Ny vecka, 38+0

Ny vecka, 38+0

Blir detta den näst sista veckouppdateringen, tro? Vecka 39, den näst sista graviditetsveckan om en räknar med att Knyttet föds senast på BF. Med H gick jag en dag in i vecka 41, eftersom han föddes dagen efter BF. Det kan förstås bli den sista veckouppdateringen också (GULP!), men jag hoppas som sagt att Knyttet håller sig på plats i vart fall tills fredag kväll nästa vecka. Knyttet är 95 % färdigbakad.

En av gravidapparna föreslår att jag nu ska bestämma mig för att jag är klar att föda mitt barn. Nej, se det blir det då rakt inget av med ännu! Jag är INTE klar. Med H tror jag nämligen att en avgörande faktor för förlossningsstarten var just det att jag slappnade av och gjorde mig mentalt redo att föda. Öppnade mig för tanken, liksom.

Jag hade ju planerat att jobba till fredagen, två dagar före BF, och det var det enda som fanns i mitt sinne då. På lördagen hade vi gäster hemma, och det var mitt fokus den dagen. På söndagen var det BF, och först då gick jag in i ”nu-väntar-jag-bara-på-bebis-läget”. Och på måndagen var det den första vardagen då jag släppt jobbet, bara vaknade och drack kaffe i fåtöljen, kände mig sömning igen och somnade i soffan. Och vaknade av de första värkarna strax före kl. 13! Så litegrann tror jag att mammans kropp också kan signalera till barnet när det är läge att komma, och inte. Ungefär som när en förkylning inte bryter ut för att en inte har tid.

Min kropp verkar för övrigt ha motat den annalkande förkylningen i grind, för nu mår jag helt okej utöver lite, lite rossel och ont i halsen. Risken finns förstås att både förkylning och bebis vill komma när jag slappnar av om en dryg vecka dock…

Den senaste veckan har varit ganska bra, utöver dagen med de fruktansvärda skruvstädssammandragningarna. Jag får nervsmärtor i överlåret och ont i svanskotan och magen när jag går längre än någon kilometer, och står still längre än 5-10 minuter. Jag tar skjuts till och från jobbet när jag har möjlighet, och det är väldigt tungt att stå i köket och laga mat. Men jag känner mig ändå lite lättare och smidigare än vad jag gjort tidigare. Har inga problem att sitta på min kontorsstol, och kan ligga bekvämt i sängen. Halsbrännan är vedervärdig, men går bra att medicinera med Novaluzid.

Sömnen är upphackad, och jag sover ofta först någon timme vid nattning av H, sedan är jag vaken ett par timmar, sedan sover jag kanske fyra timmar innan jag är vaken ett par timmar och sedan sover någon timme till innan klockan ringer. Men hormonerna är nog redan på plats, för jag känner mig piggare än på länge, och är full av rastlös och lite irriterad energi. Tålamodet är kort, och jag är generellt lite hetsig i humöret.

Knyttet samlar på sig energi till förlossningen och de första levnadsdygnen. Jag gör nog detsamma. Jag vill mest bara äta ”korvkioskmat”, typ hamburgare (inte burgarkedjornas, det ska vara gatuköksvarianten) och tunnbrödsrulle med grillad korv. Synd bara att de klassiska gatuköken nästan är utdöda, och har blivit thaikioskar nästan allihopa, det är inte lätt att hitta en ”korvmoj” ens här i småstaden.

Knyttet är omkring 50 cm lång och väger cirka 3,2-3,4 kg, och simmar i ungefär en liter fostervatten. En av apparna påminner om vikten av att känna rörelser varje dag. Och det gör jag ju, även om Knyttet fortsätter att vara helt oberäknelig och varva väldigt lugna dagar med dagar fulla av discodans. Igår kväll/natt hade hen ett riktigt party i magen medan jag packade klart och dokumenterade förlossningspackningen. Hela magen hoppade. Det känns verkligen att hen tar upp allt utrymme nu, med tryck neråt underlivet samtidigt som det pressar upp ordentligt mot revbenen när hen sträcker på sig.

Annars finns inte mycket att säga om Knyttet nu, enligt apparna. Hen är färdig och klar, och alla organ är färdigutvecklade. Det är bara för mamman att invänta födseln (och hålla kolla på fosterrörelser och eventuella tecken på havandeskapsförgiftning)…

Jag har ännu inga tecken på att något skulle vara på gång. Ibland på kvällarna värker det lite ner mot underlivet, och jag tänker att jag kanske har börjat öppna mig lite. Det kan en ju som omföderska dock börja göra flera veckor innan förlossningen. Men jag känner ingenting som jag skulle karaktärisera som förvärkar.

Det är förstås svårt att liksom särskilja de olika smärtorna som jag minns som en enda övermäktig urkraft från min första förlossning. Men nu när jag börjar känna av olika ”delsmärtor” separat skulle jag säga att förlossningssmärtan (under öppningfasen, före krystningsskedet) förra gången var tredelad:

  • Dels själva ”sammandragningarna”, en överrumplade känsla av att hela mag-/ryggpartiet klämdes som i ett skruvstäd, och att det var svårt att röra mig.
  • Sedan ”värkarna”, som väldigt kraftig mensvärk som kom och gick i vågor i nedre delen av ryggen och magen, molande men diffust belägen i rygg och mage.
  • Slutligen ”öppningssmärtan” som kändes inuti underlivet när livmoderhalsen öppnades, en kraftig molande värk som var väldigt koncentrerad till ett specifikt ställe inuti. Varje ”värk” kulminerade i kraftig öppningssmärta.

Jag har ju nu vid ett tillfälle veckan som gått drabbats av sammandragningar som var lika kraftiga som vid förlossningen med H, men utan värk- och öppningsssmärta. Och det jag känner på kvällarna känns lite som öppningssmärtan, men mildare och utan sammandragningar och värkar som går i vågor. Just värkar som kommer och går har jag inte haft en tillstymmelse till ännu. Men med H hade jag inga förvarningar alls om att något var på gång förrän den lilla, lilla antydan till ”mensvärk” jag kände tidigt på morgonen dagen då han sedan föddes.

Med H hade jag däremot kokosnöt-mellan-benen-känsla den sista tiden (En vecka före? Två? Jag minns inte.) vilket jag inte alls har nu. Förmodligen för att Knyttet inte är fixerad.

Och vad mer? Jo, jag är EEHENOORM!

2c4b9b00-3364-453d-ae2a-08b191f9e060

Helt klotrund. Men har bara gått upp ett par-tre kilo totalt under graviditeten. Fråga inte hur det gått till, och hur det kan gå ihop med hur enorm min mage är… Alla, och jag menar verkligen alla, känner sig helt bekväma med att kommentera magen. ”JÄVLAR, vad tjock du är nu!”, ”Du ser verkligen sprickfärdig ut!” och liknande kommentarer bara flyger ur munnen på mer eller mindre bekanta och helt obekanta. Men jag tar verkligen inte illa upp av sådana kommentarer, de är ju helt sanna, och jag blir själv förbluffad ibland när jag ser min egen spegelbild. Nu kan jag nog inte bli större? Magen kliar som tusan på morgnarna nu när huden börjar bli spänd som ett trumskinn, men jag smörjer den med lite olja så blir det bättre. Jag har massor av gamla blekta bristningar, och på ett ställe på ena sidan magen ser det ut som att det kanske är på väg att dyka upp några nya. Men det stör mig faktiskt inte så mycket.

Ja, det blev en lång veckouppdatering, detta, även om inget speciellt händer nu med Knyttets utveckling, och graviditeten nästan nått sitt slut.

Two down?

Two down?

Här ligger jag sömnlös och bloggar igen. Bredvid mig ligger en fullkomligt kokhet liten kille och andas ansträngt, efter att ha vaknat och gråtit och gnytt ynkligt ett par gånger nu framåt morgonkvisten. Tre dagar ”magsjuka”, en dag på föris, femton dagar vattkoppor, fyra dagar på föris, och vad nu? Jag får flashbacks till förra året, då vi alla just vid den här tiden insjuknade i Förskolepesten, som golvade hela familjen fram till nyår. Jag trodde ett tag på allvar att jag aldrig skulle bli frisk igen…

Försöker tänka att det bara är bra om han klämmer in säsongens alla sjukor nu innan syskonet kommer, men är så rädd att själv bli sjuk nu när BF börjar närma sig på riktigt. Undrar om influensavaccinet jag tog i tisdags börjat verka ännu?

One little man down, alltså. Någon som också kanske rör sig nedåt är Knyttet. Igår besvärades jag hela dagen av en tilltagande svanskotevärk. Mot seneftermiddagen eskalerade den till en känsla som var kusligt lik hur jag kände mig vid förlossningen med H, dock minus själva värkarna.

Det var känsla av hur hela kroppen mellan revben och ljumskar/svanskota satts i ett skruvstäd och klämts åt. I sig inte direkt smärtsamt, utan mer en känsla av avsaknad av kontroll av hela mage/bäcken-området. En överrumplande och liksom …besatt känsla, som jag minns så väl kom som en väldig chock när förlossningen med H startade. Att inte kunna röra sig ordentligt, och ”sitta fast” utan att någon höll i en.

Igår började det (efter en viss svanskotesmärta hela dagen) den sista timmen eller så på jobbet, och eskalerade sedan när jag gick och handlade lite, innan B plockade upp mig för att ta oss hem och fixa en liten middag med morfar och fru som gäster. Alla runt omkring i affären gick så jättesnabbt, och jag var plötsligt jättekänslig mot att ha folk i närheten av min stenhårda mage. Behövde minst en meters avstånd till allt och alla.

Ett tag var jag faktiskt rädd att det var förlossningen som dragit igång, men insåg snabbt att, nej, det är inga värkar inblandade här. Den smärta som var var lindrig och helt konstant. Inga vågor. Fick det vid eftertanke till ont i/tryck mot svanskotan kombinerat med enorma och ihållande sammandragningar. Kanske var det helt enkelt så att Knyttet äntligen börjat borra sig ned i bäckenet? En stund efter vi kommit hem släppte skruvstädet sitt tag, och bara en öm svanskota kvarstod.

Var (såklart, jag är ju ändå jag) orolig för Knyttet en stund, men hen var sedan ganska livlig under kvällen, och har krafsat och puttat lite därinne även nu på morgonkvisten.

Jag har fortfarande ont i svanskotan, men blir upplockad av kollegan idag, och ska försöka ta det lugnt.

Ikväll ska jag och B fira min födelsedag med en middag på tu man hand på en av ”finkrogarna” här i småstan, medan morfar med fru kollar lilleman några timmar.

(Har lite ont i halsen, men förnekar det stenhårt för mig själv, eller försöker i vart fall intala mig att det bara är en liten vaccinationsbiverkning, att kroppen bara kämpar lite med vaccinet, eftersom jag är rätt öm och svullen på stickstället på armen också.)

Nä, nu har klockan ringt, och jag ska upp och göra mig iordning innan kollegan kommer. Hinner kanske ta en kaffe och en bit överbliven tårta också, nu när familjen sover och jag får göra mig iordning i fred.

Jodå, det är B som får vabba igen. Han har ett väldigt flexibelt jobb, min man, vilket lett till att vi faktiskt har ett läge där pappan hittills tagit ca 2/3 av vabbandet, och jag bara 1/3. Trots att han är den i familjen med högst inkomst.

Ny vecka, 37+0

Ny vecka, 37+0

Då var vi här, vid den magiska veckan då Knyttet räknas som helt färdigbakad och klar, och alltså inte skulle anses vara prematur om hen föddes.

Idag är det också världsprematurdagen, så det är ju passande att vi idag kan fira att Knyttet oavsett vad som händer i övrigt garanterat inte kommer att bli en prematurbebis! (Det är också min födelsedag idag, och jag var faktiskt en prematurbebis, som egentligen skulle ha kommit en liten bit in på det nya året, och inte redan i november, så vi kan även fira att jag, trots födsel genom katastrofsnitt och flera veckor i kuvös med sond i näsan, blev en ganska frisk och normal person, tack vare att sjukvården redan 1980 faktiskt kunde rätt mycket om att vårda för tidigt födda barn.)

Om jag får bestämma  – vilket jag vet att jag förstås inte får –vill jag helst att Knyttet håller sig kvar i magen fram till i vart fall den 3:e december, så att jag hinner städa av det sista på jobbet under nästnästa vecka, och att H hinner med i vart fall de första inskolningsdagarna på nya förskolan innan han blir storebror. Jag har faktiskt ingenting emot att hen väntar till några dagar efter BF heller, men helst inte senare än till helgen på BF-veckan, den 10:e-11:e december, dels för att det känns läskigt att gå över tiden, dels för att det vore skönt att hinna landa lite innan det blir jul. Kan du tänka dig att dyka upp under den tidsperioden, Knyttet? Det är ju ändå nio dagar som du kan välja helt fritt på, från fyra dagar före BF till fyra dagar efter. Väldigt lagom, tycker jag.

Apparna har inte längre så mycket att säga om Knyttet, utöver att hen är fullgången och nu mest lägger på sig lite vikt de kvarvarande veckorna. Hen väger drygt 3 kilo och är ca 48-49 cm lång. Om mamma sägs det mera, saker som att förlossningen närmar sig, barnet borde fixera sig och att mamman därmed borde få lite lättare att andas och äta i takt med att magen sjunker. Det pratas om sammandragningar och förvärkar och obehag i bäckenbotten när barnets huvud stöter mot den.

Jag har så här nästan vid målsnöret på min andra graviditet fortfarande inte riktigt fattat hur vare sig sammandragningar eller förvärkar känns eller ska kännas. Många säger ju t.e.x. att de får sammandragningar när de t.ex. går för snabbt eller överanstränger sig under graviditeten. Jag har ofta fått ont när jag går för snabbt, men det känns för mig inte som en ”sammandragning” av livmodern utan mer bara en skärande smärta som ett band längst ner i magen, precis över ljumskarna, och har inte känts som livmodern, utan mer ”utanpå” och mer som en sträckning. Nu har jag börjat känna vad som för mig känns som just sammandragningar av livmodern, och det är en känsla av att toppen av livmodern (som nu är precis nedanför brösten) drar ihop sig och blir spänd en stund. Det gör inte ont alls, utan känns bara som en muskel som drar ihop sig mitt över magen.

Med förvärkar verkar de flesta mena sammandragningar som gör ont eller lämnar efter sig smärta, och som kommer mer regelbundet, utan att nå upp till ”riktiga” värkar, och att de i regel går bort vid vila eller en dusch, och således inte direkt följs av en förlossning. Sådana tror jag inte att jag känt av (ännu). Den senaste veckan har jag ibland haft lite molande smärtor i rygg och nedre delen av magen, men det har varit lindrigt, kortvarigt och utan samband med någon kännbar sammandragning av livmodern.

I övrigt börjar jag nu få lite svårt att gå. Nervsmärtan i ena överlåret drar igång redan efter en knapp kilometers promenad, och det gör lite ont i svanskoteområdet. En något smärtsam, eller i vart fall obehaglig, tyngdkänsla över underlivet har också börjar kännas när jag går.

Halsbrännan är fruktansvärd, men hålls någorlunda i schack med Novaluzid. Sedan förbättras den förstås inte direkt av att jag drabbats av DEN STORA HUNGERN, och mer än gärna smäller i mig saker som köttbullar och kebabtallrik. Allt med fett och undermåliga köttprodukter känns plöstligt lockande. Samtidigt som jag, som idag, inte har orkat ordna vare sig frukost eller lunch, utan sitter och jobbar med lite choklad och mineralvatten som dagens enda bränsle.

Jag har nämligen samtidigt som enorm hunger fått sämre aptit på något sätt. Kan inte tänka mig att leta fram en halvtorr macka ur skåpet på jobbet och äta med bara smör och ost, utan det måste liksom vara något riktigt mastigt och matigt för att jag ska vilja äta. Och tycker att det är för tungt och jobbigt att ta mig någonstans, så jag bara sitter här vid mitt skrivbord och äter bara lite godis för att hålla yrseln stången. Det enda som finns riktigt nära jobbet är en halvtaskig sushirestaurang, och det går också bara bort på grund av inte tillräckligt matigt.

Idag har jag väldigt ont i typ svanskotan, lite konstigt tryckande sådär så att det nästan känns som att jag inte riktigt kan röra mig. Hoppas att det inte är ett tecken på att något är på gång inom den närmsta tiden, utan kanske bara att Knyttet äntligen är på väg att tränga sig lite längre ner i bäckenet. Det vore ju kul om hen inte låg så väldigt högt upp, och kanske till och med var ruckbar eller fixerad, när det är dags för nästa barnmorskebesök om en vecka.

Knyttet har även denna vecka haft en stillsam period, som orsakade stor oro förra helgen, för att sedan ha varit riktigt aktiv alla dagar fram till idag. Idag har det varit lugnare igen, men inte helt stilla. Lilla skrutt, tänker du aldrig inpassa dig i någon sorts schema eller fast dygnsrytm?