Uteblivet middagsmys

Uteblivet middagsmys

Igår skulle vi ju lyxa till det. Lägga barnen i säng tidigt och själva äta middag senare. Hel ugnsbakad regnbåge, pressad potatis, sparris och en beurre blanc-sås med forellrom och gräslök. Mmmm, eller hur?

Barnen somnade. Förvisso senare än tänkt, men ändå så att en middag för två var genomförbar. Men sen.

Såshelvetet skar sig. Fisken blev något överstekt. När vi ändå skulle sätta oss till bords… Vaknade bebisen. Ringde svärmor till B, och vägrade låta sig snabbt avfärdas.

Så där satt vi. Med kall något överstekt fisk, kall pressad potatis, och kall, sladdrig sparris. Med en rätt grinig bebis till bords. Stämningen var inte på topp.

Och det slutade inte där. Från att ha börjat  sova hela nätterna i sin säng (om än med tidigare morgnar än vi kanske önskat) har L hoppat in i en ny krångelperiod.

Natten innan hade hon plötsligt vaknat och tyckt att det var party vid halv två på natten. Nu höll hon sig vaken från tio, och ville inte sova. Det enda som inte orsakade panikskrikgråt var att krypa runt på golvet. Jag var så trött att ögonen gick i kors framemot elvatiden. Försökte sitta och glo på Masterchef i förhoppningen att bebis skulle lugna ner sig och snart gå att lägga i vagnen igen. Men icke.

Jag kämpade hårt mot sömnen. Varje gång jag blinkade hade L flyttat sig tre meter. Hon hade den där maniska blicken och de där ryckiga rörelserna som övertrötta bebisar har. Chuckie. Jag vaknade till sittande med ett ryck och famlade med ögonen. Var är hon!? Ok, där. Blink. Ryck. Var är hon!? Där. Medan B var på toa hade hon dragit ur sladden till teven utan att jag ens märkte att skärmen blev svart och tyst. ”Har hon dragit ut nätverkssladden här?” ”Va? Eh, jaha, jo.”

Halv tolv gick vi ner till sovrummet. Försökte stoppa ner henne i spjälsängen. No go. Jag fick krama en gallskrikande bebis till sömns i vad som kändes som en evighet. Vyssjade, stoppade tillbaka nappen. Men varje gång den lilla kroppen började slappna av, så vevade hon igång sig själv igen.

Jag var inte i mitt esse idag. Framstod nog som helt kollrig på mitt enda jobbmöte. Strulade till dokumenten inför mötet (direkt efter förskolelämningen) och kunderna fick vänta i tjugo minuter innan jag ens fått styrning på saker och ting. Vid halvtid fick jag ta över barn från B, som skulle iväg på öl- och whiskymässa.

Tänkte mig en myskväll med barnen. Moahaha. Det började rätt bra. Parklek, mellis, middag, soffhäng med ostbågar, en festis och film till H medan L röjde omkring på golvet. Hon går raskt längs med soffbordet numera, och de 2-3 sekundernas stående utan stöd börjar närma sig 10. L somnade relativt lätt och rullades in i gästrummet.

H blev för trött och ville inte kolla klart på Hitta Nemo när klockan passerat 20.30. Okej, vi går ner och sover. Men han väsnas i trappan, och L:s skarpa skri börjar ljuda ifrån gästrummet. Går in och ger napp, klappar om lite. Väser åt H att smyga och vara tyst i trappan. Skri. Omtag. Vi kommer ner, och jag inser att tiden är knapp och försöker skippa bokläsning. Major breakdown. Han lugnar sig, men envisas med att bläddra lite själv i en bok. Tick, tack. Var det ett ljud uppifrån? Tick, tack.

”Mamma, jag vill gå på pottan!” *Hallelujah-nej-fan-inte-nu-gud-vad-bra-att-han-själv-vill-men-NEJ!* ”Okej, älskling, bra att du säger till, vi går upp till pottan.” Tick, tack. Sätter barnet på pottan. Visst är det något som låter däruppifrån? Mycket riktigt, lillasyster gallskriker. Hämta barnet, stoppa ner i spjälsäng.

I pottan ingenting. Ny blöja på storebror. På med pyjamas. Ner i sängen. Lillasyster härjar runt, något missnöjd. Genom ett mirakel somnar storebror på tio minuter. Tilltagande missnöje i spjälsängen. Upp snabbt innan hon väcker storebror. Fixar flaska till ackompanjemang av höga tjut. Hon dricker, men är inte riktigt nöjd. Förkylningen bråkar nog med näsan och hon sväljer mycket luft. Krånglar och rapar. Sedan somnar hon till slut om i vagnen.

Puh. Klockan är 22, och dubbelnattningen har lyckats till slut. Men jag räknar minuterna till nästa skrik. Jag kan inte nog beundra de föräldrar som är ensamma med flera små barn jämt. Bara det här att få de små liven att sova är ju ett slitgöra.

Så nu ska jag ta fredagkväll. Kaffe och en stunds teve, kanske. Inte många shotbrickor här nuförtiden, inte…

Sömnlös i småstan. Anger is not my friend.

Sömnlös i småstan. Anger is not my friend.

Klockan är efter två på natten. Jag har precis gått ner till nedervåningen och sängen, där en man, en pojke och en katt redan sovit i flera timmar.

Detta är vad som hände idag. Jag gick 13 000 steg knuffandes barnvagn med ett eller två barn och delvis tunga matkassar. Jag tog hand om förkyld bebis. Jag röjde i köket. Jag tvättade tvätt. Jag planerade veckans mat. Köpte salva till bebisen på apoteket. Handlade veckans mat (med två barn i släptåg). Lagade dagens mat. Duschade och nattade storebror (duschade av lillasyster där emellan också). Somnade nyduschad och utmattad med mitt lilla troll, som bara vill sova i ”stora sängen” just nu.

End of story…? Nej! Just när jag sjunkit ner i den mjukaste av sömn lämpar någon ner en väldigt vaken, och inte det minsta sovsugen, bebis i spjälsängen vid min sängsida. Brutalt släpas jag tillbaka till vakenlandet av det där mest enerverande gnället, och att någon står bredvid mig och hoppar och kastar napp på mig. Bebisen som inte vill kramas till sömns.

Vad händer? ”Klockan är tio och det blir inget mer gjort idag och vi ska sova allihopa nu.” ”Men. Hon sover ju inte? Har du inte nattat henne?””Nej, vi ska sova nu.” ”Sen när har det NÅGONSIN fungerat? Har hon inte somnat däruppe först?” ”Nej.”

Ilskan börjar bubbla i mig. Det är på min sida spjälsängen står. Barnet kinkar och hoppar. Jag lyfter upp henne och försöker krama om henne. Hon tjuter och börjar slita och dra i den sovande storebrodern. ”Jaaag får väl gå upp med henne då!” kommer det från den andre. ”

Min ilska fortsätter bubbla. Hur faen har han mage att skita i att natta ”sitt” barn, och bara lämpa över henne på mig! När jag redan gjort mitt nattningsjobb. (En hel visbok, en pekbok, en Alfons och en Julia, thank you very much.) När jag efter en helg av idel tidiga morgnar (för mig) äntligen fått somna inför min veckas första arbetsdag.

Jag stormar upp med barnet. Han följer tafatt efter och ska stå bredvid och dutta när jag kör min nattningsprocedur. Till slut går han. Lillbarnet sover sött i sin vagn en halvtimme senare. 

Och här ligger jag vaken och arg. Max fyra komma fem timmar tills det är dags att sitta vid frukostbordet inför jobbdagen. Festligt.

Wohoo! 

Wohoo! 

Ikväll lyckades jag med den allra första ”vakennattningen” med H!

Vi gick ner och gjorde den vanliga kvällsrutinen. Jag läste typ tio sidor ur ”En björnberättelse”. Jag pussade och kramade och stoppade om honom och sade godnatt. Jag gick.

Han kom efter mig nästan genast för att det var ”lite blött” i hans säng. (Han spillde lite av vattnet efter den obligatoriska ”Törstig!”-episoden direkt efter läsningen) Vi konstaterade att kaninen nog torkat redan, och jag stoppade om igen. Jag gick upp. Hörde honom komma ut i nedre hallen. Stoppade om igen. Gick upp. Hörde återigen fupplande i nedre hallen. Gick ner och hittade honom i el-/städ-verktygsskrubben under trappan. Han ”måste städa”. Ny omstoppning, då var det ”lite läskigt”. Jag försäkrade att allt var precis som vanligt – att mamma och pappa skulle städa (äta godis i soffan i mörkret) och titta på ”vuxen-teve” (Masterchef och Orpan Black) och snart komma ner.

Gick upp igen. Och barnet hördes inte av mer. Kollade nyss, och han sover i precis samma läge som jag lämnade honom.

Wohoo! Det tog nästan tre år, men nu har vi klarat av en nattning som inte innebar att krama honom till sömns, och i 99% av fallen somna själv och missa all egentid den kvällen.

L däremot somnar ju själv sedan flera månader. Undrar om det håller i sig?

Så gick det med den egentiden

Så gick det med den egentiden

image

Jahapp. Här ligger jag i min säng.

Barnet avhämtades i lekparken efter kl 19, hade ätit middag, lekt ute i en timme och uppvisade lovande tecken på trötthet.

Hem och direkt i säng var tanken, sedan skulle jag få äta middag i lugn och ro. Broccolipasta med vitlök, cayennepeppar och parmesan, mmm…

Klockan var absolut före 20 när nattningen inleddes. 21.30 sov han till slut, efter att ha vridit och vänt, klängt och sparkat, skallat mig på näsan så brosket krasade och krävt vatten hundra gånger.

Vid 23 vaknade han igen, lika svårsövd. Han hade inte bajsat idag, så kanske är magen lite bråkig. Jag hade i alla fall hunnit äta upp min mat, så det var ju lika bra att bara gå till sängs jag med.

Godnatt!

Tvåårstrots?

Tvåårstrots?

Vi har det helt hysteriskt med H just nu. Perioden med stökiga och utdragna nattningar har bara fortsatt. Och fortsatt. Och fortsatt. Och nu går han knappt att ha i möblerade rum om dagarna heller.

Det är full fart konstant, och han gör allt han inte får göra. Jagar katterna, och vi har både en och två gånger fått slita bort honom när han hållit på att sätta sig på en kattunge. Det är som att han inte hör när vi säger nej. Vi får fysiskt flytta bort honom, om och om och om igen. Och han slutar inte. Klättrar på saker, plockar åt sig allt han kommer åt.

Allt tar en evighet, det ska krånglas med allt från blöjbyten till tandborstning till påklädning till att förflytta oss någonstans. Vi tjatar och gnatar och skäller nästan konstant, fast vi inte vill. Om vi ska kunna göra något överhuvudtaget utom att punktbevaka telningen måste vi försöka sätta honom i matstolen eller i vagnen. Att låta honom röra sig fritt hemma går bara inte.

Vi börjar misstänka att det är början till trotsåldern som kommit. Han är inte så hemsk i humöret (ännu), men han vägrar att lyssna på vad vi säger, och bara fortsätter busa tills vi rent fysiskt hindrar honom. Varje nattning kulminerar i åtminstone en liten stund skrik, gråt, och slag från honom, medan vi tvingas hindra honom från att gå ur sängen.

Och jag börjar känna att jag rent fysiskt inte orkar krångla med honom; att behöva lyfta upp honom och bära honom till sängen/matbordet/vagnen/skötbädden, brotta ner honom vid varje nattning/blöjbyte/påklädning, allt medan han vrider sig som en mask och sparkas (ofta mot magen, såklart).

Lite undrar jag hur detta ska gå. Om detta nu är början på en period som vänner med äldre barn beskrivit som den allra vidrigaste i hela föräldraskapet, och som kan hålla på i något år framöver. Och om fyra månader kommer det en bebis. Innan dess kommer jag att bli ännu större, ännu mindre rörlig och med mindre ork. Hå hå ja ja.

Och hur gick det med sömnen?

Och hur gick det med sömnen?

Han somnade ju till slut i sin nya säng igår, lillplutten. När jag gick till sängs sov han där alltjämt.

Någon gång mitt på natten kom han dock tassandes till min säng, lite smågråtig först, men jag bara hjälpte honom upp och sa ”Kom här nu, du får sova hos mamma. Ser du hur lätt det gick att gå till mamma när du vaknade i din säng? Här, ta nappen!”. Sedan somnade han om, och jag med. Vaknade därefter ett par-tre gånger av att han sparkade mig i magen, som vanligt.

Jag var så groggy när han kom tultandes att jag inte ens iddes titta på klockan. B trodde att det inte var så länge efter att han hade somnat, så kanske efter kl. 01. Så ingen helnatt direkt, men ändå en okej första natt i egen säng, tycker jag.

Eftersom det stod kvar tre tomma bokhyllor som säljarna lämnat i barnkammaren så passade jag på att fylla upp hyllorna inte bara med H:s böcker och gosedjur, utan även B:s  och mina gamla gosedjur och mina gamla barnböcker, som är för lite högre åldrar.

H fastnade helt otippat för en stor gosedjurskanin, av typen som ser ut som en riktig, liggande brun kanin. Den var min, men knappast från barndomen, då den var i gott skick, utan kanske någon present från någon kompis i tonåren eller nåt. Efter att ha spenderat de senaste 20 åren eller så i olika källare luktade den starkt av just källare. Men det verkar inte bekomma H. Han såg kaninen, och ville genast ha den. Den fick sova i hans säng, och fick även följa med honom på jakt efter mamma när han väl hade vaknat. Konstigt det där, vad för saker barn plötsligt adopterar som trygghetsobjekt…

Nu ska jag försöka få honom att pilla på kaninen istället för att dra i mitt hår när han ska sova. Även om han är jättesöt när han, så fort han blir trött, vill sitta i min famn och greppa om mitt hår med båda händerna, utropandes ”lål, lål!” om han inte når ordentligt, så är det liite handikappande att alltid behöva ligga eller sitta så att han når håret när han ska somna.

Nytt försök ikväll.

En bra dag

En bra dag

Den här dagen blev så mycket bättre än förväntat, och det är med en känsla av tacksamhet och frid i sinnet jag nu förbereder mig att gå till sängs.

Vi lämnade H till morfar och tant G redan före frukost imorse, och styrde in mot stan. Jag var praktiskt taget ett nervvrak på grund av alla katastroftankar som snurrat i huvudet på sistone. Vi hann få en smörgås och en kaffe på Fabrique innan det var dags att knalla över till läkarhuset, och jag försökte njuta av det fina vädret och den kontinentala känslan av att sitta ute på trottoaren och betrakta trafiken och de förbipasserande människorna. Men mina tankar var så klart mest någon annanstans.

Efter att vi väl tagit oss upp till rätt våning, anmält oss och blivit inropade hade jag harpuls och kallsvettiga handflator. Som tur var såg vi även denna gång ett par viftande händer nästan direkt när ultraljudsapparaten träffade min gelkladdiga mage. Knyttet levde!

Barnmorskan började genast ta sina mått, men Knyttet låg även denna gång lite tokigt till, så det tog en bra stund innan allt var genomgånget. Men till slut var alla rutorna i alla fall checkade, och det konstaterades att datumet stämde med det förra. Fortfarande tillbakaflyttad fem dagar, alltså, men Knyttet hade i alla fall vuxit helt som hen skulle under de två veckor som gått sedan förra ultraljudet.

Hen flaxade en del med både armar och ben, och låg på mage med uppdragna knän och buffade upp med rumpan, precis samma rörelser som jag känner igen från H som nyfödd, och från magen. Han sparkade aldrig så mycket (som jag kände i alla fall), men låg ofta och buffade upp rumpan på vänstra sidan av min mage. Undrar när och hur jag kommer att känna av Knyttet?

Vi beslöt oss för att offentliggöra Knyttet på Facebook, istället för att vänta till efter födseln, som vi gjorde med H. Alla vi umgås med vet redan, men det syns så väl på mig nu att det är skönt att även ytligt bekanta vet, så en slipper få undrande blickar om en möter någon på stan.

Sedan tog vi oss hemåt, och åt en enkel men urgod lunch bestående av skivad salmalax med furikakekrydda, gurkbitar, wasabi och soja. B gav sig av och köpte sin efterlängtade robotgräsklippare (den gamla vanliga skulle ha kostat över 8 000 kr att laga) medan jag skruvade ihop H:s nya säng och ställde iordning hans sovrum.

image

Det är ett litet anslutande rum till vårt sovrum, som förra ägarna hade som kontor. Helt perfekt som barnkammare, med bara ett par meter för H att gå för att komma till min sida av vår säng. Svärmor är upprörd över att H inte fått det andra, ”riktiga”, sovrummet på undervåningen, och tycker det är fel att han ska få sova i ett ”litet kyffe”. Jag tycker det blev hur mysigt som helst, och han har ju ett stort lekrum på övervåningen också. Sängen är en utdragsvariant från Ikea.

Det tog sin lilla stund (med mig sittandes bredvid honom i den lilla sängen) men nu sover han faktiskt i egen säng för första gången sedan … början av november eller så? Om jag får några timmar ostörd sömn i min säng så är jag mer än nöjd, även om jag så klart kommer att sakna att krama på honom hela nätterna också. Men som han far omkring nu, och sparkas och klättrar på mig, så ligger jag på helspänn konstant, fast jag så väl behöver min sömn nu.

En bra dag, och imorgon blir det jobb igen. Och ursäkta skrytet, men detta är min väg hem från jobbet numera:

image

Nu ska jag njuta av sommaren och graviditeten och vårt fina hus, som sakta men säkert börjat bli ett hem. Bort med alla nojor och katastroftankar, och strunta i att känna stress över jobbet och bara jobba på så gott jag kan!

Så nervös

Så nervös

Idag är det dags för nytt RUL. Knyttet har fortfarande inte känts av, och jag är hypernervös.

Vaknade vid 06 och roade mig med att torka bajs i hallen (kattj-vel!), plocka fästing på sagda katt, gosa kattungar, mata katter och vattna blommor. Nu dusch innan det är dags att väcka familjen.

H har fått riktiga sommarlovsvanor och sover till minst 09 om morgnarna, om han får. Efter att ha tagit föräldrarna genom nattnings-Hades, där det ska klättras, sparkas och flängas runt helt hysteriskt i sängen i minst en timme innan den minsta gnutta avslappning inträder. Ett antal nävar urdraget hår, en iphone i golvet, några sparkar i magen (”Sluta, du dödar bebisen!” väste den vid det laget inte så pedagogiska mamman) och en skallning mitt på kindbenet, som fick det att ringa i hela käkarna, var bara en liten del av kvällsmyset igår. Så det är väl inte konstigt att han sover länge sen, den lilla grisen.

Nej, nu är det dusch som gäller. Håll tummarna för Knyttet idag!