BM-besök vecka 39+0

BM-besök vecka 39+0

Då har jag varit på det (troligen) sista BM-besöket under denna graviditet.

Jag behövde inte ta några blodprover denna gång. Blodtrycket var normalt: 130/80, vilket dock är det högsta jag någonsin haft. Men att trycket går upp precis mot slutet är tydligen heelt normalt och som det ska vara. Precis som att bli lite svullen om läpparna och näsan – barnmorskan tyckte dock inte alls jag såg svullen ut, utan bara ”mogen”. Vikten slutade på 4 kilo upp sedan inskrivningen.

Magmåttet blev 36, vilket jag tror är samma som förra gången, om jag inte minns fel. Så det har nu planat ut någonstans mellan den övre och mittkurvan. Och anledningen till det är att Knyttet nu sjunkit ner i bäckenet och ligger – om än inte fixerat – så hyfsat säkert i utgångsläget. Så inget behov att lägga mig ner och ringa ambulans om vattnet skulle gå längre! Och det betyder förstås också att det börjar närma sig, men det är ju rätt självklart ändå vid det här laget…

Hjärtslagen var inte helt lätta för barnmorskan att få fatt på, för Knyttet rörde sig och vred sig bort från apparaten. Jag kände inte rörelserna mer än som ett sträckande obehag, så Knyttet är nog inte så lugn och stilla som jag inbillar mig. Men de fanns där, hjärtslagen, och låg runt 150. Så som vanligt.

Och sen fick vi en liten bonustitt med ultraljud! Barnmorskan ville försäkra sig om att det verkligen var huvudet, och inte rumpan, som hade lagt sig till rätta längst ner i bäckenet. Och det var det ju! Knyttet låg så fint med huvudet nere i bäckenet, ryggen ut på min högra sida och fötterna högt upp på min vänstra. Det såg också ut som att hen låg och sög på tummen. Nu börjar jag längta på riktigt!

Nu ikväll har jag också börjat känna av riktiga förvärkar. Tror jag… Det känns helt klart som ”öppningsmärta”, med ett visst tryck mot slutet av varje ”värk”, som kommer och går. Men varken längden, intensiteten eller frekvensen är som riktiga värkar, så jag gissar att det är förvärkar. Men jag hade ju aldrig någon latensfas med H, så jag vet inte riktigt hur en mer långsam förlossningsstart ter sig… Vi får väl se om jag tar mig igenom natten och morgondagen så som jag hade planerat!

BM-besök vecka 36+0

BM-besök vecka 36+0

Idag, eller igår är det väl vid det här laget, var det dags för det (troligtvis) näst sista barnmorskebesöket för denna graviditet.

Vi sammanfattade graviditeten och kom fram till att alla normala kontroller varit bara bra, och så även glukosbelastning och tillväxtultraljud. BM var imponerad över att jag mått så bra hela tiden och aldrig klagat (haha, jag tror B har en annan bild!), och att jag bara gått upp tre kilo.

Hon skrev in mina önskemål om förlossningen i journalen, och det blev helt enkelt följande:

  • Smärtlindring: kvaddlar, och bara kvaddlar!
  • Oro: att inte hinna in i tid, på grund av lång resväg, och typ ingen latensfas förra gången.
  • Övrigt önskemål: att få stanna kvar tills man sett att amningen fungerar, på grund av att H gick ner mycket i vikt, och det i kombination med lång resväg tillbaka till sjukhuset gör att jag är rädd att bara oron över eventuell viktnedgång skulle kunna göra att amningsstarten försvåras om vi åker hem tidigt.

Ja, det är nog de önskemål jag har, så något eget förlossningsbrev vet jag inte om jag bryr mig om att skriva. Att jag vill gå sönder mindre och blöda mindre är ju knappast något som behövs skrivas. I den mån det överhuvudtaget går att begränsa detta så gör väl förlossningspersonalen alltid vad de kan i det avseendet… Resten tar jag som det kommer, jag har ju förhoppningsvis mål i mun och kan berätta vad jag vill utifrån vad som händer. Och har jag inte mål i mun är jag väl medvetslös och får räkna med att personalen gör det som är bäst…

Dagens kontroller utvisade:

  • Blodtryck på 110/75.
  • SF-mått på 36, vilket innebär att den tidigare nästan rakt uppåtrusande linjen nu lagt sig rakt framåt och smack på den övre normallinjen. Men det skulle vara normalt med en utplaning nu.
  • Knyttets hjärtslag låg på 150-155, och BM tror att hon väckte bebis när hon började leta efter hjärtslagen, därav att pulsen hoppade uppåt
  • Blodsocker på 3,6
  • Hb-värde på 133 (Det här kan du föda barn på utan problem, tyckte BM, så jag behöver inget järntillskott, men trycker nog i mig de Hemofer jag har hemma ändå)
  • Viktuppgång 3 kg sedan inskrivningen

Knyttet har dock inte sjunkit ner så mycket, utan ligger med huvudet högt upp och helt rörligt. BM sade att jag om vattnet skulle gå genast ska lägga mig ner platt på golvet/marken och ringa förlossningen för ambulanstransport. Detta eftersom det finns risk att navelsträngen kläms, eller att en hand lägger sig före huvudet. (Det var därför det var en så stor grej att ta hål på hinnorna vid förlossningen med H, som krävde läkares närvaro, eftersom han då också låg högt och rörligt.) Fixering är kanske inget mina barn sysslar med, rent generellt? Jag har dock för mig att jag läst i något sammanhang att det är gamla rekommendationer, det där att en måste lägga sig på marken, men det får jag väl kolla upp… Statistiskt sett, och med hänsyn till att vattnet vägrade gå av sig självt med H, trots att jag varit helt öppen i tre timmar, så lär väl knappast den här förlossningen heller starta med ett ”splash!”.

BM gissade att jag led av halsbränna utan att jag behövde säga något, på grund av var i graviditeten jag befinner mig och att jag är kort…

Nej, nu måste jag verkligen sova. Imorgon ska vi ut och åka tåg!

Tur att en inte är lättkränkt…

Tur att en inte är lättkränkt…

Den senaste veckan eller så har följande konversation (med få variationer) utspelat sig ett antal gånger mellan mig och random människor jag mött på jobbet, eller andra ställen:

– ”Oj, det är snart dags, ser jag!”

– ”Nej, det är två månader kvar.”

– ”Är det tvillingar?”

– ”Nej, det är bara en.”

En av personerna jag hade denna konversation med var förresten barnmorska själv, visade det sig. Men hon frågade i alla fall inte om det var tvillingar, utan konstaterade att ”Men då har du en som inte är så stor hemma..?”, och när jag sa att ”Jo, jag har en son som nyss fyllt två.”, konstaterade hon att ”Ja, det brukar kunna bli så där då.”

Jag skulle nog inte själv uttrycka mig på detta sätt gentemot en gravid kvinna, om det inte var helt uppenbart att hon var i graviditetens absoluta slutskede. Ni vet när magen inte bara är stor, utan även sjunkit ner och ser så där uppenbart sprängfärdig ut, och gången är ett bredbent vacklande på grund av kokosnöt-mellan-benen-känslan som uppkommer de där allra sista veckorna. Tror mig kunna känna igen det skedet, och skulle då kanske kunna hinta om den nära förestående begivelsen. Annars hade jag nog, till en uppenbart gravid kvinna, snarare försiktigt frågat när det är dags.

Min mage har tydligen gått och blivit helt gigantisk, vilket väl i och för sig indikerades av senaste SF-måttet hos barnmorskan.

Även människor jag känner har påpekat att magen vuxit mycket de senaste veckorna. Kanske är det en jättebebis därinne, välgödd av resans intag av croissanter och coca-cola…? Men jag tar faktiskt inte illa vid mig när folk säger något om att magen är stor. Det bekommer mig liksom inte hur stor magen blir just när jag är gravid, och därför blir jag varken arg, ledsen eller skamsen av kommentarer om dess storlek. En gravidmage blir ju vad den blir, liksom, det går inte att styra.

Här är den i alla fall. Fångad så gott det går med mobilens framkamera i brist på selfiespegel:

MAGEN!

img_1369 img_1371

Vecka 30+6. Själv tycker jag att den är ganska stor, men inte extrem. Det känns dessutom som att den är på väg att peaka på höjden nu, innan den kommer att börja sjunka ner.

Bilderna nedan (ursäkta skitig spegel o.s.v., jag hade ingen tanke på att jag i framtiden kanske skulle lägga upp bilderna på nätet till allmän beskådan) är från v 31+1 i förra graviditeten. Kaggen var ju rätt rejäl då med. Kanske är den lite mer klotrund och lite högre nu. Kanske lite större? Men generellt så är jag ju tjock i utgångsläget, och dessutom kort. Magen blir ju då naturligt större ”utåt”, eftersom det inte finns så mycket utrymme på längden.

img_1009 img_1008

Ja, vi får väl se hur det slutar, detta. Om två veckor är det dags för TUL, och då får vi se hur bebisens tillväxt varit sedan RUL. Direkt efteråt ska vi till MVC, så får vi se om SF-måttet fortsatt att peka uppåt, eller om det lagt sig i en fin kurva.

BM-besök v. 25+4

BM-besök v. 25+4

Idag (igår har det hunnit bli – gå och lägg dig människa, du ska upp och jobba imorgon!) var det dags för besök hos barnmorskan igen. Det fjärde hittills denna graviditet, om jag inte missminner mig? Inskrivning vecka 9, ett besök vid vecka 12 samma dag som KUB, ett besök veckan efter första RUL-tillfället, och sedan idag. Jo, det blir fyra.

Tänk vad få BM-besök det är denna gång jämfört med förra, då jag gick i princip varannan vecka hela graviditeten igenom! Mest för att kolla vikten då, eftersom jag var med i ett projekt för överviktiga gravida. Denna gång har det varit en gång utöver det ”ordinarie schemat” för omföderskor, också för att kolla så att inte vikten drar iväg.

Vikten har dock hållit sig bra även denna gång (hittills), och jag ligger nog ungefär på inskrivningsvikten nu, minns inte riktigt vad den var. Och då har kosten ändå varit katastrofal denna graviditet… Men min matsmältning och aptit tycks vara riktigt väl justerade när jag är gravid, till skillnad från annars då jag lätt äter mer än vad jag borde, med viktuppgång som följd. Däremot rasar jag inte alls i vikt när jag ammar, som många andra, utan lägger tvärtom lätt på mig då också. Konstigt, det där…

Aptiten har dock återvänt med besked, och jag tycker att nästan allt är gott. Åt 12 bitar sushi till middag och var fortfarande hungrig efteråt. Känns lite farligt med fjorton veckors graviditet kvar… Men, men, barnmorskan var nöjd med mig idag i alla fall.

Järnvärdet låg fortfarande jättebra, 134 eller 136, så jag slipper kanske ta tillskott denna gång. Även blodsockret var bra denna gång, och låg på 3,4. Förra gången låg det ju lite förhöjt, men det var direkt efter frukost med bulle. Så barnmorskan trodde inte att jag behövde oroa mig för den kommande glukosbelastningen, som jag ändå måste genomlida även denna graviditet på grund av mitt höga BMI. Hon ordnade remiss både till det och till TUL i vecka 32.

Det var premiär för magmätning också, och måttet blev 23 vilket BM sade motsvarande 25 veckor, så det var väl också bra. Och sedan fick vi höra lite galopperande hjärtljud också (ca 148-150 bpm), vilket inte var lika känsloladdat denna gång, eftersom jag nu känner av Knyttet flera gånger dagligen, och inte går runt och oroar mig för att hen inte ska leva.

Annars har jag nu två kvällar i rad lyckats natta H sittandes bredvid honom i hans säng istället för att ligga nerkrupen med honom så att han kan greja med mitt hår. Det börjar bli fysiskt svårt att vika ihop mig i den lilla utdragssängen, i vart fall utan att ta all plats från H, så det har varit tvunget att ändra rutinen. Ikväll var jag nere på färdig nattning kl. 20.30, istället för 21.20 igår, så det kommer förhoppningsvis att fungera.

Sedan får han ju komma och kramas så fort han vaknar under natten, så han blir inte helt utan närhet, den lille stackaren. I ärlighetens namn så känns det inte helt rätt i hjärtat att inte ha honom sovande med mig hela tiden, men det kommer ju inte att fungera med Knyttet om inte H alls kan sova i egen säng. Och om han ska göra det så måste det vara en redan inkörd rutin när Knyttet kommer, så att inte H känner sig helt avvisad och blir svartsjuk på lillasyskonet.

De sista hotellbokningarna inför resan börjar trilla på plats, men det är verkligen en djungel det där!