Med henne vid min sida…

Med henne vid min sida…

Nej hörrni, nu har jag hamnat så mycket efter att jag nog bara får vända blad istället för att försöka blogga ikapp.

Det får ju inte bli ett tråkigt måste och dåligt samvete, detta att föra digital och publik dagbok från trebarnskaoset.

Jag har nog aldrig varit så aktiv och upptagen i mitt liv som jag är nu. Därav det dåliga bloggandet.

Som en liten tätting ilar jag mellan kontor och möten, hem och tvättberg och alltid förskolan mitt i allt.

Jag sitter nästan bara ner så som jag gör just nu, med en bebis som somnat i famnen och mig undrandes om det är värt att försöka en nedläggning för att göra det jag vill och måste. Eller om jag ska njuta av fritiden, sådan den är med en sovande bebis i famnen.

En bebis som plötsligt är riktigt harmonisk. Sitter länge själv i köksstolen och tittar uppmärksamt på allt som sker runtomkring. Eller detaljgranskar sina händer, knutna nävar som vänds och vrids framför ansiktet. Kan kinka och genast bli glad igen och prata och le bara hon får uppmärksamhet och ögonkontakt tillbaka.

På nätterna duger inget annat än samsovning och amning. Hon sover på rygg bredvid mig stunderna hon inte ammar, och när hon ammar ligger hon på sidan, mage mot mage. Jag ligger på sidan med en omedvetet justerad lutning och en särskild vikning av fötter/smalben, så att jag inte kan rulla över henne. Det sitter i muskelminnet. Det tjocka duntäcket går till midjan på oss båda, och en stadig arm runt hennes midja ser till att det inte kan åka upp. Mmm… det här är nog så säker vår samsovning blir.

Hon är glädjen i mitt liv, och jag låter mig själv gå upp i nyförälskelsen. De andra barnen fick sin tid av det också.

Men trött är jag, sanna mina ord. Typisk dag:

05.30-ish (ibland 04:22 eller 06:12) kommer L in i rummet. Efter att ha ordnat ”Greta Gris och Klämmis, ja tack, snälla mamma!?” kan jag krypa tillbaka till bebis och snooze-amma en stund.

06.30-ish är även H vaken, och frukost- och påklädningskaoset utbryter.

07.45 ska vi gå, men i regel skriker och bråkar vi oss igenom en halvtimme till innan alla är klara. Bebis börjar alltid hungerkrisa samtidigt, och L bajsar i blöjan.

08.35 har jag till slut lämnat förskolan.

08.45 kommer jag till jobbet, och sedan går allt i ett med möten och telefonsamtal och lunch och mera möten och mera telefonsamtal och lite faktiskt arbete på datorn.

15.20 halvspringer jag mot förskolan. Ibland lite senare. Då får jag skäll av förskolefröken om att vi ”30-timmare” minsann inte får komma försent, för då bryter vi avtalet och kommunen kollar minsann att det inte blir för många timmar. Som att jag är en ung lattemorsa som suttit och ätit praliner för länge i soffan och struntat i mina barn. Inte som att jag är en vuxen människa som gör så gott jag kan, men också jobbar med människor och faktiskt inte kan slänga ut folk om mötet dragit ut lite, eller slänga luren i örat på en kund som haft fler frågor än jag räknat med. Inte som att vi betalar fullt pris och maxtaxa även fast våra barn har en begränsad tid de får var där. Och är det timmarna kommunen räknar så vägs det nog upp av att vi konstant är 15-30 minuter sena på morgonen. (De klagar alltså inte på att vi på något sätt ställer till det med deras schema, utan bara principen om att vi ska vara där prick-prick.) Så mysigt ändå att bli uppläxad som ett olydigt barn när en slår dubbelknut på sig själv för att få vardagen att gå ihop…

16-ish är vi hemma efter att barn har krånglat runt i förskolehallen, rymt och fångats in på gården utanför och till slut transporterats hem. Väl hemma börjar vi genast med middagen.

17-ish äter vi, och minst ett barn är redan för trött och bara kladdar och kinkar.

18-ish städar jag av köket medan pappan börjar med att natta L, och bebis kinkar i stol eller sele. När jag röjt undan efter middagen sätter jag mig med bebis och nickar till i soffan medan H tittar på Ninjago.

19-ish blir H hämtad för nattning. Jag försöker få bebis att komma till ro.

22-ish sover bebis, och jag kan roa mig med att hänga tvätt, plocka disk eller vattna blommor. Förbereder för nästa dag genom att plocka fram kläder och ladda kaffebryggare.

01-ish går jag till sängs, och bebis vaknar för att propsa på amning och samsovning. Sedan 4-5 timmar av sweet, sweet sleep. Konstant avbruten för att byta sida när bebis tycker att en tutte är slut och dum, förstås.

Repetera.

Idag hade jag till och med en liten praktikant som ammade under mitt sista jobbtelefonsamtal, och rusade sedan vidare mot förskolan med henne.

Barnvagnslogistiken blev särdeles lyckad med förskolelämning med Bugaboo Donkey med sittdel och ståbräda, vagn till kontoret, leverans av bebis i babyskydd samt adapter till detta, och hem med tre barn i sittdel, babyskydd på vagnen samt ståbräda.

Någon sorts omstart…

Någon sorts omstart…

Jag har gett mig tusan på att det här ska bli året vi ska få lite ordning på vårt liv. Allt har varit hipp som happ och allmänt kaos alldeles för länge, och det klarar jag inte av. Jag blir orkeslös av att ha oordning, och mitt hopplösa prokrastineringsbeteende blir inte direkt bättre när alla former av rutiner saknas. Jag behöver veta vad jag ska göra, när jag ska göra det, och det får inte finnas för många hinder att ta sig över för att ens kunna starta med någonting. Annars blir ingenting gjort.

Så jag städade köket. Röjde bort allt som inte var nödvändigt att ha framme. Försökte se till att allt som ska vara framme verkligen har sin plats. (Bara det utvändiga till att börja med, inne i skåp och lådor råder fortfarande en hel del kaos.) Sedan har jag nitiskt hållit efter. Sett till att handdiska det som måste handdiskas direkt efter använding. Torkat det med handduk och ställt in det direkt om det varit lämpligt, istället för att ställa det på tork på diskbänken. Sett till att diskmaskinen tömts och fyllts löpande hela tiden, så att inga diskberg uppstått på och bredvid spisen. Ställt undan tomma PET-flaskor och kartongskräp och allt annat som lätt hamnat på köksbänken på andra ställen, där det inte syns. Plockat och plockat och torkat. Försökt göra saker direkt istället för ”sen”.

Jag ska ta mig igenom hela huset. Så småningom. Och försöka kasta, eller i vart fall gömma undan, allt som inte är nödvändigt. Göra det lätt för mig själv. Och sedan ska jag jobba på att vara förberedd, och att förbereda. Preppa mat i förväg, lägga fram kläder, ladda kaffebryggaren och duka frukostbordet redan kvällen innan.

Kontoret ska röjas färdigt, och jag ska se till att inte få fysiska högar på skrivbordet. Se till att få in alla to-dos i Omnifocus, och sedan ha ett rent kontor och ett rent sinne och bara bocka av det som ska göras.

Jag stannade uppe lite senare än vad min trötta kropp egentligen orkade, för att se till att blommorna blev vattnade, kökets nya ordning upprätthölls, frukost förbereddes och kläder lades fram. Det kommer nog att kännas värt det imorgon, hoppas jag.

Om jag ska klara av detta trebarns-och-egenföretarliv så måste jag få ordning och skapa rutiner. Effektivisera mig själv. Wish me luck…

79 dagar kvar till BF – hur vi gör hell hour

79 dagar kvar till BF – hur vi gör hell hour

Så var vi nere på 70-talet. Igår hade 200 av 280 graviditetsdagar passerat, och när en tar med antalet gångna dagar i beräkningen så känns det verkligen som att slutspurten närmar sig. Innan vi vet ordet av kommer vi att ha en bebis här igen.

(Påminn mig inte om att jag skrivit detta de där pustiga, stånkiga sista 2-3 veckorna, som tycks sträcka ut sig i oändligheten.)

Måndagen förflöt bra, med jobb och hämtning av barn. En promenad med kollegorna hanns med på lunchen, och jag kunde nöjt konstatera att lite flåsighet och små ligamentsmärtor blev enda konsekvensen av ett något ökat tempo.

Jag rullar oftast tom dubbelvagn nästan hela vägen hem numera, eftersom båda telningarna insisterar på att få springa hem. Med hänsyn till ständiga larmrapporter om alltför stillasittande barn låter jag dem oftast göra det.

Hämtning, ja. Bara att ta sig ut från sprickan i rumtiden känd som förskolehallen… En har bajsat i blöjan, en annan ska spela ”köttbullsmål” (från Busiga bebben-boken) med en kastanj som nogsamt sparats sedan morgonen. Båda börjar springa runt, och ingen är intresserad av mammans försök att ordna jackor och skor.

När båda är påklädda börjar båda gasta om ”parken”, och ett första stopp i lekparken måste göras innan hemfärden kan fortsätta. Igår förvånade dock lillasyster genom att komma och säga ”Hem!” efter bara en kort stunds lek. Så hem gick vi.

Storebror var trött och krisade loss över fjorton olika saker på vägen. Värst var när han skulle springa upp en lov i skogen, för att springa tillbaka ner mot gångvägen på ett speciellt ställe vid en sten, där han alltid springer ner. Vanligen hojtandes om att det var en tävling och att han vann. Eftersom L såklart ville springa efter honom distraherade jag henne genom att säga att vi skulle skynda oss och hinna före H till stenen. Vilket vi gjorde, så jag ropade att vi vann!

Oj, oj, oj… maken till kränkt 4-åring har nog aldrig skådats. Han grät och skrek om att han minsann inte ville tävla, och att det bara är han som ska bestämma när det är tävling (andra får oftast inte veta att de varit med i en tävling förrän han meddelar att han vunnit den). Jag var dum, L var dum, och han slogs och härjade.

Vid hemkomst gäller det att bara få middagen klar snarast möjligt, och helst få barnen att titta på teve en stund under tiden. Gårdagens Bompa på SVT Play blir det oftast, för ungarna orkar sällan med att vara vakna ända till 18-18.30, då det sänds på Barnkanalen. Vi försöker ofta gå ner och lägga dem vid 18-tiden sådana där dagar då de är übertrötta. Vilket minst är söndag, måndag, torsdag och fredag. Någon dag mitt i veckan kan det hända att de mäktar med att kolla Bompa efter maten.

Idag var de dock båda uppe med tuppen strax efter fem…

Vad är det med bebisar och…

Vad är det med bebisar och…

…kattmat? Närhelst L sätts ned på golvet i köket är hon som en målsökande missil, med ett enda mål inställt – kattmatskålarna! Mer än en gång har jag inte hunnit fram innan hon sitter där, lyckligt knaprande på en fin bit torrfoder. 

Mestadels står således kattmatskålarna här:


Och katterna är för väluppfostrade för att ge sig upp på köksbänken. Så allt som oftast känner jag mig plötsligt iakttagen, för att (framför allt äldsta kattan) mest kommunicerar med intensiva blickar och en liksom pockande …närvaro.


…diskmaskiner? Om kattmaten inte är tillgänglig, är nästa mål ofelbart diskmaskinen. Jag minns att det var exakt likadant med H – hans favorithobby var att klättra upp på diskmaskinsluckan. L är likadan, men har inte lärt sig att klättra upp ännu, utan står mest och slår på luckan och sträcker sig efter lådorna.


På bilden syns även måltavla nummer tre – sopskyffeln. Den måste vi vara noga med att tömma varje gång vi sopat, annars sitter bebis där med munnen full av ”skatter”.

En röd tråd här är kanske mat – kattmat och uppsopade matrester är ju ätliga (typ), och i diskmaskinen finns tallrikar, skålar, flaskor och muggar hon känner igen och förknippar med mat. Kanske är det en basic överlevnadsmekanism. Find the food and eat it!

…barngrindar? Vi installerade nyligen den här smarta grinden, Lascal Kiddyguard Avant. 


Den passar perfekt i vår breda (105 cm) öppning mellan kök och hall/trapphus, och blir nästan osynlig när den är öppen.


Men vad är det mer på bilden? Jo, en bebis på väg ut i förbjudet område, bara sekunder efter att grinden öppnats. Som en blodhund sniffar hon omedelbart upp en svag doft av …frihet? och sätter iväg mot grinden. Snabb som en blixt och mycket målmedveten. 

Vad finns i hallen? Typ ingenting. En skohylla och en trappa. En byrå och några garderober hon ännu inte ens lärt sig att försöka öppna, och tre i regel stängda dörrar. Ändå ska hon lämna matens och leksakernas förlovade land i den tillåtna zonen för att boldly go where no baby has ever been before.

Med växande ålder kommer en annan mystisk företeelse. Vad är det med barn och utspridande av leksaker?


Det här var morgonens skörd av leksaker i soffan och dess närområde. Varje gång jag ska sätta mig i soffan måste jag plöja mig igenom ett berg av leksaksbilar i varierande storlekar.

I lekrummet ser det ut så här, två dagar efter senaste städning.


Vi försöker rensa. Förra helgen hittade telningen dock de två stora påsar vi rensade ut för något halvår sedan och gömde i matkällaren, en med trasiga saker och en med saker som mest bara användes för att stöka ner med. Theeyy’re back!

Vi försöker få in en rutin där barnet själv plockar undan efter sig varje dag, leker med en sak i taget och inte tar leksaker in i vardagsrumsdelen. Går sådär, va?

Det är ju inte så att vi två vuxna är felfria heller. Jag städade av alla köksbänkarna igår förmiddag, och kom upp till detta imorse.


Ingen orkade röja efter vår sena middag. Så det är väl bara att kavla upp ärmarna och börja röja. 

Lillan vaknade före sju, hostig och snorig, stackarn, men har somnat om i vagnen. Stora kultingen vaknade för en stund sedan och sitter bredvid mig i soffan, han med paddan och jag med telefonen och teven. Men det blir på något sätt lite mysig kvalitetstid ändå, bara att sitta nära varandra och vakna till lite före frukost.


Idag ska det jobbas på att få hemmet i ordning. Men någon timmes lugn söndagsmorgon ska vi njuta av först.

Lunchar lite, och funderar på hälsan, rutiner och annat trist

Lunchar lite, och funderar på hälsan, rutiner och annat trist

Jag och lillbönan käkar lite lunch. Eller, ja…jag har ju redan ätit upp min, eftersom jag har lite bättre tempo, finmotorik och öga-handkoordination än mitt sällskap. 

Den nya brickan till Tripp Trapp-stolen är verkligen kanon. Innan ungen lär sig att tallrikar och skålar helst ska stå kvar på bordet under måltiden, och inte kastas frisbee med, användas som hatt eller vändas upp-och-ner för att inspekteras underifrån, är det perfekt att bara servera maten direkt på brickan.

Lunchen, som uppskattades av oss båda, var bönpasta med broccoli som jag förkokt och sedan fräst i stekpanna med olivolja och lite chiliflakes. Lite finriven parmesan på toppen. Busenkelt, gott och nyttigt!

Hon har fått en extra skvätt olivolja på sin mat, medan jag försöker hålla tillbaka lite på kalorierna. Jag skriver ju inte ofta om min vikt, men jag behöver på allvar gå ner en del. Inte för att bli snygg, utan för att kunna vara frisk och stark och ta hand om mina barn. Kanske orka med ett barn till framöver om jag någonsin lyckas övertala B om att three is the magic number… 

Så jag försöker hålla lite koll på vad jag äter, för nu väger jag lika mycket som innan jag blev gravid med L. (Jag har ju den lustiga egenheten att gå ner i vikt när jag är gravid, troligtvis på grund av bristen på vin och dessertostar.)

Jag kommer förhoppningsvis aldrig att gå på någon diet mer i mitt liv, för det är aldrig något som fungerar i längden. Jag jobbar bara på att äta vettig hemlagad mat i vettiga portioner, och försöka välja de hälsosamma alternativen så ofta jag mäktar med. Och så vill och behöver jag röra på mig mer.

Min träningssommar gick om intet på grund av att jag (som så många andra mammor) tenderar att prioritera bort mig själv när det bli knappt om tid. Min träning och min sömn är det som får ge vika först när jobb och familj kräver mer. Felprioriterat, säkerligen, eftersom en trött och svag mamma orkar ännu mindre. Men det blev som det blev, och det är ju bara att ta nya tag.

Något jag (vi) verkligen behöver få styrning på är rutiner i vardagen. Vi är så sjukt dåliga på det, och om vi någonsin får lite styrning på vårt liv så omkullkastas allt så fort någonting utanför rutinen sker (en resa/gäster/sjukdom/whatever). Så fort vi hamnar ”efter” i rutinerna så bara fallerar allt. 

Och jag fungerar så dåligt utan rutiner. Jag är värsta sortens människa (för mig själv alltså): en slarvig pedant, en lat mångsysslare och en ostrukturerad vanemänniska. Jag hade trott att jag vid nästan 37 års ålder skulle ha fått pli på mig själv, men icke!

Kanske lyckas jag till slut, om jag bara fortsätter försöka?

Skön lunk…

Skön lunk…

Den här veckan har vi skiftat om jobb- och föräldraledighetsdagarna lite, och jag fick två föräldralediga dagar i rad i början av veckan.

Det har känts bra. Jag har börjat komma ifatt lite på jobbet, och kan koppla bort jobbet relativt bra när jag är hemma. Lillasyster har börjat få ett lite mer förutsebart dygnschema igen, så jag passar på att njuta innan det svänger igen.

Hon vaknar tidigt på morgonen, sällan efter klockan 06, men eftersom hon tar ett längre sovpass sedan, mellan 08 och 10 eller ibland ända fram till 11, så känns det rätt okej ändå. Det är liksom inte fullt fräs hela förmiddagen, utan jag kan unna mig en seg förmiddag i kompensation för den lite kortare nattsömnen.

Upp tidigt, sedan sova, ett längre lekpass, lunch och sedan sova igen, är L:s melodi just nu. Tyvärr vaknar hon när det är dags att hämta H, eftersom hon mer är typen av bebis som sover ensam i sin vagn i ett tyst stängt rum, än typen som sover i en rullande vagn ute, med mamma, storebror, folk, bilar, hus och träd att titta på. 

Sedan är det mellis (vill ha ALLT som storebror får) och lek (vill leka med ALLT som storebror leker med, till storebrors förtret) efter hemkomsten, och oftast en kortare sovstund vid 16-17. 

Efter sovstunden får hon middag, men kämpar envist för att få vara vaken och med även vid vår middag framåt 19-tiden. Uttrycker både verbalt och med hela kroppen att hon OCKSÅ VILL HA! Hon får smaka på det mesta, och är sedan äntligen redo att sova vid 20-tiden, då det är tydligt att det inte händer något mer roligt denna dag. Ibland får hon en flaska ersättning om hon vaknar mer på kvällen, i syfte att hon lätt ska somna om med varm vätska i magen, men det är långt ifrån varje dag hon får någon ersättning alls numera.

Hon vaknar och vill upp till min säng vid 02-03, ammar eventuellt någon ynka skvätt då, också väldigt tydlig med vad hon vill, och vilket bröst hon vill ha. Gnäller, kravlar och drar i mina kläder tills hon får det hon vill. Sedan är det dags för en ny dag vid 5-6-tiden, just nu behagligt lik föregående dag.

Den senaste veckan har hon börjat krypa mer än åla, men oftast med en knasig krypstil där hon liksom har benen kvar i nästan samma position med brett mellan knäna och mest bara svänger med höfterna från ena sidan till den andra för att komma framåt, istället för ett ”rent” krypande med ett ben i taget som dras in under kroppen. Det är så kul att alla ungar verkar ha sin egna krypstil, i alla fall innan de bemästrar ett ”klassiskt” krypande.

H är riktigt gullig just nu, strör ömhetsbetygelser omkring sig och gör det mesta vi ber honom om utan knot. Utöver att gå på pottan/toan då… Gaah, jag vill verkligen att han ska sluta med blöja som… igår! Vill inte gärna bara ta bort den utan hans samarbete p.g.a. lat och rädd om golv och möbler, men ska göra ett försök med en redig muta. Tänkte ta med honom till en leksaksaffär och låta honom peka ut något han verkligen, verkligen vill ha, och säga att han får det så snart han varit utan blöja i typ två veckor eller så. Whatever-works-parenting är min melodi 😉

I övrigt har han genomgått en språklig explosion. Han har ju pratat bra ganska länge, med rätt långa meningar och många ord. Men sedan han började förskolan igen efter sommaruppehåller har hans språk plötsligt blivit dubbelt så avancerat som förr, med förmåga att verkligen berätta om hela händelser, klart och tydligt och hyfsat grammatiskt korrekt. 

Men fortfarande med en del små charmiga egenheter: egna och feluttalade ord som duppaduppel (bubbelvatten), tittören (trottoaren), oförmåga att använda rätt possessiva pronomen (jags cykel, dus tallrik, vis hus, doms trädgård), och en fast tro att alla andra är pojkar och ”han”. 

Det där med genusorden låter jag bara bero – det känns knasigt att sitta och hamra in att det är olika ord för pojkar och flickor (som han knappt vet finns), som att det verkligen är avgörande om han kallar någon för hon eller han. För honom är det fullt logiskt att L kan vara en ”kladdgubbe”, att han kan vara en ”bustjej”, att farmor är en av ”mina (hans) gubbar” och att han kan bli först mamma, sedan pappa, när han blir stor. Jag brukar rätta när han kallar L för ”lillebror”, mest för att det blir förvirrande för folk när han berättar att han har en lillebror, och jag sedan berättar vad L heter.
Idag har jag jobbat, och är redo att stupa i säng.

Söndagsmorgon (och ett dygn med L)

Söndagsmorgon (och ett dygn med L)

Här har vi det lugnt och skönt just nu. Jag och L har varit uppe och ätit frukost, medan de övriga två fortfarande trynar i sängen.


Vi hade nästangrannarna över på middag igår, och barnen somnade sent. Lilla L är (just nu, jag veet att bebisar alltid vänder upp och ner på allt just när en tror att en hittat någon sorts balans) en helt fantastiskt harmonisk och lättsam liten människa.

Hon har väldigt fasta rutiner för tillfället. På morgonen vaknar hon först tidigt, vid 6-7-snåret, och kravlar iväg från mig och ner i sin bedside crib. Där ligger hon och rullar, petar, pillar och pratar för sig själv en stund. Alla former av lappar med skötselråd är fortfarande sjukt intressanta. Jag slumrar vidare medan hon roar sig själv.

Sedan vill hon tillbaka till mig efter kanske 20-30 minuter. Dit kommer hon inte för egen maskin, eftersom hennes säng är något lägre än vår. Hon får upp överkroppen och börjar ge ljud av tilltagande missnöje, tills jag vaknar till och drar upp henne. Då är det dags för lite morgontutte, och hon ligger ganska lugnt och snuttar. Gnyr lite om hon vill byta bröst. 

Sedan blir hon antingen lite gnällig, på grund av blöjbytesbehov eller frukostsug, eller så vaknar hon bara ordentligt och ligger och pratar och härjar runt tills jag inte kan sova längre. Dags för blöjbyte och frukost. Hon har oftast bajsat på morgonen när vi går upp.

Därefter går vi upp och äter frukost. Klockan kan då vara allt mellan 7.30 och 9.30. Idag var det det senare. Hon sitter godmodigt i sin stol medan jag gör hennes gröt och brygger mitt  kaffe. Hon sätter sedan i sig en hel skål med gröt gjord på tre matskedar gryn (quionoaflingor, boveteflingor och hirsflingor), vatten, malda pumpafrön, nyponskalspulver, en skvätt kallpressad rapsolja och en hel mosad banan. 

Under eller direkt efter måltiden brukar hon bajsa. Hon är inte så ofta jättehård i magen längre. Efter blöjbytet är det i regel sovdags. Om hon verkar för pigg låter jag henne leka på golvet en liten stund, men oftast är det bara att lägga ner henne o den eviga trotjänaren Babyzen Yoyo+ 0+, som hon ännu vid 7,5 månader ryms utmärkt i. Där somnar hon. Antingen i vardagsrummet eller köket medan jag sitter bredvid och kollar på teve eller äter frukost. Eller så är hon (som idag) så trött att det går att låta vagnen stå i gästrummet med öppen dörr. Då pratar hon för sig själv en stund, tills det plötsligt blir tyst. Jag smyger tillbaka och stänger dörren om den sovande bebisen.

Därefter väntar 2-3 timmar av frid. Ibland (som idag) har jag till och med sådan tur att H fortfarande sover, så det blir en barnfri stund då jag kan jobba lite, blogga eller bara vara. B sover också fortfarande, och jag får vara helt för mig själv. En lisa för själen.

När L vaknar vill hon ha lunch, och får i regel i sig en hel 8-månadersburk med barnmat. Hon får smaka all vanlig mat som vi äter till lunch också.

Sedan är det lek och träning på schemat. Hon ålar runt och upptäcker allt, och kämpar på att komma på hur hon ska ta sig framåt från fyrfota stående. Älskar att stå upp, och kan hålla i sig själv i ens händer en ganska lång stund. Storebror och hans leksaker är det mest fantastiska som finns, och hon ler och skrattar åt allt han gör. Hon har börjat härma ljud, och ”skäller” tillbaka när hon hör hundar utifrån.

På eftermiddagen blir det mellis i form av en klämmis (eller två, hon äälskar klämmisar) som hon äter på egen hand med lite övervakning. Sedan sover hon en stund, oftast inte mer än en timme.

Därefter vill hon ha middag (en till burk eller en flaska ersättning) och leka lite mer. Är oftast nöjd med att sitta i sin stol och titta på vad vi gör, plocka med något, åla runt på golvet eller åka vagn. 

Framåt kvällen blir hon lite gnällig. Tröttgnället är dock det jobbigaste med henne just nu, och det är verkligen inget att klaga på. Nu får vi i regel sitta bredvid hennes vagn och trösta. Ibland ge ett litet kvällsmål med ersättning. Smeka lugnande och ge tillbaka nappen. En stund är hon alltid skitarg och skriker och fäktar och slår bort nappen och våra händer. Hon blir glad om hon får komma upp, men lugnar aldrig ner sig i famnen, utan tvärtom. Då blir det lekdags. Fast det syns på hennes ögon att hon egentligen är allt annat än pigg. Så det är bara att härda igenom den lilla stunden då hon är arg (hon VILL INTE sova), tills hon inser att hon faktiskt är trött och bara tuppar av.

Sedan sover hon. Vissa gånger vaknar hon till kring midnatt när vi går och lägger oss, och vill somna om i sängen med mig. Amma lite. Eller så sover hon till småtimmarna, då det är tuttedags. Hon ammar nästan bara nattetid nu. Alltid någon gång mellan 02 och 04, och morgonsnuttandet vid 06-08, plus då midnattsslurken ibland. Det funkar smidigt i och med att vi samsover och liggammar. 

Ibland efterfrågar hon bröstet på dagen, men har då nästan aldrig ro att amma, utan ligger bara och tar tag och släpper och ser sig omkring om vartannat tills jag ledsnar och stoppar undan bröstet igen. Nu känns det som att hon inte kommer att amma lika länge som H (1,5 år) men det kan ju hända att intresset ökar igen framöver, vem vet? Jag låter henne bestämma.

50/50

50/50

Blev summan av dagen. Hälften mys och vila och olika slags arbete utfört. Hälften röv.

Tur att jag fick på pränt hur bra allt gick in förmiddags, för sen gick det mest utför. 

H är helt fruktansvärd att vara med just nu. Utan omskrivningar. Så är det. Han har börjat på stora avdelningen, och slutat sova middag. Han behöver sova middag. Men ungjäkeln är ju så förbaskat envis, och är så svår att få att sova. Om vi försöker hemma på helgen tar det minst en timme för en av oss att få honom att sova. Sedan sover han i max en timme, där vi då är knutna till hemmet mitt i helgbestyren. Inte riktigt…värt, eller vad en ska säga. Och om vi inte pallar har jag full förståelse för att förskolepersonalen inte pallar. De har ju inte bara vår unge att hantera.

Ibland somnar han vid 16-17-tiden och sover middag någon timme precis före middagen. Och blir ännu mer svårsövd på kvällen. Då det redan är tusen konflikter och någon timmes skruva-vrida-vända-sparka-stå-på-huvudet-dricka-hitta-nappen-småprata-sjunga innan han kanske kommer till ro. Eller somnar, men lätt och oroligt.

Han är trött på eftermiddagarna. Och jag blir matt efter fem minuter i hans sällskap. Han kan inte sitta still, inte lyssna, inte vara tyst, inte sluta pilla på saker och är överallt hela tiden. Jag gnäller. Tjatar. Skäller. Hela tiden. Orkar inte. Ibland tar jag till den sena eftermiddagssömnen (även om den krånglar till kvällen) bara för att jag inte står ut med honom en sekund till. Och för att lillasyster också brukar sova en stund vid den tiden. 

Idag fick han vara vaken till middagen. När den var färdiglagad ville han inte komma till bordet. Han fick ett megautbrott istället. Skrek och slogs och for runt och lät inte oss äta. Det var samtidigt dags för lillasysters sedvanliga tröttskrik före läggdags. Båda barnen ville ha mamman. Som var hungrig och trött. Att lugna en megakrisande trotsunge och en gallskrikande trött bebis samtidigt… det går bara inte. 

Vi insåg ju att det bara var att försöka få honom i säng. Efter fem turer upp och ner för trappan (måste ha mamman, måste dricka vattnet från glaset på köksbordet INTE från muggen vid sängen, måste ge den nya snuttefilten som kom med bokpaketet till lillasyster, måste ta tillbaka snuttefilten, måste vad som helst) hade han väckt lillasyster två gånger. Jag fick honom lugn till slut efter att ha stängt in honom i hans säng genom att ligga i vägen och hindra ytterligare rymningar och bestämt konstatera att han inte skulle komma ur sängen mer ikväll, och börja berätta om hur det var när han låg i magen och när han var bebis. Han började snart klippa med ögonen, och somnade.

Lillasyster skrek sig röd däruppe under tiden, för pappa var tydligen inte rätt person att natta henne idag. Sen upp och försöka hantera en övertrött bebis, som somnat och väckts av storebror även vid sovstunden på eftermiddagen. Vid 21 sov de båda övertrötta barnen, efter två timmars kamp.

Urvriden trasa är bara förnamnet. Imorgon kommer H garanterat att vara trött på morgonen (igen) och inte vilja gå upp/äta frukost/gå till förskolan. Vi måste vända detta på något sätt.

Kanske måste vi försöka få H att somna en stund direkt efter hämtning. Om det ens går. Eller bara få honom i säng tidigare. Även om det betyder att han inte får middag, utan typ bara mackor. För vi hinner bara inte äta middag före 18.30, och att hinna laga en speciell middag till honom med L att ta hand om… det är inte troligt att det skulle gå. 

Jag saknar tiderna på den gamla förskolan, då ungarna fick frukost vid drop in mellan 8 och 8.30. Bara att dra på kläderna på yrvaken unge och gå. Nu måste vi gå upp tidigare och släpa upp en trött unge och lägga en timme på att kanske få i honom lite frukost. En massa bråk och tjat och stress. Varje morgon. Ingen vill egentligen äta frukost hemma – jag och B har alltid ätit frukost på jobbet tidigare. Men på nya förskolan är frukost typ 07.00 eller 07.30, och jag tror inte ens vi föräldralediga 30-timmare får ha ungarna på förskolan så tidigt ens om vi ville.

Jaja, nu har han i alla fall snart sommarlov, och vi får försöka ordna upp rutinerna på något bra sätt sen…

Den nya vardagen

Den nya vardagen

Igår var första dagen då vi körde vår nya vardagsrutin, som den i huvudsak kommer att se ut i tre månader framöver.

Den innebär att klockan ringer för alla vid 06.30, med en viss möjlighet att snooza fram till 07.00, om inget särskilt ska hinnas med på morgonen. Vid 07.30 ska i vart fall B och H vara påklädda (jag och Knyttan kan ju hänga i pyjamas hela förmiddagen om vi vill) hela familjen ha kommit upp på övervåningen, och frukosten vara framplockad.

Vid 08 åker B och H iväg mot jobb och förskola, medan jag och lillasyster spenderar förmiddagen med att amma, slappa och fixa lite hemma. Lillasyster vill oftast amma precis när jag satt mig ner med en kaffe, och precis så länge att kaffet blivit precis för kallt för att vara drickbart. Typisk bebis.

Vid 12 är det lunchdags för mig, och med lite tur finns det rester från gårdagen att värma. Inget klår rester när en är föräldraledig!

Vid 14 är det dags att ge sig av mot förskolan för att hämta storebror. Jag älskar att vi har max 10 minuters promenad till förskolan nu, även om jag är lite småirriterad på den nya förskolan generellt (ska skriva ett inlägg om ”inskolningen” vid tillfälle). Men H verkar trivas, och det är ju det enda som är viktigt.

Generellt ska vi försöka hålla bebis hemma de första två månaderna, utan att ta med henne ut i den offentliga virus- och bakteriehärden. Men H måste ju hämtas, så till förskolan får hon hänga med. Jag törs inte lämna henne i vagnen utanför, så jag bär in liggdelen i hallen och ber en liten bön för att inga luftburna smittor hinner tränga in i hennes lilla kokong på den korta stund vi är där. H får tvätta sina händer både innan vi går och när vi kommer hem.

Väl hemma blir det mellis, och sedan får H leka i lekrummet eller titta på tv/padda. Jag är delaktig i den mån det går, men det är inte lätt med en liten att ta hand om, och middag att förbereda. Om lillan sover i sin dagbädd och det inte är någon brådska med något annat ser jag till att leka aktivt med H en stund.

Beroende på när B kommer hem (igår var det först vid 19) fixar jag middag åt antingen hela familjen, eller bara åt H om B är sen, vartefter jag går ner och nattar H medan jag samtidigt matar lillasyster.

Igår föregicks själva nattandet av en gosse som spelade apa och sprang runt när han egentligen skulle borsta tänderna, få en bajsblöja bytt och få på sig en pyjamas, och en bebis som skrek hysteriskt, framför allt just när den ensamma föräldern torkade kletbajs på storebror och absolut inte kunde komma ifrån. Men sånt är det väl bara att vänja sig med nu när en har två barn?

Nu blir det lillasyster som får vråla lite, eftersom H redan är väldigt uppmärksamhetstörstande och spelar över, och det inte känns rätt att då ytterligare prioritera bebisen. Ibland får hon skrika en stund medan jag plockar fram mellis till H, eller byter hans blöja, eller borstar hans tänder, så att han inte ska känna att jag bara släpper honom så fort lillasyster piper till. Hon ligger ju redan i min famn 80 % av tiden.

Sedan äter jag och B på tu man hand (plus bebis som alltid vill amma precis när mamma ska sätta gaffeln till munnen, men det löser jag genom att skära upp maten i förväg och sedan enhandsäta med bebis i famnen).

Alternativt så äter alla tillsammans, och sedan nattar båda eller en av oss H.

På kvällen får vi en stunds lugn och ro och kan dricka kaffe, titta på nyheterna, och kanske något avsnitt av någon serie, medan lillasyster ammar.

Det blir en ganska trivsam vardagslunk, tror jag. Jag kommer att kunna klämma in lite jobbmejl/samtal medan lillasyster sover på förmiddagen, och framöver även kunna promenera till kontoret med henne en stund innan vi ska hämta H.

Annars ammar vi på och hoppas på det bästa. Det är så svårt att avgöra ”hur det går” med amningen. Hon får 4×30 ml ersättning om dagen som extra tillskott, och ammas helt fritt dygnet runt, plus att jag försöker väcka upp henne så att hon ammar lite längre per gång istället för att somna på tutten.

Jag tycker tyvärr att hon sover lite väl mycket redan på dessa små mängder ersättning. (Eller är det för att hon blir trött av matbrist?) I natt ammade hon och fick flaska vid midnatt, sedan sov hon till 03.30 då hon vaknade men bara orkade amma från det ena bröstet. Sedan väcktes vi av klockan 06.30, varvid jag lyckades väcka henne för att amma det stackars bröst som hon inte ammat från sedan midnatt, men återigen gick jag bet på att få henne att ta båda brösten. Först vid 08.30 vaknade hon till och orkade amma båda brösten.

Jag vet ju att min kropp KAN producera de mängder hon kräver nu. H ammade ju helt vissa måltider upp till han var närmare året, och då lyckades jag även pumpa ur i vart fall 100-140 ml per pumptillfälle. Men jag vet ju ändå inte hur jag och Knyttan ska ta oss till den nivå som hon kräver nu. Jag vet inte om det är hon som äter för lite eller jag som producerar för lite. Förhoppningen är att hon ska bli hungrigare och alertare bara vikten vänder, och därmed amma mer effektivt och förhoppningsvis få brösten att producera det hon efterfrågar.

Imorgon är det BVC och ny vägning!

Uppföljningssamtal på förskolan

Uppföljningssamtal på förskolan

Igår morse var vi på möte på H:s förskola, en sorts uppföljning på hur allt fungerar nu när han hunnit vara där ett tag.

Kontentan av det hela var att allt är bra  – vi har en väldigt glad, väldigt trygg och väldigt busig liten kille. Han äter och sover som han ska, är lika förtjust i alla i personalen och har börjat leka med de andra barnen. På ettåringars vis så klart: de leker ännu mer bredvid varandra än med varandra. Men han passar fint in i gruppen på alla vis.

Förskoleläraren trodde att det faktum att han är så trygg med alla i personalen kommer sig av att vi delat på föräldraledigheten i princip från start, så att han är van vid att det är flera som tar hand om honom. Men jag vet inte jag, med hänsyn till hur mammig han varit i perioder här hemma… Han är nog mest bara en glad och social liten person i grunden, som vi tack och lov inte lyckats förstöra (ännu).

Sedan busar han precis lika mycket på föris som hemma, och gör allt han vet att han inte får, samtidigt som han slår på stora charmen och ler, och bara skrattar när han får tillsägelser. Jag vet inte vad som hände här; alla sa ju att vi säkert skulle få ett lugnt barn eftersom vi är lugna och rätt sävliga båda två. H:s första tid i livet styrkte detta antagande – han var en rätt nöjd liten bebis som inte höll sina föräldrar vakna om nätterna eller skrek speciellt mycket. Men nu är han som en guttaperkaboll som bara far omkring i hela huset och drar ner allt som kommer i hans väg; sitter inte still en sekund hemma förutom när vi sjunger eller läser för honom. Inte ens Drömmarnas trädgård på teven kan få honom att sitta still mer än någon minut längre.

Kvällarna efter förskolan är hemska. Han är så uppe i varv och bara röjer, samtidigt som han är gnällig och börjar gråta för allt som går honom emot. Den av oss som hämtat är helt slut när den andre kommer hem, och hemmet ligger i spillror.

Jag tänker att han kanske skulle behöva hjälp att varva ner när han kommer hem, men samtidigt har en ju själv bråttom att komma igång med middag o.s.v. Hämtning kl. 16 innebär efter påklädning, promenad hem, avklädning, blöjbyte och servering av frukt till mellis att klockan hunnit bli 17 innan vi ”landat” hemma. Vid 18.30-19.00 kommer den andra föräldern hem och middagen ska helst stå på bordet då, eller i vart fall vara förberedd så pass att den snabbt blir klar. Ofta ska en då först tömma diskmaskinen på ren disk, plocka in smutsdisk och röja av i köket innan matlagningen kan börja. Det går liksom inte att klämma in lugn och avslappnad lek i detta, och det är klart H inte kommer ner i varv när föräldern mest dyker ner för lite lek och någon bok några minuter här och där medan något kokar upp eller ugnen blir varm.

Den enda lösningen jag kan komma på för att H ska få lite mer odelad uppmärksamhet på eftermiddagarna, och således kanske göra mindre bus, är att försöka samla ihop ett antal vardagsrätter som är riktigt übersnabba att laga, typ 10-15 minuter. Men det är inte det lättaste att göra om en helst undviker hel- och halvfabrikat. H älskar dock både små delikatessköttbullar och falukorv, men vi försöker ändå begränsa intaget av processade charkprodukter. Jag ska dock försöka påbörja en supersnabbmiddagsreceptsamling…