Nytt lågvattenmärke i trebarnskaoset

Ikväll hade jag premiär (tror jag?) för att vara ensam med alla barnen över nattning.

Nu sover de (den minsta just barely, efter nylig nedläggning i sin Cocoonababy), men innan vi kom dit hade jag fått mina två äldre barn att gråtande av rädsla/chock gömma sig under sina täcken. Medan bebis i förskräckelse satt tillfälligt förstummad i min famn.

Efter en relativt lyckad duschning av båda barnen, med hårtorkning och tandborstning och allt medan bebis satt och småkräktes halvnöjt i sin babysitter på badrumsgolvet, blev det total härdsmälta.

Jag satt dubbelvikt i sängen och försökte hålla en tutte så att den kunde nås av trilskande och sparkande bebis (Åh, jag hade glömt hur jobbigt det kan vara att amma när bebis börjar få både styrka och räckvidd i armar och ben, och är missnöjd med det som erbjuds av någon anledning!) samtidigt som jag försökte hålla kvar bebis i famnen, läsa en bok för storasyskonen och låta mig bli ”gosad” av 2-åringen. (Hennes ”gos” betyder en arm ner i urringningen på gosobjektet, där hon ska vispa runt lite med armen. Ibland vill hon gosa med foten istället, vilket är lite besvärligt.)

Jag fick någon sorts stresspåslag och mådde illa och kände mig svimfärdig, och 2-åringen skulle förhindra läsningen av den bok som 4-åringen valt (Halvan-boken om Färjan, yay!). Sedan skulle 4-åringen trava hundra gosedjur i sängen, och 2-åringen skulle stjäla alla kuddarna från 4-åringen. Om och om igen. Hon kunde inte tänka sig att lägga sig ned. Och bebisen var allt mer missnöjd.

Efter en stunds bedjande, och hot om att jag skulle gå därifrån, började bebis trilskas alltmer, och 2-åringen blev allt vildare, så att bebis behövde alltmer skydd för att inte få storasyster i huvudet. Då brast det för mamman. Jag vrålade, from the top of my lungs, growlade som en annan hårdrockssångare. ”LÄGG.DIG.NER! LÄGG DIG NER GENAST! LÄGG DIG NER”, möttes av trotsigt flin, vrålade igen och gick ut och drämde igen sovrumsdörren bakom mig. Bebis i famnen tystnade förskräckt. Barnen i sovrummet började gråta.

Jag gick in. Skrek mera på barnen, som nu båda gått ur sängen. ”DU SKA VARA I SÄNGEN! NU! OCH DU OCKSÅ! I SÄNGEN! NUU!” varvid barnen gråtande kröp upp och gömde sig under sina täcken. Jag grät och vankade av och an bredvid sängen, med bebis i famnen och en känsla av total vanmakt.

Okej. Detta gick ju inte så bra. Jag fick sätta mig och trösta och be om ursäkt till den känsliga 4-åringen, som mår så dåligt av skrik. Och vi har en del sådant hemma just nu. Han snyftade att när han blivit större och kunde skriva så ska han skriva att man ska åka i fängselse om man skriker. Jag ville slå mig själv ganska hårt på käften. L busade vidare ganska oberört, men kröp till slut ihop bredvid mig. H hade krupit ihop mellan mina ben med sin kudde på min höft. Och till slut sov de.

Utom bebis. Som härjade på i ytterligare någon timme. Henne skrek jag i alla fall inte på. Men igår när hon vrålade sig igenom hela matlagningen (jag var själv hemma med henne) trots att jag tre gånger under tiden ammade henne till sömns, gick jag en gång ut i hallen och skrek rakt ut och hoppade jämfota för att bli av med frustrationen.

Så. Ja. Idag var jag ingen bra mamma. Inte vid nattningen i alla fall. Resten av dagen fick jag nog godkänt på. Jag promenerade med småttingarna i Donkeyn i dryga två timmar inklusive stopp för matinköp. De sov båda hela tiden. Jag byggde lego med H och sjöng sångpåse/byggde klosspussel med L. Samtidigt. Vända sig till vänster, leta legobit, vända sig till höger, sjunga ”Jag hamrar och spikar… repeat med ny legobit och ny sång… Lagade mat och utfodrade barnen ensam efter att B åkt iväg.

Näej, bara att ta nya tag imorgon och hoppas att det blir folk av barnen till slut ändå, trots att mamman krisar ibland. Jag försöker tänka att ingen är eller kan vara perfekt, kanske framför allt inte en förälder. Det viktigaste är att göra sitt bästa, be om ursäkt till barnen när en varit en röv, och att aldrig, aldrig slå. Och inte skaka bebisen. Skrika får en nog göra ibland. Bara det inte blir för ofta, och att en ber om ursäkt när en överreagerat, och vid behov förklara sin reaktion.

Veckan som försvann

Jahapp. Sista arbetsdagen denna vecka, och det faktiska arbete som utförts är alldeles för lite.

Förra torsdagen – datorhaveri, BVC och bebis på jobbet. Måndag – ingen förskola på grund av personalbrist och bebis på jobbet och fortsatt datorhaveri. Tisdag – extrem trötthet, förkylningskänsla och sista datorinställningarna. Lite jobb. Onsdag – lite jobb jobbat, och ett möte där jag gjorde i princip allt för att avsluta ett möte en timme efter tänkt avslut, utom att handgripligen slänga ut deltagarna, men ändå kom försent till hämtning. Torsdag – strömavbrott, och fick dröja kvar på föris tills de fått bekräftat att de skulle få mat trots detta, för att sedan komma till ett nytt datorhaveri på kontoret. Fixat och klart lagom till arbetsdagens slut.

Mysigt ändå, att komma hem till denna här. Framför allt eftersom jag inte lyckats pumpa på hela dagen, och var som en kossa med mjölkstinna juver. Hade plötsligt stora fläckar på tröjan när jag kommit hem och hörde henne…

Nu långhelg, som vanligt, och även B:s födelsedagshelg. Hoppas vi kan ordna någon form av trivsel även om vi ställt in alla planer på någon sorts tillställning. På grund av trebarnschock, eller nåt.

Det mesta fungerar hyfsat. Utom kvällarna och nattningarna. B måste natta den ena efter den andra, eftersom jag sitter fast med minioren, som har sitt amningsmaraton just då, L får utbrott och tar lååång tid på sig att somna. H är inte så krånglig, men det är klart att det är drygt efter att redan ha nattat en. B är ”ledig”, men utmattad, från 20-21, och jag sitter ytterligare ett par timmar med den lilla. Förvisso framför teven, men det är också drygt när en egentligen vill göra annat.

Nattningstrubbel och mammatid

Efter helgen, då jag och L inte alls hade den mysiga tid tillsammans som jag föreställt mig, har hon inte nöjt sig med att nattas av pappan enligt rådande rutiner.

Hon mammakrisar, och gallskriker tills jag kommer. Vilket jag inte kan göra utan att ta med V. Och med V i famnen kan jag inte krama på L ordentligt. Så efter att L tvingat även mig att läsa fjorton små böcker blir det ändå pannkaka av allt. Hon kommer inte till ro. Alls. Och B får rycka in igen, och även han måste läsa fjorton böcker. Ny mammakris.

Och min tid är så dyrbar just nu. Jag jobbar. Jag mammar. Höjden av lyx är att få lite tid för att städa efter att barnen kommit till ro. Den tiden knaprar jag i regel från tiden för sömn.

Ibland får jag dåligt samvete över att jag lämnar V för att arbeta i så stor utsträckning som jag gör. Tills jag inser att jag ju har hand om henne varje eftermiddag/kväll och natt. Från klockan 16 till klockan 08 nästa morgon måndag till torsdag. Hela dygnet fredag, lördag och söndag. Så nog får hon sin beskärda del av mig.

Det är värre för de stora. De har jag ensam bara vid hämtning och lämning. Delat ansvar fram till efter middag, då B börjar med nattning. Vilket för närvarande får ske ett barn i taget.

(Och jag sitter fast i soffan med den lilla, från efter middagen tills hon somnat för natten, vanligen efter 23. Då ska jag städa/plocka/förbereda för nästa dag.)

Vi har den uppdelningen nu att jag primärt har den lilla, och B storbarnen. Förutom när storbarnen har förskola, 30 timmar i veckan, då har B den lilla och jag får jobba. Det är lätt att se att det är mamma-storbarn-tid som saknas i ekvationen. Men på grund av amningen så är det så här det får vara i några månader till.

Jag saknar mina ”stora” barn. För en fyraåring och en tvååring är ju bara små pluttar, ändå…

18 dagar kvar till BF – Di är så söta när di sover…

Igår var båda ungarna sent i säng, och först vid 21-tiden smög jag mig ut från vår sovrummet där två barn simultannattats av två föräldrar.

Gemensam läsning av årets första bokkalenderbok, både en klassisk Pixi-bok från en luckkalender, och första kapitlet av årets julbok med 24 korta kapitel. Samt avslutningen av ”En björnberättelse”, som jag läst för H under ett par kvällar tidigare.

Lillasyster lyssnade inte så mycket på själva läsningen. Hon var upptagen med att högljutt skråla ut ett julmedley bestående av lösryckta fraser och melodistumpar från ”Midnatt råder…” (med förskoleobligatoriska rörelser i form av uppåtpekande pekfingrar som växelvis sträcks upp i luften tillsammans med tillhörande arm i takt med varje ”tipp tapp”), ”Sankta Lucia”, ”Lusse Lelle” och ”Mössens julafton”.

Sedan konstaterade hon nöjt att ”L!” ”Mamma!” ”Eja!” och ”Pappa!” ”Ligger sammans sängen!” och somnade snabbt och fridfullt, precis som sin storebror. Han har i och för sig länge varit inne i en period då han somnar väldigt lätt och snabbt. Efter högläsningen är det bara att säga godnatt, och inom 5-10 minuter sover han i regel.

Så söta att jag bara vill äta upp dem. Samt en studie i hur två små varelser kan ta upp mesta möjliga plats i en säng på 1,80. Men betyder sen kväll någonsin sovmorgon? Neheej då.

Imorse klockan 5:40 var friden slut, och trots att jag mest svepte upp L och bar henne ut ur rummet och upp på övervåningen så följdes vi inom minuter av en storebror, som hade sovit när vi gick.

En halvtimme eller så satt de faktiskt helt sömndrucket lugnt och tittade på andra barn som lekte på Youtube. (Seriöst, VAD är så roligt med det?)

Men sen var det dags för fullt ös medvetslös igen. De ritade med tuschpennor (mest på sig själva), släpade varandra runt i huset i en blå Ikea-påse, klättrade på köksstolar, pall och stege. Medan jag försökte göra frukost och julstäda köket. L ville sedan bara sova middag i en dryg timme. Mamman hade behövt mer.

Jag är så trött.

Om 18 dagar, eller lite mindre än så, ska en liten skrikbajsare ansluta till detta kaos. Hujeda mig.

Nåväl. Målet för dagen är att städa så pass mycket att jag sedan kan julpynta och baka ett lass lussekatter med gott samvete. Hmmmm… det är inte okej att låsa in en snart 2-åring och en 4-åring i lekrummet, va?

24 dagar kvar till BF – bebis om tre veckor?

Idag är det tre veckor kvar till den dag som jag stenhårt tror kommer att bli Hoppsans födelsedag. Jag både längtar, och hoppas att det inte blir tidigare än så.

En lugn jobbdag utan möten, med avverkande av skrivbordsjobb, och sedan tidig hemgång för hämtning av barn. Måndagar brukar det vara bäst att jag hämtar, och att hela familjen sedan ses hemma direkt efter förskolan för en snabb, enkel och tidig middag. Ingen i hushållet brukar vara på topp på måndagar, och snabbt i säng för alla brukar vara ett vinnande koncept för att klara av resten av veckan sedan. Fiskpinnar, ärtor och kokt potatis stod på menyn idag. Båda barnen sov strax efter 19, och jag har hunnit få undan lite mer tvätt.

Graviditeten är väldigt händelselös just nu. Hoppsans rörelser är mycket mer diskreta, och består mest av små buffar och krafsanden. Men hen rör sig regelbundet på sina vanliga tider, så jag antar att det är platsbristen som gör att det inte går så vilt till längre.

Jag kan gå och röra mig relativt normalt, även om det börjar kännas som att magen står allt lägre, och att det tynger nedåt med ständig kissnödighet som följd. Det värker lite i underlivet, främst om kvällarna, och känns liksom lite svullet. Troligen även det av att det tynger neråt hela tiden.

Jag har också hamnat i läget där nästan inga tröjor når över magen längre, utan även gravidtröjor gärna vill börja glipa längst ner. Tur att jag har några riktigt rymliga klänningar att bo i.

Jag nattade det här lilla trollet ikväll, och kan inte fatta att hon ska bli storasyster väääldigt snart? Hon är ju nästan bebis fortfarande! Kommer jag att uppleva att hon åldras lika mycket över en natt som jag kände att H gjorde när hon föddes?

Nästa vecka fyller hon 2 år. Samtidigt som hon fortfarande är min lilla bebis är jag ändå förvånad över att hon inte redan är en tvååring. Det är sådan skillnad med andra barnet – hon har mognat så mycket snabbare än H, troligen just för att hon hela tiden har haft draghjälp av storebror som kan göra så mycket mer.

Nej, idag ska jag komma i säng i tid, så jag slipper somna över skrivbordet mer än absolut nödvändigt imorgon.

Jag säger upp mig. Eller hon får sparken. Eller nåt.

Den här lilla människan har jag spenderat FYRA timmar med att natta denna lördagskväll. Minus en stund då jag nattade storebror, en ganska försumbar stund i sammanhanget. Då sov hon faktiskt. Men sen var det dags igen.

Hon drack vatten sju gånger, sprang runt i rummet fjorton gånger, och hade femhundrasjuttioelva andra saker för sig utom just att sova. Vi var i stora sängen, i lilla sängen, kramades, bytte blöja och pyjamas. Mammans irritationsnivåer steg by the minute.

Till slut satt jag bara på sängen och lät henne hållas. B hade lagat och ätit sin middag (grillat kött, blääh!) under tiden, och när han till slut dök upp i dörren sa jag bara ”Nu går jag. Jag vill inte se henne mer idag.”

Nej, det kom till den punkten att jag verkligen inte klarade av att försöka krama henne mera. För att jag var för arg för att orka med kroppskontakt. Inatt tänker jag sova i soffan, och vägra alla former av mammande fram tills imorgon.

Två mammiga barn. Som spenderar hela dagarna som måsarna i …Hitta Nemo, är det väl? Minemineminemineminemineminemine. De klättrar och klänger på mig. Jag känner mig förföljd och kvävd och vill bara skjuta dem ifrån mig rent fysiskt.

Sen får jag vara ifred en stund, och längtar genast efter dem. Men i natt är soffan min. Bara min.

Drömmen om en kopp te, eller the state of my life

Det var längesen, bloggen. Jag finns här, och lever livet… eller something like it. Livet med två småbarn (och ett företag, och ett hus och allt det där andra) är lite… eh… krävande, kan en väl säga. Jag fattar faktiskt inte hur andra människor klarar av det? Vi gör inget annat än lämnar, jobbar, hämtar, matar och nattar. Försöker få undan en eller annan disk- och tvättmaskin däremellan, och kanske rasta dammsugaren ibland.

Med lite tur kanske vi får kolla på ett avsnitt av någon serie innan vi själva dunar in. Men oftast somnar någon vid nattning. I regel jag. Kanske kravlar jag upp på övervåningen för att dricka ett glas vatten efter ett par timmars sömn, men det brukar inte bli mycket mer bevänt med kvällen. Nästa dag? Repeat.

Igår började jag natta L medan H skulle få stanna kvar i trädgården en stund efter middagen (ÄLSKAR att det går att sitta ute och äta middag nu). Hon var osalig och ville inte ligga still, och det krävdes både bok och ett helt album med vaggvisor från Spotify innan den lilla kroppen slutligen gick ner i varv och hon somnade. Kramar, klappar och ett inte obetydligt mått av rent fasthållande ingick också.

Ut smög jag till nästa rum, där B försökte natta H i vår säng. Han är fortfarande EXTREMT svårnattad, och snor omkring i sängen och pratar och sjunger och ska dricka vatten och hoppsan måste plocka upp en tappad kudde/nalle/whatever från golvet. I EVIGHETER. Nya grejen är att han tydligt väntar in att förälder nummer två ska natta färdigt L, för att bedjande säga ”Kom och sov med mig! Snälla…”. Och så ska två föräldrar uthärda Cirkus H tills han någon gång bara stupar mitt i ett tvärt kast och börjar snarka.

H somnar nästan…men får ny energi och snor omkring en vända till runt sängen. Gång på gång på gång. Jag gick hem från jobbet med en obehaglig känsla av annalkande förkylning i svalget, och ville bara få gå upp och göra en kopp te med honung. Småslumrade mellan varven, och vaknade irriterat till varenda gång ungen skruvade upp sig själv. (B hade smugit upp någon gång under tiden.) Tills jag plötsligt vaknade upp JÄTTEIRRITERAD och tänkte att ”Nä nu jävlar får ungen lägga av, nu måste han ju ha somnat till ordentligt – varför är han i farten igen?”, bara för att märka att det nu var L som hade vaknat och krupit upp i sängen bredvid mig. Ny omgång av att få lugn på henne, medan drömmen om den där koppen te blev mer och mer avlägsen. Sedan sov vi.

Vaknade till vid halv ett på natten. L var återbördad till sin säng. B hade också gått och lagt sig. Var törstig och hade ännu mer ont i svalget och ville bara ha den där sabla koppen te. Men orkade inte gå upp. Pillade lite på telefonen och försökte samla energi till att i alla fall gå upp och dricka vatten. Sedan började L tjuta. Så jag försökte natta om henne för tredje gången, men hon ville inte komma till ro i sin säng. Upp med henne också i vår säng. Hon ville inte ligga stilla, utan ville krypa runt och över mig, kasta nappar och gosedjur och bli arg för att de försvann. Jag började tappa förhoppningen om ordentlig sömn, och började istället tänka att jag nog skulle få mig den där koppen te efter att hon somnat om, och sedan bara slumra i soffan ett par timmar innan det var dags att göra morgon.

Men till slut somnade vi om, både hon och jag. (Efter att hon levt runt, och vid ett tillfälle till och med hoppade ur sängen, gick och lade sig på en väska som låg på sovrumsgolvet och drog ner lite kläder över sig från den stora kistan som oftast agerar tillfällig garderob, och somnade på mage med rumpan i vädret. Kanske borde jag ha låtit henne ligga där?)

Ingen vaknade igen förrän B:s alarm gick igång vid 06, och det var hög tid att springa igenom duschen, klä på barnen och raska iväg till förskolan. För att barnen ska hinna få en frukostmacka där. Som nu plötsligt bara finns att få till 07.15, då det dukas av, mot tidigare 07.30. (Orka! Har jag sagt att jag saaaknar H:s första förskola, där allt var flexibelt och lätt ordnat, och frukost serverades utan knot, bara en fick ditt telningen före 08.30?)

Nu är det jobb, jobb, jobb för att sedan hinna från ett kundbesök till förskolans föräldramöte/vernissage på eftermiddagen. Ekorrhjulet bara snurrar på, och jag springer och springer och har egentligen ingen aning om vart jag är på väg. Jag har i alla fall inte fått något te.

Stoppa pressarna!

En minut över sju, den tionde april i nådens år tjugohundraarton. Då hände det.

Mamman klättrade upp från nedervåningen, efter att ha duschat och nattat två barn. Alldeles själv.

Något alldeles unikt i världshistorien. I vår familj alltså.

Sånger kommer att diktas till mammans ära, och den här dagen kommer att finnas i minnena i tidsåldrar framöver. Eller kanske inte, men jag kommer att få äta min broccolipasta i lugn och ro framför Masterchef Australia OCH hinna gå och lägga mig i tid. Inte dumt det heller.

Mamman-barnen 2-0!

(Vi glömmer den där biten som föregick, då den lilla bajsade på lekrumsgolvet när hon skulle få lufta några minuter vid blöjbyte, mamman bröt ihop och grät en skvätt när hon torkade upp innehållet från båda barnens vattenglas från under köksbordet, svor högljutt när pastavattnet kokade över på spisen precis samtidigt och att den lilla skrek sig blå efter (icke-existerande) yoghurt halvvägs genom barnens måltid, medan storebror berättade att de stora killarna på förskolan sagt att rosa är en tjejfärg idag när han haft en rosa tröja på sig. Okej?)

Meh…

Två föräldrar gick ner i sovrummet för att natta två bångstyriga barn.

En mamma vaknar 06.20 med en sovande familj omkring sig.

Däruppe står middagsdisken kvar på bordet.

Och så undrar en varför vi aldrig hinner få ordning hemma…

Vi hann iallafall fira lucia på förskolan igår. Min lilla tomte var den allra sötaste tomten. Såklart. Jag blev tårögd. Som vanligt. Lillasyster sprang omkring som ett litet gruvfyllo och upptäckte förskolan. Inte oväntat.

Snart dags att gå upp och starta en ny dag. Undrar när den där julstädningen ska bli av, när vi inte gör annat än sover?

Creepy…

Obehaget i att vakna i ett mörkt och knäpptyst rum av att någon – mycket tyst och stilla – börjar knäppa på ens byxlinning som en gitarrsträng.

Det var bebin så klart. Utan att säga ett pip hade hon vaknat i sin spjälsäng, ställt sig upp och letat reda på någon del av mamman att lågmält terrorisera.

Klockan var hela 07:25, så det var ändå att betrakta som sovmorgon avklarad och dags att kliva upp.

Lilla L, som jag nu inte sett krypa en centimeter på en vecka, struttar omkring i huset och fupplar med allt. Hon undersöker och pillar, går alltid runt med en kökshandduk eller ett upphittat klädesplagg draperat runt nacken och en bok i näven. Öppnar lådor och skåp, försöker klättra på allt, och jagar katterna genom huset. ”Kaa-ht!” ropar hon, och sätter iväg.

Hon har fått två nya tänder (en på vardera sidan om de övre framtänderna) och biter en (HÅRT) så fort hon kommer åt. Och tjuter av skratt när hennes offer tjuter av smärta. Hon dansar så fort hon hör något som liknar musik, och är i farten hela dagarna. Sover i regel bara middag en gång, oftast ett par timmar från 10-tiden och fram till lunch. Efter jul tänkte jag börja jobba på att skjuta fram tiden lite, så kommer hon att vara inkörd på rätt schema för förskolan när våren kommer.

Om ett par dagar fyller hon ett år. Ett år som bara flugit förbi. Det känns som att hon knappt varit bebis alls. Hon har haft så bråttom med att växa upp. Delvis, gissar jag, på grund av en vilja att hänga med storebror, men även en viljestyrka som är något utöver det vanliga. Hon har alltid jobbat frenetiskt med att nå nästa nivå. Levla upp.

Den här veckan har vi börjat samköra nattningen, och L får somna i sin spjälsäng medan H får somna i vår säng bredvid. För att han är i stort behov av närhet och kärlek just nu, och inte vill sova i sin egen säng alls. Så L får en godnattflaska (fortfarande ersättning, även om jag börjat fundera på den tidigare otänkbara v ä l l i n g e n) och stoppas ner i sin säng. Där får hon stöka runt medan H får höra godnattsaga, och när lampan sedan släcks ligger jag bredvid spjälsängen och hjälper L med napp och klapp, medan H ligger bakom mig och gnuggar ihop min hårman till en enda stor tova medan han somnar. Det fungerar faktiskt bra, och det är skönt att ha båda barnen i sovrummet redan från början. Även om det är trångt och varmt i vår säng.

L sover i sin spjälsäng hela nätterna igenom, med enstaka uppvak som bara kräver en tillbakastoppad napp och visad närvaro. Sedan vaknar hon mellan sex och sju, alla dagar i veckan. Glad som en lärka vaknar hon och sitter och leker i sin säng. Tills hon fått nog och påkallar uppmärksamhet.

H är inne på minst andra dygnet utan någon olycka i blöjan, och fick gå till föris med kalsonger i fredags. Som han stolt visade upp för ALLA. Sedan fick han byta om till blöja när de gick ut för att leka. Men efter det kan jag inte minnas att jag bytt någon (smutsig) blöja. Möjligen att B gjorde det i fredags eftermiddag/kväll. Igår gick gossen i alla fall på toaletten självmant hela dagen, och så även idag, så här långt. Igår gjorde han både nummer ett och två hemma hos morfar, där det inte ens finns någon potta eller toalettring.

Ofta är han dock benägen att vilja ”göra allt hääälv”, vilket innebär att han obemärkt springer på toan, kissar på pottan och tömmer den i toaletten och (ibland) går ut och säger: ”Jag har kissat! Jag gjorde allt hääälv!”. Jag behöver väl knappast förklara att det ibland blir obehagliga överraskningar som en kliver i eller sätter sig i, när han stjälpt ut pottinnehållet lite väl slarvigt, och inte alltid brytt sig om att berätta att han varit på toaletten.

Idag ska vi julpynta hemma, och H är mycket spänd och förväntansfull. Det ska bli så kul med jul nu när han är så medveten och kommunikativ – nu ska vi börja skapa våra familjetraditioner!