Lämningstraumat: bakslaget har kommit.

Lämningstraumat: bakslaget har kommit.

Idag var det jag som lämnade lilleman på förskolan, eftersom B fortfarande är sjuk och emlig och gärna ville sova ut. H hade haft små tendenser till att bli ledsen redan när B lämnade igår, och idag var det berömda bakslaget ett faktum.

Vi fick veta redan vid inskolningen att de flesta barn – även de som haft en helt problemfri inskolning – får ett bakslag efter en tid på förskolan, då det blir mycket ledsamt att bli lämnad. Det hade vi litegrann förträngt, och tänkt att det nog inte händer med H, som aldrig varit annat än glad åt att få komma till förskolan. Men nu var det dags. Nyhetens behag har försvunnit,  och insikten om att det är så här det ska vara nu har slagit rot. Mamma och pappa försvinner iväg hela dagarna.

Han ville vända i dörren till frukostmatsalen, och klättra tillbaka upp i min famn. Han grät och sparkade och spretade med benen när jag satte ner honom i matstolen. Det lilla ansiktet var högrött och tårarna forsade. Han blev inte det minsta distraherad av frukostsmörgåsen som serverades.

Och jag vet ju att en inte får dra ut på avskedet. Att det bara blir värre då. Men att bara krama om honom där han satt i stolen, med små ömhetsord och en försäkran om att pappa skulle komma och hämta sedan, och sedan bara gå därifrån. Fy f-n, vad ont det gjorde! Det går så tvärtemot alla ens föräldrainstinkter att bara gå ifrån sitt gråtande barn.

Jag som alltid gått på magkänslan och haft honom nära när han har behövt vara nära, låtit honom sova med oss när han verkat behöva det. Alltid reagerat snabbt på varje skrik och varje snyft. Fortfarande flera timmar senare vill varje fiber i min kropp bara krama om den där lilla människan som är min son. Bara hålla om honom och säga att mamma aldrig kommer att lämna honom igen. Även om det inte kan vara så.

Jag har nog lite av ett bakslag själv, och känner att det inte är rätt se så lite av honom. En kort stund på kvällen, och nästan alltid behöva smyga iväg medan han sover på morgonen. Ett par hämtningseftermiddagar som mest går åt till att handla och förbereda middagen.  Helgerna som bara flyger förbi.

Jag är ju tvungen att arbeta. Dra in pengar till vår försörjning. Men det tar emot. Det gör det banne mig.

IMG_0798

En väldigt mammig liten kille.

En väldigt mammig liten kille.

H är enormt mammig just nu. Förmodligen hör det samman med att han började amma så mycket igen när han var sjuk. Nu vill han inte släppa mig utom synhåll. Det går bra att vara på dagis hela dagen. Men sedan… Jag får inte lämna hans synfält, och hans pappa får absolut inte lyfta upp honom.

Min ork tryter verkligen just nu, och jag klarar inte av att sköta nattningen. H får amma nere i soffan efter middagen, sedan får B ta upp honom och duscha, byta om till pyjamas och natta.

Varje kväll när pappan lyfter upp honom och bär iväg honom, och jag vinkar och säger godnatt, börjar han tjuta och yla i högan sky. Detta fortsätter sedan hela duschen och ombytet igenom. Sedan somnar han i och för sig snabbt, även om det blir några omtag eftersom han vaknar när han läggs ner i sin egen säng.

Och självklart drar mammasamvetet igång när jag hör honom tjuta och ropa ”mamamammama” mellan tårarna. Men han har fått ligga vid bröstet tills han själv fått nog precis innan, och han har sin pappa hos sig, som tagit del av omvårdnaden av honom på i stort sett samma villkor som jag ända från start. Inte kan det väl vara så illa?

Helt ärligt hade jag inte väntat mig att han skulle ha så starkt mammiga perioder, eftersom vi båda delat på föräldraledigheten nästan från början. Jag känner mig lite kvävd av hans plåstrighet, och B undrar vad tusan han gjort för fel. Och visst, jag har tuttarna, men han är ändå till hälften ersättningsuppfödd, så jag trodde inte att de skulle göra SÅ stor skillnad.

Vi har hela tiden kört med att alltid trösta snabbt när H är ledsen, och aldrig använt några skrikmetoder eller liknande. Men att jag inte svarar på hans skrik när han har pappan där kan väl ändå inte vara skadligt? Annars skulle jag väl bara bekräfta att pappan inte riktigt duger ändå? Känner mig lite rådvill.

En stor del av ledsenheten kommer nog också av att han är väldigt trött, eftersom klockan ofta hinner bli runt 20 innan middagen är färdigäten. Men jobbigt är det i vilket fall som helst.

H:s trettonde månad

H:s trettonde månad

IMG_4014

Livet har sprungit på så snabbt att jag helt glömt bort att sammanfatta H:s trettonde månad, och nu är det plötsligt bara en dryg vecka kvar tills den fjortonde månaden når sitt slut. Men bättre sent än aldrig, här är månadssammanfattningen för förra månaden, den första på hans andra år i livet. Inte klokt.

Vi är på tolvmånaderskontroll på BVC dagen efter H:s ettårsdag, och han väger då in på 11,43 kg och är 77 cm lång. Huvudomkretsen är 48,5 cm. Ettårsvaccinationen går bra, förutom att han får en knöl under huden som stannar kvar i flera veckor. Och att han kissar extremt mycket i ett par dagar efteråt.

Denna månad växer han ur de flesta kläderna i storlek 74, som han faktiskt kunnat använda ett helt halvår! Storlek 80 är inte heller så rymlig längre, och vi köper nytt i storlek 86 och 86/92, som dock fortfarande är ganska stort. Vi använder mest Pampers blöjor, i storlek 4.

Matkrånglet börjar på allvar denna månad, eller snarare matningskrånglet. Han vill inte äta gröt eller burkmat längre, eller vill framförallt inte bli matad, och bara kniper ihop munnen och vrider bort huvudet så fort vi försöker mata honom. Att låta honom äta mer själv hjälper inte något vidare; viljan är större än förmågan, och han får inte i sig så mycket. Förutom smörgåsar, pizza och hamburgare då, som han glatt petar i sig ganska mycket av. Vi tar till distraktion, och plockar fram leksaker och tidningar, dansar en liten dans, sjunger en liten sång. Allt för att peta i honom mat medan han är för upptagen för att tänka på att han blir matad. Tydligen är det helt fel att distrahera ett barn för att få det att äta. Men vad göra man annars?

Han ammar fortfarande ihärdigt på kvällar och nätter. Jag är less på det, men försöker stå ut ett tag till. Men det är inte alls mysigt längre. Han kastar sig fram och tillbaka mellan brösten, ska ha än det ena, än det andra. Klättrar halvt upp på mig och sliter i kläderna för att förse sig själv.

Mest är han väl en glad liten skit, som börjar leka själv med sina leksaker, börjar peka och fråga vad saker heter, tycker om att gå till lekplatsen, är galen i djur och bilar och säger ähähähähäh när han ser ett får (eller något annat vitt djur) och bwumbwumbwum när han ser en bil. Älskar lampor och förstår sambandet mellan knapp och lampa. Pekar på strömbrytaren på väggen för att få mamman att tända och släcka. Han tycker om att titta på ”I drömmarnas trädgård” och animerade barnvisor från ”Little Baby Bum”, även om de är på engelska.

Men han sover oroligt och matvägrar, samt lider av stor separationsångest/mammighet, vilket får mamman att misströsta vissa dagar, när det känns som att det bara är bråk om allt. Inte vill han sova, inte vill han äta, och mamman får inte ens gå en meter ifrån honom utan gråt och skrik.

Han lär sig att ställa sig upp och stå utan stöd, medan han klappar händerna åt sin egen bedrift. Månadens sista dagar provar han att gå ett-två steg utan stöd.IMG_4161IMG_4165IMG_4085

IMG_4465

IMG_4246

Känner mig färdig med amningen. Det gör inte barnet.

Känner mig färdig med amningen. Det gör inte barnet.

Den senaste veckan eller så har jag verkligen börjat känna mig färdig med amningen. Är bara så fed up på att alltid behöva vara den som nattar. På att alltid få min nattsömn upphackad för att lilleman vaknar och vill ha tutte. På att ligga stressad i sängen på morgonen och behöva komma iväg till jobbet, men behöva vänta på att barnet ska amma färdigt och somna om, så att inte stora skrikfesten bryter ut när jag försöker tassa iväg. Jag är färdig helt enkelt.

Men det är inte H. Det känns som att han blir mer och mer tuttfixerad hela tiden, och ammar allt oftare och längre under nätterna. Och eftersom han verkar vara inne i någon sorts evighetslång separationsfas så känns det inte rätt att beröva honom hans största trygghetspunkt just nu. Men när?

På förfrågan om när jag tänkt sluta amma – och oj, vad dessa frågor började hagla så fort han blev åtta-tio månader! – har jag alltid sagt: ”när det känns rätt för oss båda att sluta”.  Inombords har det nog alltid känts självklart att jag skulle amma tills han fyllt ett år, och lika självklart att jag inte tänkte amma ända till tvåårsdagen. Någonstans runt ett – ett och ett halvt, var nog det jag tänkt.

Nu vill jag verkligen sluta. Det är inte mysigt längre, för han bara kastar sig fram och tillbaka och ska byta tutte konstant, vilket gör att jag sover i helt knasiga vinklar. Ångrar att jag lärde honom att det går att amma från båda brösten när jag ligger på ena sidan. Den där vinkeln jag måste lägga mig i för att han ska nå det övre bröstet… Och han är inte direkt finkänslig; om jag ligger ”fel” så han inte kommer åt börjar han dra, slita, krafsa, knuffa och slutligen vråla tills jag fogar mig.

Jag har fått revansch för att helamning aldrig fungerade; jag kunde kanske inte amma mycket, men jag har banne mig ammat länge istället. Ett år räcker för mig. Nu är frågan bara hur länge jag ska behöva vänta ut H.

Det känns som att han varit i en mer eller mindre oavbruten separationsfas sedan han var runt tio månader. Men såvida vi inte misslyckats helt kapitalt med anknytningen borde det ju gå över någon gång. Och han verkar ju på ett sätt vara en väldigt trygg liten kille; tycker om att umgås med andra människor, går fint att lämna hos farmor några timmar då och då, är aldrig blyg, utan verkar helt enkelt vara social och glad. Om vi har folk hemma eller är på besök hos någon tittar han aldrig ens efter mig, bara någon ger honom uppmärksamhet.

Men när vi är hemma får jag inte lämna hans synfält, eller ens gå från vardagsrummet till köket (intilliggande och helt utan vägg emellan) utan att det uppstår tjut och gråt. Jag begriper inte hur han kan ha blivit så mammig, när vi delat på föräldraledigheten i princip redan från start. Han och B har det hur bra som helst när jag jobbar, och det verkar inte vara några bekymmer.

Och av det jag läst om separationsängsliga barn så är botemedlet mer närhet, mer kärlek, mer närvaro. Så det är inte läge att börja förneka honom tutten. Hoppas bara det ger sig någon gång.

Småbarnskaoset

Småbarnskaoset

Så här ser det ut hemma efter en dag med ettåringen.

image

En dag där han förvisso ätit och sovit som han ska, men även en dag då han krävt full uppmärksamhet varje vaken sekund.

Om jag lämnat synfältet, eller bara rest mig upp och sett ut som att jag ska någonstans, har han gråtit så hjärtskärande att jag börjat svettas. Mer än jag redan gör på grund av PMS, vill säga. Vad är det med barngråt som sätter igång den där reflexen, egentligen?

Vad jag än försökt ta mig för (och det har inte varit några stora ambitioner: sätta igång en tvättmaskin, klä på mig, gå på toa, plocka iordning disken) så har det resulterat i A) storgråtande barn, eller B) barn som gör kaos med allt han kommer över (och således utökar listan med saker som måste göras).

Trött, sur och svettig har jag nu kapitulerat, satt mig och barnet framför teven med en ”Little Baby Bum” video på Youtube, och bara inväntar B:s hemkomst så jag kan få stöka i köket och laga middag i lugn och ro.

Det känns som att H haft en nästan obruten fas med separationsångest i flera månader nu. Och trots att jag och B delat på föräldraledigheten och omvårdnaden av H är denna separationsångest bara riktad mot mig.

När han blir ledsen och gråter vill han inte heller bli kramad och tröstad, vilket är jobbigt för mig, vars alla instinkter bara vill plocka upp och hålla om honom. Nej, han vill muntras upp med lek och bus – inga kramar!

Mamman vill rymma

Mamman vill rymma

De senaste veckorna har jag levt med en växande känsla av att jag inte orkar mer. Jag tycker inte om att vara hemma med H längre. Det är en helt fruktansvärd känsla; jag älskar ju mitt barn över allt annat, men jag orkar inte med honom.

Igår började dagen med att han skulle upp i vår säng redan vid två-tre på natten. Ammade och stökade fram till sju-åtta, då det tydligen var helt färdigsovet. (Behöver jag säga att han på B:s dagar på sistone sovit till nio-tio? Bitter och avis.)

Amningen är nästan aldrig fridfull och mysig längre, han ligger bara och kastar sig fram och tillbaka mellan brösten, suger ett par gånger på det ena och börjar krafsa efter/klättra mot det andra. Eftersom han ska växla mellan brösten hela tiden kan jag vare sig sova eller ligga bekvämt medan han ammar. Han sliter mig i håret, klöser mig i ansiktet, nyper med naglarna i den bröstvårta han för närvarande inte har i käften. Gråter med jämna mellanrum och vill inte ha vare sig napp eller tutte.

När vi gick upp för att äta frukost ville han inte ha sin gröt. Åt bara några tuggor och vägrade sedan. Slog till skeden så att det flög gröt i hela köket. Åt till sist en halv banan. Det blev krig igen, som vanligt får jag nästan säga nu, när det var dags att sova middag. Efter att ha ammat lite skulle han krypa runt, runt. Om jag gav honom nappen kastade han iväg den, och om jag försökte krama honom lugn började han gråta och skrika.

Så det blev till att gå ner igen. Jag lät honom leka på golvet och struntade i honom en stund för att plocka ur diskmaskinen medan jag försökte tränga undan min frustration. Gjorde kvargplättar till lunch, och han åt två stycken alldeles själv, med en halv banan i bitar till.

Sedan satte jag honom i babysittern med en filt och satte på Mumintrollen. Tänkte att det skulle lugna ner honom lite. Det gjorde det, till viss del, för han satt lugnt i säkert fem-tio minuter, sedan ville han komma upp i min famn, där han ammade och faktiskt somnade till slut. Klockan var halv tre. Vanligtvis sover han middag från före elva.

”Aah… äntligen!” kände jag och satte mig och drack en kopp kaffe och kollade mejl. Började planera det som behövde göras: blommorna vattnas (den punkten har stått på listan så länge att vi har en del som nog är bortom räddning), köket plockas och torkas av, hallen röjas av, några köpeörter sättas ut i zinklådan på baktrappan och en handlingslista skrivas. Då hörde jag ljud från övervåningen – han var vaken igen! Fyrtio minuter sov han.

Han var såklart fortfarande trött, och därför grinig. Grät om jag satte honom på golvet, men bara vred sig i famnen. Storbölade när jag lämnade honom i två minuter för att springa på toaletten. Ville inte leka. Inte kramas heller. Kunde möjligen tänka sig att rota i diskmaskinen, gnaga på en fjärrkontroll eller slita ut saker ur kylskåpet. Storgrät när han inte fick göra detta.

Jag tänkte att han kanske var hungrig och gjorde iordning en tidig middag till honom. Han verkade glad först. Åt ett par tuggor och satt sedan och knep ihop munnen och vände bort huvudet. Och grät så fort han såg på mig eller jag pratade med honom. Så jävla tacksamt, det här med att vara förälder… Vi lekte ett tag, bytte blöja och kläder, och sedan försökte jag med maten igen. Då gick det bra att äta. Någorlunda i vart fall. Fruktpurén till efterrätt slukade han.

Sedan satte jag honom i vagnen för att gå och handla helt utan planering eller lista. Vi stannade i parken på vägen och gungade lite. B plockade upp oss från affären på väg hem från jobbet när vi hade handlat. Resten av kvällen gick bra, H lekte på köksgolvet medan jag och B gjorde mat. Sedan satt han och smakade av vår mat, tills tröttheten tog överhand och han började gråta. Då gick jag upp och nattade honom. Helt utan problem.

Men jag ser inte alls fram emot fredag. Min nästa mammadag. Allt är bara en kamp nu. Till och med maten, som aldrig varit ett bekymmer tidigare. Han vill inte sova, inte äta. Kräver konstant passning. Vill inte leka med sina saker, bara göra sådant han inte får, som att riva i diskmaskinen/kylskåpet/skåpet under diskbänken, krypa ut i hallen och äta kattmat eller välta katternas vattenskål. Är sur och grinig och går inte att trösta.

Mamman vill rymma iväg. Ta en sista minuten till något varmt ställe. Supa skallen i bitar och dansa hela natten. Kedjeröka. Ligga i sängen hela dagen. Bara slippa ifrån att ha ansvaret för den där jobbiga lilla varelsen. Ett litet tag. (Jodå, jag är nästan trettiofem…)

Jag trodde ALDRIG att jag skulle känna så här, och vet inte riktigt vad jag ska göra. Skuldkänslorna är enorma – jag måste väl vara en fruktansvärt dålig mamma som inte vill vara med mitt barn?

Det är alltså inte ens det att jag tycker det är understimulerande att vara föräldraledig. Jag har dels jobbat halvtid nästan från start, och dels är jag en hemmakär individ som inte alls kräver särskilt mycket socialt umgänge för att må bra, snarare tvärtom. Jag har älskat mina mammadagar när saker har flutit på någorlunda med H; att bara kunna vara hemma, eller ta en promenad om jag känner för det. Nej, själva ”ledigheten” har jag inga problem med; jag vill bara inte vara med barnet. Inte hela tiden. Jag vill vara för mig själv en stund ibland och bara sitta, kanske läsa en bok. Vill ha tid att vattna blommorna någon gång i veckan, eller sortera det växande pappersberget som skyfflas runt i köket. Vill kunna gå på toa utan att någon sitter och vrålar sig högröd i ansiktet i rummet intill. Är så trött på det ständiga kinkandet, gråten och skriken.

Första tiden var jobbig på sitt sätt, med det ständiga matandet och vakandet och att bebisen inte direkt gav så mycket tillbaka. Men jag hade ändå gärna velat vara hemma på heltid om mitt jobb hade tillåtit det och det inte hade inneburit att jag berövade barnet och pappan möjligheten till egen anknytning. Från cirka sex månader var det rent ljuvligt, en glad liten unge (för det mesta) som log och skrattade och gick att kommunicera lite med, och som jag aldrig, aldrig ville vara ifrån. Men nu från cirka 9-10 månader skulle jag mer än gärna ha jobbat heltid istället för att konstant passa en grinig liten kverulant som bara far runt och förstör allt som kommer i hans väg.

Japp, så är det för mig just nu. Det kommer säkert att ha vänt igen om en vecka eller två igen, men nu är det bara skit att vara mamma.

Laddat för mammadag

Laddat för mammadag

Jag tycker att det är så svårt att umgås med H nu. Vad gör en, liksom, med en liten unge som inte kan prata och har mycket liten förmåga till egentlig lek och samvaro, men ändå kräver konstant uppmärksamhet? Även när han inte påkallar uppmärksamhet ”med flit” så behöver han ständig tillsyn så att han inte gör illa sig eller förstör något. Eller erbjudas något nytt att pyssla med när han ledsnat och börjar gnälla.

Han far runt, runt, runt över golven och rycker och sliter och drar. Bankar och river. Ställer sig upp och försöker klättra på saker. Drabbas av enorm separationsångest om en försvinner ur synfältet. Har inte riktigt ro att leka något tillsammans, och aldrig att kramas. Inte ens när han är ledsen. Jag börjar verkligen förstå vad folk menade med ”vänta bara tills han börjar krypa…”.

Imorse vaknade han och illvrålade vid halv sju, just när jag hade tänkt hoppa in i duschen före jobbet. Han var ledsen och grät med en illröd liten nuna med stora tårar som trillade nerför kindena. Och samtidigt så arg att de små hälarna unisont dunkade ner i sängen medan han skrek och ormade sig. Gick inte alls att trösta.

Igår kväll tror jag att han försökte ställa sig upp utan stöd. Han var bakom mig i köket medan jag fixade mat, när jag plötsligt hörde en ordentlig duns, och H började tjuta. Han har inte ramlat från sittande läge på länge, och det borde inte ha dunsat så högt om han inte stod upp.

Han har dock börjat hitta strategier för att hantera min frånvaro. Igår satte jag honom i vagnen innan vi skulle ut på promenad, och sprang upp på övervåningen för att byta kläder. Då ropade H ”EHH?!” från hallen. Jag svarade ”EHH!!”, och så fortsatte vi. Utan gråt. Så imorse när jag väl kommit in i badrummet och hörde att han protesterade provade jag att ropa ‘EHH?!”. Och fick svar så klart.

Men det är…intensivt…just nu. Och lite trist, när inget blir gjort utöver att bara hoovra över ungen hela dagen. Och det dåliga mammasamvetet poppar upp så fort en INTE ger honom 100 procents uppmärksamhet. Det känns som att en borde göra mer saker med honom, leka utvecklande och pedagogiska lekar, läsa och sjunga mer. Men jag är ingen naturbegåvning som lektant, och tycker det är svårt.

Inför morgondagen har jag dock laddat upp med lite nya leksaker: en liten plastelefant, en liten racerbil i trä från Brio och en uppsättning träklossar från Micki. En förpackning med 60 klossar! Om jag lägger dem i lämplig låda eller skåp borde H vara sysselsatt en bra stund med att riva ut dem.

När jag klev av bussen från jobbet idag möttes jag dock av en glad liten kille, som fick hänga på till den lokala kinesen och avsmaka föräldrarnas middag. Sedan bar det av hemåt i Buffalon.

IMG_3396

Separationsångest

Separationsångest

H lider av svår separationsångest just nu. Så fort jag lämnar rummet – eller bara går lite längre bort i samma rum, för den delen- så utstöter gossebarnet ett gällt tjut som övergår i helt otröstelig skrikgråt. Han gråter lite när B går ut ur rummet också. Och andra personer han tycker om, med.

Men inte som när MAMMA försvinner utom synhåll. Då gråts det hejvilt tills hon kommer tillbaka. Och en stund till för säkerhets skull.

Han är också extra tuttfixerad, och vill bara somna på tutten. Alla försök att ta bort tutten måste vänta tills han somnat riktigt djupt. Annars blir det stora protester, och gud nåde den som försöker ge honom en napp istället!

Vi kom hem från vännerna igår kväll, och har haft ett ganska lojt slut på midsommarhelgen. Installerat den nya teven i vardagsrummet och satt upp den gamla i sovrummet.

H var på upptäcktsfärd i köket, och hittade citroner i kylskåpet. Mycket roligt!

IMG_3334
”Triumphantly Eating Lemon”

Han fick amerikanska pannkakor med banan och blåbärssylt och lite äggröra till lunch, när päronen åt en liten söndagsbrunch. Han fick pannkakorna i bitar att plocka i sig själv. Tur att vi har en Babybjörnsmock.

Nu är vi på väg till middag hos farmor.