Husets bolognese

Husets bolognese

I fredags hade jag planerat att vi skulle äta köttfärssås, och eftersom jag var hemma tänkte jag passa på att göra en lite mer långkokt variant. Lite mer vuxen än den vanliga vardagssåsen.

Sedan fick vi spontana middagsgäster också, så det passade ju hur bra som helst att bjuda på. En av gästerna utnämnde såsen till den bästa bolognesen hon ätit. B tyckte att den smakade lite väl mycket bacon och föreslog ett mer diskret rökt sidfläsk till nästa gång. Jag var väldigt nöjd, så jag passar på att dokumentera och dela med mig medan jag minns hur jag gjorde.

Receptet räckte till 4 vuxna och 2 barn på 2 resp. 4 år, och det blev rester över till en måltid för vår familj också.

Ingredienser

  • 1 kilo nötfärs
  • 1/2 rotselleri
  • 2-3 gula lökar
  • 2 morötter
  • 1 pkt bacon
  • 5-6 vitlöksklyftor
  • 2 burkar hela tomater av god kvalitet
  • ca 1/2-1 dl tomatpuré
  • ca 1/2 dl kalvfond
  • ca 4 dl rött vin
  • ett par lagerblad
  • någon tsk torkad timjan
  • en skvätt lagrad balsamico (sådan seg söt med ett antal år på nacken)
  • en dutt flytande honung
  • en näve hackade färska örter (basilika, persilja, oregano var det jag hade hemma)
  • salt och svartpeppar från kvarn

Gör så här

  1. Skär rotselleri och morötter i yttepyttesmå tärningar. Hacka lök och vitlök fint. Skär eller klipp baconet i strimlor.
  2. Stek baconet i en stekpanna. Så att det får färg, men inte knaperstekt. Lägg över i en gryta. Fräs grönsakerna mjuka i omgångar i samma stekpanna utan att skölja ur baconfettet. Komplettera med lite neutral olja vid behov. Häll över det som är färdigstekt i grytan mellan varven.
  3. Stek köttfärsen i omgångar så att den får lite yta. Avsluta med att vispa ur pannan med en liten skvätt vatten. Ner i grytan.
  4. Grovhacka de konserverade tomaterna och häll i grytan med såsen från burkarna, vinet, tomatpurén, kalvfonden, lagerbladen, balsamicon, honungen och timjan.
  5. Koka upp, smaka av med salt och peppar, lägg på locket och låt puttra 2-3 timmar.
  6. Späd med lite mer rödtjut om det är för tjockt, men det ska vara en grötig röra mer än en sås.
  7. Hacka ner de färska örterna och servera med nykokt spaghetti (torkad pasta är godast till sås) och en bra parmesan.

Vi drack en Chianti Classico till (2011 Castello di Ama) och det passade mycket bra. I såsen hade jag en enklare Côtes du Rhône (2016 Terre de Mistral).

Hemmadag idag

Hemmadag idag

Bloggen fungerade igen imorse, så det verkar som att problemet för en gångs skull låg hos webbhotellsleverantören, och inte något tillägg som kraschat WordPress. Skönt att slippa mecka med det igen!

Igår var jag återigen på kontoret en liten sväng på förmiddagen, för att få lite sammanhang i livet, och lite socialt umgänge. Att arbeta går då rakt inte med lilla fröken i släptåg…

En liten stund, efter mycket skrik, sov hon faktiskt i bärsjalen. Jag hade med den mjuka sköna bambutrikåsjalen från Aldoria. Lööv it!

Kolla vilken läcker liten virvel hon har, lillpluttan! (Och hon är inte halvflint, utan börjar successivt bli blond.)

Tre dagar denna vecka har jag hälsat på på kontoret, och tre olika vagnar har fått följa med. Mina kollegor skakar på huvudet. En har inga barn, och den andra har lagt småbarnsåren bakom sig, och brydde sig tydligen aldrig om det där med vagn, när det begav sig heller (hur det nu är möjligt?).

Igår eftermiddag var vi på BVC och träffade läkaren. Att veta om lillan verkligen är mjölkallergisk eller inte är tydligen i princip omöjligt, men så länge hon mår bättre utan mjölk är det ju bara att köra på mjölkfritt, och testa mjölk igen efter ett tag för att se om hon klarar det. Tyvärr hade vågen stått i princip helt stilla sedan förra veckan.

Och det är ju bara att ge upp tanken på helamning nu. Även om det går att komma med ”ursäkter” som att hon varit förkyld under veckan som varit, och att hon var nybajsad vid vägningen, så känner jag att jag inte kan vägra ersättning längre. Att hon går upp lite långsammare tror jag inte är någon fara så länge hon mår bra och utvecklas, men hon ska inte stå still i vikt.

Vi fick med oss en burk Althera att prova, och om vi upplever att den ersättningen fungerar bra ska vi höra av oss till BVC och få ett ”recept” utskrivet för att inte behöva betala multum för den. Den är gjord på komjölk, men är… hydrolyserad (?) tror jag det hette, vilket innebär att de gjort …något… med proteinerna som gör att den fungerar även för de flesta överkänsliga.

Budet var att toppa upp med så mycket hon vill efter amning. Hon slök typ 80 ml igår kväll, efter en väldigt misslyckad amning. Jag hade börjat fixa mat efter att B nattat H, vid 20.30-tiden. B var sur och tyckte jag var dum i huvudet som skulle laga mat så sent. Jag hade sett fram emot att testa ett nytt recept. L blev grinig, och jag fick stå och försöka skära grönsaker med henne i famnen, ammandes. Ville inte ha hjälp från den griniga karlsloken som pissade på min regnbåge. Han blev ännu surare för att jag inte bad om hjälp, utan stod där och försökte enhandsstrimla salladslök. Ja, ni hör ju – stämningen var inte på topp, och mjölken ville inte direkt flöda.

För att få undan både barn och grinig gubbe från min matlagning sade jag till B att fixa en flaska och mata sin dotter. Och det gick ju rätt bra. L började gråta även efter att hon ätit sig proppmätt, men nöjde sig när hon fick en napp att snutta på. Och vi föräldrar delade en väldigt god gado gado-sallad ur en gemensam skål. Hur gott som helst (utöver att B avskyr tofu i alla former, och jag inte heller är helfrälst). Jag testade detta recept från Allt om Mat, som verkade vara en bra, förenklad instegsvariant.

Skälet till att jag överhuvudtaget ville testa gado gado var dock att jag sett Jamie Oliver göra en något mer komplicerad variant när jag satt utsvulten framför teven. Nästa gång provar jag hans recept, även om det jag gjorde igår också var kanonbra. Det blev väldigt gott och matigt med en tjock jordnötssås till salladen, så jag tänker nog prova fram en ”husets” gado gado, vad det lider. Men den får nog bli utan tofu (kanske tzay istället? eller bacon, om en inte är noga med att det ska vara vego). Kombinationen strimlad rödkål, papaya och avokado blev dock jättehärlig rent färgmässigt, och mycket snyggt upplagt på trendigt ”bowl”-vis, och med såsen runt skålens insida som Jamie Oliver gjorde. Tyvärr blev det inga bilder, för när det väl var klart var klockan 22, och vi ville bara äta.

Idag fick jag nyss äta rester av salladen till lunch medan den lilla ligger i Yoyon och sover. Vi har inte ens packat upp Inovi-sängen igen efter resan, för Yoyon fungerar så bra som ”dagbädd”. Hon fick i sig nästan 50 ml ersättning efter frukost, men skulle absolut snutta på brösten även efter att det verkligen inte gick att truga i henne mer ersättning, så nog är sugbehovet en stor del av hennes ”klängighet”, alltid.

Det dröjde dock till efter klockan 12 innan hon, efter mycket prat och snuttande, somnade så pass att jag kunde lägga henne ifrån mig. Så ersättningen verkar inte direkt vara någon mirakelmedel för att få henne att somna. Men kanske sover hon ett tag nu? Hoppas hoppas hoppas.

Torsdagen. BVC-besök och mer utmattning.

Torsdagen. BVC-besök och mer utmattning.

Igår var det dags för BVC-besök igen. Vår BVC-sköterska tyckte också att det lät märkligt med alla olika besked fram och tillbaka med Knyttans höfter, och tyckte vi skulle fråga om hur det kunde komma sig att hon hade så varierande resultat på undersökningarna.

Viktmässigt hade Knyttan fortsatt att lägga på sig bra, 212 gram på en dryg vecka, trots att vi båda varit lite sjuka. Hon väger nu hela 4 140 gram, och har äntligen kommit över den där trygga 4-kilosgränsen. Vikten går bra att mäta eftersom skenans vikt är tryckt på dess baksida, och bara att räkna av, men längdmätning går inte att få till så länge hon har skenan. Huvudmåttet var 39,3 cm. Hon följer sina kurvor bra, men är lite över medel på längden och lite under medel på vikten.

Så nu ska vi fasa ut en flaska till, och bara ge 2×30 ml ersättning. Sedan tänkte jag att vi drar bort en flaska i veckan. BVC ska vi inte till förrän i slutet av februari. Men jag känner mig trygg med att amningen fungerar nu, och var inte ens nervös vid vägningen idag,

Vi fick klartecken för att använda napp, och hade faktiskt tjuvstarat lite igår kväll, men än så länge är det ingen jättehit, även om den ibland fungerar en stund då och då.

I övrigt har dagen varit som vanligt. Jag försökte gå in och duscha på förmiddagen. Lade ner djupt sovande, mätt bebis i sin säng medan jag gick in i duschen. Det tog några enstaka minuter innan jag hörde hur B (som arbetade hemifrån med hänsyn till BVC-besöket) fick plocka upp en gråtande bebis, som var helt otröstligt illvrålande tills jag kom ut ur duschen och kunde ta över. Jag fick faktiskt 20-30 minuter efter hemkomsten, då jag kunde äta uppvärmda rester till lunch medan bebisen sov. Men resten av dagen och fram till nu har det som vanligt varit omöjligt att lägga ifrån mig henne.

Jag lyckades ändå få ihop lite middag, med bebis skrikande (men till slut sovande) i bärsjalen; en väldigt god krämig linsgryta, som var enormt snabb- och lättlagad och kommer att bli en del av vår vardagsrepertoar framöver. Till detta någon sorts fusknaan, som väl inte var sådär superbra, men ändå klart godkända med hänsyn till tillagningstid och arbetsinsats.

Trots jobbig period och extrem trötthet har vi det ganska mysigt, mina barn och jag. Då och då.

Nu verkar bebis äntligen ha somnat tungt nog för att jag ska våga mig ner i sovrummet och hoppas på några timmars riktig sömn. B somnade vid nattning av H nu igen, så jag har suttit ensam med bebis hela kvällen. God natt!

Onsdagen. Att vänja sig vid Von Rosen-skenan.

Onsdagen. Att vänja sig vid Von Rosen-skenan.

Ytterligare ett par dagar har gått. Vi anpassar oss så sakteliga till livet med en Von Rosen-skena. Knyttan verkar inte lida nämnvärt av skenan, men för oss föräldrar är det mycket att lära om – hur vi tar av och på kläder, byter blöja, lyfter upp, håller och bär.

Lillan med Von Rosen-skenan. ”Armar” motsvarande de runt låren sitter också fram över axlarna.

Vår bebis, vars kropp och rörelsemönster vi just hade börjat lära känna, och som just började få lite kontroll över sin egen kropp, har blivit som en liten sköldpadda. Skenan över hennes rygg gör att det är lite som att hantera en sköldpadda, med ett skal på ryggen. Hon har blivit liksom platt och fyrkantig i formatet.

Skenan tar lite plats under kläderna, men inget extremt. De tightaste kläderna i 50/56 går inte på längre, men storlek 50 hade hon ändå redan vuxit ur på längden. Så det är tighta kläder i storlek 56 som vi fått vika undan i förtid. Det svåra med kläderna är att få på byxorna, som måste vara breda i linningen för att komma runt båda knäna, eftersom låren är låsta i positionen på bilden nedan.

Äntligen kom också det fina väggskötbordet också upp ovanför badkaret. Det klassiska Pippi/Vegga från ByBo Design, är verkligen perfekt. Håller för 80 (!) kg, har inbyggda hyllor och är vattentätt vid överspolning i stängt skick. En fin tjock skötmadrass ingår, själva skötbädden är enormt rymlig, och har höga kanter. B monterade det tyvärr lite för högt för att det ska vara en bra arbetshöjd för mig, men det får jag nog leva med…

Onsdagen var en vanlig hemmadag. Lillan var rimligare än tidigare i veckan i så måtto att hon åt intensivt och sedan var klar, och ville sova. Men i vanlig ordning betydde det inte att jag fick någon tid över, för så fort hon inte sov på bröstet vaknade hon inom några minuter och gallskrek. Jag vill inte säga att hon är en krävande bebis, för hon är ju bara sex veckor och vi känner henne inte riktigt ännu, men hon är absolut inne i en krävande period just nu. Jag får INGEN tid utan henne i famnen, och spenderar således hela dagarna med bara en hand delvis användbar. Ingen nytta blir gjord, och jag får inte ens möjlighet att gå på toa, borsta tänderna, duscha, fixa kaffe eller äta lunch, utan att hon sitter och vrålar rakt ut. Större delen av dagarna sitter jag bara och glor på brittiska husletar-/husfixar- och matlagningsprogram på teve.

På något vis lyckades jag dock få ihop en matplanering – och därmed en inköpslista – under ströminuterna jag fick, som skickades till B för verkställande av inköpen på vägen hem. H älskar att ”hjälpa till” med att packa upp matkassarna. Mest genom att hälla ut innehållet på golvet eller trava upp det på bordet…

Vi öppnade ett nytt paket våtservetter igår, ett paket som vi fick i babyboxen från Lloyds apotek. Och de luktade SÅ starkt av parfym att mina händer stank av någon sorts vedervärdig blandning av raklödder och WC-anka! Det var knappt så att jag vill använda dem på den härdade tvååringen. Aldrig att jag skulle tvätta Knyttan med dessa!

Till middag åt vi en god och snabb fisksoppa (jag skippade frysta grönsaker, och fintärnade och fräste de jag hittade i kylen – rotselleri, paprika, morot och ett par udda småpotatisar – med löken). Till soppan åt vi mina bästa ostmuffins, denna gång tillverkade med en manchegoskalk, och toppade med kumminfrön. Men p.g.a. amningshjärna hade jag missat både saltet och buljongen i soppan, så den blev lite väl tam i smaken…

 

Högt och lågt i mammaträsket

Högt och lågt i mammaträsket

Så var det måndag igen (det är väl måndag idag, visst? Anm; Jo, det var måndag igår när jag skrev 90 % av inlägget, men av bebisrelaterade skäl är det nu tisdag när jag skriver klart), och jag har haft ansvaret för det lilla barnet på förmiddagen, och båda barnen på eftermiddagen.

Förmiddagen passerade förbi på vanligt sätt, med amning och dåligt-samvete-framkallande-sömn i soffan med den lilla i famnen. Osäker samsovning i andra möbler än sängen innebär påtagligt högre risk för plötslig spädbarnsdöd, men vad göra när en aldrig får sova? Flera gånger om dagen tuppar jag av sittande i soffan med bebisen i famnen, jag kan inte hjälpa det.

Hon ammade. Sov i famnen. Jag lade ner henne bredvid mig i soffan eller försökte till och med lägga henne i dagbädden. Hon vaknade och ville amma. En gång lyckades jag springa på toa och micra (men inte äta) min lunchlåda. En annan hann jag till och med lägga en kvart på att kolla mejl på datorn. En halvtimme innan vi skulle iväg till förskolan för att hämta storebror somnade hon som en sten och sov lugnt i dagbädden. Sedan sov hon i vagnen under den halvtimmeslånga hämtningsrundan. Men när vi kom hem var det färdigt.

Jag fick plocka fram mellis till H medan hon gallskrek. Ingen mjukstart, utan direkt på NÄÄÄH!NÄÄÄH!NÄÄÄH! med ordentligt vibrato. Och jag måste ignorera det i fem minuter för att se till att storebror fick mat också. Sedan fick hon amma en stund.

I ett utslag av dåligt samvete tänkte jag plocka mammapoäng genom att baka pepparkakor med H. Jag hade en färdigköpt deg liggande i kylskåpet, som inköpts just för att jag hade en bild av hur mysigt vi skulle kunna ha det, jag och H. Mormor har givit oss en hel påse med blandade pepparkaksmått, och vi skulle hitta på små historier om de olika figurerna och baka flera plåtar fulla.

I verkligheten visade det sig att H var helt värdelös på att baka pepparkakor. Och jag var inte alls en cool lektant som struntade i om det blev några riktiga pepparkakor eller inte. Jag försökte kavla fint och visa honom hur han skulle sätta måtten. Han rev sönder min fina utkavlade degplatta, satte måtten med ovansidan nedåt och helt utan att kontrollera så att måttet verkligen fick plats på degen. Lillasyster skrek i stolen bredvid och jag försökte snabbamma henne någon minut här och där medan jag försökte styra upp pepparkaksbaket, Jag gjorde några pepparkakor som fick hamna på plåten. H tillverkade en bajskorv av degen.  Lillasyster skrek. Jag var stressad och irriterad över att ena ungen bara skrek, och den andra inte ville begripa något så enkelt som pepparkaksbak.

Sedan håller det stora barnet på att kvävas av sin pepparkaksbajskorv, som han börjat äta. Han hostar upp degen, men sitter och gräver deg ur munnen med hela handen och dreglar och spottar på bordet. Lillan gallskriker och pepparkakorna bränns i ugnen medan jag ilsket tvättar pepparkaksdeg från storebror. Inte helt vänligt och pedagogiskt står jag och skäller på honom ”har vi inte sagt att du inte ska stoppa in så mycket i munnen samtidigt?”. Jag räddar pepparkakorna ur ugnen, ger upp alla ambitioner och parkerar mig i soffan med bebisen, som tystnar först när hon fått bröstet i munnen.

Sedan äter vi pepparkakorna. H fördelar dem förvånansvärt generöst mellan oss, och går med på att spara den sista stora grisen till pappa. Sedan bajsar han. Lillasyster skriker medan jag byter hans blöja. Jag går till köket för att hämta något innan jag återvänder till soffan, och blir plötsligt kramad av H som säger ”Ässka dig!”. Första gången. Jag dog.

Sedan återgick jag och bebisen till att amma och sova i soffan, medan H ”kollade padda” bredvid. B var sen hem, och jag var tvungen att börja göra mat. Lillasyster accepterade INTE att bli nedlagd. Och hur mycket jag ändå är emot att inte svara på bebisars signaler så är vi ju tre personer till i familjen som faktiskt måste få äta också. För att hon inte skulle känna sig övergiven satte jag henne i bärsjalen, och däri fick hon sedan skrika tills hon somnade medan jag fixade med maten. Jag vyssjade och gungade och klappade, men det brydde hon sig inte om. Men till slut somnade hon faktiskt.

Tyvärr fungerar det inte att ta en stund och amma henne i sådana lägen, för då ska hon amma en halvtimme innan hon somnar/är nöjd, och kommer ändå att börja skrika igen inom några minuter efter att hon lagts ned. Så ibland måste jag låta henne skrika, även om det gör ont.

Jag testade att laga Laxpanna med vitlök och basilika för första gången, och det kommer helt klart att bli en ny standardvardagsrätt, efter några justeringar. Framför allt tyckte vi att löken borde ha tillagats mer än bara vänts ner mot slutet, den smakade väldigt skarpt gentemot de i övrigt milda smakerna. Nästa gång testar jag nog att byta ut salladslöken mot purjolök, som får fräsa med kort innan vätskan tillsätts, och tomaterna får åka i direkt efter grädden. Och vitlöken pressar jag nog ner efter grädden istället för att hacka och fräsa med laxen. Men gott var det, tyckte vi. Jag och B alltså. H åt lite pressad potatis och tyckte att laxen var ”bläh!”.

Sedan bröt han ihop av trötthet och fick bråkas i säng av B, medan jag ammade lillasyster i soffan. Men hon lät mig faktiskt n ä s t a n äta upp min mat innan hon började vråla. Det var en fin stund av vrålande i kanon där ett tag, men sedan lade sig lugnet över hushållet.

Efter att ha ammat lillasyster en liten stund lade jag henne på min vänstra arm och småpratade med henne. Och plötsligt tog hon klockren ögonkontakt, log, och jollrade till svar när jag pratade. I flera minuter hade vi faktiskt en jättefin kontakt! Det är så skönt när bebisen börjar bli kontaktbar, jag minns att jag var jättefrustrerad med H innan det hände, och googlade på om något gått fel i anknytningen och allt möjligt.

Sedan höll hon mig vaken hela natten och vägrade sova annat än korta stunder i min famn…

En helg i matens tecken, plus lite förberedelser

En helg i matens tecken, plus lite förberedelser

Det här veckoslutet har verkligen varit fulltecknat socialt sett, och har bara rusat förbi.

I torsdags (min födelsedag) hade vi min papa med fru över på en enkel middag, då jag lagade lammfärsfyllda gratinerade auberginehalvor som serverades med en tomatsås, blandsallad och kokta gryn (vete, korn, havre).

H:s feber i fredags (39,6 grader på morgonen) verkar tack och lov inte ha utmynnat i någon direkt sjukdom, utan han var lite varm av och till under dagen, men hade inga andra sjukdomssymtom. Så på kvällen fick jag och B äntligen en restaurangmiddag på tu man hand. Det var tre månader sedan sist, och vi slås varje gång vi kommer iväg av hur ofantligt skönt det är att få äta utan barnsällskap ibland. Att bara få njuta av mat och dryck helt utan störningar. Vilken lyx!

img_1810
Inte ens på vår mysmiddag på tu man hand lyckades jag hinna få på mig något spackel, och håret låg platt som en pannkaka efter att jag varit ute i regnet. Glad var jag ändå!

Middagen intogs på stadens nu vassaste krog, och bestod av en femrättersmeny. På bilden nedan syns förrätten med pilgrimsmussla, sopptallriken med och utan själva skogssvampssoppan, den ena varmrätten med torskrygg, och desserten med äppelsorbet. Jag missade att fota en fantastisk amuse bouche med någon sorts rotfruktspuré och rökt vildandsbröst, ytterligare en amuse med havtornsgranité, andra varmrätten med sotad kalvfilé och en efterrättsamuse med chokladkaka, lemoncurd och ingefära.

2bb6ccf5-db6e-451c-bc59-1d535c9a3f22

Gott, gott, gott! Jag fick ett ganska hyfsat alkoholfritt dryckespaket till, med Richard Julins alkoholfria bubbel, som faktiskt smakade lite som vin och var torrt och gott, ett lätt godissmakande vitt alkoholfritt vin på chardonnay från Barrels & Drums, och ett likaledes rött på merlot, samt ett glas jättegod småspritsig äppeltiz från Roslagens musteri.

Igår hade vi sedan en bråd dag, med middagsbjudning för B:s familj plus en kompis. Vi bjöd på lammlägg som sjudit 3,5 timmar på spisen i en lag av vitt vin, buljong och grönsaker. Det här receptet, plus lite palsternacka, lagerblad och färsk timjan. Vi gjorde rödvinssåsen också, och serverade en potatiskaka med jordärtskocka och chevré till, samt lättkokta smör- och persiljeslungade morötter och sockerärtor. Inte ett enda foto har jag, p.g.a. fullt upp som värdinna.

Så det har inte heller blivit något bloggande, men liite bebisförberedelser har jag så klart sett till att klämma in, för att stilla mitt behov av att boa. Jag har tvättat lite bebislakan och necessären som ska med till förlossningen. Och fått mycket av det som den skulle innehålla (plus lite annat) levererat från Apotea.

f7a0542e-2899-48f1-b3d8-7eb6d7bf9bb1

Nya tandborstar och tandkräm att ha nedpackade.

Ny arganolja till mitt stackars hår, som nu dagligen bildar dreadlocks i underhåret av en kombination av barnets maniska pillande i det om nätterna, och att det ligger och skaver mot statiska vinterkläder varje dag.

Förlossningsbindor att ha när vi kommer hem, samt någon sorts kompresser som tydligen ska verka läkande för snippan efter förlossningen  (spännande!).

Tandborste och tandkräm att ha packat i H:s väska, plus ett par extra tandborstar för att kunna slänga ett par gamla utan att han blir vred.

En hel arsenal parfymfria produkter från Urtekram att ha i förlossningsnecessären, och sedan hemma. Schampo, balsam, duschcreme, ansiktscreme och deo.

Bad- och duschprodukter till H, som utöver att ha fått grönt ljus i Testfaktas undersökning, och alltså inte innehåller några farliga eller allergena ämnen, dessutom kostaren bråkdel av de ”fina” produkterna från Burt’s Bees, som nu åkt i soptunnan!

En parfymfri babyolja till Knyttet blev det också, samt att jag kompletterade med en parfymfri bodylotion när vi handlade igår.

Boken ”Ja, jag har mens, hurså?” av Clara Henry fick jag gratis på köpet. Kanon att spara till Knyttet om hen är en tjej! (Ja, H eller ett pojkknytte kan såklart också ha nytta av informationen, men nog inte lika mycket som en flicka.) Jag hörde Clara Henrys sommarprat häromåret, och är så glad att hon och andra frispråkiga unga tjejer (som Sara Larsson), tar plats i det offentliga i feministiska frågor. De gör mig hoppfull för framtida generationer! Jag ska såklart läsa boken själv också, även om den bristfälliga undervisningen om mens, som även drabbade mig som ung, numera läkts av 25 års förstahandserfarenhet.

Necessären till BB-väskan blir nog färdig idag. I klädväg väntar jag på några amningstoppar som jag beställt från H&M. Knyttets kläder är tvättade, men filt(ar), amningskudde och babynest återstår att tvätta. Väskan med mina och Knyttets kläder samt necessären tänker jag hålla nära mig. B får ha sin egen väska samt väskan med babynest, amningskudde, filtar och det mesta i dryck- och godisväg liggande i bilen. Vi vet ju inte om det blir han som kör in mig eller om han ansluter från jobbet inne i storstan.

Det blir sannolikt morfar som får ta hand om H när det är dags. Farmor ska tydligen resa bort 3-10/12… (Fin tajming!) Det komplicerar ju lite, eftersom morfar också är den första kandidaten till att skjutsa in mig till förlossningen om B är på jobbet. Vi måste också se till att morfar har en vettig bilstol, för jag vill då rakt inte att H ska åka motorväg till DS i morfars bakåtvända bältesstol, om han måste med på färden in, eller när det är dags att besöka syskonet. B har sagt till morfar om stolen, men han har inte skaffat någon annan på flera månader nu, så jag får väl köpa en själv och lämna till honom…

Kontorspremiären

Kontorspremiären

Nu sitter jag vid mitt skrivbord i mitt alldeles nya kontor. Mitt första egna kontor under mitt drygt tioåriga yrkesliv, faktiskt.

img_1681

Ännu återstår mycket att göra, men kontoret är i vart fall invigt och hyfsat arbetsklart. Efter tio år i olika konstellationer av kontorslandskap och delat utrymme är det en fantastisk känsla att kunna stänga dörren om mig och veta att jag nu kan jobba med vad jag vill, när jag vill. Jag kan prata i telefon utan att behöva ta hänsyn till om någon annan pratar i telefon just nu, jobba med koncentrationskrävande uppgifter även om min kollega pratar i telefon, och lockas inte av att sitta och småprata genom skärmväggen.

Min erfarenhet av kontorslandskap och delade kontor är helt igenom negativ. I vart fall i min yrkesroll, där jag behöver kunna såväl koncentrera mig för att utföra arbetsuppgifter på datorn eller läsa in stora mängder information, och kunna prata i telefon och ta emot besökare utan att bli störd. Jag vet inte hur många timmar av mitt yrkesliv som slösats bort på ingenting eftersom det varit för stökigt omkring för att göra det som borde göras. Den krypande inre stressen när jag suttit och haft massor att göra, men inte kunnat få tillräckligt lugn för att göra det. Den totala mentala utmattningen efter att ha suttit och lyssnat på andras ovidkommande pladder en hel dag. Nej, aldrig mer igen kommer jag att arbeta på något annat ställe än ett eget kontor!

Igår försökte jag mest vila upp mig hemma, i den mån det går med en tvååring att hålla koll på. B var upptagen med att skruva upp hyllor nere i sin ”man cave”, som han desperat försöker färdigställa innan helgen, då han kommer att vara ensam hemma.

Jag fick stå en hel del vid spisen också. Först stekte jag pannkakor till lunch, och sedan blev det gryta till middag. Jag svor lite över B, som var den som handlat ingredienser till det hela. Det började med att han hade en slatt vin över från i fredags. Så han tänkte köttgryta. Sedan köpte han ett stycke märgpipa. Och rökt sidfläsk. Och champinjoner. Och steklök. Tänkte sig en ”enkel” boeuf bourguignon. Och sedan lades matlagningen över på mig.

Jag körde förvisso ett ”enkelt” recept på denna gryta, som jag hittat här. Men enkelt är ju ganska relativt när det ska ansas, tärnas och stekas kött. Ansas, strimlas och brynas fläsk. Skalas och hackas och fräsas lök och morot. Rensas och brynas svamp. Skalas och brynas och ugnsbakas steklök.  Inte direkt bara att slänga ner allt i grytan och låta den puttra, om en säger så… Resultatet blev dock kanonbra, tyckte både jag och B.

img_1682

Barnet däremot smakade någon tugga, sköt bort tallriken och tyckte ”Lecklit! Bläää!”. Jaha, men tack då… Så vi fick kasta i oss den omsorgsfullt lagade söndagsmiddagen, eftersom det sällan finns utrymme för matro efter att unge herrn deklarerat att han är färdig.

Jag vet inte hur vi ska få ungen att tycka om annat än köpeköttbullar, falukorv, fiskpinnar, köttfärssås, pasta, ris och pannkakor. Jag som i min enfald trodde att han skulle börja tycka om den mat vi normalt sett äter, bara han exponerades för den tidigt. Men nej då, så enkelt var det inte, visade det sig. Han vill bara ha klassisk ”barnmat” så som den såg ut när en själv var barn. Kanske fick han för mycket intetsägande burkmat som liten? Det blev ju ändå rätt mycket sådan i jämförelse med hur ofta vi orkade göra egna puréer. Men han fick alltid smaka av vår mat också.

Middagstips: Röding med trattkantareller och färskost

Middagstips: Röding med trattkantareller och färskost

Vi åt så himlans gott häromdagen att jag bara är tvungen att dela med mig. Från ett recept jag tror är urklippt från ICA:s medlemstidning, lite justerat som vanligt.

Finmat att bjuda på, som samtidigt är både snabb- och lättlagad.

Röding med trattkantareller och färskost

Ingredienser, 4 personer

  • Rödingfilé, ca 150 g per person, så ungeför 4 små eller 2 stora filéer. (Vi använde 2 stora som vi delade på mitten)
  • 200 g färska kantareller (Trattisar kändes som det enda rätta, de smakar ju så mycket mer, men jag tror vi kör lite mer nästa gång, minst 3-400 g)
  • 200 g naturell färskost
  • Smör
  • Färskriven pepparrot (mängd beroende på styrka)
  • Hackad dill
  • Salt och peppar

Gör så här:

  1. Sätt ugnen på 175 grader. Förväll svampen (rensad och halverad/kvartad på längden) på medelvärme utan fett i pannan tills den mjuknat och vätskat av sig det mesta. (Tillsätt lite vatten om svampen skulle vara lite åt det torra hållet och vätska sig dåligt.)
  2. Ta hälften av svampen ur pannan och finhacka den. Låt resten ligga kvar i pannan, dratta i en klick smör och höj värmen. Salta och peppra.
  3. Blanda den hackade svampen med färskosten. Salta och peppra. Bred ut över fisken, som lagts i smord ugnsform med skinnet nedåt och saltats och pepprats. Skjuts in i ugnen!
  4. Tillaga fisken ca 15-20 min (kolla till den, överstekt torr fisk gör ingen glad!) och stek den kvarvarande svampen till önskad grad (jag gillar mina trattisar som ett halvknaprigt virrvarr på fisken!)
  5. Ta ut fisken och garnera (med fördel direkt på tallriken) med riven pepparrot, hackad dill och stekt svamp.
  6. Ät och njut! Vi serverade med potatismos (potäter/smör/grädde/salt/vitpeppar/muskot handstompat, tänkte spetsa det med lite jordärtsskocka, men glömde det) och lättkokta grönsaker i form av späda knippmorötter i bitar med sockerärtor, slungade i smör och finhackad persilja.

Detta var riktigt, riktigt gott, och kommer med i vår ”Husets bästa” redan efter första provlagningen!

Mamman-och-barnet-lördag

Mamman-och-barnet-lördag

Idag försvann B in mot Stockholm och öl- och whiskymässan redan efter frukost, så jag och H har haft en riktig heldag tillsammans. Det har varit så mysigt, och faktiskt nästan helt konfliktfritt. Inte det vanligaste nu för tiden, när hans vokabulär tycks bestå enbart av ”Nej!” och ”Hävv!” (själv).

Hela förmiddagen spenderades i soffan, medan H netflixade ”Lilla spöket Laban”, ”Mumintrollen”, ”Chuck och vänner”, ”Lilla röda traktorn” och någon film om en brandbil/brandman. Han vaknade redan vid 7.30 på morgonen, och det är någon timme tidigare än vanligt, så han var loj och sömnig och ville bara sitta och titta på tv och snutta på en napp. Jag satt bredvid i soffan och fick dricka kaffe, gosa med lillemannen och prata i telefon samtidigt. Vid lunchtid gick jag ner och lade honom på sängen, och sedan sov han middag i en dryg timme.

På eftermiddagen tittade H på mer teve medan jag lagade en sen lunch. Det blev en gammal favorit, kycklingbollar med stekt halloumi och tomatsallad. Receptet är från en gammal bok med GI-recept, från när det begav sig, och har hängt kvar som ett av våra vanligaste vardagsrecept. It goes a little something like this:

76286cd6-8f78-48d4-bbb1-63e79677c3de

Hacka en näve basilika, en vitlöksklyfta och några soltorkade tomater. Blanda ner i en bunke med ett halvkilo kycklingfärs och en liten skvätt grädde. Riv ner lite parmesan och kör i lite salt och svartpeppar. Rulla till stora köttbullar och stek i smör tills de fått fin färg och är genomstekta. Stek skivad halloumi gyllene i olivolja i en annan stekpanna under tiden. Servera med hackade blandade tomater och ruccola, som toppas med lite blandade frön från skafferiet. Vi hade köpt detta för att äta tidigare i veckan, så ruccola blev jag utan idag, för den luktade sumpigt.

Sedan gick vi ut, och H fick öva på att åka på den kombinerade balans-/och sparkcykeln som han fick av våra vänner och resekamrater tidigare i somras.

5254106a-1443-4dcc-ab5b-74b0cc0663fa

Sedan skulle vi baka bullar, vilket jag lovat H sedan länge, och som han sett fram emot och tjatat om hela dagen. Väl igång ville han dock hellre gå tillbaka till teven. Men vi har ju varit utan teve så länge att jag antar (och hoppas) att det mest är nyhetens behag som gör att han helst av allt sitter i soffan och glor på dumburken hela dagen. Det, och att han faktiskt varit lite loj generellt idag. VAB-dags snart, kanske?

Men vi har haft det mysigt idag, kramats och gosat mycket (jag har såklart suttit med honom vid teven långa stunder också), och inte haft några större konflikter om något.

Bullarna blev förresten väldigt lyckade. Jag har faktiskt inget ”go-to-recept” när det gäller kanelbullar. Idag passade jag på att prova ett recept från bakingbabies.se, en av mina favoritbloggar. Det var första gången jag bakade bullar med kall degvätska och osmält smör. Först undrade jag hur i allsindar det skulle bli en deg av det där lösa kladdet jag hade i bunken, men efter närmare 10 minuters knådande (har ingen assistent, så jag körde för hand) hade något ändå hänt, och degen såg riktigt lovande ut. Efter jäsningen var degen stor och pösig och alldeles blank och sammetslen, och var en ren fröjd att kavla ut. Det kunde inte bli annat än bra!

Nu sover telningen, jag har slumrat en stund i soffan, och katten har fått sin kvällsmedicin. Dag fem av sju på kortisonkuren (sedan blir det nedtrappning), och tyvärr ingen skillnad ännu. Han går i hallen släpper små lösa skvättar bajs, ibland helt vattniga med lite blod i, och annars ljust, halvrinnande klet. Idag har han varit inne nästan hela dagen, och jag har torkat upp efter honom fem gånger exklusive saneringen efter natten. Dietmaten med tillagt bulkmedel gillar han inte, så jag kan vara glad om han får i sig några tuggor av det då och då under dagen. Han vill ha de andra katternas mat, och det går ju inte heller att helt hålla honom ifrån den.

Det börjar se mörkt ut för min lilla Tjockis. Och det är så obehagligt att gosa med honom nu när han inte alls är bjässen med den tjocka pälsen längre, utan bara skinn och ben. Matt päls och vassa knotor. F-n, ska jag behöva ta det där slutliga beslutet nu igen, bara tre år efter Trixie? Han är ju ”bara” 11 år…

Klockan är ett, och jag ska försöka vänta ut min karl en stund till. Killgänget skulle köra en bastukväll hemma hos den ena av dem efter mässan. (Jag sitter alltså inte och vaktar på min mans hemkomst, men han tog ingen nyckel med sig, och jag vill ogärna bli väckt bara en stund efter att jag somnat.) En bastukväll bara ett par månader in i vår relation slutade dock enormt blött, så en vet aldrig vilket skick han kommer hem i.

Den där kvällen för åtta år sedan, innan vi bodde ihop, skulle han ha kommit hem till mig efter en bastukväll som inte skulle bli så sen. Jag hade förberett en liten vickning för oss två, med färska räkor, baguette, grönsaksstavar, chips och dipp. Han dröjde och dröjde. Halv två på natten stod någon och krafsade på min dörr. Jag öppnade, och där stod min rätt nyblivna pojkvän i porten, iförd en badrock och med sina kläder i ett knyte i handen. (Tänk att det ändå var han som blev far till mina barn?)

När taxin hade plockat upp honom utanför kompisens hus hade chauffören fällt de numera bevingade orden: ”Aftonklänningen på, ser jag.”

Hmm. Borde kanske dra iväg ett mess och se om han tänker komma hem, eller om jag kan gå och sova utan att behöva vakna för att släppa in honom?

Nattinatt!

Mysig lördag

Mysig lördag

Lördagen närmar sig sitt slut, och vi har nog inte fått ett skvatt nytta gjord idag, när jag tänker efter.

Äpplen ligger i drivor under träden, som fortfarande inte beskurits, och vi har inte ens hunnit tänka på vad vi egentligen måste få gjort inför resan. (Städningen av huset är också mycket eftersatt.) Om en vecka har vi rullat på båten i Malmö, och är på väg ut i äventyret. Men just idag känns det okej ändå.

Jag vaknade vid åttasnåret och lekte med telefonen och tittade på min sovande familj. Knyttet småsparkade litegrann i magen, och jag kände mig utvilad. Vid nio vaknade H, och det blev stort kramkalas. Morgongosiga tvååringar borde skrivas ut på recept till sönderstressade och trasiga människor. Det finns inget mer helande för själen.

image

Vi hade inte orkat handla i fredags, så frukost på byn var påkallat. H är alltid lika förtjust över att ”åka magn” till helgen, efter en vecka av ”åka pappas bil”. Så vi tog oss ner, och åt kanske årets sista frukost på favvocaféets uteservering. H fick en helt egen kanelbulle till ”efterrätt” och var såå nöjd. Fast han snodde ju åt sig en del av min kladdkaka också…

Sedan tog vi det lugnt hemma, efter att ha gått hem från centrum i ett skyfall. Trädgården fick vänta, för det var för blött. Vi åkte i vart fall iväg och handlade mat för veckan som kommer.

Middagen blev enkel men god. Hasselbackspotatis, fläskfilé med senap- och grönpepparsås och en grönsallad.

Nu sover barnet, och vi borde närsomhelst ha en tv-uppkoppling igång. För första gången sedan vi flyttade ihop för sex år sedan kommer vi att ha ”riktig” tv, med tv-kanaler och allt. Har nöjt oss med Netflix och Svt-streaming via mobilen/plattan, och har inte haft ens det det senaste halvåret. Vi har laddat upp med smågodis och ska frossa i underhållning i en hel timme eller så tills vi däckar.

Tyvärr var vår promenad till stan och vår handlingstur präglad av rätt stor smärta för min del. Från ena sidans baksida av höften strålade smärta ut vid varje steg, så att jag haltade, och det var nästan så benet vek sig ibland. Fan också, jag vill inte känna mig så här svag! Det är ju hela tre månader kvar av graviditeten, jag vill INTE vara halvt invalid hela den tiden! Och tänk om det bara blir värre?

Snacka om två helt olika graviditeter: med H mådde jag bra i kroppen nästan hela vägen fram till förlossning, men mådde illa och hade dålig aptit nästan hela tiden också. Denna gång försvann illamåendet och mataversionerna nästan direkt, men min kropp sviker med smärtor, otymplighet och inkontinens.  Lilla knytt, hur ska jag orka bära dig i tre månader till?