Mina stackars fötter…

Mina stackars fötter…

Den enda kroppsdel – eller de enda kroppsdelarna, rättare sagt – som jag upplevt en bestående förändring eller försämring av (utöver rent estetiska förändringar då *looking at you, bristningar och hänghud,*) efter mina graviditeter är mina fötter.

De gick upp från storlek 38 till 39 med H, från 39 till 40 med L, och nu känner jag – till min stora fasa! – att många av mina skor känns trånga efter V. Större än storlek 38 känns inte proportionerligt till min ringa höjd över havet (163 cm), så att gå upp till 39 och sedermera 40 har inte känts jättebra. Jag börjar se ut som ett stort L. Men FYRTIOETT!?!

Det är längden som är problemet, fötterna är nog ungefär lika breda/tjocka som förr, i alla fall efter första graviditeten, men de har blivit längre. Det är främst trångt fram vid stortån och känslan av ont i fotvalvet för att det liksom pressas uppåt när foten inte kan sträcka ut ordentligt som orsakat storleksbyte efter graviditeterna. Efter att ha googlat, och – som alltid vid googling på *valfritt problem* och graviditet – kommit fram till ett inlägg av eminenta Mia på Baking Babies, verkar det ju onekligen som att jag blivit plattfotad och att jag har mer pronation (erkänner: var tvungen att googla vad det var) än förr.

Nu den senaste vändan gick jag med ett par vinterkängor ständigt med dragkedjan öppen på ena sidan (innersidan) från hösten och fram till efter förlossningen, för att det var så jobbigt att böja sig ner för att dra upp och ner dragkedjan vid dessa ständiga lämningar och hämtningar av barn. Kan tänka mig att vinterkängorna hjälpt det hela på traven, genom att de underlättade för foten att luta åt det öppna hållet (inåt) istället för åt kängornas stängda yttersidor.

Och oj, vad jag märkte av att fötterna lidit skada när jag nu för någon vecka sedan (innan detta hemska, hemska, gråa februariåterfall med snö och isvindar) hoppade i ett par gympaskor. Jag har haft brännande smärtor under fötterna varje kväll, och en hel del smärtor i vaderna också (Har jag googlat blodproppar? Jajjemänn!), bara jag varit ute och gått lite. Troligen för att jag nu börjat försöka gå med mindre pronation (vilket alltså är att en går med foten lutad inåt, kobent-style), och både fötter och vader är rejält ovana med detta.

Det verkar högst oklart om det går att göra något åt graviditetsförändringarna, men jag kanske kan göra i alla fall vinterkängornas påverkan ogjord. Jag googlade vidare, och hittade en fin pdf från Friskispressen med ett träningsprogram för fötterna. Någon annan träning har jag inte orkat/hunnit/velat börja med ännu, men jag kan kanske börja nedifrån? Det skadar ju knappast att testa om mina fötter kan bli gladare, även om jag inte törs hoppas på att de blir mindre igen.

En gång i tiden fick jag beröm för mitt fina, raka löpsteg… känns rätt långt borta nu…

Harmonisk bebis, hormonell mamma

Harmonisk bebis, hormonell mamma

Uuuurgh, jag lider av någon sorts hormonella sviter efter graviditet och förlossning, tror jag.

På seneftermiddagarna och kvällarna drabbas jag av en helt orimlig trötthet, inte olik den i slutet av graviditeten. Men på något sätt värre, eftersom det känns som om jag inte borde vara trött nu. Inte mer än vad den allmänna sömnbristen orsakar, i alla fall. Jag blir svimtrött, ibland så att det känns som att jag ska tuppa av på riktigt. Somnar framför teven varje kväll, och lyckas bara ibland vakna till såpass att jag kan göra några framsteg i mitt få-ordning-hemma-projekt.

Jag mår illa av och till, framför allt på morgnarna, och jag har – trots att avslaget har varit borta ett bra tag – småblödningar på nästan veckobasis. Inte mer än typ rosa flytningar, men med tillhörande ”mensvärk”/”förlossningssmärta light” i mage och rygg. Jag tror inte att det är mensrelaterat, för det har dröjt 7-9 månader innan den kom tillbaka med de andra två, och det är täta, men väldigt lätta och kortvariga blödningar, inte alls något mensliknande.

Det känns rimligt att det skulle vara något hormonellt, i alla fall. Jag minns att det varit lite allmän vajsing på mycket i kroppen runt 3-4 månader efter förlossningarna, och nu är det ju nästan tre månader sedan redan. (Note to self: Måste skriva färdigt den där förlossningsberättelsen innan jag hunnit glömma allt.)

Bebin däremot, är som en dröm. Har börjat somna tidigare på kvällarna, kan sitta själv i sin stol i köket långa stunder när vi stökar/lagar mat/äter, OCH har så smått börjat kunna komma till ro själv, och somna i sin bädd i soffan eller i Yoyon medan en bara sitter bredvid eller är i närheten. (Hon kräks något alldeles förskräckligt, men det är vi rätt härdade med efter två tidigare kräkbarn.)

Igår somnade hon själv på soffan, medan jag bara satt bredvid!

Hon upptäckte sina händer samma dag som vi var på BVC sist, för tvåmånaderskonstrollen, och nu har hon även så smått börjat ta tag i saker mer medvetet, som att ta fatt i en snuttefilt (eller helst en bit hushållspapper, om hon kommer åt) och föra den till munnen. På samma sätt sitter hon och tittar och smackar och för handen till munnen när vi äter, så hon är nog snart redo att börja smaka på saker.

Jag har redan låtit henne slicka lite på morots- och gurkstavar, och låtit henne snutta av någon droppe fikonmarmelad från mitt finger. Det är så jag börjat med alla barnen – låtit dem bara känna smaken av saker från mina fingrar, eller slicka på matbitar jag hållit i, medan de suttit i mitt knä vid bordet. Hon kan nämligen sitta i knät utan att maniskt slänga sig mot mina bröst hela tiden också nu, det är bara att hålla henne upprätt så sitter hon ganska still och ser vad som händer runt omkring.

Vi är rätt lata med magträning, och att låta henne ligga fritt på rygg också, för den delen. Mest för att hon inte varit nöjd med att ligga själv tidigare. Men det tar sig ju, och på skötbordet får hon ändå ligga en del när hon torkas efter badet. (”Badet” är med tredje barnet inte några myspysiga baljbad, utan att jag lägger henne över armen och blaskar av henne i handfatet när hon gjort kräk- eller bajskatastrof.)

Och hon är STARK. Idag när jag lät henne ligga på mage lite efter tvagningen drog hon flera gånger upp båda benen under sig så att hon hamnade i riktigt krypläge med underkroppen. Överkropp och huvud var också högt resta flera gånger. Hade hon bara lyckats få upp över- och underkropp på samma gång så hade hon helt stått på alla fyra. När jag håller henne upprätt så ”står” hon stadigt med fötterna i rakt i marken och kroppen sträckt och rak (men balansen saknas så klart helt, och hon skulle aldrig orka bära upp sitt huvud stående). Hon har inte rullat runt ännu, men varit bra nära, och förflyttar sig till och med lite framåt när hon kravlar på skötbordet. Jag tror hon är vår starkaste bebis i den här åldern, så stadig i kroppen.

Annars har det hunnit bli måndag och ny vecka och tiden rusar som aldrig förr. Idag var det som vanligt lämning-jobb-hämtning-middag-natta som gällde, och sedan somnade jag i soffan två gånger om. Nu har jag varit vaken i halvannan timme och hunnit köra igång en tvättmaskin och ett torkskåp och vikt lite kläder.

Dags att plocka upp bebis och gå till sängs. Hon har sovit sedan 19-tiden med undantag för ett uppvak för amning vid 20-21 någongång, men kommer garanterat inte att gå att lägga i babynestet i sidosängen. Nej, nej, så långt sträcker sig inte detta med ”harmonisk bebis”. Hon sover endast med mig nu, mage mot mage, och ammar av och till hela natten. Så fort jag flyttar på mig, eller försöker flytta henne, vaknar hon och protesterar högljutt. Lite lagom skamfyllt samsover jag med denna bebis. Också. Så var det med den saken.

Min vana trogen har jag också inlett året med odlingsdrömmar. Se på de små gurkplantorna som sköt upp på bara tre dagar! Som vanligt kommer det säkert bli skit med allt, och det enda jag kommer att få skörda blir lite ruccola och kanske en squash, men än så länge ser jag en prunkande kökstrådgård framför mig, med dignande grönsakskvistar blandat med ringblommor och annat fagert.

Om mammakroppen

Om mammakroppen

Med hänsyn till ytterligare en framgångsrik graviditet, en bra förlossning, och den väldigt snabba återhämtningen efter förlossningen kan jag inte vara annat än nöjd med hur min kropp fungerar.

Eller… det är klart jag kan, men jag väljer att vara nöjd just nu, och låter min kropp vara ifred. Visst skulle den gynnas av lite knipövningar (det ska jag dock ta itu med… snart…any day now…) och att bli av med ett gäng kilo. Men det där senare struntar jag högaktningsfullt i just nu.

Just nu ammar jag. Det låter jag vara det enda kravet jag ställer på kroppen idag, och inte ens där ställer jag mer krav än att den ska göra vad den mäktar med. Amningen gör mig vrålhungrig, och då äter jag.

Det kommer en tid då kroppen är min igen, och då kan jag börja fundera på om jag vill späka den för att ”komma i form”. Knäna skulle nog bli glada för det. Och min fåfänga.

Det gör mig beklämd att det finns sådana förväntningar på kvinnor och deras kroppar. Knappt har kvinnokroppen skapat, pressat ut och börjat tillverka mat åt ett barn, så förväntas den uppfylla krav på att vara snygg och sexig. Som kvinna ska en lägga möda och tankekraft på hur ens kropp ser ut också, ovanpå allt annat en ”måste” göra och tänka på som mamma och människa.

Nej. Jag vägrar. Det finns så mycket annat som är så mycket viktigare. Jag har inte tid. Och orkar inte.

V:s första månad

V:s första månad

Idag blev hon en månad gammal, vårt nytillskott. Helt otroligt vad dessa veckor har gått snabbt!

Hon föddes den 19/12, och vägde då 3 255 gram och var 49 cm lång med ett huvudomfång på 34 cm. Sedan hade hon, precis som sina syskon, en något för stor viktdipp de första dagarna, och vägde som minst 2 885 gram innan det vände uppåt igen. Precis som sina syskon fick hon tillmatas med ersättning på grund av viktnedgången, och vid en månads ålder äter hon en blandad kost på bröstmjölk och ersättning.

Vi låter henne bestämma det här med maten. Hon ammas i första hand (när mamma är hemma), och sedan får hon tillskott på flaska av ersättning (eller utpumpad bröstmjölk när det finns) i de fall hon antingen inte verkar nöjd efter amning, eller att hon ammar flera gånger tätt utan att riktigt komma till ro emellan. Som när hon ammar, somnar och sedan vaknar igen efter tio minuter och skriker, och detta upprepas flera gånger. Då kollar vi om hon är mer hungrig genom att erbjuda flaska. När mamma är på jobbet får hon i första hand utpumpad bröstmjölk, annars ersättning, tills hon är nöjd och inte vill ha mer.

Mjölkproduktionen verkar fungera bra, men det finns inte tid till att hålla på och intensivpumpa och gud-vet-vad för att försöka komma ikapp, med en bebis som även får ersättning, med de längre sovstunder och färre amningstillfällen som detta innebär. Vi tänker heller inte riskera en viktnedgång till för att försöka intensivamma igång det hela. Med tre barn och ett hem i totalt kaos väljer vi den pragmatiska vägen denna gång. Mätt och nöjd bebis är lättare att hantera, och det är faktiskt rätt skönt att se till att hon blir nöjd och sover lugnt en stund istället för att amma en gång i kvarten när hon fått för lite mjölk vid amning.

Sedan en vecka jobbar jag måndag till torsdag, och försöker vara på kontoret den tid som storbarnen är på förskolan, 08-15.30. Ibland ses vi på lunch för amning. Jag pumpar på jobbet, och kanske någon gång om dagen när vi är hemma och bebis tagit en lite längre sovstund, för att i alla fall lite grann mildra effekten av att hon sover länge efter ersättning (och lindra obehaget av mjölkstinna bröst). Det blir allt mellan 50 och närmare 120 ml per pumptillfälle beroende på tid sedan föregående amning/pumpning och allmän dagsform.

För det mesta växlar hon bra mellan bröst och flaska (vi använder Medelas Calma-flaskor), även om hon ibland kan börja krångla med att ta tag om bröstet ordentligt, eller plötsligt börja ta ett alldeles för litet tag så att det gör ont och bröstvårtorna blir platta. Oftast efter att jag jobbat en ”hel” dag, men det brukar ge med sig efter lite övertalning och positionsbyten och att jag varit extra noga med mage-mot-mage och rikta bröstvårtan mot hennes näsa så att hon gapar ordentligt innan hon hugger.

Vikt och längd vid månadens slut har vi ingen aning om, eftersom vi var på BVC sist vid tre veckors ålder, och hon nu är 4,5 veckor. Då hade hon passerat födelsevikten, och låg på 3305 gram, och hade blivit 51 cm lång med ett huvudmått på 36,8 cm. Men det blir en läkarkontroll i slutet av veckan som kommer, så då får vi se.

Kläderna i storlek 50 känns inte längre jätterymliga, så nog växer hon. Blöjstorleken är fortfarande 1.

Navelstumpen föll av efter en vecka, och naveln under verkar läka bra, även om den inte är lika ”snygg” som syskonens. Jag vet att jag tyckte redan från början att knuten som barnmorskestudenten gjorde såg lite klumpig ut, och hon har nu som en knöl i navelns underkant. Den ser helt läkt ut utanpå, men häromdagen fanns liite torkat var runt naveln, som måste ha kommit från ”insidan”, eftersom utsidan är läkt. Jag ska be läkaren titta på det för säkerhets skull.

Hon har ömsat skinn men är vid månadens slut slät och fin i huden. Hon hade blodblandade flytningar (heeelt normalt) mellan ca 1-2 veckors ålder, men de är helt borta nu.

Höfterna fick helt godkänt efter ultraljudskontroll hos ortopeden (p.g.a. att storasyster hade höftledsluxation, och det finns en ärftlighetsfaktor).

Hon kräks ibland, ofta när det gått lång tid sedan hon bajsat, och lite småkräkningar när hon kanske blivit lite väl toppfylld med flaska eller legat och tröstsnuttat mycket vid bröstet när hon egentligen varit mätt.

Annars händer det väl inte jättemycket ännu. Hon äter och sover för det mesta. Producerar en till två bajsblöjor och massor av kissblöjor dagligen. Under den första månadens gång har hon gått från att sova nästan hela tiden till att få allt längre vakenperioder då hon ser sig omkring.

Jag tycker mig ha sett antydan till ett leende några gånger, första gången i väntrummet på BVC-besöket vid tre veckor och en dag. När hon halvsover ler och ”skrattar” hon såklart hur mycket som helst på bebisars vis, men klockrena svarsleenden väntar vi fortfarande på.

Hon viftar efter saker, och får ibland tag i dem. I alla fall greppvänliga saker, som mammas hår och halsband. Det märks att hon är mest intresserad av kontrastrika mönster, som skötbordsdynan i vitt med svarta och grå prickar, eller den svart-vitprickiga speldosan.

Än så länge är det en rätt lugn och lättsam bebis vi har. Utom när hon vaknar och är hungrig. Då vrålar hon som en mistlur och tycker att hon borde ha fått äta för en kvart sedan. Hon har blivit klart mer närhetstörstande under slutet av månaden, och vill inte alltid sova själv. Men på det stora hela så är hon nöjd med att sova i såväl babynest som dagbädd som barnvagn. I början sov hon bäst dagtid sittandes i nyföddinsatsen till Tripp Trapp-stolen, mitt i vardagslarmet, men har nu börjat föredra att ligga lite lugnare. Men inte i ett helt annat rum än där vi är.

Jag är så glad att hon sover som en stock i liggdel på vagnen. Såväl Babyzen Yoyo 0+, Bugaboo Donkey och den nya Emmaljunga Edge har varit rena sömnpillren. L bara vrålade sig igenom nästan varje promenad som spädbarn.

För mammans del finns inte mycket att säga, så något särskilt inlägg om mammakroppen en månad efter förlossningen känns inte motiverat. Jag fick inte en skråma i underlivet vid förlossningen, och har knappt haft några men alls efter de första dagarnas eftervärkar. Avslaget är inte hundra procent borta ännu, men har sedan ett par veckor varit fullt hanterbart med bara vanliga trosskydd. Och det var typ det?!

Tionde dagen efter förlossningen

Tionde dagen efter förlossningen

Lördag. Den sista för i år. Slutet på det här året har verkligen gått i någon sorts turbofart. Det känns som att jag alldeles nyss var höggravid och gick och gnällde över diverse krämpor. Och sedan var jag plötsligt inte gravid längre, och hade för absolut sista gången känt ett barns rörelser inifrån min kropp.

Plötsligt var hon här, lilla V, och den där enorma kärleken vällde upp en gång till, och den räckte även till nummer tre. Det verkar helt enkelt inte finnas några gränser för hur mycket kärlek en kan hysa för sina barn. Efter mindre än två veckor är hon både helt självklar, och en helt ny gåva som ger lyckorus varje morgon när jag vaknar och kommer på att hon finns här nu.

Dåligt samvete gentemot de två äldre kom som ett brev på posten, så klart. Både gentemot L, som fortfarande levde så nära inpå min kropp, och nu fått finna sig abrupt förskjuten, och mot H, som redan befann sig lite i skuggan och med lite mer ansvar och förväntningar än en fyraåring kanske egentligen ska behöva bära.

Båda är snälla mot bebisen, om än med lite begränsad förmåga att verkligen ta det försiktigt omkring henne. De säger båda ”Fina bebisen!” hela tiden, och L vill gärna ge henne både filt och napp så fort tillfälle ges. ”Inte på huvet!” upprepar hon (efter vissa… instruktioner) när hon försiktigt placerat filten över den lilla. H var sjukt fascinerad över navelstumpen innan den föll av.

Men annars alltså… fy f-n vilka små rövhattar de är! Ingen av dem lyssnar på ett ord vi föräldrar säger. De springer och tjoar och skriker och härjar på ett sätt som är helt outhärdligt. Ljudnivåerna och den rastlösa energin är off the charts. H har börjat prata bebisspråk och har helt tappat förmågan att säga ”r”, och L går och tar bebisens napp och flaska och stoppar i munnen hur mycket vi än skriker ”NEJ!” Och ”SLUTA!”. H gormar och skriker på L och på katterna och på oss föräldrar. Och vi gormar och skriker på ungarna. Och lirkar och bönar och ber och hotar och mutar. Helt förgäves.

Efter en natt där nytillskottet inte alls ville komma till ro förrän långt efter 04, och där storbarnen vällde in i sovrummet strax efter 07, har jag inte direkt oceaner av tålamod att ösa ur heller. V sov som en sten nästan hela förmiddagen, men då behövde det pumpas och ätas frukost, och efter ett förmiddagsmål var hon plötsligt mer lättväckt igen, och ville inte sova ensam. Vilket är väldigt olägligt, eftersom hon då ”mysammar” då och då, men bara snuttar, och ligger i famnen så att jag inte kan pumpa, så då blir det ingen stimulans alls av mjölkproduktionen.

Och hur mår mamman i övrigt? Utöver tröttheten, mattheten och misströstan över de stora barnen så är allt bara bra. Förutom den där gången då jag fick ont i bäckenet efter att ha sprungit runt i Täby centrum på julafton, och eftervärkarna dagarna efter förlossningen, har jag inte känt något negativt alls i min kropp relaterat till graviditeten eller förlossningen. Avslaget är på väg att sluta, tror jag, och har inte varit särskilt besvärande till att börja med. Det känns så märkligt i jämförelse med efter min första förlossning, då jag hade jätteont och kände mig svag och handikappad i över två månader efteråt.

Nämen nu orkar jag inte mer…

Nämen nu orkar jag inte mer…

Förra lördagskvällen drabbades jag ju av halsont, och en vecka med diverse besvär åt bihålehållet, och mosigt huvud, följde.

Saker på jobbet har släpat efter, men jag kände ändå att: ”nu är det helg och sedan kommer jag att komma till kontoret på måndag frisk och med förnyad energi.” Det hade ändå gått åt rätt håll, och till och med tandvärken hade mer eller mindre försvunnit i fredags.

Men vad händer? Jo, jag vaknar först av alla imorse, med den omisskännliga känslan av att det liksom kliar och raspar i halsen. Alltså WTF!!! Det här händer bara inte – en helt ny förkylning back-to-back med den förra!?! Det typiska tistelboll-i-halsen-onda och ett lätt illamående kombinerat med huvudvärk och matthet talar ju sitt tydliga språk. Jag har inte tid med detta, och jag orkar inte.

L verkar också ovanligt sur och lite hängig, så det blir väl en VAB- och sjukdomscirkus här igen, nu när vi äntligen skulle komma ikapp lite och bara få nöta på i vardagen fram till Hoppsans ankomst. Eller i alla fall i några veckor.

Igår fick vi avvika från släktkalaset efter en kort stund, för barnen var trötta och nötte runt och vi hade glömt att ta med barnstol. Det är inte direkt avslappnat att släppa lös ungarna hemma hos folk utan småbarn, och som inte hör till de närmaste. En

Idag var det dags att fira B:s ena bror, som fyller jämnt, men jag och L stannade hemma på grund av sjukdom för mig, och eventuell sjukdom för henne. Det blir ju lite trivsammare för B att åka iväg med bara H också, så att han slipper det konstanta vaktandet på L. H börjar ju faktiskt delvis bli en riktig människa nu, som kan sköta sig i möblerade rum, så länge han inte är övertrött eller så. Snart kommer H hem medan B och bröder och svåger går ut på lokal för middag. Vi släppte genast alla tankar på att ta med barnen efter gårdagens prövning. Och jag njuter ju inte av vare sig mat, dryck eller sällskap för tillfället, så jag kan lika gärna vara hemma med ungarna.

Barnen, ja… Det börjar faktiskt bli möjligt för dem att syssla med samma sak samtidigt utan att det (alltid) urartar i skrik och slagsmål.

Imorse satte jag mig ner vid köksbordet med båda två och lät dem leka med Play-Doh. Jag fick förstås övervaka L så att hon inte satte i sig degen, men överlag så gav det en försmak av de där pysselstunderna och julbaken och allt sånt som jag fantiserat om att ha när barnen blivit något äldre.

Och senare på förmiddagen satt de plötsligt ihopträngda i en fåtölj och kollade på paddan tillsammans.

Det där i bakgrunden? Äsch, det är bara vår nya tv, som bott i sin låda sedan början av sommaren. Först i köket, tills den blivit en naturlig del av inredningen för oss och började tjänstgöra som avlastningsyta, och sedan i vardagsrummet, där den nu blivit lite som en fondvägg. Framför den där eldstaden som vi ändå inte använt en enda gång sedan vi flyttade in. #moderninredning 😀

Så här enorm är jag förresten i vecka 23+2, iförd helgens uniform bestående av mjukisar och linne. (BH:n åkte bara på för att jag gick ner till närmaste pokemongymmet och körde en raid.) Snart kommer nog kommentarerna om att det måste vara dags snart. Nejdå, det är nästan fyra månader kvar, det är bara ett barn, och det kommer med stor sannolikhet att vara alldeles medelstort, thank you very much…

Lunchar lite, och funderar på hälsan, rutiner och annat trist

Lunchar lite, och funderar på hälsan, rutiner och annat trist

Jag och lillbönan käkar lite lunch. Eller, ja…jag har ju redan ätit upp min, eftersom jag har lite bättre tempo, finmotorik och öga-handkoordination än mitt sällskap. 

Den nya brickan till Tripp Trapp-stolen är verkligen kanon. Innan ungen lär sig att tallrikar och skålar helst ska stå kvar på bordet under måltiden, och inte kastas frisbee med, användas som hatt eller vändas upp-och-ner för att inspekteras underifrån, är det perfekt att bara servera maten direkt på brickan.

Lunchen, som uppskattades av oss båda, var bönpasta med broccoli som jag förkokt och sedan fräst i stekpanna med olivolja och lite chiliflakes. Lite finriven parmesan på toppen. Busenkelt, gott och nyttigt!

Hon har fått en extra skvätt olivolja på sin mat, medan jag försöker hålla tillbaka lite på kalorierna. Jag skriver ju inte ofta om min vikt, men jag behöver på allvar gå ner en del. Inte för att bli snygg, utan för att kunna vara frisk och stark och ta hand om mina barn. Kanske orka med ett barn till framöver om jag någonsin lyckas övertala B om att three is the magic number… 

Så jag försöker hålla lite koll på vad jag äter, för nu väger jag lika mycket som innan jag blev gravid med L. (Jag har ju den lustiga egenheten att gå ner i vikt när jag är gravid, troligtvis på grund av bristen på vin och dessertostar.)

Jag kommer förhoppningsvis aldrig att gå på någon diet mer i mitt liv, för det är aldrig något som fungerar i längden. Jag jobbar bara på att äta vettig hemlagad mat i vettiga portioner, och försöka välja de hälsosamma alternativen så ofta jag mäktar med. Och så vill och behöver jag röra på mig mer.

Min träningssommar gick om intet på grund av att jag (som så många andra mammor) tenderar att prioritera bort mig själv när det bli knappt om tid. Min träning och min sömn är det som får ge vika först när jobb och familj kräver mer. Felprioriterat, säkerligen, eftersom en trött och svag mamma orkar ännu mindre. Men det blev som det blev, och det är ju bara att ta nya tag.

Något jag (vi) verkligen behöver få styrning på är rutiner i vardagen. Vi är så sjukt dåliga på det, och om vi någonsin får lite styrning på vårt liv så omkullkastas allt så fort någonting utanför rutinen sker (en resa/gäster/sjukdom/whatever). Så fort vi hamnar ”efter” i rutinerna så bara fallerar allt. 

Och jag fungerar så dåligt utan rutiner. Jag är värsta sortens människa (för mig själv alltså): en slarvig pedant, en lat mångsysslare och en ostrukturerad vanemänniska. Jag hade trott att jag vid nästan 37 års ålder skulle ha fått pli på mig själv, men icke!

Kanske lyckas jag till slut, om jag bara fortsätter försöka?

Ändrade planer

Ändrade planer

Min familj är på väg till nästangrannarna på middag. Jag skulle såklart också ha följt med. Men jag orkar bara inte.

Efter hämtning och mellis åt barnen och lunch åt mig bara sinade mina energinivåer helt. Ni vet sådär så att det snurrar i huvudet, ögonlocken knappt går att hålla uppe, benen blir som gelé och armarna känns liksom bortdomnade och helt kraftlösa och det liksom strålar yrsel ut i fingertopparna? Typ som att få svindel, fast av ren och skär trötthet. 

Jag känner mig lika trött som när jag var gravid, och var tvungen att lägga mig under skrivbordet på jobbet och bara sova en stund, för annars hade jag svimmat. Nu är jag INTE gravid, utan har just haft min första ”riktiga” mens efter förlossningen med L. Prick 28 dagar efter de första små blödningarna var det dags, så det är ingen tvekan om att mensen är tillbaka. Jag har ju mått hormonellt konstigt den senaste månaden, så den här tröttheten kanske också är hormonrelaterad. 

Eller så är det bara det att jag knappt sovit på en vecka på grund av sagda bebis nattliga härjningar…Innan B kom hem satt jag halvt avtuppad i soffan och kunde knappt hålla koll på L, som ålade runt på golvet och provsmakade allt hon kom åy.

Hursomhelst så blev jag hemma, och ska försöka få ett par-tre timmars ostörd sömn, och sedan försöka fixa lite hemma inför jobbdag imorgon.


Så. Jävla. Trött.

H hade haft en bra dag på förskolan, och var glad när vi hämtade. Ville gosa med L och sa att hon var en jättesöt bebis. Aaaa, hjärtat! 


Hon sov förresten ända tills vi skulle gå och hämta, så det var bara att rulla iväg Yoyon när det var dags. Då vaknade hon såklart, och ville absolut sitta efter att vi hämtat H, så hon kunde hålla koll på honom.

Nu ska jag sooova, och förhoppningsvis bli människa igen…

Tvåbarnskaoset

Tvåbarnskaoset

Hej! Jag lever!


Är hemma med barnen idag, och har tagit mig en dusch. Lilla barnet i sin nya spjälsäng (eller barnbur, hehe), och storebror med YouTube på paddan.

Jag är sååå trött. Skulle somna på fläcken om inte någon konstant skrek/klättrade på mig/slet mig i håret. 

Sen kom jag inte längre igår. H trotsade och det var tusen minikonflikter och ett gäng storbråk. Gaah, längtar efter förskolan! (Som han för övrigt skulle ha återvänt till igår, men vi hade glömt vilka veckor vi skrivit att han skulle vara ledig, så när de ringde igår morse fick vi ju säga som det var, och att han får börja nästa vecka. Undrar om det bara är vi som blivit så här ostrukturerade efter att ha fått andra barnet?) Sen var han jättego mellan varven, kramades och sade att han ”älskar om” sin mamma.

L var väl egentligen rätt lugn, men kinkade och grät lite då och då, vilket var liksom grädden på moset. Hon är småförkyld, har kanske fler tänder på gång och har enligt Wonder Weeks just äntrat utvecklingssprång nummer sex. Hon har dålig aptit och vill absolut inte sova i sin nya spjälsäng. När vi lägger ner henne i den  när vi går och lägger oss ser hon det inte alls som ett tecken på att hon ska sova vidare. Nej, då är det lekdags! Hon ska stå upp i sängen och hoppa, kravla över sina föräldrar i stora sängen, prata, slita oss i håret och undersöka våra tänder. Samtidigt som hon är trött och kinkig och kanske vill ha tutte. Det går inte ens att lugna ner henne med en flaska ersättning. Inatt tror jag klockan hann bli halv två innan hon gav upp.

Jag är helt ur balans. I nästan en vecka har jag mått riktigt kymigt, på ett typiskt hormonrelaterat sätt. Förmodligen eftersom ”maskineriet” håller på att veva igång igen, med hänsyn till de små blödningarna jag fick lagom till spanienresan.

Kroppen är full med vätska, jag är svullen och kommer knappt i mina kläder. Ser typ gravid ut, och har ont i alla leder av vätskeansamlingen. Megatrött och helt matt i kroppen. Dimmig i huvudet. Svettig och finnig. Känner mig äcklig och allmänt sämst i världen. Humöret är instabilt som bäst. Lite som PMS de luxe. 

Nu lite arbetsdag. Kanske med något avbrott om det kommer en bra Pokémon-raid i närområdet. Det är i alla fall en syssla jag hunnit med i veckan. Skönt att bara packa ner ungarna i Donkeyn och ge sig ut när en inte står ut en minut till hemma. Sammanstråla med lite andra nördar på random ställen i stan, en kaffetermos i varukorgen och lekplatspauser då och då. 

Mammans mående

Mammans mående

Nä, jag tänker nog inte förmildra eller försköna något här. Jag har inte mått särskilt bra sedan L kom till världen.

Fysiskt är det inga bekymmer. Jag fick bara ett stygn efter förlossningen, klarade mig med vanliga bindor efter bara någon dag, och avslaget var helt borta på sex veckor. Har inte alls känt mig trasig efter den här förlossningen, som jag gjorde förra gången. Vi har rent av lyckats ha sex en gång för ett par veckor sedan, och det gick bättre än förväntat. Nästan bättre än förut, som om denna förlossning nästan helt utan bristningar typ…tänjde ut ärrvävnaden från förra gången? Mjukade upp det som varit lite ”stumt”, typ.

Men psykiskt, känslomässigt? Det har varit, och är, i mångt och mycket fruktansvärt jobbigt. Många saker har adderats upp. Som höftledsluxationen och behandlingen, ytterligare en misslyckad amning och lillasysters magproblem/den troliga mjölkproteinöverkänsligheten.

Framför allt har det varit riktigt tufft att hon är så skrikig. Minst ett par, tre perioder under en dag tvingas jag höra och se henne panikskrika. För att någon mer än hon ska få mat. För att jag ska få på mig kläder inför hämtning av storebror eller någon annan förpliktelse. För att hennes flaska måste svalna lite innan hon kan dricka den. För att vi är ute med vagnen och vädret är för kallt för att jag ska kunna lyfta upp henne.

Sedan detta att hon inte sovit något om dagarna, förutom liggandes raklång i famnen. När veckorna blev till månader började desperationen växa. Jag behöver få göra NÅGOT annat. Hemmet förfaller, jag är konstant jagad över jobbgrejor jag ändå måste ta itu med ibland.

Jag som tänkte att jag hade ett gyllene läge denna gång. Egenföretagare och boende nära jobbet. Bara att pipa ner till kontoret för ett par timmars jobb då och då, medan pappan tog bebisen. Utan pendlingstid skulle det inte ens störa amningen. Jag har fått till två halvdagar av riktigt arbete på två månader.

Har varit tvungen att ta med henne till kontoret för att försöka hålla saker flytande. Hon har inte sovit där heller. Jag har fått sitta där och häcka i fem timmar för att kanske få till tjugo minuter för något samtal eller mejl för att uppdatera någon kund och skjuta åtaganden på framtiden. Som egenföretagare kan en inte vara föräldraledig på riktigt och på heltid. Företaget måste hållas flytande.

Med H var jag helt ledig i sex veckor, sedan delade vi lika. Jag hade tänkt mig en något längre ledighet denna gång, kanske tre månader, men med kanske ett par halvdagar eller tvåtimmarspass i veckan för att jonglera det som inte går att släppa helt under den första tiden. Så har det inte kunnat bli.

L bara skriker med sin pappa. Han har dessutom en väldigt intensiv period på sitt jobb, eftersom företaget han jobbar för ska säljas. Vilket betyder att han blir utan jobb sedan, och kan ta majoriteten av föräldraledigheten. Han går inte ekonomiskt lottlös ur det hela heller, så det är inte så att vi har någon ekonomisk oro över det. Men just nu åker han in till stan varje dag, kommer hen vid sextiden eller senare, och däremellan är jag själv med allt.

Jag har snart förlorat all min yrkesmässiga trovärdighet och goodwill. Har en del gammalt att fakturera av, men behöver verkligen dra in pengar till företaget för att i vart fall dra in min del av företagets kostnader.  Kan inte lämna min kollega att stå för både hyra och personalkostnader på egen hand.

Rent ekonomiskt får jag mindre än halva min normala inkomst när jag är föräldraledig, eftersom kombinationen försäkringskassan och egenföretagare är helt omöjlig. Jag behöver jobba halvtid av den anledningen också, för att inte få för låg inkomst.

Och sedan har vi H. Som blivit helt satt på undantag i det allmänna kaoset. Jag saknar att vara med honom, jag verkligen längtar efter min lilla pojke så att det gör ont. Men får ingen tid med honom heller.

Och även fast jag viker nästan all min tid åt L så måste jag lämna henne att vråla sig högröd flera gånger varje dag. Jag älskar henne, men det är svårt att kunna njuta av henne på riktigt. Jag är lite…arg…på henne för att hon tar allt ifrån mig men ÄNDÅ inte är nöjd! Samtidigt som jag har dåligt samvete över att inte räcka till.

Läget med jobbet gör nu att jag känner det som att jag skolkar varje dag jag inte är där. Jag är verkligen hemma på övertid.

Att bara gilla läget med L och hänga i soffan om dagarna genererar tonvis med dåligt samvete. För att jag sviker H. Min kollega. Mina kunder. Jag går mot yrkesmässig ruin. Jag hinner inte ens tvätta eller köra diskmaskinen. Folk jagar mig från all håll. Jag är så stressad och pressad att jag håller på att gå sönder.