Storhelgsstressen

Storhelgsstressen

Jag hinner inte blogga särskilt mycket just nu, utan får nöja mig med att dokumentera vardagen via små snippets på instagram. Och där tenderar det att bli lite gladare och vackrare än vad livet generellt är. Eftersom det alltid utgår från en bild, och de bilder jag tar i regel tas när jag hinner dokumentera barnen när de gör något gölligt, eller när jag fått till någon extra snygg barnvagnskombo.

På det allmänna planet är det kaos. Jag har haft en lågintensiv men besvärlig förkylning i minst ett par veckor, och storbarnen har varit hemma med hög feber i en vecka vardera. Lillfisan klarade sig med ett par dagars hängighet och ett lite kladdigt öga som dröjt sig kvar ett tag.

Min trötthet vet inga gränser, och det är så mycket som behöver göras både på jobbet och i hemmet. Och så kommer en storhelg på det! Med tre kortveckor på raken när första maj blandar sig i leken också.

Det finns inget värre än storhelger i mitt liv just nu. Sådan enorm dränering av tid och energi.

Antingen står en hemma och sliter som ett djur och stressar ihjäl sig för att det ska komma folk på besök. Folk kommer, det företas någon sorts samkväm som jag inte har ro eller ork att njuta av. Sedan åker folk, och en står med en massa disk att ta hand om.

Eller så ska en sjasa sig iväg med barn och allt och lämna hemmet i en jäkla röra. Åka hem till folk, och företa någon sorts samkväm som jag inte har ro eller ork att njuta av. Sedan åker en hem, och hemmet är en jäkla röra som en inte hinner ta itu med innan en kastas in i vardagshetsen igen.

Alla storhelger lämnar mig på ett stort fett minus avseende både vad som hunnits med hemma och på jobb, samt avseende energinivåer och… typ livslust. Och som livet ser ut just nu så ligger jag aldrig på plus till att börja med.

Nu sitter vi i bilen på väg till svärmor, som aldrig lärt sig det här med att hålla tyst om en inte har något snällt att säga. Imorgon blir det min pappa med fru. Jag måste i vart fall försöka hinna ringa min mamma, som troligen sitter ensam, någon gång under helgen.

Storbarnen har båda någon sorts fas där de skriker rätt ut och blir hysteriska över saker som att de fick fel bröd till frukosten (det som gick fint igår) eller att de måste sitta vid bordet för att få sin middag. De råkar i luven på varandra hela tiden.

På skärtorsdagskvällen var jag själv med alla tre barnen och försökte mig på vagns- och selepromenad för att kanske lyckas söva något barn. Helst någon av flickorna, eftersom de är minst kompatibla att natta samtidigt. Bebis skrek sig blå medan jag satte de andra i vagnen och klädde på mig själv. De stora slogs så att H fick näsblod medan jag selade upp bebis. Sedan kom jag hem med två klarvakna flickor, men i alla fall en sovande, nerblodad pojkskrutt…

Påsk, alltså… vi kan ovanpå allt annat lägga det dåliga samvetet för obefintligt pyntande och skapande av påskmagi för tindrande små barn. Som inte var utklädda på förskolan på skärtorsdagen.

Snart blir det i alla fall lite sill. Glad påsk!

13 dagar kvar till BF – ny vecka 38+0 och en riktig skitdag

13 dagar kvar till BF – ny vecka 38+0 och en riktig skitdag

När jag börjar skriva det här inlägget är klockan 04:39 på fredag morgon. Jag får sannolikt avbryta och återkomma ett antal gånger under dagen, men jag vill ha det sagt att klockan nu är före fem på morgonen, att L varit i princip vaken sedan en stund efter tre, och att jag själv var vaken för kissande vid 02:30 efter att ha somnat efter midnatt. Nu har vi just gått upp efter att hon inte gått att få att somna om på en dryg timme.

Jag har lovat kollegorna att gå igenom en jobbgrej över frukost, har ett extremt förnedrande bankmöte vid 10 (där vi verkar tvingas typ söka om våra lån bara för att vi behöver ändra en säkerhet, och hur kul ser mina inkomster ut detta år, med graviditet, två småbarn, och det stora fiaskot i våras?), sedan jobbmöten vid 12:15 (hejdå lunchen!) och kl. 14 innan jag måste ta över sjukt barn vid 15 och hämta friskt barn vid 15.15.

Jag är så trött och så tung och har inte fått sova och är redan så stressad över jobb och ekonomi och behöver göra en massa mer på jobbet och idag är sista jobbdagen jag räknat med på riktigt och jag behöver styra upp månadens fakturering för att kanske kunna få en lön denna månad. Och när som helst nu kan jag föda barn?

Att B (precis som i slutet av förra graviditeten) inte mår bra nog för att jag ska känna att han klarar av att täcka upp med barnen så att jag kan få koncentrera mig på att bereda mig inför barnafödandet gör inte det hela lättare.

Hur som helst så är det ny graviditetsvecka, och det är inte säkert att det hinner bli någon mer veckouppdatering innan det blir bebis. Jag hoppas och tror ju på att gå till någonstans första halvan av vecka 40 (39+3!), men kan inte längre räkna med det.

För de sista dagarna i veckan som gick slog den riktiga höggraviditeten till, och jag fick de första känslorna av riktig tyngd och otymplighet och shit-jag-ska-föda-barn-när-som-helst. Jag får ont av att gå mer än korta sträckor, och om inte kissblåsan är helt tom blir det nästan omöjligt att gå överhuvudtaget.

Jag är konstant sömnig och vill helst bara äta och sova, även om aptiten pendlar mellan noll och hundra.

Läppsprickorna vägrar ge med sig, utan förökar sig, och är ett irritationsmoment utan dess like.

Hoppsan rör sig mycket, och det är trångt därinne nu, så det spjärnar och sträcker och tynger så fort hen är igång.

Bebis är helt färdig. Någonstans kring 3,2 kilo och 50 centimeter. En spaghettisquash och en jackfrukt är veckans jämförelseobjekt i apparna. 95% av graviditeten är avklarade och nu är det bara fråga om när förlossningen ska ske.

Utöver jobb behövs det städas upp hemma, och babyskyddets textilier ska tvättas. Efter hur jag mått de senaste dagarna kan det nog bli svårt att orka med speciellt mycket städning. Och så ska vi ha tårtkalas för L imorgon…

20 dagar kvar till BF – ny vecka 37+0 och färdigbakad bebis

20 dagar kvar till BF – ny vecka 37+0 och färdigbakad bebis

Sådär ja. 20 dagar kvar, 260 avklarade, och vi har nått den magiska dagen 37+0, och Hoppsan anses nu vara helt och hållet färdigbakad och redo att födas. Men jag föredrar såklart att hen stannar kvar till ett datum lite närmare BF. Detta betyder att jag nu i min tredje och sista fullföljda graviditet kan andas ut i vetskapen att jag aldrig kommer att bli mamma till ett prematurt barn.

Vecka 38, och Hoppsans ankomst känns så nära och så långt borta. Självklart finns det en inbyggd oro om att något ska gå fel under de här sista, skälvande veckorna av graviditeten. Eftersom jag sett det värsta hända på ganska nära håll en gång tidigare (en kollega på en tidigare arbetsplats som förlorade sin lilla dotter i magen bara ett par veckor innan BF) så finns det i min tankevärld. Det hade det nog inte gjort på samma sätt om jag inte bevittnat det så nära, för då var jag totalt i chock i flera veckor och vaknade varje dag med vetskapen om det som hänt som en kall hand över hjärtat. Visst hade jag väl hört talas om att det kunde hända, men att det faktiskt hände någon jag kände, på riktigt, var en helt annan sak. Att ett barn, en alldeles färdig bebis, som nyss sparkat och snart skulle komma till världen plötsligt låg dött i sin mammas mage, och skulle födas fram utan liv – det var så ohyggligt obegripligt och orättvist och liksom onaturligt. Och då var detta ändå innan jag själv hade en endaste tanke på att själv bli mamma någon gång, något år innan jag blev gravid med H, så graviditet och barnafödande och kärleken till ett barn var ännu bara diffusa, abstrakta begrepp för mig.

Så visst gläds jag åt att Hoppsan fortsätter att röra sig ofta därinne, att jag får bekräftelse nästan konstant på att allt nog är bra därinne. Men det är verkligen annorlunda rörelser nu än de där sparkarna som fick hela mig att hoppa för några veckor sedan. Det är små krafsanden nere i vänstra ljumsken, små puffar upptill på magen, och mjuka buffanden ungefär mitt på magen, oftast lite till vänster, men ibland lite till höger också. Jag är rätt säker på att hen ligger med huvudet nedåt, och att det är rumpan som buffar ut mitt på. Upptill gissar jag att det är små fötter som tjongar utåt ibland, och i ljumsken krafsar nog små händer.

Jag mår fortfarande bra, får jag väl säga. Jag går väldigt obehindrat när jag är aktivt ute och går, som när jag knuffar dubbelvagnen full med barn till förskolan om morgonen eller hem på eftermiddagen. Lite flåsigare än vanligt, men jag orkar knuffa vagnen uppför backarna utan att det blir för tungt eller gör ont någonstans. Jag kan känna liiite ligamentsmärtor, som ett vasst band på undersidan av magen, från ljumske till ljumske, om jag snabbar på stegen. Men det är allt. Däremot börjar kroppen protestera mera när jag är hemma eller på jobbet, och jag känner mig ofta stel och får ont i svanskotan av att stå och sitta, och när jag ska resa mig upp känner jag mig som en 90-åring. Magen börjar bli lite av ett hinder när jag ska resa mig upp från soffan eller sängen, och att typ sitta på golv eller krypa runt på knä är väldigt jobbigt och bängligt. Jag vaknar nu två gånger per natt för att kissa, en gång oftast redan runt 01-02, och sedan en gång vid 04-05, innan det är dags att morgonkissa vid 06-tiden. Har jag tur (eller otur, om det är för att barnen vaknat vid 05-tiden) så är det bara en gång på morgonkvisten.

(Barnen vaknade för övrigt vid 05-05.30 idag igen. L kom tassande, och somnade sedan inte om ordentligt, och plötsligt hade även H vaknat och de ville gå upp och se på teve. Skönt ändå att de är så stora nu att jag kan sätta igång teven åt den ena, och paddan åt den andra (annars är det risk för bråk om vad som ska ses), och sedan bara gå in i duschen själv utan att behöva oroa mig för vad de hittar på. Dock kom L in med paddan i handen och satte sig på badrumspallen bredvid duschkabinen ungefär halvvägs genom duschen. Hon är så mammasjuk, min lilla tjej…)

Den senaste veckan har jag mått lite illa till och från, och aptiten har varit dålig för det mesta. Tills jag plötsligt blir superhungrig och måste äta något jättemastigt, som sedan får mig att må illa i ett dygn efteråt. Men jag kan ändå äta, och måste komma ihåg att äta regelbundet, för jag är superkänslig för blodsockerfall om en måltid blir lite sen. Om jag dessutom rör mig fysiskt på tom mage kommer yrsel, illamående och darriga armar och ben som ett brev på posten. Det blir dock ofta bara en ostsmörgås till lunch, för att jag inte är sugen och inte heller orkar engagera mig i att fixa något annat.

Annars är det mest tröttheten som är ett bekymmer. Hela förmiddagarna är jag som en zombie, och vill helst bara lägga mig över skrivbordet och slumra. Vilket jag också gör, om tillfälle ges. På kvällarna sover jag alltid en stund vid nattning, men brukar oftast vakna till sedan. Och då är jag rastlös istället, och kan inte koncentrera mig på något. Det är nog bebislängtan och förlossningsnerver som börjar ge sig tillkänna.

Vid den här tiden med L hade jag i veckan som varit mer sammandragningar och stora problem med nervsmärtor när jag gick, men hade liknande problem med taskig aptit kombinerat med tidvis glupande hunger på mastig mat. Svanskotesmärtan och halsbrännan var värre då (åt nog inte Omeprazol?). Veckan som kommer packade jag och tvättade och började få lite förvärksaktiga smärtor på kvällarna, samt eskalerande svanskotesmärta. Så jag ligger före på packningsfronten denna gång, och är helt klart rörligare, och framför allt har jag en mycket livligare bebis, och därmed mycket mindre oro än sist.

Apparna har inte just något mer att säga om Hoppsan än att hen är färdigbakad, och mot denna veckas slut bör väga cirka 3 kilo, och vara 48-49 cm lång. Stor som… en honungsmelon eller en pumpa enligt de två appar som sysslar med frukt-och-grönt-jämförelser… Så exakt.

 

38 dagar kvar till BF – hem ljuva hem…

38 dagar kvar till BF – hem ljuva hem…

Så blev det måndag och hemresedag. Och resan gick faktiskt bra, denna gång också. Eller så är det bara jag som blivit mer slapp/avslappnad… Jag lyckades packa ur och montera ner barnvagnen i dess beståndsdelar och få barnen på plats på tåget utan vare sig större missöden eller överdrivet mycket perspiration. Och jag lyckades få ihop hela ekipaget igen innan vi rullade in på Stockholms central.

So what om L då satt på bordet en stor del av resan, att det åts ohemula mängder russin och att jag fick läsa ”Var är Göran?”, ”Alla tre på förskolan Ärtan” och ”Vem är borta?” om och om igen för att L inte skulle bråka med H om paddan?

Det känns skönt att ha resan avklarad, och att veta att jag inte har några fler sådan här fysiskt ansträngande aktiviteter kvar som preggo. Allt bärande och släpande och lyftande och gående och total avsaknad av bekväma sitt- och sovplatser som en långhelg hos min mamma innebär är slitigt för kroppen. Men som alltid är det underbart att se barnens glädje över att få vara med mormor.

Hoppsan var ovanligt lugn hela dagen idag också. Nästan så att jag började fundera på om det var läge att ringa förlossningen och höra om jag borde komma in för en koll. Två dagar med knappt mer än en enstaka puff då och då, inte alls likt min Hoppsan. Å andra sidan så var hens rörelser idag helt normala för mina andra barn när de låg i magen, och de har ju klarat sig fint. Så jag avvaktade, och under kvällen har Hoppsan varit lika livlig som vanligt. Hur orkade jag ens med de andra två gångerna, då sådana här dagar var mer regel än undantag? Förhoppningsvis fortsätter den här graviditeten utan vidare nojor, nu när det bara är slutspurten kvar.

Väl hemma var ungarna såklart övertrötta och vimmelkantiga och sådär störda av uppbrottet från vardagen som bara barn kan bli. Så nattningen blev ett utdraget projekt med två mammiga och svårlugnade små. Som inte ville nöja sig med pappan, trots att de båda uttryckt saknad och längtan efter honom under resan. H mer rättframt, med uttalanden om att han saknat och längtat efter pappan, och L genom att ha frågat om pappan lite diffust under helgen, till att under måndagsfrukosten utbrista ”Pappa vägen!?”. Vart har pappan tagit vägen?!

Hur vi ska lösa denna situation på fem veckor är högst oklart. Två barn som inte vill annat än att sova med sin mamma. Och en bebis på det snart…

92 dagar kvar till BF – mår bra men är orolig för provsvar

92 dagar kvar till BF – mår bra men är orolig för provsvar

Usch, vad jag avskyr denna väntan på provsvar! Är samtidigt jätterädd för att få resultatet, och känner att det liksom kan komma och attackera mig närsomhelst. Vet inte om det blir ett telefonsamtal från barnmorskan eller om det kommer ett brev på posten. Jag kan inte kontrollera vare sig resultatet eller när och hur jag kommer att få veta det.

Är sur över att jag mår så himla bra fysiskt, men att jag ändå kan vara sjuk utan att veta om det. Vill inte ha graviditetsdiabetes. Har ändå alltid varit lite… stolt är kanske fel ord, men nöjd med att ha haft så relativt komplikationsfria graviditeter och förlossningar trots att jag fått min övervikt och dess potentiella risker för mig och barnet skrivna på näsan av mödravården från allra första början. Och den där första barnmorskans tjat vid varenda möte om att jag minsann måste hålla mig ifrån läsken, fastän jag varken drack läsk eller gick upp nämnvärt i vikt. För alla vet ju att vi tjockisar bälgar i oss läsk i part och minut, eller hur? Det är ju sådana vi är.

Annars var tisdagen en bättre dag än måndagen, halsont till trots. Lite jobb blev jobbat. Mat blev inhandlad på sushistället bredvid jobbet på hemvägen, och middagen blev därmed färdigäten tidigt även fast jag fick n ä s t a n en heltidsdag på jobbet. Ungarna blev duschade och fick kolla Bompa iförda pyjamas. Om inte den lilla rövhatten som föll på min lott vid nattning hade tagit två timmar på sig att somna så hade det varit en perfekt kväll.

Hon har för övrigt börjat visa ännu fler tecken på att snart bli två år. En liten harang som låter ungefär ”ah-deh-dint” har identifierats som de första yttringarna av ”Jag vill inte!” och kombineras med något mer svårtytt ”ah-deh-dåh-neh-*valfritt ord t.ex. pappa/tvätta*”som också verkar vara någon form av nekande till en föreslagen aktivitet eller att fel person gör något. Fel person är ofta alla utom henne själv. 21 månader, och redan helt säker på att hon själv ska hälla upp sin egen mat ur karotterna, och själv smöra sitt bröd. Annars börjar tårarna forsa, och hela maten refuseras.

Och H… Han är så stor plötsligt. Både rent fysiskt och mentalt. Byxorna i storlek 104 är plötsligt alldeles för korta, och skorna vi köpte i början av sommaren redan för små. Han ser ut helt och hållet som en pojke nu, lång och smal och helt utan spår av knubbiga bebiskinder. De utspridda fräknarna på näsryggen kan vara det sötaste på denna jord när han tittar på en med de där lite sneda ögonen. Han håller rätt på veckans dagar och räknar ner till helgen, och funderar över skelett och gravar (de har jobbat med skelettet på förskolan, och uppenbarligen också pratat om att det ligger skelett under stenarna på gamla kyrkogården, som de passerade på väg till biblioteket häromdagen).

Hoppsan sparkar på precis som vanligt, och jag har börjat få svullna fötter varje kväll, som bränner och sticker och ömmar. En tendens till klåda under fotsulorna har börjat kännas av. Hjälp, det är ju tre månader kvar, hoppas jag slipper extremklådan jag hade främst när jag väntade H, då jag fick gå till sängs med våta strumpor varje kväll för att ens kunna somna.

Nervöst…

Nervöst…

Idag är RUL-dagen äntligen här!! Dagen då vi får veta (så säkert det nu går) om det verkligen kommer en liten julbebis. Dagen då graviditeten kanske blir verklig i mitt sinne.

Om allt går bra förstås. Jag pendlar mellan tillförsikten hos en som faktiskt gjort det här två gånger förut, med två fantastiska, friska barn som följd, och oron hos en som faktiskt har gjort det här två gånger förut, och undrar om en verkligen kan ha samma tur en gång till.

Sedan kan saker hända ändå såklart. Men det är också enormt liten risk att något går fel om RUL gått bra.

Jag har inte känt av några direkta rörelser sedan i fredags, då det var riktig rulle. Någon enstaka liten spark i helgen, och några mer diffusa rörelser sedan dess. Det oroar mig inte i sig i detta skede, men det hade varit SÅ skönt om det hade varit mycket aktivitet dagarna innan, så jag i vart fall hade kunnat lägga mig på britsen och VETA att det var något levande därinne. De där sekunderna innan en ser fostret röra sig därinne, eller hör barnmorskan säga: (…och där ser vi ett litet hjärta som slår.”. Fruktansvärda sekunder.

Om allt går bra idag ska vi också berätta för barnen om det kommande syskonet. L kommer ju inte att begripa något, eftersom hon är mer än tre månader yngre än vad H var när han blev storebror, och han förstod inte mycket, trots att vi läste en massa böcker om att få syskon. H däremot, kommer ju att förstå väldigt bra den här gången. Han har många gånger uttryckt att vi minsann måste ha en ny bebis när L blivit stor, så förhoppningsvis blir han glad.

Om bara allt går bra…

Tur att jag varit med förr…

Tur att jag varit med förr…

Jag har knappt känt av Hoppsan någonting den senaste veckan. Oron hade kunnat driva mig till vansinne vid det här laget. Om det inte var för att jag var så duktig på att dokumentera min förra graviditet.

Jag behöver inte gå längre än till bloggen, sommaren 2016. Då jag precis runt denna tid i graviditeten hade stor oro för att jag inte kände av Knyttet, sedermera L. Efter att tidigt ha känt rörelser som pirrande och durrande, och nyss ha upplevt de första poppande rörelserna.  Då jag helst inte ville prata om graviditeten, för att det kändes som att det bara var på låtsas.

 

Ja, så gick mina tankar där i juni/juli 2016. Och sedan var det dags för RUL och panik över att jag blev tillbakaflyttad 5 dagar. Nu är det ungefär en vecka kvar till RUL med Hoppsan, och jag tänker ta allt med ro fram tills dess. Men jag kan ju ana att det nog är så att moderkakan ligger i framvägg denna gång också…

Eftersom jag redan blivit flyttad 6 dagar vid KUB-ultraljudet hoppas jag dock verkligen att jag inte flyttas mera vid RUL, för DÅ kommer nog hjärnspökena att vakna till liv igen. Och jag orkar verkligen inte med det där katastroftankeältandet en gång till.

En graviditet utan nojor?

En graviditet utan nojor?

Båda mina tidigare graviditeter har präglats av stor oro och ständiga funderingar på hur bebis egentligen mår därinne.

Den här gången är allt annorlunda. Till att börja med hade jag kommit förbi nästan alla de där låånga, osäkra tidiga veckorna helt ovetande om mitt tillstånd. Hade jag vetat hade min google-historik kanske varit full av ”mindre graviditetssymptom tredje graviditeten”, ”gravid mår inte illa i vecka 8” och ”missfallsrisk vid högre ålder” eller liknande. Jag hade plöjt trådar på Familjeliv, och varit säker på att minst 203% av alla graviditeter slutar i missfall.

Men även nu, efter att ha fått ett första ”okej”-kvitto på KUB-ultraljudet, är jag ganska avslappnad. Anledningarna är flera, tror jag. För det första vet jag vid det här laget att jag och min partner verkligen inte har svårt att bli gravida tillsammans, trots att min vikt och ålder borde göra det svårare. Sedan så var den här graviditeten vare sig planerad eller välkommen till att börja med, så insatserna är liksom lite lägre. För det tredje så har jag två lyckade graviditeter och förlossningar bakom mig, då jag oroat mig helt i onödan. För det fjärde så är det min sista (om allt går bra) graviditet.

Vi kommer INTE att skaffa en fyra, utan det blir ”snoppdoktorn” nästa för B efter att den här bebisen har kommit ut. Och jag tänker inte slösa bort min troligen sista graviditetsupplevelse i livet på att sitta och oroa mig. Jag ska försöka carpa skiten ur den här graviditeten, och bara må så bra jag kan och njuta av livets mirakel.

Hoppas att den konstanta medvetenheten om att ”detta är sista gången” kommer att vaccinera mig mot den akuta graviditets-/förlossnings-/bebislängtan som jag drabbats av kort efter båda mina tidigare förlossningar. För den underbara nyfödingen som kommer efter graviditeten och förlossningen blir ju en unge som ska tas om hand i mååånga år framöver, och de tidigare ungarna försvinner ju inte heller. Så fler än tre blir det INTE.

Det är såklart många, många veckor och månader kvar. Jag kan mycket väl hamna i fosterrörelsepanik och noja hur mycket som helst över RUL och annat. Men jag ska försöka hålla kvar vid min nuvarande inställning, slappna av och förbereda hur mycket eller lite jag vill utan att hela tiden tänka ”tänk om det går fel…”

Jag räknar med att det kommer att gå bra, det här.

Omskakad

Omskakad

Igår hade jag en ganska hektisk jobbdag. Vi har bytt dagar denna vecka, just eftersom jag hade ett viktigt möte igår som inte kunde förläggas på en annan dag.

Mötet, som var tänkt att ta en eller ett par timmar drog ut till tre timmar, och när jag kom ut var jag ganska mör. Hade ett par missade samtal från B, vilket var ganska väntat när klockan var efter 17. Vi brukar ju höras av någon gång däromkring för att stämma av tider och matplaner och annat. Jag ringde upp, och fick en ganska svårpratad man på andra sidan linjen.

”Jag är på sjukhuset. Med H. Och kollar halsen. Han åt en massa mandlar, och sedan blev han konstig. Jag kan inte prata nu, jag är stressad, jag måste gå.” Klick.

Jaha. Efter några sekunders bearbetning kickade paniken in. Vadå sjukhuset? Kollar halsen? HÅLLER HAN PÅ ATT KVÄVAS? Jag stod därute i mörkret i en ganska öde avkrok av staden. Och kände mig så liten. Och så rädd. MIN POJKE! Jag började hyperventilera och panikgråta medan jag stapplade i riktning mot sjukhuset. NEJ NEJ NEJ. INTE MIN H. INTE MIN H!

Försökte ringa upp B. Inget svar. Ringde tre gånger till. Fortfarande inget svar. Skickade ett panikslaget sms mellan tårarna och snyftningarna medan jag fortsatte min irrfärd mot sjukhuset. ”Svara hur mår han, är han vid medvetande, lever han?” Ringde upp B igen, eller om han ringde upp, jag minns inte. ”Vad händer hur mår han?” ”Lugn, han springer omkring här, det är ingen fara, jag ringer upp sen.”

Jag saktade ner farten och började få kontroll över mig själv igen. Kom fram till akuten efter en stund, där jag hittade min lilla familj i ett undersökningsrum. H for mycket riktigt omkring och undersökte britsen och alla slangar och skulle visa sina nya strumpor. L satt i sitt babyskydd och började – som vanligt – gråta när hon såg mig. Jag fick ta upp henne och försöka prata med B och krama om och lugna ner H medan jag försökte få en bild av vad som hänt.

H hade hittat skålen med mandlar som vi haft till före-maten-plock på söndagen, då vi hade nästangrannarna över på middag. Moffat i sig ett gäng, och en kort stund senare börjat bete sig underligt. Klaga på ”jätteont” i halsen, gå runt med tungan ute och gnugga tungan mot tröjärmen, velat gå på pottan men ändå inte, klagat på ont i munnen. B hade ringt 1177 och fått rådet att ta honom till akuten.

Väl där hade han snart mått bättre, och alla värden hade sett bra ut. Som jag förstod hade tungan varit röd och svullen tidigare. Han hade fått en kortisontablett, och sedan ville de bara vänta en stund för att se hur han mådde. Det var en ganska lång halvtimme. Inte längre på grund av oro, utan för att båda barnen var uppspelta och helst ville undersöka akutmottagningens korridorer. En brits i rummet som de båda ville klättra på, och inga stolar. Så jag satte mig på golvet och försökte hitta saker på telefonen som skulle hålla båda ungarna lugna en stund.

Till slut kom en läkare och kollade honom i munnen, och sade att allt såg bra ut. Ingenting tydde på att det var en allergisk reaktion, eftersom han ätit mandlar många gånger tidigare. Troligen var det bara någon annan form av tillfällig reaktion, och vi kunde bara åka hem och göra precis som vanligt.

Men jag känner mig fortfarande omskakad. Även nu dagen efter och med vetskapen om att det inte var någon fara alls kan jag inte prata eller skriva om det utan att tårarna börjar rinna.

Det går inte att beskriva hur liten och rädd jag kände mig där innan jag fått några lugnande besked. (Jodå, B har fått sig en skopa för sin undermåliga kommunikation. I ett sådant här läge MÅSTE en börja med att säga att allt verkar okej! Framför allt när en pratar med drottningen av katastroftänkande.)

Att något skulle hända med ens barn. Blotta tanken är så smärtsam. Och det dåliga samvetet över hur mycket i kläm han hamnar just nu, men en liten och temperamentsfull lillasyster som tar så mycket tid och kraft. Han får så lite tid, och så mycket gnäll och skäll. Så höga krav på en så liten kille. Och han har varit så liten och emlig på sistone. Blek och trött och inte alls sitt vanliga glada jag. Ännu krångligare med maten, med krav om bara smör på smörgåsen och inte ens ketchup på makaronerna, bara helt neutrala smaker. Jag har varit lite orolig över hur han mår, både psykiskt och fysiskt. Men samtidigt så tar väl kanske vintermörkret på barns krafter också, plus de ständiga småförkylningarna som kommer och går i princip varje vecka just nu. Han har hostat rätt mycket på nätterna i några dagar. Jag vet inte…

Min älskling. Jag måste vara snällare mot honom, mer tålmodig, ge honom mer tid och mer kärlek. Idag när jag lämnade på föris och fått min millisekundskram innan han rusade in på avdelningen kom han utspringande i hallen igen för att få ”kram, puss och vinkevink” enligt hans gamla rutin. Snutte!

”Ta kort på mig, mamma!” säger han alltid när vi promenerar till förskolan på morgonen. Först på stubben ovanför backen, och sedan efter att han sprungit uppför slänten mitt i backen ner mot förskolan. Kamerarullen är fylld av släntbilder med en suddig figur som hoppar omkring längst upp…

Ibland ställer han upp och poserar lite i lekparken också. Hjärtat exploderar nästan av kärleken jag känner för den här lilla människan. Måtte inget ont någonsin hända honom.

 

Nervös

Nervös

Här ligger jag och sover inte när bebis sover. Orutinerat. Men jag kan inte riktigt släppa tankarna på morgondagens (dagens) vägning på BVC.

Jag hoppas ju att hon gått upp i vikt. Mycket. Men är så rädd att viktuppgången ska vara liten. Eller obefintlig. Eller…tänk om hon TAPPAT i vikt?

Jag  t r o r  ju inte det. Hon äter och verkar nöjd, har aktiva perioder då hon är vaken och verkar tillfreds, ser frisk ut, kissar mycket och bajsar var eller varannan dag. Och visst känns hon liksom lite stadigare? Men det går inte att veta innan vågen sagt sitt.

Annars har det varit lugnt här. Lillan vill vara nära för det mesta. Hon fick ett babygym med Babblarna i julklapp. Mamman är löjligt materiellt förälskad i sin julkapp. Gossen fick mutas med en pepparkaka för att ställa upp på att testa sittdelen, plus att han fick ta med sig en hink med bilar upp i vagnen.

Måste försöka sova.