Ny vecka, 12+0 ?

Ny vecka, 12+0 ?

Ja, jag kör väl en veckouppdatering ändå, även om läget är som det är.

Veckan som gått har varit hemsk. Istället för att njuta av att det var de sista dagarna innan den magiska dagen 12+0 har jag drabbats av en stor oro och ovisshet avseende knyttets existens.

I måndags, på dag 11+2, vaknade jag och kände mig totalt ogravid. Över natten hade alla symtom försvunnit; illamåendet, doftkänsligheten, mataversionerna, bröstspänningarna, förstoringen och den mörkare pigmenteringen av vårtgårdarna, svullnaden över magen, andfåddheten. Allt.

Känslan varade hela måndagen och hela tisdagen. Jag upplevde en total visshet över att knyttet inte fanns mera. Jag började hoppas att jag skulle börja blöda så att det blev avslutat. Så säker kände jag mig.

I onsdags vaknade jag upp med samma känsla. Men sedan började jag må illa vid lunchtid. Och har mått illa stora delar av dagarna sedan dess. Riktigt illa.

Men brösten är fortfarande slappa, och vårtgårdarna mindre och ljusare. Nedre delen av magen känns mjuk, jag kan inte känna någon hård kula alls, vare sig utifrån eller har känslan inifrån att livmodern är större än normalt. Den borde vara knytnävsstor vid det här laget, så att den inte känns alls är nog inte ett bra tecken.

Jag kan inte längre säga att jag är hundra procent säker på att det inte finns något knytte där, även om magkänslan fortfarande är att något har gått snett.

Så nu får jag sväva i ovisshet fram tills på onsdag när det är dags för KUB-ultraljudet. Det är nästan värre än den tidigare vissheten att allt var kört. Det var ändå något tryggt i vissheten, istället för att pendla mellan hopp och förtvivlan.

Men jag tänker inte på mig själv som gravid nu. Kan inte som förut stryka mig över magen och förebrå knyttet för att hen får mamma att må så illa.

Vid en jämförelse med graviditeten med H har de första 12 veckorna annars varit ganska lika. Skillnaderna är att jag aldrig plötsligt tappade alla graviditetssymptom med H, och att jag den gången nog kände att livmodern var som en hård klump i magen redan ganska tidigt. Den här gången har jag också haft magknip med efterföljande diarré nästan en gång i veckan, vilket jag inte hade med H.

Med H hade jag två omgångar småblödningar/blodblandade flytningar  vid tidpunkterna då mensen skulle ha kommit, runt v 8 och v 12, det har jag inte haft nu. Båda gångerna har jag dock fått så när första mensen uteblev, dagarna innan jag sedan fått positivt på graviditetstestet.

Det känns lite fel att skriva om knyttets utveckling denna vecka, eftersom känslan är att knyttet inte längre utvecklas alls, utan stannade någon gång tidigare. Men OM knyttet mot förmodan fortfarande är med oss så håller hen just nu på att träna sina lungor genom att andas in och ut i vattnet. Knyttet, som är 6 cm lång och väger 60 gram, kan röra på huvudet, och troligen uppfatta ljud i form av vibrationer.

Ja, vi får väl se om det här blir den sista veckouppdateringen denna gång. Min känsla är att det nog blir så, men helt tvärsäker är jag inte längre. På onsdag vet jag.

Vad ska en tro?

Vad ska en tro?

Igår kring lunch började jag plötsligt må illa igen. Illamåendet varade sedan hela dagen, och även idag ligger det en lätt, men ihållande, känsla av illamående och lurar där i magtrakten.

Två och en halv dag helt utan symptom, när jag till och med kunnat dricka kaffe, och borsta tänderna helt utan kväljningstendenser. Och nu illamående igen. Men inga andra symtom, utöver tröttheten, som aldrig lämnat min sida. Jag har somnat före 22.00 varenda dag denna vecka, och varit helt icke-fungerade redan från tidig kväll.

Jag törs inte hoppas något, med hänsyn till den markanta förändringen över natten till i måndags. Känslan var så definitiv.

Imorgon är sista dagen på den tolfte veckan. Och nästa onsdag får jag definitivt besked om hur det ligger till. Finns kanske knyttet ändå?

Limbo

Limbo

Nej, det händer ingenting här. Vaknat upp för tredje dagen helt utan graviditetssymtom. Känner efter och känner efter och hoppas att kanske… Men nej.

Hade lite ”mensvärk” och spänningar i magen igår, men ingenting verkar hända. Så jag fortsätter vänta.

B blir arg när jag säger att jag inte är gravid längre, och tycker att jag bara pratar dumt och att vi ingenting kan veta så länge jag inte blöder, eller vi fått det bekräftat genom ultraljud. Men jag vet, och jag vill att vi båda ska vara beredda på att ultraljudet inte kommer att visa det vi hoppats och önskat. För det vore outhärdligt att gå dit och vänta sig att få se ett sprattlande foster när jag känner i hela min kropp att inget liv finns mer därinne.

Nåväl, det är vanligt att saker går snett, och jag är 35 år, så det är väl inte helt oväntat. Vi verkar ju tack och lov ha hyfsat lätt att bli gravida, så det kommer förhoppningsvis nya chanser. Och gör det inte det så har vi redan fått ett helt underbart barn. Så mitt i allt detta försöker jag gå vidare och fixa med allt inför flytt. En och en halv vecka kvar.

Vi var på Mio och kollade på matgrupper och sängar igår, och har väl i vart fall hittat en matgrupp vi gillar, och som passar bra i nya husets kök/matsalsdel. Skulle så klart vilja auktionsfynda lite mer unika grejer, men tid, pengar, ork och förekomst av småbarn i hemmet sätter gränser, så det blir ett Mio-bord med bordsskiva i stryktåligt högtryckslaminat. Men tygklädda stolar (gosh, vad ger vi oss in på?). Det blir nog ett Ikea-besök också.

Jag har startat en ny anslagstavla på Pinterest där jag börjat samla idéer och inspiration till nya huset. Det är riktigt svårt att hitta inredning till huset, där i princip allt 60-tal är bortrenoverat, utan att fastna i bara modernt aptråkigt ljust och fräscht á la Sköna Hem. Det är liksom bara moderna möbler som passar in, vare sig mina personliga favoriter 50-/60-/70-talsretro eller den mer lantliga/swedish grace-stilen jag fått rikta in mig på i nuvarande tidiga 30-talsträvilla passar in. Eller jo, 50-tal fungerar nog rätt bra, så det är nog ditåt jag får söka mig. Och försöka hitta roliga och färgglada småsaker som kan krydda det hela lite.

Sängar är ju en hel vetenskap, så där har vi svårt att komma fram till vad vi behöver, och hur mycket det är vettigt att lägga på en säng så här mitt i småbarnsåren. Det vi vet är att vi garanterat vill byta ut den mjuk/medium kontinentalsäng vi har idag mot en som är extrafast på båda sidorna. Jag vill absolut ha en bäddmadrass utan latexkärna (för jag upplever att jag svettas av det och att svetten liksom samlas ovanpå den där äckligt svampiga latexkärnan) men det verkar svårt att hitta idag, om en inte går och köper en svindyr tagelvariant. Svårt, svårt.

H hostar och hostar och rosslar på nätterna, så pass att han vaknar och gråter. B är orolig, medan jag försöker tänka att det nog inte är någon fara så länge han är pigg på dagarna. Han borde ju vara trött eller ha feber om det vore något allvarligt?

Idag ska jag jobba hemma och förhoppningsvis även få lite flyttstök avklarat, för på kvällarna somnar jag med H nu, eller strax därefter, när jag går upp för att trösta den lilla hostisen.

När kroppen vet

När kroppen vet

Det blir nog inget knytte för oss i år. Tyvärr.

Igår vaknade jag upp med en helt ny, eller snarare en gammal bekant, känsla i kroppen. Känslan av att inte vara gravid.

Den här gången var det inte bara ett illamående som släppt lite. Inte en typisk noja såhär i tolfte veckan när hormonerna kan lätta upp lite. Nej. Den här gången hade det över natten skett ett … skifte, är det ord som nog kommer närmast, i hela min kropp.

Borta var illamåendet, de små bröstspänningar jag ändå haft, förstoringen och den lätt mörkare pigmenteringen av vårtgårdarna, andfåddheten, värmen, doftkänsligheten, matkräsenheten, den svullna magen. Allt. Alla graviditetssymtom försvann över natten. Varenda ett. Och de har inte återvänt på ett dygn nu.

Den här gången är det ingen noja sprungen ur mitt huvud. Min kropp vet. Huvudet försöker komma ikapp, men det är svårt. Jag var ju nästan där. Framme i vecka 12, med bara en dryg vecka till KUB-ultraljudet. Det skulle ju inte skita sig nu.

Självklart finns en liten del av mig som försöker klamra sig fast vid den lilla strimma av hopp som ändå finns innan missfallet är ett blodigt faktum. Självklart önskar jag att jag får äta upp min hatt över att jag skrivit det här inlägget.

Men min kropp vet. Lika mycket som den visste att något skett bara ett par dagar efter att vi hade sex den där gången, vet den nu att något har slutat ske.

Satt och googlade saken hela dagen igår och kunde inte arbeta. Fastän jag redan vet. Mest för att huvudet inte ville förstå det kroppen så tydligt sade. För att ta in det faktum att det inte blir något syskon till H i december. Inget bebisgos över julen.

Nu hoppas jag bara att blödningarna startar snart, så att jag slipper se ett livlöst knytte på det där ultraljudet nästa vecka. Det som skulle säga att allt är bra med knyttet och att det var fritt fram att berätta för alla. Jag hoppas bara att kroppen gör sitt innan dess, nu när den vet. Från igår kväll har jag känt av en lätt ”mensvärk”, så kanske är det redan på gång.

Det har känts som att allt gått lite för bra på sistone. Som att jag haft för mycket tur. Det egna företaget som faktiskt tuffat på och givit mig försörjning nästan från dag ett. Den problemfria graviditeten som resulterade i ett friskt barn, som också är världens sötaste. Det nya fina huset. Den plötsliga nya graviditeten som kom så lätt och oväntat.

För mycket plus på kontot, helt enkelt. Dags att betala balansen. Lite bittert för att väga upp allt det söta.

Men det känns surt. Varför kunde det inte ha skett tidigare? Nu har hela våren gått i ett töcken av illamående, och min planerade hälsosatsning har uteblivit och ersatts av en påtvingad ostfralle-diet. Vi har undvikit sociala tillställningar med vänner vi saknat. För ett stort fett ingenting. Fan.