Uteblivet middagsmys

Uteblivet middagsmys

Igår skulle vi ju lyxa till det. Lägga barnen i säng tidigt och själva äta middag senare. Hel ugnsbakad regnbåge, pressad potatis, sparris och en beurre blanc-sås med forellrom och gräslök. Mmmm, eller hur?

Barnen somnade. Förvisso senare än tänkt, men ändå så att en middag för två var genomförbar. Men sen.

Såshelvetet skar sig. Fisken blev något överstekt. När vi ändå skulle sätta oss till bords… Vaknade bebisen. Ringde svärmor till B, och vägrade låta sig snabbt avfärdas.

Så där satt vi. Med kall något överstekt fisk, kall pressad potatis, och kall, sladdrig sparris. Med en rätt grinig bebis till bords. Stämningen var inte på topp.

Och det slutade inte där. Från att ha börjat  sova hela nätterna i sin säng (om än med tidigare morgnar än vi kanske önskat) har L hoppat in i en ny krångelperiod.

Natten innan hade hon plötsligt vaknat och tyckt att det var party vid halv två på natten. Nu höll hon sig vaken från tio, och ville inte sova. Det enda som inte orsakade panikskrikgråt var att krypa runt på golvet. Jag var så trött att ögonen gick i kors framemot elvatiden. Försökte sitta och glo på Masterchef i förhoppningen att bebis skulle lugna ner sig och snart gå att lägga i vagnen igen. Men icke.

Jag kämpade hårt mot sömnen. Varje gång jag blinkade hade L flyttat sig tre meter. Hon hade den där maniska blicken och de där ryckiga rörelserna som övertrötta bebisar har. Chuckie. Jag vaknade till sittande med ett ryck och famlade med ögonen. Var är hon!? Ok, där. Blink. Ryck. Var är hon!? Där. Medan B var på toa hade hon dragit ur sladden till teven utan att jag ens märkte att skärmen blev svart och tyst. ”Har hon dragit ut nätverkssladden här?” ”Va? Eh, jaha, jo.”

Halv tolv gick vi ner till sovrummet. Försökte stoppa ner henne i spjälsängen. No go. Jag fick krama en gallskrikande bebis till sömns i vad som kändes som en evighet. Vyssjade, stoppade tillbaka nappen. Men varje gång den lilla kroppen började slappna av, så vevade hon igång sig själv igen.

Jag var inte i mitt esse idag. Framstod nog som helt kollrig på mitt enda jobbmöte. Strulade till dokumenten inför mötet (direkt efter förskolelämningen) och kunderna fick vänta i tjugo minuter innan jag ens fått styrning på saker och ting. Vid halvtid fick jag ta över barn från B, som skulle iväg på öl- och whiskymässa.

Tänkte mig en myskväll med barnen. Moahaha. Det började rätt bra. Parklek, mellis, middag, soffhäng med ostbågar, en festis och film till H medan L röjde omkring på golvet. Hon går raskt längs med soffbordet numera, och de 2-3 sekundernas stående utan stöd börjar närma sig 10. L somnade relativt lätt och rullades in i gästrummet.

H blev för trött och ville inte kolla klart på Hitta Nemo när klockan passerat 20.30. Okej, vi går ner och sover. Men han väsnas i trappan, och L:s skarpa skri börjar ljuda ifrån gästrummet. Går in och ger napp, klappar om lite. Väser åt H att smyga och vara tyst i trappan. Skri. Omtag. Vi kommer ner, och jag inser att tiden är knapp och försöker skippa bokläsning. Major breakdown. Han lugnar sig, men envisas med att bläddra lite själv i en bok. Tick, tack. Var det ett ljud uppifrån? Tick, tack.

”Mamma, jag vill gå på pottan!” *Hallelujah-nej-fan-inte-nu-gud-vad-bra-att-han-själv-vill-men-NEJ!* ”Okej, älskling, bra att du säger till, vi går upp till pottan.” Tick, tack. Sätter barnet på pottan. Visst är det något som låter däruppifrån? Mycket riktigt, lillasyster gallskriker. Hämta barnet, stoppa ner i spjälsäng.

I pottan ingenting. Ny blöja på storebror. På med pyjamas. Ner i sängen. Lillasyster härjar runt, något missnöjd. Genom ett mirakel somnar storebror på tio minuter. Tilltagande missnöje i spjälsängen. Upp snabbt innan hon väcker storebror. Fixar flaska till ackompanjemang av höga tjut. Hon dricker, men är inte riktigt nöjd. Förkylningen bråkar nog med näsan och hon sväljer mycket luft. Krånglar och rapar. Sedan somnar hon till slut om i vagnen.

Puh. Klockan är 22, och dubbelnattningen har lyckats till slut. Men jag räknar minuterna till nästa skrik. Jag kan inte nog beundra de föräldrar som är ensamma med flera små barn jämt. Bara det här att få de små liven att sova är ju ett slitgöra.

Så nu ska jag ta fredagkväll. Kaffe och en stunds teve, kanske. Inte många shotbrickor här nuförtiden, inte…

L:s andra månad

L:s andra månad

Vi är mer än halvvägs till slutet av L:s tredje månad (stryk det – slutet av fjärde månaden — Ha ha ha, nej stryk det också, en bra bit in i den TIONDE månaden —) så detta inlägg har låtit vänta på sig (word).

Det beror dels på det som kommer att beskrivas nedan om L:s andra månad (och tredje och fjärde, — och sen allmänt tvåbarnskaos den femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde — månaden), och dels på att iPhone 6s är en förbannat oskön telefon att sitta och skriva på. Mina maratonpass i soffan har därför inte alls varit till gagn för mitt bloggande, utan tvärtom, eftersom det är så obehagligt, nästan smärtsamt, mot det stödjande lillfingret att skriva på telefonen med enhandsfattning. När en sedan måste ta till workarounds som att få in bilder genom instagram eller göra collage i Layout för att inte bilderna ska hamna på fel ledd känns det mest tröttsamt att försöka få ihop vettiga inlägg.

Nästan alla mer text- och bildkrävande inlägg jag velat göra skrinläggs gång på gång, och det blir mest automatiserade inlägg via instagram och kortare blogginlägg som blir av. Trist, för det är så mycket mer jag skulle vilja skriva om.

Jag har nog börjat bli liite bättre på att blogga igen, även om det är stötvis, med tre-fyra inlägg ena dagen och inte ett endast nästa dag. Kanske är det så här det kommer att vara nu. Eller så rycker jag upp mig ännu mer framöver, vem vet? —

Men här kommer i alla fall L:s andra månadssammanfattning!

— Det var så ”långt” jag kom sist, så jag har fått sitta och kika tillbaka i bloggen, kalendern och iphonens bildarkiv för att se vad det egentligen var som hände. —

L blev en månad gammal i början av januari. Vi hedrade dagen med en promenad i den då alldeles sprojlans nya Donkeyn. Such winter! Ja, huvudpersonen i denna berättelse syns inte på bilden, men hon ligger därinne i liggdelen och gottar sig. Eller gallskriker, vilket var den vanligaste reaktionen på vagnåkande på den tiden.

Jag minns inte så mycket alls av denna månad, av det vardagliga iallafall, men det var mest amning, amning, amning och bebis som bara var nöjd i famnen. Jag tror jag var rätt glad och förhoppningsfull fortfarande, över amningen och bebistiden. Men det skulle ju bli sämre sedan.

Hon utvecklade inga större färdigheter under sin andra månad, utöver tydligare leenden. Men de lyckades jag inte fånga på bild. Inte bättre än så här i alla fall. Men jag vill minnas att hon log tidigare och tydligare än storebror.

På babygymmet såg hon mest ut så här, även om jag vill minnas det som att hon var relativt nackstark efter en månads ålder.

Bilden överst är från början av hennes andra månad, och den nedre från slutet av den, och här går det ju tydligt att se hur mycket hon växte och utvecklades under dessa veckor. Från det där lilla nyfödingspaketet helt utan styrsel, till en rätt vaken liten tjej som ligger och slår efter leksakerna.

Vi höll mest på att lära känna henne, och anpassa oss till det nya livet som tvåbarnsföräldrar.

Jag har oproportionerligt många bilder på henne sovande, men det var nog för att det alltid var då jag passade på att plocka fram kameran, och då jag var som mest nöjd.

Hon fick sitt första baljbad inför den första läkarundersökningen på BVC, och det var hon ganska nöjd med. Hade vi vetat att det inte skulle bli just några mera baljbad sedan hade vi nog gjort det oftare. Läkarundersökningen på BVC gick fint, hon vägde 3 928 gram och var 55,7 centimeter lång. Läkaren kände ingenting av någon glidning i höfterna.

  

Hon satt med oss vid bordet när vi åt, och var ibland nöjd en liten stund i babyinsatsen till Tripp Trapp-stolen.

Ibland var hon även nöjd i sin Babybjörn babysitter. Framför allt så fick jag faktiskt nästan alltid duscha utan att hon skrek, när hon satt i den.

Men på bilden ovan ser vi ju också det oväntade som hände i mitten av hennes andra månad. Det visade sig vid återbesöket på Barnortopeden på Astrid Lindgrens sjukhus att hennes höfter inte alls var så bra som läkaren vid det första besöket trodde. Bilden nedan togs hennes sista kväll i ”frihet”, då både hon och vi var glatt ovetande om vad som komma skulle. Det var också sista gången hon använde sin allra minsta pyjamas i storlek 50.

Vi åkte till barnortopeden för vad vi trodde var en sista koll ”för säkerhets skull”, och åkte hem med en bebis i skena.

Och vilken sorg det var, de där första dagarna. Även med vetskap om att höftledsluxation är ett av de ”mildaste” felen som kan upptäckas på ett spädbarn, med väldigt god prognos så länge det upptäcks och behandlas i tid, så var det en känsla av att liksom bli snuvad på den där mysiga bebistiden. Vi var tvungna att anpassa oss, och lära oss att amma, byta blöja och klä på en bebis i Von Rosen-skena. Vänja oss vid att inte riktigt kunna vara nära – det gick ju inte att smeka eller hålla henne över ryggen utan att skenan var mellan oss. Hon fick skavsår på skinkan efter någon vecka.

Men det hände mycket bra också. Hon blev alltmer vaken och medveten om världen omkring sig, och upptäckte katten och storebror.

Och storebror började upptäcka henne också. Bilden ovan är första gången han kom för att sätta sig bredvid bebisen. Innan hade hon inte riktigt varit på hans radar.

I slutet av månaden blev vi testfamilj för en Babyzen Yoyo 0+, och det var en stor milsten för den pryltokiga mamman, för detta var den tveklöst bästa bebisgrejen vi någonsin skaffat (för vi skaffade så klart en egen när testperioden var slut).

Vid BVC-besöket vid 6 veckor hade hon nyss fått skenan, och blev sedan inte mätt på längden på länge. Vikten var 4 140 gram, och huvudmåttet 39,3 centimeter. Hon växte ur det mesta i storlek 50/56, och började använda storlek 62. (H vägde under sin andra månad mellan 3 870 och ca 4 500 gram, och var mellan 55,5 och 59 cm lång, med ett huvudomfång mellan 38,4 och 40 cm, enligt hans ”gula kort” som vi just återfunnit för första gången efter flytten)

Vad mer den andra månaden? Hon fick sin första förkylning, en mild variant med mest lite snorig näsa, hosta och lite feber. Hon var gasig i magen nästan hela tiden, verkade ha ont ibland och bajsade bara var tredje dag.

Vi var på återbesök hos ortopeden efter någon vecka med skenan, för att kolla med ultraljud att skenan satt rätt. Det gjorde den, så det var bara att fortsätta behandlingen.

Jag jobbade en första halvdag, och var rätt nöjd med att få komma ”ut” lite, med hänsyn till att jag annars i princip bodde i soffan den här perioden.

Och, förstås, hon fick ett namn! Vi hade haft ett som vi smakat på några gånger, men snabbt uteslutit på grund av att det var för vanligt. Men det gick fint ihop med H:s (samma slutbokstav och lika många stavelser), fanns i släkten på B:s sida och var ett namn vi verkligen gillade. Så hon blev en liten L. Bara dagar efteråt släpptes ny namnstatistik som visade att namnet trendat ÄNNU MER, och nu befann sig WAAAY UP på topplistan. Nästan i toppen, faktiskt. Men det får vi leva med.

Månaden avslutades med oro. Över att hon sov så lite. Skrek så mycket. Fick utslag och ännu mer gaser, kräktes så ofta och bajsade så sällan. Tankarna på att allt kanske inte var som det skulle väcktes. Jag var helt utmattad mot slutet av månaden, och när jag läser mina blogginlägg från den här tiden känner jag bara att… nej, fy vad hemskt det var!

Jag påbörjade ett försök med helamning och mjölkfri kost, eftersom de två sakerna som jag googlat mig fram till som stämde med hennes symtom var mjölkproteinöverkänslighet och/eller reflux (som också förvärras av mjölk). Det förstnämnda, helamningen, skulle det ju visa sig inte fungera något vidare, men den mjölkfria kosten i kombination med mjölkproteinfri ersättning skulle ju faktiskt ganska snart vända om skutan. Men det hör ju till nästa månad…

Goooooood mooooorning!

Goooooood mooooorning!

Den här lilla marodören tyckte att klockan 04 var det nya 06-ish. Mamman tyckte att det var ett klart feltänk, men det var ju inte så att marodören brydde sig.

På den ljusa sidan så somnade jag ju vid nattning av storebror kring 21 igår, så teoretiskt sett hade jag ju faktiskt fått en hel natts sömn när klockan var 04. Men det känns fan inte så.

Idag ska vi bila ner till Göteborg för att gå på konsert, och stannar till måndag morgon så vi hinner ”göra stan” lite. Men innan vi åker  måste vi göra i vart fall övervåningen beboelig, eftersom vi får husgäster över helgen i form av B:s bror med make, som ska på bröllop här i krokarna och behövde logi. Så städning på morgonen = klart minus, men det medför ju katt- och husvakter på köpet, och det är ju alltid bra.

Vad mer, vad mer…? Jo, L har fått göra framåtvänd sittdelspremiär. Hon var så nöjd, och satt och utstötte mycket entusiatiska små ljud, hängande fram över bygeln för att se så mycket som möjligt. 


Hon är så annorlunda mot hur H var, eller så är det vi föräldrar som är annorlunda denna gång? Hon är så pigg och framåt och aktiv, och kan inte bli större fort nog. Har järnkoll på allt vi gör, och kräver högljutt att få vara med. Verkligen tvingar sig att orka hålla sig vaken till vår middag, även om hon nyss ätit, för att inte missa smakproverna. Och klarar att äta mer än en skulle kunna tro med bara två små tänder. Somnar nästan aldrig i vagnen när vi är ute, utan tittar, tittar och tittar. När hon är trött är det oftast sela fast henne i en vagn och rulla in i ett lugnt rum som gäller, inte amma eller krama till sömns.


När H var liten fick jag ont i magen av blotta tanken på att en bebis skulle behöva somna själv. Så vi låg bredvid och kramade när han skulle sova. Korrigering: vi ligger bredvid och kramar när han skall sova. Vid tre års ålder har han precis börjat kunna somna själv ibland, när det är tvunget. Men efter bokläsningen kommer ofta ett vädjande: ”Du kan sova meeej? Kramas liiite?”. Och det går ju inte att säga nej till… 


Om han är en mer närhetstörstande personlighet, eller helt enkelt har formats av att vi som förstagångsföräldrar var så måna om att göra ”rätt” – vara nära, amma länge, värna anknytning, det låter jag vara osagt. Han är ju dock långt ifrån en försiktig mammagris i övrigt, utan väldigt social och utåtriktad och ska springa snabbast och hoppa högst. Fem meter framför i full galopp, eller fem meter bakom, ivrigt undersökandes en sten eller en pinne eller något annat spännande på marken.

Men lilla L somnar bäst själv (får självklart närhet de gånger hon inte vill vara själv, och det visar hon med all önskvärd tydlighet). Hon leker gärna loss själv i lekrummet, bara vi är i närheten, och kryper och står tidigare än vad H gjorde. Kanske för att hon är en mer otålig personlighet. Eller för att hon helt enkelt har fått ligga själv i större utsträckning ända från början, och på samma sätt fått mycket mer golvtid, inte lika påpassad. Plus att hon motiveras av att vilja göra allt som storebror gör, och äta allt storebror äter.


Hon ammar en slurk tidigt varje morgon, och är då mycket målmedveten. Visar nästan aldrig tecken på att vilja ha tutte annars, utom möjligen när hon ramlat och slagit sig – då börjar hon gråtande gräva i min tröja. Är hon helt enkelt mindre intresserad, eller har hon blivit det för att jag inte envisas som jag gjorde med H, som fick en tutte tryckt i nyllet med jämna mellanrum, för att värna produktionen?


Jag ser förändringarna i mig själv. Från ängslig förstagångsmamma med rigida uppfattningar om vad som var bäst för barnet, till en mer avslappnad andragångsmamma med en mer pragmatisk inställning. Whatever works. Laissez faire. Everyone fed, no one dead. Rolling with the punches. Det är som det är och blir som det blir. 

Men jag undrar hur mycket mina olika mödraskap har format barnens personligheter, och hur mycket barnens personligheter har format mig som mamma.

Skön lunk…

Skön lunk…

Den här veckan har vi skiftat om jobb- och föräldraledighetsdagarna lite, och jag fick två föräldralediga dagar i rad i början av veckan.

Det har känts bra. Jag har börjat komma ifatt lite på jobbet, och kan koppla bort jobbet relativt bra när jag är hemma. Lillasyster har börjat få ett lite mer förutsebart dygnschema igen, så jag passar på att njuta innan det svänger igen.

Hon vaknar tidigt på morgonen, sällan efter klockan 06, men eftersom hon tar ett längre sovpass sedan, mellan 08 och 10 eller ibland ända fram till 11, så känns det rätt okej ändå. Det är liksom inte fullt fräs hela förmiddagen, utan jag kan unna mig en seg förmiddag i kompensation för den lite kortare nattsömnen.

Upp tidigt, sedan sova, ett längre lekpass, lunch och sedan sova igen, är L:s melodi just nu. Tyvärr vaknar hon när det är dags att hämta H, eftersom hon mer är typen av bebis som sover ensam i sin vagn i ett tyst stängt rum, än typen som sover i en rullande vagn ute, med mamma, storebror, folk, bilar, hus och träd att titta på. 

Sedan är det mellis (vill ha ALLT som storebror får) och lek (vill leka med ALLT som storebror leker med, till storebrors förtret) efter hemkomsten, och oftast en kortare sovstund vid 16-17. 

Efter sovstunden får hon middag, men kämpar envist för att få vara vaken och med även vid vår middag framåt 19-tiden. Uttrycker både verbalt och med hela kroppen att hon OCKSÅ VILL HA! Hon får smaka på det mesta, och är sedan äntligen redo att sova vid 20-tiden, då det är tydligt att det inte händer något mer roligt denna dag. Ibland får hon en flaska ersättning om hon vaknar mer på kvällen, i syfte att hon lätt ska somna om med varm vätska i magen, men det är långt ifrån varje dag hon får någon ersättning alls numera.

Hon vaknar och vill upp till min säng vid 02-03, ammar eventuellt någon ynka skvätt då, också väldigt tydlig med vad hon vill, och vilket bröst hon vill ha. Gnäller, kravlar och drar i mina kläder tills hon får det hon vill. Sedan är det dags för en ny dag vid 5-6-tiden, just nu behagligt lik föregående dag.

Den senaste veckan har hon börjat krypa mer än åla, men oftast med en knasig krypstil där hon liksom har benen kvar i nästan samma position med brett mellan knäna och mest bara svänger med höfterna från ena sidan till den andra för att komma framåt, istället för ett ”rent” krypande med ett ben i taget som dras in under kroppen. Det är så kul att alla ungar verkar ha sin egna krypstil, i alla fall innan de bemästrar ett ”klassiskt” krypande.

H är riktigt gullig just nu, strör ömhetsbetygelser omkring sig och gör det mesta vi ber honom om utan knot. Utöver att gå på pottan/toan då… Gaah, jag vill verkligen att han ska sluta med blöja som… igår! Vill inte gärna bara ta bort den utan hans samarbete p.g.a. lat och rädd om golv och möbler, men ska göra ett försök med en redig muta. Tänkte ta med honom till en leksaksaffär och låta honom peka ut något han verkligen, verkligen vill ha, och säga att han får det så snart han varit utan blöja i typ två veckor eller så. Whatever-works-parenting är min melodi 😉

I övrigt har han genomgått en språklig explosion. Han har ju pratat bra ganska länge, med rätt långa meningar och många ord. Men sedan han började förskolan igen efter sommaruppehåller har hans språk plötsligt blivit dubbelt så avancerat som förr, med förmåga att verkligen berätta om hela händelser, klart och tydligt och hyfsat grammatiskt korrekt. 

Men fortfarande med en del små charmiga egenheter: egna och feluttalade ord som duppaduppel (bubbelvatten), tittören (trottoaren), oförmåga att använda rätt possessiva pronomen (jags cykel, dus tallrik, vis hus, doms trädgård), och en fast tro att alla andra är pojkar och ”han”. 

Det där med genusorden låter jag bara bero – det känns knasigt att sitta och hamra in att det är olika ord för pojkar och flickor (som han knappt vet finns), som att det verkligen är avgörande om han kallar någon för hon eller han. För honom är det fullt logiskt att L kan vara en ”kladdgubbe”, att han kan vara en ”bustjej”, att farmor är en av ”mina (hans) gubbar” och att han kan bli först mamma, sedan pappa, när han blir stor. Jag brukar rätta när han kallar L för ”lillebror”, mest för att det blir förvirrande för folk när han berättar att han har en lillebror, och jag sedan berättar vad L heter.
Idag har jag jobbat, och är redo att stupa i säng.

Underbara förmiddag

Underbara förmiddag

Just nu halvligger jag i soffan och klamrar mig fast vid kaffemuggen. Ytterligare en alldeles för kort och stökig natt är förbi, men sedan kommer belöningen – L:s långa förmiddagsvila.

På sätt och vis är det skönt att hon är så morgonpigg, för det medför också att hon efter frukostgröt och morgonbajs är helt slut och redo att sova. Ingen sömn är så lättfångad som den på förmiddagen, och det är bara att lägga ner henne i Yoyon, rulla in den i gästrummet och gå därifrån. Sedan sover hon i 2-3 timmar, och hemmavarande förälder får göra precis vad hen vill.

Just nu tror jag att både jag och B prioriterar lite slö egentid framför allt annat, inklusive välbehövligt hushållsarbete, under dessa timmar. Och det känns helt okej. Det är så sällan lugnt och tyst i huset nu med två barn, och utöver dessa förmiddagstimmar då L sover och H är på förskolan är det bara under sen kväll, när vi är för trötta för att uppskatta det.

Jag var tvungen att ringa ett kort jobbsamtal och följa upp med ett mejl, men efter att ha klarat av detta har jag nu parkerat mig i soffan med gårdagens Masterchef Australia på teven, och en kopp kaffe. Hushållsarbetet får klaras av med barnen närvarande senare.

H brukar vara nöjd med att hjälpa till eller leka bredvid (i värsta fall får jag ta fram paddan), och L har också blivit väldigt duktig på att roa sig själv nu när ålandet tagit fart ordentligt, och hon kan ställa sig upp och undersöka saker. Så det ger sig nog.

Om bara en vecka är det dags för B att slutföra sitt uppdrag i familjeföretaget vars försäljning går igenom, och han kommer att få gå på föräldraledighet i mycket större utsträckning. Han kommer väl kanske att få lite ”efterbörd” att ta hand om jobbmässigt, men till stor del kommer jag att kunna få jobba.

Självfallet kommer jag att vilja vara föräldraledig i någon mån även framöver – L:s bebistid kommer ju att vara oåterkalleligen förbi snart, och jag vill inte missa den på grund av jobb. Vi har ansökt om förskoleplats från den 5 mars nästa år, när hon är 15 månader. Det var en bra ålder för H att börja förskolan, och hon verkar ju hittills utvecklas lite snabbare, så det kommer i vart fall inte att vara för tidigt.

Vi får sätta oss ner och planera för det kommande halvåret, helt enkelt, och jag hoppas att mer arbetstid kommer att ge mig sinnesfrid att verkligen bara njuta av barnen den tid jag är hemma.

Nu vaknade hon visst, efter bara 1,5 timmar. Men det är lugnt, för det öppnar upp för en ny sovstund om ett par timmar. Dags för golvlek, och sedan lunch! Masterchef går ju att se från golvet också 🙂

Kalashelgen över

Kalashelgen över

Så var det måndag igen, och kalashelgen är över. På det stora hela får helgen ett gott betyg, framför allt för att H har varit så glad över att få träffa (nästan) alla han tycker om, och han har fått presenter som han verkligen velat ha, och lekt som en galning.

Vi hoppade över att ha barnkalas, med kompisar från förskolan, för det kändes inte nödvändigt i så här tidig ålder. När jag frågat H om vilka som han vill bjuda på kalas har han bara sagt: E (våra vänners snart 5-åriga son) och ”alla mina gubbar”. På förfrågan om vilka alla ”hans gubbar” är så framkom det att det är hans beteckning på farmor, morfar, mormor, farbröderna, morbror, nästangrannarna o.s.v. I hans värld är alla barn ”pojkar” eller ”kompisar”, och alla vuxna tydligen ”gubbar”…

Så vi bjöd in den närmaste släkten och de vänner vi umgås närmast med. Mormor dök upp redan i onsdags, eftersom jag tänkte visa henne på porten redan efter kalaset på lördag, då hon kunde följa med min lillebror hem, så att vi fick plats för övernattande vänner från Eskilstuna. Dagarna närmast kalaset bara rasade iväg utan att någonting hanns med alls, trots att H mest lekte med mormor.

I vanlig ordning stod vi således och panikstädade och förberedde kalaset bara timmar innan gästerna skulle anlända. Trots att vi valt att göra det enklaste enkla – korvgrillning, kaffe och tårta – var det fullkomligt kaos innan. Jag stod på förmiddagen och gjorde succétårta (som jag alltid gör när det kommer många gäster, eftersom den är både lättlagad, god och glutenfri), och vi sprang runt och försökte få huset att se…i vart fall inte ohygieniskt smutsigt ut. Den ursprungliga planen var att ha hela tillställningen i trädgården, men vädret envisades med att vara grått och regnigt in i det sista.

B krisade totalt och tappade bort en dammtrasa när han gick runt och städade, mitt i torkandet, liksom. (Vi har fortfarande inte hittat den…) Jag fick panik över smörkrämen till tårtan som inte alls stelnade i den takt den borde, medan jag sprang runt och gjorde punktinsatser på de ställen där skiten syntes mest. Och sedan började folk välla in.

Men det blev faktiskt trevligt. Min tårta blev god, även om smörkrämen runnit ut en hel  del på skärbrädan som jag monterat tårtan på (och i halva kylskåpet…), och gulliga nästangrannarna hade med sig två jättefina hembakta marsipantårtor med vägar i form av en trea, och små bilar, motorcyklar och annat i marsipan som körde runt på dem. Ingen gick hungrig, och nästan hela min fula tårta slukades av nöjda gäster.

Kalasets huvudperson fick en massa fina presenter, och lekte med alla ”sina gubbar”. Eskilstunavännerna dök upp först mot kalasets slut, och H och E lekte sedan kanonbra tillsammans i många timmar. De var trädgårdsmästare och ”jobbade” (lade högar av grus och fallfrukt på gräsmattan) flitigt. När vi hade gjort oss av med kalasbesökarna och började plocka fram lite ost och chark dök de dock upp som en svärm hungriga egyptiska gräshoppor, redo att bara sluka allt i sin väg. Vi fick skynda oss att slänga ihop deras middag medan vi körde ut dem på balkongen med en liten skål chips, för att undvika att de plundrade faten på all parmaskinka och manchego.

När kvällen började bli sen blev det dock osämja, och E blev arg på H och ville inte leka mer. Stackars H grät och bad om förlåtelse, medan E var sur och sa att H inte var hans vän. Mitt hjärta gick sönder, och jag försökte mitt bästa att kväsa agget jag fick mot den andra pojken. Herregud, vad det är jobbigt när andra barn är elaka mot ens eget barn! Jag blir ju skitarg inombords, även om jag vet att barn är barn och bråkar med varandra och att det snart är bortglömt.

Ett par medlande föräldrar fick sätta sig med gossarna i soffan och sätta igång Netflix, varpå H strax somnade i min famn, och E nattades en kort stund därefter i gästrummet. Nu kunde friden ha lagt sig, och kräftorna ätas. Men nej, för då vaknade strax L och grät otröstligt. Hon hade sovit rätt kasst på dagen, eftersom det var folk och liv överallt, men verkade ändå inte vilja sova. Plötsligt kaskadkräktes hon över hela sig själv och hela sin Yoyo.

Hon hade fått en bula och ett blåmärke i pannan efter en vurpa i lekrummet på förmiddagen (passad av en mormor som kanske inte riktigt har de där blixtsnabba småbarnsföräldersreflexerna längre) och tankarna började rusa. Har hon fått hjärnskakning? Men hon hade ju varit pigg och glad hela dagen, utom när vi försökt få henne att sova. Men så märkte jag att hennes snoriga näsa nog var mer än bara gråtsnor. Jodå, nu rann näsan rejält. Förkylning på ingång! Vi fick plocka in Bee3 medan Yoyons textilier gick i tvätten, och strax sov hon igen.

Så blev det äntligen kräftdags. Jag höll på att somna i tallriken direkt efter avslutad middag, men ingen annan var på direkt partyhumör heller, så vi avrundade relativt tidigt. L höll mig vaken i omgångar natten igenom, men jag kunde i vart fall stanna kvar i sängen till klockan 8 på söndagsmorgonen. Söndagen blev loj, med en liten promenad ner till stranden innan vännerna åkte hemåt. Pojkarna, som nu var sams och glada igen, badade näck och stojade runt i vattenbrynet.

L var såklart trött och gnällig, förkyld som tusan, och när hon äntligen somnat (sent) på söndagskvällen var jag helt matt. Eftersom hon sovit dåligt i tre veckor blev det verkligen jobbigt när hon dessutom var gnällig och svår att få att sova middag – det var som att ha en riktigt liten bebis igen, den här känslan av att aldrig få fem minuter för sig själv.

Jag fick dock min belöning efteråt, för det dröjde till TJUGO I SEX imorse innan hon vaknade och krävde att få lämna spjälsängen för min säng. Och väl där ammade hon lite och somnade in en dryg timme till?!? Hade det inte varit för att jag vaknade med en hemsk låsning i nacken/axeln/skuldran som gör ont som fasiken varje gång jag rör på mig hade jag känt mig som en helt ny människa. Det var tre veckor sedan jag fick en hyfsad natts sömn senast, och jag har blivit benägen att halvsomna lite här och där bara jag sätter mig ner en stund.

Idag har det varit business as usual – H har varit på föris fram till kvart över två, och jag och L har bara varit hemma på förmiddagen. Eftermiddagen har spenderats med att försöka få trött bebis att sova middag en stund (lönlöst), och skälla ut storebror för att han tydligen tagit av ena larvfotsbandet på sin sprojlans nya leksaksgrävmaskin och slängt i soporna. Igår. Blir till att gräva igenom en kladdig soppåse full av tårtrester, blöt kaffesump och bajsblöjor sen då, för att se om den finns kvar i soptunnan i köket… Oh, joy!

Näe, nu måste jag fixa lite middag, och se om jag överlever en kväll till i denna cirkus kallad småbarnsliv. Imorgon blir det kontoret.

 

 

Gnäll, gnäll och mera gnäll

Gnäll, gnäll och mera gnäll

Här sitter jag med anledningen till att det varit tyst här i några dagar igen. Är det två hela veckor den varat nu, den här fasen med stökig sömn?

Hon har lugnat ner sig på nätterna de senaste dagarna, och är inte klarvaken och far omkring i sängen mitt i natten. Men hon vaknar på småtimmarna och gnäller och gnyr, och väcker mig med gråt och gnäll en gång i kvarten efter det, känns det som. Knöl  och bök och stök med napp och tutte och klapp på lilla huvudet och lugnande smekningar över lilla ryggen. 

Sedan blir klockan fem. Och då är det godmorgon. Ingen idé att hålla på med napp eller tutte mera. Så jag har fått införa en för-frukost, med en flaska ersättning. P.g.a vem orkar göra gröt klockan fem på morgonen?

Sedan försöker jag lägga ner henne i vagnen. Med blandat resultat.


Förr eller senare somnar hon igen, och sover en stor del av förmiddagen. De senaste dagarna har det dock inte hänt innan H plötsligt kommer upptassande vid halvåtta-åtta. Han har sovit hela nätter i sin egen säng mer än inte den senaste veckan, och när han kommer upp och ser att mamman inte är kvar i sängen skippar han sin vana stt krypa upp och sova lite mer i stora sängen. 

B sover obekymrat vidare till 10 när han får sovrummet för sig själv, medan jag är ett vrak resten av dagen. *bitter* Varför jag inte bara lämnar över till honom vissa morgnar? För att jag inte litar på att han kan vakna och hålla sig vaken så tidigt på morgonen. Då gör jag det själv istället för att ändå behöva bevaka så att han inte  somnat ifrån vaken bebis. Men jag hade ju hoppats på lite mer förståelse och service resten av dagen…

Somna vid midnatt, parera gnäll och gråt mellan 03 och 05, gå upp och mata och vakta tills barnet förhoppningsvis somnar om, ta hand om storebror från 08. Vid 10 är alla vakna och det är dags för frukost. Det är tärande.

Lillasyster är gnälligare än vanligt även på dagarna, och det verkar vara fler tänder på gång. Hon vaknar ofta från middagslurarna med gäll gråt, dreglar och småkräks mycket. Att hon är inne i en intensiv utvecklingsfas är också tydligt – hon ställer sig upp och står mot allt: bord, tevemöbel, fönsterbänkar, soffan, föräldrarnas ben. Igår kväll tog hon också sina första steg med stöd: två-tre små steg längs med soffan för att nå fram till pappan! 

Hon ålar blixtsnabbt och har börjat att själv ta sig från rum till rum. Plötsligt har hon tagit sig in till lekrummet och sitter och leker med storebrors leksaker. 

Hon blir stor, min lilla. Och jag är trött. Undrar om hon hinner somna innan de andra två kommer upp för att starta jobb-förskola-veckan om en halvtimme?

Lugnet

Lugnet

Efter 8 månader som tvåbarnsförälder har jag verkligen börjat se det som en promenad i parken att bara ha ett barn att ta hand om.Vilken lyx det är med dessa förmiddagar när H är på förskolan!

L:s nattliga härjanden har nog peakat nu, tror jag… Natten till igår var det många uppvaknanden, men mest i form av att hon grät och gnydde, inte det hysteriska rumlandet hon höll på med veckan innan. I natt sov hon i ett svep fram till 04. Främst troligen för att jag hade däckat i vardagsrumssoffan (igen) och själv inte vaknade till förrän hon började skrika inne i gästrummet. 

Men efter lite nattatutte somnade hon om (inte i spjälsängen, så klart!) och sov i över en timme till innan hon började leva runt för att hon helt enkelt tyckte att det var morgon. Efter att vi ätit frukost sov hon från åtta till en bit efter tio. Och jag gjorde inte ett skvatt nytta under tiden – jag bara slappade! Mycket välbehövligt efter en slitig vecka med knapp nattsömn.

Efter att hon vaknade lekte vi på vardagsrumsgolvet en lång stund, och det var skönt att kunna ge henne lite odelad uppmärksamhet utan att med dåligt samvete behöva parkera H framför teven först. Sedan slukade hon en hel burk barnmat och en halv klämmis som blev över igår kväll.

Efter maten gick vi ner och duschade. Först jag, medan hon satt i babysittern, och sedan tog jag med henne in i duschen och duschade henne medan jag höll henne i famnen. När jag lade henne på skötbordet för att torka efteråt var hon helt lugn och avslappnad. Så efter lite manikyr, inoljning, ny blöja och mjuka rena kläder lade jag ner henne i vagnen. Inte ett knyst till protest när jag lade ner henne och lämnade rummet.

Nu ska jag göra lite nytta medan L sover, innan det är dags för hämtning av H. Som för övrigt är så glad att vara tillbaka på förskolan. En winwin för alla, detta med att förskolan öppnat igen.

Nu är det bara lite egentid med just H som saknas; L får ju full uppmärksamhet på förmiddagarna. Vi får försöka planera in lite sånt på helgerna, så att han får lite one-on-one-tid med en förälder åt gången.

Vad mer? Vi har beslutat oss för att skippa Uppsala Reggaefestival i år, trots att vi verkligen saknat den sedan den flyttade för ett antal år sedan. Vi har ingen barnvakt till H i helgen, och att lägga rätt mycket pengar på hotell och festivalbiljetter och behöva ha med två barn, när det egentligen bra var två akter vi verkligen ville se. (Jag har aldrig lyssnat på riktig old school reggae, och har missat allt nytt som kommit de senaste åren p.g.a. vuxenliv, och det var mest sånt. Inte så många akter som kändes igen från min ungdom på 90- och 00-talet) Njae, det får vara i år. Hoppas festivalen återvänt till Uppsala för gott!

Kalle Bah har vi redan sett i sommar, och Kapten Röd har andra turnéspelningar i sommar. Mycket sympatiskt kostar det bara en hundralapp att gå på hans andra konserter, så vi kom fram till att det på det stora hela kändes mer värt att gå på hans konsert i Göteborg i början av september, göra en familjehelg av det med tågresa ner och kanske ett besök på Universeum. Så det tänker vi göra!

Wohoo! 

Wohoo! 

Ikväll lyckades jag med den allra första ”vakennattningen” med H!

Vi gick ner och gjorde den vanliga kvällsrutinen. Jag läste typ tio sidor ur ”En björnberättelse”. Jag pussade och kramade och stoppade om honom och sade godnatt. Jag gick.

Han kom efter mig nästan genast för att det var ”lite blött” i hans säng. (Han spillde lite av vattnet efter den obligatoriska ”Törstig!”-episoden direkt efter läsningen) Vi konstaterade att kaninen nog torkat redan, och jag stoppade om igen. Jag gick upp. Hörde honom komma ut i nedre hallen. Stoppade om igen. Gick upp. Hörde återigen fupplande i nedre hallen. Gick ner och hittade honom i el-/städ-verktygsskrubben under trappan. Han ”måste städa”. Ny omstoppning, då var det ”lite läskigt”. Jag försäkrade att allt var precis som vanligt – att mamma och pappa skulle städa (äta godis i soffan i mörkret) och titta på ”vuxen-teve” (Masterchef och Orpan Black) och snart komma ner.

Gick upp igen. Och barnet hördes inte av mer. Kollade nyss, och han sover i precis samma läge som jag lämnade honom.

Wohoo! Det tog nästan tre år, men nu har vi klarat av en nattning som inte innebar att krama honom till sömns, och i 99% av fallen somna själv och missa all egentid den kvällen.

L däremot somnar ju själv sedan flera månader. Undrar om det håller i sig?