Tillbaka i hemmets lugna vrå

Tillbaka i hemmets lugna vrå

Så har vi kommit hem till slut. En långhelg om fyra dagar, där två är resdagar och två är (nåja) relativt lugna dagar hos mormor… Jag känner mig som om jag tagit några rundor i en torktumlare, men jag kommer ändå att göra det igen och igen och igen. 

För att det är så viktigt för mig att ge barnen en relation med mina föräldrar, en bit av min egen barndom. Jag var ju inte purung när jag blev mamma, och mina föräldrar var heller inte purunga när jag kom till världen. Nu är mina föräldrar snart 70 år. Vem vet hur många bra år de har kvar, hur länge de orkar med att leka med och verkligen uppleva mina småttingar?

Min farfar hade varit död i flera år när jag föddes, och min farmor dog när jag var i tidiga tonåren, och hon var då dryga 80. Jag minns henne som lite barsk, men hon visade sin kärlek till familjen genom bakning och matlagning. Jag minns hennes plättbakelser som hon hängde över ett kvastskaft i köket, fläskkotletter med gräddsky, köttbullar med gräddsås och att hon alltid, alltid hade sju sorters kakor. Hennes svarta askfat som man kunde trycka ner en plupp på så att fimparna snurrade ner. Den lätt inrökta doften i hennes kök, där hon brukade sitta och läsa Svensk Damtidning och röka blåa Blend (när vi var på besök rökte hon alltid på balkongen). Godisburken på byrån, med hårda fruktkarameller. 

Mormor och morfar hade jag kvar lite längre, men när de väl gick bort hade de varit ”borta” länge – mormor hade gått in i demensens dimma, och morfar hade sjunkit ner djupare i det alkoholmissbruk som under större delen av hans vuxna liv varit period-och skåpsupande. Men de var fina morföräldrar när jag var liten, det var de. 

Jag minns julaftnar med alla kusinerna samlade. Hemrullade köttbullar runt det runda bordet i det trånga radhusköket i Ludvika. Lukten av fransig plastmatta och sten i källartrappen där backarna med julmust förvarades. Den gamla teven som visade Kalle Ankas julafton, medan vi åt hemkokt knäck. Känslan av den gröna heltäckningsmattan i trappen upp till övervåningen, lukten av gammelkattan Sveas nackpäls, och ljudet av den gamla väggklockans pendel i mormor och morfars sovrum, som vi alltid sov i när vi var där. Mormor och morfars knarriga röster med anstrykning av västgötsk dialekt, uppblandad med det klingande dalmålet hos alla kusinerna. Morfar som alltid gick ut för att köpa snus just när tomten skulle komma.

Jag minns somrar på torpet utanför Stockholm, som mamma och hennes syskon nu sålt och ska lämna över nycklarna till nästa vecka. En knarrig liten stuga på Ingarö, med eternitplattor på fasaden, som min morfars far byggt med sina egna händer, innan det ens fanns väg dit ut. Byggmaterialet fick levereras sjövägen och hissas uppför bergssidan. Jag minns morfars köttbullar med gräddsås, egenodlad färskpotatis och egenodlad pressgurka, serverad på den inglasade verandan. Morfars alla katter. Gamla Svea, det senare tillskottet Sanna. Och så Kalle, sommarkatten som lämnats åt sitt öde på Ingarö. Han var förvildad, och det tog morfar lång tid att vinna hans förtroende. Jag minns hur viktig jag kände mig när jag fick följa med ut en kväll för att ställa ut mat till Kalle. Att jag satt tyst, tyst på huk och väntade på att han skulle våga sig fram. Morfars katter var alltid svart-vita.

Det finns så mycket barndom i dessa minnen. Essensen av barndomsjular och barndomssomrar, alltid med den äldre generationen närvarande. Jag vill ge något liknande till mina barn. 

Sådär. Nu har jag glömt att jag knappt sovit på hela helgen, eftersom lillbarnet ömsom haft typ ont i magen (eller är det tänder?) och vrålat, ömsom varit inne i en typisk krångelfas och mest velat leva loppan natten igenom. Och att futonsoffan varit så hård att jag de stunder jag fått sova har vaknat stup i kvarten för att någon kroppsdel somnat så hårt att den inte gått att lyfta. Och att min mamma driver mig till vansinne. Perspektiv. Jag skapar barndomsminnen.

Kanske kommer de att minnas spänningen i tågresan. Mormors glada ansikte när vi kliver av på perrongen. Alla spännande gamla leksaker som de får riva runt i bäst de vill. Hos mormor får de leka vilt, inga förmaningar om att akta det här och inga leksaker där. Att mormor gör trolldeg och låter dem gräva runt i den med leksakstraktorn när de tröttnat på kakmåtten och kavlarna. Att mormor sitter på golvet och leker och sjunger i timtal, på ett sätt som vi föräldrar sällan orkar eller hinner. 

Nåja. Nu är vi hemma, och vardagen i full gång igen. 

PMS och känslan av att sakta kvävas

PMS och känslan av att sakta kvävas

Här var det inte så muntert i förmiddags. Jag hade som vanligt varit uppe tidigt med den lilla. Men inte så jättetidigt, utan bara sedan en stund före sju.

Det är rätt slitigt att gå upp tidigt precis varenda dag. Men jag brukar få min lilla belöning i form av en stunds ensamtid, till vardags efter att det lilla barnet somnat och resten av familjen åkt mot jobb och förskola, och på helgerna mellan det att det lilla barnet somnat för sin förmiddagsvila och att det stora barnet och mannen vaknat. På jobbdagarna har jag alltid någon stund över då jag kan stänga in mig på mitt kontor och bara vara själv. Ensam.

Idag var jag således uppe. Körde hela blöjbyte-flaska-lek-i-väntan-på-bajset-blöjbyte-rejset. Sedan var lillan redo för nästa sovpass. Men plötsligt kom storebror klampandes uppför trappan. Och där var det kört. Lillasyster ville inte alls sova längre och började gråta. Snart hörs även mannens fotsteg i trappan.

Och jag får fullkomligt panik. Detta att veta att nu drog dagen och familjelivet igång, och jag hade inte fått min lilla stund på 5-30 minuter att bara vara jag. Att få finnas till bara för mig själv. Att inte behöva ha fokus på någon annan än mig, att inte ha någon annan som kräver något av min uppmärksamhet. Att bara få ha min kropp för mig själv en stund, utan någon som kryper, klättrar eller kravlar över mig. Någon jag måste hålla koll på. Någon som vill ha en kram.

I vanliga fall hade jag varit lite förtretad, men sedan bara kört på med dagen. Men med peakande PMS var känslorna inte riktigt på normalnivå. Förmiddagen blev ett gytter av tårar, extrem trötthet, frusenhet och inte så lite snäs och fräs från min sida. Det var en sådan där dag då jag hade behövt ge mig ut på ett par timmars långpromenad i ensamhet och komma hem till ett hus som man och barn hade utrymt i några timmar efter det.

Nu var inte det ett alternativ för dagen, så det blev en långpromenad med storbarnet förbi lekparken och vidare till mataffären innan det var dags för ett mellanmål vid hemkomst på seneftermiddagen. Sedan gemensam middagslagning och snart dags för att natta barn.

Dagen (eller snarare mamman) ryckte upp sig någonstans där i mitten och nu är det nattningsdags. Blandade störtskurar av tårar för att herregud-vad-H-växer-snabbt-och-snart-är-han-stor-och-min-lilla-gullesnutt-är-borta-för-alltid och varför-orkar-jag-inte-leka-med-honom-så-ofta-som-han-vill? Kontra den intensiva längtan efter att få vara för mig själv.

L är inne i en fas där hon är glad och nöjd medan jag är iväg, men bryter ihop så fort jag återvänder. Gråt och tandagnisslan. Hon växer också alldeles, alldeles för snabbt, hon med.

Middagen var i alla fall en dunderhit, Lammfärsbollar med tomat- och auberginesås med pappardelle. Vi kompletterade med lite hackad rosmarin och riven vitlök i bollarna, och klippte ner lite timjan i såsen före servering, och det blev superdupergott. L älskade det, och H åt i alla fall en del av den utan alltför mycket protester. Lyckat!

Imorgon mammaledig måndag, min bästa dag i veckan. Trots vanan att storhandla med två ungar i släptåg.

L:s andra månad

L:s andra månad

Vi är mer än halvvägs till slutet av L:s tredje månad (stryk det – slutet av fjärde månaden — Ha ha ha, nej stryk det också, en bra bit in i den TIONDE månaden —) så detta inlägg har låtit vänta på sig (word).

Det beror dels på det som kommer att beskrivas nedan om L:s andra månad (och tredje och fjärde, — och sen allmänt tvåbarnskaos den femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde — månaden), och dels på att iPhone 6s är en förbannat oskön telefon att sitta och skriva på. Mina maratonpass i soffan har därför inte alls varit till gagn för mitt bloggande, utan tvärtom, eftersom det är så obehagligt, nästan smärtsamt, mot det stödjande lillfingret att skriva på telefonen med enhandsfattning. När en sedan måste ta till workarounds som att få in bilder genom instagram eller göra collage i Layout för att inte bilderna ska hamna på fel ledd känns det mest tröttsamt att försöka få ihop vettiga inlägg.

Nästan alla mer text- och bildkrävande inlägg jag velat göra skrinläggs gång på gång, och det blir mest automatiserade inlägg via instagram och kortare blogginlägg som blir av. Trist, för det är så mycket mer jag skulle vilja skriva om.

Jag har nog börjat bli liite bättre på att blogga igen, även om det är stötvis, med tre-fyra inlägg ena dagen och inte ett endast nästa dag. Kanske är det så här det kommer att vara nu. Eller så rycker jag upp mig ännu mer framöver, vem vet? —

Men här kommer i alla fall L:s andra månadssammanfattning!

— Det var så ”långt” jag kom sist, så jag har fått sitta och kika tillbaka i bloggen, kalendern och iphonens bildarkiv för att se vad det egentligen var som hände. —

L blev en månad gammal i början av januari. Vi hedrade dagen med en promenad i den då alldeles sprojlans nya Donkeyn. Such winter! Ja, huvudpersonen i denna berättelse syns inte på bilden, men hon ligger därinne i liggdelen och gottar sig. Eller gallskriker, vilket var den vanligaste reaktionen på vagnåkande på den tiden.

Jag minns inte så mycket alls av denna månad, av det vardagliga iallafall, men det var mest amning, amning, amning och bebis som bara var nöjd i famnen. Jag tror jag var rätt glad och förhoppningsfull fortfarande, över amningen och bebistiden. Men det skulle ju bli sämre sedan.

Hon utvecklade inga större färdigheter under sin andra månad, utöver tydligare leenden. Men de lyckades jag inte fånga på bild. Inte bättre än så här i alla fall. Men jag vill minnas att hon log tidigare och tydligare än storebror.

På babygymmet såg hon mest ut så här, även om jag vill minnas det som att hon var relativt nackstark efter en månads ålder.

Bilden överst är från början av hennes andra månad, och den nedre från slutet av den, och här går det ju tydligt att se hur mycket hon växte och utvecklades under dessa veckor. Från det där lilla nyfödingspaketet helt utan styrsel, till en rätt vaken liten tjej som ligger och slår efter leksakerna.

Vi höll mest på att lära känna henne, och anpassa oss till det nya livet som tvåbarnsföräldrar.

Jag har oproportionerligt många bilder på henne sovande, men det var nog för att det alltid var då jag passade på att plocka fram kameran, och då jag var som mest nöjd.

Hon fick sitt första baljbad inför den första läkarundersökningen på BVC, och det var hon ganska nöjd med. Hade vi vetat att det inte skulle bli just några mera baljbad sedan hade vi nog gjort det oftare. Läkarundersökningen på BVC gick fint, hon vägde 3 928 gram och var 55,7 centimeter lång. Läkaren kände ingenting av någon glidning i höfterna.

  

Hon satt med oss vid bordet när vi åt, och var ibland nöjd en liten stund i babyinsatsen till Tripp Trapp-stolen.

Ibland var hon även nöjd i sin Babybjörn babysitter. Framför allt så fick jag faktiskt nästan alltid duscha utan att hon skrek, när hon satt i den.

Men på bilden ovan ser vi ju också det oväntade som hände i mitten av hennes andra månad. Det visade sig vid återbesöket på Barnortopeden på Astrid Lindgrens sjukhus att hennes höfter inte alls var så bra som läkaren vid det första besöket trodde. Bilden nedan togs hennes sista kväll i ”frihet”, då både hon och vi var glatt ovetande om vad som komma skulle. Det var också sista gången hon använde sin allra minsta pyjamas i storlek 50.

Vi åkte till barnortopeden för vad vi trodde var en sista koll ”för säkerhets skull”, och åkte hem med en bebis i skena.

Och vilken sorg det var, de där första dagarna. Även med vetskap om att höftledsluxation är ett av de ”mildaste” felen som kan upptäckas på ett spädbarn, med väldigt god prognos så länge det upptäcks och behandlas i tid, så var det en känsla av att liksom bli snuvad på den där mysiga bebistiden. Vi var tvungna att anpassa oss, och lära oss att amma, byta blöja och klä på en bebis i Von Rosen-skena. Vänja oss vid att inte riktigt kunna vara nära – det gick ju inte att smeka eller hålla henne över ryggen utan att skenan var mellan oss. Hon fick skavsår på skinkan efter någon vecka.

Men det hände mycket bra också. Hon blev alltmer vaken och medveten om världen omkring sig, och upptäckte katten och storebror.

Och storebror började upptäcka henne också. Bilden ovan är första gången han kom för att sätta sig bredvid bebisen. Innan hade hon inte riktigt varit på hans radar.

I slutet av månaden blev vi testfamilj för en Babyzen Yoyo 0+, och det var en stor milsten för den pryltokiga mamman, för detta var den tveklöst bästa bebisgrejen vi någonsin skaffat (för vi skaffade så klart en egen när testperioden var slut).

Vid BVC-besöket vid 6 veckor hade hon nyss fått skenan, och blev sedan inte mätt på längden på länge. Vikten var 4 140 gram, och huvudmåttet 39,3 centimeter. Hon växte ur det mesta i storlek 50/56, och började använda storlek 62. (H vägde under sin andra månad mellan 3 870 och ca 4 500 gram, och var mellan 55,5 och 59 cm lång, med ett huvudomfång mellan 38,4 och 40 cm, enligt hans ”gula kort” som vi just återfunnit för första gången efter flytten)

Vad mer den andra månaden? Hon fick sin första förkylning, en mild variant med mest lite snorig näsa, hosta och lite feber. Hon var gasig i magen nästan hela tiden, verkade ha ont ibland och bajsade bara var tredje dag.

Vi var på återbesök hos ortopeden efter någon vecka med skenan, för att kolla med ultraljud att skenan satt rätt. Det gjorde den, så det var bara att fortsätta behandlingen.

Jag jobbade en första halvdag, och var rätt nöjd med att få komma ”ut” lite, med hänsyn till att jag annars i princip bodde i soffan den här perioden.

Och, förstås, hon fick ett namn! Vi hade haft ett som vi smakat på några gånger, men snabbt uteslutit på grund av att det var för vanligt. Men det gick fint ihop med H:s (samma slutbokstav och lika många stavelser), fanns i släkten på B:s sida och var ett namn vi verkligen gillade. Så hon blev en liten L. Bara dagar efteråt släpptes ny namnstatistik som visade att namnet trendat ÄNNU MER, och nu befann sig WAAAY UP på topplistan. Nästan i toppen, faktiskt. Men det får vi leva med.

Månaden avslutades med oro. Över att hon sov så lite. Skrek så mycket. Fick utslag och ännu mer gaser, kräktes så ofta och bajsade så sällan. Tankarna på att allt kanske inte var som det skulle väcktes. Jag var helt utmattad mot slutet av månaden, och när jag läser mina blogginlägg från den här tiden känner jag bara att… nej, fy vad hemskt det var!

Jag påbörjade ett försök med helamning och mjölkfri kost, eftersom de två sakerna som jag googlat mig fram till som stämde med hennes symtom var mjölkproteinöverkänslighet och/eller reflux (som också förvärras av mjölk). Det förstnämnda, helamningen, skulle det ju visa sig inte fungera något vidare, men den mjölkfria kosten i kombination med mjölkproteinfri ersättning skulle ju faktiskt ganska snart vända om skutan. Men det hör ju till nästa månad…

Höststorm

Höststorm

Vi kom hem till årets första höststorm tidigare ikväll. Meteorologiskt var det kanske bara kuling, men höstkänslan var definitiv.

Mörker, rå kyla, och den vinande vinden som alltid låter lite som att den bär med sig hjärtskärande skrik in från havet. 

Egentligen har vi nästan bara åkt bil idag. Men inombords har det hänt mer. Jag känner mig skör och frusen.

Dagen började med att jag vaknade före alla andra. Sveptes in i ett instagramflöde om ett barn som dog för länge sedan, och vars mamma fortfarande lever med så mycket sorg och skuld, och uttrycker den genom text och bild nu. Ett barn som var nästan exakt lika gammalt som L när det dog, men som hade varit vuxen idag om det hade fått leva. En död som var en olyckshändelse, men som hade gått att undvika. Familjen som lämnades kvar.

Så jag startade dagen rödgråten med snorig näsa och känslorna i gungning, tankarna rusande. Ändlös glädje över att få se min lilla tös vakna med ett leende och sömnrufsigt hår. Så glad att hon finns. Att mina barn finns. Den nästan otänkbara tanken att något skulle kunna hända dem.

Utanför parkeringen vid hotellet låg en bukett rosor bredvid ett par gravlyktor. En kudde och ett inplastat meddelande. Ytterligare någon som inte mera finns, ett mansnamn på meddelandet, hade givits en kudde att landa på. Min blick sökte sig uppåt byggnaden, och jag undrade vem det varit som hade…hoppat? ….ramlat? Jag såg inte den lilla minnesplatsen när vi gick förbi dagen innan, men spåren av gammalt stearin i asfalten visade att det inte var första gången som de närstående lämnat små meddelanden där. Mera bottenlös sorg, människor som förlorat någon älskad.

Sedan hemma. Återigen den enda som är vaken lyssnar jag på vinden. Tänker på hur otroligt skört livet är. Hur lätt det kan ryckas bort, och den oförsonliga orättvisan i vem som drabbas. Även här, i ett välmående land med fred och avancerad sjukvård och sociala skyddsnät, kan vi förlora dem vi älskar när som helst. På grund av ett simpelt felbeslut en helt vanlig vardag, där allt lika gärna hade kunnat sluta bra. Men inte gjorde det. På grund av ett felsteg, eller att någon ett ödesdigert ögonblick trodde att de andra skulle ha det bättre om han inte fanns.

Och när jag är på detta humör börjar jag tänka på dem som lever med döden ännu närmare. I krigszoner. På flykt. I extrem fattigdom. Hunger och sjukdomar. Jag tänker på alla barnen. Och tillbaka till mina egna barn igen. Hur rädd jag är, även här i min trygga lilla bubbla. Mitt banala lilla liv som jag skriver om med banala små ord. Även detta skulle kunna brisera när som helst. 

Hösten har kommit. Sommarens sorglöshet har blåst iväg och lämnat plats åt mörker och svårmod. Men också glädje varje dag, över de där två små människorna som jag har satt till världen. Som jag måste drömma stort för. Ta för givet att allt kommer att gå bra, fastän garantier saknas. Eftersom det inte går att leva med tanken att något skulle kunna hända dem.

Goooooood mooooorning!

Goooooood mooooorning!

Den här lilla marodören tyckte att klockan 04 var det nya 06-ish. Mamman tyckte att det var ett klart feltänk, men det var ju inte så att marodören brydde sig.

På den ljusa sidan så somnade jag ju vid nattning av storebror kring 21 igår, så teoretiskt sett hade jag ju faktiskt fått en hel natts sömn när klockan var 04. Men det känns fan inte så.

Idag ska vi bila ner till Göteborg för att gå på konsert, och stannar till måndag morgon så vi hinner ”göra stan” lite. Men innan vi åker  måste vi göra i vart fall övervåningen beboelig, eftersom vi får husgäster över helgen i form av B:s bror med make, som ska på bröllop här i krokarna och behövde logi. Så städning på morgonen = klart minus, men det medför ju katt- och husvakter på köpet, och det är ju alltid bra.

Vad mer, vad mer…? Jo, L har fått göra framåtvänd sittdelspremiär. Hon var så nöjd, och satt och utstötte mycket entusiatiska små ljud, hängande fram över bygeln för att se så mycket som möjligt. 


Hon är så annorlunda mot hur H var, eller så är det vi föräldrar som är annorlunda denna gång? Hon är så pigg och framåt och aktiv, och kan inte bli större fort nog. Har järnkoll på allt vi gör, och kräver högljutt att få vara med. Verkligen tvingar sig att orka hålla sig vaken till vår middag, även om hon nyss ätit, för att inte missa smakproverna. Och klarar att äta mer än en skulle kunna tro med bara två små tänder. Somnar nästan aldrig i vagnen när vi är ute, utan tittar, tittar och tittar. När hon är trött är det oftast sela fast henne i en vagn och rulla in i ett lugnt rum som gäller, inte amma eller krama till sömns.


När H var liten fick jag ont i magen av blotta tanken på att en bebis skulle behöva somna själv. Så vi låg bredvid och kramade när han skulle sova. Korrigering: vi ligger bredvid och kramar när han skall sova. Vid tre års ålder har han precis börjat kunna somna själv ibland, när det är tvunget. Men efter bokläsningen kommer ofta ett vädjande: ”Du kan sova meeej? Kramas liiite?”. Och det går ju inte att säga nej till… 


Om han är en mer närhetstörstande personlighet, eller helt enkelt har formats av att vi som förstagångsföräldrar var så måna om att göra ”rätt” – vara nära, amma länge, värna anknytning, det låter jag vara osagt. Han är ju dock långt ifrån en försiktig mammagris i övrigt, utan väldigt social och utåtriktad och ska springa snabbast och hoppa högst. Fem meter framför i full galopp, eller fem meter bakom, ivrigt undersökandes en sten eller en pinne eller något annat spännande på marken.

Men lilla L somnar bäst själv (får självklart närhet de gånger hon inte vill vara själv, och det visar hon med all önskvärd tydlighet). Hon leker gärna loss själv i lekrummet, bara vi är i närheten, och kryper och står tidigare än vad H gjorde. Kanske för att hon är en mer otålig personlighet. Eller för att hon helt enkelt har fått ligga själv i större utsträckning ända från början, och på samma sätt fått mycket mer golvtid, inte lika påpassad. Plus att hon motiveras av att vilja göra allt som storebror gör, och äta allt storebror äter.


Hon ammar en slurk tidigt varje morgon, och är då mycket målmedveten. Visar nästan aldrig tecken på att vilja ha tutte annars, utom möjligen när hon ramlat och slagit sig – då börjar hon gråtande gräva i min tröja. Är hon helt enkelt mindre intresserad, eller har hon blivit det för att jag inte envisas som jag gjorde med H, som fick en tutte tryckt i nyllet med jämna mellanrum, för att värna produktionen?


Jag ser förändringarna i mig själv. Från ängslig förstagångsmamma med rigida uppfattningar om vad som var bäst för barnet, till en mer avslappnad andragångsmamma med en mer pragmatisk inställning. Whatever works. Laissez faire. Everyone fed, no one dead. Rolling with the punches. Det är som det är och blir som det blir. 

Men jag undrar hur mycket mina olika mödraskap har format barnens personligheter, och hur mycket barnens personligheter har format mig som mamma.

Bakisdag

Bakisdag

Jag känner mig bakis idag. 

Inte för att jag drack en enda droppe alkohol igår. Det var jobbdag, och jag hade två större projekt att fixa på kontoret. Plus det vanliga av telefonmeddelanden och mejl som jag inte hann besvara hälften av under tiden. Två dagar i veckan räcker ingenvart alls.

En deadline är en deadline, så jag blev kvar till efter nio på kvällen innan jag skickade iväg det sista mejlet. Dagens bränsle bestod av en macka, en bulle och ett wienerbröd. Hej, sockerchock! 

Dagen började väl hyfsat med frukost i form av en surdegsmacka med ost och skinka och diverse grönt, en kaffe och en bulle till fikat på kontoret. Men frukosten blev lite sen, så vid lunch var jag inte sugen. Tog en liten promenad med kollegorna och gjorde någon Pokémon-raid. (Tre tanter på 40 plus/minus några år bevakar ilsket gymmet de når från kontoret…)

Sedan satt jag vid skrivbordet och slet. Skulle möta upp B och barnen för en tidig och lättare middag. Efter att barnen somnat skulle föräldrarna kalasa på lite finskinka och ost som blivit kvar sedan helgen. När B ringde och ville mötas upp hade jag dock precis fikat på kontoret, och fyllt på de vid det laget sinande energidepåerna med ett wienerbröd som kollegan varit och köpt på det närbelägna konditoriet. 

Jag var långt ifrån klar med jobbet, och fortsatte knappa på datorn tills jag var klar där vid 21-tiden. Kunde känna de sura vibbarna hemifrån ända till kontoret. Men en deadline är en deadline. 

Så kom jag hem 21.38, och möttes av en H som sprang omkring och en L som härjade som en galning. B satt surmulen vid köksbordet med den lilla i famnen. Jag högg direkt in och tänkte ta med H ner till sängen. Tydligen fel val, för B kom och tryckte den lilla i min famn. Då hade jag dock redan lovat H att jag skulle läsa för honom, så jag förhandlade fram en kompromiss med att mamman skulle läsa en bok, sedan skulle pappan läsa en och krama till sömns.

Så gjordes, och jag gick upp med L. Hon var sådär onda-dockan-maniskt övertrött som bebisar i hennes ålder kan vara. Huvudet tycks snurra i 360 grader, alla lemmar strävar åt alla håll samtidigt, och det babblas/tjuts konstant, och ögonen stirrar vilt men med en tydligt trött glans. Det fjuniga håret klibbigt av kallsvett. Men jag kände igen det. Sådär var ju H också ibland. 

Så jag satte mig i det halvdunkla vardagsrummet utan att sätta på teven eller annat, och bara pratade lugnt med den lilla. Höll den lilla stretande kroppen i famnen och fortsatte utstråla totalt lugn i kropp och röst. Tills varje muskel i den lilla slutligen kroppen slappnade av, en efter en. Lade ner henne i vagnen och motade bort en annalkande kris genom att luta huvudet mot hennes och lägga en tung arm över hennes mage. Så slocknade hon.

Klockan var nu efter 22, och av B hördes ingenting. Att alla former av mys var inställda hade jag ju redan räknat ut eftersom han inte ens pratat med mig sedan jag kom hem, utöver: ”Här, ta henne!”, ”Varför ska du gå ner med honom?” och ”Här, byt hennes kläder, hon har kräkts”. Om jag blir sen hem är det alltid mitt ”straff” att hela kvällen ställs in. B somnar då alltid med H, som för att demonstrera hur slut han blivit, stackaren, som fått ta hand om barnen själv. 

Här tangerar jag min gräns att aldrig bråka med min sambo genom bloggen, men jag känner också att jag inte helt kan utelämna påfrestningarna i relationen som uppkommer i vardagskaoset med två småbarn hemma, när det är en ärlig dokumentation av vår barnfamiljsvardag jag vill åstadkomma. 

Och jag förstår att han haft en slitig kväll, det gör jag. L:s harmoniska fas slutade så klart minuten jag skrev om den, och hon är nu inne i en ”all systems go”-period vid 22-23 varje kväll, med helig ilska om en försöker få henne att somna. Och H kräver fortfarande en förälders närvaro för att somna. Bok, och sedan kramas tills han somnar. Svårt att klara av båda själv, men det är inte så att det inte går. Jag har ju gjort det många gånger.

Men det är som att jag bara måste få mötas av två vakna barn och kaos hemma om jag jobbat längre än tänkt. Måste få se med egna ögon hur jobbigt det varit. Samma sak varje gång. Mannen som liksom kapitulerar inför jobbigheten och sitter som en apatisk martyr och LIDER. 

Så reagerar nästan aldrig jag. Jag tar itu med det jobbiga. I detta fall hade jag parkerat H med vad som helst som skulle uppehålla honom, troligen YouTube på paddan, gått iväg med L till ett annat rum och sövt henne, och därefter tagit itu med H. Inte plättlätt, men görbart. 

Men, men. Det är inte lätt detta med familj och arbete i kombination. Känner mig otillräcklig som mamma, partner och yrkesperson. Jag försöker förlåta både mig själv och B när vi inte räcker till. Förhoppningsvis lättar det upp så småningom. Men jag är less på att bli behandlad som the scum of the earth för att jag jobbar sent någon kväll ibland.

Sent omsider satt jag så själv och kollade på kvällens Masterchef Australia på playfunktionen. Vid det laget hungrig som en varg utan att ha fått i mig någon riktig näring på hela dagen utöver frukostsmörgåsen, men utan ork att ställa mig i det orkandrabbade köket och laga något. Så min midnattsmiddag blev en skål tryffelchips och en flädertonic (utan gin). Inte konstigt att jag mår röv idag. 

Lillbarnet har fått gröt, sovit nästan två timmar och vaknat igen. Jag har ätit frukost ensam, medan storbarnet insisterat på att bara äta ett par skivor bröd utan något på. I  tevesoffan. Idag orkade jag inte tjafsa. 


Jag struntade i min planerade fil med granola, och åt upp hans ägg också. Har druckit tre koppar kaffe utan att vakna till. Dimmig i huvudet och trött. 

Lite lunch i barnamagarna och en pokémon-/lekparkspromenad kanske? 

L och närheten

L och närheten

H somnade enbart i famnen när han var bebis. Än idag måste vi ligga och krama honom, eller jag i vart fall sitta så att han kan gosa med mitt hår, för att han ska komma till ro.

L är liksom… tvärtom? När hon blir riktigt trött så måste vi lägga ner henne i vagnen för att hon ska komma till ro den där sista lilla biten. I famnen bara vrider hon sig, eller får för sig att hon ska ligga och ta och släppa tutten om och om igen. Hon somnar aldrig som en liten groda i famnen, och möjligheten till sovande-bebis-i-famnen-gos försvann samtidigt med att hon blev en stor bebis snarare än ett spädbarn. 

Det är bara om natten som hon vill gosa. Då ligger hon nära, nära och ammar. Vill helst inte sova i sin sidosäng någon längre stund. 

Om hon är lite orolig, vilket hon ofta är när hon är trött, vill hon gärna att en av oss sitter bredvid vagnen och håller ögonkontakt och har en tung hand över hennes bröstkorg tills hon somnar, men that’s it.

Ibland blir jag lite oroad och skuldtyngd över att hon inte är så närhetstörstande (längre). Tänker att vår stökiga första tid också stökat till vår anknytning. Men sen ser jag ju på henne att hon är en trygg och glad bebis, och skakar av mig dessa tankar. 

Antingen blir hon gosigare framöver, när hon inte strävar så desperat efter att få kontroll över sin kropp och behöver träna så mycket på att rulla och vrida och vända på sig. 

Eller så fungerar hon annorlunda än H på detta sätt också. Tänk att de blir så olika ändå, två bebisar med samma föräldrar?

Det går över!

Det går över!

Det går över. Det visste jag ju förstås hela tiden. Även om det alls inte kändes så för några månader sedan.


När jag satt med en bebis som inte ville sova annat än i min famn medan jag satt. Som skrek och skrek och skrek. Som inte ville sova på dagen, och gjorde anspråk på all min vakna tid.

När jag ibland lade ner henne i soffan, gick ut i köket och bara vrålade rakt ut. Bankade vad jag nu råkade ha i handen hårt, hårt i köksbänken medan tårarna sprutade.

När jag inte fick äta utan att sitta med henne i famnen, slafsandes med en hand efter att mannen fått skära upp min mat samtidigt som tvååringens.

När jag bara fick sova korta stunder sittande uppallad med kuddar i säng eller soffa, hela tiden rädd att något skulle hända henne med denna osäkra sovställning.

När känslan av misslyckande var så stor att jag trodde att jag aldrig skulle bli glad igen. När jag kände att jag inte alls tyckte att den där arga, skrikande lilla varelsen medfört något positivt till mitt liv och vår familj.

När den där instinktiva mammakänslan förvisso fanns där och gjorde så att jag trots allt ville ta hand om henne så gott jag kunde, men det annars inte fanns mycket till glädje över den lilla dottern jag fått.

Då visste jag att det skulle gå över. Men det kändes inte så.

Nu är min dotter snart sex månader. Det var länge sedan det vände till det bättre, men först nu kan jag säga att jag njuter av henne varje dag. Istället för att bara parera arga skrik och katastrofer kan jag nu med nyfikenhet börja närma mig henne, och börja ta reda på vem just hon är.

Bakom den där lilla skrikiga bebisen håller en liten människa på att växa fram. Hon får mig att le och skratta varje dag, och jag längtar efter att följa henne i utvecklingen framöver.

Hon är busig, och skrattar högt när jag förebrår henne för att hon tagit mina glasögon eller fått ett hårt grepp om mitt hår. Hon är förtjust i att flyga upp i luften och bli snabbt upplyft, eller att ”tappas” från knät när vi leker ”mammas lilla kråka”. 

Hon är nästan alltid glad när hon vaknar, och lyser upp hela rummet med sitt stora leende. Hon är faktiskt glad för det mesta, men när något är fel finns inga förmildrande omständigheter. Så fort hon är hungrig, trött, uttråkad eller har blöt blöja blir hon ofantligt förbannad på två sekunder. Och då vrålar hon tills vi löst problemet. En temperamentsfull liten dam.

Och jag är så tacksam över att just hon kommit till oss.

Hudlös och ensam

Hudlös och ensam

Jag har nyss kommit till kontoret efter lämning av H. Sitter vid mitt skrivbord och gråter lite. Det hände något på väg till förskolan som jag inte riktigt förstår, och som utlöste en hel flod av sorgsenhet och osäkerhet i mig.

På vägen till förskolan stötte vi på tre mammor (och en pappa, tror jag, jag hann inte se så noga innan jag förödmjukad hastade vidare). Promenerandes i bredd och på väg från förskolan efter lämning av stora barn, med småbebisarna i vagnar och sele.

Två av dem vet jag vilka de är. De är sambor/fruar till gamla kompisar till B. En umgängeskrets han tappat kontakten med helt sedan vi började träffas för snart nio år sedan, men som jag i vart fall träffade några gånger i början av vår relation. Bara en av kvinnorna var med i bilden redan då, så det är bara henne jag kan påstå att jag på något sätt är bekant med . Men jag vet vem den andra kvinnan är, eftersom vi stött på den familjen någon gång sedan vi kom till nya staden. Och vi har alla barn i ungefär samma ålder på samma förskola.

B har stött ihop med sina gamla vänner ett par gånger sedan vi flyttade tillbaka till småstaden, och de har småpratat vänskapligt. H blev bjuden på sitt första barnkalas hem till det ena paret tidigt i våras, och han hade så himla kul. Jag var så glad för hans skull, men följde inte med på kalaset själv, eftersom det var mitt under den värsta perioden med L, och jag helt enkelt inte mäktade med att ta mig ur huset för att umgås under glada former med folk jag knappt känner. Jag bad B säga som det var angående min frånvaro; att vi helt enkelt hade det väldigt slitigt med lillan och att jag haft en jobbig natt.

Efter det har jag bytt några ord med kvinnan i den familjen när vi stött på varandra vid lämning. Den andra (som jag inte träffat tidigare och aldrig blivit formellt presenterad för) har jag bara hejat på så som det är brukligt att hälsa på andra föräldrar på samma förskola.

Båda kvinnorna är föräldralediga med barn nummer två. Ett som är några månader äldre än L, och ett som är några månader yngre. På samma sätt är deras barn nummer ett några månader äldre respektive yngre än H. Jag har sett att de brukar lämna förskolan tillsammans, och någon förmiddag när jag har motionerat efter lämning har jag sett dem sitta tillsammans nere vid stranden. Det verkar alltså som att de har mammahäng tillsammans efter lämningen av storbarnen.

Jag har sagt hej glatt när jag sett dem. Inget mer. Inte försökt vare sig tränga mig på deras gemenskap eller verka avvisande. Bytt några ord med hon som är något bekant. Jag har såklart sett på deras sätt att hälsa när vi mötts att de inte har någon önskan att inkludera mig i sin samvaro på något sätt. Och det är ju fine – de är inte tvungna att umgås med mig bara för att vi har barn i samma ålder, bor i samma område och har någon sorts bekantskap sedan förr genom våra män.

Idag när jag såg hela raden komma gående rakt mot mig på trottoaren sade jag glatt ”Hej, hej!”. Och möttes av kompakt tystnad och vassa blickar?!! Jag sänkte blicken och gick snabbt vidare. Helt tillintetgjord och förvirrad. Mig veterligen har jag aldrig gjort något mot dessa människor. Och med den lilla kontakt vi haft, hur kan jag ha gjort något för att förtjäna att bli behandlad så?

Jag är enormt känslig för när folk inte tycker om mig. Det gör mig väldigt osäker och jag går runt och undrar vad det är jag gjort fel. Jag är inte så självsäker att jag bara kan tänka ”Äsch, alla kan inte tycka om mig, jag är som jag är, och alla som inte gillar mig kan dra dit pepparn växer!” Framför allt inte när jag inte vad jag gjort fel.

Snart 37 år gammal gick jag och kände mig som ett litet barn som blivit utfryst på skolgården. Och floden av ensamhet och sorg sköljde över mig. Så många vänner som jag tappat kontakten med under årens lopp, av olika anledningar. Arbetslivet som krävt sitt och gjort att jag mest umgåtts med kollegorna, utöver B. Vårt gemensamma umgänge har varit mina kollegor med respektive och några gamla vänner till honom med respektive.

På vår gamla bostadsort umgicks jag med några från BVC-mammagruppen sådär lite ytligt då och då, samt några från gamla gravidvattengympagänget på samma sätt. Mycket mer än så behövde jag inte, även om jag önskat mig åtminstone någon ”mammakompis” att vara lite mer förtrolig med. Så nog har jag varit lite avundsjuk när jag sett de två mammorna lämna förskolan tillsammans. Inte på just dem, men på själva grejen. De där två känner jag ju inte egentligen, och har ingen aning om huruvida de är trevliga att umgås med eller inte. Just det gnager också – jag kan inte säga vare sig bu eller bä om dem, eftersom jag inte känner dem, på vilken grund kan de då ha dömt ut mig?

Här på nya orten erbjuds ju tyvärr inga mammagrupper för omföderskor. Jag försökte anmäla mig till en sån där ”Rulla vagn”-grupp, men den verkar ha runnit ut i sanden utan att någon träff ägde rum, eftersom alla hade olika viljor och åsikter om dagar och tider och olika hämtningar och lämningar av syskon och så vidare.

Och på jobbet känner jag mig värdelös och utanför. Kan inte ”dra mitt strå till stacken” eftersom jag knappt har någon tid på jobbet, och har nu två kollegor som fikar innan jag kommer dit, går ut och röker tillsammans (japp, de röker båda två, vad är oddsen för det nuförtiden?) och äter lunch tillsammans medan jag går och möter B och L för lunch (och amning).

Min kollega, som förut var min bästa vän och främsta förtroliga, känner jag mest dåligt samvete gentemot nu, och jag känner att hon är arg och besviken på mig. Och jag har inte längre någon att anförtro mig åt.

B och jag. Vi mest nöter på varandra mitt i familjekaoset. Han är arg ofta, och jag blir arg för att han är arg och förstör stämningen hemma. Jag spelar martyr. Vi båda tävlar i att beskylla varandra för vad den andre gjort/inte gjort, och vem gör egentligen mest?

Så jag är misslyckad yrkesmässigt, har nästan inga vänner, är en halvdan morsa som bäst, och en ganska sur och missunsam partner. Och på detta har jag tydligen lyckats misshaga dessa nästan okända kvinnor så till den milda grad att jag inte ens kan får ett ”Hej!” i retur?!?

Tydligen.

Jag är dessutom en sådan som gråter fult, och lika mycket (om inte mer) genom näsan än genom ögonen. Så nu har jag snutit mig igenom en hel förpackning Kleenex Balsam Fresh, och kommer att få spendera dagen snörvlig och rödmosig, med ont i alla bihålorna och i de rödsprängda ögonen.

Lite jobb nu kanske, en och en halv timme senare? (Fast jag får vänta med telefonsamtalen tills gråtigheten i rösten försvunnit.)

Min stora lilleman

Min stora lilleman

Den här killen är bara lite drygt tre månader från sin treårsdag.


Det är ju sinnesjukt. Och alldeles fantastiskt. 

Han är en alldeles komplett (men stundtals heeelt orimlig) liten människa nu. Han tänker och funderar och pratar och har relationer med många människor utöver oss. 

Han kan allt mer själv, men är rädd för att det ska komma spöken, monster, lejon och dinosaurier när han sover. 

Han är så snäll mot sin lillasyster; han hämtar blöjor, plockar upp tappade nappar och pratar om henne som ”min bebis”, men han får utbrott vid köksbordet varje morgon; vill ha/inte ha (samtidigt) det ena eller det andra, vill/vill inte (samtidigt) åka bil/vagn/till förskolan.

Tidigare i veckan meddelade de på förskolan att det är dags för honom att flytta upp på storbarnsavdelningen. Storbarnsavdelningen! Han ska överskolas redan om någon vecka, tillsammans med i vart fall ett par av kompisarna på den lilla ”mellanavdelningen” som ofta bryts ut från småbarnsavdelningen om dagarna. 

Tyvärr tror jag inte att de två barn han leker mest med, och pratar mest om, ska med. Men det är väl ändå bara en fråga om några månader innan de kommer efter, så det är väl kanske inget att oroa sig över? Storbarnsavdelningen gör ju mycket roligare saker, har större lokaler och leker ute i parken istället för den pyttelilla inhägnade lekplatsen på bostadsrättsföreningens innergård. De sade ju att han ska flyttas för att han visar tecken på att vara understimulerad på småbarnsavdelningen…

Så jag är lite glad och stolt och orolig och gråtmild över min stora lilleman. Inget småbarn mera…