Nattliga utbrott

Nattliga utbrott

Sedan ungefär ett år tillbaka har H ibland fått utbrott på natten.

Inte varje gång, men ofta, när vi varit ute och rest, när vi haft mycket folk hemma eller när han sovit borta så kommer det ett utbrott natten efter. 

Jag vet att jag googlade loss när det började och kom fram till att det kunde vara nattskräck, i och med att han inte låter sig tröstas, utan tvärtom blir ännu värre när vi försöker klappa, krama och gosa honom lugn. Det är också vanligt att sömnbrist och/eller intensiva dagar kan utlösa detta förvirringstillstånd.

Så rätt normalt, och inget att oroa sig över. Men fy fasiken vad drygt det är! Två nätter på bara en dryg vecka har störts av plötsliga skrik och gråtattacker. Han bara skriker nej och snyftar. Vill inte bli tröstad. Det tar en låång stund att lugna ner honom. 

Det jag gjort är att bara sätta mig och prata, prata, prata lugnt och försöka avleda tills dess att han liksom är ”tillbaka” så mycket att jag kan föreslå att vi går tillbaka till sängen (ofta har han sprungit ur den under utbrottet), eller rentav läser en bok eller kollar på något på telefonen en stund.

Det är inte lätt att hitta tålamodet och orken för denna halvtimme av lirkande när klockan är 02.14 och en själv är sömndrucken och dödstrött. B har inte tålamodet eller sinnesnärvaron och försöker alltid A) krama eller B) lyfta upp pojken och bära honom till sängen. Funkar sådär. Så jag får rycka in och lirka tills stormen bedarrar.

Inatt orkade jag bara inte. H låg i vår säng och skrek och grät, och bara vrålade sju resor värre om vi rörde honom eller erbjöd honom något (vatten, kram, kudde, nalle). Så jag bara lade mig så nära honom jag fick, och sa att jag tänkte sova nu, att allt var bra och han kunde somna om. Och det tog inte längre tid än vanligt innan han lugnat ner sig och somnat om.

Så det verkar som att mina ansträngningar varken gör till eller från – utbrottet måste liksom ha sin gilla gång, och går inte att göra mycket åt. Han verkar inte minnas något efteråt.

Långhelgen har varit späckad, med gäster och sen sänggång på torsdagen, besök och övernattning hos vänner med sen sänggång på lördagen, och morsdagsmiddag hos farmor på söndagen med sen hemkomst. Så det var inte konstigt att nattskräcken dök upp inatt.

Nu blir det en vecka med vardagsrutiner innan vi åker på kryssning nästa helg. Fast lite annorlunda rutiner med hänsyn till pågående överskolning till storbarnsavdelningen. Han ska bara gå på förskolan 9-12 i vart fall halva denna vecka, och enbart på storbarnsavdelningen. Vi får försöka parera med tidig sänggång på kvällarna, och kanske lite spring i trädgården på kvällskvisten för att hjälpa insomning lite tidigare. 

Nattskräck?

Nattskräck?

Inatt vaknade H i sin säng och bara grät. Jag försökte ropa in honom till vår säng (som ligger bara ett par meter från hans, genom en öppen dörr), men han bara skrek ”nej nej nej” och fortsatte gråta.

Jag gick dit för att hämta honom, men han bara skrek ”nej nej nej” när jag kom fram till hans säng, och fortsatte att skrika och gråta när jag satte mig på hans sängkant och började sparka på mig med all sin kraft. Inget jag sade eller gjorde hjälpte, och han sparkade så vildsint att jag inte ens kunde komma nära honom. Han var nästan helt okontaktbar, men blev tyst i några sekunder och bara tittade på mig när jag också började snyfta. Sedan kom B kom in, lyfte upp den sparkande pojken och lade honom i vår säng.

Där fortsatte han att bara sparkas, gråta och skrika ”Nej!”. Vi fick inte röra honom, och den enda respons vi fick var mer skrik, gråt och sparkar, även om han uppenbarligen hörde vad vi sade. Om vi frågade om han ville ha vatten kom det ett ”Nej tup-a-tup!” (Hans egna ord för bubbelvatten, som vi brukar ha i sovrummet), och om vi sa till honom att komma och lägga sig på kudden skrek han ”Nej kudde!”, och fortsatte gråta helt hysteriskt. Till slut avtog snyftningarna, och han sov.

Sedan sov han hela natten, och har varit nöjd och glad hittills idag. Igår kom han i säng väldigt sent, och hade dessutom inte sovit middag. Han har haft samma sak ett par gånger tidigare, främst vid flytten, och någon gång lite mildare och mer kortvarigt när han vaknat från middagsvilan.

En snabb googling sade mig för det första att jag inte är ensam om att googla liknande saker som ”tvååring vaknar och gråter hysteriskt”, och för det andra att problemen verkar vanligast vid sömnbrist, stora förändringar och efter intensiva dagar. Sedan kunde själva tillståndet vara orsakat av mardrömmar eller förvirringstillstånd/nattskräck. Skillnaden verkade dock vara att ett barn som ”bara” drömt mardrömmar oftast lät sig tröstas, medan barn med förvirringstillstånd/nattskräck istället oftast blev mer upprörda av försök till tröst.

Så kanske är det nattskräck som vår lille skrutt drabbats av. Hoppas det inte blir ett regelbundet inslag i våra nätter…