Bara mamman är vaken…

Bara mamman är vaken…

Idag drog jag vinstlotten! Jag drog till jobbet vid kvart i åtta, och lämnade pappan med båda barnen vid frukostbordet. 

Jag rev av tre möten i rask följd, och stämde sedan av med hemmet. Där hade pappan fullt sjå med att ta hand om bebis. Och storebror, som plötsligt kräkts vid frukosten. Sedan hade han kräkts två gånger till. 

Sedan hade allt varit frid och fröjd. Så troligen ingen magsjuka, men H får helt klart vara hemma resten av veckan. Vi vill inte vara DEN familjen. Som riskerar folks midsommar genom att låta barnet gå tillbaka till förskolan innan det gått 48 timmar. Och det blir ju först en bit in på torsdag förmiddag, så det blir inget föris mer innan midsommar.

L är fortsatt hård i magen, och vare sig päron eller katrinplommonpuré verkar hjälpa. Och hon har nästan bara ro att amma på nätterna, så mer bröstmjölk är också knepigt. Hon har fått börja dricka vatten ur flaska också, men inte heller det verkar lösa problemet. 

Hon får mer och mer kroppskontroll för varje dag – sitter stadigare, rullar snabbare och kommer allt närmare att kunna krypa Tänder är nog på g också, för hon dreglar som en hund och gnager på allt. De senaste kvällarna har hon varit skrikig och inte velat komma till ro. Jag har dock inga skrupler när det gäller att få henne att sova, så jag har sänkt henne med en redig flaska ersättning två kvällar i rad. Med magen full av varm mjölk kan trött bebis inte hålla sig vaken, oavsett vad det är som oroar henne.

B har uppenbarligen somnat vid nattning av H, för han har inte synts till på tre timmar nu.

Jag har således fått en egen kväll, med Masterchef South Africa på teven (med världens creepigaste domare), kaffe och en delicatoboll. Inte dumt alls.

Tyvärr har jag fått för vana att vara uppe alldeles för sent. När barnen sällan somnat före 21 blir det så plågsamt ont om vuxentid att jag är uppe sent bara för att få lite barnfri tid. Måste försöka sova snart, annars blir det svårt att orka med en tvåbarnsdag imorgon…

Nattinatt!

Sov, människa, sov! #2

Sov, människa, sov! #2

Nämen vad nu? Här sitter jag i soffan klockan tre på natten!

Det är tyst i huset, så jag antar att man och storbarn sover där nere. Lillan ligger och sover mot min mage, stödd av amningskudden. Det var där hon var när jag vaknade för snart tre timmar sedan också. Jag måste visst ha somnat framför teven vid 22-tiden, och B låtit oss ligga/sitta här.

Katterna gör inte heller något väsen av sig. Doris ser jag i fåtöljen tvärs över rummet, övriga två har väl hittat natthärbärge någon annanstans.

Jag har en knappt fungerande hjärna, och minns inte ens om och vad jag skrivit om de senaste dagarna. Sammanfattningsvis har H varit febrig och trotsig, L har vrålat och ammat, jag har försökt överleva, och däremellan lekt med min inlånade mammaleksak, Babyzen Yoyo+ 0+. Det kommer såklart en recension framöver!

Veckan hittills i bilder:

Måndag: Vegeterar i soffan med utsikt över barnen, L börjar bli ljushårig under det mörka (hon är alltså inte fläckvis flintskallig).

Tisdag: Får ett avbrott i sjukstugan när vi träffar farmor på lunch. Hunden Mimmi är med, och lillasyster rullar mellan bil och restaurang.

Onsdag: Den soliga vårvinterpromenaden blir äntligen av! Vår Thule Urban Glide 2 har försetts med babyskyddsadapter, och chassit till Babyzen Yoyo+ ligger i varukorgen. H somnar snabbt, men L ligger och plirar, sedermera vrålar, tills…

… vi träffar pappan på lunch, och storvagnen lämnas i foajén medan L rullar in på restaurangen i yoyon. Hon får en tutte i munnen och sover…i 3,5 minuter. Sedan levererar hon veckans första bajslass, och får ny blöja. Skötväskan med skötdynan var tursamt nog med!

Vi tänker gå hem och ta bilen till matvaruaffären, men inser att nu när vi är två kan ju lillasyster åka i lillvagnen till affären, och storvagnen utgöra varutransport, så vi skippar bilen och handlar direkt.

H har fortfarande feber, så han lär väl bli hemma resten av veckan…

Two down?

Two down?

Här ligger jag sömnlös och bloggar igen. Bredvid mig ligger en fullkomligt kokhet liten kille och andas ansträngt, efter att ha vaknat och gråtit och gnytt ynkligt ett par gånger nu framåt morgonkvisten. Tre dagar ”magsjuka”, en dag på föris, femton dagar vattkoppor, fyra dagar på föris, och vad nu? Jag får flashbacks till förra året, då vi alla just vid den här tiden insjuknade i Förskolepesten, som golvade hela familjen fram till nyår. Jag trodde ett tag på allvar att jag aldrig skulle bli frisk igen…

Försöker tänka att det bara är bra om han klämmer in säsongens alla sjukor nu innan syskonet kommer, men är så rädd att själv bli sjuk nu när BF börjar närma sig på riktigt. Undrar om influensavaccinet jag tog i tisdags börjat verka ännu?

One little man down, alltså. Någon som också kanske rör sig nedåt är Knyttet. Igår besvärades jag hela dagen av en tilltagande svanskotevärk. Mot seneftermiddagen eskalerade den till en känsla som var kusligt lik hur jag kände mig vid förlossningen med H, dock minus själva värkarna.

Det var känsla av hur hela kroppen mellan revben och ljumskar/svanskota satts i ett skruvstäd och klämts åt. I sig inte direkt smärtsamt, utan mer en känsla av avsaknad av kontroll av hela mage/bäcken-området. En överrumplande och liksom …besatt känsla, som jag minns så väl kom som en väldig chock när förlossningen med H startade. Att inte kunna röra sig ordentligt, och ”sitta fast” utan att någon höll i en.

Igår började det (efter en viss svanskotesmärta hela dagen) den sista timmen eller så på jobbet, och eskalerade sedan när jag gick och handlade lite, innan B plockade upp mig för att ta oss hem och fixa en liten middag med morfar och fru som gäster. Alla runt omkring i affären gick så jättesnabbt, och jag var plötsligt jättekänslig mot att ha folk i närheten av min stenhårda mage. Behövde minst en meters avstånd till allt och alla.

Ett tag var jag faktiskt rädd att det var förlossningen som dragit igång, men insåg snabbt att, nej, det är inga värkar inblandade här. Den smärta som var var lindrig och helt konstant. Inga vågor. Fick det vid eftertanke till ont i/tryck mot svanskotan kombinerat med enorma och ihållande sammandragningar. Kanske var det helt enkelt så att Knyttet äntligen börjat borra sig ned i bäckenet? En stund efter vi kommit hem släppte skruvstädet sitt tag, och bara en öm svanskota kvarstod.

Var (såklart, jag är ju ändå jag) orolig för Knyttet en stund, men hen var sedan ganska livlig under kvällen, och har krafsat och puttat lite därinne även nu på morgonkvisten.

Jag har fortfarande ont i svanskotan, men blir upplockad av kollegan idag, och ska försöka ta det lugnt.

Ikväll ska jag och B fira min födelsedag med en middag på tu man hand på en av ”finkrogarna” här i småstan, medan morfar med fru kollar lilleman några timmar.

(Har lite ont i halsen, men förnekar det stenhårt för mig själv, eller försöker i vart fall intala mig att det bara är en liten vaccinationsbiverkning, att kroppen bara kämpar lite med vaccinet, eftersom jag är rätt öm och svullen på stickstället på armen också.)

Nä, nu har klockan ringt, och jag ska upp och göra mig iordning innan kollegan kommer. Hinner kanske ta en kaffe och en bit överbliven tårta också, nu när familjen sover och jag får göra mig iordning i fred.

Jodå, det är B som får vabba igen. Han har ett väldigt flexibelt jobb, min man, vilket lett till att vi faktiskt har ett läge där pappan hittills tagit ca 2/3 av vabbandet, och jag bara 1/3. Trots att han är den i familjen med högst inkomst.

Orolig igen. Och vattkoppor, sjunde dagen.

Orolig igen. Och vattkoppor, sjunde dagen.

Fy sjuttsingen vad Knyttet oroar sin mamma just nu!

Hen har varit så väldigt lugn de senaste dagarna, och idag kände jag inte minsta lilla rörelse förrän vid lunch, då jag kände en svag spark och en liten buff, och sedan absolut ingenting förrän vid niotiden på kvällen.

Då var det i och för sig en längre stunds aktivitet, men rörelserna känns så mycket svagare än vad de gjort förut. Eftermiddagen och den tidiga kvällen var ren tortyr, och jag var helt övertygad om att Knyttet hade dött. Det underlättade inte att magen känns liksom mindre, och jag inte har fullt lika svårt att hitta bekväma ställningar när jag sitter och ligger, och har haft lättare att ta mig upp ur soffan och så vidare.

Efter den aktiva stunden på kvällen vet jag ju att hen lever, och kanske (troligen) är den egentliga orsaken till att jag känner av rörelser mindre och har fått lättare att röra mig helt enkelt att Knyttet ändrat position i magen.

Men oron är svår att skaka av sig. Att åka 6 mil till förlossningen för att kolla upp Knyttet känns överdrivet nojigt nu när hen ändå rör sig, och väldigt bökigt utan körkort, med vattkoppsunge hemma, och en stackars kollega som får ytterst begränsad hjälp med kontorsflytten redan som det är. Det finns liksom inte utrymme för att följa upp mina nojjor. Som jag hoppas att det är. Men tänk om…

H verkar i vart fall vara på bättringsvägen – inga nya koppor vad jag kan se, och de som sitter på kroppens torrare regioner verkar helt klart på tillbakagång. De i blöjområdet och runt munnen vätskar fortfarande, men de måste väl börja ge med sig snart, de också?

På fredag blir det också åttonde dagen som H är sjukanmäld, så då måste jag väl också skaffa någon sorts läkarintyg för VAB… Undrar hur en löser det, för vårdcentralen lär väl knappast vilja ha dit honom med vattkoppor?

Jag hann in till kontoret en liten stund idag för att hjälpa kollegan skruva ihop möbler, men på eftermiddagen hängde jag i soffan med H och kollade barnprogram. Middagen fick bli rester från gårdagens kycklinggryta, och sedan var barnet i säng redan vid sjutiden. Jag somnade så klart till också, men orkade masa mig upp vid halv nio för lite egentid, medan B varit på middag med bastu hos nästangrannen, som är gräsänkling över höstlovet.

En dusch och sedan sova får bli den fortsatta planen. Imorgon får jag ett förmiddagspass med kontorsmontering, så det blir till att gå upp tidigt för att maximera tiden på kontoret. (Där elektrikerna jobbade för fullt idag också, och vi dessutom upptäckt obefintligt fall mot golvbrunnen i det nyrenoverade badrummet… Suck, suck, suck)

Vattkoppor, femte dagen

Vattkoppor, femte dagen

Igår var det femte dagen med vattkoppor i huset. Den lilla prickisen sov tack och lov ganska bra natten till igår, och just nu är klockan halv sex på morgonen den sjätte dagen, och han har sovit oavbrutet i sin egen säng sedan halv nio igår kväll. Kanske är det värsta över nu?

64fb0b6d-bb24-45ea-b460-e879e4dc9b7e

Eller så är det bara det faktum att han vägrat sova middag två dagar i rad, och dessutom varit svårnattad om kvällarna, som tar ut sin rätt, klåda eller ej… På dagarna är han pigg och glad, tittar på padda/teve en stund för att sedan springa och leka en stund. Han har blivit märkligt självgående på sistone, och verkar inte alls bekymrad av att leka själv. Undrar om det kommer att hålla i sig? Både skönt och lite sorgsamt i så fall.

Vattkopporna blir fortfarande fler, tror jag. Men inte riktigt i samma rasande takt som för ett par dagar sedan. Absolut värst är fortfarande blöjområdet – jag tycker SÅ synd om honom när jag byter blöja och ser hur illa ställt det är. Det måste vara helt fruktansvärt med koppor på snopp och pung! Och en hel ring runt rumpan – aj, aj, aj!

Själv drog jag igång kontorsflytten igår, med nedpackning av gamla kontoret inför inflytt i det nya idag. Jag drog iväg redan vid halv sju-tiden på morgonen för att hinna byta av B hemma sedan. Jag är så glad att pappan till mitt (mina) barn gladeligen (nåja) ställer upp och tar lejonparten av vabbandet. Än så länge har han ju ett jobb som inte gör det så svårt, så vi får väl se om vi får flera ”VAB-krig” framöver. Med snart två små lär ju VAB-dagarna inte direkt minska… Men vattkoppsgång nummer ett är i alla fall snart avklarad!

Packningen igår gick snabbt. Vi går från en lokal på dryga 30 kvm till det tredubbla, så det är snarare möbleringen av nya stället som kommer att ta tid. Vi kommer nog aldrig mer att sitta i en lika vacker och charmig lokal som den pyttelilla 1700-talsstugan vid ån, men egna kontor, stort mötesrum, plats för en receptionist/assistent samt separat lunchrum smäller ändå lite högre när det kommer till arbetsro och möjlighet till produktivitet (och kanske till slut en hyfsat bra inkomst?). Nya lokalen är en hel övervåning i ett större gammalt trähus, så lite gammaldags charm får vi ju ändå behålla.

Hejdå gamla arbetsplatsen!img_3903

Mitt lilla hörn i stugan, som sedan endast består av en motstående hörna för kollegan, en yttepyttig hall, ett jättelitet kombinerat mötes- och lunchrum, och en liten wc.

Nu har jag fått sällskap i sängen av en liten nappsnuttande och hårkramande skruttunge. Eller ja, just nu försöker han peta in ett litet finger i min ena näsborre, men det är ändå mysigt att få krama på honom en liten stund innan jag måste gå upp.

Knyttet har haft en aktiv morgon, efter att ha varit stillsammare än vad jag tycker om under hela dagen igår. Inte heller denna gång har jag en särskilt livlig filur i magen, vilket jag tycker är väldigt jobbigt. Jag hade tagit mörbultade revben anyday över att gå runt och noja mellan varje aktiva period.

Eftersom jag bara året innan H föddes på nära håll upplevde när en kollega förlorade sin lilla flicka i magen, bara ett par veckor före beräknad födsel, så var de sista veckorna av graviditeten med H fyllda av en stor oro. Den oron finns med i bakhuvudet dagligen även denna gång. Vetskapen om att allt kan gå fel jättesnabbt, även när en är på upploppet och målet är så nära. Även när en investerat så mycket, och tror sig vara framme, så kan allt bara försvinna på ett ögonblick. (Förlåt för dagens depp, men jag tycker verkligen att de här sista veckorna är så galet nerviga, med bebis så nära, men ändå så långt borta…)

Nu ska jag masa mig upp ur sängen och fixa med lite tvätt och disk innan det är dags att åka och hämta nycklarna till nya kontoret.

Vattkoppor, fjärde dagen

Vattkoppor, fjärde dagen

Prickarna hopar sig på min lille skrutt. Det dyker upp fler och fler, och de allra flesta på riktigt jobbiga områden som rumpa, pung och snopp samt i hårbotten och på fötterna.

Inatt sov vi inte mycket, för han låg och sparkade och spjärnade och slängde sig natten igenom, och vaknade flera gånger och ville ha ny blöja. Han gick inte att övertyga om att det inte var något bajs, och blev helt otröstlig när ett blöjbyte sedan inte hjälpte.

Jag, som redan sover dåligt på grund av att magen är i vägen och måste kissa minst två gånger per natt, fick verkligen knappt en blund i ögonen. Framför allt eftersom H de stunder han sov gjorde det så oroligt att min mage ständigt blev sparkad, klämd eller slängd på. Och sedan har Knyttet varit ovanligt lugn hela dagen, vilket så klart oroat mig. Just nu är hen dock mycket vaken, så det är nog ingen fara.

d69124bd-ec2a-432b-a0f0-a38cf9eeb862

Under dagen har H ändå varit vid gott mod större delen av tiden, även om det såklart märks att han störs av kopporna. På eftermiddagen vägrade han att sova middag, så vi gick ut och lekte istället. Han är så fin, min lilleman! Hur nöjd som helst över att få sparka lite boll i trädgården, och gräva lite med en spade på stranden.

Han ville inte äta middag, men somnade ändå rätt snabbt efter ett bad. Tyvärr var det en kortvarig vila, för nu har han gråtit i tjugo minuter medan B har försökt trösta. Jag ska strax gå ner för kvällen också, och hoppas på att vi båda ska kunna få lite sömn inatt.

Imorgon ska jag iväg tidigt för att packa ihop kontoret inför flytt på tisdag. B kan inte vara hemma hela dagen, så vi får skiftvabba och försöka få morgondagen (och resten av veckan) att fungera någorlunda ändå.

H har fått ett gäng nya prickar idag igen, som ännu är som små finnar, men kommer att bli kommande dagars gissel. Ännu syns ingen direkt bättring av den första omgången, heller, så det blir nog ingen rolig vecka för någon.

Jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas få någon sömn, eftersom jag är den som vakar om nätterna (B vaknar i regel knappt oavsett vad H tar sig för om natten), och jag inte heller kan sova middag om nu inte H gör det. Tyvärr verkar han redan i vanliga fall försöka göra sig av med dagsvilan, och nu när han är sjuk är det stört omöjligt att få honom att komma till ro.

Vattkoppor, tredje dagen

Vattkoppor, tredje dagen

God morgon! Här har det varit lite tyst, eftersom mitt webbhotell hade bekymmer igår, och sidan låg nere hela dagen.

Nu verkar den vara uppe igen, men jag kommer inte åt min administratörspanel WordPress. Men att klicka direkt på plussymbolen för nytt inlägg verkar fungera, så jag testar att skriva och ser om det går att publicera.

De 10-15 prickarna i torsdags kväll hade utökas med att antal till i fredags morse. Nu på lördagsmorgonen har ytterligare ett gäng anslutit sig, och det är en rejält prickig gosse vi har här hemma nu. Han har lite feber som kommer och går, men har aptit och är ändå förhållandevis pigg.

Men klådan har börjat besvära honom. Den lilla stackaren har redan från start haft flest koppor runt rumpan, och nu är även den lilla pungen och området precis ovanför snoppen täckt av dem. Han kommer och vill ”byta bajs” hela tiden, men det är ju inget där, och han förstår inte vart obehaget kommer ifrån.

I ansiktet är det också tätt mellan kopporna, och sedan sitter de mer utspritt över bål, armar och ben. Några sitter under foten och ovanpå tårna, och med tanke på hur myggbett på dessa ställen brukar klia måste det vara fruktansvärt. Han är ju så liten ändå!

Jag försöker förklara att det är de ”dumma prickarna” som kliar, men att de inte är farliga, och kommer att gå bort om ett litet tag. Vi får gå till apoteket idag och köpa zinkspray och se om det kan hjälpa mot klådan.

Potträningen – som gick så bra vid starten i våras – har helt kommit av sig efter flytten, och han har inte varit intresserad alls av att sitta på pottan. Så det är lite riskabelt att låta honom vädra rumpan för att ge kopporna bättre möjlighet att torka ut… Jag har läst tips om potatismjöl just vid vattkoppor i blöjområdet, det kanske kan vara något att testa?

Vattkoppor?!

Vattkoppor?!

Ikväll vid kvällsduschen märkte vi plötsligt en prick på gossen. Och en till. Och en till. Och en till…

Som små finnar redo att klämmas, med vätskefyllda toppar. En i mungipan, en på hjässan, ett par på nacke/hals, någon på bröstet och magen, ett par på ryggen. Och fyra-fem stycken runt rumpan. Alla separata, inga ”kluster”.

Lite febrilt googlande, i kombination med de varningslappar om vattkoppor som suttit på förskolans anslagstavla under hösten, har gjort oss relativt säkra på vattkoppsdiagnosen.

Tajmingen är usel, som med så mycket annat i år, men annars är det väl bara att konstatera att han ju ändå ska ha det, och likasåväl att det sker innan bebisen kommer. Jag hade vattkoppor som barn, så det borde inte vara något bekymmer för vare sig mig eller Knyttet.

Som vanligt har jag fått matnyttig information från barnakuten.nu – denna fantastiska resurs för osäkra småbarnsföräldrar, som jag inte nog kan rekommendera.

Hur vi ska lösa upp till ett par veckors vabbande nu får vi helt enkelt fundera på… En dag blev det tillbaka på föris…

Den stora mattheten…

Den stora mattheten…

Jag vet inte om det är graviditeten, en lurande infektion som ännu bara känns av genom lite diffust halsont, eller om det är min kropp som säger ifrån om att det är lite väl mycket nu, men JAG ÄR SÅ MATT.

I flera dagar nu har jag känt mig orimligt trött, och det blir bara värre och värre. Igår kväll damp jag bara ner i soffan brevid H när jag kom hem, lät B sköta hela matlagningen, åt, satt i soffan en stund till med H, och följde med till nedervåningen vid nattning. Medan B duschade gossen lyckades jag med stor möda bädda om sängen efter gårdagsnattens… lilla missöde, och sedan slocknade jag med H vid 20-tiden.

Sov som en stock till 03.20, då jag vaknade för nattens första kisspaus. Låg en timme och vände och vred på mig efteråt utan att kunna somna. Funderade över att det verkade som att H låg och fes bredvid mig, då det kom små dunster av mindre angenäm doft. Till slut slog det mig att det kanske inte var fisar ändå. Han hade levererat en något…blöt…bajsblöja före middagen på kvällen. Så jag fick rulla upp den (ännu sovande) gossen på en handduk och inspektera läget. Och jodå – där var det bajs! Löst sådant, som också läckt ut som lite vätska på pyjamas och en liten fläck i sängen. Saneringsdags igen…! Fick väcka gossen ordenligt och duscha av honom.

En ensam kräkning på måndagsmorgonen, sedan en helt frisk gosse med normal apit och normala blöjleveranser under måndag och tisdag, tills tisdag kväll/natt då det plötsligt kommer diarré. Känns inte som magsjuka, men kunde å andra sidan inte lämna honom till förskolan med gott samvete heller, så det blev en hemmadag till.

På B:s bestämda inrådan med hänysn till mitt mående så stängde jag av mitt alarm efter bajssaneringen, och sov fram till klockan 09. Tänkte gå upp och äta frukost hemma för att sedan gå till jobbet. Men jag orkade inte. Jag åt frukost, och sedan lade jag mig i soffan och orkade inte ta mig upp. Blev yr i huvudet av att bara lyfta på armen, och var så besegrad av matthet att jag verkligen inte orkade annat än att bara ligga där. Först efter att ha tvingat oss ut för att äta lunch på eftermiddagen (vegobuffén på favoritcaféet – mums!) blev jag någorlunda människa igen, och har lyckats ta mig till kontoret för att i vart fall kunna kryssa av ett par saker på listan med måsten. (B får fixa dagens vabbande också.)

Men den här mattheten är inte av denna världen! Det är inte bara att jag känner mig trött och seg, utan den är även rent fysisk på så sätt att hela min kropp känns som bly och jag känner mig fullkomligt svimfärdig. Men jag har ingen aning om vad den kan bero på? Visst att jag har alldeles för mycket på mitt fat just nu, att jag är gravid och att jag eventuellt har någon liten infektion i kroppen, men det känns inte som att något av det borde göra mig SÅ HÄR trött. Enda fördelen är att jag är för trött för att ens bekymra mig över allt jag borde göra.

Har vridit och vänt på det hela och inte kommit på vad problemet kan vara. Enligt min BM har jag ju haft bra blodvärde hela tiden, och mina järndepåer var så bra tidigare i graviditeten att jag borde kunna klara mig utan järntillskott graviditeten ut. Men jag har hittat ett par kartor Hemofer hemma, så jag tänkte peta i mig dem för säkerhets skull. Det kan ju knappast skada, eftersom det är ett ”snällt” järntillskott som inte orsakar biverkningar som de tyngre tillskotten gör, och sedan kan jag be BM kolla blodvärdet igen vid nästa besök den 10/11.

186b80c4-61f0-4f9b-9e98-a9d8647ecce2

Trött preggo, och söt gosse i ny fin pyjamas från Lindex.

Höga kusten-kryssning, del 1

Höga kusten-kryssning, del 1

image

Så har det blivit kväll igen, den andra här på båten. Igår eftermiddag åkte vi buss in till stan och Birkaterminalen, för att sedan lätta ankar och starta resan norrut. Solen sken, och vi satt ute på akterdäck och såg Stockholms siluett försvinna bakom oss. H var stormförtjust i sångunderhållningen, och har fått en ny favorit i form av ”Turistens klagan”. Klassisk kryssningsstart, med andra ord.

Kort därefter var det middag, som vi åt i buffésalen, som dock serverar en fast trerättersmeny under denna specialkryssning. Ljudnivån var nästan outhärdlig, och salen inte särskilt mysig, men maten var bra för att vara den här typen av massutfordring. Tempot var dock segt, och det var generellt ingen särskilt trivsam middagsupplevelse. Sedan kan såklart nykterhet och en nästan tvååring som inte ville sitta snällt och äta såklart ha påverkat det generella intrycket…

Vi släppte nyheten vid middagen, men som väntat blev det inte en särskilt stor grej av det. Andra barnet är väl sällan en sensation i släkten. Nu är det bara min familj kvar att berätta för.

H var trött, så jag gick till hytten tidigt och sov med honom. Rätt skönt att få komma i säng tidigt, och jag hann kika ut på ytterskärgården och Ålands hav genom hyttfönstret.

Imorse vaknade vi i Härnösand, åt frukostbuffé och gick sedan i land. Härnösand var väl som svenska småstäder är mest, med trevligt läge vid vattnet, men det utnyttjades dåligt. Vi gick runt lite, åt en halvtrist lunch och gick ombord igen.

Vi hann få en titt på högakustenbron från däck före middagen, som var snäppet vassare än igår, och nu ligger jag i sängen med en sovande unge bredvid mig och kollar någon fånig romcom med Katherine Heigl och Malin Åkerman. Rätt sweet. Inte filmen alltså, men att få hänga i hytten och bara ligga och glo på tv.

H har varit väldigt trött hela resan, haft dålig aptit, och ikväll kändes han lite varm. När jag satte på pyjamasen såg jag också att han hade haft massor av öronvax som runnit ut ur ena örat, och bildat en skorpa över hela örsnibben. Han har kanske någon sorts infektion? Hoppas han mår bättre imorgon.

Jag kan inte fatta hur bra jag mår den här graviditeten jämfört med den förra. Eller… Jag mådde generellt bra då också, förutom mataversioner och dålig aptit. Nu har jag sedan någon vecka tillbaka kunnat äta i princip allt som ställts framför mig, och tyckt att det mesta varit rätt gott. När vi bilade i Frankrike och Tyskland när jag väntade H kunde jag knappt äta något utom bröd, ost och potatis. I vecka 25-26. Nu är jag bara i vecka 16! Helt otroligt hur olika det kan vara.