Ny vecka, 39+0

Ny vecka, 39+0

Då var det dags för den sista veckouppdateringen denna graviditet, tror jag i alla fall.

Det blir nog den kortaste hittills, för om Knyttet har apparna inget att säga utöver att hen är klar nu. Nästan 98 % av graviditeten är avverkad, och det enda som händer med Knyttet denna vecka (utöver den där eventuella födelsen, då) är att hen lägger på sig ett hekto eller två. Det har blivit december, och Knyttet har nått sin födelsemånad!

Själv har jag under veckan mått som jag mått ett antal veckor nu. Sömnlöshet (detta skrivs 04.45, och jag har varit klarvaken i en timme), halsbränna och tilltagande svårigheter att gå och stå. Magen blir hård som en basketboll och öm, och nervsmärtan ger sig tillkänna, efter bara ett par hundra meters promenad, och det släpper inte förrän jag kommit fram och satt mig ner. Det tog mig 35 minuter att gå 1,5 km igår… Varierande aches and pains, men inget som direkt tyder på en annalkande förlossning. Den glupande aptiten har mattats av lite de senaste två dagarna. Brösten ömmar och har börjat producera mjölk.

Det fungerar okej att jobba (skrivbordsarbete) så länge jag i vart fall fått lite sammanhängande sömn, men annars duger jag inte mycket till. B har nog inte riktigt förstått (eller orkat med) mitt behov av avlastning under graviditeten, men nu är det bara tvärstopp, så han får göra det som ska göras eller skita i det, för jag kan bara inte göra annat än sätta mig i soffan om kvällarna. Jag orkar inte ens tjata, så diskberget får torna upp sig bäst det vill.

Och ett ”besvär” jag glömt att nämna, men som blivit extremt den senaste månaden eller så: det knakar så in i bomben om hela den nedre ryggen/höften om nätterna. Varje gång jag rullar/kravlar ur sängen för att kissa knakar det så jag nästan blir full i skratt!

Knyttet rör sig som vanligt oberäkneligt, med lugna dagar varvade med aktiva sådana, och i det avseendet ska det bli så skönt när hen kommer ut – att direkt kunna se om hen mår okej, istället för att gå runt halva dagar i stöten och undra om hen lever.

Från imorgon kväll finns enbart du på mitt officiella schema, mitt lilla Knytt, så det är bara att komma ut!

Ny vecka, 38+0

Ny vecka, 38+0

Blir detta den näst sista veckouppdateringen, tro? Vecka 39, den näst sista graviditetsveckan om en räknar med att Knyttet föds senast på BF. Med H gick jag en dag in i vecka 41, eftersom han föddes dagen efter BF. Det kan förstås bli den sista veckouppdateringen också (GULP!), men jag hoppas som sagt att Knyttet håller sig på plats i vart fall tills fredag kväll nästa vecka. Knyttet är 95 % färdigbakad.

En av gravidapparna föreslår att jag nu ska bestämma mig för att jag är klar att föda mitt barn. Nej, se det blir det då rakt inget av med ännu! Jag är INTE klar. Med H tror jag nämligen att en avgörande faktor för förlossningsstarten var just det att jag slappnade av och gjorde mig mentalt redo att föda. Öppnade mig för tanken, liksom.

Jag hade ju planerat att jobba till fredagen, två dagar före BF, och det var det enda som fanns i mitt sinne då. På lördagen hade vi gäster hemma, och det var mitt fokus den dagen. På söndagen var det BF, och först då gick jag in i ”nu-väntar-jag-bara-på-bebis-läget”. Och på måndagen var det den första vardagen då jag släppt jobbet, bara vaknade och drack kaffe i fåtöljen, kände mig sömning igen och somnade i soffan. Och vaknade av de första värkarna strax före kl. 13! Så litegrann tror jag att mammans kropp också kan signalera till barnet när det är läge att komma, och inte. Ungefär som när en förkylning inte bryter ut för att en inte har tid.

Min kropp verkar för övrigt ha motat den annalkande förkylningen i grind, för nu mår jag helt okej utöver lite, lite rossel och ont i halsen. Risken finns förstås att både förkylning och bebis vill komma när jag slappnar av om en dryg vecka dock…

Den senaste veckan har varit ganska bra, utöver dagen med de fruktansvärda skruvstädssammandragningarna. Jag får nervsmärtor i överlåret och ont i svanskotan och magen när jag går längre än någon kilometer, och står still längre än 5-10 minuter. Jag tar skjuts till och från jobbet när jag har möjlighet, och det är väldigt tungt att stå i köket och laga mat. Men jag känner mig ändå lite lättare och smidigare än vad jag gjort tidigare. Har inga problem att sitta på min kontorsstol, och kan ligga bekvämt i sängen. Halsbrännan är vedervärdig, men går bra att medicinera med Novaluzid.

Sömnen är upphackad, och jag sover ofta först någon timme vid nattning av H, sedan är jag vaken ett par timmar, sedan sover jag kanske fyra timmar innan jag är vaken ett par timmar och sedan sover någon timme till innan klockan ringer. Men hormonerna är nog redan på plats, för jag känner mig piggare än på länge, och är full av rastlös och lite irriterad energi. Tålamodet är kort, och jag är generellt lite hetsig i humöret.

Knyttet samlar på sig energi till förlossningen och de första levnadsdygnen. Jag gör nog detsamma. Jag vill mest bara äta ”korvkioskmat”, typ hamburgare (inte burgarkedjornas, det ska vara gatuköksvarianten) och tunnbrödsrulle med grillad korv. Synd bara att de klassiska gatuköken nästan är utdöda, och har blivit thaikioskar nästan allihopa, det är inte lätt att hitta en ”korvmoj” ens här i småstaden.

Knyttet är omkring 50 cm lång och väger cirka 3,2-3,4 kg, och simmar i ungefär en liter fostervatten. En av apparna påminner om vikten av att känna rörelser varje dag. Och det gör jag ju, även om Knyttet fortsätter att vara helt oberäknelig och varva väldigt lugna dagar med dagar fulla av discodans. Igår kväll/natt hade hen ett riktigt party i magen medan jag packade klart och dokumenterade förlossningspackningen. Hela magen hoppade. Det känns verkligen att hen tar upp allt utrymme nu, med tryck neråt underlivet samtidigt som det pressar upp ordentligt mot revbenen när hen sträcker på sig.

Annars finns inte mycket att säga om Knyttet nu, enligt apparna. Hen är färdig och klar, och alla organ är färdigutvecklade. Det är bara för mamman att invänta födseln (och hålla kolla på fosterrörelser och eventuella tecken på havandeskapsförgiftning)…

Jag har ännu inga tecken på att något skulle vara på gång. Ibland på kvällarna värker det lite ner mot underlivet, och jag tänker att jag kanske har börjat öppna mig lite. Det kan en ju som omföderska dock börja göra flera veckor innan förlossningen. Men jag känner ingenting som jag skulle karaktärisera som förvärkar.

Det är förstås svårt att liksom särskilja de olika smärtorna som jag minns som en enda övermäktig urkraft från min första förlossning. Men nu när jag börjar känna av olika ”delsmärtor” separat skulle jag säga att förlossningssmärtan (under öppningfasen, före krystningsskedet) förra gången var tredelad:

  • Dels själva ”sammandragningarna”, en överrumplade känsla av att hela mag-/ryggpartiet klämdes som i ett skruvstäd, och att det var svårt att röra mig.
  • Sedan ”värkarna”, som väldigt kraftig mensvärk som kom och gick i vågor i nedre delen av ryggen och magen, molande men diffust belägen i rygg och mage.
  • Slutligen ”öppningssmärtan” som kändes inuti underlivet när livmoderhalsen öppnades, en kraftig molande värk som var väldigt koncentrerad till ett specifikt ställe inuti. Varje ”värk” kulminerade i kraftig öppningssmärta.

Jag har ju nu vid ett tillfälle veckan som gått drabbats av sammandragningar som var lika kraftiga som vid förlossningen med H, men utan värk- och öppningsssmärta. Och det jag känner på kvällarna känns lite som öppningssmärtan, men mildare och utan sammandragningar och värkar som går i vågor. Just värkar som kommer och går har jag inte haft en tillstymmelse till ännu. Men med H hade jag inga förvarningar alls om att något var på gång förrän den lilla, lilla antydan till ”mensvärk” jag kände tidigt på morgonen dagen då han sedan föddes.

Med H hade jag däremot kokosnöt-mellan-benen-känsla den sista tiden (En vecka före? Två? Jag minns inte.) vilket jag inte alls har nu. Förmodligen för att Knyttet inte är fixerad.

Och vad mer? Jo, jag är EEHENOORM!

2c4b9b00-3364-453d-ae2a-08b191f9e060

Helt klotrund. Men har bara gått upp ett par-tre kilo totalt under graviditeten. Fråga inte hur det gått till, och hur det kan gå ihop med hur enorm min mage är… Alla, och jag menar verkligen alla, känner sig helt bekväma med att kommentera magen. ”JÄVLAR, vad tjock du är nu!”, ”Du ser verkligen sprickfärdig ut!” och liknande kommentarer bara flyger ur munnen på mer eller mindre bekanta och helt obekanta. Men jag tar verkligen inte illa upp av sådana kommentarer, de är ju helt sanna, och jag blir själv förbluffad ibland när jag ser min egen spegelbild. Nu kan jag nog inte bli större? Magen kliar som tusan på morgnarna nu när huden börjar bli spänd som ett trumskinn, men jag smörjer den med lite olja så blir det bättre. Jag har massor av gamla blekta bristningar, och på ett ställe på ena sidan magen ser det ut som att det kanske är på väg att dyka upp några nya. Men det stör mig faktiskt inte så mycket.

Ja, det blev en lång veckouppdatering, detta, även om inget speciellt händer nu med Knyttets utveckling, och graviditeten nästan nått sitt slut.

Ny vecka, 37+0

Ny vecka, 37+0

Då var vi här, vid den magiska veckan då Knyttet räknas som helt färdigbakad och klar, och alltså inte skulle anses vara prematur om hen föddes.

Idag är det också världsprematurdagen, så det är ju passande att vi idag kan fira att Knyttet oavsett vad som händer i övrigt garanterat inte kommer att bli en prematurbebis! (Det är också min födelsedag idag, och jag var faktiskt en prematurbebis, som egentligen skulle ha kommit en liten bit in på det nya året, och inte redan i november, så vi kan även fira att jag, trots födsel genom katastrofsnitt och flera veckor i kuvös med sond i näsan, blev en ganska frisk och normal person, tack vare att sjukvården redan 1980 faktiskt kunde rätt mycket om att vårda för tidigt födda barn.)

Om jag får bestämma  – vilket jag vet att jag förstås inte får –vill jag helst att Knyttet håller sig kvar i magen fram till i vart fall den 3:e december, så att jag hinner städa av det sista på jobbet under nästnästa vecka, och att H hinner med i vart fall de första inskolningsdagarna på nya förskolan innan han blir storebror. Jag har faktiskt ingenting emot att hen väntar till några dagar efter BF heller, men helst inte senare än till helgen på BF-veckan, den 10:e-11:e december, dels för att det känns läskigt att gå över tiden, dels för att det vore skönt att hinna landa lite innan det blir jul. Kan du tänka dig att dyka upp under den tidsperioden, Knyttet? Det är ju ändå nio dagar som du kan välja helt fritt på, från fyra dagar före BF till fyra dagar efter. Väldigt lagom, tycker jag.

Apparna har inte längre så mycket att säga om Knyttet, utöver att hen är fullgången och nu mest lägger på sig lite vikt de kvarvarande veckorna. Hen väger drygt 3 kilo och är ca 48-49 cm lång. Om mamma sägs det mera, saker som att förlossningen närmar sig, barnet borde fixera sig och att mamman därmed borde få lite lättare att andas och äta i takt med att magen sjunker. Det pratas om sammandragningar och förvärkar och obehag i bäckenbotten när barnets huvud stöter mot den.

Jag har så här nästan vid målsnöret på min andra graviditet fortfarande inte riktigt fattat hur vare sig sammandragningar eller förvärkar känns eller ska kännas. Många säger ju t.e.x. att de får sammandragningar när de t.ex. går för snabbt eller överanstränger sig under graviditeten. Jag har ofta fått ont när jag går för snabbt, men det känns för mig inte som en ”sammandragning” av livmodern utan mer bara en skärande smärta som ett band längst ner i magen, precis över ljumskarna, och har inte känts som livmodern, utan mer ”utanpå” och mer som en sträckning. Nu har jag börjat känna vad som för mig känns som just sammandragningar av livmodern, och det är en känsla av att toppen av livmodern (som nu är precis nedanför brösten) drar ihop sig och blir spänd en stund. Det gör inte ont alls, utan känns bara som en muskel som drar ihop sig mitt över magen.

Med förvärkar verkar de flesta mena sammandragningar som gör ont eller lämnar efter sig smärta, och som kommer mer regelbundet, utan att nå upp till ”riktiga” värkar, och att de i regel går bort vid vila eller en dusch, och således inte direkt följs av en förlossning. Sådana tror jag inte att jag känt av (ännu). Den senaste veckan har jag ibland haft lite molande smärtor i rygg och nedre delen av magen, men det har varit lindrigt, kortvarigt och utan samband med någon kännbar sammandragning av livmodern.

I övrigt börjar jag nu få lite svårt att gå. Nervsmärtan i ena överlåret drar igång redan efter en knapp kilometers promenad, och det gör lite ont i svanskoteområdet. En något smärtsam, eller i vart fall obehaglig, tyngdkänsla över underlivet har också börjar kännas när jag går.

Halsbrännan är fruktansvärd, men hålls någorlunda i schack med Novaluzid. Sedan förbättras den förstås inte direkt av att jag drabbats av DEN STORA HUNGERN, och mer än gärna smäller i mig saker som köttbullar och kebabtallrik. Allt med fett och undermåliga köttprodukter känns plöstligt lockande. Samtidigt som jag, som idag, inte har orkat ordna vare sig frukost eller lunch, utan sitter och jobbar med lite choklad och mineralvatten som dagens enda bränsle.

Jag har nämligen samtidigt som enorm hunger fått sämre aptit på något sätt. Kan inte tänka mig att leta fram en halvtorr macka ur skåpet på jobbet och äta med bara smör och ost, utan det måste liksom vara något riktigt mastigt och matigt för att jag ska vilja äta. Och tycker att det är för tungt och jobbigt att ta mig någonstans, så jag bara sitter här vid mitt skrivbord och äter bara lite godis för att hålla yrseln stången. Det enda som finns riktigt nära jobbet är en halvtaskig sushirestaurang, och det går också bara bort på grund av inte tillräckligt matigt.

Idag har jag väldigt ont i typ svanskotan, lite konstigt tryckande sådär så att det nästan känns som att jag inte riktigt kan röra mig. Hoppas att det inte är ett tecken på att något är på gång inom den närmsta tiden, utan kanske bara att Knyttet äntligen är på väg att tränga sig lite längre ner i bäckenet. Det vore ju kul om hen inte låg så väldigt högt upp, och kanske till och med var ruckbar eller fixerad, när det är dags för nästa barnmorskebesök om en vecka.

Knyttet har även denna vecka haft en stillsam period, som orsakade stor oro förra helgen, för att sedan ha varit riktigt aktiv alla dagar fram till idag. Idag har det varit lugnare igen, men inte helt stilla. Lilla skrutt, tänker du aldrig inpassa dig i någon sorts schema eller fast dygnsrytm?

Högmod går före fall…

Högmod går före fall…

Det straffade sig så klart med detsamma, det där med att rapportera om graviditetssanmanfattningen med barnmorskan, och att allt gått så himla bra den här graviditeten också, och att jag knappt har några graviditetsrelaterade besvär alls.

Där är ju ändå halsbrännan och den där sabla nervsmärtan. Den senare beslutade sig igår för att ge mig en ordentlig knäpp på näsan. För att jag helt kaxigt trodde mig vara i form att – efter baxande av tvååring och pansarbarnvagn ner till busstationen hemma, på bussen till Stockholm, på tunnelbanan, på tåget, runt i Örebro – promenera tre kilometer hem till mormor, med stopp för att handla mat på vägen.

Att jag har 25 dagar kvar till BF, inte var i toppform innan, och nu under hösten sällan gått mer än halvannan kilometer i stöten, var inget jag riktigt tog hänsyn till. Inte heller att nervsmärtan i övre låret/höften har börjat slå till så fort jag står eller går en längre stund.

Så drygt halvvägs hem till mormor slog nervsmärtan till med full kraft och nådde hittills oanade höjder. Det brände som tusen eldar och som att bli skuren med tusen rakblad i hela övre lårets hud. Att jag struntat i att ta på täckkjolen igen efter tågresan, och hade det tunna, kalla byxtyget stykandes över det smärtande området var INTE till hjälp. Jag fick snigelpromenera den sista dryga kilometern hem till mormor i svåra smärtor.

Jag har ju haft denna nervsmärta i perioder förut, av och till från typ 2009 (vilket var ungefär då jag nådde nuvarande kraftiga överviktsnivå) och fram tills jag blev gravid med H 2013/14, så den är ingen främling för mig. Märkligt nog försvan den helt under förra graviditeten, och har inte känts av sedan dess, utöver en lite lätt domnad känsla som suttit kvar i huden. Tills för några veckor sedan.

Smärtan har dock inte oroat mig, eftersom jag vet att den är överviktsrelaterad från början, och det därmed inte är konstigt att den dyker upp nu när jag har en rejäl gravidmage som ligger och trycker över ljumskarna, och dessutom endast sover på den vänstra sidan. Så smärtsam och ihållande som igår har den dock aldrig varit, utan mest en domning av ett mindre hudområde, som samtidigt varit väldigt känsligt för beröring, med lite brännande/skärande/isande smärta då och då.

Tänk om det ska vara så här den resterande tiden av graviditeten? Smärtan kanske börjar dyka upp varje gång jag står och går? Då lär jag ju garanterat sälla mig till skaran som sitter och väntar och hoppas på en för tidig förlossning hela den sista månaden. Som jag ju också ifrågasatte häromdagen… Ödmjukhet, A! Det straffar sig alltid att sitta och bräka över sånt här, och det skadar inte heller att vara lite realistisk angående sin egen förmåga.

För första gången googlade jag också på det hela, för att se om något annat sätt att lindra utöver ”gå ner i vikt” fanns, vilket ju inte är riktigt görbart som höggravid. Och föga förvånande så hade Mia på bakingbabies.se redan skrivit om det hela. Så sent som i våras, till och med, men jag hade ändå lyckats missa det. Vet inte om jag mäktar med att försöka med någon träning så här sent i graviditeten, men att minska ner på stående (B, du får sköta matlagningen nu!) och gående (det får räcka med den dryga kilometern till jobbet hädanefter), lite stretching och lösa kläder ska jag nog klara av 🙂

Nu ligger jag vaken missinassen igen, och lider av törst och halsbränna. Det får bli proviantering på apoteket imorgon (kanske tar vi bussen ner på stan då). Barnmorskan sa i torsdags att det även var okej att ta Omeprazol och Galieve, utöver Novalucol och Novaluzid. Jag får kolla med apotekspersonalen vilken av dessa som är effektivast, och om de går att kombinera.

Törsten ska jag gå upp och åtgärda nu, och sedan försöka somna om. Jag har druckit säkert två liter vatten och mineralvatten bara sedan vi kom hit vid lunch igår. Jag är som en kamel, men vet inte vart jag gör av all vätska, eftersom jag inte kissar särskilt ofta eller mycket, inte svettas mer än vanligt, inte är särskilt svullen någonstans eller går upp särskilt i vikt, hade normal mängd fostervatten vid TUL, och magmåttet har planat sedan dess. Ändå känner jag mig uttorkad till den grad att läpparna svider, och bälgar i mig vatten. Ett mysterium.

Ny vecka, 36+0

Ny vecka, 36+0

Ja, jäklars vad det går undan nu! Redan framme vid den 37:e graviditetsveckan, och det är  – på riktigt! – inte långt kvar tills det är dags. Drygt 90 % av graviditeten är avklarad.

Efter den här veckan räknas Knyttet till och med som officiellt färdigbakad och redo att födas. Men här ska minsann inte födas flera veckor innan BF, det har jag inte tid med! Så det så.

Veckan som varit har jag mått bra. Det enda graviditetsrelaterade som överhuvudtaget stört mig har varit riktigt jobbig halsbränna och brännande nervsmärta i överlåret precis nedanför vänstra ljumsken/höften, som dykt upp främst när jag stått länge eller när jag haft trosor som haft en kant som tryckt det allra minsta över ljumsken. Annars har jag fortsatt att känna mig bedrägligt lätt och smidig, förutom när jag ska resa mig ur soffan, sängen eller vissa stolar. Ibland får jag till och med för mig att magen är ganska liten. Tills jag ser mig själv i spegeln…

Jag tycker till och med att jag sover bättre än för några veckor sedan. Vaknar inte lika ofta för att kissa, och har inga problem att hitta en bekväm sovställning. Det är fortfarande mest på vänster sida, lite övertippad mot magläge och med en stor gravid-/amningskudde mellan benen och framför magen som gäller. Jag känner inte direkt av några förvärkar eller sammandragningar att tala om – någon enstaka ilning och ibland en känsla av tryck som ett brett band längst ner ovanför ljumskarna, bara.

Knyttet börjar verkligen närma sig färdigbakad storlek, och väger någonstans mellan 2,75 och 3,0 kg, med en längd om ca 46-48 cm. En app säger just att pojkar brukar väga mer än flickor, och andra barnet mer än första, så det är kanske en liten tjej därinne, om uppskattningen vid TUL stämde.

Alla system är i princip färdigutvecklade och fungerande, utom matsmältningssystemet som kommer att mogna först efter att Knyttet fötts och börjat inta föda. Hen håller dock fortfarande på att samla på sig mekonium till de där första blöjladdningarna med segt, svart guck. Mestadels genom att inta det lanugohår och fosterfett som hen fällt ut i fostervattnet (eeeew ändå…)

Det kan hända att barnet fixerar sig nu, men det är inte alls säkert nu när jag är omföderska. H låg (enligt BM) så fint fixerad många långa veckor före BF, för att sedan vara fullt rörlig och långt uppe i bäckenet när det väl var dags, så det kan ju bli hursomhelst, det där. Att Knyttet har flyttat sig mycket längre ner är dock uppenbart med hänsyn till min ökade känsla av komfort och smidighet. Än så länge tycker jag inte att det orsakat några jätteskillnader i trycket nere i bäckenet, heller, eller ens ökad kissnödighet.

img_1712

I brist på lämplig spegel för magselfies får det bli en liten sittande magbild tagen med framkameran på mobilen. Kaggen i vecka 36+0. Inte så liten som den känns.

Knyttet var oroväckande lugn ett par dagar i början av veckan som gick, men har tagit igen det sedan genom att rumstera omkring och böka rätt ordenligt. Det gillar jag! Det är inte så mycket sparkar längre, utan mera krängningar med kroppen och lite krafsande nästan nere i ljumsken. Jag tror att fötterna ligger mer uppåt än ute till höger nu, för det är små rörelser längst uppe på magen också, nästan in under bröstet.

Idag ska vi till barnmorskan för (troligen) näst sista gången. Vi har en tid inbokad sex dagar innan BF, och en tid två dagar efter. Jag tror inte att den andra tiden kommer att bli aktuell, men gärna den första. Och imorgon ska jag ge mig iväg på min sista resa som enbarnsmor, då jag ska ta med mig H på tåget och besöka mormor i Örebro över helgen. Sedan rör jag mig inte längre än till Stockholm resten av tiden.