Vattkoppor?!

Vattkoppor?!

Ikväll vid kvällsduschen märkte vi plötsligt en prick på gossen. Och en till. Och en till. Och en till…

Som små finnar redo att klämmas, med vätskefyllda toppar. En i mungipan, en på hjässan, ett par på nacke/hals, någon på bröstet och magen, ett par på ryggen. Och fyra-fem stycken runt rumpan. Alla separata, inga ”kluster”.

Lite febrilt googlande, i kombination med de varningslappar om vattkoppor som suttit på förskolans anslagstavla under hösten, har gjort oss relativt säkra på vattkoppsdiagnosen.

Tajmingen är usel, som med så mycket annat i år, men annars är det väl bara att konstatera att han ju ändå ska ha det, och likasåväl att det sker innan bebisen kommer. Jag hade vattkoppor som barn, så det borde inte vara något bekymmer för vare sig mig eller Knyttet.

Som vanligt har jag fått matnyttig information från barnakuten.nu – denna fantastiska resurs för osäkra småbarnsföräldrar, som jag inte nog kan rekommendera.

Hur vi ska lösa upp till ett par veckors vabbande nu får vi helt enkelt fundera på… En dag blev det tillbaka på föris…

Den stora mattheten…

Den stora mattheten…

Jag vet inte om det är graviditeten, en lurande infektion som ännu bara känns av genom lite diffust halsont, eller om det är min kropp som säger ifrån om att det är lite väl mycket nu, men JAG ÄR SÅ MATT.

I flera dagar nu har jag känt mig orimligt trött, och det blir bara värre och värre. Igår kväll damp jag bara ner i soffan brevid H när jag kom hem, lät B sköta hela matlagningen, åt, satt i soffan en stund till med H, och följde med till nedervåningen vid nattning. Medan B duschade gossen lyckades jag med stor möda bädda om sängen efter gårdagsnattens… lilla missöde, och sedan slocknade jag med H vid 20-tiden.

Sov som en stock till 03.20, då jag vaknade för nattens första kisspaus. Låg en timme och vände och vred på mig efteråt utan att kunna somna. Funderade över att det verkade som att H låg och fes bredvid mig, då det kom små dunster av mindre angenäm doft. Till slut slog det mig att det kanske inte var fisar ändå. Han hade levererat en något…blöt…bajsblöja före middagen på kvällen. Så jag fick rulla upp den (ännu sovande) gossen på en handduk och inspektera läget. Och jodå – där var det bajs! Löst sådant, som också läckt ut som lite vätska på pyjamas och en liten fläck i sängen. Saneringsdags igen…! Fick väcka gossen ordenligt och duscha av honom.

En ensam kräkning på måndagsmorgonen, sedan en helt frisk gosse med normal apit och normala blöjleveranser under måndag och tisdag, tills tisdag kväll/natt då det plötsligt kommer diarré. Känns inte som magsjuka, men kunde å andra sidan inte lämna honom till förskolan med gott samvete heller, så det blev en hemmadag till.

På B:s bestämda inrådan med hänysn till mitt mående så stängde jag av mitt alarm efter bajssaneringen, och sov fram till klockan 09. Tänkte gå upp och äta frukost hemma för att sedan gå till jobbet. Men jag orkade inte. Jag åt frukost, och sedan lade jag mig i soffan och orkade inte ta mig upp. Blev yr i huvudet av att bara lyfta på armen, och var så besegrad av matthet att jag verkligen inte orkade annat än att bara ligga där. Först efter att ha tvingat oss ut för att äta lunch på eftermiddagen (vegobuffén på favoritcaféet – mums!) blev jag någorlunda människa igen, och har lyckats ta mig till kontoret för att i vart fall kunna kryssa av ett par saker på listan med måsten. (B får fixa dagens vabbande också.)

Men den här mattheten är inte av denna världen! Det är inte bara att jag känner mig trött och seg, utan den är även rent fysisk på så sätt att hela min kropp känns som bly och jag känner mig fullkomligt svimfärdig. Men jag har ingen aning om vad den kan bero på? Visst att jag har alldeles för mycket på mitt fat just nu, att jag är gravid och att jag eventuellt har någon liten infektion i kroppen, men det känns inte som att något av det borde göra mig SÅ HÄR trött. Enda fördelen är att jag är för trött för att ens bekymra mig över allt jag borde göra.

Har vridit och vänt på det hela och inte kommit på vad problemet kan vara. Enligt min BM har jag ju haft bra blodvärde hela tiden, och mina järndepåer var så bra tidigare i graviditeten att jag borde kunna klara mig utan järntillskott graviditeten ut. Men jag har hittat ett par kartor Hemofer hemma, så jag tänkte peta i mig dem för säkerhets skull. Det kan ju knappast skada, eftersom det är ett ”snällt” järntillskott som inte orsakar biverkningar som de tyngre tillskotten gör, och sedan kan jag be BM kolla blodvärdet igen vid nästa besök den 10/11.

186b80c4-61f0-4f9b-9e98-a9d8647ecce2

Trött preggo, och söt gosse i ny fin pyjamas från Lindex.

Höga kusten-kryssning, del 1

Höga kusten-kryssning, del 1

image

Så har det blivit kväll igen, den andra här på båten. Igår eftermiddag åkte vi buss in till stan och Birkaterminalen, för att sedan lätta ankar och starta resan norrut. Solen sken, och vi satt ute på akterdäck och såg Stockholms siluett försvinna bakom oss. H var stormförtjust i sångunderhållningen, och har fått en ny favorit i form av ”Turistens klagan”. Klassisk kryssningsstart, med andra ord.

Kort därefter var det middag, som vi åt i buffésalen, som dock serverar en fast trerättersmeny under denna specialkryssning. Ljudnivån var nästan outhärdlig, och salen inte särskilt mysig, men maten var bra för att vara den här typen av massutfordring. Tempot var dock segt, och det var generellt ingen särskilt trivsam middagsupplevelse. Sedan kan såklart nykterhet och en nästan tvååring som inte ville sitta snällt och äta såklart ha påverkat det generella intrycket…

Vi släppte nyheten vid middagen, men som väntat blev det inte en särskilt stor grej av det. Andra barnet är väl sällan en sensation i släkten. Nu är det bara min familj kvar att berätta för.

H var trött, så jag gick till hytten tidigt och sov med honom. Rätt skönt att få komma i säng tidigt, och jag hann kika ut på ytterskärgården och Ålands hav genom hyttfönstret.

Imorse vaknade vi i Härnösand, åt frukostbuffé och gick sedan i land. Härnösand var väl som svenska småstäder är mest, med trevligt läge vid vattnet, men det utnyttjades dåligt. Vi gick runt lite, åt en halvtrist lunch och gick ombord igen.

Vi hann få en titt på högakustenbron från däck före middagen, som var snäppet vassare än igår, och nu ligger jag i sängen med en sovande unge bredvid mig och kollar någon fånig romcom med Katherine Heigl och Malin Åkerman. Rätt sweet. Inte filmen alltså, men att få hänga i hytten och bara ligga och glo på tv.

H har varit väldigt trött hela resan, haft dålig aptit, och ikväll kändes han lite varm. När jag satte på pyjamasen såg jag också att han hade haft massor av öronvax som runnit ut ur ena örat, och bildat en skorpa över hela örsnibben. Han har kanske någon sorts infektion? Hoppas han mår bättre imorgon.

Jag kan inte fatta hur bra jag mår den här graviditeten jämfört med den förra. Eller… Jag mådde generellt bra då också, förutom mataversioner och dålig aptit. Nu har jag sedan någon vecka tillbaka kunnat äta i princip allt som ställts framför mig, och tyckt att det mesta varit rätt gott. När vi bilade i Frankrike och Tyskland när jag väntade H kunde jag knappt äta något utom bröd, ost och potatis. I vecka 25-26. Nu är jag bara i vecka 16! Helt otroligt hur olika det kan vara.

 

Tröttman, liten kamin och farväl trädgården

Tröttman, liten kamin och farväl trädgården

Den här tröttman jag lider av just nu vet inga gränser. Jag kom hem i fredags, åt middag och somnade vid nattning vid 21-tiden. Vaknade till vid midnatt och var vaken en stund för att ta ut linser, borsta tänderna och kolla av mobilen. Sov till 07 och tyckte det var jättejobbigt att H vaknade en stund senare, för jag behövde somna om.

Efter frukost igår lät jag H kolla på ”Stora maskiner” på YouTube medan jag själv låg i halvdvala i soffan. Sov av och till där fram till lunch, så mycket det nu går med en 1,5-åring som klättrar på en. B försökte avlasta, mammigheten vet inga gränser just nu. När jag skickade upp B för att byta bajsblöja låg H och ropade efter mig på skötbordet. Suck, det är som att han känner på sig att jag inte riktigt orkar med honom just nu…

Sedan var jag vaken ett tag medan H sov middag, satt och planerade inför flytten med B, och när H vaknade tog vi en promenad till torget och köpte varmkorv med bröd att äta till lunch, p.g.a. det enda jag kunde tänka mig att äta igår. Vid 16-tiden åkte mina killar iväg för middag hos farmor. Jag, som skulle bli avslöjad som preggo vid första viskningen om att jag inte vill ha vin till maten, skyllde på flyttbestyr och stannade hemma. Synd att inte ha körkort i det läget, chaufförskortet är ju annars den perfekta ursäkten.

Sedan närmast svimmade jag i soffan i en timme till, och fick verkligen tvinga mig upp för att få något gjort sedan. Lyckades ändå jobba på i fyra timmar med att packa ihop mitt rum. När familjen kom hem efter 21 nattades H medan jag åt glass till sen middag, p.g.a. kände avsmak för all sorts mat hela dagen efter lunch. Somnade vid 23, vaknade nyss och känner mig inte utvilad. Hur ska vi få ihop flytten när jag bara fungerar några timmar om dagen? Vojne, vojne.

Två kokta med bröd till lunch och en skål glass till middag. Kosten kan kanske spela in i orken, men vad göra när nästan allt är kväljningsframkallande? Jag vet att jag kommer ha problem att äta ända fram till graviditetens slutfas, men senare mer i en bristande lust till mat generellt, och inte den här totala avskyn för nästan allt. Det borde börja lätta om en månad eller så.

Och träning då? Nej, orken FINNS banne mig inte, jag vill bara sova och flåsar av att gå uppför en trappa. Så tungt, så tungt. Men jag vet att jag kommer att bli piggare snart, och jag vill minnas att den här enorma flåsigheten bara var i början och absolut sista veckorna sist, så det är väl bara att avvakta. Tror det är att kroppen måste anpassa sig till en ökad blodmängd i början, och i slutet…well, när en har en höggravid mage att släpa på blir det liksom tungt av sig självt, plus att bebisen klämmer ihop lungorna. Planerar en aktiv sommar!

Den här tiden på året är trädgården så himla vacker här. Solens och skuggornas spel när det finns många riktigt höga träd på tomten är helt fantastiskt, och ger känslan och lugnet av skog. Och allt fågelkvitter. Och mina vackra balkansippor. Jag kommer att sakna denna trädgård. Den vi flyttar till är mindre och inte alls en naturtomt. Men sjöutsikt kanske är ett bra substitut för skogskänsla när det gäller att framkalla frid i själen?

image

H har för övrigt haft feber sedan i onsdags kväll, över 39,5 de (få) gånger vi kollat. Jag är inte orolig för feber så länge han är okej i övrigt, och han har verkligen varit nästan lika vild och glad som vanligt. Men nu tyckte svärmor att han hade beläggning på tungan och att det minsann kan vara början på scharlakansfeber, så B kom hem från middagen alldeles kollrig. Så nu ska jag ringa VC och försöka få en akuttid idag för att se om han behöver antibiotika.

 

Vabbeli vabbeli vabb…

Vabbeli vabbeli vabb…

Här vabbades det för fullt idag. En stund på eftermiddagen var det ganska smärtfritt, eftersom barnet i fråga sov middag i lite drygt tre timmar. Dessförinnan var dock det mindre njutbart, med en liten sjukling som envisades med att vakna vid 07.30, men sedan var så trött och ynklig att han fick skrik- och gråtattacker för precis allt.

Du nuddade min sked – WÄÄIII! Min smörgås gick sönder när jag klämde på den – WÄÄIII! Jag fick inte leka med en spade i skafferilådan – WÄÄIII!  Sedan var han förvisso lugn i ett par timmar, medan han tittade på ändlösa avsnitt av ”Johans fordon”.

Jag börjar seriöst bli lite orolig för det där med hans skärmtid. Så fort han vaknar, eller så fort vi kommer hem från föris, kommer han springande med en fjärrkontroll och tjatar ”Brum brum. Bil. Buszj. Tookatook.” Och sedan sitter han som klistrad och vill se de roligaste avsnitten om och om och om igen. När han inte får som han vill gråter han. Hoppas att det bara är någon sorts fas med sjukligt fordonsintresse, som kommer att gå över, och att han kommer att tycka att det är roligt att leka med leksaker igen, och inte bara glo på dumburken.

Han är också otroligt mammig just nu, och bevakar mig svartsjukt. Om  jag och B kramas bara tjuter han rätt ut, försöker knuffa bort sin pappa och vill komma upp i min famn. Samma sak om han ser att jag har en katt i knät – tjuter och kommer springande och knuffar bort katten, för att själv klättra upp i knät. Det är svårt att inte tycka att det är lite gulligt, men det gör mig också skräckslagen inför det faktum att han eventuellt får ett syskon snart. Hur ska det gå? Jag läste följande inte helt uppmuntrande passus i boken ”Lyhört föräldraskap”: ”Jag är övertygad om att svartsjuka är ett personlighetsdrag. Vi är helt enkelt mer eller mindre svartsjuka av oss. Därför brukar man kunna ana om storasyskonet kommer att vara svartsjukt eller inte. Det brukar till exempel visa sig om barnet har svårt att tåla att man som föräldrar kramas.” Jaha ja. En svartsjuk storebror som kommer att vara 2 år och 4 månader (= trotsålder?) när knyttet gör entré. Det blir nog livat.

Efter att han vaknat från sin middagsvila grät han i sig en pannkaka, och krävde mer fordon på teven. Jag lät honom kolla en stund, och sedan gick vi ut en vända för att handla lite, och lekte i parken en stund.

F6483562-5C86-47A1-9DB9-460A8D1AB4CA

Jag mår illa, lite som väntat denna vecka. Illamåendet ligger och pyr större delen av dagen. Jag mår som bäst på morgnarna faktiskt, så något morgonillamående är det inte fråga om. Men från lunchtid och framåt ligger jag mest och pustar och suckar och vill liksom bort från min egen kropp. Kosthållningen har gått åt h-lvete, för jag får för mig att jag bara kan äta något visst, och blir äcklad av allt annat. Frukosten går bra att äta balanserat, i och med att illamåendet inte är så farligt på morgnarna. Men sen! Igår åt jag spicy snabbnudlar med ägg till lunch, lite glass till mellis som jag köpte för H:s skull (hrrrm hrrrm) efter att jag hämtat på föris , och sedan kunde jag absolut inte tänka mig att äta något alls på kvällen utom ett par nävar flamin’ hot cheez cruncherz… Typ torrt och ”rent” kryddstarkt var det enda jag kunde få ner kände jag.

Idag blev det nachos till middag. H gillade det, och var så söt när han plötsligt krävde ett nachochips och började lägga topping på det. Vi hade givit honom makaroner blandat med tacofärs och grönsaker till att börja med, men han ville minsann göra som mamma och pappa. Viljan var något större än förmågan, dock…

IMG_1713

Hur tusan ska detta gå? Jag är så trött och tung och flåsig att jag knappt orkar knuffa barnvagn, och bara i vecka 7+5! Jag MÅSTE ta itu med kost och motion, men det är så förskräckligt motigt nu med illamående och trötthet.

Sedan gråter jag floder över allt. Stort som smått. Berättigat, som när jag läste om de engelska tonårstjejerna som dömts för mord, och det stod lite om mordet på den tvååriga James Bulger för många år sedan, och jag låg och tittade på min värnlösa nästan tvååring som låg och sov bredvid mig. Mindre berättigat, som när jag behövde torka kattkräk på golvet för andra gången på en och samma morgon, och jag bara kände att det var så otroligt orättvist att jag skulle behöva stå där, gravid och illamående, och ulka över hårbollarnas uppkastningar. Känslorna är lite all over the place, kan en väl säga…

Hemmajobbaronsdag

Hemmajobbaronsdag

Idag kör jag hemmajobb igen, jag försöker göra det på onsdagarna för att slippa resa en dag i veckan, och kunna både lämna och hämta på förskolan en dag i veckan utan att arbetsdagen förkortas till nästan ingenting.

Nu förkortas den förvisso ändå av att jag och B har en mysfrukost hemma på tu man hand efter att jag lämnat H på föris, och att jag ska försöka få åtminstone någonting gjort i flyttförberedelsen.

Så jag börjar väl egentligen jobba nu, då, och får till tre timmars effektiv arbetstid, plus kanske någon timme ikväll och kanske lite fuljobbande medan H tittar på stora fordon på YouTube.

Efter frukost drack jag kaffe med obligatorisk katt i knät. Mysigt, även om kaffe börjar förlora sin tjusning nu. Det är väl dags för ett par månader med fruktiga teer istället, förra gången det begav sig var ”Himlagott” och ”Sörgårdste” från Kobbs favoriterna. Inte ens mitt vanliga favvote lapsang souchong duger när jag är preggo.

IMG_1625

MEN, vi har faktiskt tagit de första stapplande stegen avseende flytten. Vi tog en dryg timme nu innan B åker iväg till kontoret och började röja i källaren. Det är ingen liten uppgift som väntar oss, med ett garage, ett mindre rum, ett stort rum, en tvättstuga och en matkällare att röja ur. Allt belamrat med gamla grejer från när B:s familj bodde här på 80-talet, från hyresgäster som bott här under åren, från när B:s yngre bror bodde här tillsammans med B innan jag kom in i bilden, från B:s tidigare boende, från mitt tidigare boende, allmänt skräp från vår gemensamma tid här, bebisgrejer som H vuxit ifrån. Med mera,  med mera.

Det var källaren det. Bara två våningar till efteråt, och fem veckor kvar till flytt… Har jag sagt att vi har ett bröllop som tar en helg emellan, där B dessutom är toastmaster och ska engagera sig lite runtikring, samt svensexa o.s.v. och att jag ska åka till min mamma över valborgshelgen? Och sen en ett-och-ett-halvt-åring mitt i allt detta. Och jag som är på tjocken. Mattheten.

Vi lyckades i vart fall sortera de flesta krukorna där nere i kasta eller behålla samt gå igenom ett antal av mina gamla kartonger och göra samma sak där. Vi hittade en del godbitar, som den här tallriken som jag åt från när jag var liten:

IMG_1627

Jag tog genast upp och diskade den, för jag tror den kommer att gå hem hos H också. Det är ju bilar på den.

Några lågvattenmärken dök också upp ur gömmorna. Som den här värmeljushållaren:

IMG_1629

Det en frågar sig är ju:

  1. Hur tänkte jag när jag köpte den? Tror det var ca 2003, när jag pluggade i Skåne. Jag var förvisso ung och kanske lite dum, och den kostade väl nästan gratis på Överskottsbolaget, dit en som urfattig student var förvisad till att handla det mesta i heminredningsväg. Men ändå? Ett blått glaspäron med smidesdetaljer?
  2. Hur tänkte jag när jag omsorgsfullt slog in den i tidningspapper och packade ner den i flyttkartongerna när jag flyttade in hos B vintern 2010/11? Då var jag varken särskilt ung eller särskilt luspank längre.

Där har den legat, tills vi idag under fniss lade den i återvinningslådan. Nej, blå glaspäron för värmeljus tror jag att vi klarar oss utan.

Nu ska jag tydligen inte alls arbeta, utan gå och hämta febrig son från förskolan. Alltid härligt med lite VAB…

 

 

Barn i retur

Barn i retur

Igår ringde de mig från förskolan på eftermiddagen och undrade hur det varit med H:s magsjuka förra veckan. Jag berättade som det var, att han kräkts en gång natten till tisdag och en gång natten till onsdag, men annars varit frisk och pigg.

Han hade nämligen lösbajsat ner hela sig två gånger igår, typ vatten och hela majskorn, lite som på måndagen förra veckan. De tyckte också att han hade haft dålig aptit. ”För att vara H” som de säger där, eftersom han i regel äter mest av alla småttingarna. Hemma petar han nästan alltid i maten (men vräker i sig gröt, frukt och pannkakor så fort det bjuds), så vi hade inte märkt någon skillnad.

Vi kom överens om att hålla lite koll, eftersom det tydligen gick någon konstig lågintensiv, men segdragen, magsjuka på avdelningen. När jag kom för att hämta såg jag inte till den fröken som hade ringt, och hon som var där bara vände ryggen till och fortsatte läsa saga för övriga barn efter att hon sagt hej.

(Den fröken är ofta så när jag hämtar, typ erkänner min existens som hastigast men visar tydligt att hon inte önskar prata genom att gå iväg eller vända ryggen till. Vet inte om det är på grund av att hon är trött mot slutet av dagen och inte orkar – vem skulle inte vara det? – eller om hon av någon anledning tycker illa om mig.)

Så jag tog mitt barn och gick, inte ett dugg klokare angående hur han mått eller om han var välkommen till föris nästa dag. Jag antog att han var välkommen eftersom ingen annan information lämnades. Han var pigg och glad resten av dagen, åt som vanligt mycket mellis (banan, ostsmörgås och klementin) men inte just någon middag, och gjorde inget misstänkt i blöjan.

Idag ringde de B vid lunch och bad honom hämta gossen. Han hade återigen bajsat löst, men inte så mycket, och de tyckte även att han hade lite feber. Så den här arbetsveckan går väl åt pipsvängen, den också. Eftersom det är osäkert hur mycket arbete det blir senare passar jag på att stanna kvar länge på kontoret idag och arbetar mig igenom högarna så långt jag hinner.

Rapporterna hemifrån skvallrar om en gosse som kanske är något segare än normalt, men som med glatt humör och god aptit ätit tre pannkakor med äppelmos och därefter presterat en alldeles normal laddning i blöjan. Ska han åka som en jojo fram och tillbaka till förskolan resten av denna underbara vabruarimånad också?

Nu låter det kanske som att jag är helt okänslig och inte bryr mig om min sons mående, utan bara tänker på hur mitt arbete blir lidande. Men det är bara för att H inte verkar vara sjuk eller må dåligt på något sätt, annars hade jag såklart mest bara oroat mig för honom och blankt struntat i arbetshögarna. Så långt en nu kan göra det med räkningar att betala och total brist på stekta sparvar som flyger in i munnen på en…

MEN. Just nu är jag glad, för jag har just nått mitt faktureringsmål för månaden, och kan – förutsatt att kunderna snällt betalar sina fakturor – räkna med att jag kan ta ut lön nästa månad också. Kanske har jag råd att unna mig en bärsele då?

Det är svettigt att vara egenföretagare när en aldrig kan veta om jobben trillar in i lagom takt, och om kunderna behagar betala när det blir dags. Än så länge blir jag inte direkt rik av mitt företagande heller, utan det är pengar in och pengar ut varje månad, och inget som kan läggas på hög. Men kanske den dagen kommer, om företaget fortsätter att utvecklas gynnsamt, och jag så småningom har lagt småbarnsåren bakom mig och kan satsa mer på jobbet.

Blandad kompott av flunsor

Blandad kompott av flunsor

Det blev inget jobb och ingen förskola för någon här idag.

B måste ha åkt på influensa, med lite inslag av maginfluensa, och har legat halvt medvetslös halva dagen. Jag började må lite illa igår kväll, efter vår glamorösa middag bestående av fiskbullar i hummersås, kokt potatis och riven morot.

Det var bara jag som åt, medan mannen var för sjuk för att äta och satt och skakade av frossa, och barnet hade hunnit bli för trött för att äta och mest kladdade och kinkade. Sa jag att vi hade 7,5-årsjubileum igår, och hade tänkt oss typ bubbel och löjromssnittar?

Jag låg sedan hela natten och försökte ignorera signalerna från min mage. Herregud, det var ju idag och imorgon som jag skulle ta igen semesterveckan, och hade bokat in alla möten jag inte kunde ta då! Men på morgonkvisten var det bara att kapitulera, och kräkas. Sedan har jag haft tokont i magen (typ själva magsäcken) och frossa resten av dagen.

H mår bra, och har inte haft andra problem än de två kräkningarna med ett dygn emellan i början av veckan, och lite lösare mage än vanligt. I solidaritetens namn bet vi ihop och höll honom hemma. Men fy tusan för att ha en överenergisk 1,5-åring hemma när en själv inte orkar annat än ligga utslagen på soffan! Ärligt talat tycker jag det är jobbigt att ha honom hemma en hel dag även när jag själv är frisk som en nötkärna. Han är så busig, så vild och så… krävande. Får man känna så om sitt eget barn?

Idag är det förresten hans 1,5-årsdag, min stora lilla kille! Inte mycket till firande av det heller…

Men jag tror att morgondagen blir bättre. Jag mår bättre, B är i alla fall vaken, och H verkar ju vara okej ändå.

Dagens planer. Reviderade.

Dagens planer. Reviderade.

Plan A: Båda föräldrarna tänkte jobba hemifrån, för att hämta barnet tidigt inför BVC-kontrollen. Ses i köket på en förmiddagsfika. Äta lunch tillsammans. Jobba lite på ett gemensamt projekt vi har.

BAM! Barnet hemma i eventuell-men-kanske-ändå-inte-magsjukekarantän.

Ok, vidare till plan B. Båda föräldrarna är hemma med barnet, och försöker bereda lite arbetstid åt varandra mellan varven. Pappan skulle få lite extra arbetstid på grund av att han utan knot tagit hela den föregående dagen. BVC på eftermiddagen, för då har det ändå det gått nästan  två dygn sedan vad-det-nu-var-spyan.

BAM! Barnet gör en liten, liten kräk på exakt samma sätt som natten innan. Hostar i sömnen kring midnatt, blurpar till, somnar om så fort det är klart. Vaknar pigg och glad vid 7.

BAM! Pappan börjar ge ynkliga ljud ifrån sig. Kraxar något närmast ohörbart om ont i halsen.

Plan C. Mamman vårdar friskt barn och sjuk man. Ingen får något arbete gjort, och det är oklart om vi kan gå till BVC.

Om inte annat blir en ju en fena på att hantera snabba omprioriteringar och nya planer när en har småbarn.

 

Kräksjukan in da house?

Kräksjukan in da house?

Nedan följer en detaljerad berättelse ur vardagen som småbarnsförälder. Kräsmagade bör sluta läsa efter nästa stycke.

Igår var det min tur att hämta på föris. H var glad att se mig, med inte vidare sugen på att gå därifrån. Han hade inte tid. Det fanns ju kritor att gnaga på, tennisbollar att låta rulla genom rören på väggen, rum att springa igenom!

Väl hemma fick han en banan och lite knäckebröd till mellis. Plötsligt när han satt där kurrade det plötsligt ljudligt till i hans mage, och kort senare höll han på att lyfta från stolen av jordens ljudligaste prutt. Han skrattade så att han kiknade, medan jag började titta efter närmaste flyktväg till badrummet och skötbordet, för det lät lite som att han gambled and lost, så att säga.

Väl uppe på skötbordet kunde jag konstatera att den ljudliga explosionen var en hagelsvärm av hela majskorn som pepprat blöjan full, och annars bara lite vätska. Jaha, majs till lunchen på föris idag, tänkte jag, och satte på en ny blöja.

Jag började montera vår nya taklampa till sovrummet, medan gossen snällt lekte med bilar på golvet bredvid (eh… nej… han kröp i cirklar runt mig och gjorde utfall mot lampan, tog kartongen och plastpåsarna som lampans delar legat i och kastade dem runt i rummet).

Det kom ett antal ljudliga pruttar från gossebarnet, och en lukt av ruttnande vass och dy började sprida sig i rummet. När gossen reste sig hängde blöjan ner till knäna. En snabb utryckning till badrummet igen, och en hel lerpöl hade infunnit sig i blöjan denna gång.

Sedan förflöt resten av eftermiddagskvällen som vanligt, det vill säga barnet var trött och grinigt och ville mest sitta i en fåtölj och titta på diverse animerade barnsånger på YouTube. Så länge mamman tittade med honom, förstås. De största hitsen just nu, enligt H, är ”Huvud, axlar, knä och tå” och ”Klappa händerna när du är riktigt glad” med en halvtaskigt animerad björn som sjunger med mycket monoton stämma. Ja ja, så länge han är nöjd så….

Vi åt middag när B kom hem, och gossen nattades efter att vi äntligen fått upp taklampan i sovrummet. Sedan var allt fridfullt under kvällen. (Som det – törs jag säga detta högt? – faktiskt varit sedan vi kom hem från Trysil – inte ett uppvak från nattning och fram till 6-7 på morgonen. Igår morse smög jag för första gången upp på morgonen helt utan att ha ammat sedan morgonen innan.) Vi gick och lade oss kring midnatt, fipplade lite på varsin telefon eftersom den lilla varelsen mellan oss i sängen förhindrar varje form av kramar, samtal eller annat efter sängdags.

En stund efter att jag släckt lampan började H gnussa runt i sömnen. Jag låg med ryggen mot honom, och han gosade in sig mot min rygg och fick fatt i en slinga av mitt hår som han låg och gnuggade mellan fingrarna. Plötsligt får han en konstig torrhosta, som övergår i ett mer gurglande ljud. Jag inser: han kräks! I sängen, förmodligen över min rygg och mitt hår. Jag ropar till B: ”Nu kräks han!”. B får panik för att barnet tydligen rullat över på rygg mitt i kräkandet, och jag flyger upp ur sängen, trots att jag är övertygad om att jag har kräks över hela ryggen. Det hade jag inte. Men gossen hade rullat hela ansiktet i det, och både hans och min kudde och lakanet är fulla med stinkspyor, komplett med hela bitar från förskolelunchens svarta oliver. Med mera.

B får ta upp och duscha av barnet, medan jag byter lakan och startar tvättmaskinen. H är knappt vaken och väldigt förvirrad över vad som hänt, och somnar snabbt om (efter krav på ”duhduh” så klart, men det får han ju fortfarande när han verkligen vill). Sedan är natten åter lugn, och ingen vaknar när jag smyger iväg till jobbet vid halv åtta. Jag låg kvar en extra timme för att känna efter så att jag inte hade några konstiga känningar som kunde tyda på magsjuka. Men jag mådde bra, och gör det alltjämt. Lillgrisen mår också bra och är pigg och glad som vanligt, enligt rapporterna hemifrån från i förmiddags.

Så, vinterkräksjuka, eller bara något han ätit? Högst oklart. Mina erfarenheter av vinterkräkan har varit mycket… mer… om en säger så. En lösbajs och en kräk och sedan fridens liljor känns lite väl lindrigt. Jaja, B är hemma med barnet idag, så får vi se vad som händer. Förmodligen håller vi honom hemma imorgon också, bara för att vara på den säkra sidan. Men en kanske inte måste vänta 48 timmar för EN enda spya?

Det var för övrigt allra första gången som H kräktes ”på riktigt” efter att han slutade vara ett kräkbarn där vid 8-9 månader. Obehagligt, men bara att vänja sig vid, I guess…