Fortfarande 4 dagar kvar till BF…

Fortfarande samma dag, fortfarande samma gravidmage.

Jag gick ut på en promenad på sammanlagt typ en kilometer före lunch. När jag kom hem blev jag alldeles snurrig och varm, svettig och illamående och skakig. Jag drack och åt och tänkte att det nog var rörelse på tom mage som ställde till det igen.

Sedan gick jag ner och lade mig för att sova middag med lilltjejen, och vaknade till av en känsla av andnöd, halsont och frossa och allmän olustighet. L hade under sovstunden plötsligt börjat hosta väldigt mycket igen, efter att ha varit mer eller mindre frisk i en vecka efter förra omgången. Hade hon inte varit lite snorig igen under förmiddagen?

Jo, hon är helt klart sjuk igen, lillskruttan. Under eftermiddagen såg hon allt hängigare ut, och en temperaturkoll visade 39,6. Så det är ny förkylning, och sannolikt så har den försökt ge sig på mig också, vilket ju förklarar kymigt mående för min del. Vi får väl se om det är något som bryter ut…

Efter en varm dusch mådde jag i alla fall bättre igen, och nu är jag mest bara lite trött med en liite konstig känsla bak i svalget.

Imorgon blir det väl förskolelämning av H och en stunds jobb, om inget drar igång under natten.

Inga känningar idag utöver stor tyngdkänsla i bäckenet, och att det känns som att svanskotan fått en spark av en häst eller liknande.

Hallå, jag vill föda barn nu! Ska jag behöva äta upp min hatt och besöka barnmorskan på onsdag?

42 dagar kvar till BF – de sista sex veckorna!

Sex veckor och noll dagar kvar till BF idag, påminde mig mejluppdateringen från Ovia idag.

Alltså troligen mindre än så till faktisk förlossningsdag. Om en inte ska lyssna till svärmor då, som låtit hälsa via B att hennes trea minsann kom två veckor sent. Det vore något det… I och för sig bra om Hoppsan skulle bli ett januaribarn (även om jag gillar att jag kommer att ha barn födda -14, -16 och -18 om hen kommer planenligt, det är ju så jämnt och fint), men oj, vilken plåga att stånka runt på övertid över jul och nyår! Men nääej, det tror jag lika lite på som att Hoppsan skulle komma i november, som kollegan som nu inte vågat vänta med ett gemensamt möte till slutet av månaden eftersom bebbot har ”fri lejd” 😀

Jag har dock fortsatt att få ilningar nedåt när jag går, så jag tror att bebis håller på att fixera sig. Temporärt, alltså… Vi får se om barnmorskan kan känna något nästa vecka.

I eftermiddags skulle jag och barnen äta på stan före hemgång, och pappan skulle iväg på egna äventyr. Direkt när vi möttes upp klagade H på huvudvärk, och var supertrött och kinkig. Han åt ett par tuggor av sin mat och ville sedan gå ut och lägga sig och sova i vagnen medan jag och L åt upp. Och så gick han ut, klev upp i vagnen och somnade?!? Vi åt färdigt, rullade hem, och jag fick honom att vakna till såpass att han gick till sängen själv.

Senare på kvällen ringde jag 1177 för att höra efter vad jag skulle göra. Jag kände mig osäker och orolig. Han har aldrig klagat över huvudvärk förut, och i kombination med att han inte hade feber men ändå verkade så medtagen så kände jag att jag ville höra efter med någon erfaren. 1177 tyckte absolut att jag skulle väcka honom, erbjuda vätska och se om det gick att få upp honom för att kontrollera om beteendet i övrigt var normalt.

Oro! Han ville inte vakna mer än att för att dricka en klunk vatten. Han ville bara sova. Tills mamman kom på det magiska ordet. Glass! ”Vill du gå upp och äta en glass?”. Mmmm. Det ville han. Han närmast flög upp ur sängen och uppför trappan och in i frysen. L hade också vaknat, så det blev en klockan 22-glass för båda barnen. H var plötsligt pigg som en lärka och satt och tjattrade. Inte dödligt sjuk alls. Skönt.

Nu lite sömn innan vi ska åka till mormor.

52 dagar kvar till BF – vart tog bebisen vägen?

Imorse när jag vaknade hade jag en jättekonstig upplevelse. Jag vaknade till vred lite på mig och kände bara att ”Vad tusan har hänt?”. Jag kände mig plötsligt liksom smal och smidig, och magen var inte alls den uppblåsta spärrballong den varit de senaste veckorna. Jag gick upp och kissade, och magen kändes bara slapp och hängig.

Det kändes som att jag hade fött bebisen obemärkt över natten, och att magen nu var alldeles tom. Först kändes det bara märkligt, och jag undrade om jag inte hade vaknat egentligen, utan fortfarande drömde. Hann ändå tänka igenom att bebisen ändå inte rimligen kan ha förvunnit någonstans genom min heltäckande pyjamas. Sedan hann jag bli lite orolig, innan jag kände en liten rörelse någonstans långt därinne. Jodå, Hoppsan var faktiskt kvar i magen.

Jag vet dock inte hur tusan hen egentligen hade lagt sig. Efter frukost och en stor del av förmiddagen var det mycket aktivitet, som vanligt, men det var verkligen långt ner och långt in i magen. Redan igår kände jag ju mycket tyngd och ont i svanskota och höfter. Det känns dock inte som att hen har trängt ner längre med huvudet, för jag känner ingenting av den typen av obehag. Av det jag minns sedan tidigare graviditeter brukar det mer kännas som att något verkligen pressar neråt mot öppningen i bäckenet, och att det ilar och så småningom utmynnar i ”kokosnöt-mellan-benen”-känslan sådär alldeles på sluttampen. Möjligen kändes det lite mer tyngd mot vänster ljumske, så jag undrar om hen hade lyckats lägga sig lutad med ryggen ner mot vänster och sedan sparkade mer inåt magen, liksom.

Det finns ingen hejd på konstigheterna en drabbas av under en graviditet. Jag vill dock minnas att jag hade någon liknande känsla under graviditeten med L också, fast då kombinerad med en enorm oro, eftersom hon inte alls rörde sig lika mycket (som jag kände i alla fall) och jag trodde att hon hade dött och bara lagt sig platt i magen.

H har haft en märklig ”harkelhosta” i ungefär en och en halv vecka. Han är inte sjuk, och besvären har inte vandrat ner och blivit ”riktig” hosta, utan han sitter bara och harklar och harklar. Framför allt vid maten och på kvällarna. Även på förskolan har de reagerat på att han äter dåligt och bara sitter och harklar sig. Så jag ringde vårdcentralen i förmiddags och fick en akuttid efter lunch. B var i Stockholm, så det var bara att byta ut lunchen mot vårdcentral med barnet. Jag hann få både panikont i hela nedre delen av magen (typ ligamenten?) och jordens blodsockerfall under promenaden.

Han tyckte att det var jättespännande att bli hämtad mitt i skogsleken för att få gå till doktorn. Väl där var han exalterad över att det bjöds på kakor, godis (och frukt, ett äpple räddade mamman från att svimma) i väntrummet, men blev blyg inför doktorn. En mycket stressad ung kvinna som pratade mycket snabbt och koncist, kollade hals och öron och lyssnade på hjärta och lungor och konstaterade att allt lät och såg bra ut, och att det troligen var en mild virusinfektion. Annars var det kanske någon sorts köldorsakad astma, som hon sade var vanligt hos barn, och skulle växa bort. Men vi skulle ge det en vecka till, ge honom hostmedicin, och återkomma om det fortfarande var samma sak då.

Så vi fick ta en tur till Apoteket och hämta ut en flaska Mollipect. Vet inte om det hjälper, vill minnas att jag läst att hostmedicin är helt meningslöst . Men det kan ha varit receptfri sådan. Läkaren hade skrivit fel dos (bara 1 ml, när redan bebisar skulle ha 2,5 ml), men det styrde den underbara apotekaren (en störtskön finlandssvenska som jag minns ofta stod i receptdisken när jag hämtade ut L:s ersättning) upp på nolltid. Fem milliliter skulle det ju vara!

Jag passade på att köpa förlossningsbindor också, så nu har jag nog innehållet i förlossningsnecessären klart, så när som på kanske ett Lypsyl. Jag fyllde också på med två burkar Omeprazol, som borde klara mig förbi BF och ut ur halsbränneland. Utöver att det är jul då, vilket ju i sig brukar kunna framkalla en del halsbränna.

H fick hänga med mig på kontoret i en timme (knäckebröd och mammas jobbpadda med hörlurar ftw) innan det var dags att hämta L och gå hem och köra hell hour/middagsrace. Bebisen bökade runt som tusan vid middagslagningen, så att jag blev alldeles öm i vänster sida, där jag tydligt kände en stor klump av rumpa/rygg som buktade.

Sedan somnade jag med barnet och har vaknat upp bara för att dricka vatten, äta en kaka och hänga en maskin tvätt. Nu är jag till sängs igen. Hoppsan verkar nöjd med kakintaget, och sparkar nu glatt på det gamla vanliga stället ute på högra sidan mitt på magen. Men en hand verkar greja ute på vänster mitt också, istället för nere i vänster ljumske, som det brukar vara. Det känns verkligen skillnad på sparkande, spjärnande fötter och små boxande, krafsande händer!

Vid BM-besöket förra veckan låg Hoppsan med ryggen ute till höger, men nu verkar den alltså vara tillbaka på sin ”vanliga” plats vid mitten-vänster. Men kanske lite högre än vanligt, med tanke på handen… Jag älskar att jag äntligen fått mitt livligt-i-magen-barn, så här sista gången. Det har besparat mig så mycket oro, i jämförelse med de två tidigare graviditeterna.

(Note to self, medan jag minns: vårdcentralen börjar med influensavaccin den 8/11, och har drop-in varje torsdag mellan 14 och 16. Riskgrupp nu igen, med decemberbebis i antågande…!)

75 dagar kvar till BF – Hoppsan tog en vilodag

Idag (igår egentligen, eftersom jag för första gången sedan jag började med nedräkningen från hundra dagar faktiskt har missat den aktuella dagen, även om det bara är med en liten stund) har Hoppsan tagit det väldigt lugnt. Så lugnt att jag nog hade börjat bli orolig om hen inte hade kvickat på sig på kvällskvisten. Några enstaka små rörelser har känts av under dagen, men väldigt sällan och just bara någon liten rörelse åt gången – jag har inte känt av någon riktig vakenperiod.

Men jag har blivit ganska härdad så här med moderkakan i framvägg för tredje gången, så jag har bara tänkt att ”så länge jag känner av en riktig vakenperiod någon gång under dygnet så är nog allt okej”. Och såklart så var hen igång efter middagen och vid nattning, så det var nog bara en vilodag (eller att hen legat så att jag inte känner av rörelser – jag minns att L rörde sig en massa vid TUL i v 32 som jag då såg, men knappt kände annat än som en svag sträckning i magtrakten). Jag tror dock att detta är mitt livligaste och starkaste barn, för OJ vad det ändå känns när hen har en spark-/boxsession.

Än så länge känner jag rörelser främst nere mot ljumsken på vänster sida, och ute på högerkanten från ungefär mitt på magen och uppåt. Jag misstänker att rörelserna är små händer nertill (rörelserna känns lite liksom ”krafsande” ibland) och fötter uppe på sidan (klart kraftigare ”tjongar”, och i så fall ligger Hoppsan mest ungefär som de andra två mest legat också, med huvudet nedåt på vänsterkanten, och kroppen sedan böjd som en banan så att benen går ut åt höger. I så fall kommer jag snart att börja känna en rumpa mitt på magen lite till vänster också. Det stämmer nog bra med att barnmorskan hittade hjärtljuden vid mitten-vänster strax under naveln i onsdags också.

Om hen regelmässigt ligger åt det hållet kan jag också tänka mig att jag inte känner något om hen t.ex. drar händerna nedanför huvudet och rör dem inåt, eller vrider sig så att hen sparkar in mot ryggraden eller rakt ut mot moderkakan istället för ut mot högersidan.

Lördagen var annars lugn. Barnen har varit krassliga i några dagar, så vi har hållit oss hemma och hade nästangrannarna över på middag. Alla satt och gäspade vid 22-tiden, så det var inte direkt klackarna i taket, vilket såklart bara är skönt för min del. Ungarna var vakna ända till gästerna gick också, så det blev en mycket rask nattning sedan, fast jag somnade så klart också och vaknade till först en stund efter midnatt. Så nu sitter jag här och bloggar, och försöker kolla på torsdagens ”En unge i minuten” för tredje gången, och ska se om jag klarar av hela avsnittet utan att somna denna gång. Sedan ska jag gå och sova för natten. Kanske ungarna väljer att sova någon liten stund längre än 05 resp 06.30 efter den sena kvällen? (Probably… not)

Så en lugn lördag för mig också, förutom att jag och B rök ihop över att han alltid blir så stressad och går runt och gormar på både mig och barnen så fort vi ska få gäster, och jag bara kände att ”Nej, det är f-n inte värt det, att det ska bli superdålig stämning hemma bara för att vi ska klämma in en massa sociala arrangemang istället för att städa och skrota i lugn och ro och bara bjuda hem folk efter att vi redan har fått hemmet någorlunda acceptabelt.”

Försökte få till en fin far-och-dotter-bild i förmiddags, men blev fotobombad av en katt, så det sket sig:

L kollade ”Twirlywoos” på paddan – bästa programmet just nu.

H ville att jag skulle ta ”en massa bilder på bara honom” också, och jag lyckades äntligen fånga världens sötaste lilla gäng fräknar på bild:

Han var nöjd över att ”bara vara orange i huvudet”, efter ett par dagar med febertoppar efter en plötslig kräkning i onsdags natt. När febern varit hög blinkar termometerdisplayen rött, men nu när den legat bara runt 38 grader så är den orange. L har inte haft någon feber, men snorar och hostar istället en massa.

Förskjuten

Jag ligger Inatt under småtimmarna låg jag i min säng och lyssnade på min dotters förtvivlade gråt i det lilla rummet intill. För hon ville INTE ha sin mamma. Fäktade och slogs och sparkades och sade ”MAMMA!” medan hon skakade vilt på huvudet.

Det har varit likadant sedan igår kväll. Hon har så mycket blåsor stackarn, hela blöjområdet är heelt fullt av allt från små röda prickar till stora ilska blåsor. Blåsorna under fötterna är ilskna, och en del nya dök upp på benen, händerna och runt munnen under gårdagen. Förmodligen är det fullt inuti munnen också, för hon vill inte äta annat än glass, yoghurt, klämmis och banan. Lite vitt ris fick hon i sig till middagen också.

Och det verkar vara mitt fel. Hon är jättearg på mig, och jag känner mig helt handfallen inför att inte vara den som kan trösta med min blotta närvaro, som det brukar vara. Kanske kände hon sig sviken över att jag smet till jobbet medan hon sov middag igår, efter en veckas intensiv dygnet-runt-samvaro. Eller så är det helt enkelt mitt fel att hon har så ont, i hennes sinnesvärld.

Jag fick skaka liv i pappan och be honom ta hand om henne. Inte för att han hade så mycket större framgång med att trösta, utan jag fick ta över igen och lyckades till slut distrahera med bilder från resan på min telefon, tills hon var lugn och kunde tänka sig att somna bredvid hemska mamman. Stackars lillsnuttan.

Vi har en lindrande sprej från när H hade vattkoppor som verkar hjälpa, hon har i alla fall själv börjat rycka tag i den och vifta framför näsan på oss vid blöjbyte. Annars är det bara att vänta ut eländet.

Hemma. Med höstblåsor?

Ikväll kom vi äntligen hem till hemmahuset igen. Med en L som fått plötslig feber kvällen innan, och några röda fläckar under fotsulorna och i blöjområdet. Och alltmer rödprickig i just blöjområdet morgonen efter.

Under hemresan hade hon fortfarande feber, men var vid förhållandevis gott mod. Aptiten har varit riktigt dålig i några dagar, och det har mest varit äppeljuice och glass som gått att få i henne. Hon var också ganska lös i magen något dygn innan febern kom. Vi trodde det var värmen och fukten som gjort henne allmänt avslagen, och att magbekymren berodde på glass- och juicedieten, men det var kanske något mer.

När vi bytte blöja efter landning var det nämligen ingen trevlig syn – de röda prickarna var nu mängder av blåsor i hela ljumskpartiet och bak på rumpan. Det påminde om när H hade vattkoppor, som han ju hade absolut flest av just där. Men L har inte en enda prick någon annanstans än just rumpa och fotsulor. Men kanske har hon också blåsor i munnen, och det är därför hon inte velat äta?

Googlingar pekar främst på höstblåsor (fy f-n för de som tog med ett sjukt barn på planet ner, för det är då hon måste ha blivit smittad… sen tvingades vi också flyga med sjukt barn, för en har ju inte mycket till val när det är hemresan) med undantaget att hon inte har några synliga blåsor i ansiktet. H hade ju troligen höstblåsor i samband med att han började föris för nästan 3 (!) år sedan, men han hade mest blåsor runt munnen (och även några kring rumpan).

Det påminner alltså om både höstblåsor och vattkoppor, så som vi känner till dessa två sjukdomar, men höstblåsor verkar troligast. Får rådfråga barnmottagningen imorgon…

Joråsåattere…vi börjar väl med lite VAB istället för föris nu efter hemkomsten då…

Vabbpremiär

Tre dagar hann det gå, från den ”riktiga” förskolestarten och tills det att L fick vara hemma sjuk från förskolan. B fick vackert vabba idag, efter att L hostat och hostat natten igenom, och till och med hostade så hon kräktes upp slem på morgonkvisten. De fick en tid på barnmottagningen nu på eftermiddagen för att kolla upp henne.

Förskolepersonalen uttryckte igår att hon hade hostat väldigt mycket, och till och med försökt ringa B om det. (En halvtimme före hämtning, thank you very much…) Hon har ju hostat ända sedan vi åkte på den däringa fjällpesten i Trysil. Hostan låter rätt illa, en torrhosta från djupt nere i magen, nästan lite skällande. Men hon har varit pigg och glad och orkat med förskoledagarna fint. Inte haft feber eller verkat sjuk på något annat sätt.

Så jag har väl mest tänkt att… tja, ungar har hosta när de varit förkylda, och det kan ju hänga i ett tag. Jag är inte direkt morsan som kastar sig på telefonen till doktorn så länge ungarna har ett hyfsat allmäntillstånd eller verkar ”normalt” sjuka. L är inte ett spädbarn längre, hon har ingen feber och har inte verkat ha svårt att andas, det har inte pipit om henne, och hon är vaccinerad mot kikhosta. Jag har läst på 1177.se och på barnakuten.nu, och inte tyckt att det verkar vara någon fara.

Men inatt var det väldigt rossligt, och hon vaknade och var ledsen flera gånger, och kräktes som sagt slem till slut. Min bedömning är att hon bara är hostig, helt enkelt, och att det kommer att gå över. Men när nu förskolan sagt att de inte tycker om hennes hosta så är det väl lika bra att en läkare får kolla på henne. Eftersom det gick att få tid på barnmottagningen – jag hade aldrig tagit henne till akuten för den här hostan.

Mest troligt har hon väl åkt på någon ny bacillusk på toppen av den gamla torrhostan. Slemmet är ju liksom nytt. Jaja, vi får väl se vad doktorn tycker.

Snörvel, snyt…

Scheiße, vad vi är sjuka!

Jag och lillstrumpan är såå förkylda sedan ett par dagar. Pappan hakade på trenden imorse. Bara H är någorlunda kry.

Det känns som att det var länge sedan hela familjen var frisk mer än någon enstaka dag. Någon hostar, någon har feber, någon kräks. Alltid är det något.

Jag jobbade en stund i förmiddags, men tog sedan över L till lunch och hämtade H på hemvägen. Jag är helt färdig, och L med. Men det går inte att få henne att sova mer än korta stunder, sedan bara gråter hon. Och jag behöver själv bara få kollapsa en stund.

Jag måste jobba hela veckan på något sätt, eftersom jag tappade så mycket arbetstid efter magvirus följt av en kaosvecka med BVC och kvinnoklinik och allt vad det var. Tänk att ha ett jobb en kunde vara sjuk ifrån! Eller mammaledig ifrån! Nääeej, visst föredrar jag ändå att vara min egen chef, men rackarns vad tufft det är just vid sådana här tillfällen…

Har jag sagt att vi ska ha julafton hos oss? Hemmet är i kaos, julgardiner (och gardinstänger) ska upp, julväxter och ljusstakar ska arrangeras, julklappar ska hämtas och slås in, julmat ska förberedas, gran ska inhandlas och pyntas. Och vi är dyngsjuka! Med tre hela dygn kvar kommer vi förmodligen ha piggnat på oss till julafton, men hur ska vi hinna och orka fixa allt som ska hinnas före dess?

Idag skulle mormor ha kommit hit, men hon åkte hemifrån utan handväskan med plånbok och mobil, och fick återvända hem och boka om bussresan från Örebro till imorgon. Lika så bra att hon (kanske) slipper den värsta sjukstugan…

Jag hoppas på en friskare torsdag!

Återbesök

Idag var jag på återbesök på Kvinnokliniken på DS, för cellprovtagning.

Det är ju snart fem år sedan min koniseringsoperation, och det här var tydligen min sista ”specialkontroll”. Om allt ser bra ut med proverna kommer jag att slussas tillbaka in i det vanliga systemet med cellprovtagning var tredje år på närmaste MVC.

Lite nervöst är det ju. Även om den känns så otroligt avlägsen, den där våren 2013. Då jag trodde att jag skulle dö, eftersom jag inte riktigt förstod hur otroligt vanligt det är med cellförändringar, och hur mycket av en rutinoperation en konisering egentligen är. Jag trodde cellförändringar=cancer och död. Men så är det ju i regel inte. Det var helt enkelt något mycket litet, som förblev mycket litet just eftersom det upptäcktes i tid, och kunde åtgärdas innan det blev något potentiellt stort och farligt.

Sedan dess har jag passerat ett par återbesök. Fött två barn. Hoppas allt fortsätter att vara bra. Som tidigare drabbad har jag en något förhöjd risk att drabbas igen, men det är fortfarande ovanligt att få cellförändringar igen efter en operation. Framför allt eftersom tidigare återbesök inte påvisat någon kvarvarande virusinfektion.

Nåväl, det som gick att se såg bra ut, och nu är det bara att vänta på labbresultaten.

L har haft lite feber idag också, och varit lite grinigare än vanligt, men hon verkar vara på bättringsvägen. Läste återigen eminenta Barnakutens inlägg om feber igår kväll, och googlade fram Rikshandboken Barnhäsovårds sida om biverkningar av vaccinet (feber över 38,5 och kräkningar hör till vanliga biverkningar) och kände mig lugn.

Mammavak

Hej! Jag sitter här i halvdunklet i sovrummet. På en säng utan lakan, och vakar över min minsting, som sover i sin spjälsäng bredvid.

Där ligger hon. Hon flämtar i sömnen, och termometern visade nyss 39,6 grader. En dryg timme tidigare var den 38,1, efter att hon kaskadkräkts upp sin nyss urdruckna nattflaska över hela mitt täcke.

Hon var på 12-månaderskontroll på BVC idag, och fick sina vacciner. En redig spruta i vardera låret. Så det är ju inget konstigt att hon mår lite dåligt just idag, och säkert inget farligt alls. Men det är svårt att gå härifrån ändå. Ska försöka ta mig upp för en kopp kvällskaffe när hon nu ändå sover.

Kontrollen gick fint i övrigt – hon följde medelviktkurvan precis fortfarande, och vägde in på 10,24 kilo. På längden hade hon hoppat upp på en kurva över medel, med resliga 76,8 centimeter. Huvudmåttet tror jag också låg på mittkurvan, med 47,2 cm. Det konstaterades att hon går, har bra kontroll och motorik (tydligen var hon tidig med att kunna backa ner från saker när hon klättrar) och pratar lite, äter själv o.s.v.

Jag var ensam där, och hade även H med mig. Han fick nämligen ett megautbrott vid läggdags igår, när han inte fick en mandarin, och somnade sent och sov oroligt med sparkar och gråt natten igenom. Så han fick hänga med mig och lillasyster idag, och ta det lite lugnt. Kanske var det för mycket spänning med luciafirande?

Men jag är ju en rätt rutinerad tvåbarnsmorsa nuförtiden, och rullade ungarna genom stan i Donkeyn efteråt, och klarade av både postpakethämtning och utelunch med ligistduon i släptåg.

Fick nog lika delar beundrande (andra småbarnsmammor som kände igen ett bra mammatrick när de såg ett) som chockade (folk som inte har barn/har väldigt lugna barn) blickar när jag plockade fram spännbandet från Biltema och surrade fast lillbarnet i lunchrestaurangens Antilop-stol. (VARFÖR har restauranger aldrig selen kvar i stolarna?) L ställer sig ju upp i barnstolar på ungefär tre sekunder, så nu måste vi alltid ha ett spännband med i skötväskan.

Imorgon är det dags att åka in till DS och kvinnokliniken för återbesök efter cellförändringsoperationen för snart fem år sedan. Alltid lite nervöst.