Omskakad

Omskakad

Igår hade jag en ganska hektisk jobbdag. Vi har bytt dagar denna vecka, just eftersom jag hade ett viktigt möte igår som inte kunde förläggas på en annan dag.

Mötet, som var tänkt att ta en eller ett par timmar drog ut till tre timmar, och när jag kom ut var jag ganska mör. Hade ett par missade samtal från B, vilket var ganska väntat när klockan var efter 17. Vi brukar ju höras av någon gång däromkring för att stämma av tider och matplaner och annat. Jag ringde upp, och fick en ganska svårpratad man på andra sidan linjen.

”Jag är på sjukhuset. Med H. Och kollar halsen. Han åt en massa mandlar, och sedan blev han konstig. Jag kan inte prata nu, jag är stressad, jag måste gå.” Klick.

Jaha. Efter några sekunders bearbetning kickade paniken in. Vadå sjukhuset? Kollar halsen? HÅLLER HAN PÅ ATT KVÄVAS? Jag stod därute i mörkret i en ganska öde avkrok av staden. Och kände mig så liten. Och så rädd. MIN POJKE! Jag började hyperventilera och panikgråta medan jag stapplade i riktning mot sjukhuset. NEJ NEJ NEJ. INTE MIN H. INTE MIN H!

Försökte ringa upp B. Inget svar. Ringde tre gånger till. Fortfarande inget svar. Skickade ett panikslaget sms mellan tårarna och snyftningarna medan jag fortsatte min irrfärd mot sjukhuset. ”Svara hur mår han, är han vid medvetande, lever han?” Ringde upp B igen, eller om han ringde upp, jag minns inte. ”Vad händer hur mår han?” ”Lugn, han springer omkring här, det är ingen fara, jag ringer upp sen.”

Jag saktade ner farten och började få kontroll över mig själv igen. Kom fram till akuten efter en stund, där jag hittade min lilla familj i ett undersökningsrum. H for mycket riktigt omkring och undersökte britsen och alla slangar och skulle visa sina nya strumpor. L satt i sitt babyskydd och började – som vanligt – gråta när hon såg mig. Jag fick ta upp henne och försöka prata med B och krama om och lugna ner H medan jag försökte få en bild av vad som hänt.

H hade hittat skålen med mandlar som vi haft till före-maten-plock på söndagen, då vi hade nästangrannarna över på middag. Moffat i sig ett gäng, och en kort stund senare börjat bete sig underligt. Klaga på ”jätteont” i halsen, gå runt med tungan ute och gnugga tungan mot tröjärmen, velat gå på pottan men ändå inte, klagat på ont i munnen. B hade ringt 1177 och fått rådet att ta honom till akuten.

Väl där hade han snart mått bättre, och alla värden hade sett bra ut. Som jag förstod hade tungan varit röd och svullen tidigare. Han hade fått en kortisontablett, och sedan ville de bara vänta en stund för att se hur han mådde. Det var en ganska lång halvtimme. Inte längre på grund av oro, utan för att båda barnen var uppspelta och helst ville undersöka akutmottagningens korridorer. En brits i rummet som de båda ville klättra på, och inga stolar. Så jag satte mig på golvet och försökte hitta saker på telefonen som skulle hålla båda ungarna lugna en stund.

Till slut kom en läkare och kollade honom i munnen, och sade att allt såg bra ut. Ingenting tydde på att det var en allergisk reaktion, eftersom han ätit mandlar många gånger tidigare. Troligen var det bara någon annan form av tillfällig reaktion, och vi kunde bara åka hem och göra precis som vanligt.

Men jag känner mig fortfarande omskakad. Även nu dagen efter och med vetskapen om att det inte var någon fara alls kan jag inte prata eller skriva om det utan att tårarna börjar rinna.

Det går inte att beskriva hur liten och rädd jag kände mig där innan jag fått några lugnande besked. (Jodå, B har fått sig en skopa för sin undermåliga kommunikation. I ett sådant här läge MÅSTE en börja med att säga att allt verkar okej! Framför allt när en pratar med drottningen av katastroftänkande.)

Att något skulle hända med ens barn. Blotta tanken är så smärtsam. Och det dåliga samvetet över hur mycket i kläm han hamnar just nu, men en liten och temperamentsfull lillasyster som tar så mycket tid och kraft. Han får så lite tid, och så mycket gnäll och skäll. Så höga krav på en så liten kille. Och han har varit så liten och emlig på sistone. Blek och trött och inte alls sitt vanliga glada jag. Ännu krångligare med maten, med krav om bara smör på smörgåsen och inte ens ketchup på makaronerna, bara helt neutrala smaker. Jag har varit lite orolig över hur han mår, både psykiskt och fysiskt. Men samtidigt så tar väl kanske vintermörkret på barns krafter också, plus de ständiga småförkylningarna som kommer och går i princip varje vecka just nu. Han har hostat rätt mycket på nätterna i några dagar. Jag vet inte…

Min älskling. Jag måste vara snällare mot honom, mer tålmodig, ge honom mer tid och mer kärlek. Idag när jag lämnade på föris och fått min millisekundskram innan han rusade in på avdelningen kom han utspringande i hallen igen för att få ”kram, puss och vinkevink” enligt hans gamla rutin. Snutte!

”Ta kort på mig, mamma!” säger han alltid när vi promenerar till förskolan på morgonen. Först på stubben ovanför backen, och sedan efter att han sprungit uppför slänten mitt i backen ner mot förskolan. Kamerarullen är fylld av släntbilder med en suddig figur som hoppar omkring längst upp…

Ibland ställer han upp och poserar lite i lekparken också. Hjärtat exploderar nästan av kärleken jag känner för den här lilla människan. Måtte inget ont någonsin hända honom.

 

Nervös

Nervös

Här ligger jag och sover inte när bebis sover. Orutinerat. Men jag kan inte riktigt släppa tankarna på morgondagens (dagens) vägning på BVC.

Jag hoppas ju att hon gått upp i vikt. Mycket. Men är så rädd att viktuppgången ska vara liten. Eller obefintlig. Eller…tänk om hon TAPPAT i vikt?

Jag  t r o r  ju inte det. Hon äter och verkar nöjd, har aktiva perioder då hon är vaken och verkar tillfreds, ser frisk ut, kissar mycket och bajsar var eller varannan dag. Och visst känns hon liksom lite stadigare? Men det går inte att veta innan vågen sagt sitt.

Annars har det varit lugnt här. Lillan vill vara nära för det mesta. Hon fick ett babygym med Babblarna i julklapp. Mamman är löjligt materiellt förälskad i sin julkapp. Gossen fick mutas med en pepparkaka för att ställa upp på att testa sittdelen, plus att han fick ta med sig en hink med bilar upp i vagnen.

Måste försöka sova.

Lillasysters femte dygn – ledsen, arg och helt maktlös

Lillasysters femte dygn – ledsen, arg och helt maktlös

Igår eftermiddag, några timmar in på lillans femte dygn, var vi på hörselscreening och återbesök på BB-hotellet.

Det förstnämnda gick helt utan anmärkning, och glada i hågen travade vi vidare till det senare. Det gick mindre bra. Lillknyttan låg på minus 11,3 procent. Eftersom den utstakade 10-procentsgränsen passerats fick vi inte bli officiellt utskrivna från BB, och barnmorskan var även tvungen att kontakta barnläkare, innan hon kunde skicka hem oss med råd om att tillskottsmata var tredje timme, och ny återbesökstid imorgon. Med tvekan fick hon rekommendera att tillskottet gavs i form av utpumpad egen mjölk. (Fick ett major utbrott av förtvivlan/ilska/hormoner där och då, så det blev nog en journalanteckning om instabil mamma…)

I sig var det väl inte någon katastrof. Problemet är de rekommenderade mängderna. 60 ml per tillfälle. Helt omöjligt att få till när jag just börjat få igång mjölkproduktionen, och för mig har det generellt varit rätt svårt att få brösten att släppa mjölk till pumpen överhuvudtaget. Och den underförstådda uppmaningen att ta till ersättning om jag inte kan prestera de mängderna.

Vilket jag såklart inte kunnat göra. Jag har fått till 10-15 ml per pumptillfälle. Än så länge har vi valt att ändå skippa ersättningen, och fokusera på att amma så tätt som möjligt, och ge det som går att pumpa ut som efterrätt. Men om siffrorna fortfarande ser dåliga ut imorgon så har vi såklart inget annat val än att dunka i lilltjejen all ersättning som vården rekommenderar.

Min magkänsla är dålig. Fram till igår var jag så full av självförtroende inför amningen, och gladdes åt en pigg och vaken bebis som var väldigt aktiv i sitt matsökande, men ändå inte verkade otillfredsställd annat än den där maniska stunden på nätterna. Vi låg ett par dagar efter med starten av mjölkmaskineriet, men saker och ting var verkligen på gång. Det går inte att jämföra med hur det var med H, utan det fanns faktiskt mjölk. Brösten var markant större och kändes varma.

Även idag är känslan att lillasyster är nöjd. Hon ammar ofta, men verkar aldrig missnöjd efteråt, som att hon fortfarande är hungrig. Och när hon somnar på tutten sprutar eller rinner det fortfarande om jag klämmer på den, det känns inte som att hon somnar av utmattning utan att få mat. Att det rinner lätt, eller till och med sprutar, från flera mjölköppningar samtidigt hände liksom inte förrän efter låång tid med H, då jag vet att min mjölkproduktion var låg och segstartad (H var slö, och fick ersättning redan vid andra-tredje dygnet, så jag vet faktiskt inte vad som orsakade vad då.) Hon har haft långa vakna perioder då hon varit nöjd och legat och tittat och lyssnat, utan att visa tecken på hunger.

Men siffrorna såg ju inte bra ut, så jag sitter och grubblar, gråter, och vänder och vrider på allt. Det är ju omöjligt att bortse från vilka småskvättar som kommer vid pumpning, även om jag vet att det inte behöver betyda att det är så lite som kommer vid amning. Kommer det kanske nästan ingen mjölk alls? Hon sov mer inatt än de två tidigare, och har inte varit fullt så aktiv med att vilja amma. Helt normalt efter den maniska fasen, eller ett tecken på att hon är slö och svälter?  Men hon ammar ju ändå med 1-3 timmars mellanrum, och verkar nöjd med det. Är jag helt enkelt dålig på att producera mjölk?  Jag vet att det är ovanligt att verkligen inte kunna producera tillräckligt med mjölk, men det händer ju faktiskt. Kan hon vara svältande fast hon beter sig som en mätt och nöjd bebis?

Och mitt i all gråt, stress och oro finns såklart känslan av att allt gått åt skogen, att allt hängt sig och att mitt gråtande och min oro har förstört mjölkproduktionen. En är så ensam som mamma i detta. Det är ju liksom mitt fel om det inte fungerar, och jag är den enda som kan påverka situationen. Fast det kan jag ju ändå inte.

Jag räknar med att det kommer att bli ersättning från imorgon, och känner en stor sorg över attt jag vet att det då inte kommer att bli någon helamning. Den här gången heller. Jag har knappt hört talas om någon som lyckats vända runt skutan när ersättningen väl har introducerats. (Utöver när det varit fråga om sådana kvinnor som börjar spruta ut decilitervis med mjölk direkt efter förlossningen helt utan ansträngning, men som kanske fått ge ersättning i början pga att något varit fel med henne eller barnet som förskjutit amningsstarten.)

Jag har ju sett detta ske förr. När H fick äta sig mätt på ersättning blev han helt utslagen i flera, flera timmar efteråt varje gång, och varken kunde eller ville amma så att brösten stimulerades tillräckligt för att produktionen skulle öka. Pumpning hjälpte föga trots idoga försök, och inte heller alla andra ”knep” jag tog till efter att ha spenderat timmar med att googla hur man kan öka mjölkproduktion. Den 50/50-amning vi till slut fick till krävde flera månaders hårt slit och närapå psykisk kollaps för min del.

Fan. Det skulle ju inte hända en gång till.

Som en tickande bomb

Som en tickande bomb

Så känner jag mig. En sådan där serietidningsvariant – ett runt klot med brinnande stubin, som kan brisera närsomhelst.

Jag kan inte minnas att jag alls hade den känslan när jag väntade H. Som förstföderska kändes det så självklart att en skulle gå minst tiden ut, och förmodligen lite på övertid också.  Sedan hade jag inte flyttats mer än ett par dagar från sista-mens-datumet, så det var inte lika mycket av en osäkerhet kring om BF verkligen stämde, heller.

Nu känner jag mig lite …otrygg, eller vad jag ska kalla känslan av att inte ha någon kontroll alls över den kommande veckan eller så. Kanske hinner jag gå till jobbet och göra klart allt, se till att H blir ordentligt inskolad på nya förskolan. Till och med gå hemma ett par dagar och ta avslappnande bad och smeta in fejset med lermasker? Eller så kanske det smäller till inatt, och vi får ringa in morfar i panik. Ska han då skola in H på förskolan? Vad händer med det gytter av lösa trådar jag lämnar efter mig på kontoret?

Tankarna är många, och varje liten smärtkänning får mig att haja till. När jag skulle natta H fick jag plötsligt känslan av att något rann ur underlivet, lite som vid mens, men kunde varken märka av flytningar eller annan vätska vid toalettbesök.  Tänk om vattnet skulle gå nu?

Jag tänker mycket på statistiken. Det där som sägs att första barnet ofta kommer några dagar senare, och nästa några dagar tidigare. Tidigare än BF? Eller tidigare än första barnet? Och hur kan skillnaden i flytt av BF efter ultraljud kontra sista mens spela in?

H kom på BF+1. Om Knyttet skulle göra detsamma blir det först på torsdag nästa vecka. Räknar man 2-3 dagar tidigare som andra-barnet-faktor från när H kom så pratar vi måndag-tisdag. Eller 2-3 dagar före BF. Då har vi söndag-måndag.

H kom på sista-mens-BF+3. Då pratar vi måndag om Knyttet gör detsamma. Och en andra barnet-faktor från H:s ankomst på 2-3 dagar ger fredag-lördag. Eller 2-3 dagar före ursprungligt BF? Då är det imorgon eller på onsdag!

Jodå, jag vet att det aldrig går att veta exakt i förväg,  och att bebis kommer när bebis kommer, och there’s not a damn thing I can do about that.  Men det hindrar inte tankarna från att mala och mala.

Hemfärdsdag, orosdag

Hemfärdsdag, orosdag

Jaha, då var det dags att ta vårt pick och pack och åka hemåt igen, efter en helg hos mormor som bara rusat förbi.

Vi kom till lunch i fredags, åt thaibuffé på stan helt enligt tradition, tog oss hem till mormor, fixade middag och sov. Det blev lördag, och vi tog oss bussledes ner på stan, lunchade, fikade och åkte tillbaka till mormor. Sov, och sedan var det söndag. Idag har vi ätit frukost, sedan blir det lunch och hemresa. När blev helgerna så här korta? Ingenting hinns ju med på en helg! Trösten är att det nog inte känns lika meningslöst för H, som hunnit leka mycket med mormor och alla roliga leksaker i hennes lådor och gömmor. Tiden rusar ju inte på samma sätt för barn, tack och lov.

Till detta kommer att det är dags för oro över Knyttet igen. Varför kan ungen inte skaffa några fasta rutiner, eller i vart fall gå att hitta någon kommunikationsväg med? Igår var det lugnt, men inte helt stilla, hela dagen. Sedan kom en stunds vild aktivitet på kvällskvisten, så att hela magen hoppade. Och sedan ingenting. Magen känns mindre och liksom slapp och var inte i vägen när jag sov inatt, och det har inte varit svårt att komma ur sängen.

Det här är väl tredje-fjärde gången med samma grej, och det är total skräck varje gång. Men hittills har hen ju vevat igång efter någon dag, och kompenserat med några dagars röj. Och jag har inte hittat något ”knep” som hen brukar svara på.

Med H kunde jag i regel sätta mig i fåtöljen och stödja en bok, tidning eller surfplatta mot magen och nästan alltid få en buff tillbaka. Eller dricka ett glas vatten och lägga mig så att magen klämdes lite. Inget sånt har funkat med Knyttet så här långt, jag har liksom inte fått någon kontakt med bebis ännu. H svarade ofta på beröring av magen, eller spinnande katter i knät. Inte Knyttet. Hela dagar går jag och bara konsumeras av oro, och är bara frånvarande. Jag orkar inte med mer oro nu.

Orolig igen. Och vattkoppor, sjunde dagen.

Orolig igen. Och vattkoppor, sjunde dagen.

Fy sjuttsingen vad Knyttet oroar sin mamma just nu!

Hen har varit så väldigt lugn de senaste dagarna, och idag kände jag inte minsta lilla rörelse förrän vid lunch, då jag kände en svag spark och en liten buff, och sedan absolut ingenting förrän vid niotiden på kvällen.

Då var det i och för sig en längre stunds aktivitet, men rörelserna känns så mycket svagare än vad de gjort förut. Eftermiddagen och den tidiga kvällen var ren tortyr, och jag var helt övertygad om att Knyttet hade dött. Det underlättade inte att magen känns liksom mindre, och jag inte har fullt lika svårt att hitta bekväma ställningar när jag sitter och ligger, och har haft lättare att ta mig upp ur soffan och så vidare.

Efter den aktiva stunden på kvällen vet jag ju att hen lever, och kanske (troligen) är den egentliga orsaken till att jag känner av rörelser mindre och har fått lättare att röra mig helt enkelt att Knyttet ändrat position i magen.

Men oron är svår att skaka av sig. Att åka 6 mil till förlossningen för att kolla upp Knyttet känns överdrivet nojigt nu när hen ändå rör sig, och väldigt bökigt utan körkort, med vattkoppsunge hemma, och en stackars kollega som får ytterst begränsad hjälp med kontorsflytten redan som det är. Det finns liksom inte utrymme för att följa upp mina nojjor. Som jag hoppas att det är. Men tänk om…

H verkar i vart fall vara på bättringsvägen – inga nya koppor vad jag kan se, och de som sitter på kroppens torrare regioner verkar helt klart på tillbakagång. De i blöjområdet och runt munnen vätskar fortfarande, men de måste väl börja ge med sig snart, de också?

På fredag blir det också åttonde dagen som H är sjukanmäld, så då måste jag väl också skaffa någon sorts läkarintyg för VAB… Undrar hur en löser det, för vårdcentralen lär väl knappast vilja ha dit honom med vattkoppor?

Jag hann in till kontoret en liten stund idag för att hjälpa kollegan skruva ihop möbler, men på eftermiddagen hängde jag i soffan med H och kollade barnprogram. Middagen fick bli rester från gårdagens kycklinggryta, och sedan var barnet i säng redan vid sjutiden. Jag somnade så klart till också, men orkade masa mig upp vid halv nio för lite egentid, medan B varit på middag med bastu hos nästangrannen, som är gräsänkling över höstlovet.

En dusch och sedan sova får bli den fortsatta planen. Imorgon får jag ett förmiddagspass med kontorsmontering, så det blir till att gå upp tidigt för att maximera tiden på kontoret. (Där elektrikerna jobbade för fullt idag också, och vi dessutom upptäckt obefintligt fall mot golvbrunnen i det nyrenoverade badrummet… Suck, suck, suck)

Vattkoppor, femte dagen

Vattkoppor, femte dagen

Igår var det femte dagen med vattkoppor i huset. Den lilla prickisen sov tack och lov ganska bra natten till igår, och just nu är klockan halv sex på morgonen den sjätte dagen, och han har sovit oavbrutet i sin egen säng sedan halv nio igår kväll. Kanske är det värsta över nu?

64fb0b6d-bb24-45ea-b460-e879e4dc9b7e

Eller så är det bara det faktum att han vägrat sova middag två dagar i rad, och dessutom varit svårnattad om kvällarna, som tar ut sin rätt, klåda eller ej… På dagarna är han pigg och glad, tittar på padda/teve en stund för att sedan springa och leka en stund. Han har blivit märkligt självgående på sistone, och verkar inte alls bekymrad av att leka själv. Undrar om det kommer att hålla i sig? Både skönt och lite sorgsamt i så fall.

Vattkopporna blir fortfarande fler, tror jag. Men inte riktigt i samma rasande takt som för ett par dagar sedan. Absolut värst är fortfarande blöjområdet – jag tycker SÅ synd om honom när jag byter blöja och ser hur illa ställt det är. Det måste vara helt fruktansvärt med koppor på snopp och pung! Och en hel ring runt rumpan – aj, aj, aj!

Själv drog jag igång kontorsflytten igår, med nedpackning av gamla kontoret inför inflytt i det nya idag. Jag drog iväg redan vid halv sju-tiden på morgonen för att hinna byta av B hemma sedan. Jag är så glad att pappan till mitt (mina) barn gladeligen (nåja) ställer upp och tar lejonparten av vabbandet. Än så länge har han ju ett jobb som inte gör det så svårt, så vi får väl se om vi får flera ”VAB-krig” framöver. Med snart två små lär ju VAB-dagarna inte direkt minska… Men vattkoppsgång nummer ett är i alla fall snart avklarad!

Packningen igår gick snabbt. Vi går från en lokal på dryga 30 kvm till det tredubbla, så det är snarare möbleringen av nya stället som kommer att ta tid. Vi kommer nog aldrig mer att sitta i en lika vacker och charmig lokal som den pyttelilla 1700-talsstugan vid ån, men egna kontor, stort mötesrum, plats för en receptionist/assistent samt separat lunchrum smäller ändå lite högre när det kommer till arbetsro och möjlighet till produktivitet (och kanske till slut en hyfsat bra inkomst?). Nya lokalen är en hel övervåning i ett större gammalt trähus, så lite gammaldags charm får vi ju ändå behålla.

Hejdå gamla arbetsplatsen!img_3903

Mitt lilla hörn i stugan, som sedan endast består av en motstående hörna för kollegan, en yttepyttig hall, ett jättelitet kombinerat mötes- och lunchrum, och en liten wc.

Nu har jag fått sällskap i sängen av en liten nappsnuttande och hårkramande skruttunge. Eller ja, just nu försöker han peta in ett litet finger i min ena näsborre, men det är ändå mysigt att få krama på honom en liten stund innan jag måste gå upp.

Knyttet har haft en aktiv morgon, efter att ha varit stillsammare än vad jag tycker om under hela dagen igår. Inte heller denna gång har jag en särskilt livlig filur i magen, vilket jag tycker är väldigt jobbigt. Jag hade tagit mörbultade revben anyday över att gå runt och noja mellan varje aktiva period.

Eftersom jag bara året innan H föddes på nära håll upplevde när en kollega förlorade sin lilla flicka i magen, bara ett par veckor före beräknad födsel, så var de sista veckorna av graviditeten med H fyllda av en stor oro. Den oron finns med i bakhuvudet dagligen även denna gång. Vetskapen om att allt kan gå fel jättesnabbt, även när en är på upploppet och målet är så nära. Även när en investerat så mycket, och tror sig vara framme, så kan allt bara försvinna på ett ögonblick. (Förlåt för dagens depp, men jag tycker verkligen att de här sista veckorna är så galet nerviga, med bebis så nära, men ändå så långt borta…)

Nu ska jag masa mig upp ur sängen och fixa med lite tvätt och disk innan det är dags att åka och hämta nycklarna till nya kontoret.

Mina barn (1000 hjärtögonemojis)

Mina barn (1000 hjärtögonemojis)

Återigen är det tidig morgon och jag ligger sömnlös i en hotellsäng. En kombination av graviditet, en vansinnigt hård säng med lika hårda kuddar och en hyfsad portion jobbångest (nu blir det måndag och folk jagar mig säkert) fick mig att vakna vid halv fem, och jag har inte lyckats somna om.

Men just nu ligger jag och njuter av det lilla gullfjuniga huvudet som vilar mot min mage, där mitt andra lilla mirakel ligger och växer och väntar på att få ansluta sig till vår familj. Knyttet drog igång som vanligt igen igår morse, och har sparkat livligt sedan dess, så jag har kunnat skaka av mig gårdagsnattens panikkänslor. Tänk att jag snart har två barn!

Och H har blivit en tvååring, med allt vad det innebär. Han lyssnar inte på alla nej, stopp, akta och stanna som vi föräldrar utbrister mest hela tiden. Han utsätter sig för livsfara när han försöker rymma iväg rakt ut på trafikerade ställen, och klättrar och springer så att han ramlar och slår sig flera, flera gånger om dagen. Inte berör det honom. Vi föräldrar har dock hjärtat i halsgropen mest hela tiden.

Under resan har han börjat vagnvägra (”Nej åka magn! Pinga!”), barnstolsvägra (Nej! Ingen sitta bahntool!), och hålla-handen-i-trappor-vägra (”Nej hålla hand! Gå hävv!”). Han har lärt sig dra-och-släpp på surfplattan, och inte bara hysteriskt pekfingertrummande.

Och han har börjat vända det vi säger emot oss. ”Snart”, ”sen”, ”nästa gång” och ”en annan gång” brukar vi svara på många av hans förfrågningar (läs: krav). Han har börjat förstå och acceptera konceptet att allt inte kan ske genast. Nu har han dock börjat besvara våra ”kom, nu ska vi duscha/borsta tänderna/byta blöja!” med ”en annan gång!” eller ”sen!”.

Ibland slåss och bits han, men vid tillsägelse byter han genast till ”kjamas!”. Så söt att jag inte kan förbli arg mer än två sekunder.

Tänk att han är min, denna lilla minimänniska som utvecklas så snabbt att jag inte hinner med!

Nattångest

Nattångest

Ligger här vaken i hotellsängen, och känner och känner efter Knyttet. B ligger vaken bredvid. Han är arg, och jag är ledsen.

Knyttet har inte känts av alls idag utöver en liten tjong vid frukosten. Det dröjde till seneftermiddagen innan jag ens reflekterade över att det varit ovanligt stillsamt därinne. Jag kände ingen direkt oro förrän det varit helt stilla även över middagen, glassen efteråt, och när jag nattade H och hade min dator liggande över min sida medan vi tittade på Mamma Mu. Jag somnade sedan utan att ha känt något, men var ännu inte direkt oroad.

När jag nu vaknade före 05 och det fortfarande var lugnt i magen började oron sippra in i mitt medvetande, för att sedan ta över helt. Jag hade ätit upp hela (stora) portionerna mat till både lunch och middag, medan jag de senaste dagarna annars blivit helt proppmätt efter mindre än en halv portion mat. Magen var onekligen lägre, och inte lika spänd, idag. Och alla som någonsin googlat minskade fosterrörelser så här lite senare i graviditeten vet ju att det att magen plötsligt hänger slappare kan vara ettt dåligt tecken i kombination med minskade fosterrörelser.

Så jag har druckit vatten, gått på toaletten, stått i fönstret och knådat på magen, suttit på sängen och googlat (varför, varför tror en alltid att det är en bra idé när en sitter ensam i mörkret och är orolig?). B vaknade till och insisterade på att få veta vad det är. Visste att jag inte borde säga något.

Fick en harang om ”inte nu igen!”, ”det är inte möjligt att vara så här orolig”, ”det är din oro som kommer att ta död på både dig och Knyttet”, ”nu har du snart förstört hela resan”. Med mera. Det här var alltså första gången sedan jag börjat känna Knyttet regelbundet, och kommit upp i de veckor som en ska känna barnet dagligen, som jag upplevt en riktig dipp i hens rörelsemönster.

Med H hade jag ett par tillfällen av allvarlig oro över uteblivna rörelser, varav en gång var förra gången vi reste. Då var jag flera veckor tidigare i graviditeten, och började noja när ingen liten puff hade känts på någon dag. Men det löste sig relativt snabbt då de små puffarna återvände.

Sedan var det ett tillfälle senare i graviditeten, troligen någon gång runt v 28-30, som H inte sparkat/buffat med rumpan som han brukade när jag satt i fåtöljen på kvällen. När han inte känts av till lunch nästa dag åkte vi in till förlossningen för en koll. Allt var fint med H, visade det sig när jag fått dricka saft och suttit med CTG en stund, och läkaren dessutom kollat igenom honom med ultraljud. Troligen hade han bara haft en lugn dag, och kanske flyttat på sig i magen så att jag kände honom sämre. Moderkaka i framvägg och allt det där. (De var verkligen jättebra på DS den gången, proffsiga och förstående och sa att jag kunde komma in på koll direkt om jag kände något liknande igen. Men det behövdes aldrig.)

Min man kan dock inte hantera sådana här situationer, när han inte kan göra något åt det som är fel, och det rör just oro och inte något konkret fel. Han blir oroad och stressad, vilket han visar genom att bli arg på den som utlöser oron. Jag vet ju att det inte är av elakhet, men för en som oroar sig och grubblar mycket är det liite svårt att hantera. Vill förresten ändå helst lämnas ifred i min oro innan den gått så långt att jag gör något konkret av den, som att söka hjälp hos vården.

Nu tror jag dock att jag känt något röra sig därinne medan jag skrivit detta, även om det inte varit några riktiga tjongar, så jag hoppas Knyttet drar igång som vanligt snart, och jag kan lägga den här natten bakom mig. Förhoppningsvis har hen helt enkelt lagt sig annorlunda, vilket ändrat både hur magens form känns och hur jag känner av rörelserna därinne.

Nä, nu ska jag krama på den guldlockige pojken som snusar bredvid mig och försöka sova någon timme till. B har till slut somnat om också (efter att jag bett honom vara tyst —jag k a n ha använt lite otrevligare ord – och somna om och lämna mig ifred). Vi har inte den ljusaste perioden i vårt förhållande nu, som kanske framgått tidigare. Vi har haft mycket att hantera, och är båda lite trasiga och oförmögna att låta bli att ta ut stressen på varandra. Men det ger sig nog när saker börjar falla på plats igen. Ingen har väl någonsin sagt att familjelivet bara är solsken och hallon på små rosa moln?

En droppe blod, stillhet och katastroftankar

En droppe blod, stillhet och katastroftankar

I förmiddags när jag hade kissat fanns där en droppe färskt blod på papperet. (Ja, jag kontrollerar fortfarande v a r e n d a gång, fast jag är i vecka 20.)

En droppe blod, och sedan inget mer.

Jag har inte känt av Knyttet på nästan två veckor, och nu denna lilla blodsdroppe. Behöver jag säga att det räckte för att jag skulle bli ett totalt nervvrak? En och en halv dag kvar till nytt RUL.

Begriper mig inte på den här graviditeten alls, det har varit så mycket konstigheter. De tappade symptomen i vecka …var det 10 eller 11? Känslan av att inte vara gravid. Sedan väldigt tidiga förnimmelser av rörelse och aktivitet, som dock försvann för flera veckor sedan utan att ersättas av riktiga sparkar, utöver den där enda morgonen med några små knackningar därinifrån, och den där dagen av pirrande aktivitet alldeles före första RUL-tillfället. Sedan total stillhet. Känner mig inte gravid alls, och magen känns inte alls som en gravidmage. Har mindre mage nu än för någon vecka sedan. Känner mig arg och stressad istället för harmonisk.

Och ändå två ultraljud som visat en levande bebis därinne. Men fem dagar mindre än beräknat på det andra ultraljudet. Och ändå normala hjärtljud hos barnmorskan någon vecka senare.

Känner mig säker på att det blir dåliga besked på onsdag, men vet inte om det bara är katastroftankar eller om jag intuitivt känt på mig hela tiden att något är fel med den här graviditeten. Katastroftankar känns så klart alltid som intuition (innan de är motbevisade), och är lika övertygande varje gång…

Nej, jag gör ingen glad just nu. Allra minst mig själv.

Kan i alla fall lätta upp stämningen med två tillfällen det senaste dygnet då jag nästan dött av den enorma gulligheten hos avkomma #1:

  1. Vi har nästangrannarna över på söndagsmiddag, och alla sitter kvar vid bordet. Utom H, som sprungit iväg för att leka. Jag hör plötsligt tystnaden. Den där olycksbådande, som brukar betyda att ungen gör hyss. Jag ropar ”Vad gör du, H?”. Och jag får svaret ”Läseh bok!”. Han sitter alltså tyst, alldeles själv i sitt lekrum, och bläddrar i en bok. Och är plötsligt så stor att han kan svara på frågan ”vad gör du?”.
  2. Vi fikar på stan under min lunchrast idag. Pappan har bara köpt två bägare mjukglass på vårt stammiskafé till oss alla tre, eftersom de är så stora. Först blir H så glad att han tjuter när han ser glassen. Sedan sitter vi glatt och äter ur båda bägarna alla tre, med varsin sked. Tills glassen börjar ta slut. Då får jag plötsligt ett hyttande finger från H, och en lång utläggning som började med ”mamma” och slutade med ”glass”. Det stod i vart fall klart att han tyckte att jag fått tillräckligt. Sedan rakade han åt sig båda bägarna och muttrade någon om ”min glass”. Mindre sympatiskt än punkten ett, men ändå så otroligt gulligt. Det där lilla hyttande fingret när han tycker att en gjort något fel, oftast följt av en lång harang där en har tur om en begriper hälften… – jag smälter varje gång!