Snor, snor och total inkompetens

Snor, snor och total inkompetens

Jag och H har snorat i kapp det senaste dygnet. Min näsa är helt röd och öm, och slutar inte rinna.

Igår kväll lyckades jag hålla mig vaken medan jag nattade, och fick faktiskt ett par timmar helt oavbruten ensamtid med en bok efteråt. Jag lyckades läsa klart Fredrik Backmans ”Min mormor hälsar och säger förlåt”, som jag haft liggande påbörjad sedan någon gång i somras eller så.

Han har en helt magisk begåvning med orden, den där Backman. Orden, och betraktelserna av människor och deras små och stora egenheter. Jag läste ofta hans blogg på – var det Café?  – när det begav sig, och älskade ”En man som heter Ove” också.

Om någon missade det så publicerade han också en helt makalöst vacker novell på sin hemsida i somras, med titeln ”Och varje morgon blir vägen hem längre och längre”. Oläst i bokhyllan har jag ”Britt-Marie was here”, som jag ser fram emot storligen efter att redan ha stiftat bekantskap med Britt-Marie i ”Min mormor hälsar…”.

Hur som haver så fick jag läsa i fred i nästan tre timmar innan jag blev klar, insåg att klockan var nästan 01, och genast föll i sömn bredvid den lilla snusande pojken i sängen. Han sov sedan ända till 08, med ett kort uppvak vid 05, med ett krav på ”dudduh!” som jag skickligt parerade med: ”Neej, inte tutte nu. Tutte sen”, försåg honom vatten och såg honom somna om. WIN! Jag själv däremot var i princip vaken från 05, eftersom jag producerade sådana kopiösa mängder snor att jag var tvungen att snyta mig var femte minut. Klockan 07 gick jag upp, och fick alltså en hel timme i godan ro innan H vaknade.

Jag spenderade den med att göra ett graviditetstest. Hade av misstag köpt ett 2-pack med ClearBlues digitala variant där vid nyår när min menscykel ballade ur, och tänkte nu att det var ju lägligt. Så jag kissade på stickan, lade testet på handfatet och såg det lilla timglaset börja snurra med växande nervositet. Men det kom inget resultat, utan bara en pil som hänvisade till en boksymbol. Fel på testet. För mycket kiss, för lite kiss, för kort tid, för lång tid, vem vet? Något svar fick jag i alla fall inte.

Skam den som ger sig, tänkte jag, och tog en promenad till närmsta apotek framåt lunch. Köpte ett ”vanligt” ClearBlue, ett sånt där det blir ett plus eller minus i en ruta, och ett kontrollstreck i den andra. Ändrade taktik och kissade i en mugg, och höll ner testets sticka i de fem sekunderna jag skulle. Lade ifrån mig testet. En mycket svag, knappt skönjbar, blå rand dök upp i huvudrutan. Och där stannade det hela. Kontrollstrecket dök aldrig upp. Testet ogiltigt. SUCK!

Så jag svävar fortfarande i ovisshet om huruvida min menscykel bara gjort ytterligare ett skutt, precis som kring nyår (då jag dock hade en förklaring till det hela i form av nästintill helamning av H när han var sjuk), eller om det skulle kunna vara så att vi väntar tillökning igen. Hur lyckas man ens misslyckas med två gravtest på raken? Jag har aldrig misslyckats med ett endaste tidigare. Klantarsle!

Jag känner mig inte gravid. Men minns så klart inte hur pass gravid jag kände mig när jag testade positivt med H. (Så synd att jag inte hade bloggen då!) Det var när mensen var ungefär en vecka sen, så tidsmässigt ungefär detsamma. Jag minns att jag hade svullna och ömma bröst långt innan mensen var sen. Det har jag inte alls haft nu. Jag minns att jag hade konstiga temperaturfenomen i kroppen med frossa, svettningar och hettande partier på huden som kom och gick, samt lite lätt illamående som också kom och gick. Jag minns lakritssmaken på läpparna. Check på allt detta, men det är saker som kan dyka upp när jag inte varit gravid också. PMS:en blir jävligare och jävligare ju äldre jag blir, och PMS-illamående har blivit ett mer eller mindre stående inslag de senaste åren, liksom svettningar. Och frossa och hetta i huden kan ju dyka upp på grund av sjukdom också.

Å ena sidan har min mens bara någonsin varit mer än ett par dagar försenad när jag varit gravid. Förutom den där gången vid nyår då. Men å andra sidan sen har ju mensen inte blivit 100 % regelbunden efter att jag varit gravid och fött barn, så jag vet helt enkelt inte.

Nåväl, det är väl bara att köpa ytterligare ett test imorgon och hoppas på att det blir tredje gången gillt. Der är ju som det är alldeles oavsett.

Vi har haft det bra annars, jag och H, och har båda varit på gott humör. Jag hann också städa sovrummet innan läggdags igår, så liite nytta har jag gjort trots snorfel.

Orden börjar komma nu. Utan att vi ens märkt det kan han plötsligt säga ”bahzz” (bajs), ”mahzz” (majs), ”juhzh”(juice), buhzh”(buss) ”blll” (bil/boll), ”ghzh” (gris) och ”plleh”(äpple). Så himla kul!

 

Älskar min unge! Och ingen mens.

Älskar min unge! Och ingen mens.

Jag har verkligen drabbats av någon sorts nyförälskelse i min son de senaste dagarna. Allt han gör är bara så himlans gulligt. Jag älskar hur han går att kommunicera med mer och mer för var dag som går, det nästan konstanta busglittret i hans ögon, och sättet hela han bara lyser upp när han ser mig.

I eftermiddags hade jag förskolehämtning, och möttes av det gladaste av små glada bustroll ute på gården, där han stolt förevisade den lilla sparkbilen (heter det så, när det inte är en trampbil utan en som barnet måste skjutsa fram med fötterna…?) som han hittat i förrådet. Mah-Mah! Mah-Mah! Mah-Mah! proklamerade han glatt efter att han fått syn på mig, och mitt hjärta smälte som en isglass i varmaste juli.

Vi handlade och tittade på tåg, som vanligt. Glad som en lärka var han hela hemvägen, och visste minsann vart vi skulle för att se tågen.IMG_1367

Nu har vi kört länge med cityhjulen på Mountain Buggyn, enbart för att jag inte orkat pumpa de stora terränghjulen. Måste komma ihåg att göra det, för det är SÅ mycket roligare att rulla den med större hjul. Våren till ära har jag också packat undan 7 A.M. Enfant-åkpåsen, och kör på en Lodger Bunker fleeceåkpåse som jag köpt på Tradera.

Väl hemma fiskade H genast upp det lilla nätet med Babybel-ostar ur varukorgen, och satte sig till bords och krävde ”Toh!”. Vi smaskade i oss de små ostarna till mellis, precis som vi brukar. Sedan ville H leka med sin stapelgubbe från Brio som mormor hade med sig till påsk, titta på ”I drömmarnas trädgård” och höra mig läsa ”Max blöja”. Samtidigt. Jag vet inte var han får all energi ifrån, men han är inte still en sekund, och har typ noll koncentrationsförmåga.

Efter ett besök på pottan (dock utan resultat) busade han runt i badrummet, satte sig i badbaljan och lekte tittut mellan skötbordets ben. Och jag satt på golvet och grät en skvätt över hur fin han är. Måtte inget ont någonsin hända honom!

Och vad ska en tro om detta då?

IMG_1371

Tre dagar är dessutom en efterhandskonstruktion ifrån appens sida. Beräknad startdag var egentligen i fredags. Och då kom det typ två droppar blod. Samma sak i lördags, då appen hade justerat sig och tyckte att det var startdagen. I söndags fanns inte en antydan till blod, och appen försökte för tredje dagen i rad med att ”Your next cycle is about to begin”, för att sedan i måndags ha givit upp och meddelat att ”Your next cycle seems to be late”, med minusräkning av dagarna.

Dag 33 i cykeln idag. Normalt är typ 28 dagar, men efter graviditeten med H har det hänt några gånger att det blivit 31 dagar, även om det mest var när jag ammade. Förutom den sjukt-barn-konstant-på-tutten-i-en-vecka-relaterade 39-dagarscykeln över jul har det bara varit 25- till 29-dagarscykler sedan sommaren, då jag hade tre 31-dagarscykler på raken efter en 26- och en 27-dagarscykel, som var de första efter mensens återkomst förra våren.

Jag mår i princip som vanligt, även om jag hade en del mysko kroppsliga fenomen tidigare i månaden, med frossa, blossande kinder, stekheta bröst, insidor av lår, orolig sömn och nattsvettningar. De senaste dagarna har dock två fenomen jag inte alls känt av sedan jag faktiskt var gravid dykt upp; mina läppar smakar lakrits (trots att jag inte ätit det), och jag får plötsliga hugg i ligamenten när jag nyser eller reser mig upp från sittande. Däremot är brösten varken svullna eller ömma. Jag vet inte vad jag ska tro, men avvaktar några dagar till innan jag tar ett test…

Måndag, fast tisdag

Måndag, fast tisdag

Så var det dags för en ny arbetsvecka igen, och dagen har varit en typisk måndag, då inget vettigt blir gjort på kontoret utöver att ringa av samtal och svara av mejl som inkommit under långhelgen. Och att det sen egentligen är tisdag har gjort förvirringen stor.

Igår var B iväg på en social plikt i form av en öppet hus-tillställning hos en släkting som fyllde jämnt. I nästan åtta timmar var han borta, vilket gjorde mig arg som ett bi när han kom hem efter klockan sju på kvällen. I mitt huvud hade fyra timmar inklusive restid varit alldeles tillräckligt, för det var väl mest bara ett pliktskyldigt deltagande, och inte ett NÖJE han skulle iväg på? Tyckte hon som haft hand om telningen två dagar i rad, efter att fadersenheten dagen innan hade varit ute på ett sanktionerat nöje i form av rockkonsert. Dessa tankar hade jag tydligen inte riktigt förmedlat, för B ställde sig helt frågande till min surma.

Två dagar med huvudansvar för barnet, och då  jag dessutom varit den som gått upp vid sex-sjuish båda morgnarna för att roa sagda barn. Det räckte för att jag skulle gå helt bananas. Ingen mens heller, så jag vet inte om det är PMS-hormoner som spökar. Eller något annat? Gosh, jag måste nog ta ett test om inget mer händer på blödarfronten inom de närmsta dagarna. Dag 32 i menscykeln idag, och nästan ingen amning alls att skylla på denna gång. H vaknar fortfarande någon gång per natt, sätter sig upp och gastar ”duhduh” och drar i mina kläder, men brukar gå att lirka bort efter en kort stunds snuttande och erbjudande om vatten/napp/sova kudden istället.

Nu är jag på väg hemåt, och längtar ihjäl mig efter den kommande flytten. Som dessutom skjutits fram tre dagar helt i onödan på grund av att B och svärmor gaddat ihop sig. Vi får tillträde fredagen den 27/5. Bara att åka och skriva under papper och betala en hiskelig summa pengar (eller ja, det är ju mest banken som betalar, men ändå) få nycklarna på förmiddagen, och möta upp flyttlasset direkt efter, tyckte jag. Men NEJDÅ. Svärmor tyckte det var för bökigt och stressigt, och fick med sig B, som är totalt uppstressad över hela konceptet att flytta, så nu går flyttlasset först på måndagen.

Och nyttan med detta skulle vara? Att vi slipper ha möte på banken, ta emot flyttlass och hämta H kl 16 samma dag. Och istället  ”få helgen på oss” att kolla städning (vem bryr sig egentligen om det när en ändå ska komma med ett flyttlass?), planera (vi vet redan vad som ska stå var) och flytta över det viktigaste (typ skafferiets innehåll, enligt svärmor?) med bil. Hur detta skulle vara smidigare än att möta upp en flyttbil där vi sett till att det viktigaste markerats och kommit på plats på fredagen övergår mitt förstånd. Säng, matbord och en weekendväska var med ombyten och tandborste är ju allt en egentligen behöver första natten, och då har en ju istället hela helgen på plats att packa upp ytterligare. Och slipper helt ta ledigt från jobbet utöver fredagen! Och färdigmat ur kartong är väl helt okej i ett par dagar? En låda med några köksgrejor, tvål och dasspapper är väl inte heller omöjligt att packa upp första dagen? Nota bene att vi faktiskt ska anlita en flyttfirma. Men det är ju SÅ MYCKET SMIDIGARE att själva åka x gånger med bilen under en helg OCKSÅ istället för att allt kommer med flyttbilen på fredagen. Eller?

Jaja. Jag älskar B:s familj som de är, men det här med att krångla till saker som inte behöver vara krångliga är de världsmästare på, allihopa. Sålunda överröstad får jag spendera en helg i flyttkaos i huset vi lämnar, istället för att börja boa i det nya. Själv älskar jag att flytta. Flytta in vill säga. Flytta ut är tråkigare, och nu får jag en vacker majhelg med det senare snarare än det förra. Och H ska ju likväl antingen lämnas/hämtas på förskolan eller lämpas av på släkting måndag och tisdag också…Men jag är inte bitter 😉

 

 

Påskcirkusen

Påskcirkusen

Puh! Då var påsken i princip över för denna gång, tack och lov! Vi har, precis som under alla andra storhelger, fått kuska runt för att alla mor- och farföräldrarna ska få sin beskärda del av H och oss.

På påskafton tog vi tåget ut till farmor, och hade mormor i släptåg. Där vankades påsklunch med alla farbröderna. Först skulle det letas ägg förstås. Även H fick ett påskägg, mest fyllt med påskskum, vilket var omåttligt populärt. Hans stoppade hela munnen full och kom sedan och sträckte fram sitt ägg i förhoppning om påfyllning. Sedan satte vi oss till bords. Efter att ha ätit sill, ägg och gravlax tills det sprutade ut öronen på oss for vi hemåt under relativt tidig kväll. Men innan dess hade H invigt pottan hemma hos farmor med att göra både det ena och det andra. Han sprang runt och ropade ”bahzzz” tills han fick sitta på pottan. Sedan var han vaken hela vägen hem och fick äntligen uppleva lite av tågresan.

IMG_1309

Idag for jag, H och mormor med bussen till morfar och tant G (min pappas fru), där även morbröderna, gammelfarbror A med fru samt mina yngsta kusiner dök upp för middag. Snittar följt av lammgryta trakterades vi, och H var i sitt esse och sprang mest runt och spelade pajas med en hatt som morfar köpt med som souvenir från Madeira. Jag är väldigt glad att vara en del av en ”lycklig” skilsmässofamilj där det inte är konstigt alls att min mamma följer med hem till pappa med fru under storhelgerna. Sen kväll var vi åter hemma, och imorgon är det dags för mormor att åka hem, och för oss att försöka komma tillbaka i vanliga rutiner (och kanske börja sortera saker inför flytten). Förutom att B ska iväg på öppet hus som en släkting till hans mamma håller med anledning av sin 60-årsdag då… Jag och H stannar hemma med undanflykten att han är lite snorig och att det rent allmänt är lite svårt att ha med honom i sådana sammanhang just nu.

IMG_1312

B stolpade nyss in, rödmosig och glad i hatten. Men trött, för han kröp genast uppför trappen och gick till sängs. Han har varit på konsert, och till synes haft rätt kul.

Jaja, jag ska väl själv gå och knyta mig också. Får se om mensen drar igång över natten, det är hög tid för den nu. Den skulle ha börjat i förrgår, men det kom bara ett par droppar blod. Samma sak igår, och inte en droppe idag. Men, men, den har ju inte direkt varit hundra procent regelbunden sedan H föddes, så det är nog inget annat än en liten försening. PMS:ig som som tusan är jag i alla fall i humöret – fräser och snäser åt både B och mamma för allt och inget.

Fruktstund och sashimisallad

Fruktstund och sashimisallad

image

När jag kom hem ikväll möttes jag i hallen av mina killar, lekandes med en boll och en leksaksbil omvartannat. Jag fick ett stort smil och en kram av min lilleskrot, och sedan lekte vi tillsammans alla tre. H sprang även och hämtade ett äpple i köket som han entusiastiskt matade sina föräldrar med.

Vi hittade en massa kul på frukt- och gröntavdelningen igår. Utöver de helt vanliga svenska Ingrid Marie-äpplena kom vi hem med citronplommon, en jätteavokado och en ugly. Så idag hade vi en gemensam fruktstund innan H skulle sova. Han har ätit dåligt med (lagad) mat till middagarna på sistone (men förskolan har rapporterat att de ibland får stoppa honom efter den tredje portionen på lunchen), så han hade fått lite gröt till kvällsmat innan jag kom hem, och sen fick han gå till sängs innan jag och B åt vår middag. Men först åt vi frukt tillsammans alla tre.

Citronplommonen var nog lite omogna, för de var lite sura och beska, men Uglyn! Vilken fantastisk frukt, varför har jag aldrig ätit den förut? Ny favorit tillsammans med mango och nashipäron, som är de frukter jag gillar bäst annars. Jag har alltid önskat mig en frukt som smakar som kvittenfrukt luktar, och det här var faktiskt lite åt det hållet. H gillade både citronplommon och ugly.

Middagen blev en sashimisallad inspirerad av det här receptet. Typ. Vi hade ingen sambal oelek, men ville gärna ha wasabi, så vi tog det istället i dressingen. Vi hade också slut på färsk ingefära, så det fick bli pulver. Det blev gott, men inte riktigt en fullpoängare, så jag har utsett sashimisalladen till nästa rätt jag ska arbeta fram en ”husets” av. Vi tycker ju mycket om salmalax.

Jätteavokadon, som vi använde till salladen, var tyvärr rätt smaklös jämfört med de små brunsvarta vanliga avokadorna. Synd, för med hänsyn till mängden fruktkött var den ett kap för 35 kr. Till rätter som denna, där avokadon ska vara en bärande del, fungerade den alltså inte något vidare. Men den är nog praktisk om en ska göra guacamole, eftersom den motsvarade minst fyra vanliga alligatorpäron. Som Jonas Cramby skriver i Texmex från grunden: ”Det går nämligen inte att göra för mycket guacamole. Det har aldrig hänt.” Så, så sant.

Nämnda bok var ett av två fynd jag gjorde på Ica häromdagen. Tydligen har det börjat släppas populära kokböcker i en pocketliknande variant, mindre och med mjuk rygg. Och till en betydligt billigare peng än de stora skrytböckerna. För 129 kr styck hittade jag både Crambys bok och Lisa Lemkes Allt i en gryta. 

På bilden nedan syns böckerna med ett par andra random inköp. Den fina fruktskålen i mässingsfärgad metalltråd kostade 129 kr på Ica. Sedan ett paket bindor.

image

Hmm, den bilden passade kanske inte i sammanhanget, men jag har i evigheters evighet tjatat om att bindor kommer i för små förpackningar. Det är ju en typisk sak en vill köpa i bulk för att alltid ha hemma, men förpackningarna innehåller… vadå, 16 stycken eller så? Ibland finns dubbelpack om en har tur. Men idag på Apoteket hittade jag det plötsligt: menstruationens heliga graal – ett hundrapack ultratunna bindor!  Nu var de VERKLIGEN ultratunna (tänk stora trosskydd med vingar), så det ska bli spännande att se om de håller måttet. De ska enligt förpackningen klara fyra mensdroppar på en sexdroppig skala. Och mer än så brukar jag inte ha längre. Jag blöder mycket mindre rikligt nu än vad jag gjorde pre-barnafödande, och har äntligen kunnat köpa tamponger i 100-pack också. Det kunde jag aldrig förr, när inte ens gröna OB räckte till…

Ja, det var det. Lite frukt, rå fisk, kokböcker och mensskydd. Så kul kan en ha det på en måndagskväll… (Haha, inlägget kommer att taggas med ”middagstips” och ”mens”)

Äntligen mens!

Äntligen mens!

Jomenvisst, nu är den här, min gamle vän! När graviditet väl var helt uteslutet blev väntan riktigt seg, men på dag 40 dök Fröken Röd upp, och har sällan varit så efterlängtad. Då är förhoppningsvis allt tillbaka till det normala igen.

Och när en har mens får en baka kaka. Det är sen gammalt. Jag testade ett nytt recept jag hittat på Pinterest – Banana Blondies. Smeten med brynt smör, rårörsocker, vanilj och banan var så vansinnigt smarrig att själva kakan blev lite av en besvikelse. Frostingen blev mest bara söt, tycker jag.  Jag tror dock att jag borde ha använt ljust muscovadosocker när receptet sa ”light brown sugar”. Jag hade inget hemma, och körde på Saltå kvarns rårörsocker istället. Jag har för mig att muscovado smakar lite mer. Sen var det ett amerikanskt recept, så det blev – inte oväntat –helt sjukt sött. Äntligen fick jag också användning av min amerikanska måttsats med 1 cup, 1/2 cup, 1/3 cup och 1/4 cup, som jag köpte till mig själv i spontan julklapp när vi var på Clas Ohlson och letade julgransfot (förgäves). Det blir lite lättare att testa recept från Pinterest när en slipper konvertera mått hela tiden.

image

Vi fick lite fika medan gossen sov middag i alla fall! Han är annars helt sjövild just nu; klättrar på möbler och står och hoppar i fåtöljer och stolar. Humöret är väldigt ombytligt, och mammigheten total. När han vaknade från sin middagslur i soffan satt jag i en fåtölj med en katt i knät. Han gick genast upp och knuffade ner katten med bestämda rörelser.

Men han har verkligen börjat gå att kommunicera med på ett annat sätt nu. De senaste dagarna har han börjat berätta med tecken att saker är varma, och att skaka på huvudet för nej, och verkar faktiskt kunna förstå när vi frågar honom olika saker. Han säger pappa ofta, omväxlande ”baba” och ”papa”.

Vi var lata till middagen och testade ett halvfabrikat som överraskade riktigt positivt, ”Ångande goda” torskryggfiléer med citron- och persiljesmör från Findus, som tillagades i sin ångpåse i micron i 4 minuter. Perfekt tillagad torskrygg på 4 minuter, och inga konstigheter på ingredienslistan utom något emulgeringsmedel. Smöret var faktiskt smör, och priset helt okej på under 150 kr/kg. Hemgjort potatismos och kokt broccoli till gjorde måltiden komplett. De här kommer jag att fylla upp frysen med! Mest broccoli och bara lite pressad potatis till istället så blir det en hyfsat sund och god vardagsmiddag på under 20 minuter. Me like.

Just nu nattar B, och jag undrar om han inte somnat däruppe? Jag får nog gå upp och kolla. Eller så dricker jag upp resten av middagsvinet själv. 🙂

Frånvarande

Frånvarande

Plötsligt har flera dagar gått utan att jag skrivit här. Tiden och orken tryter, när lillen är så fortsatt mammig att jag knappt får vara ifred en sekund.

Jag är inte gravid. Tog ett test på nyårsaftons morgon för att vara säker, men rutan sa klart och tydligt ”Inte gravid”. Det trodde jag ju inte heller, men lite besviken blev jag ändå. Och samtidigt lättad.

Å ena sidan längtar jag efter att vara gravid igen. Längtar efter att få vara med om en till förlossning. Längtar efter att få vara i den där lilla bubblan med en ny bebis (även om jag fattar att det inte är lika fridfullt med ett storasyskon hemma). Tidsmässigt vore det bra med ett till barn så snart som möjligt. Klockan tickar…

Å andra sidan är jag rätt nere nu, både fysiskt och psykiskt. Ingenting har hänt med mina ambitioner för ett sundare liv med lite mindre övervikt, och någon sorts grundkondition och styrka. Jag har haft fullt sjå med att hålla näsan ovanför vattenytan alltsedan H föddes, och har inte kunnat prioritera en satsning på min egen hälsa. Tanken var ju att jag skulle få tid till det nu när han börjat på förskolan. Så ur det perspektivet blev jag lättad. Kanske en hälsosatsning under våren och en bebis i början av 2017 skulle vara bättre ändå? (Inte för att jag tar det för givet att vi ens kan få ett till barn.)

Så det var rätt kluvna känslor. Nu är mensen 10 dagar sen. Men det är väl som jag hade på känn att den plötsliga nästintill helamningen i början av december förmodligen sköt upp eller helt undanröjde månadens ägglossning, så det vete tusan hur cykeln blir nu.

Vi åkte hem från min mamma i onsdags, jag och H. Det blev en stökig tågresa som bestod av 50 % busig H som försökte klättra över till sätet bakom genom att kliva upp i fönstret alternativt peta personen på sätet framför i huvudet, och 50 % trött och gnällig H som blev arg när han inte fick göra det tidigare nämnda, och vägrade sova fast han var trött. 100 % skamsen mamma som kände sig som världens sämsta förälder där hon satt och sa ”Sssch! Nej! Sluta! Tyst! Nej, snälla! Sov nu! Snälla du! Sssch!” hela resan igenom.

Nyårsafton spenderades traditionenligt hos svärmor, med bubbel och hummer, smällkarameller och mjölleken, som jag förlorade för andra året i rad. Den går alltså ut på att svärmor ”bakar” en mjölkaka (alltså pressar mjöl i en kakform och lägger upp på en bricka), och lägger en guldring mitt på. Sedan ska alla i tur och ordning karva av en bit av kakan. Den som gör så att kakan rasar måste plocka upp ringen från fatet med munnen. Om svärmor känner sig elak öser hon omkring mjölet så att en måste leta efter ringen med munnen också. Det gjorde hon tack och lov inte i år.

image

Nyårsdagen och idag har vi bara slappat hemma. H är så mammig att jag inte ens får gå på toaletten ifred, och så svartsjuk att han kommer springande och knuffar bort sin pappa om han kramar mig. Konstigt nog struntar han nästan helt i mig när det finns andra som bryr sig om honom, som hemma hos svärmor eller mamma. Då är det bara vid läggdags han är mammig.

Han ammar fortfarande ganska mycket, och jag börjar misströsta om att vi kommer kunna få till ett harmoniskt och ömsesidigt amningsslut. Jag vill så gärna sluta snart, men vill verkligen inte bara ta det ifrån honom nu när han är så extremt förtjust i att amma. Varför envisades jag så med att jag skulle amma i minst ett år? Vid 8-10 månader hade jag lätt kunnat sluta, för då var han helt ointresserad dagtid, och ville bara snutta för att somna på kvällen. Eller, nej, jag är nöjd med att ha ammat över ettårsgränsen ändå. Men nu är han snart ettochetthalvt, och jag ser inget sluuut…

Julen. Äntligen slut. Och bilstolsdebacle.

Julen. Äntligen slut. Och bilstolsdebacle.

Nej, det blev ingen toppenjul för oss i år. Skönt att den är över. Skansenbesöket på annandagen var höjdpunkten.

Tredjedag jul bjöd på middag hemma hos min pappa, eller ja, pappa med fru bjöd på middag. Vi sladdade som vanligt in en kvart för sent, utan att ens ha hunnit köpa med en blomma. Och hade dessutom glömt att ta med en barnstol, bortskämda som vi är med att både mormor och farmor har skaffat stol till vårt lilla knytte. (Svärmor, som är välbeställd, men tämligen ”ekonomisk” i vissa avseenden, har lånat en Ikea-stol av bekanta. Den kostar ju ändå 130 kr. Eller 170 om en slår på stort och köper till brickan…) Måste säga till pappa att köpa en, för någon direkt matro blev det ju inte med en hal mask/tallrik fil i knät.

Vi fick med oss mamma hem på kvällen, som lillebror haft vårdnaden om under julhelgen. Planen var sedan att B skulle köra mig, barnet och mamma till Örebro, där jag och pojken skulle vara kvar ett par dagar, så att B kunde ha grabbkväll hemma. Vi tänkte komma iväg på förmiddagen, eftersom B skulle köra hela vägen tillbaka igen direkt. Jo, men tjena…

B skulle först installera den ”nya” bilstolen Maxi-Cosi Mobi i den numera lagade bilen. Det var bara ett drygt halvår sedan vi köpte stolen, och tre eller så månader sedan som H verkligen behövde byta upp sig från babyskyddet. Han har – nätt och jämnt – klarat höjden, d.v.s. huvudet sticker inte upp över stolskanten, men benen har varit för långa för stolen ett bra tag. Troligen är han och nosar på maxvikten 13 kg också, om han inte redan är där, och åldersrekommendationen är 0-12 månader. Nåväl, igår skulle det äntligen ske. Stolsbytet.

Och vad händer? Stolshelvetet är för stort för vår bil! Den gick ju in, men till och med jag på inte så resliga 163 cm tyckte det var trångt i framsätet med stolen bakom mig. Och det var bara framsätet (där vi har krockkudde) och höger bak som var rekommenderat för vår bil (BMW 5-serie). För att stolen skulle gå in fick den dessutom sitta lutad så att det egentliga bakåtlutande positionen var helt upprätt, och de övriga positionerna således framåtlutande. Det var dessutom rätt krångligt att installera den, med remmar som skulle sättas fast i framsätet (vår bil saknar golvkrokar, som hade underlättat) och ett otympligt stödben.

Dålig research av mamman! Jag hade tänkt att A) vi har en av de största kombibilarna på marknaden, och B) stolen är en av de populäraste modellerna på marknaden, och att  stolen kunde bli ett problem storleksmässigt fanns därmed inte i min föreställningsvärld. Men tydligen är just BMW-bilar problematiska, då storleken, skålningen och lutningen på baksätet ger ont om plats för en bakåtvänd bilstol. I framsätet skulle stolen kanske sitta något bättre, men vi vill dels inte behöva koppla ur krockkudden, och dels föredrar vi på långfärder att jag kan sitta bredvid barnet och underhålla/förse med mat och dryck/trösta/allmänt hålla koll, istället för att chauffören störs av barnet. Helst har vi också barnstolen på vänster sida, så att B slipper gå runt bilen för att kolla till H när de är ute och åker själva.

B var således arg som ett bi, och klockan var 15 innan vi kom iväg. Utan att ha ätit lunch. Ett stopp på Chop Chop i Enköping löste i vart fall hungerproblemet, och H satte i sig nästan en hel barnportion orange chicken.

Snö, halka, mörker, kyla och dimma fick min stackars man åka hem i direkt efter ankomst. Stackarn, men han kom hem i ett stycke i alla fall.

Jag och H har således hängt med mamma sedan igår kväll. Det har varit mysigt, H gillar verkligen sin mormor. Men han sov som en kratta igår natt, och hostar mycket på natten igen/fortfarande. I natt sover han dock bra, och mamman kan äntligen få blogga lite, mitt i natten.

Själv fick jag lite ont-i-halsen-känningar på kvällskvisten, efter att ha varit nästan-frisk sedan juldagen. Rond 43 av samma virus, eller något nytt skit?

Jag är dessutom just nu på dag 36 i min menscykel. Nog för att det varierat lite sedan mensen kom tillbaka i våras, men inte mer än mellan 25 och 31 dagar. Jag tror dock att det kan vara min långdragna sjukdom och H:s nästan helamning veckan då han var som sjukast som har stökat till hormonerna. Att det skulle vara något annat på g är förvisso inte HELT omöjligt, men TÄMLIGEN osannolikt med hänsyn till ovan sagda i kombination med att vi fått till det hela en (1) gång sedan förra mensen. Avvaktar lite och ser om mensen drar igång snart, annars får jag väl ta ett test för att utesluta att vi fått till en lyckträff. Men som sagt, osannolikt i sig, och kärringen är gammal också!

Sjuk och mensig. Och bebissugen.

Sjuk och mensig. Och bebissugen.

Igår var jag så vansinnigt trött att hela dagen gick åt till att försöka hålla lilleman lugn och sysselsatt så jag kunde tjuvvila lite mellan varven.

Det fick sin dubbla förklaring idag. Vaknade med mens. Och en frusenhet som gick ända in i märgen. Några timmar in på arbetsdagen satt jag fortfarande och huttrade. Kom på att jag nog hade feber, eftersom huden i ansiktet samtidigt hettade som om jag bränt mig i solen. Nån sorts förkylning på toppen också. Grrreat. Som tur var inga möten inbokade, bara skrivbordsarbete idag.

När mensen återkom nio månader efter förlossningen hoppade den in i sin vanliga rytm om 28 dagar. Men de senaste månaderna har det plötsligt blivit 31 dagar. Tills denna månad, då dag 25 tydligen var det vinnande numret. Antar att det är amningen som stökar om lite i hormonerna, men trist är det att det inte går att förutsäga när den dyker upp.

Och lite, lite besviken blir jag också varje gång tant röd knackar på. Inte för att vi försöker få till ett syskon, direkt – herrejösses, de flesta månader skulle det ha varit ett mirakel av bibliska proportioner om det skulle ha blivit något! – men jag kan inte förneka att jag är lite bebissjuk nu.

Och inte vet jag varför jag har så bråttom heller, varför jag drömskt tittar på yttepyttepebisar på stan och på nätet istället för att bara njuta av den alldeles underbara lille pojke vi har.

Kanske för att jag snart blir 35, och om inte nu – kanske aldrig. Att inte få gå igenom graviditet, förlossning och spädbarnstid (åtminstone) en gång till, nu när en ”kan” det, och skulle kunna njuta av det på ett annat sätt. Att inte ge H syskon som han kan gå igenom livet med, och som finns kvar den dagen vi är borta. Det skulle vara en tragedi för mig.

Sen är jag ju så märkigt funtad och lyckligt lottad att jag mådde bättre än någonsin som gravid, och tyckte förlossningen var det häftigaste jag någonsin gjort. Så själva ”skaffandet” av ett barn till (och inte bara rumlandet i sänghalmen, hehe) är en sak jag sätter ett egenvärde i. Jag ser fram emot resan lika mycket som målet.

Och jag vill få revansch med amningen.

Inte för att det finns någon garanti för att något skulle bli lika bra eller bättre en andra gång. Men en kan ju hoppas.

Små yttepyttetår. Det första leendet. Någon som ligger som en liten groda på ens mage och sover. Hur kan en låta bli att längta?


 

Måndag på jobbet

Måndag på jobbet

Våra gäster begav sig hemåt redan under tidig förmiddag igår. Det var tråkigt att de skulle åka igen, när de nyss kommit. Men samtidigt är det också alltid lite skönt att få huset för oss själva och komma tillbaka till det normala igen.

Mensen är tillbaka med besked också, och är snart lika riklig som den var pre-barnafödande. Men jag har de senaste månaderna gått från min vanliga 28 dagars cykel till 30-31 dagar. Mycket märkligt.

Under dagen igår satt jag mest och bölade över att H ska börja på förskolan. Jag trodde inte alls att jag skulle reagera så starkt på det; H är ju social och i behov av mer stimulans än vad som finns inom hemmets fyra väggar och känns allmänt redo för det. Men jag… Jag gråter bara jag tänker på det. Min lilla plutt. Jag får enorm ångest över det hela, och känner att jag inte alls fått tillräckligt med tid med honom. *bölar lite igen nu* Kanske är det lite allmänt hormonkaos i kroppen också.

Jag och B är helt inne i zombieserien ”Walking dead” just nu, och skulle igår ta igen två kvällar utan att ha sett ett enda avsnitt. Det slutade med att vi plöjde tre avsnitt, och klockan närmade sig 02 efter att vi ordnade rena lakan i sängen (VARFÖR sliter vi alltid ut de gamla lakanen på dagen och glömmer bort det hela tills det är dags att sova?) och duschat båda två. Kändes lite sisådär när klockan ringde vid 05 imorse, kan jag säga. Sedan tog det i och för sig en timme till innan jag kom upp, eftersom H vaknade till och ville amma innan jag hunnit upp.

Jobbdagen bara rinner iväg, och jag hinner knappt med någonting, känns det som. Snart är det dags att åka hem igen. Men snart kommer jag att få mer tid på jobbet, och det är ju också en bra sak med förskoleplatsen…