Mycket på gång!

Mycket på gång!


Världens gölligaste bäbi (hoppas ni fattar att jag fattar att det är min djupt subjektiva åsikt) är snart 6,5 månader, och är fullt upptagen.

Hon pratar och pratar, och jag tror till och med att det är två konsonanter hon bemästrat. Långa haranger av ba-ba-va-ba-va-va-va flödar från tidiga morgonen till sena kvällen.

Tidigare moves (brödkavelsrull och timvisarsnurr) har plötligt börjat varvas med knästående fram-och-tillbaka-gung. Hon är så stark att hon orkar stå upp en liten stund genom att hålla i ens händer. Snart bär det iväg, och jag kan inte fatta att jag sitter och hejar på istället för att förfasa mig över att den mobila fasen verkar komma tidigare med denna unge.

Hon blir allt bättre på att sitta själv, även om det fortfarande i regel slutar med att hon tippar över åt sidan eller hamnar ihopvikt som en fällkniv.


Inte så konstigt, om än frustrerande, att hon nedprioriterat det där med lära sig att gapa stort vid matning. Hon tuggar fint när maten väl är i munnen, men gapet är inte mycket att hurra för, och oftast kniper hon ihop munnen mitt på skeden. Hon har fullt upp med annat än att lära sig att äta.

Svårt för mamman bara, med H som tidigare erfarenhet. Han gapade stort som en fågelungel och var matglad från start. Nu sitter han förstås och petar i maten nästan jämt. Små delikatessköttbullar från frysen, varmkorv, hamburgare, köttfärssås och pannkaka är det enda en kan räkna med att han äter. Känns lite sådär, när en själv är matintresserad och gärna vill ge mat lagad från grunden.

Idag lagade jag lunch åt mig själv och två barn. Bara jag åt.

H verkar fungera fint på stora avdelningen på förskolan, och den tidigare lämningsgråten är helt som bortblåst. Han har börjat lära sig att säga tack vid matbordet (på förskolan alltså) och komma när fröknarna ringer i hemgångsklockan. Hemma är det mest gnäll, skrik, bråk och matvägran. Men det är väl som det ska i hans ålder. Det är dock svårt att veta om en ska skratta eller gråta när alla måltider har varianter på följande konversation:

”Vill du ha ost?”

”NEEEJ, INTE OST!”

”Okej.” *Lägger ost på egen smörgås*

”VILL HAAA OSTEN!”

”Okej” *Lägger ost på barnets smörgås*

”INTE DÄÄÄR! HÄÄÄR” *Pekar på sin assiett*

Varpå barnet får ost på sin assiett, som han sedan inte ens petar på. Suck!

Eller när han suttit och petat i maten en halvtimme och ätit en kvarts fiskbulle, en halv minipotatis och en tesked riven morot. Förklarat sig ”mätt” och ”färdig” fem gånger. Och jag börjar duka av.

”NÄÄÄÄJ! VILL HAAA MAATEN! MIN MAAT!” *förtvivlade skrik och storgråt*

”Okej, ät färdigt din mat då.”

Och han petar i två minuter till innan han återigen är ”mätt”. Dubbelsuck.

Hur det går för H…

Hur det går för H…

Min lilla, stora kille är nu drygt 2,5 år gammal. Han är så söt att han smälter mitt hjärta flera gånger om dagen. Och så jobbig att han får mig att slita mitt hår lika många gånger.

Redan en bit före tvåårsdagen började det beteende som jag benämner ”trots” smyga sig på. (Jag vet inte om ”trots” och ”trotsåldern” fortfarande är de vedertagna begreppen för det som händer med barn i två-treårsåldern, men alla ni som har barn som varit där vet ju vad jag pratar om…) Plötsligt en dag börjar det rara barnet få obegripliga utbrott över allt, stort som smått. Fel sorts bröd, eller att han fick en smörgås, eller sedan att vi tog bort den han inte ville ha, eller att han fick tillbaka den, började generera utbrott vid köksbordet och spred allmänt dålig stämning under frukostarna.

När lillasyster kom var han ändå i en hyfsat lugn fas. Visst kunde det komma utbrott ibland, men generellt var han stabil. Han gjorde inget större väsen kring det här med att han blev storebror, att det kommit en liten bebis som skulle bo med oss. Han ignorerade henne mestadels, men gick ibland fram och klappade henne försiktigt på huvudet och sa att bebisen var söt.

Han har kanske varit något mer uppmärksamhetstörstande, på ett spela-allan-vid-matbordet-vis, och ibland blivit lite ledsen när han kommit för att ta min hand och säga ”Kom, Mamma! Leka bilar!” och jag inte har kunnat komma ifrån. Men generellt har han varit lugn. Kanske lite för lugn. Eftersom lillasyster är så liten och har varit så krävande har H bara fått hänga på. Sitta bredvid i soffan och kolla på paddan medan jag ammat/suttit utslagen med lillasyster i famnen. Hela tiden fått höra att han får vänta, för lillasyster skriker och måste tröstas/ska få mat/ska få ren blöja först. Och han har ganska snällt väntat. Accepterat att ty sig mer till pappa, som fått ta över nattningstjänsten helt. Lillasyster har ännu inte accepterat pappa som en fullvärdig skötare.

Kanske har vi också ställt lite för höga krav på honom, för att han plötsligt blivit stor. I jämförelse med den lilla systern. Vi har ju kunnat förklara och resonera och be honom om saker, vilket ju inte går med ett spädbarn. I mångt och mycket har han fått ”ta smällen” när det gäller vår nya familjekonstellation. Och det har inte varit rättvist mot honom, men samtidigt har vi inte kunnat göra på något annat sätt.

Vi har varit glada att han haft förskolan, där han fått möjlighet att leka med kompisar och ha ”sitt eget”, och han har verkat trivas med det. Varit glad att gå dit, och inte alltid velat följa med hem när jag kommit för att hämta.

Sedan ett par veckor tillbaka har dock något hänt med H. På morgnarna vill han inte längre gå till förskolan – han gråter och är helt förtvivlad när pappan ska gå. Igår hade han varit ledsen flera gånger under dagen, berättade personalen när jag hämtade honom.

Han trotsar på ett helt nytt sätt; svaret på allt, allt, allt är ”Jag vill inte!”. Han vill inte äta frukost, inte gå till förskolan, inte äta middag, inte gå och lägga sig. Han vill inte sätta sig i vagnen. När vi hälsade på mormor fick jag brotta ner honom i vagnen sparkandes och skrikandes efter att vi ätit lunch på kafé. ”JAG VILL INTE!!!” skrek han. ”Jag skiter i vad du vill, du SKA sitta i vagnen nu!” väste jag genom mungipan efter att ha jagat honom genom lokalen och slitit bort honom från soffan där han börjat klättra bakom/över en vilt främmande man. Jag är inte alls sinnebilden av lugn när sådan där händer. Jag har läst något om lågaffektivt bemötande och att det skulle vara bra, men inte tusan klarar jag av det när pulsen bultar i tinningarna och lillasyster skriker från vagnen där hon redan ligger påbylsad. 

Jag vet inte om det är åldern, eller om det är lillasysters närvaro, eller om han faktiskt inte trivs på den nya förskolan, men det är så hemskt att han inte är sitt vanliga glada jag, och att jag inte har möjlighet att ägna mig åt honom i den grad han behöver just nu. För mitt i allt detta är han också ganska mammig, vill vara med mig. Och jag måste avvisa honom gång på gång eftersom jag måste ta hand om lillasyster. Någon enstaka gång har hon sovit så att jag har kunnat natta, men annars om vi försöker slutar det bara med att B kommer med en illvrålande lillasyster och får ta över nattningen av H.

Jag längtar så efter min lilla pojke, och han efter mig. Förhoppningsvis fortsätter läget att stabilisera sig med lillasyster, så att vi får mer tid tillsammans snart.

I övrigt så utvecklas han rasande snabbt, bara på tiden från 2 år till 2,5 år har språket fullkomligt exploderat. Från att bara ha pratat korta meningar går det nu att ha långa diskussioner med honom, och han kan berätta om saker som hänt under dagen på ett helt annat sätt än tidigare. Han chockar oss ständigt genom att börja prata om saker som hände för flera månader, ibland nästan ett år sedan. Saker vi trott att han glömt bort, men det visade sig att han bara saknat språket för att prata om dem tidigare.

Han kan räkna till tretton, även om han ibland fortfarande genar i början, med ett, två, sex. Han kan alla färger både på svenska och engelska. Han börjar lära sig veckodagarna. Både räkningen och veckodagarna är tack vare förskolan, för där tränar de olika saker på samlingen varje vecka. Färgerna, framför allt på engelska, är snarare tack vare YouTube. ”Look, a red fire engine!” ”A green garbage truck!” o.s.v. Alla typer av fordon kan han följaktligen på både svenska och engelska också…

Och det händer att han kommer springande, kramas och säger ”Jag älskar dig!” eller ”Jag har saknat dig!”. Då känner jag att han är meningen med livet. Älskade unge!

Kontorspremiären

Kontorspremiären

Nu sitter jag vid mitt skrivbord i mitt alldeles nya kontor. Mitt första egna kontor under mitt drygt tioåriga yrkesliv, faktiskt.

img_1681

Ännu återstår mycket att göra, men kontoret är i vart fall invigt och hyfsat arbetsklart. Efter tio år i olika konstellationer av kontorslandskap och delat utrymme är det en fantastisk känsla att kunna stänga dörren om mig och veta att jag nu kan jobba med vad jag vill, när jag vill. Jag kan prata i telefon utan att behöva ta hänsyn till om någon annan pratar i telefon just nu, jobba med koncentrationskrävande uppgifter även om min kollega pratar i telefon, och lockas inte av att sitta och småprata genom skärmväggen.

Min erfarenhet av kontorslandskap och delade kontor är helt igenom negativ. I vart fall i min yrkesroll, där jag behöver kunna såväl koncentrera mig för att utföra arbetsuppgifter på datorn eller läsa in stora mängder information, och kunna prata i telefon och ta emot besökare utan att bli störd. Jag vet inte hur många timmar av mitt yrkesliv som slösats bort på ingenting eftersom det varit för stökigt omkring för att göra det som borde göras. Den krypande inre stressen när jag suttit och haft massor att göra, men inte kunnat få tillräckligt lugn för att göra det. Den totala mentala utmattningen efter att ha suttit och lyssnat på andras ovidkommande pladder en hel dag. Nej, aldrig mer igen kommer jag att arbeta på något annat ställe än ett eget kontor!

Igår försökte jag mest vila upp mig hemma, i den mån det går med en tvååring att hålla koll på. B var upptagen med att skruva upp hyllor nere i sin ”man cave”, som han desperat försöker färdigställa innan helgen, då han kommer att vara ensam hemma.

Jag fick stå en hel del vid spisen också. Först stekte jag pannkakor till lunch, och sedan blev det gryta till middag. Jag svor lite över B, som var den som handlat ingredienser till det hela. Det började med att han hade en slatt vin över från i fredags. Så han tänkte köttgryta. Sedan köpte han ett stycke märgpipa. Och rökt sidfläsk. Och champinjoner. Och steklök. Tänkte sig en ”enkel” boeuf bourguignon. Och sedan lades matlagningen över på mig.

Jag körde förvisso ett ”enkelt” recept på denna gryta, som jag hittat här. Men enkelt är ju ganska relativt när det ska ansas, tärnas och stekas kött. Ansas, strimlas och brynas fläsk. Skalas och hackas och fräsas lök och morot. Rensas och brynas svamp. Skalas och brynas och ugnsbakas steklök.  Inte direkt bara att slänga ner allt i grytan och låta den puttra, om en säger så… Resultatet blev dock kanonbra, tyckte både jag och B.

img_1682

Barnet däremot smakade någon tugga, sköt bort tallriken och tyckte ”Lecklit! Bläää!”. Jaha, men tack då… Så vi fick kasta i oss den omsorgsfullt lagade söndagsmiddagen, eftersom det sällan finns utrymme för matro efter att unge herrn deklarerat att han är färdig.

Jag vet inte hur vi ska få ungen att tycka om annat än köpeköttbullar, falukorv, fiskpinnar, köttfärssås, pasta, ris och pannkakor. Jag som i min enfald trodde att han skulle börja tycka om den mat vi normalt sett äter, bara han exponerades för den tidigt. Men nej då, så enkelt var det inte, visade det sig. Han vill bara ha klassisk ”barnmat” så som den såg ut när en själv var barn. Kanske fick han för mycket intetsägande burkmat som liten? Det blev ju ändå rätt mycket sådan i jämförelse med hur ofta vi orkade göra egna puréer. Men han fick alltid smaka av vår mat också.

Utsövda igen

Utsövda igen

Igår hade jag hämtningstjänst och lämnade kontoret vid 14.30 för att hinna hämta till 16.00, men var mer glad att få se mitt bustroll än stressad över högarna som låg kvar på skrivbordet. Tiden när han kommer att slänga sig i min famn och lyckligt utbrista ”mammamammamma” varje gång jag dyker upp kommer inte att vara för evigt…

Vi gick och handlade paprika, och H fick sin obligatoriska banan. Jag valde den allra största åt honom, men han slök den ändå på nolltid. Enligt förskolan hade han ätit mängder (och bajsat tre gånger!) och sovit bra, så det verkar vara en bra period igen. Sjukdomar och tandsprickning förbi för denna gång! (Jag vet inte ens vilka tänder som kommit, för han vill inte gapa och visa, men i vart fall en ”huggtand”, troligen två, har tittat fram, och kanske någon längre bak också.)

På hemvägen tog vi återigen omvägen förbi tågstationen, så han fick titta på några tåg som susade förbi. Hemma blev det ändå mest matlagning medan H satt i rummet bredvid och tittade på ”I drömmarnas trädgård”. Till middagen åt han en ostmuffin samt potatisen och såsen från gulaschgrytan. Köttet och paprikan ratades helt.

Den här veckan har han faktisk suttit med och ätit vid middagen varje kväll, utan större bekymmer. Men han väljer noggrannt ut vad han vill ha, och det är oftast bara de ”vita” tillbehören. I måndags åt han bara bröd och gräddfil och ratade pulled beef, i tisdags åt han nästan bara den såsindränkta pastan och bara några små bitar kyckling, i onsdags ratade han lax och grönsaker, men åt gärna ris indränkt i kokosmjölkssås. Och så bara potatis, sås och ostmuffin igår. Jaja, han verkar ju växa som han ska i alla fall, så det är väl bara att låta honom hållas, även om det är trist att det mest bara är processade hel- och halvfabrikat som han gillar i kött- och fiskväg.

Efter middagen igår tog jag nattningen, för att låta mannen sitta kvar och tycka synd om sig själv. Han har en mansförkylning de luxe, och spenderar hela middagarna med att gnälla över att han har ont i halsen och inte kan öppna munnen eller svälja. Verkligen jättekul sällskap.

Och det gick som det gick med nattningen. Strax före 23 vaknade jag av att B stod och gestikulerade att jag skulle flytta till min sida av sängen. Sovande småbarn borde skrivas ut på recept för folk med insomningsproblem.

Men 20-06 är förmodlingen sundare än mitt vanliga 00-06 eller 01-06, så det är väl bara att tacka och ta emot sömnen när den ges. Gullungen sov nog natten igenom också. Kanske är amningsslutet verkligen här nu?

Halvvägs genom babysim steg 2, andra omgången

Halvvägs genom babysim steg 2, andra omgången

Det är inte klokt vad tiden går, plötsligt har vi tagit oss igenom halva steg 2 på babysimmet. Det känns som att vi nyss började om igen, och inte alls som längesedan vi kom halvvägs genom kursen förra gången.

Så här långt har det varit lite olikt steg 2 på Aqualife på Sveavägen, där vi gick tidigare. Det är mycket mera dyk, och hittills inget moment där barnen får hoppa själva från madrasser/kanten. Ringar och armpuffar används i samma utsträckning, och det är sång både till inledning och avslut.

Det är helt klart större och fräschare lokaler på Medley Turkosen i Solna, även om omklädningsrummet ändå blir överfullt på en gång när ett antal skötbäddar med bebisar breds ut över golvet. Bassängen är stor och ligger i ett ljust rum med högt i tak och mycket fönsterytor. Vi valde att åka till ett Medley längre ifrån hemmet för att vi ville vara säkra på att få vara två föräldrar i bassängen, precis som vi förut åkte in till stan av samma anledning.

Men det är också mycket mer opersonligt på Medley. Jag vet faktiskt fortfarande inte vad instruktören heter, och jag hör kanske hälften av det hon säger under lektionerna, för det är så dålig akustik i rummet. Det är knappt någon personlig undervisning heller, utan mer att instruktören förevisar en övning med en docka, som vi sedan övar på. Eller så bara får vi badring eller armpuffar utan några särskilda instruktioner (eller inga jag hör i alla fall). Nästan ingen där hälsar i omklädningsrummet heller.

Men eftersom Aqualife lade ner sin babysimverksamhet finns ingen större poäng i att göra jämförelser. Båda ställena har varit bra på sitt sätt. Och att äta lördagslunch med lillebrorsan har blivit en trevlig vana som kommit av att vi befinner oss i hans kvarter.

Efter babysimmet igår (då H var nöjd och glad och orädd, och sin vana trogen kissade på omklädningsrummets golv sekunden efter att blöjan åkte av) åt vi lång lunch medan barnet sov i vagnen i 2,5 timmar. (Han fick banan och grötklämmis i omklädningsrummet först, så han låg inte hungrig.)

Sedan ratade han blodpuddingen vi stekte till honom vid hemkomst, och mestadels även fiskpinnarna vi försökte ge honom före läggdags. Men en stor portion gröt och ett kokt ägg till frukost, två bananer (en i matbutiken på vägen hem också) en klämmis och lite bröd var kanske tillräckligt för honom. Han äter inte mycket mat hemma, utan föredrar frukt, gröt, klämmisar och mackor. På förskolan äter han tydligen mer mat än de flesta andra barnen. Vet inte om det är vår kokkonst eller sällskapet han dissar?

Jag slängde ihop en beef bontana till mig och B till middag efter att H somnat. Som den på Texas Longhorn. (Det är så gott, och var nog den enda riktiga cravingen jag hade under graviditeten med H. Eller inte den enda, jag hade dille på de där rena fräscha asiatiska/thailändska smakerna också – koriander, lime, citrongräs, chili, ingefära…Sommaren då jag var höggravid brukade jag i alla fall göra beef bontana till mig, medan B åt det grillade köttet på mer traditionellt somrigt manér.) Igår köpte vi Texas Longhorns nachos och ostsås med jalapeno färdigt från butik, och så gjorde jag egna refried beans och stekte utskuren biff i grillpannan. Ett lager värmda nachos, toppade med refried beans (svarta bönor, lök, vitlök, spiskummin, mald koriander, rökt chilipulver, olja), ostsås och köttet i skivor samt hackad rödlök och inlagd jalapeno ovanpå. Ett par kalla IPA till. Mmmmm…syndigt gott!

Idag var vi på en tidig middag som var en liten överraskningsfest för en vän till Björns familj. Hon fyllde 30 och var väldigt förvånad över att se ett stort gäng på restaurangen, dit hon kommit för att möta sin mamma och syster. Det var trevligt, men H var uppe i varv och ville inte sitta still vid bordet, så det var inte så avslappnat för mig och B, direkt. Illbattingen sprang mest upp och ned för trapporna, försökte slå sönder inredningen med en kvast, tände och släckte lampor, och försökte få fatt i ljuslyktorna på borden. När det serverades tårta mot slutet satt han dock som ett litet ljus och ropade ”kaka!” tills han fick en bit som han åt tyst och lugnt, men med synbar glädje och entusiasm…

Jahapp, så var det söndag och dags att förbereda sig inför arbetsveckan igen. Vi har inte ens hunnit packa upp och tvätta efter resan ännu. När ska vi någonsin komma ikapp med hushållsarbetet, och skaffa oss rutiner som fungerar?

H:s sjuttonde månad

H:s sjuttonde månad

Jag tänkte komma i fas med månadssammanfattningarna igen, så här kommer inlägget om den nyligen passerade sjuttonde månaden i H:s liv!

IMG_0010
Suddig, men glad.

Månaden börjar med att i vart fall jag och H fortfarande lider av sviterna från förskolepesten som drabbat oss ett par-tre veckor tidigare. Precis före jul tar vi med H till vårdcentralen för andra gången, eftersom han hostar förskräckligt på nätterna och är väldigt rosslig. Ena lungan låter lite illa, och öronen är lite röda, men annars inget nytt. Helt frisk blir han inte förrän efter nyår, bara några dagar innan nästa förkylning slår till. Hög feber, nästäppa och allmän misär får honom att bara skrika en hel dag, som jag genast utser till den dittills sämsta dagen med honom. Varken nässprej, babymist, näsdroppar, näsfrida, paracetamol, kramar eller tutte hjälper.

Under julen flänger vi runt, med julafton hos farmor, mellandagsmiddag hos morfar, ett par dagar hos mormor före nyåret, som firas tillbaka hos farmor igen. Det fungerar bra för det mesta, och han är glad i att ha mycket folk runtomkring. Efter att ha fått paket till höger och vänster i ett antal dagar börjar han begripa att det kanske finns något roligt i dem, men behöver fortfarande hjälp att öppna dem.

IMG_0098
Julklappsutdelning nummer 2, hemma på juldagen. Alla var till honom!

Vi besöker också Skansen för första gången som barnfamilj på annandagen, vilket nog kan bli en tradition (när vädret så tillåter). H gillade de små lejontamarinerna och krokodilerna på akvariet bäst.

(Vi skaffade ett familjeårskort på Skansen, så det blir nog en del besök framöver. Det är ju verkligen ett bra resmål för dagsutflykter, där en ibland kan slå på stort med mat på restaurang och inträde till akvariet, medan en ibland kanske bara tar med lite matsäck eller korv att grilla, och nöjer sig med att gå runt och titta på djuren ute i parken.)

Han är enormt mammig nästan hela månaden, och pappa duger inte till mycket. Han ammar också väldigt mycket hela månaden, men börjar de sista dagarna trappa ner till en mer ”normal” ska-snart-sluta-amma-nivå på ett par gånger per dygn, under småtimmarna/tidig morgon.

Han börjar äta väldigt bra efter att alla sjukdomar fördrivits. Gröten gör comeback på frukostbordet, och han äter en hel vuxenportion med mosad frukt i. Vi får till och med hjälpa till med en annan sked, så länge han får gegga bäst han vill med sin egen sked. Det håller dock bara i sig någon vecka innan han vid slutet av månaden blir kinkigare igen. Ställer till stora skrik-fester så fort det vankas middag, och är helt oberäknelig i att samma mat kan vara supergod ena dagen, för att helt ratas nästa dag.

Han är dock helt vild i allt vad godis och sötsaker heter, och har riktig falkblick när det gäller att hitta sådant vi försökt hålla undan från honom. Och då ger vi honom i princip aldrig sådant ”med flit”, utan han kan få smaka någon liten bit av en bulle eller liknande då och då, om han kommer på oss med att äta sånt och kräver att få provsmaka.

IMG_0286
Blir påkommen med att ha tjuvat en skumtomte från köksbänken.

Sömnen är generellt orolig, och han vaknar flera gånger under kvällarna. I bästa fall somnar han om med napp och gos, i värsta fall är det bara att välja mellan att ta upp honom en stund (om vi höll på ett kolla på någon film eller så) eller att gå och lägga oss med honom.

IMG_0022
Öppnar dörrar, alldeles själv.

Även om han utvecklas mycket fysiskt, genom att bli snabbare, starkare och stabilare och få bättre finmotorik (springer,klättrar, öppnar dörrar, staplar saker och stoppar saker i varandra), så är det kommunikationsförmågan som utvecklas mest denna månad. De första riktiga orden kommer: ”mamma” som ord och inte bara som lång klagovisa ”ma-ma-ma-ma-ma”, ”pappa”/”baba” gör både pappan och mig varma i hjärtat så här under mammighetens högsäsong. ”Kah” betyder både katt och anka, ”pah” kan förutom pappa även referera till trappa och apa. De ljudhärmande orden ”maomao”, ”nomnom” och ”bwumbwum” hänger kvar.

Han börjar nicka för ja, och skaka på huvudet för nej, och -shit!- vad mycket han egentligen förstår! Vi hade ingen aning om att han hade så stor koll på vad vi sade, vilket även märks när vi pratar i telefon med andra och pratar om att åka tåg eller om att han äter en massa klämmisar. Då kan vi plötsligt höra ett ”tuff-tuff”-ljud (Ja, det är hans mor som lärt honom att tåget låter som det lät för hundra år sedan: tschuck-a-tschuck-a-tschuck, typ…), eller så står han framför en med en klämmis han hämtat i köket. Han pekar på saker han vill ha, hämtar fjärrkontroller när han vill se på ”I drömmarnas trädgård”, hämtar nyckeln till altandörren när katterna vill gå ut.

Böcker börjar bli intressanta på riktigt. Han hämtar dem och vill att vi läser, eller sitter själv och bläddrar. Helst böckerna om Binta, Babo och Lalo, som ska läsas om och om och om igen.

IMG_0018
Favoritböckerna, ska läsas mest hela tiden.

Det blir ordentligt med snö efter helgerna, och han får sin första pulka, och får pulsa själv i snön för första gången. Pulkan är kul så länge det går fort, och snön är spännande.

IMG_0372
Liten kåldolme på vinterpromenad i vagnen.

Han får en större bilstol till slut, efter att ha vuxit ur babyskyddet helt och hållet. Hur mycket han väger och hur lång han är är oklart, men han har storlek 86 eller 86/92 i allt. Det sistnämnda är rejält stort än så länge, men det förstnämnda känns inte lika stort som det gjorde för någon månad sedan. Men vi får ge oss till tåls till 18-månaderskontrollen innan vi får veta hur han utvecklats. Han var 79,5 lång och vägde 11,8 kg sist vi var på BVC, när han var nyss fyllda 13 månader. Längden har han nog vuxit mycket på, det märks på kläderna, men jag är osäker på vikten. Det har ju varit både matvägran och sjukdomsperioder de senaste månaderna, så han har nog gått ner lite i perioder. Kanske väger han 12,5-13 kilo nu?

Det är inte klokt att denna lilla grabb var en fyra-femmånadersbebis vid den här tiden förra året. Vad mycket som hänt sedan dess, och vad snabbt tiden har gått!

IMG_0123
Stor kille fikar i egen fåtölj på Espresso house efter Skansen-besöket.
Middagsmisären

Middagsmisären

Tjoho, två dagar av fem avklarade, och jag är redan slut som artist.

Igår lämnade jag avkomman på förskolan på morgonen, damp in på kontoret mitt på förmiddagen och jobbade fram till 17, då jag skyndade hem för att avnjuta familjemiddag klockan 19. Det har tidigare varit den magiska gränsen — senare än så har barnet förvandlats till en mogwai som matats efter midnatt. Middagen stod på bordet bara några minuter efter sjuslaget, men till ingen nytta. Telningen smakade inte ens på maten, krisade och grät över att han inte fick mer ketchup och senap på sin ugnsbakade falukorv (brukar vara en stor favorit annars) efter tredje gången vi fyllt på utan att han ätit något, att han inte fick dricka ur min nyöppnade Loka-flaska utan att jag höll en stöttande hand. Och så vidare, och så vidare… Bara att natta.

Inatt/imorse vaknade han och propsade på att amma tre gånger, varav den tredje efter att min klocka ringt och jag hade bråttom iväg. Men hade såklart inte hjärta att lämna ett panikskrikande barn med sin förkylda och vresiga far. Så jag var sen till jobbet igen imorse. Hämtningsdag, så jobbet blev 10-15. När ska jag hinna ta igen all denna tid? Det jobbiga nu är att det inte går att få någon kompensation för den arbetstid jag förlorar vid hämtning och lämning, eftersom jag inte kan ta ut föräldraledighet när det inte är vård av barn, utan snarare pendlingen i kombination med förskoletiderna, som gör att arbetsdagarna minimeras. Så jag måste hinna göra ett heltidsjobb på halvtid, annars går jag bankrutt!

Så iväg från jobbet mitt på eftermiddagen, svimma lite av trötthet på bussen, promenera till förskolan, hämta unge, handla mat, promenera hem. Trots enormt snabblagad mat (kryddpanerad torsk, bulgur samt tzatziki vi hade kvar från söndagens souvlaki) och middag redan 18.30 blev det samma visa igen. Han krisade ur redan över att pappan försökte sätta honom i stolen (som han inte kommer upp själv i), fortsatte krisa när vi plockade bort babyinsatsen på stolen så att han kunde klättra upp själv (han tycker det är obehagligt att sitta i stolen utan den skyddande bygeln). Stod sedan och illtjöt och klängde på mig medan jag åt min mat. Sin egen mat hade han inte ens kollat åt. Idag kände jag att ”Nej, nu får det vara nog! Han måste lära sig att respektera att jag sitter och äter och att han får vänta med att komma upp i famnen.”

Jag fick i mig maten, men inte är det harmoniskt direkt, att behöva skyffla i sig maten med någon som skriker hål i huvudet på en. Sedan tog jag upp honom i soffan och kramades, och då var han så trött att ögonen gick i kors. Stackars lille snutt, det hade visst varit en lång dag för honom idag!

Nu återstår nog bara att ge upp det här med att äta middag tillsammans. H är alltid tokhungrig direkt efter förskolan, och äter en massa till mellis. Idag blev det en banan på affären, och en grötklämmis och en yoghurtbägare när vi kom hem. Strax innan middag förvisso, men vis av igår tänkte jag att det var bättre att han fick äta så mycket han ville innan, än att han kanske ändå skulle krisa vid middagen och få somna hungrig. För att inte tala om hur mycket han skulle gråta och skrika i väntan på maten…

Så det får bli en egen enklare middag till honom framöver (hur i allsindar ska en få ihop något hyfsat nyttigt och balanserat på en mikrosekund efter förskolan samtidigt som en planerar för en middag för oss vuxna nästan direkt efter?), och sedan sömn direkt. Trist för den av oss som inte hämtar att inte ens hinna träffa honom på vardagskvällarna också. Men det går ju inte att ha en situation där han inte bara vägrar äta middag, utan dessutom skriker bort all vår matro också.

Imorgon blir det varken hämta eller lämna, så då kanske jag hinner få undan lite på jobbet. Men kanske inte ens hinner se barnet. Sjukt otillräcklig känner jag mig.

 

Grötperspektiv

Grötperspektiv

För precis ett år sedan idag fick H sin första smakportion gröt. En dryg matsked lös mannagrynsgröt med lite väl moget päron varsamt nedskrapat med en sked.

image

Han älskade det. Som allt annat då.

Från detta gick vi till hemgjord gröt på boveteflingor och hirsflingor med först mannagryn (och senare andra gryn), kallpressad rapsolja, nyponskalsmjöl/gojipulver och mortlade pumpakärnor samt olika mosade/rivna frukter. Vid bara 9-10 månader satte han i sig hela frukostskålar fulla av denna gröt, som om han helt saknade botten.

Sedan kom äta-själv-krisen när han var runt året. Vägrade matas. Kunde inte äta gröt själv. Jag gjorde bars av gröten, som han åt ett tag.

Därefter var det kräsenhets-krisen, då han knappt ville äta alls. Frukosten fick oftast bli bröd utan något på, smoothies eller frukt. Basically vad som än råkade gå ner just då. Ingen gröt alls.

Och nu, vid 16 månader, kan han äta med sked själv, och har faktiskt sedan ett par veckor lättat lite på matningsförbudet. Så nu får han ofta gröt på morgonen igen, och äter varannan sked eller så själv, medan vi tillåts stötta upp med en matningssked varannan gång. Nu får H ingen specialmat längre, så det blir micrad gröt på havre/quinoa-grötblandning från Frebaco, med en liten hutt rapsolja för magen och rivet äpple eller päron eller mosad banan och kanske lite malen kanel eller ingefära som smaksättning. De senaste morgnarna har han glatt satt i sig en hel portion på 1 dl gryn med en hel frukt.

Ja, det var ett år i gröt, det.

En förunderlig morgon

En förunderlig morgon

Klockan var efter midnatt när jag kröp ner i sängen igår. Jag ställde om väckarklockan på mobilen och gav mig själv en timmes sovmorgon till 06.00. Jag somnade snart, nyduschad och varm.

När morgonen nalkades började en förnimmelse av att något inte riktigt var som det skulle krypa in i mina drömmar. Det var små grymtningar och ljud som kom från ett annat håll än förväntat. Min mans varma rygg som låg närmare mig än det normala nuförtiden.

Sakta vaknade jag till och orienterade mig i rummet. De där grymtningarna igen. Inte från vår säng utan till vänster om mig. Och då slog det mig: BARNET SOVER I SIN SPJÄLSÄNG! Klockan var 05.45, och inte en enda gång hade han vaknat. Inte en enda gång hade han gnällt, gråtit, ställt sig upp och velat komma upp till mig. Han hade sovit obrutet sedan klockan 20.

Efter att jag halvsatt mig upp för att kolla klockan på mobilen tog det såklart inte lång tid innan det kom ett gällt gnyende, och barnet ställde sig upp i spjälsängen, tittade på mig och sa ”omnumnumnum”. Dags för tutte. Jag bara älskar att hans begäran om att ammas är samma som när han ser mat han tycker om.

Han tuttade en liten stund och somnade sedan om med huvudet lutat mot min mage. Jag puffade på B för att han skulle vända sig, och lade upp den lille mot hans far, där han genast fann sig tillrätta och i sömnen började pilla på pappas skägg och stryka över hans hår.

Där lämnade jag dem och for till kontoret.

När jag kom hem igår kväll satt lilleman i full färd med att äta middag som hans far lagat åt honom – fiskpinnar med pasta och gröna ärtor. Han petade i sig en hel tallrik med fyra fiskpinnar och en massa pasta och ärtor, följt av ett plommon och några mandarinklyftor.

Hittills har alltså förskolestarten inneburit en unge som är glad hela tiden, äter massor och sover hela nätter. Vi har en lugn, glad, trygg och social liten son. Vad mer kan en önska? Jag är så glad och tacksam över att det går så bra nu.

(Väl medveten om att det säkert kommer bakslag med förskoleglädjen, aptiten och sömnen, men en måste passa på att glädjas de här perioderna då allt bara flyter.)

Inskolning, andra och tredje dagen

Inskolning, andra och tredje dagen

Nu är de tre inskolningsdagarna med förälder närvarande avklarade, och i skrivande stund sitter H och äter lunch på förskolan, för första gången utan något päron bredvid.

Den andra dagen var det B som var med, och den förlöpte enligt rapporterna ungefär som den första. H var glad och sprang runt och lekte. Åt fiskpinnar och ugnspotatis med god aptit, men återigen var det de svarta oliverna som enligt honom var måltidens största behållning. Ni vet de där svarta, urkärnade av låg kvalitet, med en bismak av bränt gummi? Yup, de är tydligen hårdvaluta på förskolans småbarnsgrupp. Fyra ettåringar runt ett bord som exalterat pekar med knubbiga fingrar och yttrar saker som ”däh!” ”oouh!” och ”ääh!”, och sedan frustar glatt när de får påfyllning av det svarta guldet. Sedan sov H under vilan, efter lite inledande stök. Mera lek, mellanmål som bestod av smörgåsar den dagen. Lättare för H att äta än fil, och han provsmakade prickigkorv för första gången, och det var tydligen godkänt. Lite till lek, och sedan var dagen slut.

B var precis som jag nöjd med förskolan, och vi konstaterade båda två att det var tur att vi tänkte utanför den snäva geografiska ram vi hade från början, när vi absolut ville att H skulle gå på förskolan två hus bort från där vi bor. Det är inte ens tio minuters promenad, och känslan i magen är bara… lugn och bra. Precis som jag blev han också helt kär i avdelningens enda tjej bland ettåringarna, docksöta och buscharmiga lilla A. Hon och en av killarna, godmodiga lilla W, känns som att de kommer att bli jättebra kamrater till H. Så sjukt söta ungar!

Igår var det återigen min tur att hänga på förskolan. Dagen förflöt precis som de två övriga. Glad unge som inte nämnvärt brydde sig om mig. Han åt okej av pyttipannan med rödbetor och stekt ägg till lunch (men mest svarta oliver, så klart!), även om mellanmålsfilen återigen var lite väl svår för ett barn helt utan skedkompetens. Men havrefras och torkad frukt petade han i sig i alla fall.

Utöver småbarnslek à la plocka med leksaker och springa omkring planlöst fick de även ”dega” = leka med någon modernare variant av trolldeg, som var mer som Play-Doh, och rita med kritor. Den stolta modern fick med sig sonens allra första konstverk hem.

IMG_5338
H:s första teckning. Den lila rundade linjen och de tre gula, gröna och röda strecken var mina bidrag, när jag demonstrerade hur kritor används. Sedan gick han lös med brunt, blått, lila och orange.

Dagens sötaste var lilla W. När den andra ettåringen T (samma som knuffades och tog leksaker i måndags) knuffade till H på förmiddagen, sprang W fram och knuffade till T. Okej, kanske inte bra att möta våld med våld, men det var så himla gulligt att W instinktivt ville försvara sin nya kompis. (Ingen blev skadad, det var bara lösa puffar.) På eftermiddagen sprang W fram och gav H en snabb kram. Jag sade till H, ”Nämen, fick du en kram av W?”, och då fattade H galoppen och kramades tillbaka. Han har fått sin allra första kompis. Det är stort.

Jag tror det blir bra med lille T också, han behöver nog bara vänja sig vid ”den nya ungen”. Han har en storasyster hemma, och det vet en ju hur sådana kan vara, så han är nog van med knuffar och leksaksstölder hemifrån. (Jag är storasyster själv, och det var inte nådigt hur elak jag kunde vara mot lillebror när vi var små). Sedan finns också en liten M, som dock har varit sjuk hela veckan, så honom har vi inte hunnit träffa. Fem ettåringar på avdelningen, och en eller ett par till börjar i dec/jan.

H har verkligen fått aptit igen nu efter att ha varit sjuk, och med mer händelserika dagar. Vi svängde förbi mataffären på vägen hem, och jag skulle bara plocka upp lite blöjor och ett par saker till och hastade igenom butiken. När vi gått förbi frukt- och gröntavdelningen började H plötsligt att gråta. Jag förstod snabbt vad som var fel – ”Nämen, glömde mamma bananerna?”, utbrast jag, ”Vilken tokig mamma!”, varpå barnet sken upp och skrattade hela vägen tillbaka till korgen med barnbananer.

IMG_5351
Barnbananen i mataffären. Det bästa som finns.

Vid hemkomsten åt han en kokt varmkorv med bröd. Först brödet, och sedan korven, efter att jag klickat ur köttet ur skinnet, som han tyckte var segt. Och efter ytterligare någon timme började han tjata om middag. Gå runt i köket och peka och säga ”Åmmnåmmnåmm!”, ända tills pannbiffen med potatis och löksås serverades. Han åt bra av det också, med rårörda lingon och pressgurka till. Törs en hoppas på att det vänt nu, med matkrånglet?

Så här glad är han efter en dag på förskolan. Vid hemkomst vill han genast sätta sig i min fåtölj eller i soffan, och gestikulerar åt föräldern att det är dags att köra igång ”Drömmarnas trädgård” på YouTube.

IMG_5371

Nu har lunchen på förskolan övergått i vilan. Undrar hur det går… Hoppas, hoppas att han kan somna även utan oss där!