Bara att gilla läget?

Bara att gilla läget?

Vad göra när detta är det enda som får bebis att känna sig trygg?

Hon maratonammar inte längre, så det är inte hunger eller en tillväxtfas. Hon släpper bröstet nöjt och somnar. Men hon vaknar inom fem minuter om hon flyttas från bröstet. Och det är verkligen vid bröstet som gäller, det räcker inte med att var nära: sova i knäet, bredvid i soffan, i bärsjal eller i regel ens i upprätt läge i famnen. Hon vaknar, och gråter omedelbart. Napp hjälper inte (ännu).

Jag försöker och försöker. Lägger ner henne så försiktigt. Tassar iväg på raska ben och försöker hinna bre en smörgås, sätta på kaffebryggaren, hälla upp kattmat och kanske kissa. Hinner aldrig göra färdigt innan hon gormar. Måste låta henne skrika några minuter för att hinna få i mig något, ellet i vart fall få med ett glas vatten tillbaka till soffan.

Försöker gilla läget och leva på hennes villkor, men några gånger om dygnet måste jag ju lägga ifrån mig henne. Jag är så rädd att hon ska bli otrygg för att hon får skrika ibland. Men jag KAN helt enkelt inte  ta henne direkt när hon drar igång, varje gång. Då skulle jag aldrig få äta eller gå på toaletten.

Men jag håller på att gå sönder. Har knappt sovit inatt heller. Någon gång under sen kväll/tidig natt brukar hon till slut somna tillräckligt djupt för att läggas i egen säng. Jag sitter ensam uppe och inväntar hennes sömnperiod – ammar, väntar, lägger ner, börjar om när hon vaknar. Tills hon förblir sovande.

Inatt var klockan 03 när jag lyckades lägga henne i sängen. Inte ens två timmar senare var hon igång igen. Nu sover hon i min famn. Förskolan är stängd, och H ”kollar padda” bredvid. Är det ens någon idé att försöka lägga ner bebisen…?

Torsdagen. BVC-besök och mer utmattning.

Torsdagen. BVC-besök och mer utmattning.

Igår var det dags för BVC-besök igen. Vår BVC-sköterska tyckte också att det lät märkligt med alla olika besked fram och tillbaka med Knyttans höfter, och tyckte vi skulle fråga om hur det kunde komma sig att hon hade så varierande resultat på undersökningarna.

Viktmässigt hade Knyttan fortsatt att lägga på sig bra, 212 gram på en dryg vecka, trots att vi båda varit lite sjuka. Hon väger nu hela 4 140 gram, och har äntligen kommit över den där trygga 4-kilosgränsen. Vikten går bra att mäta eftersom skenans vikt är tryckt på dess baksida, och bara att räkna av, men längdmätning går inte att få till så länge hon har skenan. Huvudmåttet var 39,3 cm. Hon följer sina kurvor bra, men är lite över medel på längden och lite under medel på vikten.

Så nu ska vi fasa ut en flaska till, och bara ge 2×30 ml ersättning. Sedan tänkte jag att vi drar bort en flaska i veckan. BVC ska vi inte till förrän i slutet av februari. Men jag känner mig trygg med att amningen fungerar nu, och var inte ens nervös vid vägningen idag,

Vi fick klartecken för att använda napp, och hade faktiskt tjuvstarat lite igår kväll, men än så länge är det ingen jättehit, även om den ibland fungerar en stund då och då.

I övrigt har dagen varit som vanligt. Jag försökte gå in och duscha på förmiddagen. Lade ner djupt sovande, mätt bebis i sin säng medan jag gick in i duschen. Det tog några enstaka minuter innan jag hörde hur B (som arbetade hemifrån med hänsyn till BVC-besöket) fick plocka upp en gråtande bebis, som var helt otröstligt illvrålande tills jag kom ut ur duschen och kunde ta över. Jag fick faktiskt 20-30 minuter efter hemkomsten, då jag kunde äta uppvärmda rester till lunch medan bebisen sov. Men resten av dagen och fram till nu har det som vanligt varit omöjligt att lägga ifrån mig henne.

Jag lyckades ändå få ihop lite middag, med bebis skrikande (men till slut sovande) i bärsjalen; en väldigt god krämig linsgryta, som var enormt snabb- och lättlagad och kommer att bli en del av vår vardagsrepertoar framöver. Till detta någon sorts fusknaan, som väl inte var sådär superbra, men ändå klart godkända med hänsyn till tillagningstid och arbetsinsats.

Trots jobbig period och extrem trötthet har vi det ganska mysigt, mina barn och jag. Då och då.

Nu verkar bebis äntligen ha somnat tungt nog för att jag ska våga mig ner i sovrummet och hoppas på några timmars riktig sömn. B somnade vid nattning av H nu igen, så jag har suttit ensam med bebis hela kvällen. God natt!

Lillasyster 6 veckor

Lillasyster 6 veckor

Min bebis har gått och blivit hela sex veckor gammal, och jag vet inte hur det gått till. Kom vi inte hem med henne alldeles, alldeles nyss?

Ett par bloggbebisar och en gammal kompis bebis har redan hunnit se jordens ljus efter henne, och jag har redan börjat känna nostalgi när jag ser de där bilderna på alldeles nya små människor i små plastbaljor, stolta fäder i vinylklädda fåtöljer och trötta, men ack så lyckliga, nyblivna mammor i förlossningssängar.

Jag kan inte säga att vår tillvaro stabiliserats ännu, och kan inte fatta att jag började jobba halvtid när H var drygt sex veckor gammal!?! Den här lilla fröken vägrar låta sig tröstas av något annat än en tutte in munnen. Aldrig någonsin. Varken jag eller hennes pappa kan krama, vyssja, vagga eller smeka henne lugn. Med lite tur sover hon någon timme eller två i sträck någon gång under dagen, men lika ofta har hon ingen sammanhängande sömn alls, utan bara korta powernaps som ska föregås och efterträdas av en stund vid bröstet, så att allt bara går i ett. Just nu undrar jag hur jag någonsin ska kunna jobba igen?

Tanken är ju ändå att jag ska jobba någon halvdag här och var även nu i januari-februari, och sedan lite mer. Å andra sidan har hon ju aldrig fått äta sig mätt på en flaska, som storebror fick. Jag ska iväg på en jobbgrej nästa vecka, och vara borta ett par-tre timmar, så då får vi se hur det går om hon får en hel flaska med utpumpad bröstmjölk (måste börja pumpträna nu). Kanske kan hon vara nöjd i ett par timmar då? Och om inte av en flaska, kanske när hon erbjuds en till?

Förutsatt att hon fortsatt att gå upp i vikt som hon ska (vi har gått ner till 3×30 ml ersättning per dag, och hoppas på att kunna ta bort en flaska till efter nästa vägning) så kanske amningen kan anses så pass etablerad nu att det går att introducera napp också? Rent logiskt så måste hon ju vara ledsen av annan anledning än hunger ibland, även om amning är det enda som får henne att sluta skrika? Det är ren tortyr för både henne och oss när hon blir ledsen i vagnen utomhus eller i bilen, då vi inte kan göra något annat än att gå/köra på trots att hon vrålar.

Jag har inte vågat ge henne napp, när starten varit så svajig. Men nu flyter allt på, och hon tar bröstet utan bekymmer trots att hon får flaska tre gånger per dag. Jag har köpt ett par yttepyttenappar, och hoppas få okej från BVC på torsdag…

Amningen är dock inte helt oproblematisk, för hon har så mycket gaser, den lilla, att det inte är klokt! Hon fiser som en hel karl, nästan dygnet runt. För det mesta bara pruttar hon, utan att det verkar ge henne bekymmer, men ibland har hon uppenbarligen ont i magen och är besvärad av gaserna. Jag tror att det beror på att hon sväljer väldigt mycket luft när hon ammar, det riktigt hörs hur hon gör det när utdrivningsreflexen är som starkast. Jag försöker rapa henne ofta, men hon blir som vanligt arg som ett litet bi när hon tas ifrån tutten, och börjar skrika, ”slå” på mig med sina små armar och ben, försöka krypa tillbaka ner till tutten och picka med huvudet helt vildsint.

Sedan får jag för mig att det kanske inte är helt bra för magen att hon ammar varje gång något är fel, t.ex. att hon har ont i magen, och att hon många dagar ammar i princip konstant. Om hon har gaser och ont i magen kanske det vore bättre att låta magen vila lite än att amma hela tiden? Det måste ju vara bättre att äta ordentligt med någon/några timmars mellanrum än det konstanta småtuttande hon håller på med vissa dagar? Hon bajsar bara cirka var tredje dag.

Jag veeet att det är normalt att bebisar ibland vill amma hela tiden, med ökningsperioder och sådant, och att många bebisar som ammas fritt vill äta väldigt ofta. Men jag får ändå känslan att det inte är det som det är frågan om med lillasyster, utan att hon vill amma ovanligt ofta för sin ålder, och att det här konstanta ammandet nog ofta är mer tröst/stort sugbehov än hunger och ”mjölkbeställningar”, och att det bidrar till gaser och ont i magen (för att inte tala om en helt uttröttad mamma). Men jag kan ju ha fel, det är bara en magkänsla. Måste prata med BVC om detta också.

Att amning är mer än mat är självklart, men någonstans går väl ändå gränsen för hur mycket en bebis ska ligga vid bröstet? Fast jag vet inte ens om hon verkligen ammar så mycket som det känns ibland, för rätt vad det är kommer det en dag då hon ammar intensivt och koncentrerat, och sedan sover ett par timmar helt lugnt. Och då vet jag inte längre om det varit så himla jobbigt som jag tidigare upplevt det?

Allt är som en gröt, och jag kan inte riktigt skilja dagarna från varandra. Jag minns det från spädbarnstiden med H också, känslan mitt i en jobbig fas att det nog alltid varit så, och alltid skulle vara så, för att en vecka senare inse att det bara varit en jobbig fas, som redan gått över. Sedan kunde jag vara övertygad om att H alltid varit en ovanligt ”snäll” bebis, och att allt flutit på bra hela tiden. Den jobbiga fasen var helt bortglömd.

Sover fridfullt? Nej, laddar bara upp för detta:

 

Mammaledig dag idag!

Mammaledig dag idag!

Idag har jag hängt hemma med H. För en gångs skull sov han ganska länge på morgonen (efter att ha kommit upp till oss vid 02, och därefter haft ett antal skrik-gråt-amningssessioner, förstås) och klockan var efter 09 när vi kom ner till köket för att börja dagen.

Vi hade en lugn dag, där han sov middag en och en halv timme kring lunch, och sedan lekte vi hemma fram till ganska sent på eftermiddagen. H tycker att det är jätteroligt att gå hängandes i mina händer nu, och är så stolt och glad över denna nya färdighet.

På eftermiddagen snörade jag på mig promenadskorna och styrde ut i skogen. Vädret var jätteskönt, och det var första gången på länge jag kände mig rätt säker på att det inte skulle börja regna. Helt klart för att jag köpt två nya regnskydd till barnvagnarna…

H somnade ganska snart och sov större delen av promenaden. På hemvägen handlade vi mat, och H tiggde till sig något i affären för första, men säkerligen inte sista, gången i sitt liv. Jag skulle köpa ett nappsnöre och stannade vid napphyllan. Varvid H började teatergråta och tjuta ”nonno”, vilket verkar betyda napp, för det sa han igår kväll också när han ville ha sin napp. Jag provade att ge honom nappen han redan hade i vagnen, men icke! Han ville inte heller äta mer av gratisbananen från fruktavdelningen. Nej, han bara grät och sa ”nonno”. Så jag fick köpa ett två-pack nappar, som genast lugnade ner pojken.

Apropå nappar så föredrar H de gammaldags i latex, silikonvarianterna går inte alls hem. Han vill inte heller ha ”air”-varianterna, utan de med helt bakstycke. Vi har flest MAM-nappar, men han gillar Esskas ganska bra också. Jag tycker dock att den sorten är lite besvärligare, eftersom de har en upp- och en nersida, vilket kan bli lite svårt på natten när lillgrisen ligger och gråter i mörkret och man själv halvt i sömnen ska försöka peta in en napp.

När vi kom hem visade appen att jag avverkat 11 km, vilket är rätt mycket med tung barnvagn att knuffa på. Från i lördags har jag nu promenerat tre milslånga rundor. Det känns bra, för träningen har det inte varit mycket bevänt med på sistone.

IMG_3893

IMG_3895

Jag kände att jag med rätt gott samvete kunde unna mig både en glass på väg hem från affären, och pasta till middag, idag. Det blev delizie gjorda på årets första skördade squash från min pallkrageodling. Mycket enkelt och gott:

  • Hyvla en squash på längden med osthyvel, fortsätt att hyvla en Emmenthaler-ost och lägg fram ca 12 stora skivor kokt skinka.
  • Lägg ett lager av vardera squash, ost och skinka på färska lasagneplattor.
  • Rulla ihop, och dela varje rulle till två eller tre ”stubbar”. Lägg i en form.
  • Ta en färdig pastasås på burk eller gör en egen av krossade tomater och valfri smaksättning, blanda i en skvätt grädde och häll på och runt stubbarna.
  • Toppa med lite parmesan och kör in i ugnen ca 20 min på 225 grader.
  • Ät med en grönsallad.
IMG_3833
Årets första skörd. En squash som fått växa sig lite för stor.

Nu är det läggdags inför halv jobbdag imorgon. God natt, och på återseende.

PS. Nattningen gick fint idag! DS.

Lillsnutten

Lillsnutten

H har blivit en riktig snuttis på senaste, och har ofta en napp i munnen. Det är så gulligt när han kryper runt och själv hämtar nappen i sängen eller på golvet.

Han har också ”återupptäckt” tuttarna igen, och vill allt oftare amma. Han kan komma krypande, klättra upp på mig och gapande försöka ”docka”. Lite var som helst. Till exempel på en vad. Eller en axel. Det är i vart falll ett tydligt tecken på att han tycker det är dags för tutte.

Jag vet inte om det är det att han behöver mer vätska och näring nu när han rör sig så mycket, eller om han bara fått ett större sugbehov, eller bara är allmänt närhetstörstande. Kanske är det också därför han så ofta är arg på mig nuförtiden; han får inte tutte så ofta som han vill.

När han ska sova och läggs ner på vår säng börjar han i vart fall nästan direkt att tjuta hysteriskt; då vet han att tutte är på gång, och varför fick han den inte för en kvart sedan?

Han har också blivit ytterst medveten om att brösten är två till antalet, och att han faktiskt kan nå båda när jag ligger på ena sidan. När han ledsnar på en börjar han mycket bestämt att dra sig mot den andra.

Något amningsslut är således inte på tapeten ännu. Och än så länge är vi båda nöjda med amningen.

Förutom det där med att han alltid ska dra mig in håret, gröpa med naglarna på min näsa eller köra in hela handen i min mun och krafsa på tandköttet då. Om han kommer åt. Jag får hela tiden försöka ligga med ansiktet så långt borta från H som möjligt, så det blir inget tillfälle för mys och gos, direkt.

 

Sova middag

Sova middag

image

H har sovit allt sämre i sin mjuklift som står i soffan i vardagsrummet. Inte så konstigt när den har ett bäddmått som är 75 cm på längden, och han själv nu är 73 (?) cm lång.

Idag tänkte jag riva ur lakanen i vår säng, som var i behov av tvätt redan för en vecka sedan. Så att lägga honom i sängen för förmiddagsluren funkade inte.

Eftersom han legat och sett kungligt bekväm ut på den nya ergonomiska skötbädden provade jag något nytt: jag lade honom på den med en filt, napp och en handdocke-nalle att plocka med. Sedan satte jag mig bredvid och höll en hand på honom. Efter fem minuter sovs det djupt!

Nappen har verkligen blivit en livsnödvändighet för H. Det tog ett drygt halvår innan varma känslor uppstod från H:s sida, men sedan var det kört!

Nappen är ett fantastiskt sömnmedel, man riktigt ser hur ögonlocken blir tyngre så fort en trött H börjar snutta på den. Och eftersom han ofta kämpar emot sömnen rycker han ut nappen precis när han är på väg att somna. Då gäller det att vara beredd att peta in den igen, och sätta något annat i den lilla handen, som ett gosedjur eller en snutte. Sedan är saken biff.

Mamman känner sig lite kluven, eftersom hon i hemlighet var lite stolt över att ha en unge som inte gillade napp. En som inte följer strömmen, och mest troligt inte kommer att springa och bröla i grupp i någon lagsport. En som kommer att gå sin egen väg och inte falla för grupptrycket. MEN, nu älskar H nappen precis som varenda annan liten knodd. Bara han håller sig ifrån fotbollen…

H:s andra månad

H:s andra månad

H var en sån liten sparv under sin andra månad. En liten mager råttunge, helt hjälplös. På längden växte han som han skulle, och huvudomfånget likaså. Han hade segat sig upp till födelsevikten när han var ganska precis en månad. Antecknat i ”gula kortet” på hans enmånadsdag är 3 870 g, 55,5 cm längd och 38,4 cm huvudmått.

Det var fortfarande amning och flaskmatning enligt strikt schema som gällde. Vi var fortfarande enormt osäkra, och väldigt oroliga. H kräktes hela tiden, även på nätterna när han sov, så jag låg halvvaken och lyssnade nästan hela nätterna igenom. Och varje gång han kräktes visste vi ju att det var näring som han så väl behövde som bara kom upp igen. B fortsatte vara insnöad på att föra bok över H:s måltider.

H var fortfarande inte så intresserad av nappen, det var mest fingrarna han ville suga på.

IMG_1530
H vid ungefär sex veckors ålder. Suger gärna på tummen.

 

I klädväg hade han samma kläder som han haft som nyfödd, storlek 50-56. Det var fortfarande omlottbodys som gällde, det var väldigt läskigt att behöva trä saker över hans huvud.

Jag började jobba när H var drygt sex veckor gammal, och B fick ta hand om H själv två dagar i veckan. Det var svårt att åka hemifrån, framför allt eftersom de båda sov när jag åkte hemifrån. Tänk om något skulle hända med H medan B sov? Tänk om B inte skulle vakna när H behövde det? Tänk om något skulle hända med B och H bara låg i sin säng och skrek? Mycket katastroftankar var det. Varje gång jag åkte till jobbet och fram till att jag hade pratat med B, och de hade gått upp för dagen. Vilket ofta var vid lunchtid.

Vi åkte och hälsade på hemma hos H:s farmor i början av månaden, vilket var första ”hemma hos”-upplevelsen med H. Det gick bra, men jag var mest i min lilla bubbla med H, och hängde inte med så mycket i samtalen. Kanske var det nästan ett leende som H riktade mot sin farmor?

I övrigt log han mest i sömnen; låg och skrockade för sig själv. Man undrar ju åt vad? Det första solklara vakna leendet fyrade han av mot katten Tjockis en morgon i sängen vid en dryg månads ålder. Vi vågade inte ha katterna i sovrummet om natten ännu, men på morgnarna fick de komma in och hälsa. När han började närma sig tvåmånadersdagen började vakna leenden bli allt vanligare.

IMG_1537
H vid ca 7 veckors ålder. Ett av de första vakna leendena som fångades på bild.

 

Vi fick en fin babysitter från farmor, men den var fortfarande lite väl stor för H, som satt som en ostbåge i den, och kräktes. När vi lånade den lilla kilformade sittdynan från babyskyddet gick det lite bättre.

IMG_1523
H får en fin babysitter från Babybjörn av sin farmor. Cirka 6 veckor gammal.

 

H kunde nu hålla upp huvudet ännu bättre, även om han kunde det redan från början. Han tyckte dock inte att det var kul att bli lagd på mage. Han började bli allt mer intresserad av saker, och låg och tittade och tittade på den fina Playgro-fjärilen från Liberos startpaket. Vi brukade dock kalla den för humlan, av oklar anledning. Kanske för att den är randig, och ”humla” är ett finare ord än ”fjäril”. ”Humlan” och en liten vit uggla hade vi satt fast i huvudänden av vagnens liggdel, och han viftade med armarna efter leksakerna, men gjorde inga ansatser att greppa dem.

Vi brukade också ha leksakerna fästa på ena sidan av vagnen, för att få honom att vända huvudet åt motsatt håll från det han oftast sov på, så att han inte skulle bli sned i huvudet.

Jaha, ja (nya rön)

Jaha, ja (nya rön)

Ny forskning visar tydligen att det här med glutenintroduktion mellan fyra och sex månader ”under skydd av amning” är nys. Och här har jag tragglat med mannagrynsgröt i onödan. Tur att plutt tycker det är mumsigt i alla fall.

Det är otroligt vad rekommendationerna ändras hela tiden. Bara under min blygsamma tid som mamma (och blivande sådan) har det dykt upp nya rön beträffande paracetamol (”ät det för guds skull inte om du är gravid, och ge det inte till dina barn, för då får barnen en hel hoper bokstavskombinationer”), napp (”jodå, ge napp från födseln”) och nu gluten.

Eventuellt var det också nu som rekommendationen om smakportioner från fyra månader ändrades till smaksensationer från fyra månader och smakportioner från sex månader?

Och naturligtvis läser man om de nya rönen i tidningarna, för att sedan ändå få motsatta råd vid MVC/BB/BVC. Och där står man som mycket osäker, nybliven eller blivande förälder och vet inte vad man ska ta sig till. Man vill ju inte riskera sitt barn på något vis.

Jag undvek alla värktabletter under graviditeten, fick rådet att ta två alvedon och en varm dusch när jag ringde förlossningen för första gången, men det hanns inte med innan värkarna blev för täta så det sket jag i. Efter förlossningen däremot, åt jag alvedon som godis i tre veckor för fruktansvärda smärtor i underlivet. Det kunde inte hjälpas. (OT: Jag födde barn utan annan bedövning än kvaddlar, sprack rätt mycket på ett par olika ställen, och tyckte inte det var så farligt, men de där smärtorna efteråt höll på att ta livet av mig varje gång jag duschade eller satt ned på toaletten eller hukade. Fy fan vad det var hemskt!)

Napp väntade jag med tills ungen var en månad på BVC:s inrådan. Varför vet jag inte riktigt eftersom han ändå fick ersättning i nappflaska. Han var inte så förtjust ändå när han väl fick napp. Han hade ju utmärkta händer att suga på.

Och gluten har jag nu snällt matat ungen med i lagom och ökande portioner, också på BVC:s inrådan, tydligen helt i onödan.

Det som går som en röd tråd genom alla samtal man har med kvinnor som fött barn för 5, 8 eller 37 år sedan är att alla rekommendationer då var helt tvärtemot vad de är nu. Alla tror lite mer på de rekommendationer som gällde när de själva fick barn. Annars gjorde de ju fel, och det vill man inte erkänna, för då kanske man varit en dålig mamma och riskerat sitt barns liv och välmående eller i vart fall några IQ-poäng eller så…

Jaha, ja. Håhå, jaja. Det blir nog bra med den saken också.