Bakisdag

Bakisdag

Jag känner mig bakis idag. 

Inte för att jag drack en enda droppe alkohol igår. Det var jobbdag, och jag hade två större projekt att fixa på kontoret. Plus det vanliga av telefonmeddelanden och mejl som jag inte hann besvara hälften av under tiden. Två dagar i veckan räcker ingenvart alls.

En deadline är en deadline, så jag blev kvar till efter nio på kvällen innan jag skickade iväg det sista mejlet. Dagens bränsle bestod av en macka, en bulle och ett wienerbröd. Hej, sockerchock! 

Dagen började väl hyfsat med frukost i form av en surdegsmacka med ost och skinka och diverse grönt, en kaffe och en bulle till fikat på kontoret. Men frukosten blev lite sen, så vid lunch var jag inte sugen. Tog en liten promenad med kollegorna och gjorde någon Pokémon-raid. (Tre tanter på 40 plus/minus några år bevakar ilsket gymmet de når från kontoret…)

Sedan satt jag vid skrivbordet och slet. Skulle möta upp B och barnen för en tidig och lättare middag. Efter att barnen somnat skulle föräldrarna kalasa på lite finskinka och ost som blivit kvar sedan helgen. När B ringde och ville mötas upp hade jag dock precis fikat på kontoret, och fyllt på de vid det laget sinande energidepåerna med ett wienerbröd som kollegan varit och köpt på det närbelägna konditoriet. 

Jag var långt ifrån klar med jobbet, och fortsatte knappa på datorn tills jag var klar där vid 21-tiden. Kunde känna de sura vibbarna hemifrån ända till kontoret. Men en deadline är en deadline. 

Så kom jag hem 21.38, och möttes av en H som sprang omkring och en L som härjade som en galning. B satt surmulen vid köksbordet med den lilla i famnen. Jag högg direkt in och tänkte ta med H ner till sängen. Tydligen fel val, för B kom och tryckte den lilla i min famn. Då hade jag dock redan lovat H att jag skulle läsa för honom, så jag förhandlade fram en kompromiss med att mamman skulle läsa en bok, sedan skulle pappan läsa en och krama till sömns.

Så gjordes, och jag gick upp med L. Hon var sådär onda-dockan-maniskt övertrött som bebisar i hennes ålder kan vara. Huvudet tycks snurra i 360 grader, alla lemmar strävar åt alla håll samtidigt, och det babblas/tjuts konstant, och ögonen stirrar vilt men med en tydligt trött glans. Det fjuniga håret klibbigt av kallsvett. Men jag kände igen det. Sådär var ju H också ibland. 

Så jag satte mig i det halvdunkla vardagsrummet utan att sätta på teven eller annat, och bara pratade lugnt med den lilla. Höll den lilla stretande kroppen i famnen och fortsatte utstråla totalt lugn i kropp och röst. Tills varje muskel i den lilla slutligen kroppen slappnade av, en efter en. Lade ner henne i vagnen och motade bort en annalkande kris genom att luta huvudet mot hennes och lägga en tung arm över hennes mage. Så slocknade hon.

Klockan var nu efter 22, och av B hördes ingenting. Att alla former av mys var inställda hade jag ju redan räknat ut eftersom han inte ens pratat med mig sedan jag kom hem, utöver: ”Här, ta henne!”, ”Varför ska du gå ner med honom?” och ”Här, byt hennes kläder, hon har kräkts”. Om jag blir sen hem är det alltid mitt ”straff” att hela kvällen ställs in. B somnar då alltid med H, som för att demonstrera hur slut han blivit, stackaren, som fått ta hand om barnen själv. 

Här tangerar jag min gräns att aldrig bråka med min sambo genom bloggen, men jag känner också att jag inte helt kan utelämna påfrestningarna i relationen som uppkommer i vardagskaoset med två småbarn hemma, när det är en ärlig dokumentation av vår barnfamiljsvardag jag vill åstadkomma. 

Och jag förstår att han haft en slitig kväll, det gör jag. L:s harmoniska fas slutade så klart minuten jag skrev om den, och hon är nu inne i en ”all systems go”-period vid 22-23 varje kväll, med helig ilska om en försöker få henne att somna. Och H kräver fortfarande en förälders närvaro för att somna. Bok, och sedan kramas tills han somnar. Svårt att klara av båda själv, men det är inte så att det inte går. Jag har ju gjort det många gånger.

Men det är som att jag bara måste få mötas av två vakna barn och kaos hemma om jag jobbat längre än tänkt. Måste få se med egna ögon hur jobbigt det varit. Samma sak varje gång. Mannen som liksom kapitulerar inför jobbigheten och sitter som en apatisk martyr och LIDER. 

Så reagerar nästan aldrig jag. Jag tar itu med det jobbiga. I detta fall hade jag parkerat H med vad som helst som skulle uppehålla honom, troligen YouTube på paddan, gått iväg med L till ett annat rum och sövt henne, och därefter tagit itu med H. Inte plättlätt, men görbart. 

Men, men. Det är inte lätt detta med familj och arbete i kombination. Känner mig otillräcklig som mamma, partner och yrkesperson. Jag försöker förlåta både mig själv och B när vi inte räcker till. Förhoppningsvis lättar det upp så småningom. Men jag är less på att bli behandlad som the scum of the earth för att jag jobbar sent någon kväll ibland.

Sent omsider satt jag så själv och kollade på kvällens Masterchef Australia på playfunktionen. Vid det laget hungrig som en varg utan att ha fått i mig någon riktig näring på hela dagen utöver frukostsmörgåsen, men utan ork att ställa mig i det orkandrabbade köket och laga något. Så min midnattsmiddag blev en skål tryffelchips och en flädertonic (utan gin). Inte konstigt att jag mår röv idag. 

Lillbarnet har fått gröt, sovit nästan två timmar och vaknat igen. Jag har ätit frukost ensam, medan storbarnet insisterat på att bara äta ett par skivor bröd utan något på. I  tevesoffan. Idag orkade jag inte tjafsa. 


Jag struntade i min planerade fil med granola, och åt upp hans ägg också. Har druckit tre koppar kaffe utan att vakna till. Dimmig i huvudet och trött. 

Lite lunch i barnamagarna och en pokémon-/lekparkspromenad kanske? 

50/50

50/50

Blev summan av dagen. Hälften mys och vila och olika slags arbete utfört. Hälften röv.

Tur att jag fick på pränt hur bra allt gick in förmiddags, för sen gick det mest utför. 

H är helt fruktansvärd att vara med just nu. Utan omskrivningar. Så är det. Han har börjat på stora avdelningen, och slutat sova middag. Han behöver sova middag. Men ungjäkeln är ju så förbaskat envis, och är så svår att få att sova. Om vi försöker hemma på helgen tar det minst en timme för en av oss att få honom att sova. Sedan sover han i max en timme, där vi då är knutna till hemmet mitt i helgbestyren. Inte riktigt…värt, eller vad en ska säga. Och om vi inte pallar har jag full förståelse för att förskolepersonalen inte pallar. De har ju inte bara vår unge att hantera.

Ibland somnar han vid 16-17-tiden och sover middag någon timme precis före middagen. Och blir ännu mer svårsövd på kvällen. Då det redan är tusen konflikter och någon timmes skruva-vrida-vända-sparka-stå-på-huvudet-dricka-hitta-nappen-småprata-sjunga innan han kanske kommer till ro. Eller somnar, men lätt och oroligt.

Han är trött på eftermiddagarna. Och jag blir matt efter fem minuter i hans sällskap. Han kan inte sitta still, inte lyssna, inte vara tyst, inte sluta pilla på saker och är överallt hela tiden. Jag gnäller. Tjatar. Skäller. Hela tiden. Orkar inte. Ibland tar jag till den sena eftermiddagssömnen (även om den krånglar till kvällen) bara för att jag inte står ut med honom en sekund till. Och för att lillasyster också brukar sova en stund vid den tiden. 

Idag fick han vara vaken till middagen. När den var färdiglagad ville han inte komma till bordet. Han fick ett megautbrott istället. Skrek och slogs och for runt och lät inte oss äta. Det var samtidigt dags för lillasysters sedvanliga tröttskrik före läggdags. Båda barnen ville ha mamman. Som var hungrig och trött. Att lugna en megakrisande trotsunge och en gallskrikande trött bebis samtidigt… det går bara inte. 

Vi insåg ju att det bara var att försöka få honom i säng. Efter fem turer upp och ner för trappan (måste ha mamman, måste dricka vattnet från glaset på köksbordet INTE från muggen vid sängen, måste ge den nya snuttefilten som kom med bokpaketet till lillasyster, måste ta tillbaka snuttefilten, måste vad som helst) hade han väckt lillasyster två gånger. Jag fick honom lugn till slut efter att ha stängt in honom i hans säng genom att ligga i vägen och hindra ytterligare rymningar och bestämt konstatera att han inte skulle komma ur sängen mer ikväll, och börja berätta om hur det var när han låg i magen och när han var bebis. Han började snart klippa med ögonen, och somnade.

Lillasyster skrek sig röd däruppe under tiden, för pappa var tydligen inte rätt person att natta henne idag. Sen upp och försöka hantera en övertrött bebis, som somnat och väckts av storebror även vid sovstunden på eftermiddagen. Vid 21 sov de båda övertrötta barnen, efter två timmars kamp.

Urvriden trasa är bara förnamnet. Imorgon kommer H garanterat att vara trött på morgonen (igen) och inte vilja gå upp/äta frukost/gå till förskolan. Vi måste vända detta på något sätt.

Kanske måste vi försöka få H att somna en stund direkt efter hämtning. Om det ens går. Eller bara få honom i säng tidigare. Även om det betyder att han inte får middag, utan typ bara mackor. För vi hinner bara inte äta middag före 18.30, och att hinna laga en speciell middag till honom med L att ta hand om… det är inte troligt att det skulle gå. 

Jag saknar tiderna på den gamla förskolan, då ungarna fick frukost vid drop in mellan 8 och 8.30. Bara att dra på kläderna på yrvaken unge och gå. Nu måste vi gå upp tidigare och släpa upp en trött unge och lägga en timme på att kanske få i honom lite frukost. En massa bråk och tjat och stress. Varje morgon. Ingen vill egentligen äta frukost hemma – jag och B har alltid ätit frukost på jobbet tidigare. Men på nya förskolan är frukost typ 07.00 eller 07.30, och jag tror inte ens vi föräldralediga 30-timmare får ha ungarna på förskolan så tidigt ens om vi ville.

Jaja, nu har han i alla fall snart sommarlov, och vi får försöka ordna upp rutinerna på något bra sätt sen…

Påminn mig gärna…

Påminn mig gärna…

… om att jag aldrig någonsin ska stanna hemma från kontoret i tron att det ska gå att få något gjort hemifrån. Om jag någonsin skulle tycka att det lät som en bra idé igen, vill säga.

Det lät som en väldigt bra idé i förrgår kväll, när klockan redan var sent, och B undrade om jag hade något inbokat på kontoret nästa dag. Han hade själv tänkt jobba hemma ”sin” del av dagen, med undantag för ett kort möte han skulle ta bilen till och vara tillbaka på någon timme. Så vi kanske skulle jobba hemma båda två, och lösa av varandra lite som det föll sig? Jag funderade, och tänkte:  -Nej, jag har ju inga möten inbokade, jag har datorn och de papper jag behöver för dagen hemma, så jag behöver ju inte in till kontoret EGENTLIGEN.

Att då slippa de totalt tre timmarna jag lägger på att ta mig till och från jobbet, och för bara en halv dags jobb, lät lockande. Att gå upp vid 7-8 istället för vid 5-6. Jo, det lät ju bra! Jag ju har ett eget rum med kontorshörna hemma.

Gårdagen börjar med att vi sover till 8.30. Okej, ingen panik, jag hinner fortfarande jobba en stund efter frukost innan B ska till sitt möte efter lunch. Halvvägs igenom frukosten ringer B:s telefon. En nödsituation har uppstått på hans jobb, och han är den enda som kan ta tag i det eftersom den andra person som skulle ha kunnat fixa det är på semester.

Jaha. B måste åka. Han säger att H ju ändå kommer att sova middag strax, då kan jag väl se till att släcka de mest akuta bränderna, stämma av mejlen och kanske ringa något samtal. Och sen är B hemma allra senast kl. 15, och då kan han ta med sig H ut på promenad, eller till köpcentret, och hålla sig borta i ett par timmar så jag får jobba i lugn och ro.

Jojo. Klockan är nästan 16 när B kommer hem. H har sovit i en halvtimme totalt, och har levt rövare resten av tiden. Huset ser ut som att vi haft inbrott. Jag är helt matt, och känner att: – Nej, det är ingen som helst idé att BÖRJA dagens arbete klockan 16. Inte efter en sån här dag.

Det finns en anledning till att jag började med rutinen att åka in till kontoret även för den halva jobbdagen. Det finns en anledning till att jag började med rutinen att åka in till kontoret även för den halva jobbdagen. Det finns en anledning….

Så vi drog till Ikea istället. För hundrafemtielfte gången. För att jag trodde vi behövde förlängningar till barngrindarna vi köpte till trappen, men inte har monterat. Jag mätte (i efterhand så klart!) upp avståndet mellan öppningarna till nästan 110 cm. Grindarna var upp till 106,5 cm. (Suck!) Väl där konstaterade vi att det inte ens fanns förlängningar till grindarna vi köpt, och B sade att det var bara att sätta en träbit mellan väggen och grinden vid monteringen. Hmm, att det är så ”bara” tror jag när jag ser det.

Så vi shoppade på Ikea för 265 kronor. Jag upprepar: tvåhundrasextiofem kr. Är det ens möjligt? Det brukar ju ticka iväg en tusenlapp bara man kliver in genom dörren. Naturligtvis var det saker vi inte ens hade tänkt köpa, men ändå… Ett par paket servetter, träskruvar, en vattenkanna, ett förkläde, etiketter, några konserveringsglas, (så mitt äppelmos blir snyggare förpackat än blåbärssylten) och en tratt med bred öppning att fylla syltburkar med. Tratten hade vi i och för sig tänkt köpa.

H var övertrött när vi kom hem, och det blev nattningstrubbel IGEN. Men jag ropade på B så fort jag såg varthän det barkade (när han vänder sig på mage och den lilla rumpan vandrar upp i luften VET man att det är kört). Ett litet ”hjääälp” riktat mot nedervåningen, så kom undsättningen. Vi lade oss på varsin sida om H och drog honom tålmodigt till rätta när han kravlade iväg, klappade om och andades lugnt. Och H sov efter en kort stund. Mamman med, för den delen. Gud, så skönt att det går att natta utan skrikfest nu, även när det går ”fel” med nattningen.

Nu har jag bloggat bort hela kafferasten. Åter till grottekvarnen!

Åh nej, inte nu igen!

Åh nej, inte nu igen!

Jahapp, så var det dags. IGEN. Tredje kvällsnattningen i rad med osalig unge. Olustkänslorna väller in över mig; hoppas det inte blir som för ett tag sedan, då varje timme närmare läggdags medförde starkare och starkare oro över vad som skulle ske vid nattningen.

Men det är lättare att hantera nu. Det vi har gjort de senaste kvällarna när H blivit oregerlig är att vi båda ligger i sängen med honom, på var sin sida om honom. Vi håller oss lugna och neutrala, men ler och småpratar lite med honom när han försöker engagera oss i lek eller prat, och hämtar upp honom till huvudänden om han försöker ge sig av. Det är mycket lättare när vi är två, för då är det bara en sida på sängen som behöver vaktas, och vi behöver inte hålla fast H så mycket, och den onda spiralen med vild unge-fasthållning-arg, ännu vildare unge-stressad förälder, hårdare fasthållning-otröstlig sjövild unge-desperat och panikande förälder, dras inte igång. Och han har somnat inom en halvtimme efter att jag fått förstärkning av B.

Hoppas det passerar snart, vad det nu är som orsakar detta.

God natt, och på återseende.

Blåbärslycka och lingonvecka

Blåbärslycka och lingonvecka

Igår förmiddag drog jag med mig hela min lilla familj ut i de fina motionsspåren i det närbelägna naturreservatet. Och – oj, vilket blåbärsår det är! Det var blåbär överallt, och varje blåbärsris fullkomligen dignade av stora, fina blåbär.

Jag och B stannade och plockade, vilket H tyckte var astråkigt. Tur att det fanns många bra ställen, så vi kunde gå en bit, plocka lite tills H började kinka ordentligt, gå en bit, stanna och plocka, och så vidare. Vi kom hem med ca 2,5 liter (eller 1,7 kg) av de fina blå bären.

Jag får alltid en helt pervers lyckokänsla av sånt: plocka bär och svamp, skörda egenodlade örter och grönsaker. Det är så…tillfredsställande på något sätt att verkligen handfast ordna sina egna livsmedel. Det som kommer från skogen är ju dessutom helt gratis. Lördagens skörd blev till årets första smulpaj, medan söndagens blev fem burkar blåbärssylt. Minst ett årsbehov av sylt, helt gratis utöver lite syltsocker.

Jag glömde ta skrytbilder på mina syltburkar, men det var inte gammeldags konserveringsglas med vackra hemgjorda etiketter, kan jag avslöja. Det var några sparade glasburkar i olika former och storlekar, som tidigare inhyst diverse salsor och inlagda grönsaker, och som jag inte ens orkat ta av originaletiketten ifrån… Hoppas sylten blev bra i alla fall.

När vi kom hem från skogen kunde jag konstatera att det ”äntligen” var dags för lingonveckan också. Skönt att mensen äntligen kom med hänsyn till den hemska PMS:en jag haft i nästan en vecka! Men sen är ju själva menshavandet aldrig särskilt kul i sig, även om det faktiskt blivit lindrigare efter att jag fick barn.

H sov dock bara en liten stund i vagnen, och en pyttekortis  på eftermiddagen, när mamman försökte smyga till sig en tupplur själv. Tji fick hon! Så när det väl blev kväll var han jättetrött. Men så klart övertrött. Både jag och B låg i sängen och försökte lugna den lilla illbattingen. Till slut gick det. Men då var både jag och B trötta, så det blev ingen middag. Lite snacks och en film fick bli söndagskvällens sysselsättning (utöver syltkoket, då).

Idag är jag på jobb igen. Med kontoret helt för mig själv, eftersom min enda kollega är på semester. Räknas nästan som egentid, va?

Blir saknig ibland, och kollar på bilder från gullungens äventyr i lekparken i lördags.

IMG_3851 IMG_3874 IMG_3878

Det här med nattning…

Det här med nattning…

Nu kommer inlägget det tagit mig ett par dagar att få ihop. Jag har lovat mig själv att den här bloggen ska innehålla både de bra och de dåliga sidorna av föräldraskapet. Att inte utelämna de där jobbiga känslorna som faktiskt kommer ibland. När jag är less och faktiskt inte tycker om mitt barn. Att inte utelämna de där situationerna då jag fallerar och är en dålig förälder.

Jag vet att jag inte är ensam om att inte alltid leva upp till idealet av den väna, omvårdande modern som bara är tålamod och kärlek, through and through. Och vi måste våga prata om det. Och jag måste dokumentera det, så att jag inte frestas att glömma bort det så snart problemet gått över. Så, here it goes:

Det skaver och gnager i mig, det här med att H är så svårsövd ibland. Vad det kan bero på och hur vi som föräldrar bäst ska agera för att det ska bli så bra som möjligt för H, både för stunden och i längden.

Vissa dagar (de flesta, egentligen) somnar H lugnt och fint vid bröstet. Kanske blir det något enstaka gnäll precis innan han somnar, som snabbt botas med att erbjuda bröstet eller nappen igen.

Men sedan kommer ett sånt där tillfälle, som häromdagen. När den fridfulla nattningen förvandlas till en brottningsmatch med gråt och skrik. Både jag och H blir ledsna. Arga. Frustrerade.

Det enda sätt att få honom att somna när han hamnat i det där vilda läget är att hålla fast honom. Ganska hårt, och krama om honom tills han slutar kämpa. Han är alltid väldigt trött (oftast övertrött) när de här incidenterna inträffar, så han behöver ju sova. Men det känns inte bra i magen, att hålla fast honom tills han ger upp. Att behöva utnyttja min överlägsna styrka för att övermanna honom. Nej, det känns inte bra alls.

Men vad göra annars? Det går inte att krama, gosa eller kela med honom så att han blir lugn. Han är tyvärr inte särskilt kelig, min son. Jag önskar att jag bara kunde ligga bredvid honom i sängen och mjukt stryka med handen över hans rygg. Smeka de små runda kinderna och viskande sjunga godnattvisor. Och att den lilla barnakroppen då bara skulle slappna av och bli tung och falla i djup fridfull sömn.

Men det går inte. H far omkring, och bara vrider sig och är spänd som en fjäder. Skriker och gråter när man hindrar hans framfart, men är på väg att krypa rätt över sängkanten femhundraelva gånger på några minuter. Ska man då låta honom hållas med att krypa, klättra och fara runt på det där maniska, övertrötta viset, som inte heller verkar vara så trevligt för honom? Och man ser på hans ögon att han är så trött, så trött egentligen, men kroppen är så uppe i varv att han liksom inte KAN slappna av?

Kortsiktigt känns det som att det är viktigast att han får komma till ro och somna. Men långsiktigt… hur påverkas han av att de personer som ska skydda honom och ta hand om honom håller fast honom trots att han skriker, gråter och kämpar för att komma loss? Han är så liten och oskyddad, och har lagt hela sin existens i våra händer. Borde han inte kunna lita på att vi inte använder vår överlägsna styrka mot honom annat än när det VERKLIGEN behövs, för att hålla honom utom fara.

Jag minns själv att det värsta jag visste när jag var liten (dock äldre, kanske tre-fyra år och uppåt) var när jag var så arg så arg att ilskan inte visste några gränser, och ville springa runt och vråla och slå på saker, och min pappa brukade krama mig hårt och hålla fast mig tills ilskeutbrottet lade sig. Jag blev ännu argare inombords då, men blev ju tvungen att lugna ner mig utåt sett, för jag visste ju att jag inte skulle komma loss förrän jag blev lugn.

Än idag har jag ett behov av att få ur mig ilska, besvikelse och sorg rent fysiskt. Inte genom att slå på saker, men genom att storböla (och kanske gorma lite på den jag är arg på) och sedan ge mig ut och gå. Ensam. Bara gå snabbt, tills jag finner lugnet igen. Nu har ju det inte alls med övertrötthet att göra, men jag minns känslan av vanmakt och frustration när jag hade så många känslor som jag behövde få utlopp för, men någon mycket starkare höll mig fast. Maktlöshet. En av de värsta känslorna jag vet.

Känner H maktlöshet när vi håller fast honom för att han ska somna? Om så är fallet, är det ändå det bästa att göra så att han kommer till ro? Skulle vi kunna göra något annat?

Bara frågor här, och inga svar, som ni märker.

Det är lättare att veta vad som är rätt och fel när det går ännu mera snett i nattningen. När jag tappar tålamodet och humöret efter att han fått ett ”övertrötthetsanfall”. När jag kämpat och kämpat med att försöka lugna honom så varsamt som möjligt, lyckas få honom att sova, och han vaknar när jag lägger ner honom i hans säng. Och börjar gråta. Eller ställer sig upp och hoppar. När jag passat honom konstant sedan förmiddagen (med undantag för någon liten tupplur) och han hela dagen bara farit runt som ett yrväder och ställt till med kaos i hela huset.

När jag halvt om halvt rycker upp honom ur spjälsängen och bryskt lägger ner honom i sängen medan jag kokar av ilska och frustration. Väser ”Men SOOOV nu, UNGE” när alltihopa repeteras en gång till, rycker upp honom ur spjälsängen och nästan slänger honom ner på vår säng.

Klockan är 22 och jag har ränt efter honom i fjorton timmar och flyttat saker, flyttat honom, petat saker ur munnen på honom. Min middag väntar därnere med B. Jag vill ha en timme eller två innan jag måste sova också, för att äta middag, byta några ord med min älskade och bara sitta en liten stund utan att ha alla sinnen på helspänn för att avvärja diverse katastrofer. Just då känns det som att H förnekar mig den lilla stunden. Jag är arg på H för att han inte sover. Jag känner maktlöshet för att jag inte kan få honom att sova, för att jag är trött och hungrig men det hela TAR. ALDRIG. SLUT.

Jag vet ju att det är helt fel. Att bli arg på barnet som inte kan sova. Att låta ilskan skina igenom i mina rörelser och sätt att ta på honom. Lite hastigare, lite mer hårdhänt, än jag brukar. Att låta ilskan skina igenom i min röst. Att vända bort huvudet från det lilla barnet som återigen vaknat och står och hoppar i sin säng, för att bara lägga ansiktet i händerna och gråta en skvätt. Mänskligt måhända, men fel none the less.

Blir han rädd när mamman, hans mjuka gosiga mamma med de mjuka gosiga tuttarna, hans trygghet i livet, rycker upp honom ur sängen, bryskt lägger honom ner i föräldrasängen. trycker in en napp i munnen på honom, väser ”SOOOV NU!” och håller fast honom? När hon vrider bort huvudet och gråter när han glatt står och hoppar i sin säng och ropar på mamman? Tror han att hon älskar honom mindre? Att han gjort något fel?

Har vi redan gjort något galet i vårt föräldraskap som gör att H har så svårt att varva ner ibland? Är han av någon anledning rädd för att sova? För att mamman ibland är försvunnen när han vaknar på morgonen? Eller är det något fel på honom, något medfött? Eller är det bara så här det är med barn, ibland? Jag TROR ju att det är det sistnämnda. Det här problemet började i samband med att han började krypa, och ett ”anfall” hände på kvällen samma dag han för första gången gått på egen hand (med stöd av en stol, men utan vår medverkan eller gåstol). Så min gissning är att de här omvälvande nya fysiska färdigheterna medför att han blir uppvarvad fysiskt, och kroppen vill fortsätta träna även när det är dags att sova. Men jag vet ju inte…

Det är väldigt svårt att vara förälder. Vilket enormt ansvar vi fått. Att försöka få till en trygg och frisk unge som ska bli en trygg och frisk vuxen så småningom. En vuxen människa som kan känna tillit i sina relationer, som kan hantera sina egna känslor. Kunna utforma sitt eget liv på ett sätt som han själv vill och vara nöjd, förhoppningsvis till och med lycklig, med det. Och själv bli förälder och kunna axla samma ansvar gentemot sina egna barn. Det vi gör och inte gör nu kan få följdverkningar i generationer.

Det ansvaret.

Säg den frid som varar

Säg den frid som varar

Sitter på bussen hem från jobbet. Hemma väntar en helt omöjlig unge, säger förhandsrapporterna.

Och med tanke på hur lille H var igår kväll har jag ingen anledning att betvivla att han ännu kommer att vara vaken när jag kommer fram. Igår var han omöjlig att söva; låg och viftade och snurrade, tjöt, skrattade, grät och skrek om vartannat. Ville inte amma, och bara klöstes och slogs om man försökte krama om honom.

Han verkade hyperaktiv och övertrött, men hade ändå sovit middag en lång stund under skogspromenaden vid lunchtid och en kort stund före middagen.

Ett tag grät han hejdlöst och hjärtskärande, så jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. Till slut fick han ligga och härja runt i sin egen säng, när både jag och B var helt utmattade. Inte så att jag lät honom ligga och gråta – inga sömnmetoder här inte! Så fort han lät ledsen lutade jag mig över hans sängkant (han sover fortfarande i minisäng bredvid vår säng) och klappade och tröstade. Men i övrigt lät jag honom snurra, fäkta och tjattra. Tills. Han. Slutligen. Äntligen. Somnade.

Och det verkar vara samma sak idag. Får ge amning ett försök om han fortfarande är vaken. Men vad gör man när inte ens tutten verkar lugnande?

Det är komiskt att det inträffar sådana här saker varje gång vi har andats ut, och känt att vi har koll på läget, att vi har hittat någon sorts balans och harmoni i föräldratillvaron. Nä, man får inte bli för kaxig helt enkelt.

Och imorgon ska jag och H ge oss ut på äventyr på egen hand. Vi ska åka tåg till mormor över helgen, och låta B roa sig på egen hand.

Obergurgl, dag ett

Obergurgl, dag ett

Första dagen på orten har varit ok, men lätt ansträngande.

Vi har med oss små plastburkar med hemmagjord grötblandning till H:s frukost. Hotellet har ingen micro man kan använda själv någonstans, så vi måste be serveringspersonalen värma den i köket. Vilket de förvisso gör, men med minen av att man givit dem en kattskit i handen och bett dem äta den. Ungefär.

Och sedan kommer de ut med en gröt som är skållhet, men inte alls tillagad, d.v.s. flingorna har inte svällt och det är vattnigt.  För hög effekt gissar jag? Och så måste man be dem värma lite till, efter att ha suttit i fem minuter och rört och hoppas att gröten ska eftersvälla så pass att man slipper störa personalen igen. Men det gör den ju inte, och inte är den bra efter nästa omgång heller.

Under tiden har gossen krisat ihop helt av bristen på frukost, så med ena handen försöker jag äta min frukost och dela med mig till barnet, medan andra handen rör gröt frenetiskt. Till slut ger jag upp om gröten och försöker få barnet att äta den rinniga grynmassan, som i vart fall inte är helt rå längre. Han är inte helt förtjust och håller på med allt utom att äta, samt kinkar av och till och smetar gröt överallt. När han fått i sig sin mat är frukosten redan undanplockad, så det var tur att jag tagit en rätt redig portion till att börja med.

Att resa med bebis är att alltid lämna frukostbordet i komplett kaos, knappt en ren fläck på den nypressade vita duken, och en förnärmad servitör som anser att det är helt under hans värdighet att värma barngröt. Fy, vad det är jobbigt med den stelheten! Och hur svårt kan det vara att ha ett litet bord i ett hörn med en liten micro, så att föräldrar själva kan värma barnmaten?

Vi tog en liten promenad med bärselen, varvid H somnade sött en liten stund. Sedan sov han ytterligare en kortare stund på eftermiddagen, efter att jag givit H lunch medan B åkte skidor. Jag lyckades mycket stolt räkna ut hur babykostvärmaren fungerar utan instruktionsbok, så hans burkmat kan vi i vart fall värma på rummet.

Sedan var H vaken, övertrött och krävde att bli underhållen/matad/tröstad genom både eftermiddagsbuffé och femrättersmiddag, för att sedan slockna i pappans famn direkt efter att sista rätten ätits upp. Jag behöver också slockna snarast.

Babysimsfinal

Babysimsfinal

Idag var det sista tillfället på steg 1 på babysimmet. Och H fick prova att dyka för första gången.

Det gick till på så sätt att B höll H framför sig med utsträckta armar, medan simläraren Therese strilade vatten över H:s huvud bakifrån med en stril, som hon brukar göra någon gång per simpass. Sedan sa hon ”Dyk!” och då sänkte B ner H under vattenytan och drog honom mot sig under vattnet och drog upp honom på axeln. Det tog max ett par sekunder, men oj vad nervöst det var!

Det var en poäng med att H skulle upp på axeln efteråt, och jag fick inte stå bakom, för att H inte skulle se mig eller B när han kom upp. Risken var då att vi skulle se oroade ut och visa för H att det var något otrevligt han nyss varit med om. Nu stod Therese bakom istället, med ett stort leende och en rolig leksak. H reagerade knappt alls! Han spottade ut lite vatten, och sedan var det business as usual.

Han gjorde ett planerat dyk till, och hamnade med ansiktet delvis under ytan ett par gånger till av misstag när vi tränade på att hålla honom stående i handen i vattnet. Och det gick hur bra som helst, han brydde sig överhuvudtaget inte. Bara hostade ut vatten och fortsatte leka.

Överlag var H väldigt aktiv och på gott humör i vattnet idag. Förmodligen för att jag sett till att ge honom frukost tidigare än vanligt, så att han hann sova middag en kort stund innan vi åkte iväg. Det är ju annars kring tiden det är babysim som han brukar sova middag.

Hans vana att sova middag längst på förmiddagen är ganska olycklig, eftersom både babysim och öppnis är på förmiddagen. Så det blir alltid på bekostnad av hans längsta dagssömn vi gör dessa aktiviteter. Och då blir det fel sedan.

H sov en stund i bilen och i en av affärerna vi åkte till efter babysimmet, men det var bara helt kort. När vi kom hem på eftermiddagen efter alla inköp var det dags för mellanmål. Och sedan var H så klart övertrött och varken ville eller kunde somna. Vilket gjorde att klockan var nästan sex på kvällen när han somnade. Och då somnade han såklart ordentligt och sover fortfarande vid halv nio. Utan att ha ätit middag.

Jag undrar hur länge det ska vara så här, att man måste sträva efter ett helt inrutat liv för att det inte ska bli kaos med H. Om hans sömn inte blir av precis när den brukar vara är det helt förgjort sedan; det blir övertrötthet och hela dagen (och kanske natten) blir uppochnervänd.

När man missar ”fönstret”

När man missar ”fönstret”

Jag och H fortsatte vårt slappande här i Trysil även dag två. Vi lät pappa B åka skidor, och hängde på hotellanläggningen. Och det gick ingen nöd på oss. Solen strålade hela dagen, även om vi mest såg den inomhus ifrån.

Vi gjorde en repris på gårdagen och körde ett besök på badanläggningen under tidig eftermiddag, när det är lugnt och skönt där, och de flesta andra åker skidor. H var jätteglad hela tiden, och plaskade glatt. Jag tror han kommer att ha gjort stora framsteg till nästa gång på babysimmet, även om han fortfarande inte är bekväm med att flyta på rygg.

Eftersom skidåkarna åt lunch i backen idag var det upp till oss att ordna vår egen lunch. I efterhand kan jag se att det var här det gick fel.

Igår när vi kom tillbaka från badet fick H tutte och flaska, och sov sedan flera timmar helt utslagen. Vilket är normalt och bra när han varit ute på sådana äventyr, och är trött både fysiskt och psykiskt.

Idag somnade han en stund, men vaknade sedan till. Eftersom klockan redan var tre beslutade jag mig för att ge mig ut på jakt efter något ätbart till lunch. Vi hittade ett jättemysigt café på anläggningen, och jag fick en kaffe och en grillad macka med utsikt över skidbacken. H tyckte det var superkul att sitta i soffan bredvid mig och titta ut genom fönstret på alla skidåkare i färgstarka kläder.

(H passade även på att visa en ny färdighet: att handlöst kasta sig efter sådant som ser roligt ut. Jag tittade bort en sekund medan han satt i soffan bredvid mig, och plötsligt var han på väg av soffan och in med huvudet i fönstret. Om han bara tippat över så skulle han vara kvar på soffan, så han måste ha gjort ett ordentligt utfall. Jag hann rycka tag i honom i grevens tid, men det står väl inte på förrän han lyckas göra sig illa.)

IMG_2253

IMG_2252

 

När vi kom tillbaka hade alla återvänt, och det var liv och rörelse i lägenheten. H fick lite mat, och sedan lade vi oss i sängen. Han somnade efter en stund. Men så kom B in i rummet för att byta om. Sedan var det kört.

Från klockan halv sex till halv tio på kvällen fick vi turas om att försöka söva H medan den andra fick äta mat och umgås med resesällskapet. H låg och sprattlade, vred och vände sig och skulle titta på allt, och utstötte monotona ljud. Övertrött igen.

Så här i efterhand går det ju att se att H skulle ha fått somna om igen där efter badet, istället för att tas med ut och utsättas för ytterligare stimulans. Och B borde ha vetat bättre än att dyka in i rummet när han visste att det var sövningsförsök på gång.

Man får helt enkelt inte missa ”fönstret” när han är trött, för då dyker övertrötthetsmonstret upp som ett brev på posten, och man funderar på att lägga ut ungen på Blocket både en och tre gånger innan sömnen infinner sig.

Nåväl, nu är det sen kväll, gossen sover äntligen, och mamman ska få ett glas vin och lite trivsel innan det är dags att säga god natt.