50/50

50/50

Blev summan av dagen. Hälften mys och vila och olika slags arbete utfört. Hälften röv.

Tur att jag fick på pränt hur bra allt gick in förmiddags, för sen gick det mest utför. 

H är helt fruktansvärd att vara med just nu. Utan omskrivningar. Så är det. Han har börjat på stora avdelningen, och slutat sova middag. Han behöver sova middag. Men ungjäkeln är ju så förbaskat envis, och är så svår att få att sova. Om vi försöker hemma på helgen tar det minst en timme för en av oss att få honom att sova. Sedan sover han i max en timme, där vi då är knutna till hemmet mitt i helgbestyren. Inte riktigt…värt, eller vad en ska säga. Och om vi inte pallar har jag full förståelse för att förskolepersonalen inte pallar. De har ju inte bara vår unge att hantera.

Ibland somnar han vid 16-17-tiden och sover middag någon timme precis före middagen. Och blir ännu mer svårsövd på kvällen. Då det redan är tusen konflikter och någon timmes skruva-vrida-vända-sparka-stå-på-huvudet-dricka-hitta-nappen-småprata-sjunga innan han kanske kommer till ro. Eller somnar, men lätt och oroligt.

Han är trött på eftermiddagarna. Och jag blir matt efter fem minuter i hans sällskap. Han kan inte sitta still, inte lyssna, inte vara tyst, inte sluta pilla på saker och är överallt hela tiden. Jag gnäller. Tjatar. Skäller. Hela tiden. Orkar inte. Ibland tar jag till den sena eftermiddagssömnen (även om den krånglar till kvällen) bara för att jag inte står ut med honom en sekund till. Och för att lillasyster också brukar sova en stund vid den tiden. 

Idag fick han vara vaken till middagen. När den var färdiglagad ville han inte komma till bordet. Han fick ett megautbrott istället. Skrek och slogs och for runt och lät inte oss äta. Det var samtidigt dags för lillasysters sedvanliga tröttskrik före läggdags. Båda barnen ville ha mamman. Som var hungrig och trött. Att lugna en megakrisande trotsunge och en gallskrikande trött bebis samtidigt… det går bara inte. 

Vi insåg ju att det bara var att försöka få honom i säng. Efter fem turer upp och ner för trappan (måste ha mamman, måste dricka vattnet från glaset på köksbordet INTE från muggen vid sängen, måste ge den nya snuttefilten som kom med bokpaketet till lillasyster, måste ta tillbaka snuttefilten, måste vad som helst) hade han väckt lillasyster två gånger. Jag fick honom lugn till slut efter att ha stängt in honom i hans säng genom att ligga i vägen och hindra ytterligare rymningar och bestämt konstatera att han inte skulle komma ur sängen mer ikväll, och börja berätta om hur det var när han låg i magen och när han var bebis. Han började snart klippa med ögonen, och somnade.

Lillasyster skrek sig röd däruppe under tiden, för pappa var tydligen inte rätt person att natta henne idag. Sen upp och försöka hantera en övertrött bebis, som somnat och väckts av storebror även vid sovstunden på eftermiddagen. Vid 21 sov de båda övertrötta barnen, efter två timmars kamp.

Urvriden trasa är bara förnamnet. Imorgon kommer H garanterat att vara trött på morgonen (igen) och inte vilja gå upp/äta frukost/gå till förskolan. Vi måste vända detta på något sätt.

Kanske måste vi försöka få H att somna en stund direkt efter hämtning. Om det ens går. Eller bara få honom i säng tidigare. Även om det betyder att han inte får middag, utan typ bara mackor. För vi hinner bara inte äta middag före 18.30, och att hinna laga en speciell middag till honom med L att ta hand om… det är inte troligt att det skulle gå. 

Jag saknar tiderna på den gamla förskolan, då ungarna fick frukost vid drop in mellan 8 och 8.30. Bara att dra på kläderna på yrvaken unge och gå. Nu måste vi gå upp tidigare och släpa upp en trött unge och lägga en timme på att kanske få i honom lite frukost. En massa bråk och tjat och stress. Varje morgon. Ingen vill egentligen äta frukost hemma – jag och B har alltid ätit frukost på jobbet tidigare. Men på nya förskolan är frukost typ 07.00 eller 07.30, och jag tror inte ens vi föräldralediga 30-timmare får ha ungarna på förskolan så tidigt ens om vi ville.

Jaja, nu har han i alla fall snart sommarlov, och vi får försöka ordna upp rutinerna på något bra sätt sen…

Vårruset 2016

Vårruset 2016

Igår var det dags för årets vårrus. Detta blev inte heller året då jag sprang runt banan, eftersom graviditeten kom och omöjliggjorde träningen som skulle ha krävts för att få upp konditionen tillräckligt.

Illamåendet och andfåddheten har gjort så att jag inte ens kunnat satsa på en snabbare gång, så den enda förberedelsen har varit mina vanliga promenader i vardagen, 2+1 kilometer till jobbet på morgonen och sedan 1+2 kilometer tillbaka  på kvällen. Så igår blev det en hyfsat rask promenadtakt med barnvagn, och de fem kilometrarna avverkades på lite drygt 50 minuter. Tillräckligt för att en kortbent tjockis som jag ska bli både lite andfådd och rejält rödmosig i ansiktet under promenaden, och ha en lätt träningsvärk i ändalykten idag efter att ha knuffat barnvagn uppför backarna.

Jag kände att det var viktigt att gå loppet även fast det blev i snigelfart, för att få in traditionen att Vårruset s k a genomföras varje år. En dag s k a jag springa banan runt. 2018 kanske, om knyttet kommer till oss i december i år, annars kanske redan 2017.

Vädret var strålande, och vi hookade upp med en mamma från vår gamla vattengympagrupp inom projektet för överviktiga gravida jag var med i under graviditeten med H. Förra året var vi ett helt lag, men engagemanget i gruppen var lågt i år (vi har fortfarande en Facebookgrupp fast projektet varit nedlagt i snart två år). Så vi två som ställde upp i år fick ta med egen picknick, som vi kalasade på innan loppet.

H sprang överlycklig runt i gräset med den nästan två år äldre F efter maten, och senare bar det iväg runt banan med H i vagnen.

image

Sedan tog vi tåget hemåt, och allt var frid och fröjd. Tills vi klev av tåget. Då började H gråta hejdlöst. Han grät hela vägen hem och fortsatte gråta hemma och under nattningen med B. Han somnade till slut, för att vakna efter en halvtimme-timme och fortsätta gråta.  Och gråta och gråta och gråta. Han grät tills han somnade av utmattning efter någon timme. Och vaknade någon vända till och grät och grät och grät. Antingen hade han magknip, eller så tog dagen, med intrycks-overload och sen sänggång, helt enkelt ut sin rätt. Vi har i pricip inte haft några episoder med helt otröstlig gråt med H, så vi stod helt handfallna och undrade om han behövde åka in till akuten. Men han somnade till slut och förblev sovande, och var sitt vanliga glada jag imorse, så vad det än var hade det gått över under natten.

Nu sista arbetsdagen före flytten. Måste köra på så det ryker nu.

Ha en bra dag!

Middagsmisären

Middagsmisären

Tjoho, två dagar av fem avklarade, och jag är redan slut som artist.

Igår lämnade jag avkomman på förskolan på morgonen, damp in på kontoret mitt på förmiddagen och jobbade fram till 17, då jag skyndade hem för att avnjuta familjemiddag klockan 19. Det har tidigare varit den magiska gränsen — senare än så har barnet förvandlats till en mogwai som matats efter midnatt. Middagen stod på bordet bara några minuter efter sjuslaget, men till ingen nytta. Telningen smakade inte ens på maten, krisade och grät över att han inte fick mer ketchup och senap på sin ugnsbakade falukorv (brukar vara en stor favorit annars) efter tredje gången vi fyllt på utan att han ätit något, att han inte fick dricka ur min nyöppnade Loka-flaska utan att jag höll en stöttande hand. Och så vidare, och så vidare… Bara att natta.

Inatt/imorse vaknade han och propsade på att amma tre gånger, varav den tredje efter att min klocka ringt och jag hade bråttom iväg. Men hade såklart inte hjärta att lämna ett panikskrikande barn med sin förkylda och vresiga far. Så jag var sen till jobbet igen imorse. Hämtningsdag, så jobbet blev 10-15. När ska jag hinna ta igen all denna tid? Det jobbiga nu är att det inte går att få någon kompensation för den arbetstid jag förlorar vid hämtning och lämning, eftersom jag inte kan ta ut föräldraledighet när det inte är vård av barn, utan snarare pendlingen i kombination med förskoletiderna, som gör att arbetsdagarna minimeras. Så jag måste hinna göra ett heltidsjobb på halvtid, annars går jag bankrutt!

Så iväg från jobbet mitt på eftermiddagen, svimma lite av trötthet på bussen, promenera till förskolan, hämta unge, handla mat, promenera hem. Trots enormt snabblagad mat (kryddpanerad torsk, bulgur samt tzatziki vi hade kvar från söndagens souvlaki) och middag redan 18.30 blev det samma visa igen. Han krisade ur redan över att pappan försökte sätta honom i stolen (som han inte kommer upp själv i), fortsatte krisa när vi plockade bort babyinsatsen på stolen så att han kunde klättra upp själv (han tycker det är obehagligt att sitta i stolen utan den skyddande bygeln). Stod sedan och illtjöt och klängde på mig medan jag åt min mat. Sin egen mat hade han inte ens kollat åt. Idag kände jag att ”Nej, nu får det vara nog! Han måste lära sig att respektera att jag sitter och äter och att han får vänta med att komma upp i famnen.”

Jag fick i mig maten, men inte är det harmoniskt direkt, att behöva skyffla i sig maten med någon som skriker hål i huvudet på en. Sedan tog jag upp honom i soffan och kramades, och då var han så trött att ögonen gick i kors. Stackars lille snutt, det hade visst varit en lång dag för honom idag!

Nu återstår nog bara att ge upp det här med att äta middag tillsammans. H är alltid tokhungrig direkt efter förskolan, och äter en massa till mellis. Idag blev det en banan på affären, och en grötklämmis och en yoghurtbägare när vi kom hem. Strax innan middag förvisso, men vis av igår tänkte jag att det var bättre att han fick äta så mycket han ville innan, än att han kanske ändå skulle krisa vid middagen och få somna hungrig. För att inte tala om hur mycket han skulle gråta och skrika i väntan på maten…

Så det får bli en egen enklare middag till honom framöver (hur i allsindar ska en få ihop något hyfsat nyttigt och balanserat på en mikrosekund efter förskolan samtidigt som en planerar för en middag för oss vuxna nästan direkt efter?), och sedan sömn direkt. Trist för den av oss som inte hämtar att inte ens hinna träffa honom på vardagskvällarna också. Men det går ju inte att ha en situation där han inte bara vägrar äta middag, utan dessutom skriker bort all vår matro också.

Imorgon blir det varken hämta eller lämna, så då kanske jag hinner få undan lite på jobbet. Men kanske inte ens hinner se barnet. Sjukt otillräcklig känner jag mig.

 

Sovstök

Sovstök

Vi kan ju börja med det positiva. Efter att barnet somnade igår fick vi föräldrar en alldeles fantastisk middag i form av oxfilé med en vitlöksstinn fransk potatisgratäng, rödvinsreduktion, ångkokta haricots verts och några stekta trattkantareller på toppen.

IMG_4920

Det var helt himmelskt, och nersköljdes med ett Gigondas-vin. Vi var sent kvar i köpcentret, och det är väl bara att erkänna att barnet fick en cheeseburgare och mjölk till middag så att vi skulle få äta ifred sedan.

IMG_4921

Till frukost gjorde jag min absoluta favoritsmörgåskombo: en rågform med hemgjord majonnäs, ost, kokt ägg, gräslök och krossad kryddpeppar på ena skivan, och smör, schwarzwaldskinka, avokado, tomat och svartpeppar på den andra skivan. Frukost blir inte bättre!

Det negativa är tiden däremellan. H vaknade på småtimmarna och levde om och kröp runt i sängen, med korta avbrott för slummer och regelrätta tuttattacker, hela tiden därefter. Vid 08 gav vi upp om att få någon mer sömn och gick upp.

Nu har han precis somnat igen, efter att ha varit som en övertrött duracellkanin på speed hela tiden efter frukost. Han ligger återigen i vagnen i hallen, och nåde den som ringer på dörren idag!

Vi ska ta itu med röjning av huset nu, och förhoppningsvis få det beboeligt innan kvällen.

Laddar för långhelg

Laddar för långhelg

Idag hade jag en bra dag på jobbet, och hann hem medan H fortfarande var vaken. Han är så himla glad och go’ där han springer fram över köksgolvet med händerna uppsträckta och vinglar som ett litet zombiefyllo tills -DUNS!- han sätter sig ner på blöjbaken.

När jag skulle natta honom vid 20 hade han dock inte en tanke på att somna. Nejdå, han ville krypa runt i sängen, peka på allt – däh!?– och göra kusligt verklighetstrogna pruttljud på mammans mage tills vi båda vred oss av skratt. Så det var bara till att gå upp igen och låta honom sitta med vid vår middag bestående av indisk hämtmat.

Han ville inte sova vid 21.30 heller. Till slut bara skrek han. Och skrek. Och skrek. Tills han plötsligt slocknade liggande med huvudet på min mage. Dags för en sån period igen nu? Det har gått lite FÖR smidigt med både mat och sömn nattning på sistone, och säg den frid som varar?

Jag vill sova, men måste packa. Imorrn bär det av till mormor i Örebro. (Min mamma alltså.) Ända till måndag blir vi kvar, jag och H, medan B får en grabbhelg (snarare gubbhelg numera…) på hemmaplan utan käringan och ongen.

Det ska bli så kul. Jag och min mamma är fasligt olika, och hon driver mig ofta till vansinne, men sedan H kom in i bilden har vi i alla fall fått ETT gemensamt intresse.