Hurra för bajset!

Hurra för bajset!

Det här med potträning av H har ju lite grann avstannat.

Vi började erbjuda pottan för ett drygt år sedan, när han var ca 1,5 år gammal, och det började så bra, så bra. Nästan varje gång han sattes på pottan blev det resultat.

Sedan kom flytten och graviditeten och allt annat vi hade att hantera förra året, och vi orkade inte riktigt engagera oss. När sedan lillasyster kom hade H inget intresse alls av att gå på pottan. Nästan varje gång vi frågade blev svaret: ”Vill inte!”. Och just det här med potta tänker jag mig är en sak en inte bör pusha så mycket. 

Så vi har låtit saken bero. Ibland har han velat sitta på pottan, men inte haft ro att sitta kvar. Ibland har han mest använt det som en ursäkt att få läsa ”Äntligen bajs!”. Många gånger säger han att han är nödig, men gör inget på pottan, för att minuter senare bajsa i blöjan.

Han är nästan alltid torr om nätterna numera, och har alltså börjat känna igen signalerna för när det är dags att bajsa. Men han har inte riktigt velat.

Idag, efter att vi för första gången ever hade ätit frukost med en halvtimmes marginal innan det var dags för förskolan, sade han plötsligt att han var bajsnödig.Och  efter en kort stund på pottan ropade han exalterat på sin far. Och sedan även på sin mor.

Han hoppade på stället och pekade på pottan. Där låg en rejäl hög bajs!

Kan det bli precis som med det mesta med detta barn, att det liksom bara löser sig när det är dags? Vi har aldrig riktigt behövt introducera, avvänja, träna på saker, utan allt har liksom bara skett sömlöst när tiden var inne. 

Jag är rätt sugen på att inte ha två blöjbarn längre, så det vore ju välkommet 🙂

Stoppa pressarna! (Du vet att du är småbarnsförälder)

Stoppa pressarna! (Du vet att du är småbarnsförälder)

Det har just hänt något STORT här hemma. Mitt geni till barn har just suttit på pottan för första gången.

Jag fick ett infall efter att ha tagit av kissblöjan från förskolan, när jag såg pottan stående under skötbordet. Då jag frågade H om han ville sitta på pottan, och fick en nick till svar. Jag förklarade att han fick kissa och bajsa där om han ville (och demonstrerade med några ljudeffekter).

Och medan vi läste boken ”Toto maskerad” en, två, fem gånger så hade det lilla underbarnet presterat TVÅ fina små bajskorvar OCH en liten skvätt kiss!!! (Bara den lilla rösten med bättre vetande i mitt huvud hindrade mig från att fotografera miraklet och sprida bilden till hela tjocka släkten och alla vänner.)

Jag gjorde en stor grej av det hela inför H och berömde det fina bajset och visade hela nedspolningsprocessen och vinkade hejdå till bajset.

Du vet att du är småbarnsförälder när du berömmer någons avföring och bejublar den som presterat den, och sedan vinkar hejdå till bajset som vore det en kär vän…