Nattningstrubbel och mammatid

Efter helgen, då jag och L inte alls hade den mysiga tid tillsammans som jag föreställt mig, har hon inte nöjt sig med att nattas av pappan enligt rådande rutiner.

Hon mammakrisar, och gallskriker tills jag kommer. Vilket jag inte kan göra utan att ta med V. Och med V i famnen kan jag inte krama på L ordentligt. Så efter att L tvingat även mig att läsa fjorton små böcker blir det ändå pannkaka av allt. Hon kommer inte till ro. Alls. Och B får rycka in igen, och även han måste läsa fjorton böcker. Ny mammakris.

Och min tid är så dyrbar just nu. Jag jobbar. Jag mammar. Höjden av lyx är att få lite tid för att städa efter att barnen kommit till ro. Den tiden knaprar jag i regel från tiden för sömn.

Ibland får jag dåligt samvete över att jag lämnar V för att arbeta i så stor utsträckning som jag gör. Tills jag inser att jag ju har hand om henne varje eftermiddag/kväll och natt. Från klockan 16 till klockan 08 nästa morgon måndag till torsdag. Hela dygnet fredag, lördag och söndag. Så nog får hon sin beskärda del av mig.

Det är värre för de stora. De har jag ensam bara vid hämtning och lämning. Delat ansvar fram till efter middag, då B börjar med nattning. Vilket för närvarande får ske ett barn i taget.

(Och jag sitter fast i soffan med den lilla, från efter middagen tills hon somnat för natten, vanligen efter 23. Då ska jag städa/plocka/förbereda för nästa dag.)

Vi har den uppdelningen nu att jag primärt har den lilla, och B storbarnen. Förutom när storbarnen har förskola, 30 timmar i veckan, då har B den lilla och jag får jobba. Det är lätt att se att det är mamma-storbarn-tid som saknas i ekvationen. Men på grund av amningen så är det så här det får vara i några månader till.

Jag saknar mina ”stora” barn. För en fyraåring och en tvååring är ju bara små pluttar, ändå…

38 dagar kvar till BF – hem ljuva hem…

Så blev det måndag och hemresedag. Och resan gick faktiskt bra, denna gång också. Eller så är det bara jag som blivit mer slapp/avslappnad… Jag lyckades packa ur och montera ner barnvagnen i dess beståndsdelar och få barnen på plats på tåget utan vare sig större missöden eller överdrivet mycket perspiration. Och jag lyckades få ihop hela ekipaget igen innan vi rullade in på Stockholms central.

So what om L då satt på bordet en stor del av resan, att det åts ohemula mängder russin och att jag fick läsa ”Var är Göran?”, ”Alla tre på förskolan Ärtan” och ”Vem är borta?” om och om igen för att L inte skulle bråka med H om paddan?

Det känns skönt att ha resan avklarad, och att veta att jag inte har några fler sådan här fysiskt ansträngande aktiviteter kvar som preggo. Allt bärande och släpande och lyftande och gående och total avsaknad av bekväma sitt- och sovplatser som en långhelg hos min mamma innebär är slitigt för kroppen. Men som alltid är det underbart att se barnens glädje över att få vara med mormor.

Hoppsan var ovanligt lugn hela dagen idag också. Nästan så att jag började fundera på om det var läge att ringa förlossningen och höra om jag borde komma in för en koll. Två dagar med knappt mer än en enstaka puff då och då, inte alls likt min Hoppsan. Å andra sidan så var hens rörelser idag helt normala för mina andra barn när de låg i magen, och de har ju klarat sig fint. Så jag avvaktade, och under kvällen har Hoppsan varit lika livlig som vanligt. Hur orkade jag ens med de andra två gångerna, då sådana här dagar var mer regel än undantag? Förhoppningsvis fortsätter den här graviditeten utan vidare nojor, nu när det bara är slutspurten kvar.

Väl hemma var ungarna såklart övertrötta och vimmelkantiga och sådär störda av uppbrottet från vardagen som bara barn kan bli. Så nattningen blev ett utdraget projekt med två mammiga och svårlugnade små. Som inte ville nöja sig med pappan, trots att de båda uttryckt saknad och längtan efter honom under resan. H mer rättframt, med uttalanden om att han saknat och längtat efter pappan, och L genom att ha frågat om pappan lite diffust under helgen, till att under måndagsfrukosten utbrista ”Pappa vägen!?”. Vart har pappan tagit vägen?!

Hur vi ska lösa denna situation på fem veckor är högst oklart. Två barn som inte vill annat än att sova med sin mamma. Och en bebis på det snart…

77 dagar kvar till BF – att ha ett trotsbarn och två mammagrisar

Så var det 77 dagar kvar, och livet går sin gilla gång.

Igår fick jag det tvivelaktiga nöjet att ta med barnen till stadens höstmarknad efter hämtning. H hade INTE missat att det sattes upp karuseller borta vid mataffären under gårdagen, så han hade redan nött i ett dygn om att han ville gå på tivoli. Mamman hade hoppats kunna mörka det här med marknaden i något år eller två till…

Jag hade dock sett till att möta upp morfar och tant G för lite passningshjälp. H fick åka karusell tre gånger, barnen fick varsin korv med bröd och varsin nyfriterad munk till middag (hela kostcirkeln!) och mamman fick en langos med räkor och ett par nya fårskinnsvantar för att klara av att rulla hem vagnen i den plötsligt riktigt bitande höstkylan. Om det inte varit så trångt och svinkallt och barnen varit så trötta hade jag kanske orkat titta efter lite saker åt barnen – fårskinn och stickat brukar det kunna finnas en del bra. Men det blev inte i år. Väl hemma blev det Bompa och marsch i säng.

Mamman somnade i soffan kort efter att ha kommit upp från nattningen, och det var den kvällen. Pappan stormade ner till datorn i vredesmod när mamman började småsnarka istället för att engagera sig i hans mycket viktiga renoveringsplaner. Nu har jag varit vaken mellan 02 och 04 och ska försöka få någon timmes sömn. Efter att ha ätit en näve jordnötter, för det kände jag plötsligt att jag inte kunde leva utan en sekund till. Because pregnant…

Lilla fröken L har verkligen kommit in i trotsåldern. Eller närmandefasen, eller vad tusan en ska sätta för etikett på det. Känslorna är STORA och snabbt skiftande. Å ena sidan kan hon ALLT ”sävv!”. Å andra sidan är hon extremt mammig och vill bli buren heeela tiden. Å ena sidan vill hon vara som ett plåster på sin mamma konstant och bara gråter efter mig, å andra sidan kan hon sparkas och slåss och skrika ”dum!” och ”bott!. Många gånger gråter hon efter mig samtidigt som hon sparkar bort mig. Gärna vid 4-5-tiden på morgonen.

Så självständig. Så beroende. Så urgullig. Så urjobbig. Även förskolan hade reagerat häromdagen på att hon varit sur och avog mot de andra barnen (knuff och ”bott!”). Hon är helt underbar när hon inte är helt omöjlig, och den glädjen hon finner i att klara av att göra saker och bara strålar är helt obetalbar. Men sedan är det plötsligt surt och tvärt och skrynkligt litet ansikte och skrik och sparkar.

Jag gör vad jag kan för att hjälpa henne igenom detta. Förmodligen gör jag ett bättre jobb denna gång än med H, som jag nog försökte hålla tillbaka mer (vilket såklart var lättare med första barnet). Jag låter henne försöka göra saker själv, uppmuntrar och stöttar och hjälper försiktigt. Låter henne gå och springa fritt mer än vad jag egentligen är bekväm med (mammahjärtat som slår dubbla slag när hon är två meter från kajkanten) och försöker krama och bära och trösta när hon behöver det.

Men det är krävande. Och även H är mammig och svartsjuk och startar typiska syskonbråk genom att plötsligt BEHÖVA det där gosedjuret han inte tittat på de senaste två åren, men som lillasyster nu älskar. Båda turas om att skohorna sig in närmast mamman på morgonkvisten då båda är i vår säng. Efterfrågan på mamma är en sådan där sak som bara ökar så fort den uppstått hos någon av dem. Och även H behöver stöttas och berömmas och kramas.

Jag bara hoppas att det hela hinner lätta upp lite innan Hoppsan kommer, för jag vet inte riktigt hur det kommer att gå annars. Jag öser och öser och öser ur mig kärlek och uppmärksamhet, och hoppas att det kommer att bygga upp någon sorts mammakärleksreserv hos dem snarare än att skapa en vana av att bara vilja ha mamma hela tiden.

För snart kommer det att finnas en liten här, som också ska ha sin del av mammakakan. En rätt stor del den första tiden.

Bajskatastrofer, glasskatastrofer och skiftarbete

Barnens första sommarlovsvecka går mot sitt slut. Fast med hänsyn till ögoninflammationer så är det nästan två veckor redan. Båda ungarna är nu friska, och det var mindre dramatiskt än jag trodde med denna för oss nya åkomma.

B har fått dra det tyngsta lasset vad gäller barnpassningen, eftersom han är lite mitt emellan uppdrag i sin firma nu, medan mitt jobb inte riktigt går att bara lägga på hyllan i en månad. Men självklart får jag mycket kortare arbetsdagar, mer som halvtid. För att det liksom inte är görbart för en förälder att ha båda ungarna på heltid. Inte med förståndet i behåll i alla fall. Så vi går lite i skift, så att B kan komma ifrån lite också.

Lilla fröken L utvecklas explosionsartat just nu, främst vad gäller kommunikation. Jag vet inte hur mycket som beror på att jag inte riktigt minns, men det känns som att hon är så mycket lättare att kommunicera med än vad H var i den här åldern. Hon förstår enormt mycket av vad en säger, och även om hon inte pratar så mycket så är hon väldigt tydlig med att nicka, skaka på huvudet och peka.

Hon kan en hel del ord, men många uttalas fortfarande bara med en stavelse, och hon sätter inte ihop två ord ännu. Men hon säger ”mera!”, ”titta!”, ”den!”, ”hej!”, ”hejdå!” i kombination med pekningar och vinkningar. Dagens nytillskott var ”Kom!” i kombination med ”kom hit”-gesten. Och att hon plockar upp leksakstelefonen och säger ”hallå!”. De ord hon uttalar mer rent är lite av en eklektisk blandning: bajs, duscha, kaka, tårta, apa, vovve, äpple.

Med denna utveckling har också kommit mammighet, separationsångest och raseriutbrott när hon inte får sin vilja fram. Härom morgonen blev det total katastrof när hon inte fick glass till frukost. Hon stod och slet i lådan i frysen där glasspinnarna förvaras, och bara skrek och grät sig högröd i ansiktet när hon inte fick någon glass. Utbrottet varade halva frukosten igenom, tills pappan gav henne ett vaniljrån. Vad gör en inte för att få dricka morgonkaffet i tystnad…? Hon fick i alla fall ingen glass.

Hon gråter hjärtskärande och slåss och fäktas när hon märker att jag är på väg att gå hemifrån. Jag går sönder lite inombords när jag ändå måste gå. Lilla snuttan! Det känns som att hon varit mer mammig än H, och ibland undrar jag om det beror på hennes jobbiga första tid, när det kändes som att vi hade en konstant kamp som innebar att hon ville sitta som ett plåster jämt, och jag gjorde allt för att bara få lägga henne ifrån mig ibland. Eller så är det bara samma kamp som pågår fortfarande – hon som vill ha hela mig, hela tiden, och jag som bara behöver få vara ifred ibland.

I onsdags möttes vi upp all fyra efter att jag var klar på kontoret, och käkade thaimat på stan innan det var dags att gå hem och kolla på Bolibompa. Som båda barnen älskar, utöver att L är skitsur när det kommer filmer och stör när hon bara vill kolla på draken. ”BOMPA! Bompa!” gnäller hon då, och ger mig alla fjärrkontrollerna för att jag ska få fram draken igen. På väg från restaurangen började H klaga på att han var nödig. Med en kvarts promenad kvar hem tänkte vi att han nog kunde hålla sig (orutinerat att inte se till att han gick på toa på restaurangen, jag veet, men han brukar vara så duktig på att säga till när han är nödig, och brukar inte bli akut nödig när vi är i ”transport”-stunderna).

Han behövde både kissa och bajsa sade han. Vi bad honom försöka hålla sig sista biten hem. Men plötsligt sprang han fram till en plantering vid en fontän, drog ner byxorna och ställde sig och kissade på blommorna. Och sedan började det ramla ner bruna kluttar på stenläggningen bakom honom! Panik! Jag sprang fram och försökte rädda shortsen som hängde runt anklarna, såg de stora bajshögarna glittra i kvällssolen och började ulka. B fick rusa fram och ta över räddningsinsatsen medan jag stod och svalde en munfull uppkräkt thaimat. L satt i vagnen och ropade: ”OJ! BAJS! OJ! OJ! BAJS!”. En hundbajspåse, tretton våtservetter och tre flaskor fyllda med fontänvatten senare rullade vi hemåt med en nakenrumpa i vagnen och en hyfsat sanerad brottsplats. Åh, glamouren!

Graviditeten märks det inte mycket av just nu, livet utanför min kropp tar mycket mer fokus än det inuti. Men det är ju veckobyte imorgon (idag, eftersom jag nattsuddar efter fyra timmars nattningssömn), så det får bli ett eget inlägg om preggolivet senare.

Jag säger upp mig. Eller hon får sparken. Eller nåt.

Den här lilla människan har jag spenderat FYRA timmar med att natta denna lördagskväll. Minus en stund då jag nattade storebror, en ganska försumbar stund i sammanhanget. Då sov hon faktiskt. Men sen var det dags igen.

Hon drack vatten sju gånger, sprang runt i rummet fjorton gånger, och hade femhundrasjuttioelva andra saker för sig utom just att sova. Vi var i stora sängen, i lilla sängen, kramades, bytte blöja och pyjamas. Mammans irritationsnivåer steg by the minute.

Till slut satt jag bara på sängen och lät henne hållas. B hade lagat och ätit sin middag (grillat kött, blääh!) under tiden, och när han till slut dök upp i dörren sa jag bara ”Nu går jag. Jag vill inte se henne mer idag.”

Nej, det kom till den punkten att jag verkligen inte klarade av att försöka krama henne mera. För att jag var för arg för att orka med kroppskontakt. Inatt tänker jag sova i soffan, och vägra alla former av mammande fram tills imorgon.

Två mammiga barn. Som spenderar hela dagarna som måsarna i …Hitta Nemo, är det väl? Minemineminemineminemineminemine. De klättrar och klänger på mig. Jag känner mig förföljd och kvävd och vill bara skjuta dem ifrån mig rent fysiskt.

Sen får jag vara ifred en stund, och längtar genast efter dem. Men i natt är soffan min. Bara min.

Hur det går för H…

Min lilla, stora kille är nu drygt 2,5 år gammal. Han är så söt att han smälter mitt hjärta flera gånger om dagen. Och så jobbig att han får mig att slita mitt hår lika många gånger.

Redan en bit före tvåårsdagen började det beteende som jag benämner ”trots” smyga sig på. (Jag vet inte om ”trots” och ”trotsåldern” fortfarande är de vedertagna begreppen för det som händer med barn i två-treårsåldern, men alla ni som har barn som varit där vet ju vad jag pratar om…) Plötsligt en dag börjar det rara barnet få obegripliga utbrott över allt, stort som smått. Fel sorts bröd, eller att han fick en smörgås, eller sedan att vi tog bort den han inte ville ha, eller att han fick tillbaka den, började generera utbrott vid köksbordet och spred allmänt dålig stämning under frukostarna.

När lillasyster kom var han ändå i en hyfsat lugn fas. Visst kunde det komma utbrott ibland, men generellt var han stabil. Han gjorde inget större väsen kring det här med att han blev storebror, att det kommit en liten bebis som skulle bo med oss. Han ignorerade henne mestadels, men gick ibland fram och klappade henne försiktigt på huvudet och sa att bebisen var söt.

Han har kanske varit något mer uppmärksamhetstörstande, på ett spela-allan-vid-matbordet-vis, och ibland blivit lite ledsen när han kommit för att ta min hand och säga ”Kom, Mamma! Leka bilar!” och jag inte har kunnat komma ifrån. Men generellt har han varit lugn. Kanske lite för lugn. Eftersom lillasyster är så liten och har varit så krävande har H bara fått hänga på. Sitta bredvid i soffan och kolla på paddan medan jag ammat/suttit utslagen med lillasyster i famnen. Hela tiden fått höra att han får vänta, för lillasyster skriker och måste tröstas/ska få mat/ska få ren blöja först. Och han har ganska snällt väntat. Accepterat att ty sig mer till pappa, som fått ta över nattningstjänsten helt. Lillasyster har ännu inte accepterat pappa som en fullvärdig skötare.

Kanske har vi också ställt lite för höga krav på honom, för att han plötsligt blivit stor. I jämförelse med den lilla systern. Vi har ju kunnat förklara och resonera och be honom om saker, vilket ju inte går med ett spädbarn. I mångt och mycket har han fått ”ta smällen” när det gäller vår nya familjekonstellation. Och det har inte varit rättvist mot honom, men samtidigt har vi inte kunnat göra på något annat sätt.

Vi har varit glada att han haft förskolan, där han fått möjlighet att leka med kompisar och ha ”sitt eget”, och han har verkat trivas med det. Varit glad att gå dit, och inte alltid velat följa med hem när jag kommit för att hämta.

Sedan ett par veckor tillbaka har dock något hänt med H. På morgnarna vill han inte längre gå till förskolan – han gråter och är helt förtvivlad när pappan ska gå. Igår hade han varit ledsen flera gånger under dagen, berättade personalen när jag hämtade honom.

Han trotsar på ett helt nytt sätt; svaret på allt, allt, allt är ”Jag vill inte!”. Han vill inte äta frukost, inte gå till förskolan, inte äta middag, inte gå och lägga sig. Han vill inte sätta sig i vagnen. När vi hälsade på mormor fick jag brotta ner honom i vagnen sparkandes och skrikandes efter att vi ätit lunch på kafé. ”JAG VILL INTE!!!” skrek han. ”Jag skiter i vad du vill, du SKA sitta i vagnen nu!” väste jag genom mungipan efter att ha jagat honom genom lokalen och slitit bort honom från soffan där han börjat klättra bakom/över en vilt främmande man. Jag är inte alls sinnebilden av lugn när sådan där händer. Jag har läst något om lågaffektivt bemötande och att det skulle vara bra, men inte tusan klarar jag av det när pulsen bultar i tinningarna och lillasyster skriker från vagnen där hon redan ligger påbylsad. 

Jag vet inte om det är åldern, eller om det är lillasysters närvaro, eller om han faktiskt inte trivs på den nya förskolan, men det är så hemskt att han inte är sitt vanliga glada jag, och att jag inte har möjlighet att ägna mig åt honom i den grad han behöver just nu. För mitt i allt detta är han också ganska mammig, vill vara med mig. Och jag måste avvisa honom gång på gång eftersom jag måste ta hand om lillasyster. Någon enstaka gång har hon sovit så att jag har kunnat natta, men annars om vi försöker slutar det bara med att B kommer med en illvrålande lillasyster och får ta över nattningen av H.

Jag längtar så efter min lilla pojke, och han efter mig. Förhoppningsvis fortsätter läget att stabilisera sig med lillasyster, så att vi får mer tid tillsammans snart.

I övrigt så utvecklas han rasande snabbt, bara på tiden från 2 år till 2,5 år har språket fullkomligt exploderat. Från att bara ha pratat korta meningar går det nu att ha långa diskussioner med honom, och han kan berätta om saker som hänt under dagen på ett helt annat sätt än tidigare. Han chockar oss ständigt genom att börja prata om saker som hände för flera månader, ibland nästan ett år sedan. Saker vi trott att han glömt bort, men det visade sig att han bara saknat språket för att prata om dem tidigare.

Han kan räkna till tretton, även om han ibland fortfarande genar i början, med ett, två, sex. Han kan alla färger både på svenska och engelska. Han börjar lära sig veckodagarna. Både räkningen och veckodagarna är tack vare förskolan, för där tränar de olika saker på samlingen varje vecka. Färgerna, framför allt på engelska, är snarare tack vare YouTube. ”Look, a red fire engine!” ”A green garbage truck!” o.s.v. Alla typer av fordon kan han följaktligen på både svenska och engelska också…

Och det händer att han kommer springande, kramas och säger ”Jag älskar dig!” eller ”Jag har saknat dig!”. Då känner jag att han är meningen med livet. Älskade unge!

Ytterligare en dag i soffan

Igår natt fick jag knappt sova alls. Jag satt uppe sent i soffan för att försöka se till att L sov ordentligt. Vid halv två smög jag ner till sovrummet med en tungt sovande bebis på armen.

Jag lade ner henne i sin säng, men innan jag ens hunnit plocka upp tandborsten så vrålade hon. Ammade, försökte lägga ner. Vrål. Repeat. Till slut sov hon i sin säng, kanske runt halv tre.

Vrål vid fyra. Amning, försökte lägga ner. Vrål. Repeat. Till slut sov hon i sin säng, kanske runt tjugo i sex.

Vid sju var det dags att gå upp.

Under dagen har jag tuppat av i soffan ett par gånger. Den ”lediga” tid jag fick var tio minuter då hon sov i sin dagbädd, plus femton minuter då hon satt i sin babysitter och såg på när jag sorterade tvätt. Hon låg på mina fötter i soffan och pratade och var glad i ungefär tio minuter också. När vi hämtade H sov hon av och till i vagnen, men vrålade mellan varven. Annars amning, sova på bröstet. Eller vrål.

En mycket förmildrande omständighet är i alla fall att jag i vart fall kan duscha då och då, för då går det av någon anledning bra att sitta i babysitter i badrummet.

Det känns helt ohållbart att det ska vara så här. Jag hade klarat av om hon bara var närhetstörstande, men så är det ju inte, eftersom bärsjal inte fungerar, och inte ens att ligga upprätt i famnen. Det känns som att hon bara är arg och sur hela tiden, och hon blir inte alls gladare av att jag pussar, klappar, kramar, vyssjar, vaggar eller sjunger. Det är som att hon inte ens tycker om mig, utöver tuttarna då.

Jag tänker att det inte kan skada att testa mjölkfri kost i ett par veckor och se ifall att det skulle kunna vara mjölkallergi. Det verkar ju vara den vanligaste överkänsligheten. Om det funkar, så funkar det, liksom… Jag ska handla på mig lite havreprodukter imorgon för matlagning och kaffemjölk, samt kalciumtillskott, imorgon.

Detta betyder också att vi slutar med ersättningen nu, släpper sargen och satsar på en helamning. Vill jag smita iväg till kontoret utan bebis så blir det till att pumpa.

Sedan ska jag fortsätta kämpa med sjalandet. Trodde någon att jag verkligen var klar med babyprylar, förresten? Jag har varit nyfiken på hur det skulle vara att sjala med en enklare trikåsjal, som är mindre, tunnare och mjukare än min Ergobaby hybridsjal. Så länge L är liten nog att inte riktigt behöva en superstadig sjal kanske det skulle vara skönare för oss båda med en lite lättare sjal när vi bara skrotar hemma?

Så jag klickade hem en begagnad Aldoria Bambu Soft trikåsjal på Tradera för en spottstyver. Den kom idag, och oj vilken potential! Sjalen jag köpte var dock lite väl sliten, blekt och nästan helt utan stretch kvar i området där bebis sitter. Men den var så mjuk och sval och rätt smal, så det var liksom inte så mycket tyg, och den var superenkel att knyta. Verkligen jätteskön för hemmabruk, om den varit i bättre skick. Men för en dryg hundring kan jag väl se den som en välinvesterad testsjal, för nu vet jag att en Aldoria passar mig utmärkt.

Jag bjussar på en bild tagen i husets enda, och tyvärr värdelösa, selfiespegel. Barnet sitter inte så snett och konstigt som det ser ut, utan hon håller  på att spjärna och vråla som vanligt. Hoppas hon börjar gilla att sitta i sjal framöver, för jag har klickat hem en fin ny blå Aldoria till oss från Babyland. (Både Babyland och Jollyroom hade ett extrapris på Aldoria nu, 599 kr istället för 699, och då blev det en beställning från Babyland eftersom de har gratis frakt även vid ordrar under tusenlappen.)

Ergobabysjalen tänkte jag ta till kontoret för när jag behöver dit med L i släptåg, eftersom en varmare och stadigare sjal passar bra där. Hemma blir det mysigt med en mjuk bambusjal istället, och jag slipper tänka på att kånka bärsjal mellan hem och kontor.

Om någon vill ha en gammal sliten och ful Aldoria Bambu Soft som provsjal så kan jag skänka bort den bruna på bilden ovan!

Vad är normalt?

Det har knappast undgått någon att vi haft en lite tuffare första tid med L. Och då inte bara avseende hennes höftledsluxation.

Vi har fått till en fungerande amning, verkar det som, även om hon får en liten skvätt ersättning fortfarande, 30-40 ml en gång om dagen. Hon verkar gå upp som hon ska, även om hon viktmässigt ligger lite under medel.

Men jag är lite bekymrad över min lillskrutta. Hon är sällan nöjd med annat än att ligga vid bröstet (även om det blivit liite bättre den senast veckan). Det känns som att hon bara skriker när hon inte sover eller ligger vid bröstet/ammar. Och hon sover inte särskilt mycket.

Nattsömnen var riktigt bra i helgen, 5-6 timmar i sträck, men de två senaste nätterna har det återigen bara varit de vanliga 3-4 timmarna. Resten av dagarna sover hon bara lite längre stunder i min famn (vid bröstet, jag får inte lägga henne upprätt i famnen) och ibland i vagnen om jag går ut och promenerar (efter en stunds skrik).

Sovande i sin dagbädd Inovi Cocoon. Häromdagen pågick det faktiskt en hel halvtimme eller så…

Hon kan ha ammat och verka hur nöjd som helst, och somnat djupt. Men om jag lägger ner henne vaknar hon i regel genast. Och illvrålar. Säkert 80-90 % av alla försök att sätta eller lägga henne någon annanstans än vid mina bröst resulterar i att hon illvrålar, och det är omöjligt att trösta henne på annat sätt än att amma henne. Får jag sammanlagt 10-15 minuter med en glad bebis som jollrar och ler så är det en bra dag.

Dagens glada stund. Underbart är kort.

Hon bajsar bara var tredje dag, men pruttar jättemycket. Dagen/timmarna innan det är dags för bajs är hon extra orolig, skrikig och kräks mycket.

Generellt tycker jag nog att hon är ovanligt ”klängig”, skrikig och grinig, och sover och bajsar för lite. I vart fall i jämförelse med hur det var med storebror.

Men han fick rätt mycket ersättning och var inte lika ”tuttfixerad”, och fick säkert en del av sitt närhetsbehov tillfredsställt av att vi samsov i vart fall halva nätterna. Och alla barn är olika, allt är heelt normalt o.s.v. o.s.v.

Och det är kanske helt normalt. Men den senaste veckan har hon också haft röda utslag i ansiktet. Som ser ut att vara ”hormonprickar”, men som kanske även skulle kunna vara ett tecken på någon överkänslighet?

Så, en skrikig, missnöjd bebis med gaser och utslag, som sover lite och bajsar sällan. Som inte går att trösta på annat sätt än konstant amning. Är det helt normalt, och att tillskriva allmän nyföddhet, de två första utvecklingssprången och lite snorighet? Eller är hon överkänslig mot något?

Ska jag bara avvakta och se om hon blir bättre med tiden?

Puh, nästan lika många frågor och osäkerheter nu som andragångsmamma. Nytt barn, nya bekymmer, tydligen…

Pappigheten…

Nu har det hänt, det som förutspåtts skulle hända nu när mamman ”svikit”, och är upptagen med bebisen hela tiden: H har blivit pappig.

Jag sitter här i sängen och ser på dem i halvdunklet – den lilla pojkkroppen som ligger vriden mot den sovande pappan, barnahänderna utsträckta och ömt vilande på pappans nacke och hals. Det där behovet av att rent fysiskt hålla fast föräldern i sömnen… Förut var det mitt hår han klamrade sig fast i.

Mitt hår når han inte längre, fast jag är alldeles bredvid. Större delen av nätterna halvsitter jag, upphöjd, med amningskudden runt magen, som en barriär mot den sovande pojken nedanför. När jag ska natta får jag sitta lutande åt hans håll så att han når en hårtest, medan jag samtidigt försöker sitta rakt nog för att inte tappa eller vända uppochned på den ständigt ammande bebisen. (Aj, nacken!) Oftast får pappan natta.

När pojken vaknar har jag i regel givit upp tanken på ett andra sovpass utan bebis i sängen, och gått upp för att vegetera i soffan med den lilla. (Sovrummet är ren ångest för mig – som bäst får jag 3-4 timmars obruten sömn, sedan sitter jag bara och ammar i mörkret och tittar ut i den mörka trädgården. Räknar timmarna tills det är morgon, och jag kan gå upp och fortsätta min vegetativa tillvaro i det ljusa vardagsrummet, där jag kan slumra minst lika (o)bekvämt som i sovrummet, men med sällskap av teven och en kaffemugg de långa stunder jag måste vara vaken.) Så oftast är det med pappan pojken vaknar också.

När H kommer klättrande uppför trappan sitter mamman och bebisen och halv- eller helsover i soffan. I bästa fall orkar mamman slå in pinkoden på paddan, så han kan krypa upp bredvid och titta på ”jöda” (den röda ikonen = YouTube). Jag säger att pappan kommer snart och ger honom frukost.

Så går våra dagar. Jag sitter där i soffan. H får sitta bredvid och ”kolla padda”. Om han vill ha hjälp med något, eller vill leka, får han fråga pappan. När pappan är hemma. På vardagseftermiddagarna efter föris får han mer eller mindre reda sig själv, om det inte är något jag kan fixa från soffan, med en hand.

Jag försöker ta mig tiden att sitta ned vid köksbordet och prata med honom medan han äter mellis, men sedan är det tillbaka till soffan med bebisen som gäller.

(Tack och lov för att han får gå sina 30 timmar i veckan på förskolan! Jag kan inte begripa hur vissa tycker att en på något sätt överger det äldre syskonet om det får gå på förskolan när en är hemma med bebis – det är SÅ nödvändigt för honom att få leka med kompisar och vara i en verksamhet som är barncentrerad. Inte bara vara hemma där allt kretsar kring bebisen, och i annat fall hushållsarbete, som att förbereda middagen.)

Vi kan inte gå ut och leka, för jag kan inte amma bebisen ute i kylan, och hon är då rakt inte en bebis som sover två, tre eller ens en enda timme mellan amningarna. Nej, hon ammar, somnar kanske, men börjar genast plira med ett vaksamt litet öga vid minsta ansats att lägga iväg henne. Smackar lite, och börjar strax att vråla om hon inte återbördas till tutten. Ammar mera. Repeat.

H rusar glatt mot dörren när pappan kommer hem. Så klart. När vi alla är hemma märker han genast om pappan försvunnit. ”Var pappan ’stans?” frågar han. ”Pappan har gått på toaletten.” svarar jag. ”H åttå hölja med!” utbrister pojken och sätter iväg för att hitta sin pappa. ”Sitta beve pappan!” ropar han vid matbordet, och försöker kava sin stol från sin plats på kortsidan, mot pappans stol på ena långsidan bredvid. (Bebisen sitter ju i sin insats i Stokke-stolen bredvid mig.)

Jag är så glad att de två funnit varandra nu när jag är så upptagen i min symbios med den lilla. Att H känner sig lika trygg med sin pappa som han alltid gjort med mig. Samtidigt så svartsjuk över att det inte är mig han söker sig till i första hand längre. Bedrövad över att jag inte räcker till till honom också just nu. Jag saknar honom, min lilleman.

Som inte är så liten längre. Jag orkar knappt bära honom nu, kan knappt flytta på honom i sängen när han ligger utsträckt över min plats vid sängdags. Min tid med honom som liten och helt beroende av mig är obönhörligen förbi. När jag kommer ut på andra sidan bebisdimman kommer han att vara nästan tre år gammal. Stora killen.

Insomnia

Jahapp. Här ligger jag och är vaken. Vilket jag varit sedan 02.14. Har kollat av alla sociala medier. Kan inte spela Farm heroes, för min iphone drämde jag i stengolvet på pizzerian häromdagen, och skärmen är – om än fullt fungerande – täckt av ett finmaskigt spindelnät som skymmer sikten, och det sticks i fingrarna av glassplittret när jag tvingas swipa. Att hitta en auktoriserad reparatör utan att behöva resa ett antal mil verkar svårt, och även klåparna på stan här tar närmare 2000 spänn för ett skärmbyte. Wtf! Det är ju bara ett litet glas!?!

Till den allmänna misären kommer att barnet lyckades natta båda föräldrarna igår. För andra gången denna vecka. Nattningarna är det absolut värsta jag vet just nu. Det blir alltid för sent, barnet härjar och snor runt i sängen i all evighet, och sparkarna mot min mage duggar tätt. Inifrån magen däremot är det fortfarande helt tyst och stilla, sedan en vecka snart.

Jag kan inte låta B natta själv heller, för då blir det strax panikgråt från barnet efter mamma. Så de senaste kvällarna har vi nattat gemensamt. Det underlättar att flankera barnet från båda sidorna, så minimeras antalet gånger en behöver släpa tillbaka illbattingen till sängen, skrikandes och gråtandes. Men resultatet blir i regel att en eller båda av oss somnar. Om jag lyckas släpa mig upp igen är klockan i regel närmare 22, och mängden nytta utförd i hemmet minimal.

Nej, jag mår verkligen inte bra just nu. Jag trampar bara vatten och blir inte klar med något vare sig på jobbet eller hemma. Högar byggs upp, och jag känner mig bara jagad och otillräcklig. Inga rutiner alls har kommit på plats, kosten förskräcklig (påspädd av att jag verkligen inte gillar grönsaker just nu) och motionen nästan obefintlig. Jag kan inte begripa hur jag kan ha mindre tid än någonsin både på jobbet och hemma när jag just skurit ner restiderna med mer än två timmar per dag? Och B vill umgås med folk på helgerna, vilket bara stressar mig ännu mer.

Må-bra-hormonerna som flödade under förra graviditeten finns inte denna gång. Jag håller på att duka under av stress, och kan inte göra något för att förbättra min situation. När jag tänker efter är det ju ett under om knyttet överlever detta. Stress och kaos och säkert två veckor sedan jag kom ihåg att ta en endaste gravidvitamin. Med H var jag bara full av harmoni oavsett vad som hände runtomkring, åt mina vitaminer och omega 3-kapslar, promenerade och vattengympade, och fick i vart fall ner en och annan sallad och en frukt här och där.

Stackars, stackars knyttet (om hen fortfarande lever därinne). Undrar vad mitt leverne och mående just nu egentligen gör för skada på hens utveckling? Kanske kommer hen att bli ett mindre harmoniskt och tryggt barn än H? Intellektuellt svagare? Jag törs knappt tänka på det heller, jag orkar bara inte mer nu.