängen (ofta har han sprungit ur den under utbrottet), eller rentav läser en bok eller kollar på något på telefonen en stund.

Det är inte lätt att hitta tålamodet och orken för denna halvtimme av lirkande när klockan är 02.14 och en själv är sömndrucken och dödstrött. B har inte tålamodet eller sinnesnärvaron och försöker alltid A) krama eller B) lyfta upp pojken och bära honom till sängen. Funkar sådär. Så jag får rycka in och lirka tills stormen bedarrar.

Inatt orkade jag bara inte. H låg i vår säng och skrek och grät, och bara vrålade sju resor värre om vi rörde honom eller erbjöd honom något (vatten, kram, kudde, nalle). Så jag bara lade mig så nära honom jag fick, och sa att jag tänkte sova nu, att allt var bra och han kunde somna om. Och det tog inte längre tid än vanligt innan han lugnat ner sig och somnat om.

Så det verkar som att mina ansträngningar varken gör till eller från – utbrottet måste liksom ha sin gilla gång, och går inte att göra mycket åt. Han verkar inte minnas något efteråt.

Långhelgen har varit späckad, med gäster och sen sänggång på torsdagen, besök och övernattning hos vänner med sen sänggång på lördagen, och morsdagsmiddag hos farmor på söndagen med sen hemkomst. Så det var inte konstigt att nattskräcken dök upp inatt.

Nu blir det en vecka med vardagsrutiner innan vi åker på kryssning nästa helg. Fast lite annorlunda rutiner med hänsyn till pågående överskolning till storbarnsavdelningen. Han ska bara gå på förskolan 9-12 i vart fall halva denna vecka, och enbart på storbarnsavdelningen. Vi får försöka parera med tidig sänggång på kvällarna, och kanske lite spring i trädgården på kvällskvisten för att hjälpa insomning lite tidigare. 

Vad gör jag för fel, egentligen?

Vad gör jag för fel, egentligen?

Okej. Så… Lillan har (äntligen) börjat hänga med sin far ett par dagar i veckan. Detta har varit andra veckan. Och det går? Bara fint, tackar som frågar! Hon tycks mest ägna sig åt att sova under pappadagarna. Sova!

I tisdags hade hon somnat vid 9-tiden, nästan genast efter frukost, och i princip sovit fram till lunch. Efter lunch hade hon sovit igen, i FLERA TIMMAR!

I onsdags var jag hemma. Hon började visa trötthetstecken redan före 09. Somnade vid bröstet, men vaknade innan jag ens hunnit fundera på att lägga ner henne. Repeat. Jag ledsnade och vaggade henne i Yoyon tills hon somnade. Lååångt efter kl. 10. Plockade en diskmaskin. Började förbereda lunch. Hann inte ens klart innan hon var vaken.

Sedan var hon vaken tills det var nästan dags att hämta H på föris. Är det någon gång under dagen hon garanterat sover så är det när vi sks packa oss iväg för hämtning. Hon somnade om i vagnen på vägen, och jag tänkte att nu kommer hon att sova lääänge. Nej.

Hon vaknade till ett flertal gånger medan jag kryssade mig igenom centrum i jakt på en påskutstyrsel till H. (Det fanns inget alls, men ett par vita små kaninöron på diadem från leksaksaffären och en vit lurvjacka från  Åhléns – ”konstigt” nog behövdes strl 110-116 på min pojke som vanligen drar 98-104 när vi köpte en ”flickjacka”, och då var den ändå kort… – fick duga som påskhareutstyrsel, för det var nämligen det han ville vara)

Sedan vaknade lillasyster och gallskrek i mataffären. Det har hon gjort cirka varje gång vi handlat mat sedan hon föddes. Alltid får jag stå där i kassan och svettas medan folk tittar medlidsamt på när jag rafsar ihop mina varor i en hast.

H hade för andra gången skött sig ypperligt, stående snällt på sin ståbräda. Han hade fått en gratis barnbanan i affären och en klämmis på vägen ut. Lillasyster skrek sig genom utgången, men tystnade sedan. Då skrek H rakt ut. Korven! Vi glömde korven! Jag hade i ett svagt ögonblick sagt att han kunde få korv på vägen ut, men sedan tänkt att detta var överspelat i och med banan och klämmis. Det var det inte.

In i affären igen. Bebisen återupptar sitt skrikande. Storebror annonserar att han vill äta sin korv på stolen på ett sätt som får mig att tro – nej, veta – att ett försök att ta med korven för förtäring under hemväg skulle utlösa förnyat vrål. Så. Ett barn skriker om vi stannar inne. Det andra om vi går ut. En klassisk lose-lose, eller damned if you do, damned if you don’t.

Jag får plocka upp bebis och bolla med henne medan storebror äter korv. Är tacksam för att han äter sin korv trots gruff om att senap inte är gott (han ville själv ha det). Sedan går vi hemåt. Lillasyster sover inget mer.

På torsdagen var jag återigen hemma. Jag och B tog dock en gemensm frukost på stan innan han åkte kommunalt in till jobbet, eftersom han skulle på konsert på kvällen. Lillan somnade på väg till förskolan, sov frukosten igenom, men vaknade helt innan jag hunnit hem igen. Sov sedan inte förrän en stund i samband med hämtning. Och inget mer förrän hon somnade för natten vid 21-tiden.

Hon sover alltså jättemycket med sin pappa, men nästan inget med mig. Vad gör jag för fel?

 

Läget med lillasyster

Läget med lillasyster

Den här bloggen är som en kär vän/dagbok som har försummats lite för länge. Att bara dyka in i rutinmässigt babbel om vardagen känns lite fel, när så lite har skrivits om vad som hänt bakom de ögonblicksmässiga instagramuppdateringarna.

Så jag skriver några ”catch up”-inlägg, med förhoppningen att kunna komma igång med mer regelbundna uppdateringar igen.

Lillasyster är fortfarande en ganska krävande bebis. Men det är så mycket som har förändrats till det bättre sedan det var som värst där för snart två månader sedan.

Hon har börjat få någon sorts rutin att faktiskt sova middag en längre stund på dagen. Ofta somnar hon precis innan förskolehämtningen av storebror, men sover sig i bästa fall igenom påklädning och nedpackning i vagn, hämtningen och sedan en rätt bra stund. Självklart innebär detta att hon sover just den enda tid på dagen då hennes sovande är of no bloody use för mig – jag kan varken jobba, blogga, städa eller förbereda mat, men bara det ATT hon sover sammanhängande på dagen är ju ett stort framsteg. Om vi är ute och går med vagnen (Phil & Ted’s Vibe är det som gäller för damen) kan det bli 2-3 timmar!!! Det bådar i alla fall gott för mina planer på parkhäng med storebror när det blir tillräckligt varmt…

Hon får tillskott tre gånger om dagen, och äter då ca 80-120 ml ersättning från flaska efter amning. Vi blandar alltid på 120 ml vatten, för att hon ska toppfyllas tills hon verkligen inte orkar mer. Efter ”dåliga” amningar händer det att hon slukar hela flaskan, men i regel lämnat hon 20-40 ml kvar. Hennes viktkurva skuttade rejält uppåt efter två veckor med tillskott, så det är ju positivt.

På dagarna märker jag tyvärr redan av att hon föredrar flaskan när hon är riktigt hungrig, hon har dåligt tålamod och släpper taget om bröstet gång på gång, kastar sig bakåt och slänger bak en arm och utstöter klagoljud på ett högst teatraliskt vis. Men efter middagsflaskan vid 17-18 ammas hon enbart fram till frukostflaskan vid 8-9, och verkar helt nöjd med detta.

Vi har valt att göra på detta sätt med ersättningen för att styra in henne i familjens matschema redan nu, med tre större mål om dagen. Det blir då smidigt att göra som med storebror och fasa ut ersättningen relativt snabbt så snart hon börjar äta fast föda, genom att byta ut ersättningen mot mat på de tider hon redan är van vid en rejäl bukfylla, och behålla amningen före och mellan målen. Storebror slutade helt med ersättningen vid ca 8 månaders ålder, men ammade till ca 19-20 månader.

Nattsömnen har tack och lov fungerat klockrent länge nu. Förutom någon enstaka natt med magknip och skrik så sover hon. Någonstans vid 20-21 somnar hon i min famn i soffan, och kan i regel läggas ned i ”innevagnen” i hallen (Babyzen Yoyo+ 0+) utan att hon vaknar. Kring midnatt eller någon timme innan går vi ner till sovrummet. Eventuellt vaknar hon till och ammar en kort vända innan hon somnar om och läggs i sin säng.

Och hon har äntligen blivit tre, snart fyra, månader. Hon är inte längre så liten och skör, och enligt statistiken innebär samsovning inte längre någon ökad risk i hennes ålder. Som en skänk från ovan har storebror också börjat sova nästan hela natten nästan varje natt, så vi liggammar och samsover. När jag vaknar till och vill sova för mig själv en stund lägger jag bara över henne i hennes säng; inga problem!

En dålig dag vaknar hon klockan 6 på morgonen, och en bra dag efter klockan 7. Eftersom det är vid 7 hela familjen går upp på vardagarna för att storebror ska hinna äta frukost innan förskolan. Möjligen hade hon sovit längre annars. Så på den fronten har jag verkligen inget att klaga på — jag lider inte av sömnbrist annat än självförvållad sådan. (Som när jag efter en amning börjar mobilblogga vid 05 istället för att somna om.)

Dagarna har blivit mer harmoniska hemma. Hon är överlag glad och mysig, MEN jag får inte göra annat än att ägna mig åt henne. Max 10 minuter åt gången kan hon tänka sig att sitta i stol, babysitter, bärsjal eller -sele eller ligga i babygymmet innan hon blir apsur. Så det är: fixa kaffe, springa på toa, borsta tänder… typ sådant som hinns med i luckorna. Ingenting annat hinner göras klart. Varje dag hinner hon få spel medan jag fixar/äter frukost, klär på mig eller fixar lunch. Men det är nog inte riktigt lika många minuters panikskrik om dagen längre. Så länge jag gör som hon vill.

Hon vill sitta i knät. Med betoning på sitta. Skillnaden i att sitta vid köksbordet i sin något tillbakalutade babyinsats på Stokke-stolen och att sitta precis bredvid den upprätt i mitt knä är tydligen skillnaden mellan panikskrik och förnöjt joller… Hon är stark och kan nästan dra sig upp till sittande genom att hålla i mina fingrar. Från halvliggande i famnen sätter hon sig upp obehindrat och utan hjälp. Hon älskar leksaker och greppar dem riktigt bra, för dem till munnen och smakar på dem.

Hon äter mycket på fingrarna också och dreglar kopiösa mängder. Jag började nästan tro att det var tänder på gång. Tills jag läste det här inlägget om H:s första tand, och såg att han var likadan vid samma ålder trots att tanden inte kom förrän vid sju månader. (Det är ju för sådant här jag älskar att ha bloggen, jag är så sur över att det blir så många luckor i dokumenteringen av L:s första tid, trots att bloggen nu varit med från start.)

Och vad mer? Jo, hon kräks. Vi får ju tydligen bara kräkbarn, och med regelbunden toppfyllning med flaska blir det lätt absurt. Jag har beställt ett dussin dregglisar till för att försöka spara på kläderna. Jag är inte kinkig för små kräkfläckar på vare sig henne eller mig, men när kläderna blir genomvåta måste de ju bytas av bekvämlighetsskäl om inte annat. Nu kräks hon ju ofta små kaskader långt över dregglisen och ner över hennes arm och mage och min mage och ben, men mot småblurparna kan i alla fall en dregglis hjälpa så att inte halsringningen blir genomvåt på en gång.

Magen fungerar annars ganska bra, med vissa perioder av knip och gasighet (eventuellt relaterat till att jag ibland fuskar lite med det mjölkfria pga orka inte kunna ta en färdig smörgås på kafé för att det är mjölk i margarinet…) och hon bajsar i regel dagligen.

Hon är stark och stabil, vaken och nyfiken. Hon känns stor, och vi har släppt alla spärrar. Hon får sova i vår säng och vi (eller jag då, B är fortfarande lite novis på denna unge) lyfter och bollar runt med henne lite hur som. En napp på golvet hemma åker rätt in i munnen igen. En napp på golvet ute passerar mammas mun en vända först. Eventuellt efter en torkning om synligt skräp föreligger. Flaskor och nappar kokas…kanske någon gång i veckan? Med avklingande intervaller. Annars åker allt i diskmaskinen eller handdiskas lite lagom noggrant. Det är skönt att ha nått det här stadiet igen!

Färgglada fynd

Färgglada fynd

Okej, inte de bästa fotografierna kanske, men inköpen är redan utspridda i huset, så de får duga.

Jag shoppade ju loss på rean på Kameleont design för ett tag sedan, men har helt glömt att visa upp vad det blev. Ett helt lass färgglada kläder i varierande storlekar från 74 till 122. Tanken är att de ska bäras av båda barnen, förutom den gulrosa och den gröna bodysuiten och tröjan med fiskar, som i storlek 74 är för små för H. Och heldräkt känns generellt lite för  bebisaktigt för en 2,5-åring. Den rosa elefanttröjan med rynkad halsringning var väl ärligt talat mest tänkt till L, men H såg den och ville ha den, så då får han såklart det. Tur att hans sinne är öppnare än mitt…

Det är synd att jag har så mycket ”tråkiga” barnkläder kvar i förråden, presenter från släktingar och sånt vi köpt när vi varit i vanliga affärer istället för att nätshoppa från Kameleont, JNY Colourful kids, Me & I, Småfolk och Villervalla – jag hade önskat att alla barnens kläder såg ut som de här!

Överst till höger är dock en beställning från Babyland, med min nya trikåsjal från Aldoria, som jag älskar, men lilla fröken L fortfarande hatar. Vi jobbar på det.

Det blev även ytterligare en skötdyna från Färg & Form, likadan som den rosa med moln som är en del av min portabla blöjstation på övervåningen, fast grå med vita lamm. Den ska ner i skötväskan, min Skip Hop Duo Double Signature, vars tillhörande skötdyna jag avfärdat som för mjuk ihopvikt (knölas lätt i väskan), inte tillräckligt avtorkbar och för liten.

Ett par nya vagga/vagn-kuddar fick också följa med, eftersom babyskyddet och matstolens babyinsats behöver kuddar i botten för att L:s utställda knän ska få plats. Von Rosen-skenan låser ju hennes höfter och ben i samma M-position som i en ergonomisk bärsele, så hon tar lite extra plats på bredden i stolar och vagnar.

Jag har fått sova ensam på min sänghalva i fem timmar i natt. Vi har testat att lägga H i sin egen säng igen, eftersom det gick så bra på hotellet. Igår natt dök han upp i vår säng ganska tidigt på natten, men inatt blev han kvar i sin. Och lilla L, som fick ligga vid bröstet medan jag satt i soffan hela dagen igår, var tydligen ganska nöjd, för hon sov som en stock från att jag lade ner henne vid halv ett, och ända fram till halv sex. Efter att hon ammat och myst i famnen en timme satt hon snällt i sin babysitter medan jag duschade.

Solen skiner, och idag SKA jag ut på en lång barnvagnspromenad.

 

En mjölkfri vecka

En mjölkfri vecka

Nu har det gått en dryg vecka sedan jag påbörjade mitt test med en mjölkfri kost, för att se om det skulle bli någon förbättring av L:s mående. Hon har varit utan ersättning, och jag utan mjölkprodukter, sedan onsdag respektive torsdag förrförra veckan.

Har det blivit någon förbättring, då? Mja, vissa saker har helt klart förbättrats, men inte tillräckligt för att jag ska kunna säga något säkert.

Humöret har varit något bättre, och hon har i vart fall ett par, tre gånger om dagen kunnat ligga för sig själv och jollra i en kvart, tjugo minuter innan hon börjat gasta. Hon har varit mer benägen att le och småprata. Så himla gullig unge de där minuterna! Så vaken och alert. Och så bedårande söt. (Hehe, lite partisk kanske…)

Sömnen är det ingen större skillnad med. Hon kan sova i min famn, men så fort hon läggs ensam  flyger de där små ögonlocken upp och vrålet är nanosekunder bort. På dagarna är det bara i min famn eller i en rullande vagn hon sover mer än en kvart. Hon tycker inte alls om bärsjalen. I bil kan hon dock sova i flera timmar – igår sov hon från Tällberg och hem, ca fyra timmar!

Viktuppgången vet jag inte hur den varit den senaste veckan, men oj vilken förnyad amningsångest jag haft! Jag har tagit bort den sista slurken ersättning, trots att hon gått upp dåligt de två veckorna som varit innan. Blir hon inte mätt? Är min mjölk för tunn? Svälter jag mitt barn? Vissa dagar känns det som att utdrivningsreflexen strejkar. Men de senaste dagarna har amningen ändå känts bra – hon vill amma ofta, men tar bra tag, äter målmedvetet och klunkar på tills hon verkar mätt och nöjd.

Hon kräks fortfarande i princip lika mycket som vanligt, och det verkar ofta vara kräkningar och uppstötningar som väcker henne och håller henne vaken långa stunder om nätterna.

Hon har börjat bajsa oftare, varannan till varje dag istället för var tredje, men bajset har blivit lösare och mer senapsaktigt och mindre grynigt. Hon har fortfarande gaser, men det känns som att de är lindrigare och att hon har mindre besvär av dem. Hon verkar mindre besvärad innan det är dags att bajsa.

Huden är nästan helt slät igen, och inga nya röda knottror har dykt upp.

Så… ja, vad ska en tro? Hon är fortfarande… en skitjobbig bebis, helt ärligt. Hon kräver 100 %, dygnet runt, och klagar mycket högljutt så fort hon får mindre än så. Men både humör och mage verkar ändå ha blivit lite bättre med mjölkfri kost.

Dagen igår, och en sammanfattning av lillasysters symptom

Dagen igår, och en sammanfattning av lillasysters symptom

Dagen igår var lite sisådär, men ändå rätt okej. L sov fram till fyra igår morse, men när hon inte gått att lägga sovande i den egna bädden när klockan blivit halv sex gav jag upp och gick upp. Å andra sidan hade hon tagit natt redan vid niotiden på kvällen, i min famn framför teven, och bara vaknat ett par gånger för att amma lite.

Hon låg i Yoyon och tittade på när jag gjorde kaffe och plockade disk. Det tog en bra stund innan hon började protestera.

På förmiddagen sov hon en stund i min famn, och sedan en stund i Yoyon. Jag fick röja av och torka av köksbänkarna på riktigt för första gången på ages. Till och med skåpet under diskbänken fick en avtorkning och rensning.

Innan det var dags för hämtning av storebror skulle jag snabbt äta lunch, och slängde ihop en omelett. Då började vrålandet. Det fortsatte sedan mer eller mindre hela eftermiddagen och kvällen. På ”vanligt” vis var L bara nöjd liggande i min famn, och vägrade fortfarande bärsjal.

Hon somnade i min famn ganska tidigt på kvällen, kanske vid åtta-nio, vaknade till ett par gånger för att amma under kvällen…och gick inte att lägga i egen säng på hela natten. Hon hade uppenbara uppstötningar så fort hon lades på rygg, och blev ledsen. Vid fyra-fem-tiden lyckades jag till slut få henne att somna, genom att låta henne snutta på mitt lillfinger. Jag var så trött att det kändes som att min hjärna krampade, och jag hade små flimrande ljus som for fram över mitt synfält. Sedan fick jag sova någon timme innan jag fick ta upp en gråtande bebis igen. Sista timmen eller så innan det var dags att gå upp satt jag avsvimmad med L i famnen.

Så helt bra har livet inte blivit (ännu) med hjälp av mjölkfri diet. På grund av L:s dåliga viktuppgång de senaste två veckorna är jag också orolig över hur amningen fungerar.

Jag skrev ihop en sammanfattning över lillasysters mående, för att ta med till BVC nästa gång. Det är en mängd saker som jag reagerat på, och som säger mig att något inte står helt rätt till med L.

Hon har diverse symptom, som jag delat upp i Humör/Sömn/Mat/Vikt/Mage/Hud.

Humör:

  • Allmänt missnöjd, skriker när hon inte sover eller ammar/ligger vid bröstet.
  • Vill ligga på bröstet HELA tiden, även när hon inte ammar, går inte att lägga bort henne förutom ev. 3-4 timmar nattsömn, vaknar direkt och skriker.

Sömn:

  • Sover väldigt lite, 3-4+1-2 tim nattsömn, sedan bara spridda korta tupplurar (bara PÅ mamma, kanske i vagnen).

Mat/Vikt:

  • Dålig viktuppgång men verkar inte hungrig, hade kunnat amma mer om hon ville, snuttar ofta på bröstet utan att verkligen försöka äta (smärtlindring?).
  • Gråter/kvider ibland vid amning, precis i början av amningsstunden, ”smackar” på bröstet istället för att ta tag ordentligt.

Mage:

  • Kräks ganska mycket, men inte extremt. Det märks ibland att hon har uppstötningar som inte kommer hela vägen upp.
  • Kräks nästan alltid när hon läggs på rygg (därför hon inte vill sova i säng/vagn?).
  • Snörvlig i näsan ofta, hickar, hostar ibland.
  • Ibland kräks hon plötsligt i ryggläge, hostar och kräks ur näsan, kvävs och blir rädd och panikskriker.
  • Bajsar bara var tredje dag, kräks alltid mer och är ledsen och orolig timmarna/dagen innan.
  • Mycket gaser, fiser som en hel karl, har ibland ont och gråter och spänner sig innan hon fiser.

Hud:

  • Röda upphöjda kluster med pyttesmå ”finnar” i ansiktet och på axlar/nacke.

Vi slutade med ersättningen 1/2, jag slutade med mjölkprodukter från 2/2. Det blev förbättringar i humör och sömn redan 3-4-5/2. Hon ligger och jollrar, ler och ser sig omkring längre stunder, sover lite mer (ibland för sig själv en liten stund) känns mer avslappnad. Huden blir gradvis bättre. Men hon är fortfarande gasig, kräkig och missnöjd delar av dagen. Uppstötningar förstör nattsömnen.

Efter googlande och tips från läsare gissar jag att vi har att göra med reflux (delvis ”tyst” sådan) och/eller överkänslighet eller allergi av något slag. Mjölkprotein kan vara ”boven” i båda fallen, eftersom det också förvärrar reflux. Vissa förbättringar har också skett efter att komjölken togs bort ur bådas våra dieter. Så jag kör på med det i två veckor, och ser vad som händer, och vad BVC-sköterskan säger nästa gång.

Ledmotivet

Ledmotivet

De senaste dagarna har jag funnit mig själv småsjungande när jag gått runt med en skrikande bebis på ena armen, medan jag försökt utföra nödvändiga sysslor med den enda lediga handen.

Till melodin av ”Do you know the muffin man?” har jag som ett mantra gnolat: ”Mamman gör så gott hon kan, så gott hon kan så gott hon kan. Mamman gör så gott hon kan, så gott, så gott hon kan.” Ibland har bebisen faktiskt pausat sitt vrålande några sekunder medan jag sjungit. Så ser mitt så kallade liv ut just nu…

Igår sov hon som vanligt inget på egen hand hemma. Men hon satt snällt i babysittern och tittade på när jag klädde på mig, och låg och jollrade en bra stund på mina fötter i soffan. Hon bajsade rejält, bara två dagar efter den förra laddningen, och kändes på något sätt lugnare än vanligt. Två dagar sedan hon fick ersättning sista gången (idag tre dagar!), och kanske har det gjort någon skillnad?

Hon sov dock större delen av tiden när vi var ute med vagnen, vilket var en hel del.  Jag packade ner henne i Thulen, noggrant utvald för dagen för att den dels går att lämna utanför BVC, där enda stället att parkera vagn är utanför alldeles vid gatan (inte lika stöldbegärlig som Donkeyn) och dels för att den dessutom är utmärkt som packåsna med bara ett barn i. Mina destinationer var nämligen BVC (för egen vägning av L), matvaruaffären (för inköp av mjölkfria alternativ) och DHL-ombudet (för pakethämtning).

BVC-besöket var tyvärr en besvikelse, då vågen endast visade en uppgång på 125 gram på två veckor – 75 gram kort för att vara en acceptabel uppgång. Men jag tänker inte oroa mig ännu. Dels var det inte vår vanliga våg, dels hade L nyss gjort stordåd i blöjan utan att ha ammat efteråt. För att inte tala om att vi under dessa veckor har tagit bort all ersättning. Vid förra vägningen hade vi tagit bort den första av fyra dagliga flaskor bara ett några dagar innan, och sedan har vi tagit bort de andra tre successivt, den sista bara för ett par dagar sedan. Så jag är försiktigt hoppfull över att hon ändå gått upp, om än lite för lite. Vi kör på med enbart amning och mjölkfri kost i två veckor och ser hur utvecklingen ser ut då.

I matvarubutiken inhandlades havredryck, mandeldryck, havregurt, havregrädde, mjölkfritt smörgåsmargarin och mjölkfritt flytande margarin. (Hu, jag som skyr margarin som pesten i vanliga fall!) Men jag är beredd att göra vad som helst för att få en gladare bebis, för både hennes och min skull. Jag glömde bort att kolla ostavdelningen för att se vad som fanns där. För just avsaknaden av ost är det jag tror blir svårt med mjölkfri kost.

Sedan hämtade jag mitt stora paket med reafynd från Kameleont design (bilder kommer så fort jag fått tid att fotografera dem, kids be willing…) och ett till paket som jag är SÅ uppspelt över – en Babyzen Yoyo med liggdel och babyskyddsadapter! Den är bara till låns, vi ska nämligen få vara testfamilj i ett par veckor. (Obs! Inget som har med mitt bloggande att göra, utan jag ansökte som ”mig själv” utan att ens nämna min blogg, det är bara för att jag är nyfiken och tycker att det är kul.) Med sittdelen i liggläge gick det väldigt bra att frakta en kartong i Thulen!

Sedan svängde jag förbi hemmahuset och lämnade paket och påsar för att sedan direkt fortsätta till förskolan för hämtning av H. Väl hemma hade vi soffhäng i vanlig ordning mellan mellanmål och pappans hemkomst. Det får vara så just nu. Till våren kan vi ha parkhäng istället.

På kvällen sov vi ju som sagt efter middagen, och natten blev helt okej som helhet efter att hon faktiskt sov i sin säng i närmare tre timmar efter mitt bittra inlägg imorse. Idag har vi hittills avnjutit frukost och bara slappat hemma.

Hushållets yngsta medlem har varit på bra humör förutom när hon varit hungrig, och jag törs  n ä s t a n  hoppas på att något hänt, tre dygn utan att hon själv direkt konsumerat mjölk genom ersättning, och snart två dygn utan att jag konsumerat någon mjölk.

Hon känns liksom lite lugnare, och hade två längre stunder under morgonen då hon låg i Yoyon i köket och bara log, jollrade och såg sig omkring medan jag plockade med frukost och disk. Efter frukosten (då hon i vanlig ordning ville äta samtidigt som oss andra, och jag fick enhandsäta under amning) somnade hon, lades ner i vagnen och fortsatte sova där i minst en halvtimme. Yoyon som inomhusvagn var en oväntad och väldigt lyckad grej!

Sedan vaknade hon sur, kissade ner skötdynan och hela sig själv vid byte och var helt otröstlig när vi tog ner henne till badrummet för att tvätta av henne. Von Rosen-skenan gör att blöjbyte till största del sker i magläge, eftersom vi efter tips i Facebookgruppen ”Vi som fått barn med höftledsluxation” lärt oss att på så vis få in blöjan under skenan. (Vad gjorde vi innan internet fanns?)

Vi kan inte heller bada eller skölja av henne med skenan, utan det är bara tvättlapp som gäller. Men hon blev nöjd när pappan blåste henne torr och varm med hårfönen. Hon var så söt där hon låg på skötbordet och bara njöt. Sträckte ut tungan för att liksom smaka på den varma luften. Låg tyst och stilla och kisade belåtet.

En liten rosachock. Ibland får det vara så också.

Nu sover hon utslagen i min famn i soffan. För självklart ska hon få mycket av den varan också. Även om det för tillfället kanske låter som att jag inte gör annat än försöker göra mig av med henne… Men så är det absolut inte – jag älskar att bebismysa i soffan! Bara inte dygnets alla timmar, utan att få äta, sova eller gå på toaletten. Någon liten stund om dagen vill jag kunna göra något annat också – lite städning, bloggande, jobb eller leka med storebror en stund. När en får de små pauserna kan en på riktigt uppskatta tiden med en liten som ligger och belägrar en.

Tänk om det vänt nu, att jag får nynna på något lite muntrare framöver?

Trött, bitter och rastlös

Trött, bitter och rastlös

Jag sitter i sängen och ammar, jag. Vad gör ni denna mörka lördagsmorgon?

På storebrors begäran var det mamman som skulle läsa bok igår. Vid middagsbordet pratade han om ”Syskon” (Jag vill också ha ett syskon) och ”Någon” (Historien om någon), men när vi väl skulle sova hade han grävt fram den mindre innehållsrika ”Toto tittut” istället. Och sen nöjde han sig med den, lade sig tillrätta och somnade ganska snabbt. Men ändå inte riktigt lika snabbt som mamman.

Och taskmörten till pappa väckte inte. Vilket i och för sig kanske var omtänksamt med hänsyn till veckans ansamlade sömnunderskott… Jag hade fått en tallrik fredagspasta i magen (carbonara utan parmesan, mjölkfri kosthållning suger verkligen…) och två glas fantastiskt rödvin, och mycket mer än så kan en ju knappast önska av en fredagskväll just nu.

Men sen är det min sovrumsångest. Anledningen till att jag sitter uppe till sent om nätterna med L, och väntar till jag är säker på att hon kommer att sova om jag går ner. Att sitta vaken i ett mörkt sovrum med familjen sovande bredvid ger mig rastlösa krypningar i hela kroppen, och det känns alltid extra bittert att inte få sova när en befinner sig i sängen. Och nu blev natten så lång, så lång.

En omgång amning och tidskrävande nattning i sidosängen vid 23.30, nästa vid 03. Den omgången pågår fortfarande, och jag är nu snart i färd med att försöka lägga över en sovande bebis för fjärde gången.

Lyckas det inte denna gång går jag banne mig upp, så jag slipper den här fruktansvärda rastlösheten. Det känns liksom bättre att sitta sömnlös och agera säng åt en sovande L i ett mysigt upplyst vardagsrum, med en kopp kaffe och teven som sällskap, än att sitta här bitter och plågsamt trött i mörkret och höra B snarka, och H snusa.

Okej, here it goes, sista chansen till lite mer sömn. Vakna inte nu, lilla vän!