16 dagar kvar till BF – Sista BM-besöket, vecka 37+4

16 dagar kvar till BF – Sista BM-besöket, vecka 37+4

Nedräkningen fortsätter, och det börjar närma sig på riktigt, samtidigt som jag mentalt skjuter den nära förestående begivenheten ifrån mig mer och mer. Har mycket mer fokus på L:s kommande födelsedag, jobbet och julpyntande.

Och bingetittar på ”Grey’s anatomy” om kvällarna (omg, igår var det dags för det episka dubbelavsnittet med Christina Ricci som gästskådis, som ung ambulanssjukvårdare med handen på explosiv ammunition inne i bröstkorgen på en patient!), till klockan senare än vad jag borde, med hänsyn till hur många och långa tupplurarna över skrivbordet börjar bli på kontoret.

Kanske tänker jag bort det hela för att inte gå runt och vara helt kollrig hela dagarna? Men det har börjat göra sig påmint rent fysiskt att det är dags snart. För även om jag fortfarande upplever magen som nättare och mindre sprängfylld än på sluttampen med de tidigare barnen så börjar det verkligen tynga på neråt nu, och kännas lite som att jag har en överfylld vattenballong hängande i bäckenet. Vilket ju typ är precis vad jag har… Smärtor av olika slag kommer och går, och jag känner mig konstant nödig på det ena eller andra sättet.

Idag var det dags för det sista barnmorskebesöket under graviditeten.

Enligt lagen om alltings jävlighet så hade L tokhostat natten och morgonen igenom, och även om hon är ”frisk” i övrigt, d.v.s. feberfri och rätt pigg, men lite snorig, så var det ju ett solklart fall av förskolan-kommer-att-ringa-inom-en-halvtimme-från-lämning-om-ni-ens-försöker.  Fantastiskt, just den dagen när en har tid hos BM, där hostiga och snoriga barn självklart inte är välkomna m.h.t. besökande nyfödingar, och barnvakten nummer ett, morfar, inte är hemma… Nästa barnvaktsalternativ är farmor, och där är det inte ens någon idé att be om passning av ett barn som inte är friskt. Så B och L fick vänta i bilen utanför barnmorskan.

Det känns jättemärkligt att det blev så ”tidigt” som i 37+4, men med hänsyn till mottagningsflytten så blev besöket 14/12 flyttat till 19/12. Och nej, jag tror faktiskt inte att jag går till 39+5 i tredje ganska täta graviditeten med 40+0 respektive 39+4 i bagaget. Framför allt inte med en sexdagarsförflyttning på KUB som inte stämmer med de första beräkningarna. BF enligt sista mens var nämligen 14/12, och jag tror inte på mer än max 3-4 dagar senare än så. Om bebis mot förmodan inte har kommit ut på eftermiddagen den 19/12 så är jag nog på förlossningen snarare än på barnmorskemottagningen i alla fall.

Barnmorskan var ändå pessimist och prelimärbokade både ultraljud i vecka 41 den 27/12, nytt barnmorskebesök 2/1 och vräkning av bebis 3/1 i sin kalender. Nåväl, det behövs kanske finnas i ”systemet” när det är dags för storhelger…

I övrigt såg allt bra ut. Jag har lyckats lägga på mig hela 9 kilo denna graviditet, att jämföra med 5-6 kilo med H, och 2 kilo (tror jag det var, eller var det 4?) med L. Barnmorskan var i alla fall vänlig nog att säga att hon trodde det var mest vätska jag lagt på mig på sistone.

Magmåttet hade fortsatt fint på sin utplanade kurva, och kurvan är generellt väldigt lik de tidigare två. Jag hörde nog aldrig vad måttet blev i centimeter idag. Hjärtslagen låg på cirka 140, men barnmorskan var först förbryllad över att hon fick leta efter dem så högt upp, och undrade om bebis hade vänt på sig. Men det hade tack och lov inte hänt, visade den lilla snabbtitten med ultraljudsmaskinen. Hen låg fint med huvudet nedåt, och sög på tummen eller höll i alla fall på med handen vid munnen. (Bebis!) Sedan kände barnmorskan efter utanpå magen och konstaterade att huvudet var nedåt men rörligt.

Blodtrycket var 125/75, och det första kissprovet sedan inskrivningen visade ingen äggvita i urinen.

Imorgon är det dags att fira vår 2-åring!

 

35 dagar kvar till BF – precis fem veckor, och näst sista (?) barnmorskebesöket

35 dagar kvar till BF – precis fem veckor, och näst sista (?) barnmorskebesöket

Så var det ytterligare en dag med fina siffror, 35 dagar kvar av graviditeten, och precis fem veckor.

Dagen till ära var det dags för besök hos barnmorskan. Och troligen det näst sista, eftersom vi på grund av mottagningsflytten fick senarelägga sista besöket i vecka 39+0 till 39+5. Kommer nog inte att hända… men i alla fall positivt att mottagningen med samma personal kommer att leva kvar i annan regi, med bara en kort flytt från DS till Mörby C.

Besöket inleddes med informationen att resultatet av TUL faktiskt hade visat en bebis som var -10% från medel. Ett helt normalt och ”friskt” värde, förstås, men ovanligt för mig vars ungar både vid TUL och efter födsel har varit i alla fall lite över medel. Måste nästan vara en liten tjej ändå? Det lär glädja svärmor i alla fall, för då blir det ingen liten Frank. (Hon är inte den som biter sig i tungan när hon har en åsikt om något. Och det ska gudarna veta att hon har om allt.)

Blodtrycket var perfekt med 120/75, blodsockret 3,5 och Hb-värdet 122. Min vikt ligger på plus sex kilo sedan inskrivning. Hoppsans hjärtslag låg på 140-145, och SF-måttet hade gått upp till 34, vilket innebär att kurvan nu har planat ner närmare medel jämfört med spiken vid förra besöket. Vilket ju lär stämma bra med känslan av att magen sjunkit.

Barnmorskan kände också efter hur Hoppsan låg, och huvudet ligger neråt, men fortfarande rörligt. Rumpan verkade nu ligga ut åt höger, och benen på vänster sida. Och det kan nog stämma, eftersom jag inte känt sparkar ut på höger sida på sistone.

Nästa besök blir om nästan tre veckor, och då tänkte barnmorskan göra en snabb ultraljudskoll också, för att se att bebisen ligger som den ska.

57 dagar kvar till BF – barnmorskebesök och TUL vecka 31+5

57 dagar kvar till BF – barnmorskebesök och TUL vecka 31+5

Idag var det dags för BM-besök igen. Efter detta besök är det bara tre kvar: ett i vecka 35, ett i vecka 38 och ett i vecka 39.

Något mer hinns nog inte med, vare sig före födsel eller före nedläggningen av barnmorskemottagningen på DS. Så om jag skulle gå över tiden har jag ingen barnmorska att gå till. Känns tryggt…

Jag hade lagt på mig nästan 2 kilo till, men jag är inte förvånad med hänsyn till den stora aptit jag haft de senaste veckorna (som dock har mattats av nu) och att jag börjat samla på mig vatten. Barnmorskan verkade inte bekymrad alls, utan tycker att jag varit ”duktig” med vikten.

Blodsockret låg bra, 5,9 mindre än en timme efter frukost med fralla, kaffe med mjölk och bulle. Blodtrycket låg på 130/75, vilket var bra. Hoppsans hjärtslag låg på 145, precis som de brukar. Hen hade inte sjunkit ner med huvudet, men verkade ligga med huvudet neråt och ryggen ut till höger denna gång.

SF-måttet hade gjort en skarp uppåtsväng på kurvan, till 32. Inget som oroade mig dock, SF-måttet har dragit iväg uppåt under båda de tidigare graviditeterna också, utan att barnen sedan varit mer än bara ett litet snäpp över medelvikten.

Nej, då tror jag mer på vad som sägs vid TUL. Det har stämt väl med verkligheten båda de tidigare gångerna. Och efter barnmorskan var det ju dags för TUL just idag. Sophiahemmet denna gång. Den tredje ultraljudsmottagningen vi fått besöka denna gång. Och den sämsta. Nästan 10 minuter sent blev vi inkallade, och barnmorskan slösade inte någon tid på något småprat. ”Du ska ha tillväxtultraljud idag?” ”Ja.” ”Vet du varför du ska det?” ”Va? Eh, jo, det är ju för att jag är överviktig, jag har fått göra det med alla barnen, men de tidigare har varit helt normalstora, så att…” ”Ja, det är för att det kan vara svårt för barnmorskan att känna på grund fetman.” (Jaha, ursäkta men bad jag om den informationen?)

En stund senare kommer det ett ”Ja, du är ju svårundersökt. Mycket skuggor här.” Sedan mätte hon raskt och koncist och utan småprat upp lårben, skalle och midja. Vi fick inte se något alls utöver just skalle, lårben, midja. Hon matade in några siffror och konstaterade att bebis var normalstor. Tack och hej. Alltså. WTF!?! Behöver vi överviktiga verkligen i alla situationer påminnas om hur FEL vi är?

Mitt BMI är anledningen till att jag fått göra ett TUL vid varje graviditet, ja. Men det är praxis hos min mottagning vid hög BMI och har varit bestämt sedan jag skrevs in, precis som att jag skulle göra en glukosbelastning. Alla barnen har varit normalstora, jag har aldrig haft någon diabetes, jag har inte haft några viktrelaterade komplikationer. Ändå måste jag få ligga där på britsen och känna att jag gjort något fel som ligger där och är till besvär. Svårundersökt och allt.

Någon extra liten titt på bebisen, som att visa ansiktet och kanske få någon liten bild med mig hem, var jag inte värd. Hon tog sig däremot (EFTER vetskapen om att bebisen är normalstor) tid att förhöra sig om jag gjort någon glukosbelastning (som en ultraljudsbarnmorska jag träffar första och enda gången och som redan konstaterat att barnet är normalstort har VAD att göra med?)

Nåväl. Hoppsan beräknas väga 1732 gram per idag. (Lite osäker på 2:an, 1730-någonting var det i alla fall). Nu fick vi inte veta om det är exakt på medel, för någon siffra fick vi inte (som att L låg på +0,3 %), och när jag frågade om hon med ”normalstor” menade exakt på medel vispade hon bara diffust mot sin skärm och sa att den är normalstor och där är det gröna krysset på kurvan. Det syntes inte direkt från britsen, och jag kände inte heller att frågor var välkomna.

Kanske är det ändå en liten tjej till? För om det stämmer att Hoppsan inte alls ligger något över medel så är hen vårt minsta barn hittills. Och eftersom ens barn regelmässigt ”ska” bli större och större, men att tjejer är generellt mindre, så talar ju det för att detta är en tjej till. Så spännande att spekulera i!

Tyvärr kommer minnet av min sista titt på Hoppsan inuti magen, och mitt sista ultraljud någonsin, alltid att mest bestå av en känsla av utsatthet och att vara FEL. Först var jag bara lättad över att ha fått ett bra besked, men över dagens lopp har jag bara känt mig mer och mer ledsen över det hela. Varför kunde inte jag få uppleva mitt sista ultraljud med den vanliga förundran över det lilla barnet som låg där? Kanske just få se det lilla ansiktet, om hen sög på tummen eller så? En liten hand eller fot? Jag kände inte att jag blev bemött som en förväntansfull mamma med ett efterlängtat barn i magen, utan bara som ett fetto som var till besvär, men ”det” som låg i magen var i alla fall normalt. Jag kände mig inte alls behandlad som en MÄNNISKA, helt enkelt.

Nä, jag slutar där och går till sängs. Allt verkar vara väl i alla fall, jag får fokusera på det.

78 dagar kvar till BF – barnmorskebesök v 28+5

78 dagar kvar till BF – barnmorskebesök v 28+5

Idag var det dags för barnmorskebesök igen, och graviditeten kan också räknas ner i att 1 av 5 planerade barnmorskebesök under tredje trimestern är avklarade. Fyra kvar.

Och tack och lov återspeglades mitt allmänna välmående i alla prover och mätningar! Jag mår faktiskt riktigt oförskämt bra just nu – helt utan smärtor i det vardagliga livet, relativt pigg större delen av dagen och klarar av det mesta precis som vanligt. Magen (eller kanske bebisen?) har flyttat upp ett par våningar, och börjar trycka på magsäck och lungor på ett annat sätt, men än så länge är det bara ett väldigt milt obehag, och det verkar istället ha lättat på trycket på ligament och bäcken.

Glukosbelastningen hade visat klart godkända värden, med ett fastevärde på 4,6 och ett mellanvärde efter en timme på 9,4 och ett slutligt värde på 5,8 efter två timmar. Min kropp är alltså fullt kapabel att bryta ner socker även denna graviditet. Tjohoo! Jag har haft en gnagande oro över detta i en månad nu, så det är en riktig lättnad att kunna släppa det hela. Mina sötsakscravings den senaste veckan eller två verkar inte ha påverkat något till det sämre heller, för stick i fingret en dryg timme efter en frukost bestående av kaffe, ostfralla och kanelbulle på Gateaux visade bara sex-komma-någonting (4?).

Min vikt hade – föga förvånande med hänsyn till de senaste veckornas glupande aptit och sötsug – hoppat upp rätt rejält. Hela 2,5 kilo plus på en månad! Men ändå bara 4 kilo sedan inskrivning, och det var barnmorskan mer än nöjd med. Så jag fortsätter nog att bara följa mina böjelser och min aptits ebb och flod, så blir det nog bra detta.

Blodtrycket var 135/70, vilket verkade godkänt, och SF-måttet landade på 28, fortfarande stadigt ett litet snäpp över medellinjen. Hb var 129 den här gången också. Hoppsans hjärtslag låg fint på 145.

Mmmm… nu är det bara att tuta och köra! Tillväxtultraljudet är den enda kontrollen som kvarstår utöver de vanliga besöken hos barnmorskan med magmätning, hjärtljud, blodtryckskoll, vägning och stick i fingret. Bara fyra gånger till. Sen ska jag föda barn för sista gången.

Det där sista är det enda som känns lite sorgset. Jag älskar ju att föda barn! Att vara gravid är mest lite tradigt, och att ta hand om alla barnen (hur mycket en än älskar dem) är riktigt, riktigt slitigt. Men att föda? Hade jag kunnat göra en gång om året! Livets största rus! Synd bara att kärleken för det där lilla knytet som kommer ut är en helt integrerad del av det hela, och att graviditeter är så långa, annars hade jag varit perfekt som surrogatmamma…

BM-besök vecka 39+0

BM-besök vecka 39+0

Då har jag varit på det (troligen) sista BM-besöket under denna graviditet.

Jag behövde inte ta några blodprover denna gång. Blodtrycket var normalt: 130/80, vilket dock är det högsta jag någonsin haft. Men att trycket går upp precis mot slutet är tydligen heelt normalt och som det ska vara. Precis som att bli lite svullen om läpparna och näsan – barnmorskan tyckte dock inte alls jag såg svullen ut, utan bara ”mogen”. Vikten slutade på 4 kilo upp sedan inskrivningen.

Magmåttet blev 36, vilket jag tror är samma som förra gången, om jag inte minns fel. Så det har nu planat ut någonstans mellan den övre och mittkurvan. Och anledningen till det är att Knyttet nu sjunkit ner i bäckenet och ligger – om än inte fixerat – så hyfsat säkert i utgångsläget. Så inget behov att lägga mig ner och ringa ambulans om vattnet skulle gå längre! Och det betyder förstås också att det börjar närma sig, men det är ju rätt självklart ändå vid det här laget…

Hjärtslagen var inte helt lätta för barnmorskan att få fatt på, för Knyttet rörde sig och vred sig bort från apparaten. Jag kände inte rörelserna mer än som ett sträckande obehag, så Knyttet är nog inte så lugn och stilla som jag inbillar mig. Men de fanns där, hjärtslagen, och låg runt 150. Så som vanligt.

Och sen fick vi en liten bonustitt med ultraljud! Barnmorskan ville försäkra sig om att det verkligen var huvudet, och inte rumpan, som hade lagt sig till rätta längst ner i bäckenet. Och det var det ju! Knyttet låg så fint med huvudet nere i bäckenet, ryggen ut på min högra sida och fötterna högt upp på min vänstra. Det såg också ut som att hen låg och sög på tummen. Nu börjar jag längta på riktigt!

Nu ikväll har jag också börjat känna av riktiga förvärkar. Tror jag… Det känns helt klart som ”öppningsmärta”, med ett visst tryck mot slutet av varje ”värk”, som kommer och går. Men varken längden, intensiteten eller frekvensen är som riktiga värkar, så jag gissar att det är förvärkar. Men jag hade ju aldrig någon latensfas med H, så jag vet inte riktigt hur en mer långsam förlossningsstart ter sig… Vi får väl se om jag tar mig igenom natten och morgondagen så som jag hade planerat!

BM-besök vecka 36+0

BM-besök vecka 36+0

Idag, eller igår är det väl vid det här laget, var det dags för det (troligtvis) näst sista barnmorskebesöket för denna graviditet.

Vi sammanfattade graviditeten och kom fram till att alla normala kontroller varit bara bra, och så även glukosbelastning och tillväxtultraljud. BM var imponerad över att jag mått så bra hela tiden och aldrig klagat (haha, jag tror B har en annan bild!), och att jag bara gått upp tre kilo.

Hon skrev in mina önskemål om förlossningen i journalen, och det blev helt enkelt följande:

  • Smärtlindring: kvaddlar, och bara kvaddlar!
  • Oro: att inte hinna in i tid, på grund av lång resväg, och typ ingen latensfas förra gången.
  • Övrigt önskemål: att få stanna kvar tills man sett att amningen fungerar, på grund av att H gick ner mycket i vikt, och det i kombination med lång resväg tillbaka till sjukhuset gör att jag är rädd att bara oron över eventuell viktnedgång skulle kunna göra att amningsstarten försvåras om vi åker hem tidigt.

Ja, det är nog de önskemål jag har, så något eget förlossningsbrev vet jag inte om jag bryr mig om att skriva. Att jag vill gå sönder mindre och blöda mindre är ju knappast något som behövs skrivas. I den mån det överhuvudtaget går att begränsa detta så gör väl förlossningspersonalen alltid vad de kan i det avseendet… Resten tar jag som det kommer, jag har ju förhoppningsvis mål i mun och kan berätta vad jag vill utifrån vad som händer. Och har jag inte mål i mun är jag väl medvetslös och får räkna med att personalen gör det som är bäst…

Dagens kontroller utvisade:

  • Blodtryck på 110/75.
  • SF-mått på 36, vilket innebär att den tidigare nästan rakt uppåtrusande linjen nu lagt sig rakt framåt och smack på den övre normallinjen. Men det skulle vara normalt med en utplaning nu.
  • Knyttets hjärtslag låg på 150-155, och BM tror att hon väckte bebis när hon började leta efter hjärtslagen, därav att pulsen hoppade uppåt
  • Blodsocker på 3,6
  • Hb-värde på 133 (Det här kan du föda barn på utan problem, tyckte BM, så jag behöver inget järntillskott, men trycker nog i mig de Hemofer jag har hemma ändå)
  • Viktuppgång 3 kg sedan inskrivningen

Knyttet har dock inte sjunkit ner så mycket, utan ligger med huvudet högt upp och helt rörligt. BM sade att jag om vattnet skulle gå genast ska lägga mig ner platt på golvet/marken och ringa förlossningen för ambulanstransport. Detta eftersom det finns risk att navelsträngen kläms, eller att en hand lägger sig före huvudet. (Det var därför det var en så stor grej att ta hål på hinnorna vid förlossningen med H, som krävde läkares närvaro, eftersom han då också låg högt och rörligt.) Fixering är kanske inget mina barn sysslar med, rent generellt? Jag har dock för mig att jag läst i något sammanhang att det är gamla rekommendationer, det där att en måste lägga sig på marken, men det får jag väl kolla upp… Statistiskt sett, och med hänsyn till att vattnet vägrade gå av sig självt med H, trots att jag varit helt öppen i tre timmar, så lär väl knappast den här förlossningen heller starta med ett ”splash!”.

BM gissade att jag led av halsbränna utan att jag behövde säga något, på grund av var i graviditeten jag befinner mig och att jag är kort…

Nej, nu måste jag verkligen sova. Imorgon ska vi ut och åka tåg!

Tur att en inte är lättkränkt…

Tur att en inte är lättkränkt…

Den senaste veckan eller så har följande konversation (med få variationer) utspelat sig ett antal gånger mellan mig och random människor jag mött på jobbet, eller andra ställen:

– ”Oj, det är snart dags, ser jag!”

– ”Nej, det är två månader kvar.”

– ”Är det tvillingar?”

– ”Nej, det är bara en.”

En av personerna jag hade denna konversation med var förresten barnmorska själv, visade det sig. Men hon frågade i alla fall inte om det var tvillingar, utan konstaterade att ”Men då har du en som inte är så stor hemma..?”, och när jag sa att ”Jo, jag har en son som nyss fyllt två.”, konstaterade hon att ”Ja, det brukar kunna bli så där då.”

Jag skulle nog inte själv uttrycka mig på detta sätt gentemot en gravid kvinna, om det inte var helt uppenbart att hon var i graviditetens absoluta slutskede. Ni vet när magen inte bara är stor, utan även sjunkit ner och ser så där uppenbart sprängfärdig ut, och gången är ett bredbent vacklande på grund av kokosnöt-mellan-benen-känslan som uppkommer de där allra sista veckorna. Tror mig kunna känna igen det skedet, och skulle då kanske kunna hinta om den nära förestående begivelsen. Annars hade jag nog, till en uppenbart gravid kvinna, snarare försiktigt frågat när det är dags.

Min mage har tydligen gått och blivit helt gigantisk, vilket väl i och för sig indikerades av senaste SF-måttet hos barnmorskan.

Även människor jag känner har påpekat att magen vuxit mycket de senaste veckorna. Kanske är det en jättebebis därinne, välgödd av resans intag av croissanter och coca-cola…? Men jag tar faktiskt inte illa vid mig när folk säger något om att magen är stor. Det bekommer mig liksom inte hur stor magen blir just när jag är gravid, och därför blir jag varken arg, ledsen eller skamsen av kommentarer om dess storlek. En gravidmage blir ju vad den blir, liksom, det går inte att styra.

Här är den i alla fall. Fångad så gott det går med mobilens framkamera i brist på selfiespegel:

MAGEN!

img_1369 img_1371

Vecka 30+6. Själv tycker jag att den är ganska stor, men inte extrem. Det känns dessutom som att den är på väg att peaka på höjden nu, innan den kommer att börja sjunka ner.

Bilderna nedan (ursäkta skitig spegel o.s.v., jag hade ingen tanke på att jag i framtiden kanske skulle lägga upp bilderna på nätet till allmän beskådan) är från v 31+1 i förra graviditeten. Kaggen var ju rätt rejäl då med. Kanske är den lite mer klotrund och lite högre nu. Kanske lite större? Men generellt så är jag ju tjock i utgångsläget, och dessutom kort. Magen blir ju då naturligt större ”utåt”, eftersom det inte finns så mycket utrymme på längden.

img_1009 img_1008

Ja, vi får väl se hur det slutar, detta. Om två veckor är det dags för TUL, och då får vi se hur bebisens tillväxt varit sedan RUL. Direkt efteråt ska vi till MVC, så får vi se om SF-måttet fortsatt att peka uppåt, eller om det lagt sig i en fin kurva.

BM-besök v. 25+4

BM-besök v. 25+4

Idag (igår har det hunnit bli – gå och lägg dig människa, du ska upp och jobba imorgon!) var det dags för besök hos barnmorskan igen. Det fjärde hittills denna graviditet, om jag inte missminner mig? Inskrivning vecka 9, ett besök vid vecka 12 samma dag som KUB, ett besök veckan efter första RUL-tillfället, och sedan idag. Jo, det blir fyra.

Tänk vad få BM-besök det är denna gång jämfört med förra, då jag gick i princip varannan vecka hela graviditeten igenom! Mest för att kolla vikten då, eftersom jag var med i ett projekt för överviktiga gravida. Denna gång har det varit en gång utöver det ”ordinarie schemat” för omföderskor, också för att kolla så att inte vikten drar iväg.

Vikten har dock hållit sig bra även denna gång (hittills), och jag ligger nog ungefär på inskrivningsvikten nu, minns inte riktigt vad den var. Och då har kosten ändå varit katastrofal denna graviditet… Men min matsmältning och aptit tycks vara riktigt väl justerade när jag är gravid, till skillnad från annars då jag lätt äter mer än vad jag borde, med viktuppgång som följd. Däremot rasar jag inte alls i vikt när jag ammar, som många andra, utan lägger tvärtom lätt på mig då också. Konstigt, det där…

Aptiten har dock återvänt med besked, och jag tycker att nästan allt är gott. Åt 12 bitar sushi till middag och var fortfarande hungrig efteråt. Känns lite farligt med fjorton veckors graviditet kvar… Men, men, barnmorskan var nöjd med mig idag i alla fall.

Järnvärdet låg fortfarande jättebra, 134 eller 136, så jag slipper kanske ta tillskott denna gång. Även blodsockret var bra denna gång, och låg på 3,4. Förra gången låg det ju lite förhöjt, men det var direkt efter frukost med bulle. Så barnmorskan trodde inte att jag behövde oroa mig för den kommande glukosbelastningen, som jag ändå måste genomlida även denna graviditet på grund av mitt höga BMI. Hon ordnade remiss både till det och till TUL i vecka 32.

Det var premiär för magmätning också, och måttet blev 23 vilket BM sade motsvarande 25 veckor, så det var väl också bra. Och sedan fick vi höra lite galopperande hjärtljud också (ca 148-150 bpm), vilket inte var lika känsloladdat denna gång, eftersom jag nu känner av Knyttet flera gånger dagligen, och inte går runt och oroar mig för att hen inte ska leva.

Annars har jag nu två kvällar i rad lyckats natta H sittandes bredvid honom i hans säng istället för att ligga nerkrupen med honom så att han kan greja med mitt hår. Det börjar bli fysiskt svårt att vika ihop mig i den lilla utdragssängen, i vart fall utan att ta all plats från H, så det har varit tvunget att ändra rutinen. Ikväll var jag nere på färdig nattning kl. 20.30, istället för 21.20 igår, så det kommer förhoppningsvis att fungera.

Sedan får han ju komma och kramas så fort han vaknar under natten, så han blir inte helt utan närhet, den lille stackaren. I ärlighetens namn så känns det inte helt rätt i hjärtat att inte ha honom sovande med mig hela tiden, men det kommer ju inte att fungera med Knyttet om inte H alls kan sova i egen säng. Och om han ska göra det så måste det vara en redan inkörd rutin när Knyttet kommer, så att inte H känner sig helt avvisad och blir svartsjuk på lillasyskonet.

De sista hotellbokningarna inför resan börjar trilla på plats, men det är verkligen en djungel det där!