Hur det går för H…

Hur det går för H…

Min lilla, stora kille är nu drygt 2,5 år gammal. Han är så söt att han smälter mitt hjärta flera gånger om dagen. Och så jobbig att han får mig att slita mitt hår lika många gånger.

Redan en bit före tvåårsdagen började det beteende som jag benämner ”trots” smyga sig på. (Jag vet inte om ”trots” och ”trotsåldern” fortfarande är de vedertagna begreppen för det som händer med barn i två-treårsåldern, men alla ni som har barn som varit där vet ju vad jag pratar om…) Plötsligt en dag börjar det rara barnet få obegripliga utbrott över allt, stort som smått. Fel sorts bröd, eller att han fick en smörgås, eller sedan att vi tog bort den han inte ville ha, eller att han fick tillbaka den, började generera utbrott vid köksbordet och spred allmänt dålig stämning under frukostarna.

När lillasyster kom var han ändå i en hyfsat lugn fas. Visst kunde det komma utbrott ibland, men generellt var han stabil. Han gjorde inget större väsen kring det här med att han blev storebror, att det kommit en liten bebis som skulle bo med oss. Han ignorerade henne mestadels, men gick ibland fram och klappade henne försiktigt på huvudet och sa att bebisen var söt.

Han har kanske varit något mer uppmärksamhetstörstande, på ett spela-allan-vid-matbordet-vis, och ibland blivit lite ledsen när han kommit för att ta min hand och säga ”Kom, Mamma! Leka bilar!” och jag inte har kunnat komma ifrån. Men generellt har han varit lugn. Kanske lite för lugn. Eftersom lillasyster är så liten och har varit så krävande har H bara fått hänga på. Sitta bredvid i soffan och kolla på paddan medan jag ammat/suttit utslagen med lillasyster i famnen. Hela tiden fått höra att han får vänta, för lillasyster skriker och måste tröstas/ska få mat/ska få ren blöja först. Och han har ganska snällt väntat. Accepterat att ty sig mer till pappa, som fått ta över nattningstjänsten helt. Lillasyster har ännu inte accepterat pappa som en fullvärdig skötare.

Kanske har vi också ställt lite för höga krav på honom, för att han plötsligt blivit stor. I jämförelse med den lilla systern. Vi har ju kunnat förklara och resonera och be honom om saker, vilket ju inte går med ett spädbarn. I mångt och mycket har han fått ”ta smällen” när det gäller vår nya familjekonstellation. Och det har inte varit rättvist mot honom, men samtidigt har vi inte kunnat göra på något annat sätt.

Vi har varit glada att han haft förskolan, där han fått möjlighet att leka med kompisar och ha ”sitt eget”, och han har verkat trivas med det. Varit glad att gå dit, och inte alltid velat följa med hem när jag kommit för att hämta.

Sedan ett par veckor tillbaka har dock något hänt med H. På morgnarna vill han inte längre gå till förskolan – han gråter och är helt förtvivlad när pappan ska gå. Igår hade han varit ledsen flera gånger under dagen, berättade personalen när jag hämtade honom.

Han trotsar på ett helt nytt sätt; svaret på allt, allt, allt är ”Jag vill inte!”. Han vill inte äta frukost, inte gå till förskolan, inte äta middag, inte gå och lägga sig. Han vill inte sätta sig i vagnen. När vi hälsade på mormor fick jag brotta ner honom i vagnen sparkandes och skrikandes efter att vi ätit lunch på kafé. ”JAG VILL INTE!!!” skrek han. ”Jag skiter i vad du vill, du SKA sitta i vagnen nu!” väste jag genom mungipan efter att ha jagat honom genom lokalen och slitit bort honom från soffan där han börjat klättra bakom/över en vilt främmande man. Jag är inte alls sinnebilden av lugn när sådan där händer. Jag har läst något om lågaffektivt bemötande och att det skulle vara bra, men inte tusan klarar jag av det när pulsen bultar i tinningarna och lillasyster skriker från vagnen där hon redan ligger påbylsad. 

Jag vet inte om det är åldern, eller om det är lillasysters närvaro, eller om han faktiskt inte trivs på den nya förskolan, men det är så hemskt att han inte är sitt vanliga glada jag, och att jag inte har möjlighet att ägna mig åt honom i den grad han behöver just nu. För mitt i allt detta är han också ganska mammig, vill vara med mig. Och jag måste avvisa honom gång på gång eftersom jag måste ta hand om lillasyster. Någon enstaka gång har hon sovit så att jag har kunnat natta, men annars om vi försöker slutar det bara med att B kommer med en illvrålande lillasyster och får ta över nattningen av H.

Jag längtar så efter min lilla pojke, och han efter mig. Förhoppningsvis fortsätter läget att stabilisera sig med lillasyster, så att vi får mer tid tillsammans snart.

I övrigt så utvecklas han rasande snabbt, bara på tiden från 2 år till 2,5 år har språket fullkomligt exploderat. Från att bara ha pratat korta meningar går det nu att ha långa diskussioner med honom, och han kan berätta om saker som hänt under dagen på ett helt annat sätt än tidigare. Han chockar oss ständigt genom att börja prata om saker som hände för flera månader, ibland nästan ett år sedan. Saker vi trott att han glömt bort, men det visade sig att han bara saknat språket för att prata om dem tidigare.

Han kan räkna till tretton, även om han ibland fortfarande genar i början, med ett, två, sex. Han kan alla färger både på svenska och engelska. Han börjar lära sig veckodagarna. Både räkningen och veckodagarna är tack vare förskolan, för där tränar de olika saker på samlingen varje vecka. Färgerna, framför allt på engelska, är snarare tack vare YouTube. ”Look, a red fire engine!” ”A green garbage truck!” o.s.v. Alla typer av fordon kan han följaktligen på både svenska och engelska också…

Och det händer att han kommer springande, kramas och säger ”Jag älskar dig!” eller ”Jag har saknat dig!”. Då känner jag att han är meningen med livet. Älskade unge!

Ytterligare en dag i soffan

Ytterligare en dag i soffan

Igår natt fick jag knappt sova alls. Jag satt uppe sent i soffan för att försöka se till att L sov ordentligt. Vid halv två smög jag ner till sovrummet med en tungt sovande bebis på armen.

Jag lade ner henne i sin säng, men innan jag ens hunnit plocka upp tandborsten så vrålade hon. Ammade, försökte lägga ner. Vrål. Repeat. Till slut sov hon i sin säng, kanske runt halv tre.

Vrål vid fyra. Amning, försökte lägga ner. Vrål. Repeat. Till slut sov hon i sin säng, kanske runt tjugo i sex.

Vid sju var det dags att gå upp.

Under dagen har jag tuppat av i soffan ett par gånger. Den ”lediga” tid jag fick var tio minuter då hon sov i sin dagbädd, plus femton minuter då hon satt i sin babysitter och såg på när jag sorterade tvätt. Hon låg på mina fötter i soffan och pratade och var glad i ungefär tio minuter också. När vi hämtade H sov hon av och till i vagnen, men vrålade mellan varven. Annars amning, sova på bröstet. Eller vrål.

En mycket förmildrande omständighet är i alla fall att jag i vart fall kan duscha då och då, för då går det av någon anledning bra att sitta i babysitter i badrummet.

Det känns helt ohållbart att det ska vara så här. Jag hade klarat av om hon bara var närhetstörstande, men så är det ju inte, eftersom bärsjal inte fungerar, och inte ens att ligga upprätt i famnen. Det känns som att hon bara är arg och sur hela tiden, och hon blir inte alls gladare av att jag pussar, klappar, kramar, vyssjar, vaggar eller sjunger. Det är som att hon inte ens tycker om mig, utöver tuttarna då.

Jag tänker att det inte kan skada att testa mjölkfri kost i ett par veckor och se ifall att det skulle kunna vara mjölkallergi. Det verkar ju vara den vanligaste överkänsligheten. Om det funkar, så funkar det, liksom… Jag ska handla på mig lite havreprodukter imorgon för matlagning och kaffemjölk, samt kalciumtillskott, imorgon.

Detta betyder också att vi slutar med ersättningen nu, släpper sargen och satsar på en helamning. Vill jag smita iväg till kontoret utan bebis så blir det till att pumpa.

Sedan ska jag fortsätta kämpa med sjalandet. Trodde någon att jag verkligen var klar med babyprylar, förresten? Jag har varit nyfiken på hur det skulle vara att sjala med en enklare trikåsjal, som är mindre, tunnare och mjukare än min Ergobaby hybridsjal. Så länge L är liten nog att inte riktigt behöva en superstadig sjal kanske det skulle vara skönare för oss båda med en lite lättare sjal när vi bara skrotar hemma?

Så jag klickade hem en begagnad Aldoria Bambu Soft trikåsjal på Tradera för en spottstyver. Den kom idag, och oj vilken potential! Sjalen jag köpte var dock lite väl sliten, blekt och nästan helt utan stretch kvar i området där bebis sitter. Men den var så mjuk och sval och rätt smal, så det var liksom inte så mycket tyg, och den var superenkel att knyta. Verkligen jätteskön för hemmabruk, om den varit i bättre skick. Men för en dryg hundring kan jag väl se den som en välinvesterad testsjal, för nu vet jag att en Aldoria passar mig utmärkt.

Jag bjussar på en bild tagen i husets enda, och tyvärr värdelösa, selfiespegel. Barnet sitter inte så snett och konstigt som det ser ut, utan hon håller  på att spjärna och vråla som vanligt. Hoppas hon börjar gilla att sitta i sjal framöver, för jag har klickat hem en fin ny blå Aldoria till oss från Babyland. (Både Babyland och Jollyroom hade ett extrapris på Aldoria nu, 599 kr istället för 699, och då blev det en beställning från Babyland eftersom de har gratis frakt även vid ordrar under tusenlappen.)

Ergobabysjalen tänkte jag ta till kontoret för när jag behöver dit med L i släptåg, eftersom en varmare och stadigare sjal passar bra där. Hemma blir det mysigt med en mjuk bambusjal istället, och jag slipper tänka på att kånka bärsjal mellan hem och kontor.

Om någon vill ha en gammal sliten och ful Aldoria Bambu Soft som provsjal så kan jag skänka bort den bruna på bilden ovan!

Vad är normalt?

Vad är normalt?

Det har knappast undgått någon att vi haft en lite tuffare första tid med L. Och då inte bara avseende hennes höftledsluxation.

Vi har fått till en fungerande amning, verkar det som, även om hon får en liten skvätt ersättning fortfarande, 30-40 ml en gång om dagen. Hon verkar gå upp som hon ska, även om hon viktmässigt ligger lite under medel.

Men jag är lite bekymrad över min lillskrutta. Hon är sällan nöjd med annat än att ligga vid bröstet (även om det blivit liite bättre den senast veckan). Det känns som att hon bara skriker när hon inte sover eller ligger vid bröstet/ammar. Och hon sover inte särskilt mycket.

Nattsömnen var riktigt bra i helgen, 5-6 timmar i sträck, men de två senaste nätterna har det återigen bara varit de vanliga 3-4 timmarna. Resten av dagarna sover hon bara lite längre stunder i min famn (vid bröstet, jag får inte lägga henne upprätt i famnen) och ibland i vagnen om jag går ut och promenerar (efter en stunds skrik).

Sovande i sin dagbädd Inovi Cocoon. Häromdagen pågick det faktiskt en hel halvtimme eller så…

Hon kan ha ammat och verka hur nöjd som helst, och somnat djupt. Men om jag lägger ner henne vaknar hon i regel genast. Och illvrålar. Säkert 80-90 % av alla försök att sätta eller lägga henne någon annanstans än vid mina bröst resulterar i att hon illvrålar, och det är omöjligt att trösta henne på annat sätt än att amma henne. Får jag sammanlagt 10-15 minuter med en glad bebis som jollrar och ler så är det en bra dag.

Dagens glada stund. Underbart är kort.

Hon bajsar bara var tredje dag, men pruttar jättemycket. Dagen/timmarna innan det är dags för bajs är hon extra orolig, skrikig och kräks mycket.

Generellt tycker jag nog att hon är ovanligt ”klängig”, skrikig och grinig, och sover och bajsar för lite. I vart fall i jämförelse med hur det var med storebror.

Men han fick rätt mycket ersättning och var inte lika ”tuttfixerad”, och fick säkert en del av sitt närhetsbehov tillfredsställt av att vi samsov i vart fall halva nätterna. Och alla barn är olika, allt är heelt normalt o.s.v. o.s.v.

Och det är kanske helt normalt. Men den senaste veckan har hon också haft röda utslag i ansiktet. Som ser ut att vara ”hormonprickar”, men som kanske även skulle kunna vara ett tecken på någon överkänslighet?

Så, en skrikig, missnöjd bebis med gaser och utslag, som sover lite och bajsar sällan. Som inte går att trösta på annat sätt än konstant amning. Är det helt normalt, och att tillskriva allmän nyföddhet, de två första utvecklingssprången och lite snorighet? Eller är hon överkänslig mot något?

Ska jag bara avvakta och se om hon blir bättre med tiden?

Puh, nästan lika många frågor och osäkerheter nu som andragångsmamma. Nytt barn, nya bekymmer, tydligen…

Pappigheten…

Pappigheten…

Nu har det hänt, det som förutspåtts skulle hända nu när mamman ”svikit”, och är upptagen med bebisen hela tiden: H har blivit pappig.

Jag sitter här i sängen och ser på dem i halvdunklet – den lilla pojkkroppen som ligger vriden mot den sovande pappan, barnahänderna utsträckta och ömt vilande på pappans nacke och hals. Det där behovet av att rent fysiskt hålla fast föräldern i sömnen… Förut var det mitt hår han klamrade sig fast i.

Mitt hår når han inte längre, fast jag är alldeles bredvid. Större delen av nätterna halvsitter jag, upphöjd, med amningskudden runt magen, som en barriär mot den sovande pojken nedanför. När jag ska natta får jag sitta lutande åt hans håll så att han når en hårtest, medan jag samtidigt försöker sitta rakt nog för att inte tappa eller vända uppochned på den ständigt ammande bebisen. (Aj, nacken!) Oftast får pappan natta.

När pojken vaknar har jag i regel givit upp tanken på ett andra sovpass utan bebis i sängen, och gått upp för att vegetera i soffan med den lilla. (Sovrummet är ren ångest för mig – som bäst får jag 3-4 timmars obruten sömn, sedan sitter jag bara och ammar i mörkret och tittar ut i den mörka trädgården. Räknar timmarna tills det är morgon, och jag kan gå upp och fortsätta min vegetativa tillvaro i det ljusa vardagsrummet, där jag kan slumra minst lika (o)bekvämt som i sovrummet, men med sällskap av teven och en kaffemugg de långa stunder jag måste vara vaken.) Så oftast är det med pappan pojken vaknar också.

När H kommer klättrande uppför trappan sitter mamman och bebisen och halv- eller helsover i soffan. I bästa fall orkar mamman slå in pinkoden på paddan, så han kan krypa upp bredvid och titta på ”jöda” (den röda ikonen = YouTube). Jag säger att pappan kommer snart och ger honom frukost.

Så går våra dagar. Jag sitter där i soffan. H får sitta bredvid och ”kolla padda”. Om han vill ha hjälp med något, eller vill leka, får han fråga pappan. När pappan är hemma. På vardagseftermiddagarna efter föris får han mer eller mindre reda sig själv, om det inte är något jag kan fixa från soffan, med en hand.

Jag försöker ta mig tiden att sitta ned vid köksbordet och prata med honom medan han äter mellis, men sedan är det tillbaka till soffan med bebisen som gäller.

(Tack och lov för att han får gå sina 30 timmar i veckan på förskolan! Jag kan inte begripa hur vissa tycker att en på något sätt överger det äldre syskonet om det får gå på förskolan när en är hemma med bebis – det är SÅ nödvändigt för honom att få leka med kompisar och vara i en verksamhet som är barncentrerad. Inte bara vara hemma där allt kretsar kring bebisen, och i annat fall hushållsarbete, som att förbereda middagen.)

Vi kan inte gå ut och leka, för jag kan inte amma bebisen ute i kylan, och hon är då rakt inte en bebis som sover två, tre eller ens en enda timme mellan amningarna. Nej, hon ammar, somnar kanske, men börjar genast plira med ett vaksamt litet öga vid minsta ansats att lägga iväg henne. Smackar lite, och börjar strax att vråla om hon inte återbördas till tutten. Ammar mera. Repeat.

H rusar glatt mot dörren när pappan kommer hem. Så klart. När vi alla är hemma märker han genast om pappan försvunnit. ”Var pappan ‘stans?” frågar han. ”Pappan har gått på toaletten.” svarar jag. ”H åttå hölja med!” utbrister pojken och sätter iväg för att hitta sin pappa. ”Sitta beve pappan!” ropar han vid matbordet, och försöker kava sin stol från sin plats på kortsidan, mot pappans stol på ena långsidan bredvid. (Bebisen sitter ju i sin insats i Stokke-stolen bredvid mig.)

Jag är så glad att de två funnit varandra nu när jag är så upptagen i min symbios med den lilla. Att H känner sig lika trygg med sin pappa som han alltid gjort med mig. Samtidigt så svartsjuk över att det inte är mig han söker sig till i första hand längre. Bedrövad över att jag inte räcker till till honom också just nu. Jag saknar honom, min lilleman.

Som inte är så liten längre. Jag orkar knappt bära honom nu, kan knappt flytta på honom i sängen när han ligger utsträckt över min plats vid sängdags. Min tid med honom som liten och helt beroende av mig är obönhörligen förbi. När jag kommer ut på andra sidan bebisdimman kommer han att vara nästan tre år gammal. Stora killen.

Insomnia

Insomnia

Jahapp. Här ligger jag och är vaken. Vilket jag varit sedan 02.14. Har kollat av alla sociala medier. Kan inte spela Farm heroes, för min iphone drämde jag i stengolvet på pizzerian häromdagen, och skärmen är – om än fullt fungerande – täckt av ett finmaskigt spindelnät som skymmer sikten, och det sticks i fingrarna av glassplittret när jag tvingas swipa. Att hitta en auktoriserad reparatör utan att behöva resa ett antal mil verkar svårt, och även klåparna på stan här tar närmare 2000 spänn för ett skärmbyte. Wtf! Det är ju bara ett litet glas!?!

Till den allmänna misären kommer att barnet lyckades natta båda föräldrarna igår. För andra gången denna vecka. Nattningarna är det absolut värsta jag vet just nu. Det blir alltid för sent, barnet härjar och snor runt i sängen i all evighet, och sparkarna mot min mage duggar tätt. Inifrån magen däremot är det fortfarande helt tyst och stilla, sedan en vecka snart.

Jag kan inte låta B natta själv heller, för då blir det strax panikgråt från barnet efter mamma. Så de senaste kvällarna har vi nattat gemensamt. Det underlättar att flankera barnet från båda sidorna, så minimeras antalet gånger en behöver släpa tillbaka illbattingen till sängen, skrikandes och gråtandes. Men resultatet blir i regel att en eller båda av oss somnar. Om jag lyckas släpa mig upp igen är klockan i regel närmare 22, och mängden nytta utförd i hemmet minimal.

Nej, jag mår verkligen inte bra just nu. Jag trampar bara vatten och blir inte klar med något vare sig på jobbet eller hemma. Högar byggs upp, och jag känner mig bara jagad och otillräcklig. Inga rutiner alls har kommit på plats, kosten förskräcklig (påspädd av att jag verkligen inte gillar grönsaker just nu) och motionen nästan obefintlig. Jag kan inte begripa hur jag kan ha mindre tid än någonsin både på jobbet och hemma när jag just skurit ner restiderna med mer än två timmar per dag? Och B vill umgås med folk på helgerna, vilket bara stressar mig ännu mer.

Må-bra-hormonerna som flödade under förra graviditeten finns inte denna gång. Jag håller på att duka under av stress, och kan inte göra något för att förbättra min situation. När jag tänker efter är det ju ett under om knyttet överlever detta. Stress och kaos och säkert två veckor sedan jag kom ihåg att ta en endaste gravidvitamin. Med H var jag bara full av harmoni oavsett vad som hände runtomkring, åt mina vitaminer och omega 3-kapslar, promenerade och vattengympade, och fick i vart fall ner en och annan sallad och en frukt här och där.

Stackars, stackars knyttet (om hen fortfarande lever därinne). Undrar vad mitt leverne och mående just nu egentligen gör för skada på hens utveckling? Kanske kommer hen att bli ett mindre harmoniskt och tryggt barn än H? Intellektuellt svagare? Jag törs knappt tänka på det heller, jag orkar bara inte mer nu.

Semesterstress

Semesterstress

Sitter på kontoret och stjälper i mig en frukostlatte (vad tusan har hänt med mig, jag föraktar ju detta låtsaskaffe som egentligen bara är ett stort glas varm mjök?) och försöker knyta ihop några lösa trådar innan det är dags att ge mig av vid lunch.

Vi ska nämligen ge oss iväg på en kryssning som varar fram tills på torsdag: höga kusten med stopp i Härnösand och Luleå. Det är hela B:s familj som åker, och det ska bli jättekul. Men det här med att vara ledig några dagar skapar enorm stress dagarna innan, framför allt så här års när allt är så hysteriskt på jobbfronten och alla vill få allt gjort före semestern.

I helgen har vi umgåtts med goda vänner och numera nästan-grannar, som dessutom varit så vänliga att de försett oss med middag både fredag, lördag och söndag. (Vi fick till slut matmöbeln på plats i lördags, men eftersom vi åker bort idag var det ingen idé att börja fylla kyl och skafferi i helgen.) Och avlastat oss med sonen, som vi knappt sett till överhuvudtaget, eftersom han och vännernas 11-åriga dotter varit helt oskiljaktiga hela helgen. H har gått så långt att han totalt dissar av oss föräldrar: gråter, pekar, viftar och ropar ”nej, nej” när vi kommer för att hämta honom eller börjar göra oss klara för att gå hem.

Jag känner mig så ratad, och får lite förståelse för vad B känner när H bara skriker ”nee pappa” och gråter om B försöker byta blöja, natta, läsa bok, ta på kläder, skjutsa vagnen, kramas, skära maten etc. Om jag är med är det bara jag som får göra saker åt lilleman. B blir såklart ledsen, men jag försöker säga att det bara är en mammig fas, och att det kommer att vara han som är numero uno i andra faser. Men det är banne mig inte lätt att bli ratad av barnet en satt till världen och ömt vårdat i snart två år…

Nej, nu måste jag jobba undan lite!

Vabbeli vabbeli vabb…

Vabbeli vabbeli vabb…

Här vabbades det för fullt idag. En stund på eftermiddagen var det ganska smärtfritt, eftersom barnet i fråga sov middag i lite drygt tre timmar. Dessförinnan var dock det mindre njutbart, med en liten sjukling som envisades med att vakna vid 07.30, men sedan var så trött och ynklig att han fick skrik- och gråtattacker för precis allt.

Du nuddade min sked – WÄÄIII! Min smörgås gick sönder när jag klämde på den – WÄÄIII! Jag fick inte leka med en spade i skafferilådan – WÄÄIII!  Sedan var han förvisso lugn i ett par timmar, medan han tittade på ändlösa avsnitt av ”Johans fordon”.

Jag börjar seriöst bli lite orolig för det där med hans skärmtid. Så fort han vaknar, eller så fort vi kommer hem från föris, kommer han springande med en fjärrkontroll och tjatar ”Brum brum. Bil. Buszj. Tookatook.” Och sedan sitter han som klistrad och vill se de roligaste avsnitten om och om och om igen. När han inte får som han vill gråter han. Hoppas att det bara är någon sorts fas med sjukligt fordonsintresse, som kommer att gå över, och att han kommer att tycka att det är roligt att leka med leksaker igen, och inte bara glo på dumburken.

Han är också otroligt mammig just nu, och bevakar mig svartsjukt. Om  jag och B kramas bara tjuter han rätt ut, försöker knuffa bort sin pappa och vill komma upp i min famn. Samma sak om han ser att jag har en katt i knät – tjuter och kommer springande och knuffar bort katten, för att själv klättra upp i knät. Det är svårt att inte tycka att det är lite gulligt, men det gör mig också skräckslagen inför det faktum att han eventuellt får ett syskon snart. Hur ska det gå? Jag läste följande inte helt uppmuntrande passus i boken ”Lyhört föräldraskap”: ”Jag är övertygad om att svartsjuka är ett personlighetsdrag. Vi är helt enkelt mer eller mindre svartsjuka av oss. Därför brukar man kunna ana om storasyskonet kommer att vara svartsjukt eller inte. Det brukar till exempel visa sig om barnet har svårt att tåla att man som föräldrar kramas.” Jaha ja. En svartsjuk storebror som kommer att vara 2 år och 4 månader (= trotsålder?) när knyttet gör entré. Det blir nog livat.

Efter att han vaknat från sin middagsvila grät han i sig en pannkaka, och krävde mer fordon på teven. Jag lät honom kolla en stund, och sedan gick vi ut en vända för att handla lite, och lekte i parken en stund.

F6483562-5C86-47A1-9DB9-460A8D1AB4CA

Jag mår illa, lite som väntat denna vecka. Illamåendet ligger och pyr större delen av dagen. Jag mår som bäst på morgnarna faktiskt, så något morgonillamående är det inte fråga om. Men från lunchtid och framåt ligger jag mest och pustar och suckar och vill liksom bort från min egen kropp. Kosthållningen har gått åt h-lvete, för jag får för mig att jag bara kan äta något visst, och blir äcklad av allt annat. Frukosten går bra att äta balanserat, i och med att illamåendet inte är så farligt på morgnarna. Men sen! Igår åt jag spicy snabbnudlar med ägg till lunch, lite glass till mellis som jag köpte för H:s skull (hrrrm hrrrm) efter att jag hämtat på föris , och sedan kunde jag absolut inte tänka mig att äta något alls på kvällen utom ett par nävar flamin’ hot cheez cruncherz… Typ torrt och ”rent” kryddstarkt var det enda jag kunde få ner kände jag.

Idag blev det nachos till middag. H gillade det, och var så söt när han plötsligt krävde ett nachochips och började lägga topping på det. Vi hade givit honom makaroner blandat med tacofärs och grönsaker till att börja med, men han ville minsann göra som mamma och pappa. Viljan var något större än förmågan, dock…

IMG_1713

Hur tusan ska detta gå? Jag är så trött och tung och flåsig att jag knappt orkar knuffa barnvagn, och bara i vecka 7+5! Jag MÅSTE ta itu med kost och motion, men det är så förskräckligt motigt nu med illamående och trötthet.

Sedan gråter jag floder över allt. Stort som smått. Berättigat, som när jag läste om de engelska tonårstjejerna som dömts för mord, och det stod lite om mordet på den tvååriga James Bulger för många år sedan, och jag låg och tittade på min värnlösa nästan tvååring som låg och sov bredvid mig. Mindre berättigat, som när jag behövde torka kattkräk på golvet för andra gången på en och samma morgon, och jag bara kände att det var så otroligt orättvist att jag skulle behöva stå där, gravid och illamående, och ulka över hårbollarnas uppkastningar. Känslorna är lite all over the place, kan en väl säga…

Lämningstraumat: bakslaget har kommit.

Lämningstraumat: bakslaget har kommit.

Idag var det jag som lämnade lilleman på förskolan, eftersom B fortfarande är sjuk och emlig och gärna ville sova ut. H hade haft små tendenser till att bli ledsen redan när B lämnade igår, och idag var det berömda bakslaget ett faktum.

Vi fick veta redan vid inskolningen att de flesta barn – även de som haft en helt problemfri inskolning – får ett bakslag efter en tid på förskolan, då det blir mycket ledsamt att bli lämnad. Det hade vi litegrann förträngt, och tänkt att det nog inte händer med H, som aldrig varit annat än glad åt att få komma till förskolan. Men nu var det dags. Nyhetens behag har försvunnit,  och insikten om att det är så här det ska vara nu har slagit rot. Mamma och pappa försvinner iväg hela dagarna.

Han ville vända i dörren till frukostmatsalen, och klättra tillbaka upp i min famn. Han grät och sparkade och spretade med benen när jag satte ner honom i matstolen. Det lilla ansiktet var högrött och tårarna forsade. Han blev inte det minsta distraherad av frukostsmörgåsen som serverades.

Och jag vet ju att en inte får dra ut på avskedet. Att det bara blir värre då. Men att bara krama om honom där han satt i stolen, med små ömhetsord och en försäkran om att pappa skulle komma och hämta sedan, och sedan bara gå därifrån. Fy f-n, vad ont det gjorde! Det går så tvärtemot alla ens föräldrainstinkter att bara gå ifrån sitt gråtande barn.

Jag som alltid gått på magkänslan och haft honom nära när han har behövt vara nära, låtit honom sova med oss när han verkat behöva det. Alltid reagerat snabbt på varje skrik och varje snyft. Fortfarande flera timmar senare vill varje fiber i min kropp bara krama om den där lilla människan som är min son. Bara hålla om honom och säga att mamma aldrig kommer att lämna honom igen. Även om det inte kan vara så.

Jag har nog lite av ett bakslag själv, och känner att det inte är rätt se så lite av honom. En kort stund på kvällen, och nästan alltid behöva smyga iväg medan han sover på morgonen. Ett par hämtningseftermiddagar som mest går åt till att handla och förbereda middagen.  Helgerna som bara flyger förbi.

Jag är ju tvungen att arbeta. Dra in pengar till vår försörjning. Men det tar emot. Det gör det banne mig.

IMG_0798

Shoppingsöndag, barnklädesrant och föräldraschism

Shoppingsöndag, barnklädesrant och föräldraschism

Natten till söndag var helt perfekt. Lillgrisen somnade i vanlig tid på kvällen, sov, sov och sov till klockan 07, ammade fridfullt en liten stund, somnade om och vaknade för dagen vid 08. Inte ett enda uppvak utöver att han tydligen satte sig upp och smågnällde när B kom till sängs, men somnade om direkt igen när han fick några klunkar vatten. Jag märkte det överhuvudtaget inte. Jag kan inte minnas när jag fick sova en hel natt senast.

Vi tog en promenad till köpcentret och shoppade lite kläder till mig och B. Sedan åt vi lunch, och shoppade sedan lite kläder till H. Det var inte planerat, men tvunget efter att han hällt ut ett vattenglas över sig själv när vi åt.

Som vanligt var det svårt att hitta något vettigt. Vi har köpt allt vi tycker om från P.o.P för närvarande, och övriga affärer har nästan bara antingen bilar/dinosaurier på mörk botten, eller rosa och lila volanger (inte för att P.o.P är enormt mycket bättre, men lite i alla fall). Eventuellt gick det att hitta lite neutrala kläder i bleka pasteller på Kappahl (TRÅK!).

Efter att ha kollat Lindex, Kappahl, Molo (har inte så väldigt pojk- och flickiga kläder, men de är mörka och dystra och affären i sig är som en mörk grotta) och Name it (de är tamejfan värst, med utmärkt tjej- och killsida och enormt ”grabbiga” pojkkläder) återvände jag till Lindex och köpte ett par blå plyschbyxor och en tröja som var det närmaste jag kunde komma den typ av barnkläder jag vill ha, blå-vit-orangerandig med Lille Skutt på.

IMG_0524

Dåligt foto, jag vet, men han är inte lätt att få att fastna på bild längre. Det här var det enda jag tog igår där han stod still och visade magen så det går att se gulliga Lille Skutt. Men vi tar ett till, bara för att visa att han faktiskt inte avskydde sin nya tröja så mycket att han grät hela kvällen.

IMG_0527

(Behöver snickerierna i huset målas? Svar: JA!)

Varför, varför, varför finns det nästan inga färgglada och roliga barnkläder utan tydlig tjej/killprofil i de vanliga affärerna? Jag hittade denna, och en tröja med blå botten, röda kantband och bilar/traktorer etc i glada färger (också på Lindex). Två tröjor hittade jag på 25 minuters intensivt sökande i fyra butiker! Jag skippade biltröjan för jag ville inte låta mitt medvetna sökande ändå utmynna i en blå tröja med bilar, även om den helt klart var en sådan jag lika väl hade kunnat köpa till en dotter, om jag hade någon.

Ge mig frodigt gräsgrönt, knalligt apelsinorange, klart blåklintsblått, illande brandbilsrött och lysande solskensgult, med lite murrigt chokladbrunt, sobert skymningsblått, bländande snövitt eller vilsamt silvergrått till! Tydliga mönster med konturer och kontraster, gulliga djur och frukter och bilar och hus och träd och allt möjligt som är fantasifullt och snällt! Inga dödskallar, inga monster, inga arga, rytande tigrar eller skräcködlor. Ska det vara så svårt?

IMG_0513

Så här fint sov han i alla fall under promenaden, och en liten stund in på shoppingrundan. Min lilla stora kille som plötsligt kan bära upp kläder i storlek 92 utan att det ser helt galet ut.

Jag unnade mig själv en lyxig present också. Sedan förra sommaren har jag haft en oförklarlig – men ihållande – längtan efter blått läder, har sneglat på blåa skor och blåa väskor. Bland annat en fin mörkblå väska från danska Adax. Priset strax norr om tre tusenlappar har dock avskräckt mig. Men nu i slutreornas tid hängde den plötslig där, just den skönhet jag spanat på, med en prislapp som gått från 3 099 till 1 599! Jag kunde inte låta bli, så den här gången fick den följa med hem.

IMG_0522

Den är blåare än vad den ser ut på den här bilden, rymmer min 13,3″ MacBook och en hel del annat. Mamman måste ju få unna sig något som inte är en skötväska eller praktisk jobbryggsäck någon gång, va? Och en klassisk skinnväska kommer en ju kunna slita på i många, många år framöver.

Sedan var söndagen i princip slut, och vi hade en lugn kväll hemma med tvätt, krukväxtvattning och annat sköj.

Morgonen idag blev en o-favorit i repris. H vaknade och ville amma två gånger mellan klockan 04.30 och 06.00, fick det, och vaknade ändå och skrek rätt ut när jag försiktigt försökte tassa ut ur sovrummet vid 06.40. Han lät sig inte blidkas trots att jag genast återvände till sängen. Så jag kunde lika gärna ta upp honom och börja dagens rutiner med blöjbyte, tandborstning och påklädning. Det var bara en halvtimme kvar till hans vanliga uppstigningstid ändå, eftersom jag redan blivit sen i och med den andra amningsvändan, som inträffade när jag egentligen skulle ha stigit upp.

Jag kan nämligen inte lita på B när det kommer till att ta hand om rabiatgalet litet troll på morgonen. Sad but true. När B sover tungt blir hans respons på sin tokgråtande son ett argt ”Men H, SLUTA nu! Tyst!”, och fasthållande av skrikande, sparkande barn som enda åtgärd. Det är inte okej för mig. Även om det är det en egentligen vill, så får en aldrig bemöta H:s ilska och ledsenhet med egen ilska, bara för att en är trött och bara vill sova vidare.

Det är okej att bli ledsen för att mamma ska lämna en på morgonen när en är ett och ett halvt år. Det är okej, och även om han inte vill bli tröstad så ska en (enligt mig) fortsätta trösta, och kanske avleda lite genom prat och lek eller praktiska göromål som blöjbyte, tills ilskan och sorgen har gått över. B är en fantastisk pappa på (nästan) alla andra sätt, men otröstliga skrik när han själv sover kan han inte hantera. Så då stannar jag kvar och gör det. För att jag måste. Jag vill inte att H ska känna att han gör något fel när han blir arg och ledsen.

Så imorse skildes vi åt vid grinden, jag gick åt ett håll och pappan och barnet åt ett annat. Så här fint avvinkad blev jag av lillskrutten, som inte var ett dugg ledsen längre!

IMG_0531

 

H:s sjuttonde månad

H:s sjuttonde månad

Jag tänkte komma i fas med månadssammanfattningarna igen, så här kommer inlägget om den nyligen passerade sjuttonde månaden i H:s liv!

IMG_0010
Suddig, men glad.

Månaden börjar med att i vart fall jag och H fortfarande lider av sviterna från förskolepesten som drabbat oss ett par-tre veckor tidigare. Precis före jul tar vi med H till vårdcentralen för andra gången, eftersom han hostar förskräckligt på nätterna och är väldigt rosslig. Ena lungan låter lite illa, och öronen är lite röda, men annars inget nytt. Helt frisk blir han inte förrän efter nyår, bara några dagar innan nästa förkylning slår till. Hög feber, nästäppa och allmän misär får honom att bara skrika en hel dag, som jag genast utser till den dittills sämsta dagen med honom. Varken nässprej, babymist, näsdroppar, näsfrida, paracetamol, kramar eller tutte hjälper.

Under julen flänger vi runt, med julafton hos farmor, mellandagsmiddag hos morfar, ett par dagar hos mormor före nyåret, som firas tillbaka hos farmor igen. Det fungerar bra för det mesta, och han är glad i att ha mycket folk runtomkring. Efter att ha fått paket till höger och vänster i ett antal dagar börjar han begripa att det kanske finns något roligt i dem, men behöver fortfarande hjälp att öppna dem.

IMG_0098
Julklappsutdelning nummer 2, hemma på juldagen. Alla var till honom!

Vi besöker också Skansen för första gången som barnfamilj på annandagen, vilket nog kan bli en tradition (när vädret så tillåter). H gillade de små lejontamarinerna och krokodilerna på akvariet bäst.

(Vi skaffade ett familjeårskort på Skansen, så det blir nog en del besök framöver. Det är ju verkligen ett bra resmål för dagsutflykter, där en ibland kan slå på stort med mat på restaurang och inträde till akvariet, medan en ibland kanske bara tar med lite matsäck eller korv att grilla, och nöjer sig med att gå runt och titta på djuren ute i parken.)

Han är enormt mammig nästan hela månaden, och pappa duger inte till mycket. Han ammar också väldigt mycket hela månaden, men börjar de sista dagarna trappa ner till en mer ”normal” ska-snart-sluta-amma-nivå på ett par gånger per dygn, under småtimmarna/tidig morgon.

Han börjar äta väldigt bra efter att alla sjukdomar fördrivits. Gröten gör comeback på frukostbordet, och han äter en hel vuxenportion med mosad frukt i. Vi får till och med hjälpa till med en annan sked, så länge han får gegga bäst han vill med sin egen sked. Det håller dock bara i sig någon vecka innan han vid slutet av månaden blir kinkigare igen. Ställer till stora skrik-fester så fort det vankas middag, och är helt oberäknelig i att samma mat kan vara supergod ena dagen, för att helt ratas nästa dag.

Han är dock helt vild i allt vad godis och sötsaker heter, och har riktig falkblick när det gäller att hitta sådant vi försökt hålla undan från honom. Och då ger vi honom i princip aldrig sådant ”med flit”, utan han kan få smaka någon liten bit av en bulle eller liknande då och då, om han kommer på oss med att äta sånt och kräver att få provsmaka.

IMG_0286
Blir påkommen med att ha tjuvat en skumtomte från köksbänken.

Sömnen är generellt orolig, och han vaknar flera gånger under kvällarna. I bästa fall somnar han om med napp och gos, i värsta fall är det bara att välja mellan att ta upp honom en stund (om vi höll på ett kolla på någon film eller så) eller att gå och lägga oss med honom.

IMG_0022
Öppnar dörrar, alldeles själv.

Även om han utvecklas mycket fysiskt, genom att bli snabbare, starkare och stabilare och få bättre finmotorik (springer,klättrar, öppnar dörrar, staplar saker och stoppar saker i varandra), så är det kommunikationsförmågan som utvecklas mest denna månad. De första riktiga orden kommer: ”mamma” som ord och inte bara som lång klagovisa ”ma-ma-ma-ma-ma”, ”pappa”/”baba” gör både pappan och mig varma i hjärtat så här under mammighetens högsäsong. ”Kah” betyder både katt och anka, ”pah” kan förutom pappa även referera till trappa och apa. De ljudhärmande orden ”maomao”, ”nomnom” och ”bwumbwum” hänger kvar.

Han börjar nicka för ja, och skaka på huvudet för nej, och -shit!- vad mycket han egentligen förstår! Vi hade ingen aning om att han hade så stor koll på vad vi sade, vilket även märks när vi pratar i telefon med andra och pratar om att åka tåg eller om att han äter en massa klämmisar. Då kan vi plötsligt höra ett ”tuff-tuff”-ljud (Ja, det är hans mor som lärt honom att tåget låter som det lät för hundra år sedan: tschuck-a-tschuck-a-tschuck, typ…), eller så står han framför en med en klämmis han hämtat i köket. Han pekar på saker han vill ha, hämtar fjärrkontroller när han vill se på ”I drömmarnas trädgård”, hämtar nyckeln till altandörren när katterna vill gå ut.

Böcker börjar bli intressanta på riktigt. Han hämtar dem och vill att vi läser, eller sitter själv och bläddrar. Helst böckerna om Binta, Babo och Lalo, som ska läsas om och om och om igen.

IMG_0018
Favoritböckerna, ska läsas mest hela tiden.

Det blir ordentligt med snö efter helgerna, och han får sin första pulka, och får pulsa själv i snön för första gången. Pulkan är kul så länge det går fort, och snön är spännande.

IMG_0372
Liten kåldolme på vinterpromenad i vagnen.

Han får en större bilstol till slut, efter att ha vuxit ur babyskyddet helt och hållet. Hur mycket han väger och hur lång han är är oklart, men han har storlek 86 eller 86/92 i allt. Det sistnämnda är rejält stort än så länge, men det förstnämnda känns inte lika stort som det gjorde för någon månad sedan. Men vi får ge oss till tåls till 18-månaderskontrollen innan vi får veta hur han utvecklats. Han var 79,5 lång och vägde 11,8 kg sist vi var på BVC, när han var nyss fyllda 13 månader. Längden har han nog vuxit mycket på, det märks på kläderna, men jag är osäker på vikten. Det har ju varit både matvägran och sjukdomsperioder de senaste månaderna, så han har nog gått ner lite i perioder. Kanske väger han 12,5-13 kilo nu?

Det är inte klokt att denna lilla grabb var en fyra-femmånadersbebis vid den här tiden förra året. Vad mycket som hänt sedan dess, och vad snabbt tiden har gått!

IMG_0123
Stor kille fikar i egen fåtölj på Espresso house efter Skansen-besöket.