Sista biten hem

Sista biten hem

För en dryg timme sedan rullade vi av färjan i Malmö, och rullar nu upp genom Sverige.

Bilen är proppfull, och vi är trötta och slitna. Det är så skönt att inget särskilt mer står på schemat nu, utöver att boa och förbereda inför Knyttets ankomst. (Förtränger jobbhögar och kontorsflytt…)

5277fc39-a7e5-4f32-8451-cceae9947b0a

Ser fram emot att få duscha i min egen dusch och sova i min egen säng. Tänk att det alltid är så skönt att komma hem efter en resa!

Veckan som kommer blir så klart full med jobb, men också en halvdag på DS med glukosbelastning och MVC-besök efter varandra. Undrar hur alla värden ser ur efter två veckor med croissantfrukostar och läsk som middagsdryck? Blir nog lite ”avgiftning” nu, det är skrämmande hur snabbt en blir hooked och vill ha sin dagliga dos Coca Cola… Jag som i vanliga fall dricker kanske en eller två burkar läsk i månaden. Nu riktigt längtar jag dock mest efter fullkornsbröd med hyvlad ost (och grönsaker!) och riktigt, starkt svenskt bryggkaffe.

Au revoir, La France und Guten Tag, Deutschland

Au revoir, La France und Guten Tag, Deutschland

Efter två nätter med i princip obruten sömn i en hård och trång säng i Champagne ligger jag nu vaken i en bekväm och rymlig säng i Trier. När jag höll på att natta H igår fick jag plötsligt ont i halsen, och nu ligger jag här, vaken sedan ett par timmar tillbaka, och önskar mig en kopp te eller varm choklad mer än något annat.

Vi kom fram till Champagne och Epernay ganska sent i onsdags kväll, checkade in på det enkla hotellet Comfort Suites en bit utanför centrum och tog oss ner på byn för mat. Ungarna var sjövilda efter en dag i bil, men klarade sig genom middagen förvånansvärt bra ändå. Standardrestaurangen i Epernay är La Sardaigne, som har mycket bra entrecôte på ben och råbiff (bara en kommer ihåg att be om den ”non preparée”, det enda rätta sättet att äta råbiff: oblandad och helt rå). Jag fick ta en sallad, jag. Fast det var mer som en pyttipanna på en salladsbädd, med stekt potatis, fläsk och lök, ett friterat ägg på toppen OCH friterad getost på toast på sidan av. Gott, men mäktigt. (Sen brakade min mage ihop på kvällen/natten, troligen något som inte var helt bra med ”salladen”.)

När vi kom hem började jag natta H medan de andra tog en flaska bubbel. Stackarn var då så övertrött att han var helt okontaktbar, och for runt i rummet och surrade om att det kom en traktor. Jag fick försöka hålla fast honom i sängen till slut, men då bara skrek han. När B kom tillbaka kom han till sist till ro mellan oss i sängen och somnade.

Dagen efter hade vi så en oplanerad heldag i Champagne, där vi egentligen bara skulle ha övernattat, för att fylla på lagren i någon butik i Reims innan hemfärd. B hade dock snabbt sett till så att det blev besök på ett antal vingårdar för direktinköp. Så det blev mest en dag i bilen för mig och H, medan vi åkte mellan byarna. Inte för att det finns så mycket att göra i Champagne ändå (utöver att köpa bubbel), det är egentligen en ganska ful och sjavig trakt, vid jämförelse med andra ställen vi varit på. I och för sig charmigt, på sitt sätt, men inget resmål som regelmässigt skulle vara med i vår rutt om det inte vore för att inhandla bubbel.

Skörden var i full gång, och varenda fält vi åkte förbi var strösslat med skåpbilar och plockare, och traktorer med släp åkte skytteltrafik mellan fälten och vinhusen inne i byarna. Det fanns därvid inte tid till längre provningar, och stoppen blev korta. Lunch fick vi i byn Vertus, där barnen också fick rusa av sig lite. Till middagen kände jag att jag inte orkade med en restaurangmiddag till med två krisande barn, så jag skickade B till donken för att handla hem burgare till mig och H, som vi avnjöt medan vi tittade på fransk teve. Sedan läste vi böcker och lekte med bilar fram till sängdags. Skönt med en lugn kväll!

Efter frukost igår styrde vi kosan mot Reims, där de sista vininköpen gjordes av B medan jag och H hängde på det stora torget utanför katedralen. Det blev en vända in i katedralen också, eftersom H helt enkelt sprang in för att titta på den ”stora kyrkklockan”. Han är helt besatt av kyrktorn och -klockor, och tycker således att hela kyrkobyggnaden (och alla andra byggnader med torn och klockor) heter ”kyrkklocka”.  Katedralen i Reims är verkligen pampig, och så stor att alla ljud därinne ”äts upp”, så som tur var hördes det inte så väl därinne när min lilla gosse sprang ett helt varv runt katedralen, exalterat och högljutt ropandes ”Kyrkklocka! Kyrkklocka! Tooh kyrkklocka!”.

15d5b175-de7e-4e68-9c17-3db59868315f

Det här var det enda av Champagne som fastnade i min bildström, gossen som springer utanför katedralen in Reims och en ögonblicksbild av synen som mötte mig när jag vaknade på hotellrummet igår morse. Två par stora skor och ett par små i en rad. Tänk att vi är en familj nu, och att det snart tillkommer ytterligare ett par skor till raden!

Efter Reims tog vi farväl för denna gång av Champagne, och åkte vidare mot resans sista, och helt oplanerade, stopp: den tyska staden Trier. Vi anlände tidig kväll, och hann gå runt en stund innan mörkret föll. Det var en ljum kväll och vi åt middag ute på ett stort torg, där barnen ägnade sig åt att springa över en fontän, eller vatteninstallation eller vad en ska kalla det, som föreställde ett långt vattendrag med stenar att hoppa på för att komma över. I början försökte de nog hoppa torrskodda, men när vi skulle hem var det ett par blöta killar vi fick med oss…

Det var mitt första besök i Trier, medan B varit här ett par gånger, och mannen i det andra paret vi reser med är här relativt ofta i arbetet. Jättefin stad, som jag gärna sett mer av, och gärna haft lite tid för shopping i också. Vi hinner kanske lite efter frukost.

6ef009c2-bb65-4951-b7e2-36f7bc95a118

En fontän och (tror jag) en katedral i Trier. Helt opåläst under kvällspromenaden 🙂

Bara ett par timmar kvar till frukost. Duscha och försöka sova en liten stund, kanske?

Ett snabbt stopp i Savojen, och ändrad rutt

Ett snabbt stopp i Savojen, och ändrad rutt

Igår kväll rullade vårt ekipage in i Frankrike och Savojen, där vi stannade till i medeltidsstaden Annecy för en övernattning.

Barnen var helt speedade efter en dag i bilen, och röjde runt på gågatorna. Middagen intogs på ett tämligen turistigt ställe av… inte bästa kvalitet, kan en väl säga. Jag beställde in någon sorts trerättersmeny, som började med en skål små friterade fiskar, med huvud, fenor och allt och inte ens urtagna. Urk! Sedan kom en liten stekpanna med den lokala specialiteten tartiflette. Jag trodde jag skulle dö av ostöverdos när jag satte tänderna i denna rätt som bestod av lite potatis, lök och fläsk i botten av pannan, täckt av typ ett halvt ton gratinerad ost. Hela pannan var fylld av flytande ostfett och det var bara too much även för en ostälskare som jag. Jag misstänker dock att det kan vara gott om det tillagas liite mer balanserat, och det här var inte den vassaste restaurangen, om en säger så. Barnen fick in varsin tallrik chicken nuggets med pommes som såg ut att vara direkt tagna ur det där programmet där Jamie Oliver granskade den brittiska skolmaten.

Vi sov på ett enkelt men fullt dugligt hotell mitt i de historiska kvarteren, och både kvällspromenaden till och från restaurangen igår kväll och den stund vi flanerade runt i förmiddags bjöd på mysiga och vackra vyer av en pittoresk stad vid Alpernas fot, med det kristallklara och turkosa vattnet från Annecysjön som omslöt staden och flöt i den lilla kanalen genom den. Vi hann provsmaka den lokala glassen också innan avfärd. God, men inte som i Italien…

image

Efter ett bokningskaos som lämnade oss utan boende i Colmar, där vår favoritrestaurang ändå visade sig vara stängd ena kvällen och fullbokad den andra, beslutade vi att skippa Alsace-avstickaren och ta oss direkt till Champagne och Epernay, för att kanske ta en natt i Tyskland innan hemfärd istället. Det gick bra att boka om boendet i Champagne, så det löste sig bra. Med hänsyn till hur fullastade bilarna börjar bli var det kanske lika bra att ett vindistrikt ströks.

Nu närmar vi oss Champagne. H har sovit tre välbehövliga timmar i bilen efter den sena kvällen igår, och är just nu på strålande humör. Törs vi hoppas att det överlever en middag också?

Piemonte – resans höjdpunkt?

Piemonte – resans höjdpunkt?

Nu har vi spenderat ett par dagar i Piemonte, regionen mest känd för sina viner (Barolo, Barbaresco, Barbera m.fl.), tryffel och hasselnötter. Det sistnämnda var helt okänt för mig tidigare, men gick inte att undgå när vi på plats har trakterats hasselnötter i alla tänkbara former.

Vi anlände i söndags eftermiddag, till det fantastiska hotellet Castel Martino. Beläget lite mitt i ingenstans i bergen ovanför byn Cortemilia låg denna vackra gård, enligt vad vi förstod uppförd/återuppbyggd på senare år i återanvänd sten och tegel, och med känsla för detaljerna.

När vi kom hade köket stängt efter lunchen, och det var flera timmar kvar till middag. Efter en halv dag i bilen var vi inte heller supersugna på att åka nerför berget igen. Men den fantastiskt hjälpsamma innehavaren ordnade snabbt fram några tallrikar blandade delikatesser från trakten, bröd, och en mindre pastabuffé med välgjorda pastarätter. Lägg till att vi åt på uteplatsen med en pergola med hängande vindruvsklasar, omgiven av trädgården där trädens grenar dignade av ännu omogna granatäpplen och oliver… Vi var hänförda från första stund!

Två nätter i en svit med högt i tak, vackra trä– och smidesdetaljer. Och en duschkabin med inbyggd ångbastu! Två kvällar med fantastiska middagar med full kvalitet i minsta detalj. Service och faciliteter som kostade mycket mindre än vad de smakade, det kändes som ett riktigt lyxhotell fast priset var rätt modest. Middagarna skulle jag till och med kalla billiga. Och då var det, tvärtemot hur det brukar vara i Italien, hela rätter till huvudrätt. Med kött, grönsaker och sås/tillbehör som en genomtänkt helhet.

image

image

Vi måste absolut återvända till Castel Martino i framtiden, det var en helt magisk plats! De enda anmärkningarna jag överhuvudtaget kan komma på är att sängarna och kuddarna var lite väl hårda, och att poolen inte var uppvärmd (fast ett par solpaneler i den soldränkta sluttningen nedanför lätt hade kunnat lösa det problemet). Annars var allt helt oklanderligt.

Och Toscana i all ära, men Piemonte har visat sig överglänsa det sydligare landskapet i alla hänseenden. Landskapet där en från åsarna kunde se kullar och berg sträcka ut sig i oändligheten åt alla håll, utom där de mötte snötäckta alptoppar i fjärran. Maten, som i och för sig helt hänger på Castel Martinos insats den här resan. Vinerna, som jag inte fick smaka denna gång, men generellt håller högre än de toscanska.

image

Vinerna, ja. Vi besökte en vingård vi länge velat se: La Spinetta. Provsmakningen missade jag av naturliga skäl, men både jag och H fick följa med på en liten rundtur av produktionslokalerna och källaren. Vi fick med oss ett antal flaskor av storfavoriten, barberavinet La Gallina, av en äldre årgång som inte längre går att hitta i Sverige. Varje årgång som kommer till Sverige brukar komma bara i ett litet tillfälligt släpp, och snart sälja slut.

image

Sedan besökte övriga ett (för oss) tidigare okänt vinhus, Nada, som tydligen bjöd på en hejdundrande vinprovning medan jag och H sov middag. Ska bli spännande att smaka när Knyttet tittat ut… Sedan letade vi rätt på en noccioleria, hasselnötsodling/rosteri, där vi köpte prima hasselnötter direkt från källan, rostade och helt färdigskalade.

Innan avfärd idag besökte vi också själva staden Barolo, men H hade just somnat i bilen innan vi kom dit, så jag satt kvar i bilen med honom medan övriga gjorde byn. Det hade tydligen varit väldigt fint.

Nu har vi rullat vidare in i Frankrike, under Alperna genom tunnlarna, och är snart framme i Annecy, som ska härbärgera oss över natten innan vi fortsätter mot Alsace och Colmar imorgon. Enda bekymret är att vi nästan lassat bilen full, och två vindistrikt kvar att besöka innan hemfärd.

Och hur har det gått att resa med barnen? Mja, semester kan en ju knappast kalla det. Mest drar de bara i ytterligare en växel på varandra när de är trötta och/eller understimulerade, eller så kivas de. H är dock mycket glad i E, medan den senare kanske inte är lika förtjust i sin tillfälliga storebrorsroll.

Jag får dock spader på att H inte klarar av att sitta still och äta, och vägrar både barnstol, vagn och haklapp när han ser E slippa dessa. Och E har en om möjligt ännu kortare stund då han sitter lugnt och stilla vid matbordet, och så ser H att E inte längre sitter still och äter, och cirkusen är igång…

Vi skulle behöva besöka någon sorts rastgård ett par gånger om dagen, där de skulle kunna rasa runt innanför en inhägnad. Nu lever de rövare på gator och torg istället, med svettiga föräldrar som jagar efter. Jag får ont i höfter och mage nästan direkt, och kan inte hinna ifatt H när han springer. Jobbigt, när han också helt vägrar stanna eller komma tillbaka när jag ropar.

Sedan är det förstås vårt fel att barnen får långa stunder i bilen och ofta hela dagar då de i princip bara får ”hänga med” på vuxenaktiviteter, samt att deras mat- och sovklockor inte helt kan följas när vi far omkring. Jag hade gärna sett lite mer inplanerad barntid och -aktiviteter, för gladare och mindre understimulerade barn. Själva bilresorna går dock problemfritt, H sover mest och så läser vi böcker, eller så leker han med paddan.

Hejdå, Lido di Camaiore!

Hejdå, Lido di Camaiore!

Igår efter frukost var det dags att åka vidare på vår resa. Det är både kul och lite småjäktigt att resa som vi gör. Vissa stopp hade gärna fått vara längre, men samtidigt ser vi det också som att våra upptäcktsresor ger oss kött på benen inför andra resor, där vi kanske mer åker till ett specifikt ställe eller region. Det finns så mycket att upptäcka i Europa (även när en snävar in önskemålet till områden som producerar kompetent vin), att vi aldrig ens överväger sol- och badresor till mer exotiska ställen.

Sol och bad var något som verkligen låg i fokus på vårt förra stopp, Lido di Camaiore på den nordtoscanska kusten. Strax söder om det mer spektakulära och natursköna Cinque Terre i Ligurien (som vi besökte för några år sedan, innan barnen kom) hittade vi denna mer klassiska badort, med en lång sandstrand, en lika lång strandpromenad med de sedvanliga restaurangerna och tingeltangel-affärerna, och innanför dessa ett kluster av hotell.

Vi ankom sent på kvällen i fredags, och fick bevittna ett spektakulärt åskoväder över medelhavet från första parkett. Hotellet, Hotel Giulia, låg på första raden ner mot stranden, och var rent och trivsamt, om än något bedagat. Restaurangen var förvånansvärt ambitiös, och bjöd på vackra fisk- och skaldjursrätter med en lätt asiatisk touch. Snyggt, gott och fräscht!

image

Andra dagen drev vi mest runt på strandpromenaden, åt lunch på en enkel strandrestaurang (fantastisk scampipasta!) och badade en vända i Medelhavet på seneftermiddagen.

Vädret var lite ostadigt, och vind och vågor gjorde att stranden låg öde med röda och gula flaggor som jag antar signalerar nästan badförbud, men inte riktigt. Vi valde att inte lägga några pengar på en avgiftsbelagd strand, utan bytte om på hotellet och gick den korta biten ner till en remsa av kommunal strand med lätta överdragskläder över badkläderna.

Vattnet var ljummet och skönt, men vågorna och strömmarna var inte att leka med. Badvakten blåste i sin visselpipa så fort någon var mer än 10-20 meter ut. Vi höll stadigt tag i H de korta tillfällen han var i vattnet (bygga sandslott var trots allt mer skoj), men ändå lyckades B ramla från knästående när en våg kom och sköljde över honom bakifrån, och både han och H ramlade omkull. Jag stod precis bredvid i det knähöga vattnet och kunde snabbt plocka upp den lille, men hann ändå få hjärtsnörp när jag såg hela pojken överspolas av vågen. Som tur var blev han knappt ens rädd, trots att jag lite överilat avbröt badandet och gav B ett uttag för att han släppte taget om H när han föll.

På kvällen åt vi mer fisk och skaldjur på en av restaurangerna längs strandpromenaden. Eller de andra gjorde, jag tog en pizza efter att ha ätit skaldjurspasta två måltider i rad innan. Jag har så dålig koll på vilken fisk som är okej, så jag vågade mig inte på annat än skaldjur.

Vi hann också med två stopp på den mest fantastiska glassbar jag någonsin besökt, Millevolte, på andra sidan av vägen från strandpromenaden. Glass gjord på plats, som nog var den godaste jag någonsin ätit. Inte för att Italien någonsin underlevererar på glassfronten… Hasselnöt, mandel, mörk choklad, pistage och lakrits hann jag smaka på i lördags. Choklad och hasselnöt var solklara vinnare.

H var helt besatt av alla små åkgrejor längs strandpromenaden, ni vet sådana där små bilar/bussar/båtar/tåg man stoppar ett mynt i, och sedan gungar och låter de ett tag. Tidigare under dagen hade vi bara lyckats skramla fram ett ynka 1-euromynt, till en ynka åktur i en racerbil. Efter middagen fick han dock äntligen åka flera stycken i rad, och han var så nöjd.

Det hade absolut varit trivsamt att spendera några dagar till i Lido di Camaiore. Bra mat, glass och solnedgång över Medelhavet räcker väldigt långt för att ge utslag på min trivselmätare. Men efter frukost igår var det ändå dags att dra vidare, bort från havet och in i tryffelland. Piemonte nästa!

Toscana, nästa etapp påbörjad

Toscana, nästa etapp påbörjad

Gårdagen blev relativt loj, på grund av dels en viss dagen-efter-problematik hos männen i resesällskapet, och dels rätt taskigt väder.

Dagens aktivitet var egentligen bara en lunch på Officina de bistecca, en köttkrog som drivs av någon sorts kändiskock/-slaktare som B läst om eller sett på tv.

På grund av att hela menyn var baserad på nötkött i olika former bad vi om vegetariskt alternativ till mig. Bad idea… Eller, det var ju tvunget, men det var verkligen riktigt trist mat jag fick. Med lite allmänt illamående på toppen hade jag ingen vidare upplevelse.

Men de andra – oh my gosh, vilken köttbonanza! Tartar, carpaccio, grillat kött i olika skepnader plus en massa tillbehör och vin, kaffe och avec för bara 50 euro per person. Personalen showade och den galne slaktaren själv sprang omkring och blåste i en tuta. Maten såg verkligen helt fantastisk ut, och resten av sällskapet hade köttkoma resten av dagen.

Sedan var det regnigt, och efter middagsvila tog vi bara en liten sväng in till Greve in Chianti och gick runt och försökte hindra barnen från att ta livet av sig genom att springa rakt ut i gatan, åt glass och köpte pizza med till hotellet.

Idag var det dags för avfärd mot nästa stopp, Lido-någonting-någonting utanför Viareggio, på Toscanas nordligare kust. Lite medelhav i ett par dagar innan vi vänder norröver igen var tanken, men regnet har fortsatt idag och verkar inte ge med sig, så det blir nog inte riktigt sol och bad som vi hade hoppats.

På vägen stannade vi lite längre söderut, i Montalcino, för lite sightseeing och inköp av Brunello-viner. Montalcino låg fantastiskt uppe på en höjd, med milsvid utsikt över ett böljande landskap som inte var fullt lika kulligt som Chianti.

Vi traskade runt, eller snarare över, staden. Uppför ändlösa trappor till något slags palats/monument/kyrka, och sedan nerför en lika ändlös som brant backe, tills vi hamnade vid ett torg där barnen rasade av sig, och sedan in på en restaurang med en spektakulär panoramavy över landskapet. Tyvärr var sikten lite begränsad på grund av regnvädret, men det var ändå mycket vackert.

image

När barnen ledsnade på att sitta på restaurangen ca 75 % genom måltiden tog jag med H ut. Jag hade blivit proppmätt och illamående efter bara halva min enda rätt, en ganska god tonfisksallad, så jag tog ut H för att låta B äta upp sin huvudrätt. Vi gick och tittade i skyltfönster.

Sedan kom även lille E med förälder ut. Varpå pojkarna drog igång varandra, och snart var det ett springkaos utan dess like. H springer rakt ut i gatan och lyssnar inte det minsta när jag skriker ”Stopp!” och ”Stanna!”. Efter att ha ryckt tag i honom halvvägs ute i gatan flera gånger, med kanonont i rygg och mage (sammandragningar?), bryter jag ihop fullständigt och gråter och skriker på honom, och på B som just kom gående. Mitt vid ett italienskt torg står jag och bara skrikgråter och  har total panik. Inte min finaste stund.

Men bara tanken på hur snabbt han skulle kunna ryckas ifrån oss, och hur liten hans egen förståelse för hur farligt det kan vara är, får mig att bli helt kall inombords. Folk kör ju inte lika försiktigt här som hemma, heller. Jag är livrädd och på helspänn hela tiden vi är ute och han kräver att få springa som 3,5-åriga E. När B bar honom mot bilen satt lillskrutten och upprepade ”Mamma lesse! Inte pinga gata!” Så lite begriper han ju, men just i stunden när han springer omkring är det som bortblåst.

Nu är vi på väg till nästa hotell, hopplöst försenade av riktiga störtskurar och bilköer. Förhoppningsvis får vi någon bit mat innan sängdags. H har sovit middag i bilen först en timme före lunch och nu tre (!) timmar efter, så det kan bli en spännande kväll/natt…

Sömnlös i Toscana

Sömnlös i Toscana

image

Hejsan! Här liggger jag och är alldeles vaken. Jag och lillfis somnade efter middagen, och sedan väcktes jag av pappan i familjen, som rumlade in på rummet en bit efter ett på natten, mer än lovligt rund under fötterna.

Männen i sällskapet stannade ute vid poolen och drack grappa och rökte cigarr under fullmånen efter middagen. På grund av graviditet var jag inte bitter över den ”arbetsfördelningen”, utan var rätt nöjd med att få gå och lägga mig och krama på lilleman. Mindre kul dock att bli väckt, och inte kunna somna om.

Har halsbränna, men orkar inte ta mig upp och leta fram novalucolen i ryggsäcken. Är törstig, men vattenflaskan på mitt skrivbord har ockuperats av någon sorts kryp (bärfis? liten kackerlacka?) och min insektsfobi gör att jag mest ligger på helspänn och lyssnar så att den inte börjar flyga (det där smattrande ljudet av skalbaggsvingar…hualigen!). Mannen snarkar och luktar sprit. Barnet snarkar och sparkas. Jag har ångest över jobbet. Klockan är fyra på morgonen.

Annars har Toscana verkligen levt upp till förväntningarna – kullarna med rad på rad av vinrankor, gamla stenhus, cypresser, olivlundar. Vyerna från vägarna är helt hänförande.

Vårt boende på Agriturismo Fattoria Santo Stefano är magiskt vackert på ett fantastiskt rustikt och lite fulslitet sätt. Vi har två små sammanlänkade lägenheter på ett helt våningsplan i ett av husen, med vackra gamla fernissade trädörrar och mörkbetsade antika klädskåp. Och jag bara älskar hur väggarna i vårt sovrum är målade i en ljus syrénlila nyans som skär sig enormt mot de aprikos-/rödblommiga gardinerna med turkos bakgrund, och de små bordslamporna med röd träfot och gul tygskärm. Att ingen varit här och fixat till en modern lantligt chic stil, utan att det bara liksom är.

Vi tog en liten utflykt idag, och besökte ett par närbelägna byar, Volpaia och Radda in Chianti. Mysigt och pittoreskt, och jäkligt varmt. Barnen hade inte sovit middag i bilen, respektive somnat i bilen strax innan ankomst till Volpaia, så de var inte alls i skick att äta lunch på finrestaurang. Det blev pasta i plasttallrik, uppvärmd pizzaslice och smörgås med skinka på uteserveringen till en enkel bar för vår familjs del. Men det gick ju bra det med. Plus för att det blev glass till efterrätt, minus för att gossen hade sönder resans andra porslinsfat. Sedan röjde gossen i en lekpark under min uppsikt, medan pappan besökte en vinaffär.

image

Efter hemkomst hängde vi vid poolen en stund, och vår lillskrutt visade sig vara en riktig badkruka. Poolen är inte uppvärmd, och vattnet var förvånansvärt svalt med hänsyn till de senaste dagarnas värme. Efter att han suttit på trappan och tvekat en lång stund drog jag till slut bara ut honom, varvid han strax skrattade stolt över att han ”simmade” (iförd armringar och med ett fast grepp om mammas händer.

Vi hade bokat in middag på plats, och det var enormt skönt att slippa ta sig ut till byn med två trötta småtroll. Är det inte den ena som krisar vid matbordet, så är det den andra. Och om en inte sitter stilla, så gör inte den andra det heller.

Efter fantastisk antipasti med burrata, tryffelkex, bröd med hemgjord pesto, pecorino, oliver och annat picklat grönt fick vi in primo form av ett enormt fat med enkel, men mycket god, pasta i tomatsås. Secondon var rostad kyckling och rostad potatis. Tyvärr alldeles fnösketorrt, och på italienskt vis helt utan smörjmedel i form av sås eller sallad. Resterande sköljde såklart ner det hela med gårdens egna vin, som verkade klart acceptabelt. Efterrätten var något slags kaka med vindruvor (med kärnor och allt) ovanpå, smaksatt med rosmarin, och lite glass till. Spännande smaker, men kakan var ganska svårtuggad.

Rosmarinen växer för övrigt som formklippta buskbollar och en stor klippt häck runt trädgården här på Santo Stefano. Tittar avundsjukt, och grubblar över hur jag ska få min uppstammade lilla planta hemma att överleva vintern.

Nu är klockan snart fem. Skalbaggen/bärfisen/kackerlackan har lämnat min vattenflaska. Jag ser den inte, men jag hör hur den flyger till då och då alldeles i min närhet. Kanske är den på väggen bakom min kudde? Törs inte titta.

Knyttet har varit mer stilla än vanligt idag, och bara känts av litegrann några få gånger. Tycker inte om de dagar när det är så, jag vill känna hen sparka och leva om ordentligt, hela tiden. Har gått in i vecka 29 nu i natt.

Över Alperna och in i Italien

Över Alperna och in i Italien

Efter en hel dags nötande i upp till 30-gradig värme längs tyska Autobahn äntrade vi slutligen Österrike, där bergen började nalkas i fjärran.

H var ganska nöjd hela dagen, och sov i tre omgångar mellan stoppen för fika (glass!) och lunch (KFC – jag känner mig fortfarande flottig!). Annars satt han och pratade och sjöng, pysslade med någon leksak eller räknade fingrar (”ett, tå, sex, suu, åtta, nio, sex, nio, nio…”, 6-7-8-9 får han nästan alltid i rätt ordning, annars är det ganska random efter 1). När vi närmade oss mål hade han dock tröttnat och gnällde lite över att han ville kramas. Efter att jag berättat att vi snart var framme vid hotellet satt han och upprepade ”kjamas tellet” som ett mantra.

Middagen blev smått kaosartad med en 2-åring och en 3,5-åring som suttit stilla hela dagen. Klockan hade hunnit bli åtta, och de rasade runt och klättrade på inredningen. H åt dock ändå bra av sin spaghetti med köttfärssås (alltid ett säkert kort). Men det är lite svårt att få honom att sitta still i en barnstol och äta när den äldre kompisen sitter i soffan med oss vuxna, och dessutom har ännu mindre tålamod att sitta still och äta än vad H har…

Vi övernattade på Lärchenhof i Lermoos, där vi bodde bekvämt i stora lägenhetsrum som föreföll i princip nyrenoverade. Inget alls att klaga på, och frukosten var bra, med nybakade frallor av rosenbrödstyp (fast stora som vanliga frallor), massor av fräscha pålägg, ägg och yoghurt med müsli/flingor. (Kaffet borde dock inte ens ha fått kallas kaffe, värsta blasket, och juicen var som saft, d.v.s. heelt normalt på kontinenten.) Allt som allt ett bra och prisvärt hotell för en övernattning.

image

Vi lämnade Lermoos direkt efter frukost, vilket kanske var synd med hänsyn till vilken enormt pittoresk by det är. Där vi bodde i utkanten var den väl inget särskilt, men vyerna när vi körde igenom byn och ut på andra sidan var galet vackra.

Därefter började en lång och mödosam klättring upp över bergen och in i Italien. (Vi passerade först österrikiska godbitar till ortsnamn som Arzl-im-Pitzdal och Prutz, som jag tyckte var hysteriskt roligt = mycket låg humor.) Efter vad som kändes som en evighet längs smala serpentinvägar rakt uppför berget (dessutom fyllda med cyklister – galningar!) nådde vi slutligen Stelvio, eller Stilf, på 2 760 meters höjd. Där över trädgränsen var det ett syrefattigt och kyligt marslandskap som mötte oss, och vi tog en grillad korv vid en korvkiosk innan vi fortsatte färden nedåt. Vägarna ner på andra sidan var bredare och mycket mindre skräckframkallande än de vi åkte uppåt, så det blev en smidig färd ner genom det italienska Sydtyrolen. Landskapsporr på hög nivå med alpsjöar, berg och klättrande vinodlingar.

image

Det randiga på vissa bilder är gravidmagen som avspeglas i bilrutan jag fotar igenom 🙂 H sov mycket i bilen även denna dag.

Efter ytterligare lite körning kom vi fram till Sondrio, och vårt natthärbärge på ett B&B som heter Ca’viro,  i den bredvidliggande byn Albosaggio. En ren och trevlig lägenhet för oss alla sju (efter att eftersläntraren och ungkarlen C, som flugit ner en dag senare, sammanstrålat med oss), med den enda nackdelen att vi måste ta oss in till staden för middag.

Ungarna fick rasa av sig på ett torg både före och efter middagen, vilket dock hjälpte föga när det kom till att få middagsro. Jösses vilken cirkus! Ingen av dem åt just något, och det var stök och bråk hela tiden. Men maten på restaurang Olmo var god. Övriga åt risotto till primo och oxfilé till secondo. Jag åt en god karjohansvampspasta till primo, och en liten del av en blandsallad (som egentligen var en side order till kötträtterna) när de andra åt secondo. Det var en utpräglad köttrestaurang, och en oxfilé well done hade jag ju inte velat ha även OM jag hade orkat. Men jag kommer aldrig att begripa det italienska matsystemet, det är ju helt omöjligt att äta mer efter en pasta! Jo, lite glass på torget efteråt, förstås…

Jag och H och Doomoo-kudden har på något sätt lyckats sova ihopvikta i en enkelsäng, och nu är det strax dags för frukost och avfärd igen. Besök på några vingårdar är på schemat här i Valtellina innan vi ger oss av till Toscana och resans första längre stopp.

Ha en bra dag!

Efter en natt ombord…

Efter en natt ombord…

…är jag ganska mör och trött. Vi hade en trebäddshytt, men valde att bara använda de två underslafarna. H skulle ju knappast nöja sig med att ligga själv i en slaf ändå.

Plats för amningskudden fanns inte, så jag lade mig in mot väggen, och hoppades att H skulle nöja sig med min ryggtavla som sällskap, bara han fick tillgång till håret. Och det gjorde han i och för sig. Tills han plötsligt – när jag nästan somnat – högg tag i hela hårmanen och bara DROG. Jag trodde han skulle dra av hela alltet, och försökte desperat få honom att släppa utan att bli alltför hårdhänt. B fick hjälpa till att lossa illbattingen, och lyfte över honom till sin slaf. Där han såklart inte stannade.

Till slut sov vi i alla fall, utan alltför smärtsamma luggningar. Barnet låg plötsligt hos sin far när jag vaknade till på morgonen, så jag hade tydligen haft bädden för mig själv åtminstone en del av natten.

Men sängen var en hård brits, och kudden som en platt tegelsten, så någon större bekvämlighet var det ju inte fråga om. Jag nojar lite över att rulla över på mage och mosa Knyttet när sängen är för hård. Jag sover fortfarande lite halvt på mage, på sidan med det ena benet uppdraget och kroppen halvt över på magen. Så när Knyttet inte vaknade direkt imorse var jag lite spänd. Efter att vi ätit frukost och rullat av färjan drog hen dock igång med några raska sparkar, så hen hade tydligen bara tagit lite sovmorgon.

När vi kom till frukosten på färjan var allt tomt och igenbommat. Paniken spred sig tills vi lyckades uttyda skylten som sa att frukosten inte öppnade förrän 07.30 på söndagar. Andra dagar stänger den 07.00, så ett tag trodde vi att vi hade missat frukosten. Istället var vi alltså för tidiga. Det har nog aldrig hänt oss.

En blekrosa gryning och sedan vackra vyer över havet och in mot Travemünde ackompanjerade sedan vår frukoststund. Stödstrumporna är på, och idag ska vi korsa hela Tyskland!

image

Äntligen på väg!

Äntligen på väg!

Första resdagen är snart avklarad, när vi nu närmar oss Malmö och färjan som ska ta oss till Tyskland medan vi sover.

Skåne ligger beckmörkt utanför bilen, och lilleman har till slut givit upp sin envig mot sömnen, efter att ha suttit och sjungit och pratat för sig själv i två timmar, och försökt hålla sig vaken trots uppenbar trötthet. (Denna långa mening omfattade så klart en paus för att trösta den lille, som vaknade till och smågrät.)

Vi lämnade våra hemtrakter norr om Stockholm i eftermiddags, efter en förmiddag av frenetiskt packande och krisande över saker som inte kunde lokaliseras. Vi stannade vid Täby C för att plocka ut kontanter i euro, och proviantera för bilandet med kex, klämmisar, bananer, vatten och godis. Sedan bar det iväg på riktigt. Någon timme efter tänkt schema, så en kombinerad lunch/middag fick köpas från Max och intas i bilen.

Sex timmar senare är vi nu framme vid hamnen i Malmö, där vi ska tanka innan vi rullar ombord. Jag har nöjt noterat att jag lärt min son väl, för han utbrister självmant ”Sluta gasa!” när pappans fot blir lite väl tung på pedalen.

Så första resdagen har förlöpt väl. Troligen har vi med oss det mesta vi behöver, och ingen har fått några större sammanbrott. Förhoppningsvis får vi nu en lugn natt, och vaknar utvilade i Tyskland imorgon. Det blir en intensiv resdag till, som ska ta oss till Lermoos (eller är det Leermos? Leermoos?) i Österrike för en första övernattning på kontinenten.