Bajskatastrofer, glasskatastrofer och skiftarbete

Bajskatastrofer, glasskatastrofer och skiftarbete

Barnens första sommarlovsvecka går mot sitt slut. Fast med hänsyn till ögoninflammationer så är det nästan två veckor redan. Båda ungarna är nu friska, och det var mindre dramatiskt än jag trodde med denna för oss nya åkomma.

B har fått dra det tyngsta lasset vad gäller barnpassningen, eftersom han är lite mitt emellan uppdrag i sin firma nu, medan mitt jobb inte riktigt går att bara lägga på hyllan i en månad. Men självklart får jag mycket kortare arbetsdagar, mer som halvtid. För att det liksom inte är görbart för en förälder att ha båda ungarna på heltid. Inte med förståndet i behåll i alla fall. Så vi går lite i skift, så att B kan komma ifrån lite också.

Lilla fröken L utvecklas explosionsartat just nu, främst vad gäller kommunikation. Jag vet inte hur mycket som beror på att jag inte riktigt minns, men det känns som att hon är så mycket lättare att kommunicera med än vad H var i den här åldern. Hon förstår enormt mycket av vad en säger, och även om hon inte pratar så mycket så är hon väldigt tydlig med att nicka, skaka på huvudet och peka.

Hon kan en hel del ord, men många uttalas fortfarande bara med en stavelse, och hon sätter inte ihop två ord ännu. Men hon säger ”mera!”, ”titta!”, ”den!”, ”hej!”, ”hejdå!” i kombination med pekningar och vinkningar. Dagens nytillskott var ”Kom!” i kombination med ”kom hit”-gesten. Och att hon plockar upp leksakstelefonen och säger ”hallå!”. De ord hon uttalar mer rent är lite av en eklektisk blandning: bajs, duscha, kaka, tårta, apa, vovve, äpple.

Med denna utveckling har också kommit mammighet, separationsångest och raseriutbrott när hon inte får sin vilja fram. Härom morgonen blev det total katastrof när hon inte fick glass till frukost. Hon stod och slet i lådan i frysen där glasspinnarna förvaras, och bara skrek och grät sig högröd i ansiktet när hon inte fick någon glass. Utbrottet varade halva frukosten igenom, tills pappan gav henne ett vaniljrån. Vad gör en inte för att få dricka morgonkaffet i tystnad…? Hon fick i alla fall ingen glass.

Hon gråter hjärtskärande och slåss och fäktas när hon märker att jag är på väg att gå hemifrån. Jag går sönder lite inombords när jag ändå måste gå. Lilla snuttan! Det känns som att hon varit mer mammig än H, och ibland undrar jag om det beror på hennes jobbiga första tid, när det kändes som att vi hade en konstant kamp som innebar att hon ville sitta som ett plåster jämt, och jag gjorde allt för att bara få lägga henne ifrån mig ibland. Eller så är det bara samma kamp som pågår fortfarande – hon som vill ha hela mig, hela tiden, och jag som bara behöver få vara ifred ibland.

I onsdags möttes vi upp all fyra efter att jag var klar på kontoret, och käkade thaimat på stan innan det var dags att gå hem och kolla på Bolibompa. Som båda barnen älskar, utöver att L är skitsur när det kommer filmer och stör när hon bara vill kolla på draken. ”BOMPA! Bompa!” gnäller hon då, och ger mig alla fjärrkontrollerna för att jag ska få fram draken igen. På väg från restaurangen började H klaga på att han var nödig. Med en kvarts promenad kvar hem tänkte vi att han nog kunde hålla sig (orutinerat att inte se till att han gick på toa på restaurangen, jag veet, men han brukar vara så duktig på att säga till när han är nödig, och brukar inte bli akut nödig när vi är i ”transport”-stunderna). Han behövde både kissa och bajsa sade han. Vi bad honom försöka hålla sig sista biten hem. Men plötsligt sprang han fram till en plantering vid en fontän, drog ner byxorna och ställde sig och kissade på blommorna. Och sedan började det ramla ner bruna kluttar på stenläggningen bakom honom! Panik! Jag sprang fram och försökte rädda shortsen som hängde runt anklarna, såg de stora bajshögarna glittra i kvällssolen och började ulka. B fick rusa fram och ta över räddningsinsatsen medan jag stod och svalde en munfull uppkräkt thaimat. L satt i vagnen och ropade: ”OJ! BAJS! OJ! OJ! BAJS!”. En hundbajspåse, tretton våtservetter och tre flaskor fyllda med fontänvatten senare rullade vi hemåt med en nakenrumpa i vagnen och en hyfsat sanerad brottsplats. Åh, glamouren!Graviditeten märks det inte mycket av just nu, livet utanför min kropp tar mycket mer fokus än det inuti. Men det är ju veckobyte imorgon (idag, eftersom jag nattsuddar efter fyra timmars nattningssömn), så det får bli ett eget inlägg om preggolivet senare.