Lunchar lite, och funderar på hälsan, rutiner och annat trist

Lunchar lite, och funderar på hälsan, rutiner och annat trist

Jag och lillbönan käkar lite lunch. Eller, ja…jag har ju redan ätit upp min, eftersom jag har lite bättre tempo, finmotorik och öga-handkoordination än mitt sällskap. 

Den nya brickan till Tripp Trapp-stolen är verkligen kanon. Innan ungen lär sig att tallrikar och skålar helst ska stå kvar på bordet under måltiden, och inte kastas frisbee med, användas som hatt eller vändas upp-och-ner för att inspekteras underifrån, är det perfekt att bara servera maten direkt på brickan.

Lunchen, som uppskattades av oss båda, var bönpasta med broccoli som jag förkokt och sedan fräst i stekpanna med olivolja och lite chiliflakes. Lite finriven parmesan på toppen. Busenkelt, gott och nyttigt!

Hon har fått en extra skvätt olivolja på sin mat, medan jag försöker hålla tillbaka lite på kalorierna. Jag skriver ju inte ofta om min vikt, men jag behöver på allvar gå ner en del. Inte för att bli snygg, utan för att kunna vara frisk och stark och ta hand om mina barn. Kanske orka med ett barn till framöver om jag någonsin lyckas övertala B om att three is the magic number… 

Så jag försöker hålla lite koll på vad jag äter, för nu väger jag lika mycket som innan jag blev gravid med L. (Jag har ju den lustiga egenheten att gå ner i vikt när jag är gravid, troligtvis på grund av bristen på vin och dessertostar.)

Jag kommer förhoppningsvis aldrig att gå på någon diet mer i mitt liv, för det är aldrig något som fungerar i längden. Jag jobbar bara på att äta vettig hemlagad mat i vettiga portioner, och försöka välja de hälsosamma alternativen så ofta jag mäktar med. Och så vill och behöver jag röra på mig mer.

Min träningssommar gick om intet på grund av att jag (som så många andra mammor) tenderar att prioritera bort mig själv när det bli knappt om tid. Min träning och min sömn är det som får ge vika först när jobb och familj kräver mer. Felprioriterat, säkerligen, eftersom en trött och svag mamma orkar ännu mindre. Men det blev som det blev, och det är ju bara att ta nya tag.

Något jag (vi) verkligen behöver få styrning på är rutiner i vardagen. Vi är så sjukt dåliga på det, och om vi någonsin får lite styrning på vårt liv så omkullkastas allt så fort någonting utanför rutinen sker (en resa/gäster/sjukdom/whatever). Så fort vi hamnar ”efter” i rutinerna så bara fallerar allt. 

Och jag fungerar så dåligt utan rutiner. Jag är värsta sortens människa (för mig själv alltså): en slarvig pedant, en lat mångsysslare och en ostrukturerad vanemänniska. Jag hade trott att jag vid nästan 37 års ålder skulle ha fått pli på mig själv, men icke!

Kanske lyckas jag till slut, om jag bara fortsätter försöka?

Ändrade planer

Ändrade planer

Min familj är på väg till nästangrannarna på middag. Jag skulle såklart också ha följt med. Men jag orkar bara inte.

Efter hämtning och mellis åt barnen och lunch åt mig bara sinade mina energinivåer helt. Ni vet sådär så att det snurrar i huvudet, ögonlocken knappt går att hålla uppe, benen blir som gelé och armarna känns liksom bortdomnade och helt kraftlösa och det liksom strålar yrsel ut i fingertopparna? Typ som att få svindel, fast av ren och skär trötthet. 

Jag känner mig lika trött som när jag var gravid, och var tvungen att lägga mig under skrivbordet på jobbet och bara sova en stund, för annars hade jag svimmat. Nu är jag INTE gravid, utan har just haft min första ”riktiga” mens efter förlossningen med L. Prick 28 dagar efter de första små blödningarna var det dags, så det är ingen tvekan om att mensen är tillbaka. Jag har ju mått hormonellt konstigt den senaste månaden, så den här tröttheten kanske också är hormonrelaterad. 

Eller så är det bara det att jag knappt sovit på en vecka på grund av sagda bebis nattliga härjningar…Innan B kom hem satt jag halvt avtuppad i soffan och kunde knappt hålla koll på L, som ålade runt på golvet och provsmakade allt hon kom åy.

Hursomhelst så blev jag hemma, och ska försöka få ett par-tre timmars ostörd sömn, och sedan försöka fixa lite hemma inför jobbdag imorgon.


Så. Jävla. Trött.

H hade haft en bra dag på förskolan, och var glad när vi hämtade. Ville gosa med L och sa att hon var en jättesöt bebis. Aaaa, hjärtat! 


Hon sov förresten ända tills vi skulle gå och hämta, så det var bara att rulla iväg Yoyon när det var dags. Då vaknade hon såklart, och ville absolut sitta efter att vi hämtat H, så hon kunde hålla koll på honom.

Nu ska jag sooova, och förhoppningsvis bli människa igen…

Tvåbarnskaoset

Tvåbarnskaoset

Hej! Jag lever!


Är hemma med barnen idag, och har tagit mig en dusch. Lilla barnet i sin nya spjälsäng (eller barnbur, hehe), och storebror med YouTube på paddan.

Jag är sååå trött. Skulle somna på fläcken om inte någon konstant skrek/klättrade på mig/slet mig i håret. 

Sen kom jag inte längre igår. H trotsade och det var tusen minikonflikter och ett gäng storbråk. Gaah, längtar efter förskolan! (Som han för övrigt skulle ha återvänt till igår, men vi hade glömt vilka veckor vi skrivit att han skulle vara ledig, så när de ringde igår morse fick vi ju säga som det var, och att han får börja nästa vecka. Undrar om det bara är vi som blivit så här ostrukturerade efter att ha fått andra barnet?) Sen var han jättego mellan varven, kramades och sade att han ”älskar om” sin mamma.

L var väl egentligen rätt lugn, men kinkade och grät lite då och då, vilket var liksom grädden på moset. Hon är småförkyld, har kanske fler tänder på gång och har enligt Wonder Weeks just äntrat utvecklingssprång nummer sex. Hon har dålig aptit och vill absolut inte sova i sin nya spjälsäng. När vi lägger ner henne i den  när vi går och lägger oss ser hon det inte alls som ett tecken på att hon ska sova vidare. Nej, då är det lekdags! Hon ska stå upp i sängen och hoppa, kravla över sina föräldrar i stora sängen, prata, slita oss i håret och undersöka våra tänder. Samtidigt som hon är trött och kinkig och kanske vill ha tutte. Det går inte ens att lugna ner henne med en flaska ersättning. Inatt tror jag klockan hann bli halv två innan hon gav upp.

Jag är helt ur balans. I nästan en vecka har jag mått riktigt kymigt, på ett typiskt hormonrelaterat sätt. Förmodligen eftersom ”maskineriet” håller på att veva igång igen, med hänsyn till de små blödningarna jag fick lagom till spanienresan.

Kroppen är full med vätska, jag är svullen och kommer knappt i mina kläder. Ser typ gravid ut, och har ont i alla leder av vätskeansamlingen. Megatrött och helt matt i kroppen. Dimmig i huvudet. Svettig och finnig. Känner mig äcklig och allmänt sämst i världen. Humöret är instabilt som bäst. Lite som PMS de luxe. 

Nu lite arbetsdag. Kanske med något avbrott om det kommer en bra Pokémon-raid i närområdet. Det är i alla fall en syssla jag hunnit med i veckan. Skönt att bara packa ner ungarna i Donkeyn och ge sig ut när en inte står ut en minut till hemma. Sammanstråla med lite andra nördar på random ställen i stan, en kaffetermos i varukorgen och lekplatspauser då och då. 

Mammans mående

Mammans mående

Nä, jag tänker nog inte förmildra eller försköna något här. Jag har inte mått särskilt bra sedan L kom till världen.

Fysiskt är det inga bekymmer. Jag fick bara ett stygn efter förlossningen, klarade mig med vanliga bindor efter bara någon dag, och avslaget var helt borta på sex veckor. Har inte alls känt mig trasig efter den här förlossningen, som jag gjorde förra gången. Vi har rent av lyckats ha sex en gång för ett par veckor sedan, och det gick bättre än förväntat. Nästan bättre än förut, som om denna förlossning nästan helt utan bristningar typ…tänjde ut ärrvävnaden från förra gången? Mjukade upp det som varit lite ”stumt”, typ.

Men psykiskt, känslomässigt? Det har varit, och är, i mångt och mycket fruktansvärt jobbigt. Många saker har adderats upp. Som höftledsluxationen och behandlingen, ytterligare en misslyckad amning och lillasysters magproblem/den troliga mjölkproteinöverkänsligheten.

Framför allt har det varit riktigt tufft att hon är så skrikig. Minst ett par, tre perioder under en dag tvingas jag höra och se henne panikskrika. För att någon mer än hon ska få mat. För att jag ska få på mig kläder inför hämtning av storebror eller någon annan förpliktelse. För att hennes flaska måste svalna lite innan hon kan dricka den. För att vi är ute med vagnen och vädret är för kallt för att jag ska kunna lyfta upp henne.

Sedan detta att hon inte sovit något om dagarna, förutom liggandes raklång i famnen. När veckorna blev till månader började desperationen växa. Jag behöver få göra NÅGOT annat. Hemmet förfaller, jag är konstant jagad över jobbgrejor jag ändå måste ta itu med ibland.

Jag som tänkte att jag hade ett gyllene läge denna gång. Egenföretagare och boende nära jobbet. Bara att pipa ner till kontoret för ett par timmars jobb då och då, medan pappan tog bebisen. Utan pendlingstid skulle det inte ens störa amningen. Jag har fått till två halvdagar av riktigt arbete på två månader.

Har varit tvungen att ta med henne till kontoret för att försöka hålla saker flytande. Hon har inte sovit där heller. Jag har fått sitta där och häcka i fem timmar för att kanske få till tjugo minuter för något samtal eller mejl för att uppdatera någon kund och skjuta åtaganden på framtiden. Som egenföretagare kan en inte vara föräldraledig på riktigt och på heltid. Företaget måste hållas flytande.

Med H var jag helt ledig i sex veckor, sedan delade vi lika. Jag hade tänkt mig en något längre ledighet denna gång, kanske tre månader, men med kanske ett par halvdagar eller tvåtimmarspass i veckan för att jonglera det som inte går att släppa helt under den första tiden. Så har det inte kunnat bli.

L bara skriker med sin pappa. Han har dessutom en väldigt intensiv period på sitt jobb, eftersom företaget han jobbar för ska säljas. Vilket betyder att han blir utan jobb sedan, och kan ta majoriteten av föräldraledigheten. Han går inte ekonomiskt lottlös ur det hela heller, så det är inte så att vi har någon ekonomisk oro över det. Men just nu åker han in till stan varje dag, kommer hen vid sextiden eller senare, och däremellan är jag själv med allt.

Jag har snart förlorat all min yrkesmässiga trovärdighet och goodwill. Har en del gammalt att fakturera av, men behöver verkligen dra in pengar till företaget för att i vart fall dra in min del av företagets kostnader.  Kan inte lämna min kollega att stå för både hyra och personalkostnader på egen hand.

Rent ekonomiskt får jag mindre än halva min normala inkomst när jag är föräldraledig, eftersom kombinationen försäkringskassan och egenföretagare är helt omöjlig. Jag behöver jobba halvtid av den anledningen också, för att inte få för låg inkomst.

Och sedan har vi H. Som blivit helt satt på undantag i det allmänna kaoset. Jag saknar att vara med honom, jag verkligen längtar efter min lilla pojke så att det gör ont. Men får ingen tid med honom heller.

Och även fast jag viker nästan all min tid åt L så måste jag lämna henne att vråla sig högröd flera gånger varje dag. Jag älskar henne, men det är svårt att kunna njuta av henne på riktigt. Jag är lite…arg…på henne för att hon tar allt ifrån mig men ÄNDÅ inte är nöjd! Samtidigt som jag har dåligt samvete över att inte räcka till.

Läget med jobbet gör nu att jag känner det som att jag skolkar varje dag jag inte är där. Jag är verkligen hemma på övertid.

Att bara gilla läget med L och hänga i soffan om dagarna genererar tonvis med dåligt samvete. För att jag sviker H. Min kollega. Mina kunder. Jag går mot yrkesmässig ruin. Jag hinner inte ens tvätta eller köra diskmaskinen. Folk jagar mig från all håll. Jag är så stressad och pressad att jag håller på att gå sönder.

 

 

Lillasysters första månad

Lillasysters första månad

I torsdags blev hon en månad gammal, min dotter.

Sedan i torsdags har jag också försökt få en stund över för att skriva något om vad som hänt under denna första månad. Först nu har jag fått en stund till övers med min dator. Lillan ligger bredvid mig i soffan och sover, och jag borde så klart ”sova när bebis sover” medan hon verkar nöjd med att sova någon annanstans än på mig. Men det var så länge sedan jag skrev något av någon substans här på bloggen att en liten stunds skrivande får gå före idag. (Det var två dagar sedan jag började skriva detta inlägg…)

En av de första bilderna. Fortfarande på förlossningssalen, klädd i en handduk med lite av varje på.

Hon föddes på förmiddagen den 5 december 2016, en präktig tös på 3 760 gram och 52 centimeter. Huvudomkretsen var 37 centimeter. Efter att hon sov sig igenom ett drygt dygn mer än vad bebisar ”ska” göra efter födseln hamnade vi ur fas med amningen från start, och hon tappade en hel del i vikt innan mjölkproduktionen kom igång. Vi blev tvungna att tillskottsmata med lite modersmjölksersättning innan vikten vände, men nu efter en månad verkar det som att allt är på väg åt rätt håll, och vi kan fasa ut ersättningen snart. Än så länge växlar hon utan problem mellan tutte och flaska.

Efter en av de första amningarna, i vårt rum på BB-hotellet.

Före nyår hade hon vuxit en centimeter på längden, en centimeter runt huvudet, och tagit sig tillbaka upp till dryga 3 600 gram, efter att ha varit nere på 3 265 gram och vänt. Läkarkontrollen vid en månads ålder blir först på tisdag, så då får vi veta hur både vikt och längd ser ut i nuläget. Hon har fortfarande storlek 1 på blöjorna, och kläder i storlek 50 eller 50/56.

Precis som med H hamnade bebis i babyskyddet på köksbordet när vi kom hem från BB. Okej, vad gör vi nu då…?

Hon älskar att amma, och vill helst ligga vid bröstet konstant. Hon klunkar intensivt och länge från båda brösten, och verkar ha bra teknik förutom att hon ibland tenderar att ta ett för litet tag. Det är svårt att korrigera hennes tag, för hon hugger så snabbt på bröstet när det kommer inom räckhåll att jag inte hinner vänta på att hon ska gapa stort nog. Men oftast får vi till det hyfsat. Hon klunkar i alla fall, och jag får inte överdrivet ont.

Favoritstället.

Det är ingenting utom bröstet som kan trösta henne när hon är ledsen, och vissa dagar vägrar hon sova någon annanstans. Eftersom jag knappt hunnit dokumentera våra dagar har jag svårt att säga hur ofta hon egentligen haft dagar då hon ammat konstant eller vägrat lämna bröstet. I efterhand flyter allt ihop till en gröt av dagar och nätter med lillan vid bröstet och i famnen nästan jämt, även om hon ibland sover i sin egna säng, i soffan bredvid mig eller i babysitterinsatsen på tripptrapp-stolen.

Oftast sover hon i vart fall något sammanhängande pass på 3-4 timmar om natten i sin egen säng bredvid våran. Ibland (under ”klängdagarna”) blir det bara någon kort stund, men det har hänt att det blivit två långpass också. En gång förra veckan sov hon sju timmar i sträck, men det var enda gången hon sovit längre än fyra timmar i ett svep.

Nyfödd och trött på förlossningssängen.

Bitvis har hon varit väldigt nöjd med att både åka barnvagn och sitta i bärsjal, men många gånger gråter hon hysteriskt även då, eftersom hon inte har tillgång till mina bröst. Ibland oroar jag mig över att hon fortfarande inte får tillräckligt med mjölk från mig, när hon bara vill amma, amma och amma, och aldrig bara somnar nöjt och fortsätter sova. Även om hon somnat vid bröstet börjar hon nästan genast picka och söka om jag lägger henne upprätt istället.

Hon presterar flera stora kissblöjor varje dag, vilket är ett bra tecken på att hon får i sig mycket mjölk, men hon bajsar bara varannan dag eller så. Fast då blir det ganska rejäla laddningar… Magen verkar för det mesta fungera bra – det är inte många gånger hon gråtit av magont. Men hon pruttar ganska mycket. Riktigt högljutt ibland! Jag gissar dock att det är bra att gasen kommer ut, och att det är när den inte gör det som det gör ont i magen.

Hon har mycket känsligare hud i blöjområdet än vad H hade som bebis, och har blivit riktigt röd och nästan skinnflådd både i rumpan och i ljumskvecken, trots att vi byter blöja ofta. Omväxlande smörjning med bepanthen och inotyol har hjälpt. På BVC:s inrådan (jag mejlade och frågade) var även på apoteket och köpte en salva mot fotsvamp som tydligen skulle verka mot svamp i blöjområdet hos bebisar. Eftersom de andra salvorna hjälpt har jag dock inte använt svampsalvan (ännu).

Enligt Wonder Weeks-appen har lillasyster just trätt in i sitt första utvecklingssprång, som de kallar ”the world of changing sensations”, och som innebär att hon nu kan se klart längre än de 20-30 centimeter hon såg som nyfödd, och nu istället kan fokusera på cirka 75 centimeters avstånd. Hon ska verka mer vaken och intresserad av sin omvärld, titta längre på saker och interagera mer med omgivningen och andra människor. Mest intresserad ska hon vara av kontraster och skarpa övergångar mellan färger, ljus och mörker, olika material och texturer etc.

Börjar le och skratta. Här mot mormor.

Och visst har något hänt de senaste dagarna – hon håller ögonkontakt mycket längre, tittar mer intensivt och ler oftare. Hon log mot andra väldigt tidigt – mormor fick stora leenden och ljudlösa skratt redan före jul, och pappan någon vecka senare. Jag har dock fått vänta tills alldeles nyss innan jag fick ett klockrent leende som verkligen var riktat mot mig. Hon har börjat ge små ljud ifrån sig som jag tolkar som ”prat”, men det är fortfarande en väldigt begränsad kontakt en kan få med henne. Framför allt det faktum att hon inte går att trösta på något annat sätt än genom amning är lite jobbigt, och jag längtar efter att min röst och vaggande i famnen ska kunna lugna henne.

Ibland duger mammas fötter att sova på. Lillkatten gör gärna sällskap.

Med H var jag lite skeptisk till ”Wonder Weeks” just avseende beskrivningen av att varje utvecklingssprång kunde förutses av gnälliga och klängiga perioder, men just nu kan kanske utvecklingssprånget förklara varför lillan hade en period för ett par dagar sedan då hon ammade i princip konstant i två dygn, och bara sov korta stunder i famnen. Nu har hon nämligen lugnat ner sig och sover till och med i egen säng mellan amningstillfällena, ibland så länge som 2-3 timmar.

Till skillnad från H, som kunde lyfta huvudet ganska stadigt redan när han lades upp på min mage efter förlossningen, var lillasyster som en överkokt spaghetti i kroppen från födseln. De första veckorna var hon bara ett lealöst litet knyte. Runt nyår började hon kunna spänna kroppen och spjärna bakåt med benen medan hon sträckte ut ryggen, och sedan har hon även börjat kunna lyfta huvudet och flytta det från sida till sida när hon lagts i magläge, och hon börjar kunna hjälpa till att hålla huvudet uppe när en bär henne. Armar och ben sprattlar åt alla möjliga håll, men det går att se att hon ibland liksom fäktar efter något som hon är fokuserad på.

Mamma, storebror och lillasyster

Storebror bryr sig inte så mycket om henne, även om han ibland klappar henne försiktigt över håret, och vid ett par tillfällen sagt att hon är söt. Han pratar om att hon ska få leka med hans bilar (”dela sammans” eller ”låna sammans”) när hon blir lite större, och verkar inte arg, ledsen eller svartsjuk. Däremot är han väldigt uppmärksamhetstörstande och gör allt för att få uppmärksamhet, busar och spelar apa. Sedan är han fortsatt ”trotsig” och bråkar om det mesta: mat, kläder, blöjbyte, sänggående, dusch/bad, tandborstning med mera, med mera… Men det är nog mer åldern än det faktum att han blivit storebror som orsakar det.

Hur söt kan en bebis vara?

Vi föräldrar är precis lika förälskade i vår lilla tvåa som vi var i storebror, och sitter ofta och bara förundras över hur gudomligt söt hon är. Inte alls partiska…

För min del har jag i princip inga som helst sviter efter graviditet och förlossning så här en månad senare, utöver lite kvarvarande avslag (som börjar bli tröttsamt). Det har inte varit mer än lite vattniga brunröda flytningar sedan ganska kort efter förlossningen, men verkar ta tid på sig att helt sluta.

Jag kan fortfarande knappt greppa skillnaden från förra gången, då jag först efter tio veckor började känna att det vänt, och att de outhärdliga smärtorna i underlivet faktiskt började klinga av. Denna gång kände jag mig helt okej nästan direkt efter förlossningen, bara något svullen och lite öm, och sedan kliade det lite efter ett par veckor, men det gick över på några dagar. Kroppsligt känner jag mig friskare och starkare än vad jag gjorde innan jag ens blev gravid, och jag väger 6-7 kilo mindre än innan jag blev gravid.

Jag känner inte att jag är svagare i magmusklerna eller ostadigare i överkroppen än före graviditeten. (Inte för att det fanns några muskler att tala om då heller.) Det enda jag möjligen känner är att jag har lite, lite ont typ ovanför ljumskarna/allra längst ner i magen när jag knuffar syskonvagnen uppför backar, och ett litet obehag i ena knäet när jag bär bebis upp och nerför trappor. Annars inga men alls. Så jag har alla förutsättningar för att faktiskt komma igång och komma i bättre fysisk form nu. Inga ursäkter.

Helt slut

Helt slut

Dagen igår (i förrgår vid det här laget,  jag tycks somna varje gång jag lyfter telefonen för att skriva). Vilken pärs den var! En rad ändrade planer gjorde att förutsättningarna för dagen var att vi hade följande tider att förhålla oss till:

8.15 lämning av H på förskolan

8.15 inlämning av Doris och Kajsa hos veterinären för kastrering

14.15 hämtning av H på förskolan

15.30 BVC med lillasyster

17.00 hämtning av katterna hos veterinären

De olika planändringarna innefattade (utöver att katterna egentligen skulle ha opererats idag, men kliniken ville ändra tiden)  att B hade ett jobbmöte i centrala Stockholm på morgonen, och var tvungen att ta bussen för att slippa morgonköerna. Så han lämnade hemmet vid 07, för att sedan inte kunna ansluta förrän till BVC på eftermiddagen, direkt från bussen.

Och jag… är en loser, baby, jag har inget körkort… Mormor på besök var en underlättande faktor med hänsyn till att hon kunde passa H under eftermiddagens äventyr. Och en försvårande faktor med hänsyn till att det är lite som att ha ett extra barn på besök – mest sitter hon bara och väntar på att bli serverad (specialkost därtill – vego/fisk och diabetikervänligt, d.v.s. lågkolhydrat och lågkalori), alternativt så erbjuder hon sig att hjälpa till, men är mest i vägen eller gör saker på osmidigast möjliga sätt, dräller och spiller och tappar eller har sönder saker. Det är min mamma och jag älskar henne, men gosh, hur osmidig kan en människa vara?

Mormors behov av specialkost motiverade ett besök på mataffären snarast möjligt, eftersom det enda acceptabla vi hade hemma var lite torskrygg i frysen, som blev första kvällens middag. Alla ”lätta” vegogenvägar, som att plocka fram bönor och göra biffar eller gryta på och servera med bröd, går bort eftersom både bönor och bröd är dåligt för mormors blodsocker…

Lämning av H och katter fick lösas med morfars hjälp, han fick köra mig och H till förskolan medan jag lämnade lillasyster hemma med mormor. Sedan tillbaka och hämta katterna, kolla så att lillasyster inte hade nått härdsmälta, och åka och lämna katterna, en kvart för sent.

Efter frukost och amning och diverse hade klockan blivit efter 11 innan jag och mormor hunnit börja traska mot affären. Lillasyster fick premiäråka Buffalon, som åter tjänstgör som liggvagn. Vi hann nästan igenom butiken innan lillasyster hade fått nog och började skrika. Mitt i julruschen, cafeterian var full och det enda stället jag hittade att sitta på var en bänk precis innanför entrédörren. Utstirrad av varenda pensionär i stan satt jag där och ammade mitt kokheta och kräftröda arga lilla knytte. Men så fort jag lade ner henne i vagnen skrek hon igen. Klockan närmade sig en timme före hämtningsdags, och vi hade inte fått lunch.

Jag fick promenera hem med skrikande bebis och ett blödande mammahjärta. Väl hemma lyckades jag mata två vuxna med omelett och en bebis med tutte och flaska på de 25 minuter som vi hade på oss innan vi var tvungna att gå mot föris. Skiftade till syskonvagnen och gick. Återigen skrikande bebis hela vägen hem, efter att ha hämtat H.

Sedan hann jag med en turboamning under den kvart jag hann vara hemma innan det var dags att återigen skifta barnvagn och pinna iväg mot BVC, nästan 10 minuter senare än jag tänkt. Lillan började gasta efter halva vägen.

Det här med att gå med sin skrikande bebis när en inte kan göra något åt det… total ångest och paniksvett!

Väl framme på BVC fick vi i alla fall den glada nyheten att lillasyster fortsatt lägga på sig, ytterligare 75 gram plus sedan sist. Varför har hon gått upp mindre denna gång än förra, och på längre tid, undrade förstås min inre oro, medan resten av mig jublade – det har alltså verkligen vänt! Vi fortsätter med en liten mängd tillskott tills hon kommit upp lite mer i vikt, men det känns okej, för det är verkligen tydligt att hennes huvudföda är bröstmjölk.

Sedan promenad hem, och min stackars nyförlösta kropp hade knuffat barnvagn totalt dryga nio kilometer på en dag! Och knappt suttit ner mellan klockan 11 och klockan 17.

B fick hämta katterna, så nu har vi två trattfior här hemma de närmsta två veckorna. Skönt ändå att de är kastrerade nu, för fler kattungar är då rakt inte önskvärda i detta hus efter sommarens ”äventyr”. Nu har jag haft en kull kattungar i mitt liv. Det räcker så.

Igår var jag generellt mest bara mör efter promenadchocken, men fick ändå ta en extra vända efter hämtning för att uppsöka ett apotek. Smärtlindring till kissarna, syntocinonspray till mig för att främja utdrivningsreflexen vid pumpning, och såklart Lloyds apoteks senap – älskar den!

När jag kom till kassan stod dock katternas e-recept inte att finna. Efter att ha ringt veterinärkliniken och väntat alldeles för många minuter inne på det varma apoteket, iförd fleecetröja och vinterjacka och med tandemskrikande barn i vagnen, kom receptet. Men medicinen var slut…

Igår kväll stressade jag ihop någon sorts saffransknutar (med torrjäst som jag tursamt hittade i skafferiet, eftersom den ekologiska jästen bäst före 26/12 visade sig vara helt genommöglig) och B fick skjutsa mig till ett annat apotek medan degen jäste. Idag blir det fortsatt julstress med matinköp för julafton, och köttbullsstekning, samtidigt som jobbmejlen måste kollas av på förmiddagen så att jag kan lämna instruktioner till vår assistent om något måste fixas nu innan jul (=idag).

Så det rullar på här… Endera dagen ska vi sätta oss ner och bestämma ett namn till lillasyster/Knyttan/fröken/madame/skruttfian, också…

 

Två veckor med lillan

Två veckor med lillan

Idag blir hon redan två veckor gammal, vår lilla skrutta.

Mycket har hänt på dessa två veckor.

Vid läkarkontrollen på BB konstaterades att hon har en ”glidning” i båda höftlederna, troligtvis s.k. höftledsluxation. Vi har fått remiss till Astrid Lindgrens barnsjukhus för ultraljudsundersökning och läkarbesök dagen före julafton. Tillståndet behandlas med skenor som fixerar höfterna med benen utåt, under en period om kanske ett par månader, men sedan ska hon i så fall aldrig få några ytterligare men av det. (Undrar om hon får skenor redan på fredag, eller om det dröjer ett tag?) Hon är förstås inte ens formellt diagnosticerad ännu, men hon verkar vara ett typiskt fall, eftersom barnläkaren skickade över ett par yngre kollegor till vårt rum på BB-hotellet för att de skulle få känna hur hennes höftleder kändes vid undersökning. (Efter att ha frågat oss innan så klart, och jag säger aldrig nej till att studenter/mer oerfarna får vara med inom vården, hur annars ska nästa generation lära sig?)

Hon har varit nere och dippat på en vikt långt under födelsevikten, men hon hade vänt uppåt i fredags, och är förhoppningsvis fortfarande på rätt väg.

Hon ammar nu för det mesta riktigt målmedvetet och klunkar fint, och har hittills inte haft problem med att växla till och från flaska. Hon får 4 x 30 ml ersättning om dagen, som vi hoppas kunna fasa ut framöver, om hon fortsätter att lägga på sig bra.

Navelstumpen har, som sådana brukar, torkat ihop, börjat stinka och till slut ramlat av och saknats av ingen. Naveln blödde och skorpade sig ett tag, men är nu nästan läkt.

Hon har börjat producera löst, grynigt och bulldegsdoftande gult mjölkbajs istället för den inledande sega, svarta mekoniumtjäran, som övergick i glänsande grönt blandbajs liknande hackad fryst spenat och senare mörk senap. Från någon liten klick med flera dagars mellanrum till numera dagliga leveranser. Kissar gör hon ofta och rikligt, och vi har haft vårt första läckage, naturligtvis på textilen till hennes nyföddsinsats på tripptrappstolen. Hon kräks lite ibland, men ingenstans i närheten av storebrors konstanta flöde som bebis. (Oh yes, en blir sjukt intresserad av precis allt som kommer ut ur en sån häringa liten varelse…)

Hon är (än så länge) en väldigt snäll och lugn bebis, som mest äter och sover. Ibland ligger hon bara och ser sig omkring med stora, mörka ögon. (Mina barn verkar vara precis som jag, och börjar livet med mörka ögon och mörk kalufs, för att snart bli blonda och blåögda, och håret mörknar sedan troligen till mörkblont/ljusbrunt, eventuellt med röda inslag, i vuxen ålder.) Hon gråter och skriker bara när hon är hungrig, och maten inte kommer tillräckligt snabbt, eller när hon inte vill vara ensam. Ibland när magen tjorvar, men det har än så länge bara varit helt kortvarigt ett fåtal gånger.

Hon har de senaste dagarna börjat sova längre pass i sin egen säng på nätterna, 3-4 timmar i stöten. Det är väldigt skönt för mig att få ligga och sova själv istället för att halvsitta med henne i famnen, som var ett måste första veckan. Det finns inget sätt att idka säker samsovning, eftersom storebror ligger mitt i vår säng, och vi inte har hjärta att köra bort honom nu. Jag saknar dock att kunna liggamma, så det kanske får bli så att jag och lillasyster börjar sova i ett gästrum ibland, så att hon kan sova i ett babynest bredvid mig. Om hon, vilket är troligt, får skenor för att avhjälpa hennes höftledsluxation, kan det också bli knepigt att amma sittande på ”vanligt” vis, medan jag tror att liggamning fungerar bättre.

Hon är som en överkokt spaghetti i hela kroppen, långt ifrån stadiga storebror som kunde lyfta sitt huvud redan på förlossningssängen, även om hon kanske blivit liite stabilare de senaste dagarna.

Hon ler och ”skrattar” nästan hela tiden. Inte bara för att det händer saker i magen, även om det självklart inte är sociala svarsleenden i den här åldern, utan mer ett förnöjsamt leende när vi stryker henne över håret, eller när tutten börjar närma sig hennes mun, eller när hon drömmer om tutten (det syns tydligt när hon gör det). Hon ser så himla nöjd ut, och är vansinnigt söt.

Vi har nästan inga kläder i storlek 50, och hon drunkar nästan i storlek 56, men en vill ju inte gärna köpa en massa som hon växer ur på ett par veckor. Fast några bodys i storlek 50 måste det nog bli, för det glipar för mycket runt halsen med storlek 56, och det är ju ändå vinter nu.

Mina första två veckor efter förlossningen har varit så mycket bättre än jag någonsin kunnat tro eller hoppas. Jag hade lite eftervärkar de första tre dagarna efter förlossningen, men har knappt haft ont alls i underlivet. Jag har fortfarande avslagsblödningar, men inte så att det krävs mer än vanliga bindor nu efter två veckor. Ibland kommer det knappt något alls längre, men sedan kan det börja igen, och vara som mens under de mer lindriga mensdagarna.

Under andra veckan har jag fått en del klåda i underlivet, men jag misstänker att det bara är ”läkning” på gång. Även om jag inte gick sönder mer än att det krävdes ett stygn, så lär ju vävnaderna ha töjts och ansträngts så att det ändå är någon sorts läkning som sker. Får höra med barnmorskan när det är dags för efterkontroll…

Jag väger 10 kg mindre än vad jag gjorde före förlossningen, och känner mig relativt slank eftersom det också är 6-7 kg mindre än vid inskrivningen (obs, jag är fortfarande gravt överviktig, så det kommer inga tvättbräda-två-veckor-efter-förlossningen-bilder, jag har ”att ta av” så att säga).

Mitt hår, min hud, och mina naglar har dock blivit helt katastrofalt fnösketorra, och ingenting hjälper. Trots dubbla mängden arganolja går håret knappt att borsta ut efter dusch, det är helt ihoptovat och känns som svinto. Läpparna fnasar och blöder, och hela händerna också.

Känslomässigt åker jag nog fortfarande lite hormon-berg-och-dal-bana, men det börjar lugna sig lite. Kärleken till lillasyster var lika självklar som den till storebror – det är som att det är samma enorma, outtömliga känsla som nu har två fokuseringspunkter istället för en.

Storebror har hanterat nykomlingen ganska bra. Han verkar i vart fall inte ledsen eller arg, även om han stundtals är asjobbig på andra sätt. Han är hyperaktiv och uppmärksamhetstörstande här hemma, och att få honom att göra saker tar EVIGHETER, eftersom han ”bara” ska springa sju varv runt sovrummet, leka kurragömma i sin säng, hoppa runt i stora sängen och leka ”inte ta mig!” innan tandborstning kan bli aktuellt. En prövning för alla, särskilt om lillasyster vrålar av hunger samtidigt. Han har också blivit helt döv för alla typer av tillsägelser och förmaningar, tills föräldrarna inte kan behärska sig och ryter till. Då börjar han gråta och vill ”kjamas”, och jag nästan dör av dåligt samvete. Stackars liten. Delvis är det väl åldern också, men det är inte helt lätt att få ett lillasyskon.

Lillasysters sjätte dygn

Lillasysters sjätte dygn

Det sjätte dygnet med lillasyster var lugnt och skönt för lillasysters del. Hon sov och åt. Satt i sin stol och kikade sig omkring. Började utföra den där roliga lilla bebisdansen, med viftande armar och ben och knasiga miner, som jag känner så väl igen från H.

För mamman var det värre. Humöret var upp och ner, och jag slets mellan hopp och förtvivlan, grät mycket samtidigt som jag började gilla läget avseende vikten och amningen. Det är kanske inte världens undergång om Knyttan får lite ersättning? Vi har fått ytterligare ett underbart barn, och att hon är frisk är väl det viktigaste?

Å andra sidan grät jag av den mest bottenlösa sorg över det hela. Det måste vara någon sorts grundläggande instinkt i mig som aktiveras – jag måste kunna mata mitt barn! För även om min övertygelse är att både jag och mitt barn mår bäst av amning är det ju inte så att hon skulle ta skada av ersättning.

Både B och min kollega har tidigare undrat vad det egentligen var som fick mig att reagera SÅ starkt, och må SÅ dåligt när amningen inte fungerade med H (och nu med lillasyster) och jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är, men det är få saker i livet som har påverkat mig så mycket. Vi har ett mycket bättre utgångsläge nu med Knyttan, men alla känslor från förra gången bara väller upp också.

Amningen kändes välfungerande under det sjätte dygnet. Mjölken verkade rinna på bra, lillasyster klunkade och verkade alltid nöjd efter amningen. Generellt är hon en väldigt nöjd och glad bebis än så länge. Hon skriker om hon inte får tutte efter att ha smackat, bökat och pickat en stund, om hon läggs ner ensam någonstans och när det är dags för kläd- eller blöjbyte. Annars är hon nöjd, sover eller ligger tyst och bara ser sig omkring och lyssnar på vad som pågår runt henne.

På kvällen den sjätte dagen hände det också –ÄNTLIGEN! – navelstumpen lossnade! Den hade gjort vår doftmiljö mindre trevlig det senaste dygnet eller så, och ingen var ledsen att den gav sig av. Naveln under ser fin ut, lite röd i ena kanten, men inget som ser allvarligt ut.

Själv mådde jag fortfarande bra, men den lilla irriterande hostan som sitter högt uppe i halsen (den störande lilla icke-förkylningen som legat och lurat i flera veckor nu) har orsakat lite besvär eftersom jag inte orkat ”hålla emot” därnere när jag hostat så pass mycket, vilket skapar en tyngdkänsla i underlivet, som att allt ska ramla ut. Får se till att börja knipa, antar jag…

Lillasysters tredje dygn – hemkomsten

Lillasysters tredje dygn – hemkomsten

Det tredje dygnet började inte något vidare, med en bebis som helt missat att det var dags att kvickna till redan under det andra dygnet, och fortfarande inte visade några tecken till att vilja vakna, och på det hade vi nyss fått beskedet om den troliga höftledsluxationen.

Vi var oroliga och uppstressade. Försökte få lillan att amma lite före lunch, med samma ointresse som tidigare från lilla fröken. Dagens barnmorska verkade först försiktigt optimistisk. När hon återkom efter lunch och inledningsvis fick bevittna ett av de sämre amningsförsöken började hon dock prata i banor som att vi kanske borde stanna en natt till, och att vi borde ta en ny vikt för att se om lillasyster fortsatt att gå ner sedan förmiddagen, och att 8,5 % ändå är ganska nära 10 %.

Efter att hon lämnat rummet började vår lilla knytta plötsligt amma på ganska bra. Hon sög en bra stund på bröst nummer ett, under viss uppmuntran med massage av handflator och kill under fötterna. Sedan lade jag henne till bröst nummer två, där hon plötsligt låg en lång stund och verkligen ammade, utan annan uppmuntran än att jag strök henne över ryggen ibland.

Vi ville hem till H. Tänkte på vilken nytta det egentligen skulle göra att stanna en natt till. Vilken extra stress och press en ny vikt bara några timmar efter den första skulle kunna orsaka. Och beslutade oss för att åka hem. Från att ha varit angelägen om att stanna kvar tills vi fått kvitto på en fungerande amning kände jag för första gången att det här löser jag bättre på egen hand. Olika barnmorskor som avlöser varandra hela tiden, med olika syn på vad man ska göra, fokus på gram och klockslag. Nej.

Mjölk har jag, och lillan är nog på väg att vakna till, tänkte jag. Och gör hon inte det så får vi väl väcka var tredje timme och truga med mjölk, pumpa ur för förstärkning och stimulans om det behövs. Så vi åkte hem.

Vi köpte med oss mat från McDonald’s på hemvägen, som vi satt och åt när morfar kom för att lämna vår nyblivne storebror. Han slängde någon blick på bebisen, som satt i sitt babyskydd mitt på köksbordet. Sedan såg han att mamma och pappa åt hamburgare, vilket var klart mera intressant. Trots att han just ätit middag…

Så lillasyster var ingen jättesuccé. Han gick fram och tittade några gånger, strök henne över håret någon gång, och kommenterade ”Konstigt bebis.” Mycket är ”konstigt” eller ”tokigt” för vår lilleman just nu.

Vi beslutade oss för att gå till sängs samtidigt allihopa. Jag och H läste böcker uppkrupna i hans säng, medan pappan dammsög sovrummet och monterade babysängen, jag med lillasyster i famnen. Hon hade ammat någorlunda frivilligt efter middagen. Nu började hon plötsligt visa att hon ville äta igen.

Och det gjorde hon. Efter ”middagen” vid 19, ville hon äta minst varje timme fram till midnatt, då hon istället ville äta konstant fram till 02. Plötsligt hade hon ett glupande intresse för mat, och uppvisade alla de klassiska tecknen för att signalera sin önskan: hon började ”krypa” runt i famnen, smacka med läpparna, lipa, picka med huvudet, knorra, och slutligen vråla, om inte tutte serverades omedelbart.

Att sova, eller överhuvudtaget vistas, i sin egen säng mer än 15 sekunder var helt otänkbart för vår lillfröken. Så jag satt ännu en natt uppallad med kuddar i sängen med bebis i famnen. På BB-hotellet hade jag gjort det de första nätterna för att ha henne hud mot hud.

Hela andra halvan av det tredje dygnet åt hon alltså. Vilket förklarar varför jag först nu vid utgången av det fjärde dygnet sitter och skriver ner detta…

Det, och att slutet på tredje dygnet och dagen på det fjärde blev ett plötsligt djupdyk i tvåbarnstillvaron när B behövde jobba, och förskolan så här i slutet av andra veckan fortfarande tycker att H ska ha sällskap där, (eget inlägg kommer, blir såå trött…) och jag plötsligt befann mig ensam med två barn första dagen efter hemkomst.

För egen del började sömnlösheten ta ut sin rätt under det tredje dygnet. Någon timmes sittande halvslummer då och då med bebis i famnen, och någon timme här och där på BB-hotellet medan lillasyster låg hos B, var allt jag fått. Efter upptäckten av tuttarnas förträfflighet vill hon inte från det tredje dygnet vila i B:s famn längre, heller…

I övrigt mådde jag fortsatt bra. Träningsvärk i rumpan, ryggen och axlarna dök upp i början av dygn tre, oklart varför. Svårt att begripa att jag är nyförlöst när allt känns så bra.

Lillasysters andra dygn – dubbla slag

Lillasysters andra dygn – dubbla slag

Tack för alla fina kommentarer här och på bloggens Instagram! Jag har läst alla, och tycker att det är så kul att höra från er som läser bloggen ibland! Tyvärr har jag inte hunnit svara på dem ännu, på grund av den allmänna tillvaron efter en förlossning, och allt som hände under lillasysters andra dygn, men svar kommer snart.

För min egen del var det andra dygnet bara fint, fysiskt. Jag sov inte så mycket, men mådde bra. Tog en lång, nästan rituell dusch och tvagade hela mig med efterföljande insmörjning. Och jag kunde tvätta mitt underliv precis som vanligt! Lite ömt, men annars helt! Blödningen avtog mer och mer, och jag övergick till vanliga nattbindor istället för förlossningsblöjorna.

Så snart lillasyster påbörjade sitt andra dygn – eller egentligen redan på kvällen innan – halvvägs genom det första, började förväntningarna stiga från alla barnmorskorna som kommer och går på BB-hotellet: nu går hon in på andra dygnet, nu ska hon bli aktiv och börja äta. Men Knyttan, som hon just nu kärleksfullt kallas av sina föräldar, hade visst ingen klocka. Hon fortsatte att sova, och sova, och sova.

Oron började stiga från alla barnmorskorna som kom och gick på BB-hotellet: Nu måste hon börja äta, se till att hon äter minst var tredje timme! Men Knyttan, hon ville helst sova. Vara nära. När vi lade bort henne vaknade hon genast och grät. Ibland gick det då att få henne att hugga på en tutte. Men redan efter några sugtag somnade hon som en sten: Nu är jag trygg hos mamma igen, jag fortsätter att sova! Så vi fick lägga bort, lägga till tutten, kittla små händer och fötter, försöka hålla vaken.  Ibland gick det hyfsat, ibland inte. Hon kräktes mycket, och var inte intresserad av att äta.

B började räkna minuter av amning, minuter till amning, och ge tecken på samma typ av stress som gjorde att han förde långa listor över ammade minuter och givna milliter ersättning när H var nyfödd.

Jag var till att börja med full av tillförsikt. Råmjölken kom ju frikostigt ut när jag klämde på brösten. Lillasyster hade ammat bra efter förlossningen, och ett par-tre gånger under natten det första dygnet, som bebisar ”får” sova igenom. Inga tecken på att något skulle vara fel: Hon vaknar nog till tids nog.

Barnmorskorna kom och gick, och hade alla lite olika tips och åsikter. En kom med medicinmuggar och skedar för att jag skulle handmjölka ur litegrann och ge Knyttan för att väcka intresse inför amningen, och hade många bra småtips om amningsställningar och annat.

Andra mest bara tjatade om hur ofta Knyttan nu måste amma. Någon sade att det var nästan omöjligt att få till mjölkproduktionen om inte barnet jobbade på ordentligt och stimulerade brösten de första två nätterna, det gick inte att ta igen. En annan sade, när jag satt och mjölkade ur några droppar råmjölk klockan fyra på morgonen efter obefintlig sömn, att det nog var för att jag var så trött som jag hade så lite mjölk.

Allas oro smittade av sig på mig. Nu var det nästan kört. Hade jag för lite mjölk nu? Skulle den riktiga mjölken kanske inte komma? Var min produktion förstörd eftersom Knyttan var seg? På natten satt jag ensam vaken och försökte få lillasyster att amma, men hon ville bara sova. Inte heller på morgonen hade lillasyster vaknat till.

Ytterligare en kämpig amningsstart var alltså det första slaget som dygn två bjöd på. Nästa slag kom på morgonens läkarundersökning, alldeles i slutet av det andra dygnet.

Utan att egentligen reflektera över läkarundersökningen och dess syfte rullade vi vår lilla plastbalja med bebis till läkarrummet. Trötta och hålögda av oro för amningen och lillasysters viknedgång som vi nu skulle få veta, men annars utan en tanke på vad som skulle undersökas.

Viktnedgången var 8,5 %, och således fortfarande inom de ”tillåtna” 10 procenten. Läkaren började klämma igenom Knyttan. Uppehöll sig länge vid att vrida och vända på hennes lår. Frågade om någon av oss föräldrar haft problem med höfterna som små. Hon kände en instabilitet, en glidning, i bebisens höfter. Vi skulle få remiss till ortopeden på Astrid Lindgrens barnsjukhus för ultraljudsundersökning.

B blev helt blek och var tvungen att sätta sig för att inte svimma. Jag hade ett vagt hum om vad det hela handlade om och höll mig någorlunda lugn där och då, förvissad om att det var behandlingsbart och skulle bli helt bra.

Lillasyster har sannolikt medfödd instabilitet i höften eller medfödd höftledsluxation, som det också kallas.

Så vid utgången av det andra dygnet kämpade vi med att vända viktnedgången hos en bebis som helst sov, och att acceptera att vår 10-10-10-bebis inte var så ”perfekt” som apgarpoängen påvisade. Vi var båda chockade och ledsna, samtidigt som det kändes löjligt och otacksamt att vara det över en sak som kommer att kunna åtgärdas utan att vår dotter får några bestående problem.

Ett tufft andra dygn för alla utom lillasyster. Hon sov mest ovetande om allt runtomkring.