Bakisdag

Bakisdag

Jag känner mig bakis idag. 

Inte för att jag drack en enda droppe alkohol igår. Det var jobbdag, och jag hade två större projekt att fixa på kontoret. Plus det vanliga av telefonmeddelanden och mejl som jag inte hann besvara hälften av under tiden. Två dagar i veckan räcker ingenvart alls.

En deadline är en deadline, så jag blev kvar till efter nio på kvällen innan jag skickade iväg det sista mejlet. Dagens bränsle bestod av en macka, en bulle och ett wienerbröd. Hej, sockerchock! 

Dagen började väl hyfsat med frukost i form av en surdegsmacka med ost och skinka och diverse grönt, en kaffe och en bulle till fikat på kontoret. Men frukosten blev lite sen, så vid lunch var jag inte sugen. Tog en liten promenad med kollegorna och gjorde någon Pokémon-raid. (Tre tanter på 40 plus/minus några år bevakar ilsket gymmet de når från kontoret…)

Sedan satt jag vid skrivbordet och slet. Skulle möta upp B och barnen för en tidig och lättare middag. Efter att barnen somnat skulle föräldrarna kalasa på lite finskinka och ost som blivit kvar sedan helgen. När B ringde och ville mötas upp hade jag dock precis fikat på kontoret, och fyllt på de vid det laget sinande energidepåerna med ett wienerbröd som kollegan varit och köpt på det närbelägna konditoriet. 

Jag var långt ifrån klar med jobbet, och fortsatte knappa på datorn tills jag var klar där vid 21-tiden. Kunde känna de sura vibbarna hemifrån ända till kontoret. Men en deadline är en deadline. 

Så kom jag hem 21.38, och möttes av en H som sprang omkring och en L som härjade som en galning. B satt surmulen vid köksbordet med den lilla i famnen. Jag högg direkt in och tänkte ta med H ner till sängen. Tydligen fel val, för B kom och tryckte den lilla i min famn. Då hade jag dock redan lovat H att jag skulle läsa för honom, så jag förhandlade fram en kompromiss med att mamman skulle läsa en bok, sedan skulle pappan läsa en och krama till sömns.

Så gjordes, och jag gick upp med L. Hon var sådär onda-dockan-maniskt övertrött som bebisar i hennes ålder kan vara. Huvudet tycks snurra i 360 grader, alla lemmar strävar åt alla håll samtidigt, och det babblas/tjuts konstant, och ögonen stirrar vilt men med en tydligt trött glans. Det fjuniga håret klibbigt av kallsvett. Men jag kände igen det. Sådär var ju H också ibland. 

Så jag satte mig i det halvdunkla vardagsrummet utan att sätta på teven eller annat, och bara pratade lugnt med den lilla. Höll den lilla stretande kroppen i famnen och fortsatte utstråla totalt lugn i kropp och röst. Tills varje muskel i den lilla slutligen kroppen slappnade av, en efter en. Lade ner henne i vagnen och motade bort en annalkande kris genom att luta huvudet mot hennes och lägga en tung arm över hennes mage. Så slocknade hon.

Klockan var nu efter 22, och av B hördes ingenting. Att alla former av mys var inställda hade jag ju redan räknat ut eftersom han inte ens pratat med mig sedan jag kom hem, utöver: ”Här, ta henne!”, ”Varför ska du gå ner med honom?” och ”Här, byt hennes kläder, hon har kräkts”. Om jag blir sen hem är det alltid mitt ”straff” att hela kvällen ställs in. B somnar då alltid med H, som för att demonstrera hur slut han blivit, stackaren, som fått ta hand om barnen själv. 

Här tangerar jag min gräns att aldrig bråka med min sambo genom bloggen, men jag känner också att jag inte helt kan utelämna påfrestningarna i relationen som uppkommer i vardagskaoset med två småbarn hemma, när det är en ärlig dokumentation av vår barnfamiljsvardag jag vill åstadkomma. 

Och jag förstår att han haft en slitig kväll, det gör jag. L:s harmoniska fas slutade så klart minuten jag skrev om den, och hon är nu inne i en ”all systems go”-period vid 22-23 varje kväll, med helig ilska om en försöker få henne att somna. Och H kräver fortfarande en förälders närvaro för att somna. Bok, och sedan kramas tills han somnar. Svårt att klara av båda själv, men det är inte så att det inte går. Jag har ju gjort det många gånger.

Men det är som att jag bara måste få mötas av två vakna barn och kaos hemma om jag jobbat längre än tänkt. Måste få se med egna ögon hur jobbigt det varit. Samma sak varje gång. Mannen som liksom kapitulerar inför jobbigheten och sitter som en apatisk martyr och LIDER. 

Så reagerar nästan aldrig jag. Jag tar itu med det jobbiga. I detta fall hade jag parkerat H med vad som helst som skulle uppehålla honom, troligen YouTube på paddan, gått iväg med L till ett annat rum och sövt henne, och därefter tagit itu med H. Inte plättlätt, men görbart. 

Men, men. Det är inte lätt detta med familj och arbete i kombination. Känner mig otillräcklig som mamma, partner och yrkesperson. Jag försöker förlåta både mig själv och B när vi inte räcker till. Förhoppningsvis lättar det upp så småningom. Men jag är less på att bli behandlad som the scum of the earth för att jag jobbar sent någon kväll ibland.

Sent omsider satt jag så själv och kollade på kvällens Masterchef Australia på playfunktionen. Vid det laget hungrig som en varg utan att ha fått i mig någon riktig näring på hela dagen utöver frukostsmörgåsen, men utan ork att ställa mig i det orkandrabbade köket och laga något. Så min midnattsmiddag blev en skål tryffelchips och en flädertonic (utan gin). Inte konstigt att jag mår röv idag. 

Lillbarnet har fått gröt, sovit nästan två timmar och vaknat igen. Jag har ätit frukost ensam, medan storbarnet insisterat på att bara äta ett par skivor bröd utan något på. I  tevesoffan. Idag orkade jag inte tjafsa. 


Jag struntade i min planerade fil med granola, och åt upp hans ägg också. Har druckit tre koppar kaffe utan att vakna till. Dimmig i huvudet och trött. 

Lite lunch i barnamagarna och en pokémon-/lekparkspromenad kanske? 

Jobbar lite jobb och surar

Jobbar lite jobb och surar

Idag är jag på jobbet. Fick lov till att sitta kvar sent, eller rättare sagt, meddelade att jag tänkte sitta kvar sent. Fick stående ovationer hemifrån. Nej, så var det ju inte. Jag fick tystnad, djupa suckar och förebråelser. För jag är ju mamman, och kan inte bara vara borta från hemmet hursomhelst.

Att jag knappt kunnat jobba på sju månader och får slåss som satan för att kunna (och orka) vara med och dra någon liten del av lasset med företaget räknas inte.

Att jag varit själv hemma (och bortrest) med båda barnen vid flera tillfällen räknas inte. För inte ska väl pappan behöva klara en hel dag OCH en hel kväll själv med båda barnen?

Eller är det för att jag begär en egen kväll för att JOBBA? Är det en sämre ursäkt än att åka iväg på konsert/musikevent/whatever i nöjeskategorin? För jag har aldrig ensam sovit borta från mina barn sedan H föddes. H har vid 4-5 tillfällen övernattat hos farmor/morfar när vi båda föräldrar behövt göra något, typ under flytten, och vid L:s förlossning, och någon gång för att han gärna ville sova hos morfar. Men jag har aldrig ensam åkt iväg för att göra något under dessa tre år; B har aldrig tagit med sig barnet/barnen för att övernatta någon annanstans utan mig. En eller möjligen två-tre kvällar har jag kommit hem sent, vid 23 eller så, sedan H föddes i augusti 2014.

Det är fullkomligt orimligt att jag inte ska kunna lämna över hela ansvaret på B någon kväll ibland, oavsett anledning. Ändå sitter jag här vid mitt skrivbord och känner mer skuld än ilska. Stackars, stackars barn, och stackars, stackars man!

Att jag kom till kontoret efter 10 imorse efter att ha drabbats av typ…familj…på morgonen, och sedan var iväg 1,5 timmar på eftermiddagen för att klippa håret gör också att jag känner mig totalt slackermässig på jobbet.

Håret har i alla fall fått sig en genomklippning för första gången sedan inför B:s brors bröllop i maj förra året, när jag var nygravid med L. Tjing!

Att vara mamman…

Att vara mamman…

… är att få duscha ett par, kanske till och med tre, gånger i veckan.

Att de flesta av dessa duschar sker med en bebis i varierande grader av nöjdhet sittande i babysitter på badrumsgolvet.

Att om en dusch äger rum i enrum kan det hända att någon annan kommer in i badrummet och viftar med en tung kissblöja. (Underförstått: det var ju såklart mammans jobb att se till att den blev bytt för ett par timmar sedan!)

Att om mamman går upp lite extra tidigt för att hinna duscha på morgonen innan jobbet (med bebis i sittern, såklart!) så kan hon också plötsligt få i uppdrag att duscha och torka det stora barnet.

Att få hoppa över frukosten före jobbet eftersom dusch och torkning av barnet tog den tid som var avsatt till det. Duschen, och att blanda bebisens gröt, för tydligen är det bara mamman som besitter den unika spetskompetens som krävs för att höfta lite olika gryn och vatten i en skål.

Att få gå hemifrån med en gråtklump i halsen efter att… Nej, det behåller jag för mig själv, eftersom jag lovat mig själv att inte bråka med min livspartner genom bloggen.

Men jag vill ändå vädra det andra. Det att även i en förment jämställd relation, med delat ansvar för barn och hem och föräldraledighet och vab och allt. Så är det mamman som aldrig får duscha ifred.

Som alltid måste stämma av och se om det är okej att hon duschar nu? Sover barnen? Är lilla barnet glatt nog för att sitta i badrummet en stund? Som får veckans enda ensamma dusch avbruten för att den andra föräldern absolut måste ta sig ner från övervåningen för att visa exakt hur tung och full storbarnets kissblöja var en lördag då båda var hemma. Som ofta får blaska av sig på 40 sekunder framför handfatet och sätta upp håret i tofs och hoppas att det inte ser alltför flottigt ut eller luktar gammalt matos när hon ska ha jobbmöten. Medan den andra föräldern bara går in i duschen närhelst han känner för det.

Varför är det så här? Varför kan jag inte bara räkna med att familjen sköter sig medan jag duschar? Varför känner inte han ett ansvar för att se till att allt är under kontroll innan han duschar?

Det här handlar såklart inte bara om att få duscha. Men är det inte konstigt att det alltid är mamman som sitter – förvisso nyduschad – på jobbet med en frukost bestående av tre lakritspastiller (hittade i en skrivbordslåda) i magen? Trots att hon steg upp tjugo minuter före alla andra (med bebis förstås, för eftersom bebis vaknar bredvid mamman är det mamman som ansvarar för bebis på morgonen, oavsett vem som ska jobba respektive vara föräldraledig just den morgonen, det är ju sen gammalt).

Bitter, men håret luktar i alla fall gott.

Hudlös och ensam

Hudlös och ensam

Jag har nyss kommit till kontoret efter lämning av H. Sitter vid mitt skrivbord och gråter lite. Det hände något på väg till förskolan som jag inte riktigt förstår, och som utlöste en hel flod av sorgsenhet och osäkerhet i mig.

På vägen till förskolan stötte vi på tre mammor (och en pappa, tror jag, jag hann inte se så noga innan jag förödmjukad hastade vidare). Promenerandes i bredd och på väg från förskolan efter lämning av stora barn, med småbebisarna i vagnar och sele.

Två av dem vet jag vilka de är. De är sambor/fruar till gamla kompisar till B. En umgängeskrets han tappat kontakten med helt sedan vi började träffas för snart nio år sedan, men som jag i vart fall träffade några gånger i början av vår relation. Bara en av kvinnorna var med i bilden redan då, så det är bara henne jag kan påstå att jag på något sätt är bekant med . Men jag vet vem den andra kvinnan är, eftersom vi stött på den familjen någon gång sedan vi kom till nya staden. Och vi har alla barn i ungefär samma ålder på samma förskola.

B har stött ihop med sina gamla vänner ett par gånger sedan vi flyttade tillbaka till småstaden, och de har småpratat vänskapligt. H blev bjuden på sitt första barnkalas hem till det ena paret tidigt i våras, och han hade så himla kul. Jag var så glad för hans skull, men följde inte med på kalaset själv, eftersom det var mitt under den värsta perioden med L, och jag helt enkelt inte mäktade med att ta mig ur huset för att umgås under glada former med folk jag knappt känner. Jag bad B säga som det var angående min frånvaro; att vi helt enkelt hade det väldigt slitigt med lillan och att jag haft en jobbig natt.

Efter det har jag bytt några ord med kvinnan i den familjen när vi stött på varandra vid lämning. Den andra (som jag inte träffat tidigare och aldrig blivit formellt presenterad för) har jag bara hejat på så som det är brukligt att hälsa på andra föräldrar på samma förskola.

Båda kvinnorna är föräldralediga med barn nummer två. Ett som är några månader äldre än L, och ett som är några månader yngre. På samma sätt är deras barn nummer ett några månader äldre respektive yngre än H. Jag har sett att de brukar lämna förskolan tillsammans, och någon förmiddag när jag har motionerat efter lämning har jag sett dem sitta tillsammans nere vid stranden. Det verkar alltså som att de har mammahäng tillsammans efter lämningen av storbarnen.

Jag har sagt hej glatt när jag sett dem. Inget mer. Inte försökt vare sig tränga mig på deras gemenskap eller verka avvisande. Bytt några ord med hon som är något bekant. Jag har såklart sett på deras sätt att hälsa när vi mötts att de inte har någon önskan att inkludera mig i sin samvaro på något sätt. Och det är ju fine – de är inte tvungna att umgås med mig bara för att vi har barn i samma ålder, bor i samma område och har någon sorts bekantskap sedan förr genom våra män.

Idag när jag såg hela raden komma gående rakt mot mig på trottoaren sade jag glatt ”Hej, hej!”. Och möttes av kompakt tystnad och vassa blickar?!! Jag sänkte blicken och gick snabbt vidare. Helt tillintetgjord och förvirrad. Mig veterligen har jag aldrig gjort något mot dessa människor. Och med den lilla kontakt vi haft, hur kan jag ha gjort något för att förtjäna att bli behandlad så?

Jag är enormt känslig för när folk inte tycker om mig. Det gör mig väldigt osäker och jag går runt och undrar vad det är jag gjort fel. Jag är inte så självsäker att jag bara kan tänka ”Äsch, alla kan inte tycka om mig, jag är som jag är, och alla som inte gillar mig kan dra dit pepparn växer!” Framför allt inte när jag inte vad jag gjort fel.

Snart 37 år gammal gick jag och kände mig som ett litet barn som blivit utfryst på skolgården. Och floden av ensamhet och sorg sköljde över mig. Så många vänner som jag tappat kontakten med under årens lopp, av olika anledningar. Arbetslivet som krävt sitt och gjort att jag mest umgåtts med kollegorna, utöver B. Vårt gemensamma umgänge har varit mina kollegor med respektive och några gamla vänner till honom med respektive.

På vår gamla bostadsort umgicks jag med några från BVC-mammagruppen sådär lite ytligt då och då, samt några från gamla gravidvattengympagänget på samma sätt. Mycket mer än så behövde jag inte, även om jag önskat mig åtminstone någon ”mammakompis” att vara lite mer förtrolig med. Så nog har jag varit lite avundsjuk när jag sett de två mammorna lämna förskolan tillsammans. Inte på just dem, men på själva grejen. De där två känner jag ju inte egentligen, och har ingen aning om huruvida de är trevliga att umgås med eller inte. Just det gnager också – jag kan inte säga vare sig bu eller bä om dem, eftersom jag inte känner dem, på vilken grund kan de då ha dömt ut mig?

Här på nya orten erbjuds ju tyvärr inga mammagrupper för omföderskor. Jag försökte anmäla mig till en sån där ”Rulla vagn”-grupp, men den verkar ha runnit ut i sanden utan att någon träff ägde rum, eftersom alla hade olika viljor och åsikter om dagar och tider och olika hämtningar och lämningar av syskon och så vidare.

Och på jobbet känner jag mig värdelös och utanför. Kan inte ”dra mitt strå till stacken” eftersom jag knappt har någon tid på jobbet, och har nu två kollegor som fikar innan jag kommer dit, går ut och röker tillsammans (japp, de röker båda två, vad är oddsen för det nuförtiden?) och äter lunch tillsammans medan jag går och möter B och L för lunch (och amning).

Min kollega, som förut var min bästa vän och främsta förtroliga, känner jag mest dåligt samvete gentemot nu, och jag känner att hon är arg och besviken på mig. Och jag har inte längre någon att anförtro mig åt.

B och jag. Vi mest nöter på varandra mitt i familjekaoset. Han är arg ofta, och jag blir arg för att han är arg och förstör stämningen hemma. Jag spelar martyr. Vi båda tävlar i att beskylla varandra för vad den andre gjort/inte gjort, och vem gör egentligen mest?

Så jag är misslyckad yrkesmässigt, har nästan inga vänner, är en halvdan morsa som bäst, och en ganska sur och missunsam partner. Och på detta har jag tydligen lyckats misshaga dessa nästan okända kvinnor så till den milda grad att jag inte ens kan får ett ”Hej!” i retur?!?

Tydligen.

Jag är dessutom en sådan som gråter fult, och lika mycket (om inte mer) genom näsan än genom ögonen. Så nu har jag snutit mig igenom en hel förpackning Kleenex Balsam Fresh, och kommer att få spendera dagen snörvlig och rödmosig, med ont i alla bihålorna och i de rödsprängda ögonen.

Lite jobb nu kanske, en och en halv timme senare? (Fast jag får vänta med telefonsamtalen tills gråtigheten i rösten försvunnit.)

100 månader!

100 månader!

Igår firade vi 100 månader tillsammans, jag och B. Våra senaste årsdagar har kommit lite i kläm, sexårsdagen var H:s beräknade födelsedag och dagen innan han faktiskt föddes, sjuårsdagen var dagen före hans ettårsdag, åttaårsdagen var jag återigen gravid och trött. Hundramånadersdagen dök då upp igår som ett gyllene tillfälle att få fira både oss, och Knyttans ankomst, med champagne och trivsel tillsammans.

Kvällen till ära lade vi H tidigt, och dukade upp en festmåltid för två. Vi inledde med ett par svenska vildfångade ostron och bubbel – en flaska Perrier Jouët Belle Epoque 2002, som vi haft liggande i några år, fick ackompanjera hela måltiden. (Ja, jag dricker alkohol när jag ammar, men inte mer än att jag och B delar på en flaska vin till en måltid, där han får lite mer. Alkoholen går inte över i bröstmjölken i sådan grad att det påverkar barnet, så det handlar bara om att inte bli så berusad att det påverkar ens förmåga att ta hand om det.)

Därefter forellromstoast med créme fraîche och roscofflök, och lax- och pepparrotsrullar på toast. Huvudrätten blev kungskrabbsben med tryffelaioli, och sedan avrundade vi med lite Brillat Savarin med tryffel.

Lillan sov föredömligt förutom en liten stunds amning medan jag åt laxrullar.

Slutligen tog vi en kopp kaffe i soffan, med toscakyssar från Gateaux. Sedan hände något mer…

100 månader och två barn senare frågade han om jag ville gifta mig med honom, och jag sade självklart ”JA!”

Det var ett så härligt frieri, just där vi är i livet, sittandes i vårt stökiga vardagsrum, med B i myskläder och jag som knappt minns när jag duschade senast. Ett paket blöjor, diverse leksaker och nedkräkta bebiskläder liggande i en enda röra på vardagsrumsbordet. Nakna pistolen 2 1/2 på teven i bakgrunden, och en sovande bebis i sin lilla säng bredvid. Förvisso efter en riktig festmåltid, men också just innan  tvååringen började gråta nerifrån, så vi får hämta upp en liten korv som berättar att han drömt om ett lite läskigt spöke, och att han vill ha smörgås. Så där sitter vi, nyförlovade, vid köksbordet med vår lilla lintott som äter nattmacka, innan vi alla går ner och sover tillsammans. Så perfekt icke-perfekt.

Ringen ska bytas in mot en mindre, så det blev bara en kort provning igår.

Mätt på bekymmer? Här, ta en tugga till!

Mätt på bekymmer? Här, ta en tugga till!

Det har varit ett tufft år för oss hittills, detta 2016. Samtidigt som två absoluta glädjehändelser har inträffat – att vi köpt vårt drömhus (vårt första egna) och att vi väntar vårt andra barn, så har året samtidigt varit väldigt ansträngande på alla plan.

Husköpet och flytten kom plötsligt, och med en sjövild ett-och-ett-halvtåring hemma blev hela proceduren med att försöka packa ihop alla våra ägodelar väldigt knepig. Samtidigt jobbade jag ju heltid på vår blivande hemort, med tidiga morgnar och relativt sena hemkomster. Lägg till nygravid, aptrött och illamående på det.

B har haft en komplicerad situation med sitt arbete, som orsakat stor vånda och osäkerhet hos oss båda. Med ny bebis i antågande och nya lån på ett antal miljoner är inte osäkerhet kring arbete och försörjning något en önskar sig, plus att situationen tärt mycket på B på ett rent personligt och känslomässigt plan.

Flytten blev av i ett enda kaos. Tre månader senare håller vi fortfarande på att försöka få ihop ett fungerande hem och rutiner för den nya situationen. På något sätt känns det som att jag har mindre tid än någonsin både på jobbet och hemma, och de dryga två timmarna jag vunnit på att inte längre busspendla har typ… försvunnit ut i intet? H kommer i säng sent och är svårnattad, så det tar förstås en del av tiden, plus att jag inte längre har som regel att bara sova fem-sex timmar per natt, utan sover oftast runt sju timmar, ibland närmare åtta. Utan möjlighet att sova på bussen behöver nattsömnen bli något längre.

Vi har fortfarande ingen förskoleplats för H på den nya orten, och han får pendla sex mil enkel resa till sin gamla förskola. Som vi tack och lov i vart fall fått ha kvar. Den ligger på vägen till B:s arbete, men det blir ändå en komplicerande faktor, och gör B väldigt låst till sin arbetsplats och sina arbetstider, trots att han egentligen skulle kunna jobba hemifrån rätt mycket, och styra sina tider själv.

Strax efter flytten fick vår lilla Doris plötsligt tre kattungar. Det var såklart självförvållat från vår sida eftersom hon inte är kastrerad. Men tajmingen var verkligen sämsta möjliga. Hon fick ett P-implantat i nacken för två år sedan, som skulle fungera i upp till ett år, så vi hade tänkt oss kattungar förra sommaren när en av oss alltid var hemma och föräldraledig. Nu blev det ett år senare, och någon dryg vecka efter inflytt i nya huset istället….

Med kattungarna kom också nästa kris, när både mamma katt Doris och sedan lilla Kajsa Kavat blev akut sjuka och fick åka sammanlagt tre vändor in för intensivvård på djursjukhuset. Fyra dagar av akut stress, dyra veterinärräkningar, och sedan ett par veckor där vi gick runt som på nålar hemma och kollade katterna för tecken på sjukdom, blandade mjölkersättning och våndades.

Sommaren har också kantats av en stor oro för Knyttet, för det tog sin tid innan jag kände några rörelser, och det var långa uppehåll mellan gångerna. När första RUL-försöket misslyckades, och Knyttet dessutom beräknades vara fem dagar yngre än förväntat, var jag ett komplett nervvrak. Tack och lov gick nästa RUL bra en vecka senare, och Knyttet ger sig nu tillkänna dagligen så som hen bör så här i vecka 27.

Situationen på jobbet har varit fullt ös hela sommaren, och lägre kapacitet från min sida på grund av trötthet och stressframkallat prokrastineringsbeteende. Har haft svårt att fokusera och prioritera, så ibland har ingenting blivit gjort, med mer stress och ännu svårare att fokusera som följd.

Mitt i allt detta har ett annat bekymmer legat och grott alltsedan flytten, och på ett sätt längre än så. Tjockis-katten mår inte bra. Han släpper små bajspölar lite varstans på golven, är inte ett dugg tjock längre utan har skarpa knotor som känns igenom den allt mattare pälsen. Han har en jagad och rädd uppsyn och går mest bara runt och är emlig. Han har plötsligt blivit rädd för H, och törs överhuvudtaget inte komma in när H är hemma och vaken. Eftersom problemen dök upp direkt efter flytten har jag hoppats och trott att det bara varit en omställningsfas. Att han magrade för att han inte hade ro att äta, och knappt var inne mer än någon liten stund åt gången. Att hans mage krånglade på grund av stress, och att avföringsläckaget var ett sätt att signalera att han kände sig otrygg i nya huset. Så jag har avmaskat och givit magsnäll mat, försökt jollra med honom och kärleksbomba honom de stunder han varit inne. Men det ger sig inte.

Sedan är B ett stort problem i sammanhanget. Redan innan flytten har han varit irriterad på Tjockis, och gormat på honom när han varit ”jobbig”, d.v.s. tjatat om mat, dörröppning och gos. (Han kan i och för sig ha det mest enerverande tjatjamandet någonsin, och är väldigt påflugen när han vill gosa, petar med klorna på en och tar inte ett nej.) Jag har sett det som att Tjockis har fått bli syndabock och slagpåse för allt B varit stressad över med småbarn, jobb och kommande flytt, och jag har inte alls tyckt om det. Även om katten ibland har varit allmänt jobbig eller betett sig ”fel”, typ klöst på någon möbel, eller jabbat mot H när denne varit hårdhänt, så har han inte förtjänat den ilska som B visat mot honom. Nu är det inte så att B på något sätt varit fysiskt våldsam mot katten, utan som mest ryat på honom och kastat ut honom ur huset (alltså hivat ut genom altanförren, inte kastat från någon höjd eller så). Men för mig har själva ilskan i sig varit oacceptabel, och det har verkligen sänkt B i mina ögon att han varit så arg på ett oskyldigt djur för ingenting. Framför allt inte en så kärlekstörstande och snäll katt som Tjockis. Och nu efter flytten har det varit ännu värre.

B har i princip gått upp i limningen av Tjockisens bajsande på golvet. Han har varit så arg och uppstressad att han bara skakat när katten lyckats släppa en fläck på den oljade parketten, som inte är helt lätt att få bort och kräver skrubbande och ny inoljning. Han jagar ut katten ur huset när han uppdagar en olycka, och vägrar ens titta på honom när han sedan kommer in och sätter sig bedjande i stolen bredvid. Petar med tassen som för att säga; se mig, husse, tyck om mig, och klappa mig lite. Mitt hjärta går sönder. B vill bara att katten ska försvinna. Katten som jag haft i tio år, och som aldrig varit annat än en stor kärleksboll. Den snällaste, tjockaste kastrerade hankatten en kan tänka sig.

Det är svårt att skriva om detta utan att måla upp B som någon sorts hustyrann. För så är det verkligen inte. Han är aldrig våldsam, men har ett hett temperament och blir arg och ryter och bara går runt och liksom pyr av ilska. Jag fungerar annorlunda, och blir oftast ledsen när jag är arg. Kan fräsa till ibland också, men för det mesta drar jag mig undan och gråter även av ilska. Sedan är jag enormt känslig för just ”ilska i luften”. Jag får ont i magen av att känna att någon är arg i min närhet, och känner mig väldigt illa till mods. Även när jag inte är måltavlan för ilskan. Så jag försöker gå upp tidigare. Komma hem före. För att städa upp eventuella missöden, och förhindra att B går i taket över kattbajset.

Visst ser jag att situationen med Tjockis blivit ohållbar för alla inblandade. Jag har bokat tid hos veterinären på torsdag för en första undersökning, och se om de kan hitta något fel på honom. Ser de sista sparade tusenlapparna flyga sin kos med blandade känslor. Helst av allt skulle jag så klart vilja att det fanns en quick fix. Att de hittade någon liten infektion som kunde botas snabbt av en spruta antibiotika. Men sannolikheten för det är låg. Antingen är det hela ”bara” psykiskt, och gud vet hur vi då ska komma till rätta med det hela?

Eller så är Tjockis allvarligt sjuk. Och då är det bästa vi kan hoppas på egentligen att det är en riktigt dålig prognos, där ett beslut att låta honom somna in skulle vara rätt ur alla synvinklar. En kastrerad hankatt, utekatt, på nästan elva år, som alltid varit lite för tjock. Var drar en gränsen för hur mycket veterinärvård som är motiverat? Ur hans perspektiv? Ur vårt? Lidande/obehag, kostnader, fortsatt bajssanering av golven flera gånger om dagen. När är det nog? Vart går gränsen jag kan leva med utan att känna att det är något jag kommer att ge B skulden för i mitt hjärta för all framtid?

Just nu är min oro för kattens del bara halva mitt bekymmer.  Resten är ilska mot B för hur han agerar i allt detta. Bajstorkandet är ett förtretligt extra inslag i en redan ansträng vardag, men inget jag går runt och mår dåligt över i sig, utöver oron för katten och att jag blir arg över att B blir arg.

Kan vi inte bara få lite lugn och ro någon gång?

#vardag2016

#vardag2016

Äntligen! Vi har fått till den första fungerande vardagen med en frisk familj sedan, tja, första advent eller däromkring. Mamman jobbade, pappan jobbade (och lämnade och hämtade) och barnet gjorde en 8-16-dag på förskolan.

Alla var glada och nöjda. Eller barnet var det i alla fall. Sprang mot hemvistet med raska steg när ytterkläderna knappt kommit av, sprang vidare till matsalen och kastade sig i famnen på en av de unga fröknarna. Kom till bords och vinkade till pappan. Du kan gå nu! Var glad när han såg pappan komma på eftermiddagen, men var inte nämnvärt sugen på att gå hem.

Jag började dagen med att vara inlåst på tomten. Grinden hade frusit under natten, och jag fick inte upp haspen. Såg nog kul ut för grannarna där jag stod och ryckte och drog. Försökte klättra över staketet, men fick avbryta när jag insåg att det var lite för högt för att jag inte skulle bli hängande i grenen på väg över. Det ville jag bespara min stackars snippa, så jag provade att banka med en kvast på grinden, efter lite telefoncoachning från en nyvaken och arg B, och kom ut till slut.

Lika sur var B när jag ringde senare på förmiddagen för att höra hur lämningen gått. Men inte så sur som jag trodde, när jag hörde en suck och ett klick och trodde han hade lagt på luren i örat på mig. Det bemötte jag med att klicka bort honom när han ringde upp ett par minuter senare. Det visade sig senare att samtalet bara brutits, och han inte hade lagt på. Då hade jag hunnit sura flera timmar redan. Vuxna människor…

Kvällen blev lite sisådär. H började gråta efter tutte så fort jag klev in i hallen. Fick en liten slurk, men krisade ändå ihop efter mer direkt när vi satt oss för att äta middag. Vrålade och vrålade, och åt inte en tugga av middagen. B blev sur och bar iväg med barnet uppför trappan. Jag kom efter för jag tyckte synd om lillen, som haft en lång och ovan dag borta efter att ha varit ett plåster på mamman i flera veckor. Tog över och lade mig i sängen och ammade skruttefisen till sömns. Vi måste nog låta H äta middag före oss, direkt efter förskolan, för han orkar inte hänga med till 19-19.30. Då är han för trött för att äta. Det är ju inte så att det brukar bli harmoniska familjemiddagar ändå…

Ångad fisk och pressad potatis är lite av en färskvara, och var inte gott att värma när jag väl kom ner igen. Det blev ett par nävar jordnötter till middag för mig. Skitsur på B för att han inte kunde ha låtit ungen vråla i ett par minuter medan jag slevade i mig maten när den var varm.

Vi behöver tid för varandra, jag och B. Han är ilsk, och jag är bitter. Vi har haft H sovandes mellan oss i sängen hela nätterna i över en månad, så det blir vare sig kramar eller annat. Båda är trötta och orkar inte riktigt uppbåda något intresse för den andra, ens för samtal, när vi får någon stund över på kvällen. Sjunker ner i varsin mobil/tidning/bok, och ser knappt åt varandra. Saknar min älskade och bästa vän fast vi lever under samma tak. Tack och lov är nog H redo för en övernattning hos farmor nu, så snart kanske vi kan få en kväll för oss själva då och då.

Helgen som gick.

Helgen som gick.

Vi har haft en ganska trivsam helg. Jag är såå glad just nu när klockan är en bra bit över midnatt att jag inte har jobbmåndag imorgon, utan får vara hemma tills tisdag.

Helgen har spenderats hemma. Nu igen. Men det är så skönt nu, att bara kunna ta det lugnt med familjen. Dagarna har fyllts med promenader i skogen och runt i närområdet, och lek i parken för H, medan kvällarna inneburit grill för mig och B, medan H faktiskt har somnat lugnt och snällt varje kväll.

På förmiddagen börjar vi med att ge H frukost, sätter på ett avsnitt av ”I drömmarnas trädgård” på SVT Play, och får själva äta frukost i relativ lugn och ro i en halvtimme medan telningen sitter helt uppslukad och tittar på Upsy Daisy, Iggle Piggle, Tomlibooerna, Pontipinerna och Makka Pakka. För att inte glömma Ninky Nonken och Pinky Ponken. Teven är faktiskt riktigt bra som barnvakt (korta stunder så klart).

I lördags uppnådde jag mitt mål om 50 km promenad på en vecka, och idag har jag påbörjat nästa veckomål med att gå drygt 8 km, och passade på att plocka ett par liter blåbär för en ny omgång sylt. Jag följde ett recept av Leila sist, och det blev bra, men väldigt löst. Det var hälften vanligt socker och hälften syltsocker i det, så jag ska prova med bara syltsocker imorgon och se om jag kan få till en fastare sylt också.

För att ha på en PB&J-macka. Denna anrättning som jag fnyst åt i dryga trettio års tid, och totalt dissat som ett typiskt amerikansk överonyttigt påfund. Sedan testade jag för ett tag sedan, och var såld. Att ha sylt ovanpå jordnötssmöret är inte bara gott – det tar nästan helt bort kladdfaktorn i gommen också. Jordnötssmör från Stonewall kitchen är ett måste i vårt kylskåp nuförtiden, även om vi försöker begränsa intaget till max någon gång i veckan.

Jag och B tjafsar rätt mycket just nu, och går runt och snäser och fräser på varandra för minsta lilla. Det är nog till viss del relaterat till att vi ska hålla kalas för 30-40 personer om mindre än en vecka, och stressen har börjat slå till. Framför allt på den av oss som är sämre på stresshantering än den andra. Det är inte jag…

Men menyn är spikad, och vi ska köpa ett partytält och hyra bord och stolar, tallrikar, glas och bestick. Så det är mest lite städning och handling och inköp att göra innan det är dags att börja förbereda mat och sånt på fredag.

Det blir nog bra, det här.

Tiden går…

Tiden går…

…och det är snart ett helt år sedan jag blev mamma. Som jag och B blev föräldrar. Tänk vad avlägsna graviditeten och förlossningen känns idag!

Jag åt mycket noggrant vitaminer och mineraler, och även Omega-3-kapslar, under graviditeten. Mot slutet åt jag även järntillskott, även om mina värden aldrig blev dåliga. Man hoppas ju att det varit till nytta för både mig och H, även om man inte kan veta.

Häromdagen knaprade jag dock i mig den sista tabletten i burken med gravidvitaminer. Den är ju för ammande också, så jag har köpt ett par burkar även efter att H kom. Men nu kände jag att det var dags att sluta med dem.

IMG_3421

Lite vemodigt är det. H fick en liten syssling häromdagen, och jag kände ett styng av avundsjuka när jag tänkte på hur fantastisk den där allra första tiden är.

Jag undrar hur den första tiden ter sig med barn nummer två? Helt säkert är en mycket coolare än första gången, och det lär ju behövas när det finns ett storasyskon hemma. Det lär inte finnas tid till att sitta timme efter timme och bara titta på det lilla miraklet. Observera varje andetag, varje liten rörelse. Få panik över allt och inget. Men kanske går det också att uppskatta och njuta av den första tiden bättre? Med lite erfarenhet kommer nog ett större lugn.

IMG_3424

 

Så, nu är jag tillbaka på vitaminer för vanliga kvinns. Men jag lägger till lite extra folsyra. För säkerhets skull…

Men vi försöker som sagt inte aktivt få syskon till H, utan låter det ske när och om det sker. Just nu är det dock sådan stiltje på kärlekslivet att det inte finns en chans till att bli gravid. Jag tror vi fick till det… en… eller kanske två…gånger på en hel månad.

H är ett ganska effektivt preventivmedel just nu. Vi har sällan ork, för när H somnat på kvällen ska vi försöka få i oss middag och kanske snygga upp lite hemma. Och sedan är klockan sent, och vi är så trötta att kudden känns mer attraktiv än sambon. De få gånger vi känt att ”nu jävlar ska vi få till det ikväll” har H vaknat, som om han känt på sig att hans plats som ensamt föremål för föräldrarnas gunst var i riskzonen. När han väl lugnats och sövts om är det definitivt ingen som har lust och ork mera.

Själv har jag nyss haft min tredje mens sedan den drog igång igen. Den är så punktlig att man skulle kunna ställa klockan efter den. Precis 28 dagar, helt enligt skolboken. Men den är ofantligt mycket lindrigare, bara lätt till måttlig blödning under drygt tre dagar, och knappt någon mensvärk alls. Tänk om det kommer att vara så här nu? Att mensen är ett lätt störningsmoment bara, istället för störtblödningar och tokont i både rygg och mage under nästan en veckas tid?

Egenföretagargnäll och äntligen sommarnatt

Egenföretagargnäll och äntligen sommarnatt

Jag kom hem sent från jobbet igår. Hade en massa att göra, och behövde skaffa mig lite överblick. Och försöka fakturera en del.

Det är inte det lättaste att få det att gå ihop med det egna företaget när jag bara jobbar halvtid. Vi har varit förskonade tidigare och nästan från start för snart två år sedan har vi bara kunnat jobba på, utan att behöva fundera särskilt mycket på att behöva nå faktureringsmål med mera.

Men en halvtid räcker verkligen inte för att kunna dra in pengar till en halv pre-bebislön. Jag har fått gå ner lite i lön, men kämpar ändå varje månad för att få det att gå ihop. Nu har vi tack och lov ganska låga omkostnader, och min partner har tagit på sig en större del av dessa på ”sin” lott medan jag är mammaledig. Men herrejävlar vad mycket man måste dra in i jämförelse med vad man får ut! Jag måste dra in fyra gånger så mycket pengar som jag kan ta ut just nu.

Det är inte vidare barnvänligt i egenföretagarland.

Så jag kom hem vid 21. B hade haft en jobbig nattning och var arg som ett bi. Jag var utmattad, och ledsen för att jag visste att han var sur över att jag var sen. Och för att jag inte hann träffa min lilleman alls igår; han sov när jag gick på morgonen och sov när jag kom hem på kvällen.

Vi får min mamma på besök vid lunchtid idag, och ska infinna oss hos min pappa vid fem för att fira min lillebror, som fyller jämnt. Huset är en katastrofzon, vi ska bjuda mamma på lunch och ingen present är inhandlad.

Men vi valde att skita i allt i går kväll. Tända grillen, grilla ett par burgare och dricka ett par öl. Sitta ute och njuta av sommarnatten. Den första riktiga ljumma, ljusa sommarnatten.

IMG_3430

Men nu är det morgon och dags att lägga på ett kol!