BM-besök vecka 30+0

BM-besök vecka 30+0

Efter att glukosbelastningen avklarats fick jag lunch och fika i Mörby C med B. Sedan var det dags att gå till MVC.

Besöket gick bra. Värdena från glukosbelastningen var bra: 4 komma någonting i utgångsläget, och 6 komma någonting två timmar efter intag av sockerlösningen. Inga konstigheter.

Blodtrycket var också bra: 110/65. Magmåttet hade skenat iväg lite, upp till 30 cm, och skapade en tvärslå uppåt på diagrammet snarare än en kurva. Men det kan ju ha varit croissanterna… Vikten hade gått upp två kilo sedan förra besöket. Men det var ju fem veckor sedan, varav två på semester, så det var ingen katastrof ändå. Ligger på kanske ett kilo plus sedan inskrivning nu.

Knyttets hjärtslag låg på runt 150 slag i minuten, som de brukar, och vi fick lyssna extra länge den här gången, eftersom det var en barnmorskestudent med också, som fick träna lite på att få in ljudet rätt. Det skulle höras ett litet snärtigt ”pock” efter varje ”swish” för att vara helt säker på att det inte var mammans hjärtslag.

Sedan bokade vi in de resterande besöken också: ett efter TUL om drygt två veckor var redan inbokat, sedan blev det ett sammanfattningsmöte i v 35, ett besök i v 38, och sedan ett i v 40+2 (lär ju knappast bli av). Målet närmar sig…

BM-besök v. 25+4

BM-besök v. 25+4

Idag (igår har det hunnit bli – gå och lägg dig människa, du ska upp och jobba imorgon!) var det dags för besök hos barnmorskan igen. Det fjärde hittills denna graviditet, om jag inte missminner mig? Inskrivning vecka 9, ett besök vid vecka 12 samma dag som KUB, ett besök veckan efter första RUL-tillfället, och sedan idag. Jo, det blir fyra.

Tänk vad få BM-besök det är denna gång jämfört med förra, då jag gick i princip varannan vecka hela graviditeten igenom! Mest för att kolla vikten då, eftersom jag var med i ett projekt för överviktiga gravida. Denna gång har det varit en gång utöver det ”ordinarie schemat” för omföderskor, också för att kolla så att inte vikten drar iväg.

Vikten har dock hållit sig bra även denna gång (hittills), och jag ligger nog ungefär på inskrivningsvikten nu, minns inte riktigt vad den var. Och då har kosten ändå varit katastrofal denna graviditet… Men min matsmältning och aptit tycks vara riktigt väl justerade när jag är gravid, till skillnad från annars då jag lätt äter mer än vad jag borde, med viktuppgång som följd. Däremot rasar jag inte alls i vikt när jag ammar, som många andra, utan lägger tvärtom lätt på mig då också. Konstigt, det där…

Aptiten har dock återvänt med besked, och jag tycker att nästan allt är gott. Åt 12 bitar sushi till middag och var fortfarande hungrig efteråt. Känns lite farligt med fjorton veckors graviditet kvar… Men, men, barnmorskan var nöjd med mig idag i alla fall.

Järnvärdet låg fortfarande jättebra, 134 eller 136, så jag slipper kanske ta tillskott denna gång. Även blodsockret var bra denna gång, och låg på 3,4. Förra gången låg det ju lite förhöjt, men det var direkt efter frukost med bulle. Så barnmorskan trodde inte att jag behövde oroa mig för den kommande glukosbelastningen, som jag ändå måste genomlida även denna graviditet på grund av mitt höga BMI. Hon ordnade remiss både till det och till TUL i vecka 32.

Det var premiär för magmätning också, och måttet blev 23 vilket BM sade motsvarande 25 veckor, så det var väl också bra. Och sedan fick vi höra lite galopperande hjärtljud också (ca 148-150 bpm), vilket inte var lika känsloladdat denna gång, eftersom jag nu känner av Knyttet flera gånger dagligen, och inte går runt och oroar mig för att hen inte ska leva.

Annars har jag nu två kvällar i rad lyckats natta H sittandes bredvid honom i hans säng istället för att ligga nerkrupen med honom så att han kan greja med mitt hår. Det börjar bli fysiskt svårt att vika ihop mig i den lilla utdragssängen, i vart fall utan att ta all plats från H, så det har varit tvunget att ändra rutinen. Ikväll var jag nere på färdig nattning kl. 20.30, istället för 21.20 igår, så det kommer förhoppningsvis att fungera.

Sedan får han ju komma och kramas så fort han vaknar under natten, så han blir inte helt utan närhet, den lille stackaren. I ärlighetens namn så känns det inte helt rätt i hjärtat att inte ha honom sovande med mig hela tiden, men det kommer ju inte att fungera med Knyttet om inte H alls kan sova i egen säng. Och om han ska göra det så måste det vara en redan inkörd rutin när Knyttet kommer, så att inte H känner sig helt avvisad och blir svartsjuk på lillasyskonet.

De sista hotellbokningarna inför resan börjar trilla på plats, men det är verkligen en djungel det där!

Barnmorskebesök och sista reprisdagen

Barnmorskebesök och sista reprisdagen

Sådär ja, då var jag framme vid 18+5 igen, och kan börja se framåt imorgon. Och på torsdag är det äntligen ny vecka efter den lååånga nittonde veckan.

Vi var hos barnmorskan i förmiddags, och fick först en kalldusch när det visade sig det inte bara var någon enstaka sak som ultraljudsbarnmorskan hade markerat som ”ej bedömbart” i protokollet från förra veckan. Nej, det var (utöver det nämnda utflödet från hjärtat) även ansikte, thorax, rygg, njurar, difragma, fötter, och fler saker som jag inte minns. Återigen var de lugnande orden ”jag ser ingen indikation på att något skulle vara fel” som bortblåsta, och Knyttet hade i mitt huvud förvandlats till en helt missbildad och icke-livsduglig liten varelse.

Men sen fick vi lyssna på det lilla galopperande ångloket som tuffade på därinne, runt 145-150 slag i minuten, och då kändes det lite bättre igen.

Vid minsta oro skriver jag liksom av Knyttet och tänker att hen inte lever mera. Jag är helt oförmögen att ta till mig att vi ska få ett till barn, och tänkte inombords att ”Säger du det? Det tror jag när jag ser det!” när barnmorskan idag gav oss moderskapsintyget och sa att det var bevis för att vi skulle bli föräldrar. Jag hade verkligen behövt ett lyckat RUL för att kunna börja landa i graviditeten.

Nåväl, hjärtat slog i alla fall som det skulle, mitt blodtryck var bra och jag har tappat ett par kilo sedan inskrivningen, trots skräpmatsdiet och icke-motionerande. Aptiten är sämre, och inget är riktigt gott, så det är kanske ändå inte så konstigt. Blodsockret var lite högre än vad det brukar vara, men inte heller konstigt direkt efter en kaféfrukost med kaffe, fralla, juice och kardemummabulle.

Nu lite Ikea som avkoppling…

Roligaste gästen….Och inskrivning på MVC

Roligaste gästen….Och inskrivning på MVC

Nejmen hej! Jag har nyss vaknat efter att ha somnat vid nattningen. Stackars mamma har redan gått och lagt sig. Vilken rolig gäst jag är…

Jag har inte berättat om knyttet i magen ännu. Får se om jag känner mig tvungen att göra det i helgen, eller om det fungerar att låtsas som ingenting.

I förmiddags brände vi iväg till MVC, hela familjen. Fick träffa en ny barnmorska denna gång, och behövde inte heller oroa mig över att den förra skulle känna sig dissad, för hon hade gått i pension. Vilket nog var lika bra med hänsyn till virrigheten….

Det var ganska odramatiskt, och inte alls lika pirrigt som förra gången. Fick fylla i en blankett om hälsostatus, dryckes- och drogvanor och erfarenhet av våld i nära relationer. Vi gick igenom svaren, och jag fick väga mig (+1 kg sedan inskrivningen med H, kände mig hemsk som inte lyckats ta itu med det jag föresatte mig efter H – att vara i bättre form tills det var dags igen), kolla blodsocker (4-någonting, helt perfekt) och järnvärde (146, kanonbra).

Min nya BM var dock inte så bekymrad över min vikt, eftersom både graviditet och förlossning gått så bra sist. Jag skulle bara försöka göra som sist, då min sista MVC-vikt i vecka 38 var + 3 kg sedan inskrivning. Den här gången hoppas jag på ett par-tre kilo minus istället.

Den något längre resvägen till DS efter flytten bekymrade dock henne också lite. Vi ska prata om när det är dags att åka in vid ett senare besök, för hon ville inte läsa om mig i tidningen… Det går ju i regel mycket snabbare andra gången, och H hade troligen kommit kanske 6-7 timmar efter första värken om han inte hade hoppat ur sin tidigare fixering och jag fick ligga helt öppen i tre timmar och vänta på en bebis som verkade ha ångrat sig. För när de väl tog vattnet sjönk han som en sten och var ute på mindre än två timmar. Så jag räknar med att ha väskorna packade och dra in mot DS så fort jag känner minsta antydan till värk den här gången.

Annars enades vi om att beställa en likadan graviditet denna gång, och det fixades remisser till blodtest, KUB-ultraljud och RUL.

För nästa träff med barnmorskan är först i mitten av juli, i vecka 20 eller däromkring. Snacka om skillnad från förra gången, då jag gick varannan vecka nästan hela graviditeten! Men det var inte bara för att jag var förstföderska, utan för att jag var med i ett projekt för överviktiga gravida som innefattade täta BM-besök för att hålla koll på vikten. Tyvärr är projektet nerlagt nu (jag hade behövt den sjukgymnastledda vattengympan som ingick i programmet). Men ett program för överviktiga gravida med vattengympa med sjukgymnast plus dietistkontakter verkade ha startats upp på en annan vårdenhet än DS/Prima Liv, så jag kan kanske hoppa på där.

Vi styrde kosan mot centralen direkt efter MVC, där jag och H hoppade på ett tåg mot Örebro. Skruttungen var aptrött vid det laget, men sov inte en blund under resan. Tills jag satte honom i vagnen den sista stunden innan vi skulle kliva av – då somnade han på tre röda! Jag fick inte ens testa min nya sele, för han sa ”bort!” och knuffade på den redan vid första försöket…

Väl hos mormor har han lekt och busat med ”mommo” (första ”namnet” han säger på någon i familjen utom jag och B). Sen sov vi. Vilket jag ämnar fortsätta med nu.

God natt!

Bokat inskrivning på MVC

Bokat inskrivning på MVC

Idag ringde jag till MVC och berättade att jag är gravid igen, och vill ha en tid för inskrivning lagom tills det är dags för KUB-test, så jag hinner få remiss och så vidare.

Blodprovet till KUB-testet ska tas efter 9 fullgångna veckor, så nu är inskrivningen inbokad till den 29/4, vilket blir v. 8+6. Då skickar de remiss till blodprov, och sedan är ultraljudsdelen av provet i v.11-14.

Jag kommer att ha avverkat den första trimestern just på vår flyttdag fredagen den 27/5, och hoppas vi kan få ultraljudstiden tidigare i den veckan. Inflyttningen blir ju ett alldeles perfekt tillfälle att tillkännage vår andra stora nyhet också.

Som ni hör så kör jag på och förutsätter att allt går bra. För det har jag bestämt mig för att göra den här gången. Jag tänker glädjas och utgå ifrån att allt kommer att vara som det ska.  Med H berättade jag bara för de allra närmaste att jag var gravid överhuvudtaget, eller om jag mötte folk när det var uppenbart synligt. Sa inget alls på t.ex. Facebook förrän han var född och allt gått bra. Var så rädd att ta ut något i förskott. Lade in brasklappen ”om allt går som det ska” varje gång någon frågade något om den beräknade födseln.

Bara ett drygt halvår innan jag blev gravid hade jag nämligen fått se på nära håll när det gick helt åt skogen. En kollega på förra arbetsplatsen förlorade sin lilla dotter i magen bara ett par veckor innan beräknad förlossning. Ett mycket efterlängtat IVF-barn dessutom, som föräldrarna kämpat länge för. Kollegan som dessutom var en människa som det inte fanns något ont i överhuvudtaget. Det orättvisa och liksom helt otänkbart grymma drabbade mig så mycket hårdare än vad jag någonsin trott. Jag, som själv inte tyckte om barn och absolut kunde tänka mig att inte skaffa några, blev helt chockad över det som hänt. Insikten om det slog mig som en iskall dusch varje morgon när jag vaknade i flera veckor efteråt. Jag hade inte ens vetat att det kunde hända. Att ett friskt fullgånget barn bara kunde dö så där.

Det hängde över mig sedan. ”Du ska inte tro att det kommer att bli något barn bara för att du gått x veckor och allt verkar bra”. ”Om det kunde hända den rara kollegan som så gärna ville borde det ju hellre hända dig, som inte ens har velat ha barn tidigare”. Så malde tankarna. Och oron var konstant. Att då dessutom ha moderkakan i framvägg och ett relativt lugnt barn i magen skapade panik i mig ett antal gånger. Hade bebisen dött nu?

Så den här gången tänker jag absolut ta ut glädjen i förskott. Jag gick miste om så mycket av den förra gången, och är det inte så mycket bättre att ta ut glädje än sorg i förskott?

Vecka 5+4 idag, och jag förutsätter att knyttet i magen mår bra ända tills jag eventuellt får besked om motsatsen.