Trysil – dag 2

Vi börjar komma in i semesterlunk. Trodde jag, i alla fall. Åt frukost, V somnade i vagnen. Storbarnen fick leka i lekrummet en stund.

Natten var prövande. Med V som vaknade 00:30 och sedan härjade på tuttarna på ett missnöjt vis. Sedan började L rulla emot bebis, vaknade till och blev kränkt över att flyttas nära pappa, och började sparka mot bebis. Sedan var klockan 03, och H kom trippande. Före 04 sov jag nog igen, men vid 06:20 vaknade barnen för morgonen.

Så jag tänkte rulla tillbaka den sovande V till rummet. Lägga mig och sova middag i sängen med L. Men V vaknade. Och ville inte somna om. På hela dagen. Farmor kom tillbaka efter att ha lämnat H på skidskolan, och erbjöd sig att passa henne lite så att vi fick sova. Men det blev bara en liten stund, sedan vaknade L och hörde att H kom tillbaka från skidskolan.

Vi gick till badet medan farmor hade V, sedan åt vi middag på hamburger/bowling-restaurangen. Jag och L avvek direkt efter varmrätt, eftersom vi båda desperat behövde sova. V hade ÄNTLIGEN slocknat i sin vagn, och fick stanna kvar med sällskapet.

Nu är det natt, och jag har legat vaken i ett par timmar efter att ha tagit upp V för nattens amningspass. Ska försöka somna om, men tror bebis har bajsat, så måste nog styra i det först. Hon fick rätt mycket ersättning igår, tre ”hundraflaskor” efter att ha varit nöjd med bara en flaska om dagen i några dagar med mycket amning. Det är sällan hon får flaska mer än två gånger de dagar vi är tillsammans hela tiden, men det varierar så klart. Vissa dagar är hon hungrigare än andra.

V:s första månad

Idag blev hon en månad gammal, vårt nytillskott. Helt otroligt vad dessa veckor har gått snabbt!

Hon föddes den 19/12, och vägde då 3 255 gram och var 49 cm lång med ett huvudomfång på 34 cm. Sedan hade hon, precis som sina syskon, en något för stor viktdipp de första dagarna, och vägde som minst 2 885 gram innan det vände uppåt igen. Precis som sina syskon fick hon tillmatas med ersättning på grund av viktnedgången, och vid en månads ålder äter hon en blandad kost på bröstmjölk och ersättning.

Vi låter henne bestämma det här med maten. Hon ammas i första hand (när mamma är hemma), och sedan får hon tillskott på flaska av ersättning (eller utpumpad bröstmjölk när det finns) i de fall hon antingen inte verkar nöjd efter amning, eller att hon ammar flera gånger tätt utan att riktigt komma till ro emellan. Som när hon ammar, somnar och sedan vaknar igen efter tio minuter och skriker, och detta upprepas flera gånger. Då kollar vi om hon är mer hungrig genom att erbjuda flaska. När mamma är på jobbet får hon i första hand utpumpad bröstmjölk, annars ersättning, tills hon är nöjd och inte vill ha mer.

Mjölkproduktionen verkar fungera bra, men det finns inte tid till att hålla på och intensivpumpa och gud-vet-vad för att försöka komma ikapp, med en bebis som även får ersättning, med de längre sovstunder och färre amningstillfällen som detta innebär. Vi tänker heller inte riskera en viktnedgång till för att försöka intensivamma igång det hela. Med tre barn och ett hem i totalt kaos väljer vi den pragmatiska vägen denna gång. Mätt och nöjd bebis är lättare att hantera, och det är faktiskt rätt skönt att se till att hon blir nöjd och sover lugnt en stund istället för att amma en gång i kvarten när hon fått för lite mjölk vid amning.

Sedan en vecka jobbar jag måndag till torsdag, och försöker vara på kontoret den tid som storbarnen är på förskolan, 08-15.30. Ibland ses vi på lunch för amning. Jag pumpar på jobbet, och kanske någon gång om dagen när vi är hemma och bebis tagit en lite längre sovstund, för att i alla fall lite grann mildra effekten av att hon sover länge efter ersättning (och lindra obehaget av mjölkstinna bröst). Det blir allt mellan 50 och närmare 120 ml per pumptillfälle beroende på tid sedan föregående amning/pumpning och allmän dagsform.

För det mesta växlar hon bra mellan bröst och flaska (vi använder Medelas Calma-flaskor), även om hon ibland kan börja krångla med att ta tag om bröstet ordentligt, eller plötsligt börja ta ett alldeles för litet tag så att det gör ont och bröstvårtorna blir platta. Oftast efter att jag jobbat en ”hel” dag, men det brukar ge med sig efter lite övertalning och positionsbyten och att jag varit extra noga med mage-mot-mage och rikta bröstvårtan mot hennes näsa så att hon gapar ordentligt innan hon hugger.

Vikt och längd vid månadens slut har vi ingen aning om, eftersom vi var på BVC sist vid tre veckors ålder, och hon nu är 4,5 veckor. Då hade hon passerat födelsevikten, och låg på 3305 gram, och hade blivit 51 cm lång med ett huvudmått på 36,8 cm. Men det blir en läkarkontroll i slutet av veckan som kommer, så då får vi se.

Kläderna i storlek 50 känns inte längre jätterymliga, så nog växer hon. Blöjstorleken är fortfarande 1.

Navelstumpen föll av efter en vecka, och naveln under verkar läka bra, även om den inte är lika ”snygg” som syskonens. Jag vet att jag tyckte redan från början att knuten som barnmorskestudenten gjorde såg lite klumpig ut, och hon har nu som en knöl i navelns underkant. Den ser helt läkt ut utanpå, men häromdagen fanns liite torkat var runt naveln, som måste ha kommit från ”insidan”, eftersom utsidan är läkt. Jag ska be läkaren titta på det för säkerhets skull.

Hon har ömsat skinn men är vid månadens slut slät och fin i huden. Hon hade blodblandade flytningar (heeelt normalt) mellan ca 1-2 veckors ålder, men de är helt borta nu.

Höfterna fick helt godkänt efter ultraljudskontroll hos ortopeden (p.g.a. att storasyster hade höftledsluxation, och det finns en ärftlighetsfaktor).

Hon kräks ibland, ofta när det gått lång tid sedan hon bajsat, och lite småkräkningar när hon kanske blivit lite väl toppfylld med flaska eller legat och tröstsnuttat mycket vid bröstet när hon egentligen varit mätt.

Annars händer det väl inte jättemycket ännu. Hon äter och sover för det mesta. Producerar en till två bajsblöjor och massor av kissblöjor dagligen. Under den första månadens gång har hon gått från att sova nästan hela tiden till att få allt längre vakenperioder då hon ser sig omkring.

Jag tycker mig ha sett antydan till ett leende några gånger, första gången i väntrummet på BVC-besöket vid tre veckor och en dag. När hon halvsover ler och ”skrattar” hon såklart hur mycket som helst på bebisars vis, men klockrena svarsleenden väntar vi fortfarande på.

Hon viftar efter saker, och får ibland tag i dem. I alla fall greppvänliga saker, som mammas hår och halsband. Det märks att hon är mest intresserad av kontrastrika mönster, som skötbordsdynan i vitt med svarta och grå prickar, eller den svart-vitprickiga speldosan.

Än så länge är det en rätt lugn och lättsam bebis vi har. Utom när hon vaknar och är hungrig. Då vrålar hon som en mistlur och tycker att hon borde ha fått äta för en kvart sedan. Hon har blivit klart mer närhetstörstande under slutet av månaden, och vill inte alltid sova själv. Men på det stora hela så är hon nöjd med att sova i såväl babynest som dagbädd som barnvagn. I början sov hon bäst dagtid sittandes i nyföddinsatsen till Tripp Trapp-stolen, mitt i vardagslarmet, men har nu börjat föredra att ligga lite lugnare. Men inte i ett helt annat rum än där vi är.

Jag är så glad att hon sover som en stock i liggdel på vagnen. Såväl Babyzen Yoyo 0+, Bugaboo Donkey och den nya Emmaljunga Edge har varit rena sömnpillren. L bara vrålade sig igenom nästan varje promenad som spädbarn.

För mammans del finns inte mycket att säga, så något särskilt inlägg om mammakroppen en månad efter förlossningen känns inte motiverat. Jag fick inte en skråma i underlivet vid förlossningen, och har knappt haft några men alls efter de första dagarnas eftervärkar. Avslaget är inte hundra procent borta ännu, men har sedan ett par veckor varit fullt hanterbart med bara vanliga trosskydd. Och det var typ det?!

En dag utan bebis

Jag är lite förvånad, men det fungerar faktiskt att vara ifrån bebis en hel dag. Även en så liten som (snart) en månad.

För idag gick jag iväg med storbarnen vid 08. Lämnade på förskolan, gick till jobbet. Stannade där till strax före 15.30, då det var dags för hämtning. Var hemma vid fyratiden. Utan bebis hela dagen.

Egentligen vet jag inte varför jag är förvånad, för med H var jag ju iväg och jobbade 2,5 dagar i veckan, plus 2,5 timmars daglig pendling från det att han var 6 veckor. Med L blev det ju …annorlunda. Då hade jag tänkt mig en något längre heltidsledighet, två månader. Men det fick bli tre, för hon accepterade inte annat än att bo i min famn förrän hon börjat äta mjölkfritt och blev av med Von Rosen-skenan. Om det nu berodde på det… Först därefter började jag jobba ett par dagar i veckan.

Jag pumpar ut mjölk på kontoret, och fick rekordresultatet hittills denna amningsperiod idag: en omgång på 115 ml på 10 minuter. (Men tre timmar senare blev det bara 50 ml på 13 minuter, och det kändes som att det fanns mjölk som inte ville komna ut, så det varierar verkligen, även om det känns skönt att veta att det finns mer än bara droppar därinne.) Skönt att veta att jag nog ger lillan en hel del mat ändå, även om hon fortfarande får ersättning också.

Jag gav upp det här med pumpningsbonanza och tillmatningsset. Jag hinner verkligen inte pumpa annat än när jag är på jobbet och när V ibland tar en extra lång sovstund. Annars ammar jag ju, och efter amningen får hon flaska om hon inte blir nöjd.

B tar ju hand om de två stora, så jag kan inte langa över bebis till honom för att pumpa efter amning, vilket är det rekommenderade för att öka produktionen. Och jag har sedan länge lovat mig själv att aldrig mer begå våld på mig själv för att försöka tvinga fram en helamning som inte vill fungera. Jag tänker till exempel inte offra av min sömn för att försöka pumpa på natten eller i ottan.

Jag ammar fritt och försöker låta bebis ”jobba” lite innan jag ger tillägg. Ger inte rutinmässigt, utan bara när hon inte somnar ordentligt eller är vaken och nöjd efter flera omgångar på varje bröst. Det blir 70 ml 3-4 gånger per dygn när jag är hemma. Och B får ge hur mycket ersättning bebis vill ha för att vara glad när jag är på jobbet. Imorgon finns det i alla fall 260 ml mammamjölk i kylskåpet som hon kan kalasa på också.

Vi parkerade oss i soffan när jag kom hem. Och där är vi än. Hon ammade länge, länge, och somnade sedan tryggt hos mamma. Jag ska försöka lägga ifrån henne en stund för kaffe och lite jobb strax. Passar bara på att tanka lite bebis, jag också.

Jag tror det går bra, det här. Jag är iväg åtta timmar fyra dagar i veckan. Det är ändå bara en tredjedel av de dygnen. Resten av tiden är jag hemma och har bebis inpå mig hela tiden.

Tre dagar i veckan är det bara familjen som gäller. Kanske är fredagen dagen då jag kan passa på att göra något med (bara) de förskolelediga storbarnen? Om pappa och bebis är inkörda på att ha förmiddagarna ihop så kan det ju bli ett gyllene tillfälle för mig att bonda med H och L. Det behöver ju inte vara svårare än att dra med dem ut till lekparken eller skogen eller ner på stan en vända efter frukost.

Familjefredag

Idag var det dags för den första av mååånga lediga fredagar framöver. Barnens övergång till 30-timmarsvecka på förskolan har ju gjort att timmarna bara räcker till fyra dagar.

Jag vet inte när (om någonsin…) någon av oss kommer att känna sig bekväm med att vara hemma själv en hel dag med tre barn, så planen framöver är att vi är hemma allihopa på fredagarna. Jag får jobba ikapp det på något sätt…

Och det kan ju vara både en mysig förlängning av helgen, eller hell on earth. Idag blev det lite som en extralördag, med en lite lat start och sedan städning med barn i varierande stadier av kris inför att nästangrannarna skulle komma på middag.

H tyckte att det skulle bli spännande att få vara hemma en extra dag och se vad bebisen gjorde. Till hans besvikelse, får en anta, så har hon inte börjat göra så mycket nytt på de fyra dagar som han varit åter på förskolan. Hon äter, bajsar och sover. Ligger och ser sig omkring ibland. Men vill om hon är vaken helst bara få lägga sig med ett bröst inom huggavstånd och somna om igen. En napp kan vara okej en kort stund. Men när hon somnat ordentligt och är mätt så sover hon faktiskt bra på egen hand. Timmar i sträck mitt i familjekaoset.

Vi har inte lyckats trappa ner ersättningen, då hon plötsligt blivit hungrigare och dricker upp allt vi blandar (70 ml per flaska) efter att tidigare ha lämnat 20-30 ml. Fyra gånger om dygnet, ungefär, får hon tillskott efter amning. De gånger hon verkar helt mätt och nöjd efter amning får hon inget tillskott. Och inte hinner jag pumpa. Max en gång om dagen blir det, och nästan alltid så vaknar hon och det är bara att avbryta och ge henne det jag just pumpat ut på en gång. Ca 50 ml kan jag pumpa ut på 10-15 min. Så det blir en blandkost för denna unge också, det är ju bara att inse. C’est la vie…

BVC-besök, 2 veckor

Idag var det dags för lillans andra besök på BVC.

Allt gick bra, och det var bara 105 gram kvar upp till lilla frökens födelsevikt. 165 gram upp på fem dagar. Huvudmåttet hade gått upp drygt två centimeter, till 36,3 centimeter. Så siffrorna ser bra ut för nu. Hon är helt normalstor och proportionerlig.

BVC-sköterskan föreslog till och med att vi skulle hålla tillbaka lite på ersättningen för att låta min egen produktion komma ikapp. Hon får ca 50 ml 4-5 gånger om dagen efter amning. Ibland dricker hon bara 20 eller 30 ml, ibland uppemot 60 eller 70 ml. Beroende på hur ”duktigt” hon ammat…

Det går verkligen upp och ner: vissa dagar känns det som att hon ligger länge och riktigt klunkar vid båda brösten. Andra dagar är det som att hon inte vill tag ordentligt, ligger länge och bara småsuttar, eller – om hon tar tag – bara suger tills mjölken börjar rinna och sedan tar två-tre tag och bara slutar suga. Och jag vet inte om ”felet” är mitt eller hennes, om hon inte suger som hon ska eller om mjölken inte rinner som den ska. Det är så svårt, det här med amning, när en inte har mjölk som bara forsar, utan där det verkar vara en väldigt skör balans mellan tillgång och efterfrågan.

Men jag har som sagt inga förhoppningar om en riktig helamning (med det menar jag även flaskmatning med modersmjölk, alltså ”självförsörjning” på bebismat) denna gång heller, eftersom det inte fungerat de andra två gångerna. Amning och matning generellt har därför alltid varit ångestladdat för mig, och är det i viss mån denna gång också, även om jag har förlikat mig med att jag inte är någon ”mjölkko”. Och med vetskapen att de här cirka 4 månaderna innan det börjas med smakportioner, och den exklusiva amningens tid ändå är förbi, är en så väldigt kort tid i det stora hela.

Något som verkligen ställt till det i mitt huvud är den i amningsinformationssammanhang ofta framförda devisen ”Alla kvinnor kan amma”. Efter H kände jag mig först misslyckad, som inte kunde det som ”alla” kan. Sedan kände jag mig stärkt och förhoppningsfull under graviditeten med L. Om alla kunde, visst måste det då fungera nästa gång? Det måste bara ha varit en massa oturliga omständigheter som ställde till det med H! Och så gick det åt pipan med L också. Verkligen dubbelt misslyckad! Alla ska ju kunna, varför inte jag?

Alla kan inte amma. Inte med godkänt resultat på viktkurvorna i alla fall. Jag vill amma, och gör det jag kan för att det ska fungera så bra som möjligt. Men helt och hållet verkar jag inte kunna göra det.

Tionde dagen efter förlossningen

Lördag. Den sista för i år. Slutet på det här året har verkligen gått i någon sorts turbofart. Det känns som att jag alldeles nyss var höggravid och gick och gnällde över diverse krämpor. Och sedan var jag plötsligt inte gravid längre, och hade för absolut sista gången känt ett barns rörelser inifrån min kropp.

Plötsligt var hon här, lilla V, och den där enorma kärleken vällde upp en gång till, och den räckte även till nummer tre. Det verkar helt enkelt inte finnas några gränser för hur mycket kärlek en kan hysa för sina barn. Efter mindre än två veckor är hon både helt självklar, och en helt ny gåva som ger lyckorus varje morgon när jag vaknar och kommer på att hon finns här nu.

Dåligt samvete gentemot de två äldre kom som ett brev på posten, så klart. Både gentemot L, som fortfarande levde så nära inpå min kropp, och nu fått finna sig abrupt förskjuten, och mot H, som redan befann sig lite i skuggan och med lite mer ansvar och förväntningar än en fyraåring kanske egentligen ska behöva bära.

Båda är snälla mot bebisen, om än med lite begränsad förmåga att verkligen ta det försiktigt omkring henne. De säger båda ”Fina bebisen!” hela tiden, och L vill gärna ge henne både filt och napp så fort tillfälle ges. ”Inte på huvet!” upprepar hon (efter vissa… instruktioner) när hon försiktigt placerat filten över den lilla. H var sjukt fascinerad över navelstumpen innan den föll av.

Men annars alltså… fy f-n vilka små rövhattar de är! Ingen av dem lyssnar på ett ord vi föräldrar säger. De springer och tjoar och skriker och härjar på ett sätt som är helt outhärdligt. Ljudnivåerna och den rastlösa energin är off the charts. H har börjat prata bebisspråk och har helt tappat förmågan att säga ”r”, och L går och tar bebisens napp och flaska och stoppar i munnen hur mycket vi än skriker ”NEJ!” Och ”SLUTA!”. H gormar och skriker på L och på katterna och på oss föräldrar. Och vi gormar och skriker på ungarna. Och lirkar och bönar och ber och hotar och mutar. Helt förgäves.

Efter en natt där nytillskottet inte alls ville komma till ro förrän långt efter 04, och där storbarnen vällde in i sovrummet strax efter 07, har jag inte direkt oceaner av tålamod att ösa ur heller. V sov som en sten nästan hela förmiddagen, men då behövde det pumpas och ätas frukost, och efter ett förmiddagsmål var hon plötsligt mer lättväckt igen, och ville inte sova ensam. Vilket är väldigt olägligt, eftersom hon då ”mysammar” då och då, men bara snuttar, och ligger i famnen så att jag inte kan pumpa, så då blir det ingen stimulans alls av mjölkproduktionen.

Och hur mår mamman i övrigt? Utöver tröttheten, mattheten och misströstan över de stora barnen så är allt bara bra. Förutom den där gången då jag fick ont i bäckenet efter att ha sprungit runt i Täby centrum på julafton, och eftervärkarna dagarna efter förlossningen, har jag inte känt något negativt alls i min kropp relaterat till graviditeten eller förlossningen. Avslaget är på väg att sluta, tror jag, och har inte varit särskilt besvärande till att börja med. Det känns så märkligt i jämförelse med efter min första förlossning, då jag hade jätteont och kände mig svag och handikappad i över två månader efteråt.

Nionde dagen efter förlossningen

Idag var dagen då vi äntligen skrevs över från förlossning till BVC. Och lillan hade gått upp till 2975 gram och har en viktnedgång på mindre än nio procent för dagen.

Vår BVC-sköterska lät positiv till att försöka fasa ut ersättningen så småningom, med order att bli vän med pumpen för att öka på produktionen. Jag fick med mig ett tillmatningsset också, för att försöka minska tendenserna till flaskpreferens som vår lilla tös börjat visa det senaste dygnet. Hon vill gärna ha bröstet också så klart, men hon blir frustrerad när utdrivningen inte drar igång genast.

Framför allt mitt högra bröst är lite mer segstartat, har jag även märkt vid pumpning. Det vänstra bara kör igång och lämnar ifrån sig det det har inom dryga fem minuter, medan det högra dröjer längre innan det startar, och sedan töms i ett par-tre omgångar med pauser under uppemot en kvart. Slutresultatet brukar dock vara ungefär samma för båda. (Uppemot 30 ml nu.) Lustigt hur det kan vara…

Jag törs inte hoppas på något alls. Men jag ger det ett försök och ser hur det går.

Nästa vägning på onsdag. Nu jäklar ska här pumpas och ammas så att hon knappt orkar äta någon ersättning!

Åttonde dagen efter förlossningen

På torsdagen åkte mormor hem, och vi lämnades att försöka hantera vårt nya liv som trebarnsfamilj på egen hand för första gången. Det har verkligen varit ovärderligt att ha mamma här, som har oändligt tålamod med barnen, och outtröttligt lekt, läst och ritat i nästan två veckor.

Första barnvagnspromenaden med tre barn gick till busstationen för att lämna av mormor.

Vi fick en tid hos BVC på fredagen, och kunde boka av tiden på neo.

Minstingsyster har börjat bajsa regelbundet, flera gånger om dagen, och alstrar allt tyngre kissblöjor ännu fler gånger om dagen.

Hon har blivit allt mer intresserad av föremål runtomkring henne, framför allt de kontrastrika sakerna i svartvita grafiska mönster. En speldosa hon fick i julklapp, bestående av en vit boll med svarta prickar och en hängande elefant, har varit särskilt intressant. Hon har till och med bemästrat öga-handkoordination så pass att hon lyckats vispa till leksaken ett par gånger.

Vad har vi mer lärt oss om lillasyster? Hon har nog ännu tätare hår än vad storasyskonen hade. Och det är ljust! Nästan rött. Båda de andra har varit mörkhåriga till att börja med.

Hon har haft blodiga flytningar ur underlivet i några dagar. Som tur är mindes jag att jag läste redan med L att det inte är ovanligt hos nyfödda flickor, och helt ofarligt, så jag har inte behövt få panik över det.

Jag har börjat få i vart fall några (3-4) timmars obruten sömn från småtimmarna till tidig morgon, och bebis sover då nöjt i sitt babynest. Det underlättar verkligen.

Nu när vi kommit förbi den där första veckan, då allt är upp-och-ner, känns det som att det är en väldigt ”snäll” bebis vi fått. Hon äter och sover och är nöjd mest hela tiden utom när hon är hungrig. Då låter hon. Mycket. Som en mycket liten mistlur.

Än så länge kräks hon klart mindre än storasyskonen. Hon ammar bra, och tar flaskan efteråt.

Sjunde dagen efter förlossningen – nytt återbesök och farväl, stinkande stump

På annandagen var det dags att åka hela långa vägen in till DS igen, för ny vägning av den lilla.

Vikten hade i princip stått still, trots tillskottsmatning. Några gram uppåt, bara. Men å andra sidan så hade hon ju bajsat och vägdes före en måltid… Ingen var direkt orolig, så det var bara att fortsätta att toppfylla henne med ersättning efter amning, och se hur det blir med det om ett par dagar.

Eftersom vi inte kunde boka in något på BVC med hänsyn till helgdag fick vi en tid till neonatalmottagningen på fredag.

Men dagens största händelse var helt klart den att Stinkande Stumpen låg löst i blöjan på morgonen. Så skönt att slippa lukten och det allmänna äcklet och att äntligen få tvätta rent ordentligt. Dags för ett bad snart då!

Tredje dagen efter förlossningen – here we go again…

Idag var det dags för återbesöket på BB. Och det gick… inte så bra.

Trots pigg bebis och mjölk som börjat rinna till så hamnade vi återigen över den magiska 10%-gränsen för viktnedgång. 11,4%. Det är 45,57 gram som utgör skillnaden mellan att få åka hem med ett ”allt är normalt, kör på” och att åka hem med ett schema där bebis ska tryckas i rejäla mängder ersättning många gånger per dygn, och en som mamma måste lägga allt annat åt sidan för att pumpa, pumpa, pumpa om en vill ha någon chans att få fortsätta amma.

Där den sämre stimuleringen av en pump i mångt och mycket måste ersätta bebisens mer effektiva stimulans av mjölkproduktionen, eftersom en ersättningsstinn bebis sover mer än vad den försöker amma. Utöver ett matningstillfälle tidigare ikväll där vi utöver amning lyckades peta i bebisen mina 10 utpumpade milliliter och ungefär lika mycket ersättning har hon inte varit kontaktbar efter ersättningen hon fick på återbesöksmottagningen. I normalfallet hade hon ammat minst fem gånger från då till nu. Och jag har hunnit pumpa två gånger…

För en tredagarsbebis 40 ml tillskott 6-8 gånger om dagen. I ett läge där det är fullkomligt normalt att mammans mjölk inte runnit till ännu säger det ju sig självt att (även om det står att tillskottet med fördel kan vara egen utpumpad bröstmjölk) det är till allra största del ersättning vi pratar om. Jag har börjat få lite mogen mjölk, men det är fortfarande till stor del råmjölk, och har på mina första tre pumpningsförsök fått ut cirka 10-15 ml per gång. Yay…

Återigen var det en sömnlös natt, eftersom liten vägrar sova själv på natten. Så fort jag lägger henne ifrån mig vaknar hon och skriker. Så ingen glädjens dag idag.

Men jag ska följa rekommendationerna och göra vad jag kan. Det var en väldigt bra barnmorska vi hade på återbesöket, och hon var sa att det var väldigt goda förutsättningar för att kunna amma, i och med att mjölken börjat rinna till.

Jag vill ju så gärna amma, både för min och bebis skull. Men jag kommer inte att vända ut och in på mig själv för att försöka få till en helamning. Den resan har jag redan gjort två gånger utan att lyckas. Kan jag delamma lika ”framgångsrikt” som med H så är jag nöjd. Vill helst amma längre än med L. Vi får se vart det slutar…