Omskakad

Omskakad

Igår hade jag en ganska hektisk jobbdag. Vi har bytt dagar denna vecka, just eftersom jag hade ett viktigt möte igår som inte kunde förläggas på en annan dag.

Mötet, som var tänkt att ta en eller ett par timmar drog ut till tre timmar, och när jag kom ut var jag ganska mör. Hade ett par missade samtal från B, vilket var ganska väntat när klockan var efter 17. Vi brukar ju höras av någon gång däromkring för att stämma av tider och matplaner och annat. Jag ringde upp, och fick en ganska svårpratad man på andra sidan linjen.

”Jag är på sjukhuset. Med H. Och kollar halsen. Han åt en massa mandlar, och sedan blev han konstig. Jag kan inte prata nu, jag är stressad, jag måste gå.” Klick.

Jaha. Efter några sekunders bearbetning kickade paniken in. Vadå sjukhuset? Kollar halsen? HÅLLER HAN PÅ ATT KVÄVAS? Jag stod därute i mörkret i en ganska öde avkrok av staden. Och kände mig så liten. Och så rädd. MIN POJKE! Jag började hyperventilera och panikgråta medan jag stapplade i riktning mot sjukhuset. NEJ NEJ NEJ. INTE MIN H. INTE MIN H!

Försökte ringa upp B. Inget svar. Ringde tre gånger till. Fortfarande inget svar. Skickade ett panikslaget sms mellan tårarna och snyftningarna medan jag fortsatte min irrfärd mot sjukhuset. ”Svara hur mår han, är han vid medvetande, lever han?” Ringde upp B igen, eller om han ringde upp, jag minns inte. ”Vad händer hur mår han?” ”Lugn, han springer omkring här, det är ingen fara, jag ringer upp sen.”

Jag saktade ner farten och började få kontroll över mig själv igen. Kom fram till akuten efter en stund, där jag hittade min lilla familj i ett undersökningsrum. H for mycket riktigt omkring och undersökte britsen och alla slangar och skulle visa sina nya strumpor. L satt i sitt babyskydd och började – som vanligt – gråta när hon såg mig. Jag fick ta upp henne och försöka prata med B och krama om och lugna ner H medan jag försökte få en bild av vad som hänt.

H hade hittat skålen med mandlar som vi haft till före-maten-plock på söndagen, då vi hade nästangrannarna över på middag. Moffat i sig ett gäng, och en kort stund senare börjat bete sig underligt. Klaga på ”jätteont” i halsen, gå runt med tungan ute och gnugga tungan mot tröjärmen, velat gå på pottan men ändå inte, klagat på ont i munnen. B hade ringt 1177 och fått rådet att ta honom till akuten.

Väl där hade han snart mått bättre, och alla värden hade sett bra ut. Som jag förstod hade tungan varit röd och svullen tidigare. Han hade fått en kortisontablett, och sedan ville de bara vänta en stund för att se hur han mådde. Det var en ganska lång halvtimme. Inte längre på grund av oro, utan för att båda barnen var uppspelta och helst ville undersöka akutmottagningens korridorer. En brits i rummet som de båda ville klättra på, och inga stolar. Så jag satte mig på golvet och försökte hitta saker på telefonen som skulle hålla båda ungarna lugna en stund.

Till slut kom en läkare och kollade honom i munnen, och sade att allt såg bra ut. Ingenting tydde på att det var en allergisk reaktion, eftersom han ätit mandlar många gånger tidigare. Troligen var det bara någon annan form av tillfällig reaktion, och vi kunde bara åka hem och göra precis som vanligt.

Men jag känner mig fortfarande omskakad. Även nu dagen efter och med vetskapen om att det inte var någon fara alls kan jag inte prata eller skriva om det utan att tårarna börjar rinna.

Det går inte att beskriva hur liten och rädd jag kände mig där innan jag fått några lugnande besked. (Jodå, B har fått sig en skopa för sin undermåliga kommunikation. I ett sådant här läge MÅSTE en börja med att säga att allt verkar okej! Framför allt när en pratar med drottningen av katastroftänkande.)

Att något skulle hända med ens barn. Blotta tanken är så smärtsam. Och det dåliga samvetet över hur mycket i kläm han hamnar just nu, men en liten och temperamentsfull lillasyster som tar så mycket tid och kraft. Han får så lite tid, och så mycket gnäll och skäll. Så höga krav på en så liten kille. Och han har varit så liten och emlig på sistone. Blek och trött och inte alls sitt vanliga glada jag. Ännu krångligare med maten, med krav om bara smör på smörgåsen och inte ens ketchup på makaronerna, bara helt neutrala smaker. Jag har varit lite orolig över hur han mår, både psykiskt och fysiskt. Men samtidigt så tar väl kanske vintermörkret på barns krafter också, plus de ständiga småförkylningarna som kommer och går i princip varje vecka just nu. Han har hostat rätt mycket på nätterna i några dagar. Jag vet inte…

Min älskling. Jag måste vara snällare mot honom, mer tålmodig, ge honom mer tid och mer kärlek. Idag när jag lämnade på föris och fått min millisekundskram innan han rusade in på avdelningen kom han utspringande i hallen igen för att få ”kram, puss och vinkevink” enligt hans gamla rutin. Snutte!

”Ta kort på mig, mamma!” säger han alltid när vi promenerar till förskolan på morgonen. Först på stubben ovanför backen, och sedan efter att han sprungit uppför slänten mitt i backen ner mot förskolan. Kamerarullen är fylld av släntbilder med en suddig figur som hoppar omkring längst upp…

Ibland ställer han upp och poserar lite i lekparken också. Hjärtat exploderar nästan av kärleken jag känner för den här lilla människan. Måtte inget ont någonsin hända honom.

 

En dag som ensam mamma

En dag som ensam mamma

Idag har jag varit solokvist med barnen. B har åkt iväg på konsert på annan ort, och jag fick inte följa med, på grund av brist på barnvakt. Himmel, vad mycket svårare det är med två småttingar som ska utallokeras!

Och det är inte det lättaste att ro runt skutan på egen hand, det är det verkligen inte. Inga stora kriser före läggdags, men sedan var det ju det där med dubbelnattning… Stackars, stackars ensamföräldrar som måste göra detta varje dag.

B rullade iväg i förmiddags. Eftersom vädret var fint, och L inte hade hunnit sova middag ännu, passade jag på att lasta henne i vagnen och ta med H till parken. Allt gick som planerat, och L sov som en sten långt innan tiominuterspromenaden dit var avklarad. H fick leka en stund, och sedan handlade vi lite mat och åt lunch på byn. Thaimat. Alla nöjda.

Vi kom sedan hem med en sovande H i vagnen, och jag kunde passa på att umgås lite med L medan han sov. Det var, som vanligt nu för tiden, pekböcker som gällde. Hon har gått från att älska böcker för att hon gillar att tugga på och riva i dem, till att älska dem för att hon är intresserad av innehållet. En bok med flikar som visar skuggsilhuetter av leksaker, och en bild av leksaken under luckan, och en bok med olika djur, fick ”läsas” om och om och om och om igen.

När H vaknade hade vi mys i soffan, med chips och Smakis och tecknad film på Netflix. Sedan middag bestående av köttbullar och ugnspommes. Jag tänkte liksom inte göra det svårt för mig idag…

L klarade också för första gången av att klättra upp i soffan utan hjälp. Storebrors sista tillflyktsort omintetgjord. Hon lärde sig också att ställa sig upp i sin Tripp Trapp-stol häromdagen, trots att vi plockat bort fotbrädan. Det är ett upprustningskrig. Hon var så stolt där hon stod och vinglade i stolen. Och så kränkt när vi monterade sele på den.

Efter middagen lyckade jag få L att somna i vagnen medan vi tittade på teve. Ner för att natta H, som redan fått pyjamas och borstat tänderna. Klockan var drygt åtta, och jag kände segervittring. Sweet, sweet egentid – here I come! Haha, eller hur?

H ville höra ”Lotta på Bråkmakargatan”, och jag var nöjd. Det är nämligen den enda boken han faktiskt somnat till medan vi läst. Han har börjat uppskatta lite mer avancerade böcker nu, med mycket text och inte så mycket bilder. Så jag läste, men han for omkring och kom inte till ro. Och när sista sidan var läst var han lika vaken, och lika osalig, som när vi började. Och lillasyster hade börjat tjuta däruppe.

Jag blev sååå frustrerad, och lyckades inte direkt dölja det. Hämtade ner lillasyster, som tack och lov somnade om i sängen efter att ha pruttat och rapat som en hel karl, och kräkts en skvätt på min tröja. Men H fortsatte veva runt. Jag väste och fräste åt honom. (Bra taktik för att få barn att somna…? Eh, nej!) Han ville gosa med mitt hår. Men L låg i vägen. Jag lyckades lägga ner henne i spjälsängen, och vände ryggen åt H så att han kunde få tillgång till hela manen. Och han tog eeevigheter på sig att somna. Ilskan och frustrationen kokade i mig så att jag trodde att jag skulle få en hjärtinfarkt där och då.

Sedan somnade han, och det dåliga samvetet över mitt dåliga humör vällde in över mig. Stackars liten! Jag vill ju vara bara trygghet, värme och kärlek för honom. Men efter en hel dag själv med barnen längtar jag bara för mycket efter lite egentid för att orka med att vara den milda mamman.

Nu är jag dock till slut inne på timme tre av ljuv ensamhet, med två barn sovande i sovrummet. Har babyvaktappen igång på telefonen medan min gamla lur agerar babyenhet. Har hunnit ta ett glas vin och en kopp kaffe, så nu är det bara bonustid kvar. När larmet ljudet blir det godnatt. L var ju uppenbarligen orolig i magen, så jag har inga förhoppningar om nattsudd.

Jag har släppt alla tankar på att göra någon nytta denna helg, utan ska bara försöka överleva. Och ägna mig åt mina barn. Som jag ju såklart älskar innerligt, trots allt.

Glad tjugosjuttonde

Glad tjugosjuttonde

Hej hopp!

Den här schletna småbarnsmamman-slash-egenföretagaren fyller år idag. Tjugosjutton. Eller trettiosju då, om en ska vara petnoga.

T-r-e-t-t-i-o-s-j-u

Låter väääldigt gammalt och vuxet. Fast jag känner mig inte som en nästan medelålders kvinna. Jo, kanske om jag tänker på just hur trött och sliten jag är. Men i övrigt känner jag mig fortfarande som en ung vuxen. En som fortfarande är på väg dit jag ska, men som inte är riktigt där ännu.

Jag har väl egentligen inga åldersnojor, även om det ibland kommer en liten panikkänsla när jag känner att min utveckling (personligt, yrkesmässigt, ekonomiskt) inte riktigt ligger i fas med min faktiska ålder. Att åren rinner lite för snabbt iväg.

Men de senaste cirka fyra åren är det ändå väldigt mycket som falllit på plats. Jag tog första steget mot att komma dit jag vill yrkesmässigt genom att våga ta steget att öppna eget. Jag har fött två barn. Jag har förlovat mig (ingen orkar riktigt ta itu med det där med bröllopsplanering, men 2018 måste det väl bli av ändå…) och vi har köpt hus. Och inte bara ett hus, utan HUSET som ska vara vårt familjehem och livsprojekt.

Innan jag är fyrtio vill jag ha tagit företaget till nästa steg, tagit körkort, gift mig såklart, och kanske fått ett tredje (och sista) barn. Blivit av med det mesta av min övervikt och fått en stark kropp, för det kan ju behövas när en kommer över på ”döhalvan” (som min kollega brukar säga om livet efter fyrtio). Men innan L börjar på förskolan i vår är det fortsatt mest bara ren och skär överlevnad som gäller.

Det enda jag kunde komma på att önska mig dagen till ära var barnvakt, sovmorgon (inte idag, eftersom jag jobbar) och ett rent hus. Och B har överraskat mig med i alla fall två av tre. Ikväll kommer morfar nämligen och ger barnen middag, medan jag och B avnjuter en femrätters med dryckespaket på stadens hotell. Där jag sedan har ett rum. Jag ska få sova ensam i ett hotellrum ända tills jag vaknar, och då ansluter familjen för frukost.

Total lyx, även om det nog kommer att kännas lite konstigt att somna själv, utan B på min födelsedag och efter att inte ha sett barnen sedan imorse. Men jag får ju hela lördagen att mysa med dem sedan. Förhoppningsvis riktigt utvilad. Så jag orkar städa huset på söndag.

Jag har inte varit mitt bästa jag på sistone. Varit arg och sur och känt mig kvävd och lite som ett trängt djur. Att aldrig få en stund över för mig själv, att aldrig få tänka klart en tanke utan att bli avbruten. Att ge bitar av mig själv till alla runt omkring, och inse att inte ens en liten smula blir över till mig själv. Att varken i tanke eller handling någonsin få fokusera på MIG. Att stressa till jobbet (seeeent, efter hemmafrukost och lämning på förskolan) med dåligt samvete över att inte hinna med alla som sliter och drar i mig på jobbet. Att stressa hem (seeeent, för hur ska jag annars få något gjort när jag kom dit så sent) med dåligt samvete över hur sent det blir med middagen och hur trötta barnen kommer att vara. Det har känts slitigt på sistone, helt enkelt.

Men idag ska jag festa som om det vore min födelsedag. För det är det ju. Inte så mycket gå på klubben och sippa Bacardi, men en femrätters med dryck och ett eget (rent) sovrum att fredagskollapsa i är nog så mycket fest jag mäktar med.

Tillbaka i hemmets lugna vrå

Tillbaka i hemmets lugna vrå

Så har vi kommit hem till slut. En långhelg om fyra dagar, där två är resdagar och två är (nåja) relativt lugna dagar hos mormor… Jag känner mig som om jag tagit några rundor i en torktumlare, men jag kommer ändå att göra det igen och igen och igen. 

För att det är så viktigt för mig att ge barnen en relation med mina föräldrar, en bit av min egen barndom. Jag var ju inte purung när jag blev mamma, och mina föräldrar var heller inte purunga när jag kom till världen. Nu är mina föräldrar snart 70 år. Vem vet hur många bra år de har kvar, hur länge de orkar med att leka med och verkligen uppleva mina småttingar?

Min farfar hade varit död i flera år när jag föddes, och min farmor dog när jag var i tidiga tonåren, och hon var då dryga 80. Jag minns henne som lite barsk, men hon visade sin kärlek till familjen genom bakning och matlagning. Jag minns hennes plättbakelser som hon hängde över ett kvastskaft i köket, fläskkotletter med gräddsky, köttbullar med gräddsås och att hon alltid, alltid hade sju sorters kakor. Hennes svarta askfat som man kunde trycka ner en plupp på så att fimparna snurrade ner. Den lätt inrökta doften i hennes kök, där hon brukade sitta och läsa Svensk Damtidning och röka blåa Blend (när vi var på besök rökte hon alltid på balkongen). Godisburken på byrån, med hårda fruktkarameller. 

Mormor och morfar hade jag kvar lite längre, men när de väl gick bort hade de varit ”borta” länge – mormor hade gått in i demensens dimma, och morfar hade sjunkit ner djupare i det alkoholmissbruk som under större delen av hans vuxna liv varit period-och skåpsupande. Men de var fina morföräldrar när jag var liten, det var de. 

Jag minns julaftnar med alla kusinerna samlade. Hemrullade köttbullar runt det runda bordet i det trånga radhusköket i Ludvika. Lukten av fransig plastmatta och sten i källartrappen där backarna med julmust förvarades. Den gamla teven som visade Kalle Ankas julafton, medan vi åt hemkokt knäck. Känslan av den gröna heltäckningsmattan i trappen upp till övervåningen, lukten av gammelkattan Sveas nackpäls, och ljudet av den gamla väggklockans pendel i mormor och morfars sovrum, som vi alltid sov i när vi var där. Mormor och morfars knarriga röster med anstrykning av västgötsk dialekt, uppblandad med det klingande dalmålet hos alla kusinerna. Morfar som alltid gick ut för att köpa snus just när tomten skulle komma.

Jag minns somrar på torpet utanför Stockholm, som mamma och hennes syskon nu sålt och ska lämna över nycklarna till nästa vecka. En knarrig liten stuga på Ingarö, med eternitplattor på fasaden, som min morfars far byggt med sina egna händer, innan det ens fanns väg dit ut. Byggmaterialet fick levereras sjövägen och hissas uppför bergssidan. Jag minns morfars köttbullar med gräddsås, egenodlad färskpotatis och egenodlad pressgurka, serverad på den inglasade verandan. Morfars alla katter. Gamla Svea, det senare tillskottet Sanna. Och så Kalle, sommarkatten som lämnats åt sitt öde på Ingarö. Han var förvildad, och det tog morfar lång tid att vinna hans förtroende. Jag minns hur viktig jag kände mig när jag fick följa med ut en kväll för att ställa ut mat till Kalle. Att jag satt tyst, tyst på huk och väntade på att han skulle våga sig fram. Morfars katter var alltid svart-vita.

Det finns så mycket barndom i dessa minnen. Essensen av barndomsjular och barndomssomrar, alltid med den äldre generationen närvarande. Jag vill ge något liknande till mina barn. 

Sådär. Nu har jag glömt att jag knappt sovit på hela helgen, eftersom lillbarnet ömsom haft typ ont i magen (eller är det tänder?) och vrålat, ömsom varit inne i en typisk krångelfas och mest velat leva loppan natten igenom. Och att futonsoffan varit så hård att jag de stunder jag fått sova har vaknat stup i kvarten för att någon kroppsdel somnat så hårt att den inte gått att lyfta. Och att min mamma driver mig till vansinne. Perspektiv. Jag skapar barndomsminnen.

Kanske kommer de att minnas spänningen i tågresan. Mormors glada ansikte när vi kliver av på perrongen. Alla spännande gamla leksaker som de får riva runt i bäst de vill. Hos mormor får de leka vilt, inga förmaningar om att akta det här och inga leksaker där. Att mormor gör trolldeg och låter dem gräva runt i den med leksakstraktorn när de tröttnat på kakmåtten och kavlarna. Att mormor sitter på golvet och leker och sjunger i timtal, på ett sätt som vi föräldrar sällan orkar eller hinner. 

Nåja. Nu är vi hemma, och vardagen i full gång igen. 

PMS och känslan av att sakta kvävas

PMS och känslan av att sakta kvävas

Här var det inte så muntert i förmiddags. Jag hade som vanligt varit uppe tidigt med den lilla. Men inte så jättetidigt, utan bara sedan en stund före sju.

Det är rätt slitigt att gå upp tidigt precis varenda dag. Men jag brukar få min lilla belöning i form av en stunds ensamtid, till vardags efter att det lilla barnet somnat och resten av familjen åkt mot jobb och förskola, och på helgerna mellan det att det lilla barnet somnat för sin förmiddagsvila och att det stora barnet och mannen vaknat. På jobbdagarna har jag alltid någon stund över då jag kan stänga in mig på mitt kontor och bara vara själv. Ensam.

Idag var jag således uppe. Körde hela blöjbyte-flaska-lek-i-väntan-på-bajset-blöjbyte-rejset. Sedan var lillan redo för nästa sovpass. Men plötsligt kom storebror klampandes uppför trappan. Och där var det kört. Lillasyster ville inte alls sova längre och började gråta. Snart hörs även mannens fotsteg i trappan.

Och jag får fullkomligt panik. Detta att veta att nu drog dagen och familjelivet igång, och jag hade inte fått min lilla stund på 5-30 minuter att bara vara jag. Att få finnas till bara för mig själv. Att inte behöva ha fokus på någon annan än mig, att inte ha någon annan som kräver något av min uppmärksamhet. Att bara få ha min kropp för mig själv en stund, utan någon som kryper, klättrar eller kravlar över mig. Någon jag måste hålla koll på. Någon som vill ha en kram.

I vanliga fall hade jag varit lite förtretad, men sedan bara kört på med dagen. Men med peakande PMS var känslorna inte riktigt på normalnivå. Förmiddagen blev ett gytter av tårar, extrem trötthet, frusenhet och inte så lite snäs och fräs från min sida. Det var en sådan där dag då jag hade behövt ge mig ut på ett par timmars långpromenad i ensamhet och komma hem till ett hus som man och barn hade utrymt i några timmar efter det.

Nu var inte det ett alternativ för dagen, så det blev en långpromenad med storbarnet förbi lekparken och vidare till mataffären innan det var dags för ett mellanmål vid hemkomst på seneftermiddagen. Sedan gemensam middagslagning och snart dags för att natta barn.

Dagen (eller snarare mamman) ryckte upp sig någonstans där i mitten och nu är det nattningsdags. Blandade störtskurar av tårar för att herregud-vad-H-växer-snabbt-och-snart-är-han-stor-och-min-lilla-gullesnutt-är-borta-för-alltid och varför-orkar-jag-inte-leka-med-honom-så-ofta-som-han-vill? Kontra den intensiva längtan efter att få vara för mig själv.

L är inne i en fas där hon är glad och nöjd medan jag är iväg, men bryter ihop så fort jag återvänder. Gråt och tandagnisslan. Hon växer också alldeles, alldeles för snabbt, hon med.

Middagen var i alla fall en dunderhit, Lammfärsbollar med tomat- och auberginesås med pappardelle. Vi kompletterade med lite hackad rosmarin och riven vitlök i bollarna, och klippte ner lite timjan i såsen före servering, och det blev superdupergott. L älskade det, och H åt i alla fall en del av den utan alltför mycket protester. Lyckat!

Imorgon mammaledig måndag, min bästa dag i veckan. Trots vanan att storhandla med två ungar i släptåg.

L:s andra månad

L:s andra månad

Vi är mer än halvvägs till slutet av L:s tredje månad (stryk det – slutet av fjärde månaden — Ha ha ha, nej stryk det också, en bra bit in i den TIONDE månaden —) så detta inlägg har låtit vänta på sig (word).

Det beror dels på det som kommer att beskrivas nedan om L:s andra månad (och tredje och fjärde, — och sen allmänt tvåbarnskaos den femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde — månaden), och dels på att iPhone 6s är en förbannat oskön telefon att sitta och skriva på. Mina maratonpass i soffan har därför inte alls varit till gagn för mitt bloggande, utan tvärtom, eftersom det är så obehagligt, nästan smärtsamt, mot det stödjande lillfingret att skriva på telefonen med enhandsfattning. När en sedan måste ta till workarounds som att få in bilder genom instagram eller göra collage i Layout för att inte bilderna ska hamna på fel ledd känns det mest tröttsamt att försöka få ihop vettiga inlägg.

Nästan alla mer text- och bildkrävande inlägg jag velat göra skrinläggs gång på gång, och det blir mest automatiserade inlägg via instagram och kortare blogginlägg som blir av. Trist, för det är så mycket mer jag skulle vilja skriva om.

Jag har nog börjat bli liite bättre på att blogga igen, även om det är stötvis, med tre-fyra inlägg ena dagen och inte ett endast nästa dag. Kanske är det så här det kommer att vara nu. Eller så rycker jag upp mig ännu mer framöver, vem vet? —

Men här kommer i alla fall L:s andra månadssammanfattning!

— Det var så ”långt” jag kom sist, så jag har fått sitta och kika tillbaka i bloggen, kalendern och iphonens bildarkiv för att se vad det egentligen var som hände. —

L blev en månad gammal i början av januari. Vi hedrade dagen med en promenad i den då alldeles sprojlans nya Donkeyn. Such winter! Ja, huvudpersonen i denna berättelse syns inte på bilden, men hon ligger därinne i liggdelen och gottar sig. Eller gallskriker, vilket var den vanligaste reaktionen på vagnåkande på den tiden.

Jag minns inte så mycket alls av denna månad, av det vardagliga iallafall, men det var mest amning, amning, amning och bebis som bara var nöjd i famnen. Jag tror jag var rätt glad och förhoppningsfull fortfarande, över amningen och bebistiden. Men det skulle ju bli sämre sedan.

Hon utvecklade inga större färdigheter under sin andra månad, utöver tydligare leenden. Men de lyckades jag inte fånga på bild. Inte bättre än så här i alla fall. Men jag vill minnas att hon log tidigare och tydligare än storebror.

På babygymmet såg hon mest ut så här, även om jag vill minnas det som att hon var relativt nackstark efter en månads ålder.

Bilden överst är från början av hennes andra månad, och den nedre från slutet av den, och här går det ju tydligt att se hur mycket hon växte och utvecklades under dessa veckor. Från det där lilla nyfödingspaketet helt utan styrsel, till en rätt vaken liten tjej som ligger och slår efter leksakerna.

Vi höll mest på att lära känna henne, och anpassa oss till det nya livet som tvåbarnsföräldrar.

Jag har oproportionerligt många bilder på henne sovande, men det var nog för att det alltid var då jag passade på att plocka fram kameran, och då jag var som mest nöjd.

Hon fick sitt första baljbad inför den första läkarundersökningen på BVC, och det var hon ganska nöjd med. Hade vi vetat att det inte skulle bli just några mera baljbad sedan hade vi nog gjort det oftare. Läkarundersökningen på BVC gick fint, hon vägde 3 928 gram och var 55,7 centimeter lång. Läkaren kände ingenting av någon glidning i höfterna.

  

Hon satt med oss vid bordet när vi åt, och var ibland nöjd en liten stund i babyinsatsen till Tripp Trapp-stolen.

Ibland var hon även nöjd i sin Babybjörn babysitter. Framför allt så fick jag faktiskt nästan alltid duscha utan att hon skrek, när hon satt i den.

Men på bilden ovan ser vi ju också det oväntade som hände i mitten av hennes andra månad. Det visade sig vid återbesöket på Barnortopeden på Astrid Lindgrens sjukhus att hennes höfter inte alls var så bra som läkaren vid det första besöket trodde. Bilden nedan togs hennes sista kväll i ”frihet”, då både hon och vi var glatt ovetande om vad som komma skulle. Det var också sista gången hon använde sin allra minsta pyjamas i storlek 50.

Vi åkte till barnortopeden för vad vi trodde var en sista koll ”för säkerhets skull”, och åkte hem med en bebis i skena.

Och vilken sorg det var, de där första dagarna. Även med vetskap om att höftledsluxation är ett av de ”mildaste” felen som kan upptäckas på ett spädbarn, med väldigt god prognos så länge det upptäcks och behandlas i tid, så var det en känsla av att liksom bli snuvad på den där mysiga bebistiden. Vi var tvungna att anpassa oss, och lära oss att amma, byta blöja och klä på en bebis i Von Rosen-skena. Vänja oss vid att inte riktigt kunna vara nära – det gick ju inte att smeka eller hålla henne över ryggen utan att skenan var mellan oss. Hon fick skavsår på skinkan efter någon vecka.

Men det hände mycket bra också. Hon blev alltmer vaken och medveten om världen omkring sig, och upptäckte katten och storebror.

Och storebror började upptäcka henne också. Bilden ovan är första gången han kom för att sätta sig bredvid bebisen. Innan hade hon inte riktigt varit på hans radar.

I slutet av månaden blev vi testfamilj för en Babyzen Yoyo 0+, och det var en stor milsten för den pryltokiga mamman, för detta var den tveklöst bästa bebisgrejen vi någonsin skaffat (för vi skaffade så klart en egen när testperioden var slut).

Vid BVC-besöket vid 6 veckor hade hon nyss fått skenan, och blev sedan inte mätt på längden på länge. Vikten var 4 140 gram, och huvudmåttet 39,3 centimeter. Hon växte ur det mesta i storlek 50/56, och började använda storlek 62. (H vägde under sin andra månad mellan 3 870 och ca 4 500 gram, och var mellan 55,5 och 59 cm lång, med ett huvudomfång mellan 38,4 och 40 cm, enligt hans ”gula kort” som vi just återfunnit för första gången efter flytten)

Vad mer den andra månaden? Hon fick sin första förkylning, en mild variant med mest lite snorig näsa, hosta och lite feber. Hon var gasig i magen nästan hela tiden, verkade ha ont ibland och bajsade bara var tredje dag.

Vi var på återbesök hos ortopeden efter någon vecka med skenan, för att kolla med ultraljud att skenan satt rätt. Det gjorde den, så det var bara att fortsätta behandlingen.

Jag jobbade en första halvdag, och var rätt nöjd med att få komma ”ut” lite, med hänsyn till att jag annars i princip bodde i soffan den här perioden.

Och, förstås, hon fick ett namn! Vi hade haft ett som vi smakat på några gånger, men snabbt uteslutit på grund av att det var för vanligt. Men det gick fint ihop med H:s (samma slutbokstav och lika många stavelser), fanns i släkten på B:s sida och var ett namn vi verkligen gillade. Så hon blev en liten L. Bara dagar efteråt släpptes ny namnstatistik som visade att namnet trendat ÄNNU MER, och nu befann sig WAAAY UP på topplistan. Nästan i toppen, faktiskt. Men det får vi leva med.

Månaden avslutades med oro. Över att hon sov så lite. Skrek så mycket. Fick utslag och ännu mer gaser, kräktes så ofta och bajsade så sällan. Tankarna på att allt kanske inte var som det skulle väcktes. Jag var helt utmattad mot slutet av månaden, och när jag läser mina blogginlägg från den här tiden känner jag bara att… nej, fy vad hemskt det var!

Jag påbörjade ett försök med helamning och mjölkfri kost, eftersom de två sakerna som jag googlat mig fram till som stämde med hennes symtom var mjölkproteinöverkänslighet och/eller reflux (som också förvärras av mjölk). Det förstnämnda, helamningen, skulle det ju visa sig inte fungera något vidare, men den mjölkfria kosten i kombination med mjölkproteinfri ersättning skulle ju faktiskt ganska snart vända om skutan. Men det hör ju till nästa månad…

Höststorm

Höststorm

Vi kom hem till årets första höststorm tidigare ikväll. Meteorologiskt var det kanske bara kuling, men höstkänslan var definitiv.

Mörker, rå kyla, och den vinande vinden som alltid låter lite som att den bär med sig hjärtskärande skrik in från havet. 

Egentligen har vi nästan bara åkt bil idag. Men inombords har det hänt mer. Jag känner mig skör och frusen.

Dagen började med att jag vaknade före alla andra. Sveptes in i ett instagramflöde om ett barn som dog för länge sedan, och vars mamma fortfarande lever med så mycket sorg och skuld, och uttrycker den genom text och bild nu. Ett barn som var nästan exakt lika gammalt som L när det dog, men som hade varit vuxen idag om det hade fått leva. En död som var en olyckshändelse, men som hade gått att undvika. Familjen som lämnades kvar.

Så jag startade dagen rödgråten med snorig näsa och känslorna i gungning, tankarna rusande. Ändlös glädje över att få se min lilla tös vakna med ett leende och sömnrufsigt hår. Så glad att hon finns. Att mina barn finns. Den nästan otänkbara tanken att något skulle kunna hända dem.

Utanför parkeringen vid hotellet låg en bukett rosor bredvid ett par gravlyktor. En kudde och ett inplastat meddelande. Ytterligare någon som inte mera finns, ett mansnamn på meddelandet, hade givits en kudde att landa på. Min blick sökte sig uppåt byggnaden, och jag undrade vem det varit som hade…hoppat? ….ramlat? Jag såg inte den lilla minnesplatsen när vi gick förbi dagen innan, men spåren av gammalt stearin i asfalten visade att det inte var första gången som de närstående lämnat små meddelanden där. Mera bottenlös sorg, människor som förlorat någon älskad.

Sedan hemma. Återigen den enda som är vaken lyssnar jag på vinden. Tänker på hur otroligt skört livet är. Hur lätt det kan ryckas bort, och den oförsonliga orättvisan i vem som drabbas. Även här, i ett välmående land med fred och avancerad sjukvård och sociala skyddsnät, kan vi förlora dem vi älskar när som helst. På grund av ett simpelt felbeslut en helt vanlig vardag, där allt lika gärna hade kunnat sluta bra. Men inte gjorde det. På grund av ett felsteg, eller att någon ett ödesdigert ögonblick trodde att de andra skulle ha det bättre om han inte fanns.

Och när jag är på detta humör börjar jag tänka på dem som lever med döden ännu närmare. I krigszoner. På flykt. I extrem fattigdom. Hunger och sjukdomar. Jag tänker på alla barnen. Och tillbaka till mina egna barn igen. Hur rädd jag är, även här i min trygga lilla bubbla. Mitt banala lilla liv som jag skriver om med banala små ord. Även detta skulle kunna brisera när som helst. 

Hösten har kommit. Sommarens sorglöshet har blåst iväg och lämnat plats åt mörker och svårmod. Men också glädje varje dag, över de där två små människorna som jag har satt till världen. Som jag måste drömma stort för. Ta för givet att allt kommer att gå bra, fastän garantier saknas. Eftersom det inte går att leva med tanken att något skulle kunna hända dem.

Goooooood mooooorning!

Goooooood mooooorning!

Den här lilla marodören tyckte att klockan 04 var det nya 06-ish. Mamman tyckte att det var ett klart feltänk, men det var ju inte så att marodören brydde sig.

På den ljusa sidan så somnade jag ju vid nattning av storebror kring 21 igår, så teoretiskt sett hade jag ju faktiskt fått en hel natts sömn när klockan var 04. Men det känns fan inte så.

Idag ska vi bila ner till Göteborg för att gå på konsert, och stannar till måndag morgon så vi hinner ”göra stan” lite. Men innan vi åker  måste vi göra i vart fall övervåningen beboelig, eftersom vi får husgäster över helgen i form av B:s bror med make, som ska på bröllop här i krokarna och behövde logi. Så städning på morgonen = klart minus, men det medför ju katt- och husvakter på köpet, och det är ju alltid bra.

Vad mer, vad mer…? Jo, L har fått göra framåtvänd sittdelspremiär. Hon var så nöjd, och satt och utstötte mycket entusiatiska små ljud, hängande fram över bygeln för att se så mycket som möjligt. 


Hon är så annorlunda mot hur H var, eller så är det vi föräldrar som är annorlunda denna gång? Hon är så pigg och framåt och aktiv, och kan inte bli större fort nog. Har järnkoll på allt vi gör, och kräver högljutt att få vara med. Verkligen tvingar sig att orka hålla sig vaken till vår middag, även om hon nyss ätit, för att inte missa smakproverna. Och klarar att äta mer än en skulle kunna tro med bara två små tänder. Somnar nästan aldrig i vagnen när vi är ute, utan tittar, tittar och tittar. När hon är trött är det oftast sela fast henne i en vagn och rulla in i ett lugnt rum som gäller, inte amma eller krama till sömns.


När H var liten fick jag ont i magen av blotta tanken på att en bebis skulle behöva somna själv. Så vi låg bredvid och kramade när han skulle sova. Korrigering: vi ligger bredvid och kramar när han skall sova. Vid tre års ålder har han precis börjat kunna somna själv ibland, när det är tvunget. Men efter bokläsningen kommer ofta ett vädjande: ”Du kan sova meeej? Kramas liiite?”. Och det går ju inte att säga nej till… 


Om han är en mer närhetstörstande personlighet, eller helt enkelt har formats av att vi som förstagångsföräldrar var så måna om att göra ”rätt” – vara nära, amma länge, värna anknytning, det låter jag vara osagt. Han är ju dock långt ifrån en försiktig mammagris i övrigt, utan väldigt social och utåtriktad och ska springa snabbast och hoppa högst. Fem meter framför i full galopp, eller fem meter bakom, ivrigt undersökandes en sten eller en pinne eller något annat spännande på marken.

Men lilla L somnar bäst själv (får självklart närhet de gånger hon inte vill vara själv, och det visar hon med all önskvärd tydlighet). Hon leker gärna loss själv i lekrummet, bara vi är i närheten, och kryper och står tidigare än vad H gjorde. Kanske för att hon är en mer otålig personlighet. Eller för att hon helt enkelt har fått ligga själv i större utsträckning ända från början, och på samma sätt fått mycket mer golvtid, inte lika påpassad. Plus att hon motiveras av att vilja göra allt som storebror gör, och äta allt storebror äter.


Hon ammar en slurk tidigt varje morgon, och är då mycket målmedveten. Visar nästan aldrig tecken på att vilja ha tutte annars, utom möjligen när hon ramlat och slagit sig – då börjar hon gråtande gräva i min tröja. Är hon helt enkelt mindre intresserad, eller har hon blivit det för att jag inte envisas som jag gjorde med H, som fick en tutte tryckt i nyllet med jämna mellanrum, för att värna produktionen?


Jag ser förändringarna i mig själv. Från ängslig förstagångsmamma med rigida uppfattningar om vad som var bäst för barnet, till en mer avslappnad andragångsmamma med en mer pragmatisk inställning. Whatever works. Laissez faire. Everyone fed, no one dead. Rolling with the punches. Det är som det är och blir som det blir. 

Men jag undrar hur mycket mina olika mödraskap har format barnens personligheter, och hur mycket barnens personligheter har format mig som mamma.

Bakisdag

Bakisdag

Jag känner mig bakis idag. 

Inte för att jag drack en enda droppe alkohol igår. Det var jobbdag, och jag hade två större projekt att fixa på kontoret. Plus det vanliga av telefonmeddelanden och mejl som jag inte hann besvara hälften av under tiden. Två dagar i veckan räcker ingenvart alls.

En deadline är en deadline, så jag blev kvar till efter nio på kvällen innan jag skickade iväg det sista mejlet. Dagens bränsle bestod av en macka, en bulle och ett wienerbröd. Hej, sockerchock! 

Dagen började väl hyfsat med frukost i form av en surdegsmacka med ost och skinka och diverse grönt, en kaffe och en bulle till fikat på kontoret. Men frukosten blev lite sen, så vid lunch var jag inte sugen. Tog en liten promenad med kollegorna och gjorde någon Pokémon-raid. (Tre tanter på 40 plus/minus några år bevakar ilsket gymmet de når från kontoret…)

Sedan satt jag vid skrivbordet och slet. Skulle möta upp B och barnen för en tidig och lättare middag. Efter att barnen somnat skulle föräldrarna kalasa på lite finskinka och ost som blivit kvar sedan helgen. När B ringde och ville mötas upp hade jag dock precis fikat på kontoret, och fyllt på de vid det laget sinande energidepåerna med ett wienerbröd som kollegan varit och köpt på det närbelägna konditoriet. 

Jag var långt ifrån klar med jobbet, och fortsatte knappa på datorn tills jag var klar där vid 21-tiden. Kunde känna de sura vibbarna hemifrån ända till kontoret. Men en deadline är en deadline. 

Så kom jag hem 21.38, och möttes av en H som sprang omkring och en L som härjade som en galning. B satt surmulen vid köksbordet med den lilla i famnen. Jag högg direkt in och tänkte ta med H ner till sängen. Tydligen fel val, för B kom och tryckte den lilla i min famn. Då hade jag dock redan lovat H att jag skulle läsa för honom, så jag förhandlade fram en kompromiss med att mamman skulle läsa en bok, sedan skulle pappan läsa en och krama till sömns.

Så gjordes, och jag gick upp med L. Hon var sådär onda-dockan-maniskt övertrött som bebisar i hennes ålder kan vara. Huvudet tycks snurra i 360 grader, alla lemmar strävar åt alla håll samtidigt, och det babblas/tjuts konstant, och ögonen stirrar vilt men med en tydligt trött glans. Det fjuniga håret klibbigt av kallsvett. Men jag kände igen det. Sådär var ju H också ibland. 

Så jag satte mig i det halvdunkla vardagsrummet utan att sätta på teven eller annat, och bara pratade lugnt med den lilla. Höll den lilla stretande kroppen i famnen och fortsatte utstråla totalt lugn i kropp och röst. Tills varje muskel i den lilla slutligen kroppen slappnade av, en efter en. Lade ner henne i vagnen och motade bort en annalkande kris genom att luta huvudet mot hennes och lägga en tung arm över hennes mage. Så slocknade hon.

Klockan var nu efter 22, och av B hördes ingenting. Att alla former av mys var inställda hade jag ju redan räknat ut eftersom han inte ens pratat med mig sedan jag kom hem, utöver: ”Här, ta henne!”, ”Varför ska du gå ner med honom?” och ”Här, byt hennes kläder, hon har kräkts”. Om jag blir sen hem är det alltid mitt ”straff” att hela kvällen ställs in. B somnar då alltid med H, som för att demonstrera hur slut han blivit, stackaren, som fått ta hand om barnen själv. 

Här tangerar jag min gräns att aldrig bråka med min sambo genom bloggen, men jag känner också att jag inte helt kan utelämna påfrestningarna i relationen som uppkommer i vardagskaoset med två småbarn hemma, när det är en ärlig dokumentation av vår barnfamiljsvardag jag vill åstadkomma. 

Och jag förstår att han haft en slitig kväll, det gör jag. L:s harmoniska fas slutade så klart minuten jag skrev om den, och hon är nu inne i en ”all systems go”-period vid 22-23 varje kväll, med helig ilska om en försöker få henne att somna. Och H kräver fortfarande en förälders närvaro för att somna. Bok, och sedan kramas tills han somnar. Svårt att klara av båda själv, men det är inte så att det inte går. Jag har ju gjort det många gånger.

Men det är som att jag bara måste få mötas av två vakna barn och kaos hemma om jag jobbat längre än tänkt. Måste få se med egna ögon hur jobbigt det varit. Samma sak varje gång. Mannen som liksom kapitulerar inför jobbigheten och sitter som en apatisk martyr och LIDER. 

Så reagerar nästan aldrig jag. Jag tar itu med det jobbiga. I detta fall hade jag parkerat H med vad som helst som skulle uppehålla honom, troligen YouTube på paddan, gått iväg med L till ett annat rum och sövt henne, och därefter tagit itu med H. Inte plättlätt, men görbart. 

Men, men. Det är inte lätt detta med familj och arbete i kombination. Känner mig otillräcklig som mamma, partner och yrkesperson. Jag försöker förlåta både mig själv och B när vi inte räcker till. Förhoppningsvis lättar det upp så småningom. Men jag är less på att bli behandlad som the scum of the earth för att jag jobbar sent någon kväll ibland.

Sent omsider satt jag så själv och kollade på kvällens Masterchef Australia på playfunktionen. Vid det laget hungrig som en varg utan att ha fått i mig någon riktig näring på hela dagen utöver frukostsmörgåsen, men utan ork att ställa mig i det orkandrabbade köket och laga något. Så min midnattsmiddag blev en skål tryffelchips och en flädertonic (utan gin). Inte konstigt att jag mår röv idag. 

Lillbarnet har fått gröt, sovit nästan två timmar och vaknat igen. Jag har ätit frukost ensam, medan storbarnet insisterat på att bara äta ett par skivor bröd utan något på. I  tevesoffan. Idag orkade jag inte tjafsa. 


Jag struntade i min planerade fil med granola, och åt upp hans ägg också. Har druckit tre koppar kaffe utan att vakna till. Dimmig i huvudet och trött. 

Lite lunch i barnamagarna och en pokémon-/lekparkspromenad kanske? 

L och närheten

L och närheten

H somnade enbart i famnen när han var bebis. Än idag måste vi ligga och krama honom, eller jag i vart fall sitta så att han kan gosa med mitt hår, för att han ska komma till ro.

L är liksom… tvärtom? När hon blir riktigt trött så måste vi lägga ner henne i vagnen för att hon ska komma till ro den där sista lilla biten. I famnen bara vrider hon sig, eller får för sig att hon ska ligga och ta och släppa tutten om och om igen. Hon somnar aldrig som en liten groda i famnen, och möjligheten till sovande-bebis-i-famnen-gos försvann samtidigt med att hon blev en stor bebis snarare än ett spädbarn. 

Det är bara om natten som hon vill gosa. Då ligger hon nära, nära och ammar. Vill helst inte sova i sin sidosäng någon längre stund. 

Om hon är lite orolig, vilket hon ofta är när hon är trött, vill hon gärna att en av oss sitter bredvid vagnen och håller ögonkontakt och har en tung hand över hennes bröstkorg tills hon somnar, men that’s it.

Ibland blir jag lite oroad och skuldtyngd över att hon inte är så närhetstörstande (längre). Tänker att vår stökiga första tid också stökat till vår anknytning. Men sen ser jag ju på henne att hon är en trygg och glad bebis, och skakar av mig dessa tankar. 

Antingen blir hon gosigare framöver, när hon inte strävar så desperat efter att få kontroll över sin kropp och behöver träna så mycket på att rulla och vrida och vända på sig. 

Eller så fungerar hon annorlunda än H på detta sätt också. Tänk att de blir så olika ändå, två bebisar med samma föräldrar?