L och närheten

L och närheten

H somnade enbart i famnen när han var bebis. Än idag måste vi ligga och krama honom, eller jag i vart fall sitta så att han kan gosa med mitt hår, för att han ska komma till ro.

L är liksom… tvärtom? När hon blir riktigt trött så måste vi lägga ner henne i vagnen för att hon ska komma till ro den där sista lilla biten. I famnen bara vrider hon sig, eller får för sig att hon ska ligga och ta och släppa tutten om och om igen. Hon somnar aldrig som en liten groda i famnen, och möjligheten till sovande-bebis-i-famnen-gos försvann samtidigt med att hon blev en stor bebis snarare än ett spädbarn. 

Det är bara om natten som hon vill gosa. Då ligger hon nära, nära och ammar. Vill helst inte sova i sin sidosäng någon längre stund. 

Om hon är lite orolig, vilket hon ofta är när hon är trött, vill hon gärna att en av oss sitter bredvid vagnen och håller ögonkontakt och har en tung hand över hennes bröstkorg tills hon somnar, men that’s it.

Ibland blir jag lite oroad och skuldtyngd över att hon inte är så närhetstörstande (längre). Tänker att vår stökiga första tid också stökat till vår anknytning. Men sen ser jag ju på henne att hon är en trygg och glad bebis, och skakar av mig dessa tankar. 

Antingen blir hon gosigare framöver, när hon inte strävar så desperat efter att få kontroll över sin kropp och behöver träna så mycket på att rulla och vrida och vända på sig. 

Eller så fungerar hon annorlunda än H på detta sätt också. Tänk att de blir så olika ändå, två bebisar med samma föräldrar?

Det går över!

Det går över!

Det går över. Det visste jag ju förstås hela tiden. Även om det alls inte kändes så för några månader sedan.


När jag satt med en bebis som inte ville sova annat än i min famn medan jag satt. Som skrek och skrek och skrek. Som inte ville sova på dagen, och gjorde anspråk på all min vakna tid.

När jag ibland lade ner henne i soffan, gick ut i köket och bara vrålade rakt ut. Bankade vad jag nu råkade ha i handen hårt, hårt i köksbänken medan tårarna sprutade.

När jag inte fick äta utan att sitta med henne i famnen, slafsandes med en hand efter att mannen fått skära upp min mat samtidigt som tvååringens.

När jag bara fick sova korta stunder sittande uppallad med kuddar i säng eller soffa, hela tiden rädd att något skulle hända henne med denna osäkra sovställning.

När känslan av misslyckande var så stor att jag trodde att jag aldrig skulle bli glad igen. När jag kände att jag inte alls tyckte att den där arga, skrikande lilla varelsen medfört något positivt till mitt liv och vår familj.

När den där instinktiva mammakänslan förvisso fanns där och gjorde så att jag trots allt ville ta hand om henne så gott jag kunde, men det annars inte fanns mycket till glädje över den lilla dottern jag fått.

Då visste jag att det skulle gå över. Men det kändes inte så.

Nu är min dotter snart sex månader. Det var länge sedan det vände till det bättre, men först nu kan jag säga att jag njuter av henne varje dag. Istället för att bara parera arga skrik och katastrofer kan jag nu med nyfikenhet börja närma mig henne, och börja ta reda på vem just hon är.

Bakom den där lilla skrikiga bebisen håller en liten människa på att växa fram. Hon får mig att le och skratta varje dag, och jag längtar efter att följa henne i utvecklingen framöver.

Hon är busig, och skrattar högt när jag förebrår henne för att hon tagit mina glasögon eller fått ett hårt grepp om mitt hår. Hon är förtjust i att flyga upp i luften och bli snabbt upplyft, eller att ”tappas” från knät när vi leker ”mammas lilla kråka”. 

Hon är nästan alltid glad när hon vaknar, och lyser upp hela rummet med sitt stora leende. Hon är faktiskt glad för det mesta, men när något är fel finns inga förmildrande omständigheter. Så fort hon är hungrig, trött, uttråkad eller har blöt blöja blir hon ofantligt förbannad på två sekunder. Och då vrålar hon tills vi löst problemet. En temperamentsfull liten dam.

Och jag är så tacksam över att just hon kommit till oss.

Hudlös och ensam

Hudlös och ensam

Jag har nyss kommit till kontoret efter lämning av H. Sitter vid mitt skrivbord och gråter lite. Det hände något på väg till förskolan som jag inte riktigt förstår, och som utlöste en hel flod av sorgsenhet och osäkerhet i mig.

På vägen till förskolan stötte vi på tre mammor (och en pappa, tror jag, jag hann inte se så noga innan jag förödmjukad hastade vidare). Promenerandes i bredd och på väg från förskolan efter lämning av stora barn, med småbebisarna i vagnar och sele.

Två av dem vet jag vilka de är. De är sambor/fruar till gamla kompisar till B. En umgängeskrets han tappat kontakten med helt sedan vi började träffas för snart nio år sedan, men som jag i vart fall träffade några gånger i början av vår relation. Bara en av kvinnorna var med i bilden redan då, så det är bara henne jag kan påstå att jag på något sätt är bekant med . Men jag vet vem den andra kvinnan är, eftersom vi stött på den familjen någon gång sedan vi kom till nya staden. Och vi har alla barn i ungefär samma ålder på samma förskola.

B har stött ihop med sina gamla vänner ett par gånger sedan vi flyttade tillbaka till småstaden, och de har småpratat vänskapligt. H blev bjuden på sitt första barnkalas hem till det ena paret tidigt i våras, och han hade så himla kul. Jag var så glad för hans skull, men följde inte med på kalaset själv, eftersom det var mitt under den värsta perioden med L, och jag helt enkelt inte mäktade med att ta mig ur huset för att umgås under glada former med folk jag knappt känner. Jag bad B säga som det var angående min frånvaro; att vi helt enkelt hade det väldigt slitigt med lillan och att jag haft en jobbig natt.

Efter det har jag bytt några ord med kvinnan i den familjen när vi stött på varandra vid lämning. Den andra (som jag inte träffat tidigare och aldrig blivit formellt presenterad för) har jag bara hejat på så som det är brukligt att hälsa på andra föräldrar på samma förskola.

Båda kvinnorna är föräldralediga med barn nummer två. Ett som är några månader äldre än L, och ett som är några månader yngre. På samma sätt är deras barn nummer ett några månader äldre respektive yngre än H. Jag har sett att de brukar lämna förskolan tillsammans, och någon förmiddag när jag har motionerat efter lämning har jag sett dem sitta tillsammans nere vid stranden. Det verkar alltså som att de har mammahäng tillsammans efter lämningen av storbarnen.

Jag har sagt hej glatt när jag sett dem. Inget mer. Inte försökt vare sig tränga mig på deras gemenskap eller verka avvisande. Bytt några ord med hon som är något bekant. Jag har såklart sett på deras sätt att hälsa när vi mötts att de inte har någon önskan att inkludera mig i sin samvaro på något sätt. Och det är ju fine – de är inte tvungna att umgås med mig bara för att vi har barn i samma ålder, bor i samma område och har någon sorts bekantskap sedan förr genom våra män.

Idag när jag såg hela raden komma gående rakt mot mig på trottoaren sade jag glatt ”Hej, hej!”. Och möttes av kompakt tystnad och vassa blickar?!! Jag sänkte blicken och gick snabbt vidare. Helt tillintetgjord och förvirrad. Mig veterligen har jag aldrig gjort något mot dessa människor. Och med den lilla kontakt vi haft, hur kan jag ha gjort något för att förtjäna att bli behandlad så?

Jag är enormt känslig för när folk inte tycker om mig. Det gör mig väldigt osäker och jag går runt och undrar vad det är jag gjort fel. Jag är inte så självsäker att jag bara kan tänka ”Äsch, alla kan inte tycka om mig, jag är som jag är, och alla som inte gillar mig kan dra dit pepparn växer!” Framför allt inte när jag inte vad jag gjort fel.

Snart 37 år gammal gick jag och kände mig som ett litet barn som blivit utfryst på skolgården. Och floden av ensamhet och sorg sköljde över mig. Så många vänner som jag tappat kontakten med under årens lopp, av olika anledningar. Arbetslivet som krävt sitt och gjort att jag mest umgåtts med kollegorna, utöver B. Vårt gemensamma umgänge har varit mina kollegor med respektive och några gamla vänner till honom med respektive.

På vår gamla bostadsort umgicks jag med några från BVC-mammagruppen sådär lite ytligt då och då, samt några från gamla gravidvattengympagänget på samma sätt. Mycket mer än så behövde jag inte, även om jag önskat mig åtminstone någon ”mammakompis” att vara lite mer förtrolig med. Så nog har jag varit lite avundsjuk när jag sett de två mammorna lämna förskolan tillsammans. Inte på just dem, men på själva grejen. De där två känner jag ju inte egentligen, och har ingen aning om huruvida de är trevliga att umgås med eller inte. Just det gnager också – jag kan inte säga vare sig bu eller bä om dem, eftersom jag inte känner dem, på vilken grund kan de då ha dömt ut mig?

Här på nya orten erbjuds ju tyvärr inga mammagrupper för omföderskor. Jag försökte anmäla mig till en sån där ”Rulla vagn”-grupp, men den verkar ha runnit ut i sanden utan att någon träff ägde rum, eftersom alla hade olika viljor och åsikter om dagar och tider och olika hämtningar och lämningar av syskon och så vidare.

Och på jobbet känner jag mig värdelös och utanför. Kan inte ”dra mitt strå till stacken” eftersom jag knappt har någon tid på jobbet, och har nu två kollegor som fikar innan jag kommer dit, går ut och röker tillsammans (japp, de röker båda två, vad är oddsen för det nuförtiden?) och äter lunch tillsammans medan jag går och möter B och L för lunch (och amning).

Min kollega, som förut var min bästa vän och främsta förtroliga, känner jag mest dåligt samvete gentemot nu, och jag känner att hon är arg och besviken på mig. Och jag har inte längre någon att anförtro mig åt.

B och jag. Vi mest nöter på varandra mitt i familjekaoset. Han är arg ofta, och jag blir arg för att han är arg och förstör stämningen hemma. Jag spelar martyr. Vi båda tävlar i att beskylla varandra för vad den andre gjort/inte gjort, och vem gör egentligen mest?

Så jag är misslyckad yrkesmässigt, har nästan inga vänner, är en halvdan morsa som bäst, och en ganska sur och missunsam partner. Och på detta har jag tydligen lyckats misshaga dessa nästan okända kvinnor så till den milda grad att jag inte ens kan får ett ”Hej!” i retur?!?

Tydligen.

Jag är dessutom en sådan som gråter fult, och lika mycket (om inte mer) genom näsan än genom ögonen. Så nu har jag snutit mig igenom en hel förpackning Kleenex Balsam Fresh, och kommer att få spendera dagen snörvlig och rödmosig, med ont i alla bihålorna och i de rödsprängda ögonen.

Lite jobb nu kanske, en och en halv timme senare? (Fast jag får vänta med telefonsamtalen tills gråtigheten i rösten försvunnit.)

Min stora lilleman

Min stora lilleman

Den här killen är bara lite drygt tre månader från sin treårsdag.


Det är ju sinnesjukt. Och alldeles fantastiskt. 

Han är en alldeles komplett (men stundtals heeelt orimlig) liten människa nu. Han tänker och funderar och pratar och har relationer med många människor utöver oss. 

Han kan allt mer själv, men är rädd för att det ska komma spöken, monster, lejon och dinosaurier när han sover. 

Han är så snäll mot sin lillasyster; han hämtar blöjor, plockar upp tappade nappar och pratar om henne som ”min bebis”, men han får utbrott vid köksbordet varje morgon; vill ha/inte ha (samtidigt) det ena eller det andra, vill/vill inte (samtidigt) åka bil/vagn/till förskolan.

Tidigare i veckan meddelade de på förskolan att det är dags för honom att flytta upp på storbarnsavdelningen. Storbarnsavdelningen! Han ska överskolas redan om någon vecka, tillsammans med i vart fall ett par av kompisarna på den lilla ”mellanavdelningen” som ofta bryts ut från småbarnsavdelningen om dagarna. 

Tyvärr tror jag inte att de två barn han leker mest med, och pratar mest om, ska med. Men det är väl ändå bara en fråga om några månader innan de kommer efter, så det är väl kanske inget att oroa sig över? Storbarnsavdelningen gör ju mycket roligare saker, har större lokaler och leker ute i parken istället för den pyttelilla inhägnade lekplatsen på bostadsrättsföreningens innergård. De sade ju att han ska flyttas för att han visar tecken på att vara understimulerad på småbarnsavdelningen…

Så jag är lite glad och stolt och orolig och gråtmild över min stora lilleman. Inget småbarn mera…

Till min son

Till min son

Det är två och ett halvt år sedan – lite drygt – sedan du kom till oss. Gjorde oss två förvuxna ungdomar till föräldrar, oss alla till en liten familj.

Så mycket har hänt sedan dess, inte bara med dig, utan med oss alla och det lilla liv vi delar. Du tog dig igenom bebistiden ganska lugnt, och det var inte många bekymmer utöver det inledande viktnedgångs- och amningsstrulet och någon enstaka förstoppning. (Aldrig har två människor så innerligt gått och längtat efter att byta en bajsblöja!)

I sinom tid började du krypa, och sedan gå, och det var ett intensivt år där, när vi var tvungna att hålla koll på dig varje sekund, så att du inte drog iväg och gjorde något farligt.

Du började förskolan vid femton månaders ålder, och älskade varje sekund där. Din första förskola, underbara Skogsgläntan. ”Nej, pappa! Bått!” och en knuff kunde vara mottagandet din far fick på eftermiddagen, trots att du varit där mellan åtta och fyra.

Vi flyttade från den gamla ruffiga villan, din pappas första barndomshem som vi ”lånade” av din farmor, sommaren innan du skulle fylla två. Till vårt första egna hus, i den kommun båda dina föräldrar bott i under större delen av uppväxten. Det var svårt att få förskoleplats i nya kommunen, och du fick bilpendla med pappa det första halvåret.

Du hade långa dagar, och det tog tid för oss att komma iordning i nya huset (delvis håller vi fortfarande på). Mitt i allt detta växte sig min mage allt större, med bebisen som som skulle visa sig vara din lillasyster. Det kan inte ha varit helt lätt för dig, men precis som alltid var du mest glad, även om du började uppvisa klassiska tecken på det ökända tvåårstrotset.

Vi åkte på en lång bilresa på hösten efter att du fyllt två år, och du fick uppleva Tyskland, Italien och Frankrike för första gången. De minnen du tog med dig från resan var Den Stora Båten, som det åkte bilar och lastbilar på. Och i vars hytt du fick äta Pringles med mamman, medan pappan gjorde baren med resesällskapet på hemfärdskvällen. Och alla bilar, bussar och båtar på strandpromenaden i Lido di Camaiore, som du kunde åka i efter att ha stoppat i en peng. Du pratar fortfarande om bilarna så fort du ser ett mynt. Att bada i poolen med kompisen E var också minnesvärt.

Med vintern kom de riktigt stora förändringarna: ny förskola, och – bara några dagar in i inskolningen – en lillasyster. Både ny förskola och ny syster accepterades dock snabbt.

Snart är hon ett halvår gammal, och du bryr dig inte så mycket om henne, även om du är fantastiskt rar med henne de gånger hon liksom poppar upp på din radar. Säger:”Hej bebis!” och klappar henne försiktigt på huvudet. Plockar snabbt upp tappade nappar och leksaker och hämtar nya blöjor. Räcker mig papper och kräktrasor när jag sitter nedspydd i soffan med lillasyster i famnen. Annars är du ofta uppslukad i ”juptjub” eller fantasilekar, som oftast handlar om att ringa polisen eller brandkåren.

Men det har blivit lite jobbigt på sistone också. Du hungrar efter uppmärksamhet, och kanske främst mammatid. Kinkar, trotsar, trular, bråkar. Och jag längtar ju lika mycket efter dig. Det är en fröjd att se hur du vuxit och utvecklats så mycket bara på några månader, och jag önskar att jag hade mer tid och ork för att bara utforska den underbara lilla, stora personlighet du blivit. Mer tid och ork för att ge dig den bekräftelse du behöver just nu.

För du är – på gott och ont – inte den sorglösa, glada lilla filur du var för ett år sedan. Du har börjat brottas med större frågor och problem än tidigare. Du kan vara bekymrad över att en kompis varit elak. Oroar dig över om det kan komma dinosaurier, spöken eller monster när du sover. Skäms och gömmer dig när du vet att du gjort något galet. Säger förlåt och ”ingen fara, mamma” när mamma verkar arg eller ledsen. Även när du inte gjort något fel, och då vill jag sjunka genom marken för att jag fått dig att tro det. Men du blir nästan alltid glad igen efter en kram och en försäkran om att du är så älskad, så älskad.

Det kommer att bli bättre igen, vännen. Även om du kommer att få större och allvarligare problem att hantera ju mer av världen (och dig själv) du upptäcker, så kommer jag att finnas där vid din sida och ge dig allt stöd jag kan. Du är inte bortglömd, inte mindre älskad. Det kommer att bli bättre igen.

Som idag. När bara du och jag promenerade till förskolan tillsammans. Ingen barnvagn, ingen lillasyster, och du hade fått inviga dina nya springskor. ”Wow! De är snyggt!” tyckte du, och konstaterade att de var lika blå som pensionatshusets fasader. Glad som en liten lärka flaxade du fram längs trottoaren i dina nya, fina skor. Som jag älskar dig, min lilla skrutteplutt!

Hoohooo…?!

Hoohooo…?!

Hej, är det någon kvar här? Det har gått ytterligare en vecka med nästan bara instagrambloggande. Som vanligt är det tiden och orken som tryter. Men livet som tvåbarnsmamma knallar på. Och det blir bättre, det blir det.

Pappa, storebror och lillasyster. Till höger pappan med L, 4 månader, och nedan med H, 4 månader, för drygt 2 år sedan.

Inte så att vi lever svävande på några små rosa moln här, men jag mår bättre. Förra veckan fick jag vara på kontoret utan bebis två dagar, och det har hjälpt mig enormt att få en arbetstid och en fritid igen. Sakta, sakta, betar jag av saker som varit liggande på kontoret, och det känns som att jag är på väg tillbaka. Det går långsamt, men åt rätt håll. Och jag kan unna mig att bara vara mamma när jag är hemma.

Lillasyster har börjat sova middag. Sammanhängande, och faktiskt mest på förmiddagen, helt plötsligt. Hon har dock i gengäld börjat bli riktigt osalig på kvällarna, pigg men liksom diffust gnällig. Enligt Wonder weeks-appen har hon varit smack mitt i den allra åskigaste delen av den långa fjärde utvecklingsfasen, så det är kanske det?

Lillasyster sover vid förskolehämtning. I min gamla Stokke MyCarrier. Väldigt bra utomhussele, även om jag inte riktigt kommer överens med karbinhakarna på denna (äldre) modell.

Jag har börjat ge henne små, små smakprov av (hittills) päronpuré och mannagrynsgröt, och hon är klart intresserad av att äta, även om det är svårt att få till motoriken, och den lilla tungan mest puttar ut den mat som kommer in i munnen.

Hon har börjat låta jättemycket, långa glidande och riktigt högljudda tjut. Hon testar sina röstresurser och blir mäkta förvånad och stolt när hon själv hör hur hon kan låta. Hon kan hålla på hur länge som helst om hon får gensvar, och en kan glömma att en får sista ordet i ett samtal med den lilla damen…

Vid bröstet bråkar hon, och är mest frustrerad när hon ska amma. Jag vet inte hur mycket som är protester över alltmer sviktande mjölkproduktion, och hur mycket som är att hon inte riktigt kommer till ro när det händer så mycket spännande runt omkring. Det är trist, men jag blir inte lika förkrossad som med H, och kämpar följaktligen inte lika hårt för att hålla fast vid amningen. Jag vill inte begå våld mot mig själv på det sätt som jag gjorde med H, men hoppas ändå att vi ska klara amningen genom övergången till mat. Så snart flaskan försvann ur bilden var amningen med H bara harmonisk.

Hon dreglar och kräks och allt är liksom bara blött och kallt och klibbigt hela tiden. Och hon ler så stort att jag tror att mitt hjärta ska brista av allt det varma som bubblar upp i bröstet.

Liten trulig.

Storebror trotsar och VILL. INTE. I lördags, när vi ätit middag hemma hos min pappa, började han plötsligt protestera mot att vi valde en annan väg hem än när vi gick dit. Han var så trött, så trött, men gallskrek nästan hela vägen hem helt obegripligt om ”Inte DEN vägen! Jag vill inte den vägen! Jag vill annan bilgata!” och gick inte att trösta eller avleda på något sätt. Samtidigt är han så vansinnigt gullig.

Igår hade vi tänkt ta in på hotell i Stockholm för att jag skulle ha ett morgonmöte där idag. Hade tänkt åka in på söndagseftermiddagen, göra något roligt för H, äta middag. Jag skulle inte behöva gå upp chocktidigt, och det skulle fungera bra med amningen. Efter mitt möte skulle jag ha tagit ledigt resten av dagen och vi skulle ha ägnat oss åt någon familjeaktivitet. Skansen, kanske, eller Aquaria.

Men vi var inte så sugna efter fredagens attentat, så vi fick leja bort H till morfar för övernattning och förskolelämning, medan vi andra fick sätta oss i bilen tidigt imorse för att köra in till stan. Väl där fick B ta med sig L till sitt kontor på Kungsholmen tills jag var frisläppt från mötet, och vi kunde åka hemåt till trygga småstaden igen. Jag kan inte ignorera det som hänt och fortsätta som vanligt. Jag har redan i flera år undvikit centrala Stockholm och dess kollektivtrafik så mycket jag bara kunnat, och när det jag fasat för väl hänt kan jag inte bara skaka av mig det och gå vidare. Tyvärr. Jag håller mina barn därifrån.

H hade varit ledsen vid lämning igen imorse, men var glad när jag kom för att hämta. Spontankramade sin pappa efter middagen och sade ”Älskar dig!”. När jag tog med honom ner till sovrummet och sade ”Vad bra att pappa kunde natta L idag, så att jag får läsa för dig och krama på dig ikväll. Det gör mig glad.” sade han ”H åttå glad!”. Att det ens är möjligt att älska en liten människa så mycket?

Och vad det är skönt att vi äntligen börja komma dit. Att B kan ta hand om L ibland så att jag får umgås med H. Och att B äntligen får börja knyta an till L på riktigt, och vice versa. Det är så fint att se dem tillsammans.

Mammans mående

Mammans mående

Nä, jag tänker nog inte förmildra eller försköna något här. Jag har inte mått särskilt bra sedan L kom till världen.

Fysiskt är det inga bekymmer. Jag fick bara ett stygn efter förlossningen, klarade mig med vanliga bindor efter bara någon dag, och avslaget var helt borta på sex veckor. Har inte alls känt mig trasig efter den här förlossningen, som jag gjorde förra gången. Vi har rent av lyckats ha sex en gång för ett par veckor sedan, och det gick bättre än förväntat. Nästan bättre än förut, som om denna förlossning nästan helt utan bristningar typ…tänjde ut ärrvävnaden från förra gången? Mjukade upp det som varit lite ”stumt”, typ.

Men psykiskt, känslomässigt? Det har varit, och är, i mångt och mycket fruktansvärt jobbigt. Många saker har adderats upp. Som höftledsluxationen och behandlingen, ytterligare en misslyckad amning och lillasysters magproblem/den troliga mjölkproteinöverkänsligheten.

Framför allt har det varit riktigt tufft att hon är så skrikig. Minst ett par, tre perioder under en dag tvingas jag höra och se henne panikskrika. För att någon mer än hon ska få mat. För att jag ska få på mig kläder inför hämtning av storebror eller någon annan förpliktelse. För att hennes flaska måste svalna lite innan hon kan dricka den. För att vi är ute med vagnen och vädret är för kallt för att jag ska kunna lyfta upp henne.

Sedan detta att hon inte sovit något om dagarna, förutom liggandes raklång i famnen. När veckorna blev till månader började desperationen växa. Jag behöver få göra NÅGOT annat. Hemmet förfaller, jag är konstant jagad över jobbgrejor jag ändå måste ta itu med ibland.

Jag som tänkte att jag hade ett gyllene läge denna gång. Egenföretagare och boende nära jobbet. Bara att pipa ner till kontoret för ett par timmars jobb då och då, medan pappan tog bebisen. Utan pendlingstid skulle det inte ens störa amningen. Jag har fått till två halvdagar av riktigt arbete på två månader.

Har varit tvungen att ta med henne till kontoret för att försöka hålla saker flytande. Hon har inte sovit där heller. Jag har fått sitta där och häcka i fem timmar för att kanske få till tjugo minuter för något samtal eller mejl för att uppdatera någon kund och skjuta åtaganden på framtiden. Som egenföretagare kan en inte vara föräldraledig på riktigt och på heltid. Företaget måste hållas flytande.

Med H var jag helt ledig i sex veckor, sedan delade vi lika. Jag hade tänkt mig en något längre ledighet denna gång, kanske tre månader, men med kanske ett par halvdagar eller tvåtimmarspass i veckan för att jonglera det som inte går att släppa helt under den första tiden. Så har det inte kunnat bli.

L bara skriker med sin pappa. Han har dessutom en väldigt intensiv period på sitt jobb, eftersom företaget han jobbar för ska säljas. Vilket betyder att han blir utan jobb sedan, och kan ta majoriteten av föräldraledigheten. Han går inte ekonomiskt lottlös ur det hela heller, så det är inte så att vi har någon ekonomisk oro över det. Men just nu åker han in till stan varje dag, kommer hen vid sextiden eller senare, och däremellan är jag själv med allt.

Jag har snart förlorat all min yrkesmässiga trovärdighet och goodwill. Har en del gammalt att fakturera av, men behöver verkligen dra in pengar till företaget för att i vart fall dra in min del av företagets kostnader.  Kan inte lämna min kollega att stå för både hyra och personalkostnader på egen hand.

Rent ekonomiskt får jag mindre än halva min normala inkomst när jag är föräldraledig, eftersom kombinationen försäkringskassan och egenföretagare är helt omöjlig. Jag behöver jobba halvtid av den anledningen också, för att inte få för låg inkomst.

Och sedan har vi H. Som blivit helt satt på undantag i det allmänna kaoset. Jag saknar att vara med honom, jag verkligen längtar efter min lilla pojke så att det gör ont. Men får ingen tid med honom heller.

Och även fast jag viker nästan all min tid åt L så måste jag lämna henne att vråla sig högröd flera gånger varje dag. Jag älskar henne, men det är svårt att kunna njuta av henne på riktigt. Jag är lite…arg…på henne för att hon tar allt ifrån mig men ÄNDÅ inte är nöjd! Samtidigt som jag har dåligt samvete över att inte räcka till.

Läget med jobbet gör nu att jag känner det som att jag skolkar varje dag jag inte är där. Jag är verkligen hemma på övertid.

Att bara gilla läget med L och hänga i soffan om dagarna genererar tonvis med dåligt samvete. För att jag sviker H. Min kollega. Mina kunder. Jag går mot yrkesmässig ruin. Jag hinner inte ens tvätta eller köra diskmaskinen. Folk jagar mig från all håll. Jag är så stressad och pressad att jag håller på att gå sönder.

 

 

Första dagen på kraftfoder

Första dagen på kraftfoder

Då är den snart till ända, lillasysters första dag  på ”kraftfoder”. Vid tre tillfällen har hon fått upptoppning på flaska efter amning.

Efter frukost fick hon i sig 50 ml, efter lunch närmare 80 ml, och nu till middag nästan hela 100-millilitersflaskan. (Sedan ville hon absolut till bröstet igen också, vartefter hon kräktes ner mig, sig och halva köksgolvet.) Hon har ammat markant mindre under dagen, vilket ju var väntat, men vi får hoppas att det inte glesas ut så mycket att produktionen går ner. Hon vill gärna snutta på bröstet även efter flaskan för att komma till ro.

I övrigt har det varit i princip som vanligt. Hon sov middag liiite längre än vanligt vid lunch, men det har ändå inte blivit mer än totalt kanske 1,5 timmar under dagen, utöver när hon småslumrat i famnen.

Den mjölkfria ersättningen, Althera, finns bara på pulver, men det har än så länge känts okej att blanda. Med H körde vi ju bara ersättning på tetra, så det blir en lite jobbigare process med matning denna gång.

Mina känslor är blandade: sorg, beslutsamhet, uppgivenhet, lite lättnad, skuld och skam. Det känns hårt att ha misslyckats igen. Vad är jag för en kvinna och mor som – återigen – inte klarar av att göra det som en helt naturligt ska kunna: ge tillräcklig näring åt sitt barn så att det växer och utvecklas?

Det får bli L som styr vad som händer framöver. Hon får obegränsad mängd ersättning 3-4 gånger om dagen, och får amma resten. Verkar hon amma sämre får vi lägga på något ersättningstillfälle. Jag orkar inte ”kriga” mot ersättningen en gång till som med H, då jag slet som ett djur för att upprätthålla typ 50/50.

Det känns knappt värt det att hålla på och späka mig själv med mjölkfri kost när det ändå inte går att helamma. Jag ska försöka se till att hon får amma sitt första halvår, men efter det får det vara med både mjölkfri diet och trugande med tutten. Tål hon att jag äter mjölk då, och är intresserad av att amma, så får hon fortsätta, men annars lägger jag ner. Att hålla på och kämpa för någon halvmesyr känns mest onödigt och desperat. (Jag är rätt mycket av en allt-eller-inget-person.)

Min personliga åsikt/tro är att amning är det bästa för barnet. Självklart är det så, annars hade jag ju inte kämpat så som jag gjort. Jag vet att ersättning fungerar bra också, men det är inget jag hade valt till något av mina barn. Om valet varit mitt. B tycker att det mest varit själviskt av mig att försöka minimera ersättningen; att det rör sig om något sorts egogrej från min sida. Jag ser ju det ologiska i att lägga sådan enorm vikt vid frågan med hänsyn till hur bra det ändå är med ersättning, men jag känner som jag gör oavsett. Den misslyckade amningen med H gör fortfarande ont, och nu blir det en till besvikelse att hantera.

Men OM jag skulle få ett tredje (och garanterat sista) barn framöver så tänker jag bara ge amningen EN ärlig chans. Aldrig att jag viker bebisbubblan till vikt- och amningsångest igen. Tvi för det!

Föräldraskap, teori och praktik

Föräldraskap, teori och praktik

Jag hittade ett inlägg jag skrev i somras, men som inte blev mer än ett utkast, om vilken skillnad det blivit i teori och praktik. Det här var alltså innan lillasysters ankomst, men hon kan nog få ett eget inlägg framöver, om hon bara börjar sova på dagarna någon gång…


Under de nio månader jag bar H i magen hann jag, precis som alla andra blivande mammor, fundera en hel del på hur jag ville vara som förälder.

Det jag kom fram till var att jag ville vara generös med kärlek och närhet, ge goda förutsättningar för en hälsosam livsstil genom bra och ren mat, och värna om miljön för att ge bättre möjligheter för kommande generationer. Jag ville vara snäll, men bestämd, så att mitt barn skulle få rimligt satta gränser men utan att dessa skulle beivras med hot.

Min sinnebild var nog lite att jag skulle stå framför spisen och laga hemgjord ekologisk barnmat med ungen i en sjal på höften eller ryggen. Ett tag funderade jag till och med på tygblöjor, även om jag där insåg mina egna begränsningar tämligen snabbt (alldeles för bekväm och lat). Jag och mitt barn skulle vara nära, nära. Hela tiden. Jag skulle helamma så länge det bara gick och försiktigt introducera mat.

Så här nästan två år in i moderskapet kan jag konstatera att det inte blev riktigt som jag tänkte mig.

I min ursprungsfamilj är alla ganska känslomässigt distanserade. Vi varken pussas eller kramas särskilt ofta, uttrycker ytterst sällan ömhetsbetygelser, och har i princip aldrig öppenhjärtiga samtal med varandra. Så vill jag inte ha det; jag trivs bäst med en varm atmosfär där man pussas och kramas och säger ”JAG ÄLSKAR DIG!” i parti och minut. Och visst överöser jag H med kärlek, men jag vill också ha min kropp ifred en del, och vill inte ha honom på mig jämt. Sjalbärandet var inte riktigt för mig, utöver precis i början. Om H inte protesterade fick han sedan gärna sova i vagnen eller mjukliften eller leka själv på golvet.

Däremot fanns det inte på världskartan för min del att han skulle behöva sova i eget rum. Och det har han ännu inte gjort. Vi ska snart inreda ett litet ”back room” till vårt sovrum med en juniorsäng och lite mys till honom, och se om han är redo att i vart fall somna själv om kvällarna. Men dörren till vårt rum, bara en meter från hans säng, kommer att stå på glänt så att han kan komma in till oss precis när han vill. Sedan har han halva vardagsrummet på övervåningen som lekrum istället, så ett helt eget rum för både sömn och lek kommer nog inte bli aktuellt förrän om flera år. Min tanke om närhet har således i vart fall behållits beträffande sovsituationen.

Någon lektant kommer jag nog heller aldrig att bli. Att sitta på golvet och leka med bilen han tilldelat mig, eller sitta längre stunder och läsa ”Örnis bilar” om och och om igen, eller sjunga ”Krokodilen i bilen” för sjuttioelfte gången… Det tråkar ut mig. Jag kan tyvärr inte förmå mig själv att hitta den där glädjen i att samspela med barnet som jag tycker att jag borde känna. Jag vill sätta mig i fåtöljen och slösurfa på paddan eller bläddra i en tidning och betrakta barnets lek på några meters avstånd. Det får jag förstås inte.

Amningen gick ju inte riktigt som jag tänkt mig, och det blev en 50/50 ersättnings-/tuttekombo det första dryga halvåret. Sedan fortsatte jag för all del att delamma efter att ersättningen bytts mot mat och fram tills han var drygt ett och ett halvt år, då jag var gravid igen och inte orkade mer. Så amningens längd blev ungefär som tänkt, om än inte mängden. Amningsavslutet blev helt otraumatiskt med en gradvis nedtrappning och till slut slutade han efterfråga det, och har inte haft något som helst intresse för tuttarna sedan dess.

Det här med mat fick annars en ganska bra start, med en hel del hemlagat och ekologiskt, som pumpapuré och kycklingbollar. Men även mycket mer burkmat än vad som var tänkt (dock ekologisk). Det var så mycket enklare att bara plocka fram burken, micra en stund, och mata, än att stå och koka/ugnsbaka och puréa. Välling och industrigröt skippade jag helt, till förmån för hemgjord gröt och tutte. När han slutade låta sig matas men ännu inte kunde äta gröt själv gjorde jag grötbars.

Men någon gång därefter gick allt åt skogen. Det visade sig att barnet inte hade något intresse alls av att äta min fina hemlagade mat efter att puré-/burkeran gått mot sitt slut. Han ville äta pannkakor. Och falukorv. Med makaroner. Köttfärssås med spaghetti. Och kanske fiskpinnar. Det mesta dränkt i ketchup. Alla mina förnumstiga tankar om att ”bara barnet vänjer sig från början vid det vi vuxna äter så kommer det att gå bra” visade sig inte alls stämma överens med vad barnet tyckte. Han ville äta klassisk barnmat. Och mackor med ost och skinka.

Och när barnet petat i maten ett par dagar i rad ger vi honom precis allt vad han vill ha, bara han ÄTER. Jag kan inte ens fatta hur det kan ta så hårt på mig när han inte äter (hur många välnärda barn i Sverige dör på grund av matvägran?), och hur glad jag blir när han rensar tallriken. Även om det är vitt ris och kycklingspett från thaikiosken istället för något mer näringsriktigt och hemlagat.

Han älskar salta pinnar och bubbelvatten. Och när han står vid skafferiet och pekar och ropar ”PINNA!” eller skjuter iväg sitt mjölkglas, pekar på mitt glas och säger ”TOOP-EH-TOOP!” (betyder tydligen bubbelvatten) säger jag sällan nej. Allt för husfriden.

Han får äta godis och kakor då och då, eftersom barnet tydligen har ett sjätte sinne som berättar för honom när något sött finns i närheten, och föräldrarna eventuellt försöker smussla med det. Häromdagen tog pappas fru G fram en kaka ur kylskåpet i deras kök. H befann sig i andra änden av lägenheten. Men det hördes genast ett ”Kaka? Kaka. Kaka! KAKA!”, och barnet kom rännande. Blev ännu mer förtjust när kakan serverades med glass, som han genast satte i sig, och ropade ”MEAH GASH! MEAH GASH!”

Jag hoppas fortfarande på att han kommer att lära sig äta riktig och varierad mat. Men har insett att om det sker, så blir det på hans villkor. Jag kan bara fortsätta att erbjuda saker, och hoppas att han bestämmer sig för att smaka, och kanske tycka om.

Så ja, summa summarum får jag ge mig själv 3 av 5 stjärnor vad gäller uppfyllande av tidigare planer för föräldraskapet. Men det blev faktiskt rätt bra ändå.


Tills lillasyster kom och ställde allt på ända. Min nuvarande mammarating såhär ett drygt halvår efter att jag skrev det ovan,  avseende målbild vs. verklighet, skulle jag nog sätta till 2/5 vad gäller H, och 3/5 vad gäller L…

Högt och lågt i mammaträsket

Högt och lågt i mammaträsket

Så var det måndag igen (det är väl måndag idag, visst? Anm; Jo, det var måndag igår när jag skrev 90 % av inlägget, men av bebisrelaterade skäl är det nu tisdag när jag skriver klart), och jag har haft ansvaret för det lilla barnet på förmiddagen, och båda barnen på eftermiddagen.

Förmiddagen passerade förbi på vanligt sätt, med amning och dåligt-samvete-framkallande-sömn i soffan med den lilla i famnen. Osäker samsovning i andra möbler än sängen innebär påtagligt högre risk för plötslig spädbarnsdöd, men vad göra när en aldrig får sova? Flera gånger om dagen tuppar jag av sittande i soffan med bebisen i famnen, jag kan inte hjälpa det.

Hon ammade. Sov i famnen. Jag lade ner henne bredvid mig i soffan eller försökte till och med lägga henne i dagbädden. Hon vaknade och ville amma. En gång lyckades jag springa på toa och micra (men inte äta) min lunchlåda. En annan hann jag till och med lägga en kvart på att kolla mejl på datorn. En halvtimme innan vi skulle iväg till förskolan för att hämta storebror somnade hon som en sten och sov lugnt i dagbädden. Sedan sov hon i vagnen under den halvtimmeslånga hämtningsrundan. Men när vi kom hem var det färdigt.

Jag fick plocka fram mellis till H medan hon gallskrek. Ingen mjukstart, utan direkt på NÄÄÄH!NÄÄÄH!NÄÄÄH! med ordentligt vibrato. Och jag måste ignorera det i fem minuter för att se till att storebror fick mat också. Sedan fick hon amma en stund.

I ett utslag av dåligt samvete tänkte jag plocka mammapoäng genom att baka pepparkakor med H. Jag hade en färdigköpt deg liggande i kylskåpet, som inköpts just för att jag hade en bild av hur mysigt vi skulle kunna ha det, jag och H. Mormor har givit oss en hel påse med blandade pepparkaksmått, och vi skulle hitta på små historier om de olika figurerna och baka flera plåtar fulla.

I verkligheten visade det sig att H var helt värdelös på att baka pepparkakor. Och jag var inte alls en cool lektant som struntade i om det blev några riktiga pepparkakor eller inte. Jag försökte kavla fint och visa honom hur han skulle sätta måtten. Han rev sönder min fina utkavlade degplatta, satte måtten med ovansidan nedåt och helt utan att kontrollera så att måttet verkligen fick plats på degen. Lillasyster skrek i stolen bredvid och jag försökte snabbamma henne någon minut här och där medan jag försökte styra upp pepparkaksbaket, Jag gjorde några pepparkakor som fick hamna på plåten. H tillverkade en bajskorv av degen.  Lillasyster skrek. Jag var stressad och irriterad över att ena ungen bara skrek, och den andra inte ville begripa något så enkelt som pepparkaksbak.

Sedan håller det stora barnet på att kvävas av sin pepparkaksbajskorv, som han börjat äta. Han hostar upp degen, men sitter och gräver deg ur munnen med hela handen och dreglar och spottar på bordet. Lillan gallskriker och pepparkakorna bränns i ugnen medan jag ilsket tvättar pepparkaksdeg från storebror. Inte helt vänligt och pedagogiskt står jag och skäller på honom ”har vi inte sagt att du inte ska stoppa in så mycket i munnen samtidigt?”. Jag räddar pepparkakorna ur ugnen, ger upp alla ambitioner och parkerar mig i soffan med bebisen, som tystnar först när hon fått bröstet i munnen.

Sedan äter vi pepparkakorna. H fördelar dem förvånansvärt generöst mellan oss, och går med på att spara den sista stora grisen till pappa. Sedan bajsar han. Lillasyster skriker medan jag byter hans blöja. Jag går till köket för att hämta något innan jag återvänder till soffan, och blir plötsligt kramad av H som säger ”Ässka dig!”. Första gången. Jag dog.

Sedan återgick jag och bebisen till att amma och sova i soffan, medan H ”kollade padda” bredvid. B var sen hem, och jag var tvungen att börja göra mat. Lillasyster accepterade INTE att bli nedlagd. Och hur mycket jag ändå är emot att inte svara på bebisars signaler så är vi ju tre personer till i familjen som faktiskt måste få äta också. För att hon inte skulle känna sig övergiven satte jag henne i bärsjalen, och däri fick hon sedan skrika tills hon somnade medan jag fixade med maten. Jag vyssjade och gungade och klappade, men det brydde hon sig inte om. Men till slut somnade hon faktiskt.

Tyvärr fungerar det inte att ta en stund och amma henne i sådana lägen, för då ska hon amma en halvtimme innan hon somnar/är nöjd, och kommer ändå att börja skrika igen inom några minuter efter att hon lagts ned. Så ibland måste jag låta henne skrika, även om det gör ont.

Jag testade att laga Laxpanna med vitlök och basilika för första gången, och det kommer helt klart att bli en ny standardvardagsrätt, efter några justeringar. Framför allt tyckte vi att löken borde ha tillagats mer än bara vänts ner mot slutet, den smakade väldigt skarpt gentemot de i övrigt milda smakerna. Nästa gång testar jag nog att byta ut salladslöken mot purjolök, som får fräsa med kort innan vätskan tillsätts, och tomaterna får åka i direkt efter grädden. Och vitlöken pressar jag nog ner efter grädden istället för att hacka och fräsa med laxen. Men gott var det, tyckte vi. Jag och B alltså. H åt lite pressad potatis och tyckte att laxen var ”bläh!”.

Sedan bröt han ihop av trötthet och fick bråkas i säng av B, medan jag ammade lillasyster i soffan. Men hon lät mig faktiskt n ä s t a n äta upp min mat innan hon började vråla. Det var en fin stund av vrålande i kanon där ett tag, men sedan lade sig lugnet över hushållet.

Efter att ha ammat lillasyster en liten stund lade jag henne på min vänstra arm och småpratade med henne. Och plötsligt tog hon klockren ögonkontakt, log, och jollrade till svar när jag pratade. I flera minuter hade vi faktiskt en jättefin kontakt! Det är så skönt när bebisen börjar bli kontaktbar, jag minns att jag var jättefrustrerad med H innan det hände, och googlade på om något gått fel i anknytningen och allt möjligt.

Sedan höll hon mig vaken hela natten och vägrade sova annat än korta stunder i min famn…