Underbara förmiddag

Underbara förmiddag

Just nu halvligger jag i soffan och klamrar mig fast vid kaffemuggen. Ytterligare en alldeles för kort och stökig natt är förbi, men sedan kommer belöningen – L:s långa förmiddagsvila.

På sätt och vis är det skönt att hon är så morgonpigg, för det medför också att hon efter frukostgröt och morgonbajs är helt slut och redo att sova. Ingen sömn är så lättfångad som den på förmiddagen, och det är bara att lägga ner henne i Yoyon, rulla in den i gästrummet och gå därifrån. Sedan sover hon i 2-3 timmar, och hemmavarande förälder får göra precis vad hen vill.

Just nu tror jag att både jag och B prioriterar lite slö egentid framför allt annat, inklusive välbehövligt hushållsarbete, under dessa timmar. Och det känns helt okej. Det är så sällan lugnt och tyst i huset nu med två barn, och utöver dessa förmiddagstimmar då L sover och H är på förskolan är det bara under sen kväll, när vi är för trötta för att uppskatta det.

Jag var tvungen att ringa ett kort jobbsamtal och följa upp med ett mejl, men efter att ha klarat av detta har jag nu parkerat mig i soffan med gårdagens Masterchef Australia på teven, och en kopp kaffe. Hushållsarbetet får klaras av med barnen närvarande senare.

H brukar vara nöjd med att hjälpa till eller leka bredvid (i värsta fall får jag ta fram paddan), och L har också blivit väldigt duktig på att roa sig själv nu när ålandet tagit fart ordentligt, och hon kan ställa sig upp och undersöka saker. Så det ger sig nog.

Om bara en vecka är det dags för B att slutföra sitt uppdrag i familjeföretaget vars försäljning går igenom, och han kommer att få gå på föräldraledighet i mycket större utsträckning. Han kommer väl kanske att få lite ”efterbörd” att ta hand om jobbmässigt, men till stor del kommer jag att kunna få jobba.

Självfallet kommer jag att vilja vara föräldraledig i någon mån även framöver – L:s bebistid kommer ju att vara oåterkalleligen förbi snart, och jag vill inte missa den på grund av jobb. Vi har ansökt om förskoleplats från den 5 mars nästa år, när hon är 15 månader. Det var en bra ålder för H att börja förskolan, och hon verkar ju hittills utvecklas lite snabbare, så det kommer i vart fall inte att vara för tidigt.

Vi får sätta oss ner och planera för det kommande halvåret, helt enkelt, och jag hoppas att mer arbetstid kommer att ge mig sinnesfrid att verkligen bara njuta av barnen den tid jag är hemma.

Nu vaknade hon visst, efter bara 1,5 timmar. Men det är lugnt, för det öppnar upp för en ny sovstund om ett par timmar. Dags för golvlek, och sedan lunch! Masterchef går ju att se från golvet också 🙂

Kalashelgen över

Kalashelgen över

Så var det måndag igen, och kalashelgen är över. På det stora hela får helgen ett gott betyg, framför allt för att H har varit så glad över att få träffa (nästan) alla han tycker om, och han har fått presenter som han verkligen velat ha, och lekt som en galning.

Vi hoppade över att ha barnkalas, med kompisar från förskolan, för det kändes inte nödvändigt i så här tidig ålder. När jag frågat H om vilka som han vill bjuda på kalas har han bara sagt: E (våra vänners snart 5-åriga son) och ”alla mina gubbar”. På förfrågan om vilka alla ”hans gubbar” är så framkom det att det är hans beteckning på farmor, morfar, mormor, farbröderna, morbror, nästangrannarna o.s.v. I hans värld är alla barn ”pojkar” eller ”kompisar”, och alla vuxna tydligen ”gubbar”…

Så vi bjöd in den närmaste släkten och de vänner vi umgås närmast med. Mormor dök upp redan i onsdags, eftersom jag tänkte visa henne på porten redan efter kalaset på lördag, då hon kunde följa med min lillebror hem, så att vi fick plats för övernattande vänner från Eskilstuna. Dagarna närmast kalaset bara rasade iväg utan att någonting hanns med alls, trots att H mest lekte med mormor.

I vanlig ordning stod vi således och panikstädade och förberedde kalaset bara timmar innan gästerna skulle anlända. Trots att vi valt att göra det enklaste enkla – korvgrillning, kaffe och tårta – var det fullkomligt kaos innan. Jag stod på förmiddagen och gjorde succétårta (som jag alltid gör när det kommer många gäster, eftersom den är både lättlagad, god och glutenfri), och vi sprang runt och försökte få huset att se…i vart fall inte ohygieniskt smutsigt ut. Den ursprungliga planen var att ha hela tillställningen i trädgården, men vädret envisades med att vara grått och regnigt in i det sista.

B krisade totalt och tappade bort en dammtrasa när han gick runt och städade, mitt i torkandet, liksom. (Vi har fortfarande inte hittat den…) Jag fick panik över smörkrämen till tårtan som inte alls stelnade i den takt den borde, medan jag sprang runt och gjorde punktinsatser på de ställen där skiten syntes mest. Och sedan började folk välla in.

Men det blev faktiskt trevligt. Min tårta blev god, även om smörkrämen runnit ut en hel  del på skärbrädan som jag monterat tårtan på (och i halva kylskåpet…), och gulliga nästangrannarna hade med sig två jättefina hembakta marsipantårtor med vägar i form av en trea, och små bilar, motorcyklar och annat i marsipan som körde runt på dem. Ingen gick hungrig, och nästan hela min fula tårta slukades av nöjda gäster.

Kalasets huvudperson fick en massa fina presenter, och lekte med alla ”sina gubbar”. Eskilstunavännerna dök upp först mot kalasets slut, och H och E lekte sedan kanonbra tillsammans i många timmar. De var trädgårdsmästare och ”jobbade” (lade högar av grus och fallfrukt på gräsmattan) flitigt. När vi hade gjort oss av med kalasbesökarna och började plocka fram lite ost och chark dök de dock upp som en svärm hungriga egyptiska gräshoppor, redo att bara sluka allt i sin väg. Vi fick skynda oss att slänga ihop deras middag medan vi körde ut dem på balkongen med en liten skål chips, för att undvika att de plundrade faten på all parmaskinka och manchego.

När kvällen började bli sen blev det dock osämja, och E blev arg på H och ville inte leka mer. Stackars H grät och bad om förlåtelse, medan E var sur och sa att H inte var hans vän. Mitt hjärta gick sönder, och jag försökte mitt bästa att kväsa agget jag fick mot den andra pojken. Herregud, vad det är jobbigt när andra barn är elaka mot ens eget barn! Jag blir ju skitarg inombords, även om jag vet att barn är barn och bråkar med varandra och att det snart är bortglömt.

Ett par medlande föräldrar fick sätta sig med gossarna i soffan och sätta igång Netflix, varpå H strax somnade i min famn, och E nattades en kort stund därefter i gästrummet. Nu kunde friden ha lagt sig, och kräftorna ätas. Men nej, för då vaknade strax L och grät otröstligt. Hon hade sovit rätt kasst på dagen, eftersom det var folk och liv överallt, men verkade ändå inte vilja sova. Plötsligt kaskadkräktes hon över hela sig själv och hela sin Yoyo.

Hon hade fått en bula och ett blåmärke i pannan efter en vurpa i lekrummet på förmiddagen (passad av en mormor som kanske inte riktigt har de där blixtsnabba småbarnsföräldersreflexerna längre) och tankarna började rusa. Har hon fått hjärnskakning? Men hon hade ju varit pigg och glad hela dagen, utom när vi försökt få henne att sova. Men så märkte jag att hennes snoriga näsa nog var mer än bara gråtsnor. Jodå, nu rann näsan rejält. Förkylning på ingång! Vi fick plocka in Bee3 medan Yoyons textilier gick i tvätten, och strax sov hon igen.

Så blev det äntligen kräftdags. Jag höll på att somna i tallriken direkt efter avslutad middag, men ingen annan var på direkt partyhumör heller, så vi avrundade relativt tidigt. L höll mig vaken i omgångar natten igenom, men jag kunde i vart fall stanna kvar i sängen till klockan 8 på söndagsmorgonen. Söndagen blev loj, med en liten promenad ner till stranden innan vännerna åkte hemåt. Pojkarna, som nu var sams och glada igen, badade näck och stojade runt i vattenbrynet.

L var såklart trött och gnällig, förkyld som tusan, och när hon äntligen somnat (sent) på söndagskvällen var jag helt matt. Eftersom hon sovit dåligt i tre veckor blev det verkligen jobbigt när hon dessutom var gnällig och svår att få att sova middag – det var som att ha en riktigt liten bebis igen, den här känslan av att aldrig få fem minuter för sig själv.

Jag fick dock min belöning efteråt, för det dröjde till TJUGO I SEX imorse innan hon vaknade och krävde att få lämna spjälsängen för min säng. Och väl där ammade hon lite och somnade in en dryg timme till?!? Hade det inte varit för att jag vaknade med en hemsk låsning i nacken/axeln/skuldran som gör ont som fasiken varje gång jag rör på mig hade jag känt mig som en helt ny människa. Det var tre veckor sedan jag fick en hyfsad natts sömn senast, och jag har blivit benägen att halvsomna lite här och där bara jag sätter mig ner en stund.

Idag har det varit business as usual – H har varit på föris fram till kvart över två, och jag och L har bara varit hemma på förmiddagen. Eftermiddagen har spenderats med att försöka få trött bebis att sova middag en stund (lönlöst), och skälla ut storebror för att han tydligen tagit av ena larvfotsbandet på sin sprojlans nya leksaksgrävmaskin och slängt i soporna. Igår. Blir till att gräva igenom en kladdig soppåse full av tårtrester, blöt kaffesump och bajsblöjor sen då, för att se om den finns kvar i soptunnan i köket… Oh, joy!

Näe, nu måste jag fixa lite middag, och se om jag överlever en kväll till i denna cirkus kallad småbarnsliv. Imorgon blir det kontoret.

 

 

Gnäll, gnäll och mera gnäll

Gnäll, gnäll och mera gnäll

Här sitter jag med anledningen till att det varit tyst här i några dagar igen. Är det två hela veckor den varat nu, den här fasen med stökig sömn?

Hon har lugnat ner sig på nätterna de senaste dagarna, och är inte klarvaken och far omkring i sängen mitt i natten. Men hon vaknar på småtimmarna och gnäller och gnyr, och väcker mig med gråt och gnäll en gång i kvarten efter det, känns det som. Knöl  och bök och stök med napp och tutte och klapp på lilla huvudet och lugnande smekningar över lilla ryggen. 

Sedan blir klockan fem. Och då är det godmorgon. Ingen idé att hålla på med napp eller tutte mera. Så jag har fått införa en för-frukost, med en flaska ersättning. P.g.a vem orkar göra gröt klockan fem på morgonen?

Sedan försöker jag lägga ner henne i vagnen. Med blandat resultat.


Förr eller senare somnar hon igen, och sover en stor del av förmiddagen. De senaste dagarna har det dock inte hänt innan H plötsligt kommer upptassande vid halvåtta-åtta. Han har sovit hela nätter i sin egen säng mer än inte den senaste veckan, och när han kommer upp och ser att mamman inte är kvar i sängen skippar han sin vana stt krypa upp och sova lite mer i stora sängen. 

B sover obekymrat vidare till 10 när han får sovrummet för sig själv, medan jag är ett vrak resten av dagen. *bitter* Varför jag inte bara lämnar över till honom vissa morgnar? För att jag inte litar på att han kan vakna och hålla sig vaken så tidigt på morgonen. Då gör jag det själv istället för att ändå behöva bevaka så att han inte  somnat ifrån vaken bebis. Men jag hade ju hoppats på lite mer förståelse och service resten av dagen…

Somna vid midnatt, parera gnäll och gråt mellan 03 och 05, gå upp och mata och vakta tills barnet förhoppningsvis somnar om, ta hand om storebror från 08. Vid 10 är alla vakna och det är dags för frukost. Det är tärande.

Lillasyster är gnälligare än vanligt även på dagarna, och det verkar vara fler tänder på gång. Hon vaknar ofta från middagslurarna med gäll gråt, dreglar och småkräks mycket. Att hon är inne i en intensiv utvecklingsfas är också tydligt – hon ställer sig upp och står mot allt: bord, tevemöbel, fönsterbänkar, soffan, föräldrarnas ben. Igår kväll tog hon också sina första steg med stöd: två-tre små steg längs med soffan för att nå fram till pappan! 

Hon ålar blixtsnabbt och har börjat att själv ta sig från rum till rum. Plötsligt har hon tagit sig in till lekrummet och sitter och leker med storebrors leksaker. 

Hon blir stor, min lilla. Och jag är trött. Undrar om hon hinner somna innan de andra två kommer upp för att starta jobb-förskola-veckan om en halvtimme?

Lugnet

Lugnet

Efter 8 månader som tvåbarnsförälder har jag verkligen börjat se det som en promenad i parken att bara ha ett barn att ta hand om.Vilken lyx det är med dessa förmiddagar när H är på förskolan!

L:s nattliga härjanden har nog peakat nu, tror jag… Natten till igår var det många uppvaknanden, men mest i form av att hon grät och gnydde, inte det hysteriska rumlandet hon höll på med veckan innan. I natt sov hon i ett svep fram till 04. Främst troligen för att jag hade däckat i vardagsrumssoffan (igen) och själv inte vaknade till förrän hon började skrika inne i gästrummet. 

Men efter lite nattatutte somnade hon om (inte i spjälsängen, så klart!) och sov i över en timme till innan hon började leva runt för att hon helt enkelt tyckte att det var morgon. Efter att vi ätit frukost sov hon från åtta till en bit efter tio. Och jag gjorde inte ett skvatt nytta under tiden – jag bara slappade! Mycket välbehövligt efter en slitig vecka med knapp nattsömn.

Efter att hon vaknade lekte vi på vardagsrumsgolvet en lång stund, och det var skönt att kunna ge henne lite odelad uppmärksamhet utan att med dåligt samvete behöva parkera H framför teven först. Sedan slukade hon en hel burk barnmat och en halv klämmis som blev över igår kväll.

Efter maten gick vi ner och duschade. Först jag, medan hon satt i babysittern, och sedan tog jag med henne in i duschen och duschade henne medan jag höll henne i famnen. När jag lade henne på skötbordet för att torka efteråt var hon helt lugn och avslappnad. Så efter lite manikyr, inoljning, ny blöja och mjuka rena kläder lade jag ner henne i vagnen. Inte ett knyst till protest när jag lade ner henne och lämnade rummet.

Nu ska jag göra lite nytta medan L sover, innan det är dags för hämtning av H. Som för övrigt är så glad att vara tillbaka på förskolan. En winwin för alla, detta med att förskolan öppnat igen.

Nu är det bara lite egentid med just H som saknas; L får ju full uppmärksamhet på förmiddagarna. Vi får försöka planera in lite sånt på helgerna, så att han får lite one-on-one-tid med en förälder åt gången.

Vad mer? Vi har beslutat oss för att skippa Uppsala Reggaefestival i år, trots att vi verkligen saknat den sedan den flyttade för ett antal år sedan. Vi har ingen barnvakt till H i helgen, och att lägga rätt mycket pengar på hotell och festivalbiljetter och behöva ha med två barn, när det egentligen bra var två akter vi verkligen ville se. (Jag har aldrig lyssnat på riktig old school reggae, och har missat allt nytt som kommit de senaste åren p.g.a. vuxenliv, och det var mest sånt. Inte så många akter som kändes igen från min ungdom på 90- och 00-talet) Njae, det får vara i år. Hoppas festivalen återvänt till Uppsala för gott!

Kalle Bah har vi redan sett i sommar, och Kapten Röd har andra turnéspelningar i sommar. Mycket sympatiskt kostar det bara en hundralapp att gå på hans andra konserter, så vi kom fram till att det på det stora hela kändes mer värt att gå på hans konsert i Göteborg i början av september, göra en familjehelg av det med tågresa ner och kanske ett besök på Universeum. Så det tänker vi göra!

Wohoo! 

Wohoo! 

Ikväll lyckades jag med den allra första ”vakennattningen” med H!

Vi gick ner och gjorde den vanliga kvällsrutinen. Jag läste typ tio sidor ur ”En björnberättelse”. Jag pussade och kramade och stoppade om honom och sade godnatt. Jag gick.

Han kom efter mig nästan genast för att det var ”lite blött” i hans säng. (Han spillde lite av vattnet efter den obligatoriska ”Törstig!”-episoden direkt efter läsningen) Vi konstaterade att kaninen nog torkat redan, och jag stoppade om igen. Jag gick upp. Hörde honom komma ut i nedre hallen. Stoppade om igen. Gick upp. Hörde återigen fupplande i nedre hallen. Gick ner och hittade honom i el-/städ-verktygsskrubben under trappan. Han ”måste städa”. Ny omstoppning, då var det ”lite läskigt”. Jag försäkrade att allt var precis som vanligt – att mamma och pappa skulle städa (äta godis i soffan i mörkret) och titta på ”vuxen-teve” (Masterchef och Orpan Black) och snart komma ner.

Gick upp igen. Och barnet hördes inte av mer. Kollade nyss, och han sover i precis samma läge som jag lämnade honom.

Wohoo! Det tog nästan tre år, men nu har vi klarat av en nattning som inte innebar att krama honom till sömns, och i 99% av fallen somna själv och missa all egentid den kvällen.

L däremot somnar ju själv sedan flera månader. Undrar om det håller i sig?

Söndagsmorgon (och ett dygn med L)

Söndagsmorgon (och ett dygn med L)

Här har vi det lugnt och skönt just nu. Jag och L har varit uppe och ätit frukost, medan de övriga två fortfarande trynar i sängen.


Vi hade nästangrannarna över på middag igår, och barnen somnade sent. Lilla L är (just nu, jag veet att bebisar alltid vänder upp och ner på allt just när en tror att en hittat någon sorts balans) en helt fantastiskt harmonisk och lättsam liten människa.

Hon har väldigt fasta rutiner för tillfället. På morgonen vaknar hon först tidigt, vid 6-7-snåret, och kravlar iväg från mig och ner i sin bedside crib. Där ligger hon och rullar, petar, pillar och pratar för sig själv en stund. Alla former av lappar med skötselråd är fortfarande sjukt intressanta. Jag slumrar vidare medan hon roar sig själv.

Sedan vill hon tillbaka till mig efter kanske 20-30 minuter. Dit kommer hon inte för egen maskin, eftersom hennes säng är något lägre än vår. Hon får upp överkroppen och börjar ge ljud av tilltagande missnöje, tills jag vaknar till och drar upp henne. Då är det dags för lite morgontutte, och hon ligger ganska lugnt och snuttar. Gnyr lite om hon vill byta bröst. 

Sedan blir hon antingen lite gnällig, på grund av blöjbytesbehov eller frukostsug, eller så vaknar hon bara ordentligt och ligger och pratar och härjar runt tills jag inte kan sova längre. Dags för blöjbyte och frukost. Hon har oftast bajsat på morgonen när vi går upp.

Därefter går vi upp och äter frukost. Klockan kan då vara allt mellan 7.30 och 9.30. Idag var det det senare. Hon sitter godmodigt i sin stol medan jag gör hennes gröt och brygger mitt  kaffe. Hon sätter sedan i sig en hel skål med gröt gjord på tre matskedar gryn (quionoaflingor, boveteflingor och hirsflingor), vatten, malda pumpafrön, nyponskalspulver, en skvätt kallpressad rapsolja och en hel mosad banan. 

Under eller direkt efter måltiden brukar hon bajsa. Hon är inte så ofta jättehård i magen längre. Efter blöjbytet är det i regel sovdags. Om hon verkar för pigg låter jag henne leka på golvet en liten stund, men oftast är det bara att lägga ner henne o den eviga trotjänaren Babyzen Yoyo+ 0+, som hon ännu vid 7,5 månader ryms utmärkt i. Där somnar hon. Antingen i vardagsrummet eller köket medan jag sitter bredvid och kollar på teve eller äter frukost. Eller så är hon (som idag) så trött att det går att låta vagnen stå i gästrummet med öppen dörr. Då pratar hon för sig själv en stund, tills det plötsligt blir tyst. Jag smyger tillbaka och stänger dörren om den sovande bebisen.

Därefter väntar 2-3 timmar av frid. Ibland (som idag) har jag till och med sådan tur att H fortfarande sover, så det blir en barnfri stund då jag kan jobba lite, blogga eller bara vara. B sover också fortfarande, och jag får vara helt för mig själv. En lisa för själen.

När L vaknar vill hon ha lunch, och får i regel i sig en hel 8-månadersburk med barnmat. Hon får smaka all vanlig mat som vi äter till lunch också.

Sedan är det lek och träning på schemat. Hon ålar runt och upptäcker allt, och kämpar på att komma på hur hon ska ta sig framåt från fyrfota stående. Älskar att stå upp, och kan hålla i sig själv i ens händer en ganska lång stund. Storebror och hans leksaker är det mest fantastiska som finns, och hon ler och skrattar åt allt han gör. Hon har börjat härma ljud, och ”skäller” tillbaka när hon hör hundar utifrån.

På eftermiddagen blir det mellis i form av en klämmis (eller två, hon äälskar klämmisar) som hon äter på egen hand med lite övervakning. Sedan sover hon en stund, oftast inte mer än en timme.

Därefter vill hon ha middag (en till burk eller en flaska ersättning) och leka lite mer. Är oftast nöjd med att sitta i sin stol och titta på vad vi gör, plocka med något, åla runt på golvet eller åka vagn. 

Framåt kvällen blir hon lite gnällig. Tröttgnället är dock det jobbigaste med henne just nu, och det är verkligen inget att klaga på. Nu får vi i regel sitta bredvid hennes vagn och trösta. Ibland ge ett litet kvällsmål med ersättning. Smeka lugnande och ge tillbaka nappen. En stund är hon alltid skitarg och skriker och fäktar och slår bort nappen och våra händer. Hon blir glad om hon får komma upp, men lugnar aldrig ner sig i famnen, utan tvärtom. Då blir det lekdags. Fast det syns på hennes ögon att hon egentligen är allt annat än pigg. Så det är bara att härda igenom den lilla stunden då hon är arg (hon VILL INTE sova), tills hon inser att hon faktiskt är trött och bara tuppar av.

Sedan sover hon. Vissa gånger vaknar hon till kring midnatt när vi går och lägger oss, och vill somna om i sängen med mig. Amma lite. Eller så sover hon till småtimmarna, då det är tuttedags. Hon ammar nästan bara nattetid nu. Alltid någon gång mellan 02 och 04, och morgonsnuttandet vid 06-08, plus då midnattsslurken ibland. Det funkar smidigt i och med att vi samsover och liggammar. 

Ibland efterfrågar hon bröstet på dagen, men har då nästan aldrig ro att amma, utan ligger bara och tar tag och släpper och ser sig omkring om vartannat tills jag ledsnar och stoppar undan bröstet igen. Nu känns det som att hon inte kommer att amma lika länge som H (1,5 år) men det kan ju hända att intresset ökar igen framöver, vem vet? Jag låter henne bestämma.

Bara mamman är vaken…

Bara mamman är vaken…

Idag drog jag vinstlotten! Jag drog till jobbet vid kvart i åtta, och lämnade pappan med båda barnen vid frukostbordet. 

Jag rev av tre möten i rask följd, och stämde sedan av med hemmet. Där hade pappan fullt sjå med att ta hand om bebis. Och storebror, som plötsligt kräkts vid frukosten. Sedan hade han kräkts två gånger till. 

Sedan hade allt varit frid och fröjd. Så troligen ingen magsjuka, men H får helt klart vara hemma resten av veckan. Vi vill inte vara DEN familjen. Som riskerar folks midsommar genom att låta barnet gå tillbaka till förskolan innan det gått 48 timmar. Och det blir ju först en bit in på torsdag förmiddag, så det blir inget föris mer innan midsommar.

L är fortsatt hård i magen, och vare sig päron eller katrinplommonpuré verkar hjälpa. Och hon har nästan bara ro att amma på nätterna, så mer bröstmjölk är också knepigt. Hon har fått börja dricka vatten ur flaska också, men inte heller det verkar lösa problemet. 

Hon får mer och mer kroppskontroll för varje dag – sitter stadigare, rullar snabbare och kommer allt närmare att kunna krypa Tänder är nog på g också, för hon dreglar som en hund och gnager på allt. De senaste kvällarna har hon varit skrikig och inte velat komma till ro. Jag har dock inga skrupler när det gäller att få henne att sova, så jag har sänkt henne med en redig flaska ersättning två kvällar i rad. Med magen full av varm mjölk kan trött bebis inte hålla sig vaken, oavsett vad det är som oroar henne.

B har uppenbarligen somnat vid nattning av H, för han har inte synts till på tre timmar nu.

Jag har således fått en egen kväll, med Masterchef South Africa på teven (med världens creepigaste domare), kaffe och en delicatoboll. Inte dumt alls.

Tyvärr har jag fått för vana att vara uppe alldeles för sent. När barnen sällan somnat före 21 blir det så plågsamt ont om vuxentid att jag är uppe sent bara för att få lite barnfri tid. Måste försöka sova snart, annars blir det svårt att orka med en tvåbarnsdag imorgon…

Nattinatt!

50/50

50/50

Blev summan av dagen. Hälften mys och vila och olika slags arbete utfört. Hälften röv.

Tur att jag fick på pränt hur bra allt gick in förmiddags, för sen gick det mest utför. 

H är helt fruktansvärd att vara med just nu. Utan omskrivningar. Så är det. Han har börjat på stora avdelningen, och slutat sova middag. Han behöver sova middag. Men ungjäkeln är ju så förbaskat envis, och är så svår att få att sova. Om vi försöker hemma på helgen tar det minst en timme för en av oss att få honom att sova. Sedan sover han i max en timme, där vi då är knutna till hemmet mitt i helgbestyren. Inte riktigt…värt, eller vad en ska säga. Och om vi inte pallar har jag full förståelse för att förskolepersonalen inte pallar. De har ju inte bara vår unge att hantera.

Ibland somnar han vid 16-17-tiden och sover middag någon timme precis före middagen. Och blir ännu mer svårsövd på kvällen. Då det redan är tusen konflikter och någon timmes skruva-vrida-vända-sparka-stå-på-huvudet-dricka-hitta-nappen-småprata-sjunga innan han kanske kommer till ro. Eller somnar, men lätt och oroligt.

Han är trött på eftermiddagarna. Och jag blir matt efter fem minuter i hans sällskap. Han kan inte sitta still, inte lyssna, inte vara tyst, inte sluta pilla på saker och är överallt hela tiden. Jag gnäller. Tjatar. Skäller. Hela tiden. Orkar inte. Ibland tar jag till den sena eftermiddagssömnen (även om den krånglar till kvällen) bara för att jag inte står ut med honom en sekund till. Och för att lillasyster också brukar sova en stund vid den tiden. 

Idag fick han vara vaken till middagen. När den var färdiglagad ville han inte komma till bordet. Han fick ett megautbrott istället. Skrek och slogs och for runt och lät inte oss äta. Det var samtidigt dags för lillasysters sedvanliga tröttskrik före läggdags. Båda barnen ville ha mamman. Som var hungrig och trött. Att lugna en megakrisande trotsunge och en gallskrikande trött bebis samtidigt… det går bara inte. 

Vi insåg ju att det bara var att försöka få honom i säng. Efter fem turer upp och ner för trappan (måste ha mamman, måste dricka vattnet från glaset på köksbordet INTE från muggen vid sängen, måste ge den nya snuttefilten som kom med bokpaketet till lillasyster, måste ta tillbaka snuttefilten, måste vad som helst) hade han väckt lillasyster två gånger. Jag fick honom lugn till slut efter att ha stängt in honom i hans säng genom att ligga i vägen och hindra ytterligare rymningar och bestämt konstatera att han inte skulle komma ur sängen mer ikväll, och börja berätta om hur det var när han låg i magen och när han var bebis. Han började snart klippa med ögonen, och somnade.

Lillasyster skrek sig röd däruppe under tiden, för pappa var tydligen inte rätt person att natta henne idag. Sen upp och försöka hantera en övertrött bebis, som somnat och väckts av storebror även vid sovstunden på eftermiddagen. Vid 21 sov de båda övertrötta barnen, efter två timmars kamp.

Urvriden trasa är bara förnamnet. Imorgon kommer H garanterat att vara trött på morgonen (igen) och inte vilja gå upp/äta frukost/gå till förskolan. Vi måste vända detta på något sätt.

Kanske måste vi försöka få H att somna en stund direkt efter hämtning. Om det ens går. Eller bara få honom i säng tidigare. Även om det betyder att han inte får middag, utan typ bara mackor. För vi hinner bara inte äta middag före 18.30, och att hinna laga en speciell middag till honom med L att ta hand om… det är inte troligt att det skulle gå. 

Jag saknar tiderna på den gamla förskolan, då ungarna fick frukost vid drop in mellan 8 och 8.30. Bara att dra på kläderna på yrvaken unge och gå. Nu måste vi gå upp tidigare och släpa upp en trött unge och lägga en timme på att kanske få i honom lite frukost. En massa bråk och tjat och stress. Varje morgon. Ingen vill egentligen äta frukost hemma – jag och B har alltid ätit frukost på jobbet tidigare. Men på nya förskolan är frukost typ 07.00 eller 07.30, och jag tror inte ens vi föräldralediga 30-timmare får ha ungarna på förskolan så tidigt ens om vi ville.

Jaja, nu har han i alla fall snart sommarlov, och vi får försöka ordna upp rutinerna på något bra sätt sen…

Nattliga utbrott

Nattliga utbrott

Sedan ungefär ett år tillbaka har H ibland fått utbrott på natten.

Inte varje gång, men ofta, när vi varit ute och rest, när vi haft mycket folk hemma eller när han sovit borta så kommer det ett utbrott natten efter. 

Jag vet att jag googlade loss när det började och kom fram till att det kunde vara nattskräck, i och med att han inte låter sig tröstas, utan tvärtom blir ännu värre när vi försöker klappa, krama och gosa honom lugn. Det är också vanligt att sömnbrist och/eller intensiva dagar kan utlösa detta förvirringstillstånd.

Så rätt normalt, och inget att oroa sig över. Men fy fasiken vad drygt det är! Två nätter på bara en dryg vecka har störts av plötsliga skrik och gråtattacker. Han bara skriker nej och snyftar. Vill inte bli tröstad. Det tar en låång stund att lugna ner honom. 

Det jag gjort är att bara sätta mig och prata, prata, prata lugnt och försöka avleda tills dess att han liksom är ”tillbaka” så mycket att jag kan föreslå att vi går tillbaka till sängen (ofta har han sprungit ur den under utbrottet), eller rentav läser en bok eller kollar på något på telefonen en stund.

Det är inte lätt att hitta tålamodet och orken för denna halvtimme av lirkande när klockan är 02.14 och en själv är sömndrucken och dödstrött. B har inte tålamodet eller sinnesnärvaron och försöker alltid A) krama eller B) lyfta upp pojken och bära honom till sängen. Funkar sådär. Så jag får rycka in och lirka tills stormen bedarrar.

Inatt orkade jag bara inte. H låg i vår säng och skrek och grät, och bara vrålade sju resor värre om vi rörde honom eller erbjöd honom något (vatten, kram, kudde, nalle). Så jag bara lade mig så nära honom jag fick, och sa att jag tänkte sova nu, att allt var bra och han kunde somna om. Och det tog inte längre tid än vanligt innan han lugnat ner sig och somnat om.

Så det verkar som att mina ansträngningar varken gör till eller från – utbrottet måste liksom ha sin gilla gång, och går inte att göra mycket åt. Han verkar inte minnas något efteråt.

Långhelgen har varit späckad, med gäster och sen sänggång på torsdagen, besök och övernattning hos vänner med sen sänggång på lördagen, och morsdagsmiddag hos farmor på söndagen med sen hemkomst. Så det var inte konstigt att nattskräcken dök upp inatt.

Nu blir det en vecka med vardagsrutiner innan vi åker på kryssning nästa helg. Fast lite annorlunda rutiner med hänsyn till pågående överskolning till storbarnsavdelningen. Han ska bara gå på förskolan 9-12 i vart fall halva denna vecka, och enbart på storbarnsavdelningen. Vi får försöka parera med tidig sänggång på kvällarna, och kanske lite spring i trädgården på kvällskvisten för att hjälpa insomning lite tidigare.