Trysil – dag 2

Vi börjar komma in i semesterlunk. Trodde jag, i alla fall. Åt frukost, V somnade i vagnen. Storbarnen fick leka i lekrummet en stund.

Natten var prövande. Med V som vaknade 00:30 och sedan härjade på tuttarna på ett missnöjt vis. Sedan började L rulla emot bebis, vaknade till och blev kränkt över att flyttas nära pappa, och började sparka mot bebis. Sedan var klockan 03, och H kom trippande. Före 04 sov jag nog igen, men vid 06:20 vaknade barnen för morgonen.

Så jag tänkte rulla tillbaka den sovande V till rummet. Lägga mig och sova middag i sängen med L. Men V vaknade. Och ville inte somna om. På hela dagen. Farmor kom tillbaka efter att ha lämnat H på skidskolan, och erbjöd sig att passa henne lite så att vi fick sova. Men det blev bara en liten stund, sedan vaknade L och hörde att H kom tillbaka från skidskolan.

Vi gick till badet medan farmor hade V, sedan åt vi middag på hamburger/bowling-restaurangen. Jag och L avvek direkt efter varmrätt, eftersom vi båda desperat behövde sova. V hade ÄNTLIGEN slocknat i sin vagn, och fick stanna kvar med sällskapet.

Nu är det natt, och jag har legat vaken i ett par timmar efter att ha tagit upp V för nattens amningspass. Ska försöka somna om, men tror bebis har bajsat, så måste nog styra i det först. Hon fick rätt mycket ersättning igår, tre ”hundraflaskor” efter att ha varit nöjd med bara en flaska om dagen i några dagar med mycket amning. Det är sällan hon får flaska mer än två gånger de dagar vi är tillsammans hela tiden, men det varierar så klart. Vissa dagar är hon hungrigare än andra.

38 dagar kvar till BF – hem ljuva hem…

Så blev det måndag och hemresedag. Och resan gick faktiskt bra, denna gång också. Eller så är det bara jag som blivit mer slapp/avslappnad… Jag lyckades packa ur och montera ner barnvagnen i dess beståndsdelar och få barnen på plats på tåget utan vare sig större missöden eller överdrivet mycket perspiration. Och jag lyckades få ihop hela ekipaget igen innan vi rullade in på Stockholms central.

So what om L då satt på bordet en stor del av resan, att det åts ohemula mängder russin och att jag fick läsa ”Var är Göran?”, ”Alla tre på förskolan Ärtan” och ”Vem är borta?” om och om igen för att L inte skulle bråka med H om paddan?

Det känns skönt att ha resan avklarad, och att veta att jag inte har några fler sådan här fysiskt ansträngande aktiviteter kvar som preggo. Allt bärande och släpande och lyftande och gående och total avsaknad av bekväma sitt- och sovplatser som en långhelg hos min mamma innebär är slitigt för kroppen. Men som alltid är det underbart att se barnens glädje över att få vara med mormor.

Hoppsan var ovanligt lugn hela dagen idag också. Nästan så att jag började fundera på om det var läge att ringa förlossningen och höra om jag borde komma in för en koll. Två dagar med knappt mer än en enstaka puff då och då, inte alls likt min Hoppsan. Å andra sidan så var hens rörelser idag helt normala för mina andra barn när de låg i magen, och de har ju klarat sig fint. Så jag avvaktade, och under kvällen har Hoppsan varit lika livlig som vanligt. Hur orkade jag ens med de andra två gångerna, då sådana här dagar var mer regel än undantag? Förhoppningsvis fortsätter den här graviditeten utan vidare nojor, nu när det bara är slutspurten kvar.

Väl hemma var ungarna såklart övertrötta och vimmelkantiga och sådär störda av uppbrottet från vardagen som bara barn kan bli. Så nattningen blev ett utdraget projekt med två mammiga och svårlugnade små. Som inte ville nöja sig med pappan, trots att de båda uttryckt saknad och längtan efter honom under resan. H mer rättframt, med uttalanden om att han saknat och längtat efter pappan, och L genom att ha frågat om pappan lite diffust under helgen, till att under måndagsfrukosten utbrista ”Pappa vägen!?”. Vart har pappan tagit vägen?!

Hur vi ska lösa denna situation på fem veckor är högst oklart. Två barn som inte vill annat än att sova med sin mamma. Och en bebis på det snart…

41 dagar kvar till BF – ny vecka 34+0,

Fredag betyder ny-graviditetsvecka-dag, och denna gång säger vi hej till vecka 35. Hela 85% av graviditeten är avklarade, och det börjar faktiskt dra ihop sig.

Jag minns tillbaka till samma tid i graviditeten med L. Då var jag supertrött, H hade vattkoppor och vi var mitt uppe i en kontorsflytt. Mitt liv just nu känns lätt i jämförelse, trots ett psykiskt mående som inte direkt är på topp. Gravidhormonerna tar faktiskt udden av stress och ångest, men det är mycket annat som ligger och gnager på ett mer lågintensivt sätt och på ett djupare plan.

Resan till mormor när jag var i slutet av graviditeten med L var precis samma datum som nu, men alltså ett par veckor senare i graviditeten (tror det skiljer 12 dagar på officiellt bf mellan L och Hoppsan) så klapp på axeln till mig själv för liiite bättre planering denna gång.

Vi har alltså inlett den trettiofemte veckan med att åka tåg från Stockholm till Örebro, jag och båda (alla tre) barnen, för en långhelg hos mormor.

Jag beslutade mig i sista stund för att ta med Donkeyn i monoläge (med ståbräda) för att slippa bära någon packning. Mja, halvbra val, för den varukorgen är banne mig nästan oanvändbar. Skötväskan gick i sidokorgen, men ryggsäcken jag hade resten av packningen gick inte ner i ”stora” varukorgen. I vart fall inte utan att framhjulen plötsligt blev osvängbara. Men det gick i alla fall.

Barnen klarade tågresan helt okej, och mamman med. Det är ju alltid svettigt med på- och avstigning på grund av SJ:s barnvagnsfientliga inställning att inte ha några barnvagnsplatser, och att vagnar måste tömmas, plockad isär/fällas ihop och brötas upp på någon bagagehylla. Men vi klarade oss på och av på något sätt, och under tågresan åt ungarna russin, drack festis, lekte med bilar och hörde några pixieböcker. Sista halvtimmen räddades av paddan, som de (nästan) klarade av att titta på tillsammans.

Och jag klarar resorna bättre nu med inställningen att jag inte längre kommer att få någon lugn stund under de två timmarna det tar, att bara glömma att kunna glo på telefonen eller bläddra i en tidning, utan bara interagera med barnen konstant. Det tog mig ett tag att inse att de slappa resorna då bebis-H sov i bärsele hela resan är ett minne blott.

Veckan som gått har graviditeten varit rätt lätthanterlig. Igen. De första tendenserna till förvärkar och/eller fixeringsilningar har dykt upp, men de är inte förknippade med någon riktig smärta. Jag har börjat få lite bekymmer med att gå längre sträckor eller i lite snabbare takt, för då stramar och smärtar det i nedre delen av magen. På dagen idag slog också den gamla nervsmärtan uppe i vänster höft/ljumske/överlår till på riktigt för första gången denna graviditet. Promenaden på dryga 3 km i ett svep med fullastad barnvagn var uppenbarligen lite längre och tyngre än vad jag vant mig vid de senaste veckorna.

Jag har känt mig mer alert och vaken än på länge, i alla fall stundvis.

Hoppsan bökar runt regelbundet, och har kännbart börjat fylla ut magen. Jag har börjat längta, och vill gärna boa och förbereda, men hinner och orkar mindre än jag skulle vilja.

Apparna förtäljer inte längre mycket. Hoppsan är mer eller mindre leveransfärdig, och ska mest lägga på sig lite i vikt och längd. Lite avslutande fix på hjärna, nervsystem och immunsystem sysslar hen med, och kissar och lagrar bajs, men det är en rätt färdig bebis därinne.

Stor som en kokosnöt eller ett savoykålhuvud, 2,4 kg och ca 47 cm, ska hen vara.

46 dagar kvar till BF – hemmapyssel och sovbesvär

En vanlig ledig söndag idag, och här har det inte hänt mycket utöver lite pyssel hemma.

Mest boande förtäckt till städning, då jag röjt undan i en garderob som mest innehållit bärselar, regnskydd och annat bebisrelaterat, och börjat gå igenom den antika kistan där det ligger en ansenlig samling åkpåsar och liggdelstyger.

Tre barnvagnar ska avyttras (aaaany day now…), så jag har även haft anledning att leta efter diverse originaltillbehör till dessa. Herregud, vad med grejor jag samlat på mig! Och nu är det redan dags att börja planera för en framtida avveckling av bebisprylsamlingen. En enda liten gynnare kvar, och en hel del …överflöd… kan jag ju säga att jag har. Vilket inte hindrar mig från att villhöva och köpa ytterligare grejer, för en måste ju ändå passa på när jag nu har så mycket kunskap om vad jag faktiskt tycker om och tror att jag kommer att använda.

Jag tror och hoppas att jag kommer att bära trean mer än de tidigare. Det är ju ändå så himla mysigt, och rätt vad det är så är de stora och chansen är förbi. L kan ju bäras på ryggen fortfarande, men det är inte ofta det blir aktuellt.

I övrigt så sovstökar hon, och envisas med att vakna så fort en ska smyga upp ur sängen efter att hon somnat. Och just smygande upp ur sängen är inte direkt mammans starka sida just nu. Även om jag känner mig förhållandevis smidig så är det ju ett visst mankemang, det här med att resa sig upp med en gigantisk vattenballong och en bebis fastmonterad på framsidan. Jag nattade henne både till vila och till natten idag, och det har väl tagit en sisådär fem och en halv timme totalt. Även om det till stor del även bestått av att mamman fått sova så är det ju en rätt stor chunk av söndag som bara försvunnit.

Vi hann med en tur till parken och en tidig middag på stan under seneftermiddagen, och jag fick en (trolig) avskedsrullning av MB Terrain. Det var första gången på länge jag körde den, och det var konstigt att se hur mycket L plötsligt ”vuxit i” den. Jag har även insett att jag troligen inte ens har recenserat den, fast jag rullat den i 2-3 år. Måste komma ihåg att göra det. En himlans trevlig vagn, som nu dock ska få göra plats åt något nytt.

Nu dags för jobbvecka innan det bär av mot Örebro och mormor på fredag. Favorit i repris att klämma in en resa dit i slutet av graviditeten. Men förra gången hade jag bara ett barn med utöver det i magen. Denna gång två. Men det reder sig nog. Det enda jag saknar är en vettig vagn att resa med, för SJ är ju inte direkt barnvänligt i det att vagnar måste fällas ihop under resan. Inte så lätt ordnat för preggo med två småbarn som ska hållas ordning på vid påstigning… Och vagn som är både lättfälld, bra för långpromenader, har syskonmöjlighet, är smidig i kollektivtrafik OCH har bra med packningsutrymme har jag inte lyckats hitta. Har sneglat på Uppababy Vista för detta, men plånboken säger nej. Just nu i alla fall. Denna resa blir det nog en mindre vagn med ståbräda, typ Bugaboo Bee3, och packningen får jag bära på ryggen. (Yay…)

H har varit helt kollrig över att vi ska till mormor. Hela helgen. Fast det varit en vecka kvar. Vi får nog sluta berätta om kommande roligheter, för han blir verkligen FÖR uppspelt alldeles för lång tid innan det är dags.

Nåväl. Dags att planera lite inför veckan, och sedan fortsätta sova, efter L-relaterad sovstund 19-23. Halva natten avklarad redan där, egentligen.

Den långa väntan på hotellfrukosten…

Igår var vi och firade en bemärkelsedag i familjen, med middag och övernattning på Såstaholm.

Och, ja… Det är ju som det är att resa bort på sånt här med två små barn i släptåg. En snabb ankomstdrink, med ett sprucket vattenglas och några nävar pulvriserade chips som följd. Ganska snabbt två små som inte hade lust att sitta stilla vid ett bord.

Lite härjande på rummet, som var väldigt fint men också väldigt icke-barnanpassat. Porslinsfigurer och speglar överallt, och en lampa med prismor som hängde ungefär 40 centimeter ovanför mitten av den bäddsoffa som bäddats ut till barnen i ett separat litet rum. Ett lamphänge åkte av inom en kvart… Ett varsitt litet gosedjur på sängen var dock en väldigt gullig gest!

Middagen var sedan riktigt bra, serverad i en av de trevligare matsalarna jag varit i. Mycket textilier i vilsamma guldbeiga toner, och riktigt dämpad belysning, med oljelampor brinnande på borden. Precis min smak, det finns inget jag tycker sämre om än att äta i hemska, kala och fullt upplysta lokaler med typ hårda bänkar att sitta på.

En förrätt med matjessill och rökt löjrom (tyvärr serverad i en burk, vilket jag tycker är ett snyggt, men väldigt opraktiskt, oskick som praktiseras på många restauranger nuförti’n – så svårt att äta ”snyggt” ur) följdes av piggvar med potatispuré, brynt smör och hasselnötter, och en ängssyresorbet med krusbär och mandelkaka. Desserten var dock lite väl syrlig, och hade behövt lite mer smak av den vita choklad som fanns i menybeskrivningen. Hörs det att jag börjat tycka om mat igen, efter flera långa månader av aversioner mot allt?

Barnen skötte sig förhållandevis bra, och mumsade på plättar med färska blåbär, hallonsylt och grädde, följt av glass med färska hallon. Men det är ju ändå en konstant anspänning att äta ute med dem – alla mina känselspröt ständigt riktade åt deras håll, så jag kan inte alls hänga med i någon konversation, medan jag kastar i mig maten (för vem vet när det blir kris och panik). När de väl ätit upp allt blev det ändå lugn och ro under vuxendesserten, med två mycket trötta barn som satt och tittade på varsin padda/telefon.

Sedan blev det världens snabbaste nattning, då både barn och mamma sov (i stora sängen såklart) inom fem minuter. Pappan fick fortsätta umgås med sällskapet lite till över kaffe och avec. En fördel med att vara preggers är ju att det inte direkt är någon uppoffring att vara den som går tidigt till rummet med barnen. Eller, om jag ska vara ärlig så gör det mig sällan något i vanliga fall heller…

Nu är det morgon. L vaknade vid 05, sovgosade till 06, då hon väckte storebror och började dagen på riktigt. Nu är klockan efter 07, och inte förrän 08 öppnar frukosten. Som mycket generöst är öppen till 11, men det är ju föga intressant när en har småbarn med… Eller är gravid och älskar frukost över allt annat, och vill ha det GENAST när en öppnar ögonen…

Snart bara en halvtimme kvar, så nu kan jag i alla fall börja med påklädning inför avgång mot frukost.

Såstaholm, som var en ny bekantskap för mig, får gärna besök av oss igen. Men hellre utan barn. Fin miljö, bra service, vackra rum med sköna sängar och pösiga duntäcken, kanongod mat i trivsam matsal. 4 av 5 stjärnor från mig om barnen räknas bort, som familjeresmål 3 av 5.

Mallorcaresan – all inclusive med två kids plus preggo

Jag har ju helt glömt bort att berätta mer ingående om vår semesterresa till Mallorca. Så det får bli dagens inlägg.

(Jag känner mig för övrigt mycket duktig som börjat blogga i princip dagligen igen, för det är så kul att kunna gå tillbaka i tiden och se vad vi sysslat med för ett år sedan, eller två. Eller tre, för nu är det faktiskt mer än tre år sedan jag startade den här lilla plattformen för mig att dokumentera vårt lilla liv, och bara få ”prata av mig” om allt som rör sig i mitt huvud utan att behöva nöta hål i huvudet på någon annan stackare.)

Men resan var det. En ganska spontan grej som mest orsakades av att det var hell on earth att vara hemma med två förskolelösa förskolebarn under den varmaste sommaren i mannaminne. För varmt för att leka ute på dagarna, och de klättrade på väggarna hemma. Eller i alla fall på möblerna och mamman, när de inte slogs eller bara ropade ”mammamammamammamamma” konstant. Och jag var för gravidtrött för att orka underhålla dem, och B var bara… trött.

Vi slog oss ihop med våra vänner från Eskilstuna, ett par med en femåring, och bokade en all-inclusiveresa till Mallorca och Alcudia, hotellet Zafiro Bahia. (Äntligen, äntligen har pojkarna börjat kunna leka riktigt bra tillsammans, trots nästan 1,5 års åldersskillnad.)

Nedresan

Vi inledde resan med att stuva in barn och packning i bilen på måndagskvällen, åt McDonaldsmiddag i bilen och checkade in på hotell nära Arlanda. Vi har inte långt dit, men eftersom charterflyg ofta går på helt okristliga tider, och det dessutom var erbjudande på en hotellnatt plus garageparkering hela veckan kändes det som ett bra alternativ jämfört med att få upp ungarna mitt i natten för att åka till flygplatsen. Vetskapen att vi föräldrar förmodligen hade spenderat natten med att packa istället för att sova gjorde också att det kändes bra att ha tvingat fram ett slut på packningen i vettig tid kvällen innan.

Det var Qualityhotel vid Eurostop, ni vet det f.d. stora köpcentrumet vid Arlanda, som nu mest är helt öde? Det var märkligt att gå igenom ett helt igenbommat köpcentrum för att komma till själva hotellet, och garaget var bland det skitigaste jag sett. Men hotellet var helt okej för en övernattning, och bilen stod tryggt inomhus medan vi var borta.

Det blev dock dramatik på hotellrummet, när jag och barnen gick upp för att sova, och B dröjde kvar för en törstsläckare med resesällskapet. H klättrade upp på överslafen i den nedfällbara våningssängen på rummet, och lyckades trilla ner mellan säng och vägg och fastna hängande halvvägs igenom, med magen i kläm. Det tog en låång stund för mig att i mitt gravida tillstånd häva mig upp på överslafen (stege saknades, det var en ganska låg säng, men bra hög att häva sig upp på med gravidmage). Alla grät och skrek (även mamman, som p.g.a. hormoner är lite känsligare, framför allt vid fara för barnen) och B svarade inte i telefonen. För när jag väl kommit upp på överslafen GICK DET INTE ATT DRA LOSS BARNET! Han var helt fastkilad, och skrek och grät att det gjorde ont. Till slut kom i all fall B upp, och vi kunde gemensamt få loss H genom att jag knuffade upp benen från underslafen medan B drog uppifrån. Allt väl, och ett blåmärke över höften var den enda skadan på H.

Klockan fyra på morgonen var det dags att stiga upp, och få en snabb frukost innan transferbussen till terminalen gick vid strax efter fem.

En liten (eller kanske ganska stor) del av mig frossade i skadeglädje över att det var min tur att släpa upp dem ur sängen när de var så här trötta… Såklart blev det så att jag och barnen sov i den ganska smala dubbelsängen, medan pappan förvisades till den olycksbringande våningssängen. Tanken var ju att H skulle sova i underslafen (det fanns inget sidoskydd whatsoever på överslafen) men efter dramatiken ville han helst krypa upp till mamma. (Vi kör fortfarande med nattblöja på H, även om han i princip ALDRIG har några olyckor i den. För att det är så ofantligt otrevligt att behöva vakna i en pöl av kiss när vi samsover, och det hände ett par gånger när vi slutade med blöja helt.)

Väl på flygplatsen gick allt smidigt (med undantag för att det SÅKLART var preggot med barn och barnvagn som råkade ut för slumpmässig kontroll vid säkerhetskontrollen). Bagaget checkades in, vi hann få en kaffe på ett kafé nära gaten, fällde ihop vår Babyzen Yoyo precis vid gaten och bar ombord den som handbagage, medan L sattes i en bärmojäng under tiden.

Eftersom vi inte hade tänkt bära alls på plats, utan bara hänga på hotellet, tänkte jag att EasyHug skulle vara smidigast och mysigast för den korta stunden mellan gate och säkerhetsbältesspänning på flygplanet. Men den funderade verkligen inte alls bra med L, trots att jag vill minnas att jag använde den med H i ungefär samma ålder. Det är en jättesmidig bärsjal/slinga bestående av två breda tygringar som sätts i kors över överkroppen, och sedan sätts barnet i krysset precis som när en bär på mage med bärsjal. Men eftersom det är två fasta tygstycken måste storleken vara perfekt för både mamma och barn, och det verkar den helt enkelt inte ha varit med L, och med mig i nuvarande utformning. L vägrade dessutom att sitta med panelerna över ryggen och armarna ut under, utan skulle absolut ha hela överkroppen fri, vilket såklart bidrog till att easyhugen inte satt bekvämt; jag fick ont i ryggen nästan direkt.

Flygresan gick okej. Det är ju alltid svettigt att åka med ett barn i knät, inte bara bokstavligen, utan även bildligt med hänsyn till hur svårt det är att ordna med saker som behövs när en har en vilt krängande anakonda i famnen. För att inte tala om när fyra personer skulle få mat, och det fanns tre bord totalt, men ett inte gick att använda på grund av att det satt ett barn i vägen. Så allt för fyra personer skulle fixas på två bord.  Och mitt i detta en ettåring och en treåring som ska hanteras på minimalt utrymme utan att mat och dryck hamnar i någons knä. Barnens mat kom lite före, och det var mest ett onödigt stökmoment, för ingen av dem åt mer än lite av brödet och någon enstaka tugga köttbullar med mos. Sedan fick jag äta supermegasnabbt medan B höll i L, och sedan fick B sin mat fem minuter senare medan jag tog över L. Men båda barnen skötte sig överlag bra. Ingen krisade utöver lite svårt att sitta still och lite gnäll över ont i öronen från H vid landningen.

Efter landning gick allt återigen smidigt, och vi hamnde på en transferbuss utan incidenter. Det tog ungefär en timme från flygplatsen till hotellet utanför Alcudia, och hela familjen sov större delen av resan.

På hotellet

Boendet

Hotellet, Zafiro Bahia, var jättefint. Snyggt och prydligt och stort. Jag har inga bra helhetsbilder, men den som är intresserad kan ju kolla in det på Tripadvisor eller hos Ving, som vi reste med.

Vi hade ett trevligt rum med utsikt mot havet (fast med en lekpark, minigolfbana och påfågelhägn emellan). Rummet bestod av ett sovrum, ett vardagsrum med pentry och ett badrum (hos Ving kallades det ”tvårumslägenhet med balkong och havsutsikt”). Det var rymligt, och hade dörrar till balkongen både från sovrummet och vardagsrummet. Ett extra plus var en stor ”walk-in”-garderob i hallen, där både barnvagn, resväskor och skor kunde stuvas undan. Minuset var brist på väggkrokar och eluttag. Om en ville ladda telefonen bredvid sängen fick en först dra ut sladden till bordslampan på nattduksbordet, och så pass långt söderut blir det MÖRKT på natten även på sommaren.

Vi hade fått upp en sådan där portabel spjälsäng till L, vilket ju kändes som en bra service. Fast de ringde förstås upp på rummet dagen efter och meddelade att den kostade 4 € per natt extra… Vi beslöt att behålla den, men hade inte heller mycket till val eftersom hon inte hade fått plats någon annanstans. Inget av barnen ville sova i bäddsoffan i vardagsrummet, och alla fyra fick inte plats i dubbelsängen, och någon annan extrasäng fanns inte. Lilla fröken hindras förstås inte av en babysäng längre, utan klättrade helt sonika över kanten på sängen när hon hade sovit färdigt eller ville ha lite mammagos. Hon bara slängde ena benet över kanten och hävde sig upp i stora sängen bredvid.

Annars har jag inget annat än bra saker att säga om boendet på hotellet. Kanske att städningen kändes lite halvhjärtad ibland, men inte så att det lämnades smutsigt eller så.

Utsikt dagtid.

Utsikt soluppgång.

Herr Påfågel, som bodde med tre (tror vi) fruar och sju ungar i hägnet utanför huset. Påfåglarna hoppade och flaxade fritt över staketen runt hägnet, och var lika mycket på minigolfbanan och lekplatsen som innanför, så hägnet var nog bara till för att hålla folk ute så att fåglarna fick vara ifred, snarare än att hålla fåglarna inne. Recensionerna på TripAdvisor nämnde ofta påfåglarna som ett störande moment, men de förde inget oväsen alls under veckan vi var där.

Chilla i luftkonditionerat rum med padda. Inte så dumt efter en dags bad och bus.

Maten

Det ska inledningsvis göras klart att jag är – även som icke-gravid – kräsen med mat. Nog hemfaller jag åt skräpmat ibland, men i grund och botten är jag en matsnobb, det är bara att erkänna. Jag avskyr i princip allt som är rester, har varit fryst, har varmhållits, består av undermåliga råvaror etc. Jag rynkar på näsan åt juice från koncentrat, boxviner, margarin, utländskt och/eller fryst kött samt färdiga såser. Ett ”favorithatobjekt” är det jag brukar kalla kantinmat. Sådant som typiskt sett serveras på bufféer. Tillagat för massor utan kärlek och övergivet i stora plåtbleck som det sedan slafsas ifrån. Att en all-inclusivesemester legat långt ner på min önskelista är därmed inte så konstigt.

Men sedan är det det där med att vara iväg och äta med två illbattingar. Att njuta av mat förekommer liksom inte när de är med. Det gäller att få i sig något ätbart snabbt, och bättre mat ökar bara irritationen över att inte få avnjuta den i lugn och ro. Och en resa där en måste hitta en lämplig restaurang för varje måltid med två trötta och/eller hungriga barn? Nej. All-inclusive it is.

Matdagen på hotellet började med en enorm frukostbuffé, där det fanns i princip allt. Till och med omeletter som stektes ”to order” med valda tillbehör (men omelett var inte gott för mig just då). Jag åt rostat bröd med ägg stekta ”sunny side up” och ett par små baconskivor på toppen de första dagarna. Perfekta ägg, brödet rostade en själv, men såklart kantinbacon som aldrig är jättekul. Sedan började halsbrännan leva livet lite väl mycket, och resterande dagar blev den en ostsmörgås och en skål grekisk yoghurt med valnötter, honung och torkad frukt. Det fanns massor av bakverk, men det varma och superfuktiga klimatet höll till och med mig borta från croissanterna. Några gånger hemföll jag åt churros med nutella som efterrätt, men det gällde i så fall att timea in en ny batch från köket, annars var det bara segt och trist. På det stora hela en kanonbra hotellfrukost, med de begränsningar en sådan alltid har vad gäller att saker kanske inte är hundra procent nygjorda, och att ingen stått och varsamt smörstekt varje pannkaka, ja ni fattar…

Lunch serverades dels på beställning vid poolbaren, eller ute på innergården vid en buffé. Vi valde i regel buffén på grund av enkelt och smidigt, och det var en mindre buffé, med ett lagom utbud av mat. Massor av grönsaker, pickles och sådant, några färdiga sallader, lite kött av olika slag som grillades på plats och lades upp vartefter, samt en massa annat såsom olika paella- och risottorätter, ris, pasta, köttfärssås och andra pastasåser, fiskrätter, diverse ”barnmat” i form av olika ”nuggets” och ”fingers”, pommes och pizzaslicear. Och en liten dessertbuffé. Barnen åt spaghetti med köttfärssås varje dag. Just bröd/smält ost/skinka är något som alltid fungerat genom mina aversionsrika graviditeter, så jag överlevde i regel på en pizzaslice eller två. Men de gjorde faktiskt riktigt god pizza, så jag var nöjd. Någon liten bit grillat ljust kött med någon sorts rostad paprikasås brukade också slinka ner.

Middagen var egentligen bottennappet av dagens måltider. Den serverades inomhus i samma restaurang som frukosten. Men det fanns uteservering både på fram- och baksidan. Och det är ett hett tips för alla som åker till detta hotell: se till att sätta er utomhus! Inomhus var ljudnivån outhärdlig, och det är just en jättestor buffématsal med absolut noll myskänsla. Utfordring à la skollunch. Utomhus är det däremot riktigt trevligt. Middagsbuffén var ganska spretig och  det var ganska svårt att kombinera ihop en vettig måltid eftersom saker även var placerade långt ifrån varandra och ibland utan sammanhang. Det fanns något påstått tema för varje kväll, men det märktes inte direkt av. Det fanns hur mycket olika slags mat som helst, från kallskuret och ostar till grönsaker till kött och fisk och grönsaksrätter och pasta och desserter och ALLT. Men mer kvantitativt än kvalitativt. Visst, det rena överdådet gjorde ju att alla hittade någonting de tyckte om, men det var nog ingenting som lämnade något intryck. Jag lyckades äta mig mätt varje kväll, och ungarna åt köttfärssås med pasta (H) eller ris (L), så det var ändå helt okej.

Jag har aldrig varit på all-inclusive tidigare, men vårt resesällskap intygade att det här hotellet matmässigt låg långt över de flesta liknande ställen som de varit på. Så det var säkert ganska bra, som kantinmat betraktat.

Vi testade à la carte-middagen vid poolbaren sista kvällen. Det var svårt att boka bord där, och säkert bara några få platser för gäster som egentligen var all-inclusive, eftersom de bara tjänade ett litet tillägg på de lyxigare rätterna och vinerna på oss. De andra vuxna i sällskapet var supernöjda med sina kötträtter, grillad entrecôte på ben respektive utan ben, samt bearnaise/ädelostsås och pommes. Jag åt en calzonepizza och var missnöjd, eftersom de proppat den full med lök (aversion), och pojkarna var nöjda med hamburgare, medan L var sjuk och inte åt någonting alls.

För egen del skulle jag helst inte ta all-inclusive igen, men smidigheten när barnen är med skulle nog ändå överväga i realtiteten. Det extra omaket och extra pengarna för att leta upp annan föda skulle inte vara värt det när barnen ändå förstör i princip varje måltid… Det var inte äckligt, och vi blev mätta, och det är ungefär där en får lägga ribban när en reser med barn.

I övrigt så fanns det glass och dryck hela dagarna, och ungarna åt både tre och fyra glassar om dagen. De två äldre visste snabbt var frysarna fanns och kunde själva smita iväg och hämta. Något jag saknade var kanske lite mer barnvänlig dryck mer lättillgängligt, typ äppeljuice eller något festisliknande. Juice fanns (utöver vid frukosten) bara om en gick till baren och beställde det. Läsk däremot, fanns i automater där barnen kunde hämta själva. Vi brukar inte låta barnen dricka läsk, men eftersom det äldre barnet fick dricka cola till måltiderna så kände vi oss lite tvungna att låta H få det också, och då framför allt när det var svårare att få tag på annan dryck. (Jag veet att juice och saft/festis också är sött, men det känns som att det ändå är mindre skit i det än i cola. Alla har vi väl någon område där vi försöker vara ”duktiga mamman”. Mitt är läsk.)

Badet

Det bästa med hotellet och semestern var förstås badmöjligheterna. Hotellet hade jättefina pooler, bl.a. en stor barnpool med bara 40 cm djup, full av stora och små rutschkanor och annat kul, bl.a. ett jättestort piratskepp med inte mindre än fem rutschkanor ner i poolen. H badade och lekte helt obehindrat i denna pool, och behövde knappt tillsyn, och även L hade jättekul i den minsta rutschkanan, där hon snabbt lärde sig att landa på fötterna när hon kom ner.

För de lite större barnen fanns en pool med en stor uppblåsbar halv glob, där de kunde studsa och åka ner i vattnet. Killarna provade några gånger när det inte var fullt så många större barn där, och hade jätteroligt. 5-åriga E kan ju redan simma, men H lärde sig först under resan att sparka sig framåt med armpuffar som flythjälp. Vi köpte en sådan där hajfena, men det var lite för avancerat för honom ännu, och han orkade inte hålla upp huvudet.

Jag har inga bilder från poolerna p.g.a. lite ofint att stå och fotografera när folk badar, men även där finns ju nätet att tillgå om någon är nyfiken på själva poolerna. Vi kunde inte vara mer nöjda med badmöjligheterna.

Den stora cloun var ändå havet. Det turkosa Medelhavet, som låg precis nedanför hotellet och poolområdet (vi snackar typ 50 meter ner till vattnet från den sista poolen). Själva stranden var dessutom jättesmal, bara några meter, men väldigt lång. Så havet var nära utan långpromenad över varm sand, men det var ändå inte så farlig trängsel trots mitt i högsäsongen. Att varva pool och hav omvartannat gjorde ju att en inte hann bli uttråkad heller.

Det var väldigt långgrunt, och det var lugnt och lättbadat hela veckan utan problem med stora vågor eller strömmar. Barnen älskade det (i alla fall korta stunder) trots att det salta vattnet ”maak blääh” (smakade blä) enligt L. Det simmade om kring massor av små fiskar, och det var jättekul att ta med lite bröd att mata dem med, då kom det hela stim runt en. Sanden var ljus och vacker, om än liiite grovkornig och inte helt silkeslen om en ska vara sådär riktigt petig. Sanden i Alicante, t.ex., minns jag som mycket mjukare. (Det svarta var någon sorts influten vattenväxtlighet, inget som störde alls.)

Det fanns badvakter både vid poolen och stranden, så det kändes väldigt tryggt allting också.

 

På det stora hela

Vi hade en kanonsemester i just den genren vi hade tänkt oss: bara slappa, umgås med barnen och bada. Vi åt frukost, badade (B och H), sov middag på rummet (A och L, som båda sov bättre än hemma denna bastusommar mht airconditioning), åt lunch, badade (alla), chillade lite/umgicks med sällskapet, åt middag och tittade kanske lite på musikunderhållningen som var varje kväll, sov.

Vi såg absolut ingenting av Mallorca utöver flygplatsen/det vi såg från transferbussfönstret/det vi såg på tiominuterspromenaden till ett apotek sista kvällen för att köpa febertermometer + paracetamol till L. Vi lärde oss ingenting om Mallorcas historia, mat- och dryckeskultur eller någonting. Vi var på resorten heela tiden. Och det var också en semester i sig. Att inte känna att en behövde se och göra en massa och liksom beta av saker på resmålet.

Gladast var nog detta bad- och glassmonster.
Den här var lite sjuk sista halvan av resan, och inte alltid gladast i stan, även om blåsorna inte dök upp förrän i samband med hemresan. (Förbannad vare du som tog med ett sjukt barn på flyget ner…) Men hon hade väldigt roligt också, framför allt i poolen.
Den här var lite trött och grinig och osocial (och väldigt fräknig), men väldigt nöjd med resan ändå.

Barnvagnen

Jag vore ju inte jag om jag inte dedikerade ett särskilt stycke till resans barnvagn. Vi nöjde oss med en vagn till L, eftersom vi inte avsåg att vara ”ute på byn” och rumla, utan behövde bara vagn för transitsituationen samt för att slippa ha L rännande runt fritt i samband med måltiderna. Och då blev det såklart Babyzen Yoyo+ igen. Den här sommaren var L:s knallrosa vagn utrustad med sittdel, till skillnad från förra året, då hon fortfarande låg i liggdelen.

H behöver egentligen inte åka vagn så mycket längre, men just möjligheten att låta barnen somna ”ute på stan” i samband med middag eller kvällsdrinkar på något torg, och inte behöva ”hinna hem” till läggdags tycker jag är viktig på semester. Men inte just denna semester. Vi tog inte med någon ståbräda heller, även om vi har en.

Och Babyzen Yoyo+ är smidigheten själv att resa med. Rulla fram till gate, vik ihop lätt som en plätt, lägg i handbagagehyllan, plocka ner vid ankomst, fäll ut och rulla iväg med barnet. Väl på plats är den liten och smidig och får plats överallt. Att alla textilier bara går att plocka av och tvätta vid hemkomst är också kanon, efter en veckas bad med klorvatten, saltvatten och sand, och en hel del glass och lite bajs. Vi hade nämligen en liten situation på hemfärdsdagen då jag var tvungen att byta L:s (sjuk-och-på-glassdiets-bajs-)blöja i vagnen typ fem i transferbuss, och då var det rätt skönt att veta att (efter att ha dragit med en wipe för att få bort kladdet som kommit utanför blöjan) hela klabbet bara var att slänga i tvättmaskinen sedan.

Ett par gånger under resan sov hon middag i den också, även om det var skönast att ta henne till rummet där det fanns airconditioning (och mamman också kunde slockna och/eller dra sig undan sällskap en stund).

 

Hemresan

Hemresan gick till och med smidigare än ditresan. Transferbuss, incheckning, rulla barn till gate, gå ombord med vagn som handbagage (fortfarande med EasyHug som helt fel val av bärdon, men det gick) och slå sig ned på planet. Med färsk erfarenhet gick det smidigare med äta-mat-situationen, och L sov en ganska stor del av flygningen. Pappan med.

H lekte med ipaden, som jag spenderat ett antal hundralappar på genom att ladda ner en massa nya barnspel och betala för fullversioner, och var nöjd hela resan. Jag kollade på Monsters Inc. Vi köpte access till filmerna på planet för 45 kr inkl. hörlurar, och det var perfekt för L att koncentrera sig på i en kvart tills hon somnade, och sedan fick mamman kolla färdigt.

Inget barn behövde gå på toaletten eller ha ny blöja under flygningen. (På nedresan bytte B en blöja, tror jag.) Bara det ett skäl att aldrig lämna Europa på semester – det är skönt att slippa långflygningar med barn.

Väl framme så var det samma procedur som tidigare, bara att plocka ner vagn och rulla iväg. Bagaget kom snabbt, och efter bara en kort stunds väntan kom transferbussen tillbaka till hotellet och bilen och till sist hem.

Ja, det var vår Mallorcaresa det. Jag åker gärna till Mallorca igen, och säkert till Zafiro Bahia också. Turkost vatten och fina sandstränder tre timmars flygning från Arlanda smäller högt i min bok.

Mittvägs på Mallis!

Vi njuter av sol och bad här på Mallorca. Mest njuter barnen. De har förvandlats till någon sorts blötdjur som helst befinner sig i hav eller pool, och lever nästan enbart på glass.

Ska skriva mer när jag hinner, för nu agerar jag mest badvakt hela dagarna, och om jag får en stund på rummet medan L sover – så sover jag garanterat själv också!

Men just idag är jag precis halvvägs igenom den här preggoteten, och det måste ju ändå uppmärksammas på något sätt.

Nu ska jag fira med ett par Novalucol och ett glas mineralvatten. Skål och godnatt!

Drömmer mig bort bort bort

… långt härifrååån…

Någon som minns den låten, ”Bort”, med den svenska reggaegruppen Sture Alléns dansorkester, sedermera Stures dansorkester? Inte? I vart fall så har den en tendens att börja mala på repeat i mitt huvud varje gång jag känner att jag bara vill krypa ut mitt eget skinn. När livet bara känns sådär absurt överjävligt.

Det gör det just nu. Men två barn hemma, värmebölja ute och graviditetsrelaterad(e) trötthet och humörsvängningar. Ungarna är rent förjävliga. Kommer uppstudsande vid halv sex-sex om morgnarna och bara RÖJER. Springer, skriker, bråkar, slåss, bits. Hoppar ovarsamt på den stackars gravida mamman som ligger i fosterställning i soffan och bara vill få VILA en stund. Hoppar på möblerna.

Jag skriker. B skriker. Barnen skriker. Ingen lyssnar. Det är så varmt att det knappt går att vara ute, och den enda lättnaden är att gå iväg till den närbelägna badstranden en stund på seneftermiddag för att kyla av allihop. Men det är en lååång dag att genomlida först.

H vaknar för tidigt och orkar inte med dagen, blir övertrött och understimulerad och bara springer runt och låter och klättrar och typ försöker döda sin lillasyster genom att pressa soffkuddar över henne eller springa omkull henne.

L är ömsom sur som en citron och slåss, bits och gnäller, tjuter överdrivet och slänger sig teatraliskt på golvet i något hörn och vägrar komma, ömsom full av bus och tjutande av skratt när hon river sönder krukväxter och förstör storebrors legobyggen. Hon är extremt mammig, och H hakar på. Nästan hela dagen är det sekunder snarare än minuter som går att räkna mellan varje ”Maamaaa!”.

I vissa lägen, när det är som värst, springer barnen över soffan och resten av möblerna i vardagsrummet, jagar varandra runt runt och upp och ner, och H mosar ner L under ett kuddberg. Både jag och B står tillslut och bara VRÅLAR, men barnen bara fortsätter tjutande med glansiga ögon och är överhuvudtaget inte mottagliga. Den febrila aktiviteten och ljudnivån och allmänna stresskänslan är så absurd att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag blir arg på B för att barnen blir skrämda när han vrålar på dem. Men de fortsätter ju ändå.

Jag vill bara springa iväg, eller låsa in barnen (och kanske även mannen) någonstans. Typ slänga in dem i en madrasserad och ljudisolerad cell tills de somnar. Nu gör jag ju självfallet inte det, utan vi överlever på något sätt fram till dagens bad.

Utan att hänga ut B för mycket så kan jag konstatera att han inte mår särskilt bra för tillfället, och har kort tålamod och lite ork. Varpå jag måste få min ork och mitt tålamod att sträcka sig längre än vad som ens är möjligt. Och jag blir arg för att jag liksom inte kan räkna med honom, att jag inte kan få krascha av trötthet eller hormoner och veta att han täcker upp.

Nu ska jag orka med en intensiv jobbvecka till, med avbrott för RUL, och sedan gör vi det enda vettiga och drar till Mallorca en vecka, på barnvänligt all-inclusive med Eskilstuna-vännerna. För att slippa vara hemma. Vara någonstans där L inte kan äta kattmat eller hälla ut pussel och memoryspel. Där H har en kompis att ränna runt med, och barnpoolen är gigantisk och supergrund. De ska få plaska och leka en hel vecka, och vi ska slippa röja deras kaos och laga deras mat och diska och sanera köket efter dem. Känns som en win-win.

Barnvänligt. All-inclusive. Det var ju snudd på svordomar förr. Nu låter det lite som en bit av himmelriket.

Kolmården med kidsen

En dryg vecka in i barnens ”sommarlov” hade en lätt desperation börjat göra sig gällande här hemma.

Det går knappt att beskriva stressen i att ha två barn hemma på heltid som inte gör annat än slåss, bråka, skrika och demolera inredningen, och smutsa ner fem gånger så mycket som föräldrarna hinner städa dagligen. Ständiga promenader till parken för att låta ungarna springa av sig, och vad det än är de ska springa av sig (överskottsenergi, gissar jag?) så tar det aldrig slut. Ingen rast, ingen ro, och knappt någon möjlighet att göra något hushållsarbete. (Och vi kommer att ha tre snart – vojne, vojne, hur ska detta gå?)

Så förra tisdagen drog vi iväg på äventyr, för att i vart fall slippa sitta i skiten, bokstavligen, hemma. Bara att slippa ta hand om diskberget och följderna av ungarnas härjningar (en enda morgon genererar lätt typ en nedriven kylskåpshylla, två pussels alla bitar och sjutton sönderrivna pappersservetter utspridda i vardagsrummet, samt en toddler som antingen ätit två kritor eller målat sig själv, sina kläder och köksbordet med tuschpennor som storebror plockat fram ur lådorna) var skäl nog att semestra borta några dagar.

Vi valde att styra kosan mot Kolmården, för två nätter på Vildmarkshotellet, och två dagar i parken. Vi anlände sent på tisdagseftermiddagen, och hann utforska ett av lekrummen innan det var dags för middag i hotellrestaurangen. En tämligen blek buffé, men det fanns i alla fall det som behövdes för ungarna: pasta och köttfärssås, köttbullar med potatis och sås samt pannkaka. Efter det var ungarna egentligen redo för sängen för länge sedan, men när det finns en badanläggning på hotellet som är öppen till 22 går det ju inte att skippa ett kvällsbad.

Och vilket bad! Superkul med både plaskpool för småttingarna, bubbelpool och en strömpool i en lång slinga att flyta runt i, med en utgång till en utomhuspool. Våningen ovanför fanns en lugnare inomhuspool samt bubbelpool om en ville bort från barnstimmet, men det var inget vi hade möjlighet att prova på. Men ungarna var helt tokiga i att (i varsin förälders famn) glida runt, runt i vattenströmmarna, och att hoppa ner från kanten till utomhuspoolen. L ner i min famn, medan H plötsligt var modig och ville att pappan skulle stå lååångt bort, så han hamnade ordentligt under vattnet innan han blev uppfångad.

Sedan somnade alla ovaggade, och jag och L hängde på låset vid frukostens öppnande. Som vanligt. Men det garanterade oss bästa platsen på terassen, men full utsikt över Bråviken.

Efter frukosten var vi tvungna att checka ut från rummet, eftersom vår sista-minuten-bokning gjorde att vi inte kunde ha kvar det första rummet med sjöutsikt även natt två. Rummen var för övrigt helt okej; små men absolut tillräckliga, ingen lyxkänsla, men inte sämre än ett average rum på typ Scandic eller liknande.

Rummen, familjerum med två ihopskjutbara enkelsängar och två små nedfällbara bäddar som bildade en våningssäng á la båthytt, var identiska utöver att det första hade en uteplats mot viken och det andra en mindre balkong mot skogs-/infartssidan. Vi fick plats att rulla in en barnvagn av normalstor storlek (Bugaboo Buffalo), och det är ju det som kan bli knepigt med små hotellrum annars.

Den dyra priset ger alltså ingen lyxvistelse. Det en betalar för är ett barnparadis, med två lekrum (ett med leksaker och tv-spel, och ett leklandsaktigt med hinderbana, rutschkana och bollhav), ett pysselrum där det erbjuds ansiktsmålning varje eftermiddag/kväll, en barnbio där det rullar några filmer hela dagarna, barndisco på kvällen, och så badet förstås. För vuxna är utdelningen sämre, med undermålig mat och inte mycket ”hotelllyx” i övrigt. Extra minuspoäng för att handdukar till badet måste ”hyras” för en extra peng, om en inte vill hålla reda på blöta handdukar till och från rummet, och att en måste betala en hundring för parkering vid parken sista dagen, eftersom hotellparkeringen inte får användas efter utcheckningen på förmiddagen. Sådana där småkostnader som verkligen irriterar när en redan betalt en mindre förmögenhet för vistelsen i övrigt.

Sedan bar det av till parken, där vi första dagen betade av Sydamerika, öknen, savannen och tigrarna. Samt tog en snabbtitt på sälarna, delfinerna, aporna och elefanterna. Lunchade och fikade. Efter 4-5 timmar var barnen inte riktigt mottagliga för fler intryck, så vi återvände till hotellet för en stunds Sommarlov respektive tupplur på rummet före middag med efterföljande bad.

Före middagen hann vi med ansiktsmålning också, och vi fick två små tigrar. L var tvungen att kolla baksidan av spegeln också, ifall att det var nå’t fusk.

Andra dagen kollade vi noggrannare på aporna, elefanterna och surikaterna. Lunchade lite och lät H leka i den jättelika lekparken, som nog var det bästa i hela parken enligt H. Därefter tog vi en snabbtitt på Bamseland, och jag åkte en karusell med båda barnen (Skalmans luftballonger). H tjöt av glädje, medan L satt och såg vettskrämd ut och bara skakade på huvudet, så som hon brukar göra när hon utsätts för något hon inte tycker är okej. Så vi struntade i karusellåkningen och gick och åkte safarilinbanan istället. Det var helt fantastiskt att åka runt i en gondollift och se björnar, giraffer, zebror och lejon på nära håll. Det bästa i parken enligt resten av familjen, tror jag.

Djurparken var verkligen jättetrevlig, och det var egentligen bara trötta barn som gjorde att vi kanske inte fick full valuta för vistelsen. Det, och att vi inte hade koll på att det var bäst att förboka delfinshowen i förväg, för när vi kom dit fanns inga bokningsbara biljetter kvar någon av dagarna vi skulle vara där. Och att köa 30-45 minuter på vinst och förlust är inget en gör med två småbarn i sommarvärmen. Det var också stängt för besökare till delfinernas ”bostad”, eftersom de behövde lugn och ro på grund av födsel (naaaw!), så den enda glimt vi fick av delfinerna var att gå in och glo lite i showbassängen mellan föreställningarna, då det var några delfiner kvar där.

Vi hade med oss Bugaboo Buffalo, och att tänka på är att det är många platser i parken där barnvagn inte får följa med, så bärselse och barnvagnslås är verkligen att rekommendera. Vi hade så klart glömt lås, men det gick att köpa för en överkomlig peng i affären vid Marine World. Jag hade med mig min gamla Stokke-sele, som jag tycker fungerar väldigt bra för just den här typen av utflykter. Den är redigare och lite mer ”outdoorsy” än en vanlig tygsele, och en sätter barnet som i en ryggsäck och kan därefter lyfta upp och ner barnet redan sittande i selen. Smidigt när det blir en del upp-och-ner-lyft, men lite obekvämare just för att det är en stadig konstruktion med bl.a. en metallstång som stabiliserar selen vid ryggbärande, och jag (som har kort överkropp, eller ja, kort ALLT) får alltid en hård kant som ligger mot svanken och skaver.

  

Japp. Kolmården med kidsen. Dyrt, men såå värt. Nästa gång satsar vi nog på tre dagar i parken, så det inte blir så hattigt.

(Preggot var för övrigt mycket nöjd med att äta nachos med extra ostsås till lunch båda dagarna i parken. Bara en sån grej…)

SparaSpara

Bra värden, tror jag

Eftersom jag är av en nyfiken och otålig (och kanske lite hypokondrisk) sort började jag fundera över resultaten på de där blodproven jag tog vid inskrivningen på MVC.

Jag har ju varit så trött (precis som alltid i början av en graviditet), men har även tappat hår i mängder (precis som före graviditeten), och började fundera på hur det var med de där sköldkörtelvärdena. Att jag inte hört något berodde kanske inte på att allt sett bra ut, utan på att ingen kollat upp resultaten? Jag fick ju gå tillfälligt hos en barnmorska vid inskrivningen, för att sedan få komma till den jag hade förra graviditeten efter semestrarna, först i augusti.

Men nu fanns det ju plötsligt ett sätt att få reda på resultaten utan att ringa och hetsa de stackarna på MVC – jag kunde ju gå in och kolla Mina Sidor på 1177!

Efter lite googling kom jag fram till att detta borde vara bra värden, som innebär att sköldkörteln (S-TSH) fungerar som den ska, och att S-Ferritin (Järndepå) tillsammans med Hb-värdet – som var någonstans kring 145 vid inskrivningen – borde betyda att jag inte beräknas behöva ta några järntillskott under graviditeten.

Alltid skönt att veta.

Just nu är vi på väg från Kolmården, där vi spenderat ett par dagar (och gräsligt mycket pengar) på att hålla barnen typ glada och trötta. Skämt åsido så har det varit en kanonminisemester, framför allt för barnen. Men det får bli ett annat inlägg, för nu måste jag sova en stund i bilen medan barnen gör detsamma.