Så gick det med den egentiden

Så gick det med den egentiden

image

Jahapp. Här ligger jag i min säng.

Barnet avhämtades i lekparken efter kl 19, hade ätit middag, lekt ute i en timme och uppvisade lovande tecken på trötthet.

Hem och direkt i säng var tanken, sedan skulle jag få äta middag i lugn och ro. Broccolipasta med vitlök, cayennepeppar och parmesan, mmm…

Klockan var absolut före 20 när nattningen inleddes. 21.30 sov han till slut, efter att ha vridit och vänt, klängt och sparkat, skallat mig på näsan så brosket krasade och krävt vatten hundra gånger.

Vid 23 vaknade han igen, lika svårsövd. Han hade inte bajsat idag, så kanske är magen lite bråkig. Jag hade i alla fall hunnit äta upp min mat, så det var ju lika bra att bara gå till sängs jag med.

Godnatt!

Tvåårstrots?

Tvåårstrots?

Vi har det helt hysteriskt med H just nu. Perioden med stökiga och utdragna nattningar har bara fortsatt. Och fortsatt. Och fortsatt. Och nu går han knappt att ha i möblerade rum om dagarna heller.

Det är full fart konstant, och han gör allt han inte får göra. Jagar katterna, och vi har både en och två gånger fått slita bort honom när han hållit på att sätta sig på en kattunge. Det är som att han inte hör när vi säger nej. Vi får fysiskt flytta bort honom, om och om och om igen. Och han slutar inte. Klättrar på saker, plockar åt sig allt han kommer åt.

Allt tar en evighet, det ska krånglas med allt från blöjbyten till tandborstning till påklädning till att förflytta oss någonstans. Vi tjatar och gnatar och skäller nästan konstant, fast vi inte vill. Om vi ska kunna göra något överhuvudtaget utom att punktbevaka telningen måste vi försöka sätta honom i matstolen eller i vagnen. Att låta honom röra sig fritt hemma går bara inte.

Vi börjar misstänka att det är början till trotsåldern som kommit. Han är inte så hemsk i humöret (ännu), men han vägrar att lyssna på vad vi säger, och bara fortsätter busa tills vi rent fysiskt hindrar honom. Varje nattning kulminerar i åtminstone en liten stund skrik, gråt, och slag från honom, medan vi tvingas hindra honom från att gå ur sängen.

Och jag börjar känna att jag rent fysiskt inte orkar krångla med honom; att behöva lyfta upp honom och bära honom till sängen/matbordet/vagnen/skötbädden, brotta ner honom vid varje nattning/blöjbyte/påklädning, allt medan han vrider sig som en mask och sparkas (ofta mot magen, såklart).

Lite undrar jag hur detta ska gå. Om detta nu är början på en period som vänner med äldre barn beskrivit som den allra vidrigaste i hela föräldraskapet, och som kan hålla på i något år framöver. Och om fyra månader kommer det en bebis. Innan dess kommer jag att bli ännu större, ännu mindre rörlig och med mindre ork. Hå hå ja ja.

Och hur gick det med sömnen?

Och hur gick det med sömnen?

Han somnade ju till slut i sin nya säng igår, lillplutten. När jag gick till sängs sov han där alltjämt.

Någon gång mitt på natten kom han dock tassandes till min säng, lite smågråtig först, men jag bara hjälpte honom upp och sa ”Kom här nu, du får sova hos mamma. Ser du hur lätt det gick att gå till mamma när du vaknade i din säng? Här, ta nappen!”. Sedan somnade han om, och jag med. Vaknade därefter ett par-tre gånger av att han sparkade mig i magen, som vanligt.

Jag var så groggy när han kom tultandes att jag inte ens iddes titta på klockan. B trodde att det inte var så länge efter att han hade somnat, så kanske efter kl. 01. Så ingen helnatt direkt, men ändå en okej första natt i egen säng, tycker jag.

Eftersom det stod kvar tre tomma bokhyllor som säljarna lämnat i barnkammaren så passade jag på att fylla upp hyllorna inte bara med H:s böcker och gosedjur, utan även B:s  och mina gamla gosedjur och mina gamla barnböcker, som är för lite högre åldrar.

H fastnade helt otippat för en stor gosedjurskanin, av typen som ser ut som en riktig, liggande brun kanin. Den var min, men knappast från barndomen, då den var i gott skick, utan kanske någon present från någon kompis i tonåren eller nåt. Efter att ha spenderat de senaste 20 åren eller så i olika källare luktade den starkt av just källare. Men det verkar inte bekomma H. Han såg kaninen, och ville genast ha den. Den fick sova i hans säng, och fick även följa med honom på jakt efter mamma när han väl hade vaknat. Konstigt det där, vad för saker barn plötsligt adopterar som trygghetsobjekt…

Nu ska jag försöka få honom att pilla på kaninen istället för att dra i mitt hår när han ska sova. Även om han är jättesöt när han, så fort han blir trött, vill sitta i min famn och greppa om mitt hår med båda händerna, utropandes ”lål, lål!” om han inte når ordentligt, så är det liite handikappande att alltid behöva ligga eller sitta så att han når håret när han ska somna.

Nytt försök ikväll.

En bra dag

En bra dag

Den här dagen blev så mycket bättre än förväntat, och det är med en känsla av tacksamhet och frid i sinnet jag nu förbereder mig att gå till sängs.

Vi lämnade H till morfar och tant G redan före frukost imorse, och styrde in mot stan. Jag var praktiskt taget ett nervvrak på grund av alla katastroftankar som snurrat i huvudet på sistone. Vi hann få en smörgås och en kaffe på Fabrique innan det var dags att knalla över till läkarhuset, och jag försökte njuta av det fina vädret och den kontinentala känslan av att sitta ute på trottoaren och betrakta trafiken och de förbipasserande människorna. Men mina tankar var så klart mest någon annanstans.

Efter att vi väl tagit oss upp till rätt våning, anmält oss och blivit inropade hade jag harpuls och kallsvettiga handflator. Som tur var såg vi även denna gång ett par viftande händer nästan direkt när ultraljudsapparaten träffade min gelkladdiga mage. Knyttet levde!

Barnmorskan började genast ta sina mått, men Knyttet låg även denna gång lite tokigt till, så det tog en bra stund innan allt var genomgånget. Men till slut var alla rutorna i alla fall checkade, och det konstaterades att datumet stämde med det förra. Fortfarande tillbakaflyttad fem dagar, alltså, men Knyttet hade i alla fall vuxit helt som hen skulle under de två veckor som gått sedan förra ultraljudet.

Hen flaxade en del med både armar och ben, och låg på mage med uppdragna knän och buffade upp med rumpan, precis samma rörelser som jag känner igen från H som nyfödd, och från magen. Han sparkade aldrig så mycket (som jag kände i alla fall), men låg ofta och buffade upp rumpan på vänstra sidan av min mage. Undrar när och hur jag kommer att känna av Knyttet?

Vi beslöt oss för att offentliggöra Knyttet på Facebook, istället för att vänta till efter födseln, som vi gjorde med H. Alla vi umgås med vet redan, men det syns så väl på mig nu att det är skönt att även ytligt bekanta vet, så en slipper få undrande blickar om en möter någon på stan.

Sedan tog vi oss hemåt, och åt en enkel men urgod lunch bestående av skivad salmalax med furikakekrydda, gurkbitar, wasabi och soja. B gav sig av och köpte sin efterlängtade robotgräsklippare (den gamla vanliga skulle ha kostat över 8 000 kr att laga) medan jag skruvade ihop H:s nya säng och ställde iordning hans sovrum.

image

Det är ett litet anslutande rum till vårt sovrum, som förra ägarna hade som kontor. Helt perfekt som barnkammare, med bara ett par meter för H att gå för att komma till min sida av vår säng. Svärmor är upprörd över att H inte fått det andra, ”riktiga”, sovrummet på undervåningen, och tycker det är fel att han ska få sova i ett ”litet kyffe”. Jag tycker det blev hur mysigt som helst, och han har ju ett stort lekrum på övervåningen också. Sängen är en utdragsvariant från Ikea.

Det tog sin lilla stund (med mig sittandes bredvid honom i den lilla sängen) men nu sover han faktiskt i egen säng för första gången sedan … början av november eller så? Om jag får några timmar ostörd sömn i min säng så är jag mer än nöjd, även om jag så klart kommer att sakna att krama på honom hela nätterna också. Men som han far omkring nu, och sparkas och klättrar på mig, så ligger jag på helspänn konstant, fast jag så väl behöver min sömn nu.

En bra dag, och imorgon blir det jobb igen. Och ursäkta skrytet, men detta är min väg hem från jobbet numera:

image

Nu ska jag njuta av sommaren och graviditeten och vårt fina hus, som sakta men säkert börjat bli ett hem. Bort med alla nojor och katastroftankar, och strunta i att känna stress över jobbet och bara jobba på så gott jag kan!

Så nervös

Så nervös

Idag är det dags för nytt RUL. Knyttet har fortfarande inte känts av, och jag är hypernervös.

Vaknade vid 06 och roade mig med att torka bajs i hallen (kattj-vel!), plocka fästing på sagda katt, gosa kattungar, mata katter och vattna blommor. Nu dusch innan det är dags att väcka familjen.

H har fått riktiga sommarlovsvanor och sover till minst 09 om morgnarna, om han får. Efter att ha tagit föräldrarna genom nattnings-Hades, där det ska klättras, sparkas och flängas runt helt hysteriskt i sängen i minst en timme innan den minsta gnutta avslappning inträder. Ett antal nävar urdraget hår, en iphone i golvet, några sparkar i magen (”Sluta, du dödar bebisen!” väste den vid det laget inte så pedagogiska mamman) och en skallning mitt på kindbenet, som fick det att ringa i hela käkarna, var bara en liten del av kvällsmyset igår. Så det är väl inte konstigt att han sover länge sen, den lilla grisen.

Nej, nu är det dusch som gäller. Håll tummarna för Knyttet idag!

Halvlyckat RUL

Halvlyckat RUL

Igår var det så äntligen dags för den stora dagen, när Knyttet skulle bli genomkollat och förhoppningsvis få en stor fet OK-stämpel. Men det gick inte helt som det skulle.

Jag hade ett jobbmöte att fokusera på under förmiddagen, men efter att det var avklarat vid 11-snåret var jag ett nervvrak och kunde inte tänka på annat än det kommande ultraljudet. Först vid 14.30 var det dags att bege sig till Läkarhuset Odenplan och Ultragyn. Där var en hiss av tre var trasig, och de två kvarvarande trafikerade de 11 (?) våningarna med olidlig långsamhet. Vi väntade. Och väntade. Och väntade.

Med två minuter till godo kom vi till slut upp till mottagningen, och satte oss ned i en soffa. Jag hade handsvett och tankarna bara rusade. Såklart fick vi vänta i 20 minuter ändå innan vi blev inropade. Den vanliga proceduren med att göra sig hemmastadd på britsen, dra ner byxorna minst halvvägs över venusberget, och få kallt kladd utkletat över hela magen, avklarades.

Och det dök strax upp en liten bebis på skärmen, först sedd ovanifrån med bara ett runt huvud och ett par små händer som sträcktes upp bredvid. Efter några få olidliga sekunder ryckte hela bebisen till, och jag kunde i vart anta att hen levde. Barnmorskan började med att gå igenom huvudet när hen ändå låg bra till för det, och tog de vanliga måtten över kraniet.

När bilden gick ner lite över huvudet envisades Knyttet med att titta mot ”kameran” hela tiden, och såg mest ut som en liten läskig dödskalle-alien. Men två ögon fanns där i alla fall. En näsa och en mun med en överläpp som såg ut som B:s. Barnmorskan fortsatte att titta på hjärtat (det slog ju faktiskt!), njurarna, ryggraden, urinblåsan och magsäcken. Men hon hade svårt att se ena njuren, som låg skuggad, och likaså kärlet som leder ut blodet från hjärtat.

Knyttet ville absout inte visa sig ordentligt i profil heller, och barnmorskan konstaterade att hon trodde att Knyttet var några dagar yngre än beräknat, och att det också bidrog till att hon hade svårt att se. Hon hade inte sett några indikationer på att något skulle vara fel, men tyckte att det var lika bra att vi kom tillbaka om en vecka eller två för att kunna kolla igenom alltihopa ordentligt, och att vi då kanske kunde få lite fina profilbilder också. (En liten dödskalle-alien som ligger och glor på en är ju ganska långt från de där fina ansiktsprofilerna en brukar få på RUL.)

Efter att ha matat in alla siffror hon fått sade datorn att Knyttet var ca 5 dagar yngre än beräknat. Jag skulle alltså vara i vecka 18+0 igår, och inte 18+5, som de tidigare beräkningarna sagt. Hon betonade att det inte var något konstigt med det, utan att det var normalt att datumet ändrades så mycket.

Så…ja…Det jag hörde och tog fasta på av allt detta var såklart att hon inte kunde se om utflödet från hjärtat fungerade som det skulle, och att Knyttet var för litet jämfört med sista mens-beräkningarna och tillverkningsdatum, samt vad som sades vid KUB-ultraljudet. När vi kom till bilen grät jag över min bebis som inte vuxit som den skulle, kanske eftersom hjärtats kärl fungerade dåligt, eller för att jag inte ätit näringsriktigt eller kommit ihåg att komplettera med vitaminer och annat för att säkra upp.

Det jag borde ha hört och tagit fasta på var så klart att allt hon kunde se var som det skulle, att Knyttet både låg lite fel till för att se och var lite yngre än önskvärt för att allt skulle gå att se bra, och att det var helt normalt att flyttas fem dagar. Att barnmorskan var noggrann och inte ville chansa på saker som hon inte riktigt kunde se, och att vi skulle få en ny möjlighet att titta in till Knyttet, och kanske få lite snyggare bilder, om lite mindre än två veckor.

Hon lyckades få in profilen, om än suddigt, mot slutet. Så en ynka liten bild fick vi med oss. I hereby proudly present Knyttet – förhoppningsvis en helt normal liten bebis!

IMG_2352

Efter att jag samlat mig plockade vi upp H på föris, och tog vägen förbi köpcentret för att B skulle klippa sig. Men vi hade ingen vagn med oss. Nästan tvååring på fri fot i köpcentrum = inte att rekommendera. Han uppehöll sig en stund med att leka med Brio-banan på P.o.P. medan jag spanade in rean (köpte faktiskt ingenting), och sedan tänkte jag att lekrummet kanske kunde funka. Men nej, det var en stor lekyta med heltäckningsmatta, och stora saker i mitten så att det inte gick att se hela rummet. Och skoförbud på lekytan. Jag hade barfotaskor på mig och ville inte beträda lekytan barfota (både för min och andras trevnad), eller låta H leka själv när det inte gick att se hela rummet, så vi fick vända i dörren. Till slut gick jag i desperation till Naked Juicebar och köpte en smoothie, så att han skulle sitta still en stund. Han sög i sig nästan en hel mellanstor smoothie (det var inte mycket jag fick smaka) och sedan ringde B och var redo att gå och äta middag. Vi köpte ingen mat till H…

Det var inte någon trivsam matstund heller. H var ju rätt mätt, och inte så intresserad av mat. Han åt lite bröd och smakade lite pasta, men ville mest klättra ur stolen. Det var på Vapiano, med höga barnstolar, så det blev en gaffel med pasta in i munnen, sedan brotta ner barnet i stolen, en tugga mat, brotta ner barnet, o.s.v. Hela dagen hade jag gått och saknat honom, men efter den lilla stunden i köpcentret var jag helt färdig igen.

På hemvägen stannade vi på mataffären och skulle handla inför helgen, då vi får vänner på besök. H hade sovit i bilen (och mamman med) och var lite sur och grinig (mamman med), men det gick ändå. Tills det plöstligt började stå en vidrig odör runt barnet. Inne i affären, och utan byte. Vi fick handla klart så snabbt det gick och åka hem. Slänga in kylvarorna och bära ner barnet till badkaret. Megabajset från hell fanns i blöjan, och jag fick ulkande (graviditeten har gjort mig mindre lämpad att ta hand om de värsta äckligheterna) lämna pappan åt att ta av blöjan och sköta grovrengöringen. Därefter tog jag över badandet, medan pappan gick ut för att klippa gräs. Jag skulle allstå NATTA SJÄLV. (Insert valfri skräckfilmsmusik med fioler)

Efter läsning av en bok satte jag på en playlist med godnattsånger på Spotify och sa ”Ssch, lyssna!” till barnet. Det tog precis lika lång tid som vanligt, och jag somnade också, men han låg i alla fall relativt lugnt kvar i sängen hela tiden. Så det var väl en halvlyckad nattning också.

Nu lite jobb innan vi får gäster i eftermiddag. Ska försöka att inte låta orosmaskineriet dra igång.

 

Ny optimism och morgonleverans

Ny optimism och morgonleverans

Igår var det någon sorts aktivitet i magen hela dagen. På kvällen var det riktigt påtagligt att någon levde om därinne, och jag andades ut litegrann. Jag kommer i vart fall att kunna åka för att göra RUL imorgon utan att vara rädd för att det inte ska vara något levande därinne. Sedan är det såklart spänt ändå, även om det känns som att sannolikheten för att något stort fel ska upptäckas efter ett lyckat KUB i vecka 13 är ganska liten.

Mitt humör lyftes plötsligt hundra snäpp uppåt, och det blev plötsligt väldigt tydligt exakt hur orolig jag verkligen varit de senaste dagarna. Ibland är det alltså riktigt bra att bli halvt ihjälskrämd av entreprenadmaskiner!

Så imorse var det med ett lättat hjärta och tillförsikt jag mottog en DHL-leverans hem till dörren. Det var paketen från Lekmer.se, med bl.a. syskonvagnen, Thule Urban Glide 2. Tänk att jag ska få rulla runt med två kids till vintern! (Om allt går som det ska, brasklapp och bla bla bla och ta i trä.) Om RUL går bra måste jag nog packa upp den och köra en vända runt övervåningen imorgon. Måste ju kolla så att den storleksmässigt fungerar bra till H också, eftersom jag inte hittat någonstans att testa den IRL innan. Paketen från Jollyroom och Köpbarnvagn.se ligger hos postombudet och väntar också – kul, kul, kul!

Den lilla gullungen förärade oss med ytterligare en tvåtimmarsnattning igår, med hundraarton böcker lästa, lika många tårar gråtna, och dubbelt så många sno-runt-sätta-sig-upp-sparka-mamma-i-magen-lägga-sig-över-pappas-huvud-manövrar. Jag avskyr, avsky, avskyr läggningarna just nu, har jag sagt det?

Idag skulle han vara hemma från förskolan, eftersom B inte tänkte åka in till jobbet, och således inte orkar åka två sexmilaresor tur och retur enkom för att lämna och hämta telningen på föris i gamla området. Det blir 24 mil på en dag om B vill uppehålla sig här på nya hemorten under tiden H är på förskolan…

Jag tänkte smyga upp, ta emot leveransen som skulle dyka upp efter kl. 07, och sedan dra till jobbet. Barnet, som knappt går att väcka de dagar han och pappan ska åka mot förskolan absolut senast 07.30, hoppade så klart glatt upp ur sängen vid 07.05 och skulle vara med mig under min morgonrutin. När leveransen kom vid 07.12 var det ren lögn att få honom att stanna kvar i sovrummet, och efter att han exalterat hade tittat på ”toah lattbilen” stod det klart att det inte skulle bli någon sovmorgon för B idag – barnet var vaket för dagen!

(Ok, vet att många småbarnspäron tycker att 07 är sovmorgon och ren lyx, men H brukar i nuläget sova till någonstans mellan 08 och 10 om vi alla ligger ostört. Vilket kan bero på att när vi börjar natta vid 19-20 så somnar han inte förrän 21-22. Jag hade hellre sett att han vaknade vid 07 jämt, om vi då hade fått lite egentid på kvällarna istället…)

IMG_2343

H har förresten plötsligt blivit helt napptokig, och ska helst springa runt med fyra-fem nappar i händerna. Han delar frikostigt med sig av dem genom att tvångmässigt försöka pressa in napp i munnen på både mamma, pappa och alla katterna. ”Bappa! Kackack!”. Betyder alltså ”napp” och ”tack, tack!” och innefattar en order att ta emot den erbjudna nappen, och tacka artigt.

Det fick bli en familjefrukost på kafé istället, innan jag gick mot kontoret och familjen åkte vidare mot gräsklipparaffären för att hämta hem en låneklippare. Vår är där för reparation, och det skulle ta två veckor innan de ens skulle hinna titta på den och komma med en prisuppgift för reparation. Tur att de har låneklippare! B hoppas nog på att det ska bli för dyrt att laga den gamla, så att han har en ursäkt att köpa en robotgräsklippare istället. Vilket nya tomten är perfekt för, med egentligen bara en stor plan gräsmatta mitt framför huset. Några pyttesmå gräsytor finns på kortsidorna och uppe vid infarten också, men de tänkte jag avskaffa så småningom, och byta ut mot sten- och gruslagda gångar, trappor och barktäckta rabatter.

PS. Förra veckan sa H sin första tydliga mening längre än två ord – ”bigga många många bilah”. Detta betyder så klart ”bygga många, många bilar” och yttrades när vi hämtade på förskolan förra torsdagen. Troligen åsyftades antingen hans planer för kvällen (Duplo-konstruktion), eller vad han tänkte göra på förskolan dagen efter.

Jag tror minsann att något rör sig därinne!

Jag tror minsann att något rör sig därinne!

Igår när jag gick från jobbet blev jag skrämd halvt från vettet av att de började köra en pålningsmaskin precis bredvid mig där jag gick i godan ro. Jag hoppade en halvmeter upp i luften av ren förskräckelse, och började rentav gråta lite efteråt, när den initiala chocken avklingat. Att de kör igång en sådan maskin bara ett par meter från en förbipasserande och rätt uppenbart gravid kvinna! Jag hade god lust att skälla ut dem efter noter, men kunde inte eftersom jag grät och ljudet var så fruktansvärt att jag bara höll händerna för öronen och hastade vidare.

Men Knyttet hoppade nog också till, och hamnade i ett annat läge, för när jag satte mig ner i bilen tjugo minuter senare tyckte jag bestämt att jag kände det där lilla durrandet i magen igen. Och sen lite grann på kvällen när jag satt i fåtöljen med en katt i knät. Och nu igen här där jag sitter i min kontorsstol. Men efter en och en halv veckas vidunderlig stillhet i magen är det knappt så jag vågar tro på det jag känner. Är det verkligen Knyttet som lever om därinne? Jo, jag tror ju det.

Hoppas, hoppas att jag börjar känna de ”riktiga” rörelserna snart, och kan börja känna mig gravid på riktigt. Nu känns det fortfarande som att jag går runt och fejkar, även fast magen har börjat puta ut rätt ordentligt. I brist på selfiespegel får ni här moi avspeglad i ett stycke köksfönster, komplett med frukostrester på bordet innanför, och en man på väg med kaffe i bakgrunden. Vecka 18+3, och första magselfien för denna gång, fast bilden är nog från 18+1 när jag tänker efter.IMG_2323

Förra gången var det magselfiepremiär på ett hotellbadrum i Rom i vecka 20+4. Någon selfieproffs kommer jag nog aldrig att bli…

IMG_0883 (1)

För övrigt världens sämsta sunkhotell, Radisson Blu i Rom. Påstått 5-stjärnigt med schysst takterass, men med fuskbyggda rum med totalt avskalad inredning helt utan textilier, avloppsöversvämningar, papperstunna väggar, och total nonchalans från personalen när vi två nätter i rad fick gå ner och klaga på att folk satt och kedjerökte i angränsande rum hela nätterna, i det påstått rökfria hotellet. Tack vare pappersväggarna och en helt otätad dörr mellan de angränsande rummen kunde folk lika gärna ha suttit i vårt rum och rökt. Inte jättekul när en är gravid. Usch och fy för det hotellet!

Så första ”wow-vad-jag-ser-gravid-ut-det-här-måste-jag-föreviga”-ögonblicket kom alltså drygt två veckor tidigare denna gång. Men undrar just om magen kommer hinna bli en sån där gosig rund kula på bara två veckor? Nu är det ju mest fläsket som skjutits uppåt, och magen är inte bollformad ännu. Å andra sidan hade jag gravidjeans på mig på bilden från Rom, och nu kör jag på vanliga byxor. Magen ser ju rundare ut när byxorna är lågt skurna med en hög mudd över magen, än när en har vanliga byxor som liksom delar magen mitt på.

Nä, nu måste jag fortsätta jobba. Jag avslutar med en bild på min sötnöt, bara för att. Gullegosingen! Fast han var inte jättepopulär igår kväll, när han vid middagsbordet bara satt och gäspade och gnuggade sig i ögonen, för att sedan ändå sno runt i sängen i två timmar innan han somnade. Och mamma och pappa med. HUR ska vi någonsin få ordning hemma när nattningen förstör hela kvällarna?

IMG_2328

Insomnia

Insomnia

Jahapp. Här ligger jag och är vaken. Vilket jag varit sedan 02.14. Har kollat av alla sociala medier. Kan inte spela Farm heroes, för min iphone drämde jag i stengolvet på pizzerian häromdagen, och skärmen är – om än fullt fungerande – täckt av ett finmaskigt spindelnät som skymmer sikten, och det sticks i fingrarna av glassplittret när jag tvingas swipa. Att hitta en auktoriserad reparatör utan att behöva resa ett antal mil verkar svårt, och även klåparna på stan här tar närmare 2000 spänn för ett skärmbyte. Wtf! Det är ju bara ett litet glas!?!

Till den allmänna misären kommer att barnet lyckades natta båda föräldrarna igår. För andra gången denna vecka. Nattningarna är det absolut värsta jag vet just nu. Det blir alltid för sent, barnet härjar och snor runt i sängen i all evighet, och sparkarna mot min mage duggar tätt. Inifrån magen däremot är det fortfarande helt tyst och stilla, sedan en vecka snart.

Jag kan inte låta B natta själv heller, för då blir det strax panikgråt från barnet efter mamma. Så de senaste kvällarna har vi nattat gemensamt. Det underlättar att flankera barnet från båda sidorna, så minimeras antalet gånger en behöver släpa tillbaka illbattingen till sängen, skrikandes och gråtandes. Men resultatet blir i regel att en eller båda av oss somnar. Om jag lyckas släpa mig upp igen är klockan i regel närmare 22, och mängden nytta utförd i hemmet minimal.

Nej, jag mår verkligen inte bra just nu. Jag trampar bara vatten och blir inte klar med något vare sig på jobbet eller hemma. Högar byggs upp, och jag känner mig bara jagad och otillräcklig. Inga rutiner alls har kommit på plats, kosten förskräcklig (påspädd av att jag verkligen inte gillar grönsaker just nu) och motionen nästan obefintlig. Jag kan inte begripa hur jag kan ha mindre tid än någonsin både på jobbet och hemma när jag just skurit ner restiderna med mer än två timmar per dag? Och B vill umgås med folk på helgerna, vilket bara stressar mig ännu mer.

Må-bra-hormonerna som flödade under förra graviditeten finns inte denna gång. Jag håller på att duka under av stress, och kan inte göra något för att förbättra min situation. När jag tänker efter är det ju ett under om knyttet överlever detta. Stress och kaos och säkert två veckor sedan jag kom ihåg att ta en endaste gravidvitamin. Med H var jag bara full av harmoni oavsett vad som hände runtomkring, åt mina vitaminer och omega 3-kapslar, promenerade och vattengympade, och fick i vart fall ner en och annan sallad och en frukt här och där.

Stackars, stackars knyttet (om hen fortfarande lever därinne). Undrar vad mitt leverne och mående just nu egentligen gör för skada på hens utveckling? Kanske kommer hen att bli ett mindre harmoniskt och tryggt barn än H? Intellektuellt svagare? Jag törs knappt tänka på det heller, jag orkar bara inte mer nu.

Det här känns bekant…

Det här känns bekant…

Vaknade aptidigt igår morse. Sov dock som en stock på bussen till jobbet, under ljudligt snarkande.

Jobbade, kissade, tyckte allt och alla luktade …illa, eller i vart fall …för mycket. Jobbade och kissade lite till.

Sov nästan på bussen hem. Trött och lite illamående. Fick flytta längre fram i bussen efter att det klivit på några som stank brandrök och satt sig ett par säten bakom. De var tiggare, så framstod säkert som en usel individ som inte klarade av att sitta nära dem. Men jag hade kräkts annars, så jag gjorde vad jag måste.

Kom hem och löste av farmor som passat H en stund, eftersom B åkt iväg på en konsert. Åt pyttipanna och drack mjölk med barnet.

Nattade barnet och somnade själv. Förmodligen före barnet, som är ofantligt svårnattat just nu, och kastar sig fram och tillbaka i sängen, dras i håret och babblar oavbrutet på något sorts hittepåspråk och ska dricka vatten hundraarton gånger. Är i hela sängen samtidigt. Det enda som fungerar är att låtsas sova själv, med lugna, lugna andetag. Men sen vänder den lille marodören samma vapen mot en själv, och börjar andas lugnt, lugnt. Och – vips! – så har han nattat mamman.

Så nu kommer perioden av konstant trötthet, illamående som är ganska lätt än så länge men ändå ligger där i bakgrunden hela tiden, konstant kissnödighet och en luktkänslighet som gör det till en prövning att åka med kollektiva färdmedel. Det känns bekant.