Storhelgsstressen

Storhelgsstressen

Jag hinner inte blogga särskilt mycket just nu, utan får nöja mig med att dokumentera vardagen via små snippets på instagram. Och där tenderar det att bli lite gladare och vackrare än vad livet generellt är. Eftersom det alltid utgår från en bild, och de bilder jag tar i regel tas när jag hinner dokumentera barnen när de gör något gölligt, eller när jag fått till någon extra snygg barnvagnskombo.

På det allmänna planet är det kaos. Jag har haft en lågintensiv men besvärlig förkylning i minst ett par veckor, och storbarnen har varit hemma med hög feber i en vecka vardera. Lillfisan klarade sig med ett par dagars hängighet och ett lite kladdigt öga som dröjt sig kvar ett tag.

Min trötthet vet inga gränser, och det är så mycket som behöver göras både på jobbet och i hemmet. Och så kommer en storhelg på det! Med tre kortveckor på raken när första maj blandar sig i leken också.

Det finns inget värre än storhelger i mitt liv just nu. Sådan enorm dränering av tid och energi.

Antingen står en hemma och sliter som ett djur och stressar ihjäl sig för att det ska komma folk på besök. Folk kommer, det företas någon sorts samkväm som jag inte har ro eller ork att njuta av. Sedan åker folk, och en står med en massa disk att ta hand om.

Eller så ska en sjasa sig iväg med barn och allt och lämna hemmet i en jäkla röra. Åka hem till folk, och företa någon sorts samkväm som jag inte har ro eller ork att njuta av. Sedan åker en hem, och hemmet är en jäkla röra som en inte hinner ta itu med innan en kastas in i vardagshetsen igen.

Alla storhelger lämnar mig på ett stort fett minus avseende både vad som hunnits med hemma och på jobb, samt avseende energinivåer och… typ livslust. Och som livet ser ut just nu så ligger jag aldrig på plus till att börja med.

Nu sitter vi i bilen på väg till svärmor, som aldrig lärt sig det här med att hålla tyst om en inte har något snällt att säga. Imorgon blir det min pappa med fru. Jag måste i vart fall försöka hinna ringa min mamma, som troligen sitter ensam, någon gång under helgen.

Storbarnen har båda någon sorts fas där de skriker rätt ut och blir hysteriska över saker som att de fick fel bröd till frukosten (det som gick fint igår) eller att de måste sitta vid bordet för att få sin middag. De råkar i luven på varandra hela tiden.

På skärtorsdagskvällen var jag själv med alla tre barnen och försökte mig på vagns- och selepromenad för att kanske lyckas söva något barn. Helst någon av flickorna, eftersom de är minst kompatibla att natta samtidigt. Bebis skrek sig blå medan jag satte de andra i vagnen och klädde på mig själv. De stora slogs så att H fick näsblod medan jag selade upp bebis. Sedan kom jag hem med två klarvakna flickor, men i alla fall en sovande, nerblodad pojkskrutt…

Påsk, alltså… vi kan ovanpå allt annat lägga det dåliga samvetet för obefintligt pyntande och skapande av påskmagi för tindrande små barn. Som inte var utklädda på förskolan på skärtorsdagen.

Snart blir det i alla fall lite sill. Glad påsk!

Hur orkar folk?

Hur orkar folk?

Fredag idag. Barnens lediga dag. Och min…

Vi har en 4,5-åring som pratar utan att synbarligen hämta andan från det att han vaknar på morgonen och ända tills han somnar. ”Mamma, vet du…?” är inledningen på ändlösa monologer om planer på legobyggen, vad han ska se på teve, vad han ska ha på morgondagens frukostmackor, och mycket, mycket mer.

Han är dramatisk som få, och uttalanden som ”Jag får ALDRIG titta på teve/bestämma vad som ska visas på teven”, ”Det här var den BÄSTA/TRÅKIGASTE dagen!”, ”Ni kommer ALLTID att äta upp mina tomater (någon gammal oförrätt, tydligen)” duggar tätt.

Så gullig, men jag blir onekligen trött i öronen av det konstanta nötandet.

Vi har också en 2-åring, som antingen ska vara med och ”hjälpa till” med allt. Den enkla sysslan att plocka ur diskmaskinen förvandlad till en sådan där tecknad serie där en figur (mamman) slänger sig som en fotbollsmålvakt för att med att hinna fånga flygande tallrikar, när hon plockar ur maskinen snabbare än jag hinner ställa in i skåpen. Eller så går hon omkring och söker jäkelskap hon kan hitta på. Allt hon kan fuppla med och göra kaos med, fupplar hon och gör kaos med. Ingen möjlighet till bus går obemärkt förbi.

Hon drar ut alla servetter ur hållaren. Hittar memospelet som legat gömt uppe på en hylla 3,5 sekunder efter att jag tillfälligt lagt det längre ner, och sprider ut alla bitar i soffan. Nyper av orkidéernas knoppar. Äter tandkräm och kattmat. Tjyvar legobitar av storebror och springer iväg med ett flin. Drar kattorna i svansen. Lyssnar inte alls på förmaningar, oavsett hur skarpt tonläge de levereras i, men börjar störtgråta när det brister för en, och hon får skäll.

Och om hon inte busar är hon ett litet plåster, som förföljer en med pallen för att kunna nå upp för att kramas och ”gosa” (arm ner i gosobjektets urringning).

Ja, vi är ju inte dumma, och inser att det generellt är uppmärksamhet hon vill ha. Men… there’s only so much to go around, liksom. Och hon vill ha MYCKET uppmärksamhet. Helst all uppmärksamhet, hela tiden.

Utom på tidiga morgonen, då hon är rätt nöjd med klämmis och teve medan jag får snooza med bebis. Annars hade jag nog överlevt överhuvudtaget, om jag var fortfarande var tvungen att starta dagen på riktigt vid 05 varje dag, efter 4-5 timmars sömn med konstant ammande bebis. L:s extrema morgonpigghet har hållit i sig i mer än ett år nu, så den är nog (tyvärr) ett personlighetsdrag som vi får leva med.

Jag drog dock gränsen när hon härjat upp mig häromdagen. Hon börjar med att typ sitta på sin pappas huvud och tjata tills han släpper ut henne ur sovrummet där nere. Sedan kommer hon in i mitt och bebisens tillfälliga nattkvarter i övervåningens gästrum. Hoppar upp i sängen och härjar omkring, upprepandes ”Greta-Gris-Klämmis-Ja-Tack-Snälla-Mamma”. Jag masar mig upp, hämtar grötklämmis, fixar teven. Klipper med ögonen och undrar vad de konstiga siffrorna på tevemenyn betyder. 01:47. 01:47? 01:47?!?!? Förgrömmade onge! Då skickade jag ner henne till pappa och storebror i sovrummet igen.

Och så den stackars bebisen mitt i allt. Som mest är en alldeles föredömlig liten bebis, men trots allt bara är två månader, och kräver omvårdnad därefter. Och hon blir SÅ störd. Hon kan varken amma eller sova när syskonen är hemma. Det går överhuvudtaget inte att få henne att somna så pass att hon förblir sovande efter nedläggning. 3 dagar av 7.

Energinivåerna i huset sådana här dagar är liksom helt outhärdliga. H och L jagar igång varandra, och det är konstant oväsen och bråk och bus och rörelse, och jag blir trött i huvudet och får ont i magen redan vid frukost. Det är svårt att beskriva, men det är en konstant stress och oro i luften. Att försöka äta frukost och amma när två tjutande barn med jämna mellanrum slamrar förbi i raketfart på en åkbil och skjutsandes en gåvagn… Maniska skratt och tjut.

Det absolut enda som fungerar är att jag drämmer ner de två tjejerna i Donkeyn på förmiddagen, och går ut och går i 2-3 timmar. Då sover båda. L är förstås alltid vaken när vi kommer hem igen, men bebis kan med lite tur sova i ett par timmar till.

Förhoppningsvis hinner vi förbereda middag och göra någon blixtinsats för hushygienen under denna tid, och ge lite uppmärksamhet till de stora. Vanligen genom att B bygger lego med H, och jag stökar i köket med ”hjälp” av L. Även om det tar lång tid att göra saker är det ändå tacksamt att hon lika gärna är med och hjälper till, istället för att vi behöver sätta oss och leka med henne. Men det kommer väl när hon blir äldre. Just nu är hon nöjd med samvaro och uppmärksamhet.

(Väldigt könsuppdelad verksamhet, jag vet. Men rätt nödvändig i och med att B inte klarar av L:s ”hjälpande”. Han har så svårt att hantera kladd och omak i köksarbetet, och tappar tålamodet direkt. Mitt tålamod är något bättre, och jag blir inte så brydd av lite kladdande, bara stressad över hur lång tid allt tar.)

Idag hade B ett par göromål på stan, och jag var själv en del med alla tre. Och det är helt omöjligt! Framför allt just att bebis är så störd, och är vaken och måste vara i famnen, i kombination med en L som blir allt tröttare och behöver sova middag, och således jävlas mer än vanligt, är …festlig.

Efter lunch gav vi oss ut, jag och barnen, för att leka i parken. Det enda sättet att få bebis att sova, flera timmar senare än normalt. L och H fick båda gå. Ja, det slutade ju i att en trött och dyngsur L fick knölas ner i liggdelen med bebis, men var väl i övrigt det bästa som gick att göra.

Innan vi kom ut hade jag dock en ”härlig” halvtimme med två bångstyriga barn som inte direkt samverkade till en snabb påklädning, och en övertrött bebis som illvrålade hela tiden tills vi kom ut.

Stressen med skrikande bebis när en måste hjälpa syskonen… Jag kan inte tänka klart, svetten lackar och jag känner ren panik i bröstet.

Ja, jag vet inte hur folk orkar? Många har inte förskola alls till större syskon, eller betydligt mindre än de 30 timmar vi fått beviljade. Och vi klarar nätt och jämt att överleva de tre hela dagar i veckan barnen inte har någon förskola alls, trots att vi för det mesta till och med är två föräldrar hemma.

Nej, jag kan nog inte i nuläget rekommendera tre barn tätt. Till någon. Och då är ju cirka två år emellan inte ens jättetätt, vissa har ju bara ett eller ett och ett halvt år mellan barnen. Särskilt rövigt är det att ha litet syskon på vintern, då alla utomhusaktiviteter kräver att en inte förväntar sig att bebis ska bli hungrig eller behöva blöjbyte eller bara bli sur medan en är ute. Det är små fönster att passa.

Missförstå mig rätt, jag älskar alla tre barnen så mycket att det gör ont, och skulle inte göra ett enda av dem ogjort. Men jeezus vad tufft det är!

Jag känner av att jag bränt mitt ljus i båda ändar ett tag, i mina försök att klara av jobb, barn och hem. Att jag offrat min sömn och alla former av saker jag gör bara för mig. Jag är så trött att svidet bakom ögonen sitter i flera dagar i sträck, inte bara efter en halvtaskig natt. Liksom dimmigheten en brukar känna innan en hunnit vakna. Den är konstant, och större delen av dagarna känner jag att jag skulle kunna svimma närsomhelst.

Hej hopp, ännu en skön helg att se fram emot! Friyay!

Bättre mamma idag

Bättre mamma idag

Idag hände något smått historiskt. Jag lagade mat. Och båda barnen åt utan knot. Fröken tvåårstrots bad till och med om mer, och åt upp sin andra portion också. H åt hela lass på gaffeln, med allt på. Han satt alltså inte och bara petade ut vissa eventuellt godkända beståndsdelar, utan åt rakt upp och ner.

Det går knappt att beskriva hur oerhört sällsynt detta är! Sist de tyckte om något jag lagat som inte var typ köttfärssås och spaghetti, eller helfabrikat som korv eller köttbullar med pasta, var när jag lagade kalops för – vadå – ett halvår sedan?! Det var lätt tre månader sedan i alla fall.

Och jag tror inte att det är mitt vrålande igår som skrämt de små liven till tyst lydnad. I övrigt beter de sig nämligen precis som vanligt. Ingen bestående skada, utöver att H var nöjd med att pappan var hemma, för han är mycket bättre på att natta. Mamma bara skriker. Hrrrmpf… det är ju en viss skillnad på att natta de stora barnen ett i taget, och att försöka natta båda samtidigt. Med trilskande bebis i famnen.

Nåväl, tillbaka till middagen. Nu var det ju i princip helfabrikat, detta också. Men det var i alla fall inte färdiga köttbullar. Det var Vego enchiladas, enligt recept från Ica. Tortillabröd+färdig pastasås (vi tog en extrastor från Dolmio istället för två, och utan chili för barnvänlighetens skull)+svarta bönor från tetra+majs från burk+riven ost+spiskummin. Vi vuxna toppade vid servering med färsk koriander och jalapeno från burk. Lättlagat, vegetariskt, nyttigt och gott. 5/5 vardagsmatspoäng!

Jag passade sedan på att lämpa över bebis på pappan när han kom upp efter nattning av L, och lät honom ge flaska medan jag nattade H. Det kändes som att vi behövde en lugn och mysig nattning bara han och jag, efter gårdagen. Jag läste Halvan-boken om färjan igen, och sedan kramades vi till sömns. Jag sov också en stund – så skönt!

På jobbet blev det mindre gjort, eftersom jag hade den lilla praktikanten på plats efter lunch, medan pappan var hos naprapaten med sin onda rygg. Och hon sov inte alls denna gång, utan ammade hela tiden. Men jag slapp i alla fall pumpa…

Nu städa klart min sekretär i gästrummet för att möjliggöra hemmajobb vid behov. Sedan en dusch (om bebis fortsätter sova) och sänggående.

Nytt lågvattenmärke i trebarnskaoset

Nytt lågvattenmärke i trebarnskaoset

Ikväll hade jag premiär (tror jag?) för att vara ensam med alla barnen över nattning.

Nu sover de (den minsta just barely, efter nylig nedläggning i sin Cocoonababy), men innan vi kom dit hade jag fått mina två äldre barn att gråtande av rädsla/chock gömma sig under sina täcken. Medan bebis i förskräckelse satt tillfälligt förstummad i min famn.

Efter en relativt lyckad duschning av båda barnen, med hårtorkning och tandborstning och allt medan bebis satt och småkräktes halvnöjt i sin babysitter på badrumsgolvet, blev det total härdsmälta.

Jag satt dubbelvikt i sängen och försökte hålla en tutte så att den kunde nås av trilskande och sparkande bebis (Åh, jag hade glömt hur jobbigt det kan vara att amma när bebis börjar få både styrka och räckvidd i armar och ben, och är missnöjd med det som erbjuds av någon anledning!) samtidigt som jag försökte hålla kvar bebis i famnen, läsa en bok för storasyskonen och låta mig bli ”gosad” av 2-åringen. (Hennes ”gos” betyder en arm ner i urringningen på gosobjektet, där hon ska vispa runt lite med armen. Ibland vill hon gosa med foten istället, vilket är lite besvärligt.)

Jag fick någon sorts stresspåslag och mådde illa och kände mig svimfärdig, och 2-åringen skulle förhindra läsningen av den bok som 4-åringen valt (Halvan-boken om Färjan, yay!). Sedan skulle 4-åringen trava hundra gosedjur i sängen, och 2-åringen skulle stjäla alla kuddarna från 4-åringen. Om och om igen. Hon kunde inte tänka sig att lägga sig ned. Och bebisen var allt mer missnöjd.

Efter en stunds bedjande, och hot om att jag skulle gå därifrån, började bebis trilskas alltmer, och 2-åringen blev allt vildare, så att bebis behövde alltmer skydd för att inte få storasyster i huvudet. Då brast det för mamman. Jag vrålade, from the top of my lungs, growlade som en annan hårdrockssångare. ”LÄGG.DIG.NER! LÄGG DIG NER GENAST! LÄGG DIG NER”, möttes av trotsigt flin, vrålade igen och gick ut och drämde igen sovrumsdörren bakom mig. Bebis i famnen tystnade förskräckt. Barnen i sovrummet började gråta.

Jag gick in. Skrek mera på barnen, som nu båda gått ur sängen. ”DU SKA VARA I SÄNGEN! NU! OCH DU OCKSÅ! I SÄNGEN! NUU!” varvid barnen gråtande kröp upp och gömde sig under sina täcken. Jag grät och vankade av och an bredvid sängen, med bebis i famnen och en känsla av total vanmakt.

Okej. Detta gick ju inte så bra. Jag fick sätta mig och trösta och be om ursäkt till den känsliga 4-åringen, som mår så dåligt av skrik. Och vi har en del sådant hemma just nu. Han snyftade att när han blivit större och kunde skriva så ska han skriva att man ska åka i fängselse om man skriker. Jag ville slå mig själv ganska hårt på käften. L busade vidare ganska oberört, men kröp till slut ihop bredvid mig. H hade krupit ihop mellan mina ben med sin kudde på min höft. Och till slut sov de.

Utom bebis. Som härjade på i ytterligare någon timme. Henne skrek jag i alla fall inte på. Men igår när hon vrålade sig igenom hela matlagningen (jag var själv hemma med henne) trots att jag tre gånger under tiden ammade henne till sömns, gick jag en gång ut i hallen och skrek rakt ut och hoppade jämfota för att bli av med frustrationen.

Så. Ja. Idag var jag ingen bra mamma. Inte vid nattningen i alla fall. Resten av dagen fick jag nog godkänt på. Jag promenerade med småttingarna i Donkeyn i dryga två timmar inklusive stopp för matinköp. De sov båda hela tiden. Jag byggde lego med H och sjöng sångpåse/byggde klosspussel med L. Samtidigt. Vända sig till vänster, leta legobit, vända sig till höger, sjunga ”Jag hamrar och spikar… repeat med ny legobit och ny sång… Lagade mat och utfodrade barnen ensam efter att B åkt iväg.

Näej, bara att ta nya tag imorgon och hoppas att det blir folk av barnen till slut ändå, trots att mamman krisar ibland. Jag försöker tänka att ingen är eller kan vara perfekt, kanske framför allt inte en förälder. Det viktigaste är att göra sitt bästa, be om ursäkt till barnen när en varit en röv, och att aldrig, aldrig slå. Och inte skaka bebisen. Skrika får en nog göra ibland. Bara det inte blir för ofta, och att en ber om ursäkt när en överreagerat, och vid behov förklara sin reaktion.

Vardag, simskola och tankar om tid och ordning

Vardag, simskola och tankar om tid och ordning

Måndagar till torsdagar rullar på ganska fort här nu. Någon sorts vardag har infunnit sig, någon sorts rutin.

(Som dock ständigt bryts av än det ena, än det andra. Sjuka barn, sjuk make, BVC… alltid är det nåt. Men en vardag är det.)

H började på simskola idag. På badhuset här i stan finns ingen verksamhet för barn under 3 år, så småtjejerna får börja på babysim/simlekis på annan ort till våren. H och pappan fick gå på badhuset efter förskolan, medan jag kände mig som supermom (eller tokstressad och genomsvettig…) och lagade middag med en grinig bebis i sjalen, och en ivrig tvååring som ”hjälpte till”. L är inne i en mycket, låt oss kalla det sensorisk fas. (Läs: hon ska känna och klämma på allt, inklusive fiskfiléer och köttbitar, smörklickar och tallrikar med uppvispat ägg, vilket är lite distraherande när en själv står vid spisen med varma pannor och vassa knivar.)

En pasta på helgens oxfilérester var i alla nästan klar när badarna kom hem. H hade haft jättekul, och blev besviken när han insåg att det inte är simskola varje dag, utan bara en gång i veckan. Kan inte riktigt fatta att vår äldsta plötsligt lämnat bebis- och toddleråren bakom sig, blir fem är i år, och kan gå på både skid- och simskola.

Simskolan är en för de något yngre, från året de fyller fem (den ”vanliga” simskolan är från året de fyller 6 år), med en förälder med i bassängen. Men kursupplägget verkar vara detsamma utöver att det är en förälder med, och de hade börjat träna bentag på en gång, ska testa klädsim senare i kursen, och målet är att kunna simma 10 meter.

Jag håller som bäst på att beta mig igenom övervåningen, för att få lite ordning efter två ganska upp-och-ner-vända år sedan vi flyttade hit. Tänk att både L och V hunnit komma till världen på den korta tiden.

Eller kort och kort… även ett år är ju egentligen en lång tid, från ett livstidsperspektiv betraktat, även om åren så här mitt i livet känns som att de bara rusar förbi. Om en tänker sig att en blir 75-90 år någonting, tänker sig att det är 75 eller 90 minuter. Varje år en minut, av en timme och en kvart eller en och en halv timme. Om en bara har en timme och tjugo minuter att leva innan en dör – visst är väl en minut något som räknas? Visst är en minut eller två inget en vill slösa bort på att leva i misär, och tänka att det där ordnar sig sen, om tio minuter – en kvart, när barnen är stora och det finns tid?

Jag mår bra av ordning och reda runtomkring mig, av rutiner, och är klar och organiserad i huvudet när det är rent och fint runtomkring. På motsvarande vis är jag oförmögen att tänka och agera med smuts och stök och allmänt ävj runtomkring. Så jag tar tillvara på min plötsliga lust och energi till städning och hoppas att mer energi, sinnesro och klartänkthet kommer att komma på köpet .

Veckan som försvann

Veckan som försvann

Jahapp. Sista arbetsdagen denna vecka, och det faktiska arbete som utförts är alldeles för lite.

Förra torsdagen – datorhaveri, BVC och bebis på jobbet. Måndag – ingen förskola på grund av personalbrist och bebis på jobbet och fortsatt datorhaveri. Tisdag – extrem trötthet, förkylningskänsla och sista datorinställningarna. Lite jobb. Onsdag – lite jobb jobbat, och ett möte där jag gjorde i princip allt för att avsluta ett möte en timme efter tänkt avslut, utom att handgripligen slänga ut deltagarna, men ändå kom försent till hämtning. Torsdag – strömavbrott, och fick dröja kvar på föris tills de fått bekräftat att de skulle få mat trots detta, för att sedan komma till ett nytt datorhaveri på kontoret. Fixat och klart lagom till arbetsdagens slut.

Mysigt ändå, att komma hem till denna här. Framför allt eftersom jag inte lyckats pumpa på hela dagen, och var som en kossa med mjölkstinna juver. Hade plötsligt stora fläckar på tröjan när jag kommit hem och hörde henne…

Nu långhelg, som vanligt, och även B:s födelsedagshelg. Hoppas vi kan ordna någon form av trivsel även om vi ställt in alla planer på någon sorts tillställning. På grund av trebarnschock, eller nåt.

Det mesta fungerar hyfsat. Utom kvällarna och nattningarna. B måste natta den ena efter den andra, eftersom jag sitter fast med minioren, som har sitt amningsmaraton just då, L får utbrott och tar lååång tid på sig att somna. H är inte så krånglig, men det är klart att det är drygt efter att redan ha nattat en. B är ”ledig”, men utmattad, från 20-21, och jag sitter ytterligare ett par timmar med den lilla. Förvisso framför teven, men det är också drygt när en egentligen vill göra annat.

Nattningstrubbel och mammatid

Nattningstrubbel och mammatid

Efter helgen, då jag och L inte alls hade den mysiga tid tillsammans som jag föreställt mig, har hon inte nöjt sig med att nattas av pappan enligt rådande rutiner.

Hon mammakrisar, och gallskriker tills jag kommer. Vilket jag inte kan göra utan att ta med V. Och med V i famnen kan jag inte krama på L ordentligt. Så efter att L tvingat även mig att läsa fjorton små böcker blir det ändå pannkaka av allt. Hon kommer inte till ro. Alls. Och B får rycka in igen, och även han måste läsa fjorton böcker. Ny mammakris.

Och min tid är så dyrbar just nu. Jag jobbar. Jag mammar. Höjden av lyx är att få lite tid för att städa efter att barnen kommit till ro. Den tiden knaprar jag i regel från tiden för sömn.

Ibland får jag dåligt samvete över att jag lämnar V för att arbeta i så stor utsträckning som jag gör. Tills jag inser att jag ju har hand om henne varje eftermiddag/kväll och natt. Från klockan 16 till klockan 08 nästa morgon måndag till torsdag. Hela dygnet fredag, lördag och söndag. Så nog får hon sin beskärda del av mig.

Det är värre för de stora. De har jag ensam bara vid hämtning och lämning. Delat ansvar fram till efter middag, då B börjar med nattning. Vilket för närvarande får ske ett barn i taget.

(Och jag sitter fast i soffan med den lilla, från efter middagen tills hon somnat för natten, vanligen efter 23. Då ska jag städa/plocka/förbereda för nästa dag.)

Vi har den uppdelningen nu att jag primärt har den lilla, och B storbarnen. Förutom när storbarnen har förskola, 30 timmar i veckan, då har B den lilla och jag får jobba. Det är lätt att se att det är mamma-storbarn-tid som saknas i ekvationen. Men på grund av amningen så är det så här det får vara i några månader till.

Jag saknar mina ”stora” barn. För en fyraåring och en tvååring är ju bara små pluttar, ändå…

Barnvagnslogistik, snöskottning och röviga nattningar

Barnvagnslogistik, snöskottning och röviga nattningar

I torsdags hade vi en sådan där dag då det krävdes lite eftertanke, och precis rätt gear, för att allt skulle klaffa. En sån där dag som får barnvagnsnörden i mig att jubla.

Jag skulle gå till förskolan med H och L på morgonen, och fortsätta till kontoret, som vanligt. B och V stannade hemma en stund till, för att sedan plocka upp mig med bilen för att åka till BVC. Sedan skulle vi äta lunch tillsammans på stan innan jag gick tillbaka till kontoret med V. Sedan skulle B hämta H på föris med bilen, och jag hämta L senare, med V i släptåg.

Och jag kom på den perfekta lösningen. Jag gick till föris med Donkeyn i monoläge.

L i sittdel, och H på ståbräda. Sedan tog jag med den tomma vagnen till kontoret, där den fick vänta i tamburen medan jag jobbade.

Vi åkte bil till BVC, och åter till centrum för att äta lunch. Sedan tog jag V till kontoret. Här kom tyvärr den första missen, för tanken var att jag skulle ha burit V i liggdel från lunchrestaurangen hundra meter från kontoret. Den hade jag ställt fram i hallen, med skötväskan i, för att förstärka att den skulle med när B och V åkte hemifrån. Så blev dock inte fallet.

Så jag fick bära V till kontoret i babyskyddet, och B åka förbi och lämna liggdelen när han och H skulle resa mot fjällen. Jag fick ju det jag behövde, kunde klicka ut chassit till duoläge, klicka på liggdel och rulla iväg för att hämta L på eftermiddagen.

Så allt väl. MEN, min perfekta logistiska lösning fläckades av att det nu står ett babyskydd på fel plats, för det fick jag ju lämna kvar på kontoret. Hade jag övervägt att just ta adapter och babyskydd istället för liggdel, för att jag då själv hade kunnat ta med adaptern i varukorgen på morgonen och sedan fått bebis serverad i babyskyddet? Ja, det hade jag, men tänkte att det var lättare att hantera den kalla väderleken i liggdelen…

Hur det går här hemma, ensam med spädis och 2-åring? Jodå, det går. Dagen är, precis som igår, relativt lugn. Om en bortser från att tvååringen passar på att jävlas varje gång jag sitter med hungrig/grinig bebis i famnen. Då tar hon saker hon vet att hon inte får ta, och springer iväg med ett brett flin. Ett yatzy har spridits för vinden, några blockljus har smulats ut över vardagsrumsgolvet, och en väska med sådana där taggiga byggklossar i plast har kräkts ut sitt innehåll i soffan. Så lite oroligt, men hanterbart.

Nattningarna har varit röv både torsdag och fredag, så till kvällen vill jag väl dränka mig i viken. Men dagen? Helt okej.

Jag hade paket att hämta på mataffären, så en barnvagnspromenad var påkallad. Perfekt tillfälle för L att sova middag också, utan att jag behövde genomgå en extra nattning.

Men det visade sig att jag hade jobb att göra först. Sådär typiskt könsuppdelat så är det B som brukar skotta hemma hos oss. Idag var det dock min tur…

1,5-2 decimeter blötsnö. Att jag bara skottade halva infarten beror naturligtvis på att barnen vaknade, och inte att jag var helt färdig…

Som tur var så somnade de om, och jag fick knuffa dubbelvagn i snömodd i närmare fem kilometer. Efter skottning. Puh!

Donkeyn visade sig dock vara en riktigt bra snövagn, när jag låste framhjulen. Plöjde fram som en traktor. Jag har nog aldrig låst framhjulen förut, så det var en positiv överraskning. Framför allt eftersom det ”lösa” chassit och handtaget, som annars stör mig med denna vagn, hjälpte till bra med styrningen med fasta hjul.

Uppdrag utfört!

Att tysta sin inre femåring

Att tysta sin inre femåring

På H:s förskola finns en pojke. Vi kan kalla honom för O. Han är en av femåringarna. Avgångsklassen. Som niorna, eller tredjeringarna. De som ”rule the school”, eller pre-school, i det här fallet.

Han har vid flera tillfällen sagt att H haft ”tjejfärger” på sig, och ligger bakom att H ibland kommit hem och sagt att ”killarna är bäst”. Han ser alltid till att få den enda blåa galgen att hänga overallen på.

Idag när jag hämtade hängde han och en annan av killarna ute i hallen när H skulle klä på sig ytterkläderna, och den andra killen (en söt unge som annars verkar genuint rar) frågade O om H:s tjocktröja/underjacka var ”cool”. Nej, tyckte O. Den är inte cool. Och H försökte visa att den är vändbar, med traktorer på ena sidan, och möss på den andra. Och den är blå. Nej. Inte cool.

Jag hatar O. Det jag helst av allt ville säga var att hans glasögon är fula och att hans öron står ut. (Glasögonorm! Vingmutter! skanderade min inre femåring.)

Jag vill bara täppa till ungen. Trycka till honom lite, och få honom att fatta att han inte är så jävla cool själv.

Men det gör jag ju inte. Såklart. En ska ju inte sjunka till en femårings nivå som vuxen. Och att lära mina barn att racka ner på andras utseende är ju det sista jag vill.

Men jag är så arg. På att jag inte längre försöker sätta på H något rosa (och jag alltid har varit fegare än vad jag önskat vad gäller att låta H ha ”flickigare” kläder), och själv plockar fram de kläder jag vet att H gillar för att de godkänts som coola på förskolan. Den där lilla skitungen har ju därmed utövat sin femåringsmakt över mig också.

För jag vill inte att H ska bli retad. Han är en rätt känslig kille, och bara tanken att han blir illa behandlad gör mig gråtfärdig och rasande. Att han försöker vara cool enligt någon annans standard. Jag vill att han ska passa in. Men även att han blir trygg i att vara annorlunda, om han vill det, och acceptera att andra kan vara annorlunda. Jag vill inte att han ska stängas in i gamla unkna machoideal.

Jag nöjde mig med att säga att tröjan ju var ascool. Till H har jag sagt att O inte verkar vara så snäll, och att han har fel i att det finns kill- och tjejfärger. Att alla kan ha alla färger, och att O kanske helt enkelt fått lära sig fel hemma.

Men helst vill jag typ lipa till O och säga att han är ful.

Same new, same old

Same new, same old

Vi har redan kommit in i någon sorts välbekant vardagslunk.

Jag går upp, lämnar storbarnen på föris, går till jobbet, jobbar lite och träffar eventuellt man och bebis på lunch. Eller äter vid skrivbordet med bröstpumpen flåsande bredvid mig.

Hämtar storbarn, går hem, äter middag. Medan B nattar storbarn går jag på nästa ”arbetspass” innebärande maratonamning och bebisgos i soffan hela kvällen, och sedan lite hushållsarbete efter att den lilla kommit till ro, innan jag kraschar vid midnatt.

Och det fungerar ganska bra, utöver uppenbara problem med att få tiden att räcka till. Just idag är jag stark, i alla fall.

Som belöning blir det en lyxig, ledig långhelg fredag till söndag. Nej, skoja ba, då är ju alla tre barnen hemma. Så det är lika delar ren kärlek och …röv.

Den här helgen ska jag prova på att vara själv med tjejerna, så att H kan få hänga med pappan och farbröderna för att åka skidor. Det kan nog bli spännande…