Den stora mattheten…

Den stora mattheten…

Jag vet inte om det är graviditeten, en lurande infektion som ännu bara känns av genom lite diffust halsont, eller om det är min kropp som säger ifrån om att det är lite väl mycket nu, men JAG ÄR SÅ MATT.

I flera dagar nu har jag känt mig orimligt trött, och det blir bara värre och värre. Igår kväll damp jag bara ner i soffan brevid H när jag kom hem, lät B sköta hela matlagningen, åt, satt i soffan en stund till med H, och följde med till nedervåningen vid nattning. Medan B duschade gossen lyckades jag med stor möda bädda om sängen efter gårdagsnattens… lilla missöde, och sedan slocknade jag med H vid 20-tiden.

Sov som en stock till 03.20, då jag vaknade för nattens första kisspaus. Låg en timme och vände och vred på mig efteråt utan att kunna somna. Funderade över att det verkade som att H låg och fes bredvid mig, då det kom små dunster av mindre angenäm doft. Till slut slog det mig att det kanske inte var fisar ändå. Han hade levererat en något…blöt…bajsblöja före middagen på kvällen. Så jag fick rulla upp den (ännu sovande) gossen på en handduk och inspektera läget. Och jodå – där var det bajs! Löst sådant, som också läckt ut som lite vätska på pyjamas och en liten fläck i sängen. Saneringsdags igen…! Fick väcka gossen ordenligt och duscha av honom.

En ensam kräkning på måndagsmorgonen, sedan en helt frisk gosse med normal apit och normala blöjleveranser under måndag och tisdag, tills tisdag kväll/natt då det plötsligt kommer diarré. Känns inte som magsjuka, men kunde å andra sidan inte lämna honom till förskolan med gott samvete heller, så det blev en hemmadag till.

På B:s bestämda inrådan med hänysn till mitt mående så stängde jag av mitt alarm efter bajssaneringen, och sov fram till klockan 09. Tänkte gå upp och äta frukost hemma för att sedan gå till jobbet. Men jag orkade inte. Jag åt frukost, och sedan lade jag mig i soffan och orkade inte ta mig upp. Blev yr i huvudet av att bara lyfta på armen, och var så besegrad av matthet att jag verkligen inte orkade annat än att bara ligga där. Först efter att ha tvingat oss ut för att äta lunch på eftermiddagen (vegobuffén på favoritcaféet – mums!) blev jag någorlunda människa igen, och har lyckats ta mig till kontoret för att i vart fall kunna kryssa av ett par saker på listan med måsten. (B får fixa dagens vabbande också.)

Men den här mattheten är inte av denna världen! Det är inte bara att jag känner mig trött och seg, utan den är även rent fysisk på så sätt att hela min kropp känns som bly och jag känner mig fullkomligt svimfärdig. Men jag har ingen aning om vad den kan bero på? Visst att jag har alldeles för mycket på mitt fat just nu, att jag är gravid och att jag eventuellt har någon liten infektion i kroppen, men det känns inte som att något av det borde göra mig SÅ HÄR trött. Enda fördelen är att jag är för trött för att ens bekymra mig över allt jag borde göra.

Har vridit och vänt på det hela och inte kommit på vad problemet kan vara. Enligt min BM har jag ju haft bra blodvärde hela tiden, och mina järndepåer var så bra tidigare i graviditeten att jag borde kunna klara mig utan järntillskott graviditeten ut. Men jag har hittat ett par kartor Hemofer hemma, så jag tänkte peta i mig dem för säkerhets skull. Det kan ju knappast skada, eftersom det är ett ”snällt” järntillskott som inte orsakar biverkningar som de tyngre tillskotten gör, och sedan kan jag be BM kolla blodvärdet igen vid nästa besök den 10/11.

186b80c4-61f0-4f9b-9e98-a9d8647ecce2

Trött preggo, och söt gosse i ny fin pyjamas från Lindex.

Barn i retur

Barn i retur

Igår ringde de mig från förskolan på eftermiddagen och undrade hur det varit med H:s magsjuka förra veckan. Jag berättade som det var, att han kräkts en gång natten till tisdag och en gång natten till onsdag, men annars varit frisk och pigg.

Han hade nämligen lösbajsat ner hela sig två gånger igår, typ vatten och hela majskorn, lite som på måndagen förra veckan. De tyckte också att han hade haft dålig aptit. ”För att vara H” som de säger där, eftersom han i regel äter mest av alla småttingarna. Hemma petar han nästan alltid i maten (men vräker i sig gröt, frukt och pannkakor så fort det bjuds), så vi hade inte märkt någon skillnad.

Vi kom överens om att hålla lite koll, eftersom det tydligen gick någon konstig lågintensiv, men segdragen, magsjuka på avdelningen. När jag kom för att hämta såg jag inte till den fröken som hade ringt, och hon som var där bara vände ryggen till och fortsatte läsa saga för övriga barn efter att hon sagt hej.

(Den fröken är ofta så när jag hämtar, typ erkänner min existens som hastigast men visar tydligt att hon inte önskar prata genom att gå iväg eller vända ryggen till. Vet inte om det är på grund av att hon är trött mot slutet av dagen och inte orkar – vem skulle inte vara det? – eller om hon av någon anledning tycker illa om mig.)

Så jag tog mitt barn och gick, inte ett dugg klokare angående hur han mått eller om han var välkommen till föris nästa dag. Jag antog att han var välkommen eftersom ingen annan information lämnades. Han var pigg och glad resten av dagen, åt som vanligt mycket mellis (banan, ostsmörgås och klementin) men inte just någon middag, och gjorde inget misstänkt i blöjan.

Idag ringde de B vid lunch och bad honom hämta gossen. Han hade återigen bajsat löst, men inte så mycket, och de tyckte även att han hade lite feber. Så den här arbetsveckan går väl åt pipsvängen, den också. Eftersom det är osäkert hur mycket arbete det blir senare passar jag på att stanna kvar länge på kontoret idag och arbetar mig igenom högarna så långt jag hinner.

Rapporterna hemifrån skvallrar om en gosse som kanske är något segare än normalt, men som med glatt humör och god aptit ätit tre pannkakor med äppelmos och därefter presterat en alldeles normal laddning i blöjan. Ska han åka som en jojo fram och tillbaka till förskolan resten av denna underbara vabruarimånad också?

Nu låter det kanske som att jag är helt okänslig och inte bryr mig om min sons mående, utan bara tänker på hur mitt arbete blir lidande. Men det är bara för att H inte verkar vara sjuk eller må dåligt på något sätt, annars hade jag såklart mest bara oroat mig för honom och blankt struntat i arbetshögarna. Så långt en nu kan göra det med räkningar att betala och total brist på stekta sparvar som flyger in i munnen på en…

MEN. Just nu är jag glad, för jag har just nått mitt faktureringsmål för månaden, och kan – förutsatt att kunderna snällt betalar sina fakturor – räkna med att jag kan ta ut lön nästa månad också. Kanske har jag råd att unna mig en bärsele då?

Det är svettigt att vara egenföretagare när en aldrig kan veta om jobben trillar in i lagom takt, och om kunderna behagar betala när det blir dags. Än så länge blir jag inte direkt rik av mitt företagande heller, utan det är pengar in och pengar ut varje månad, och inget som kan läggas på hög. Men kanske den dagen kommer, om företaget fortsätter att utvecklas gynnsamt, och jag så småningom har lagt småbarnsåren bakom mig och kan satsa mer på jobbet.

Blandad kompott av flunsor

Blandad kompott av flunsor

Det blev inget jobb och ingen förskola för någon här idag.

B måste ha åkt på influensa, med lite inslag av maginfluensa, och har legat halvt medvetslös halva dagen. Jag började må lite illa igår kväll, efter vår glamorösa middag bestående av fiskbullar i hummersås, kokt potatis och riven morot.

Det var bara jag som åt, medan mannen var för sjuk för att äta och satt och skakade av frossa, och barnet hade hunnit bli för trött för att äta och mest kladdade och kinkade. Sa jag att vi hade 7,5-årsjubileum igår, och hade tänkt oss typ bubbel och löjromssnittar?

Jag låg sedan hela natten och försökte ignorera signalerna från min mage. Herregud, det var ju idag och imorgon som jag skulle ta igen semesterveckan, och hade bokat in alla möten jag inte kunde ta då! Men på morgonkvisten var det bara att kapitulera, och kräkas. Sedan har jag haft tokont i magen (typ själva magsäcken) och frossa resten av dagen.

H mår bra, och har inte haft andra problem än de två kräkningarna med ett dygn emellan i början av veckan, och lite lösare mage än vanligt. I solidaritetens namn bet vi ihop och höll honom hemma. Men fy tusan för att ha en överenergisk 1,5-åring hemma när en själv inte orkar annat än ligga utslagen på soffan! Ärligt talat tycker jag det är jobbigt att ha honom hemma en hel dag även när jag själv är frisk som en nötkärna. Han är så busig, så vild och så… krävande. Får man känna så om sitt eget barn?

Idag är det förresten hans 1,5-årsdag, min stora lilla kille! Inte mycket till firande av det heller…

Men jag tror att morgondagen blir bättre. Jag mår bättre, B är i alla fall vaken, och H verkar ju vara okej ändå.

Dagens planer. Reviderade.

Dagens planer. Reviderade.

Plan A: Båda föräldrarna tänkte jobba hemifrån, för att hämta barnet tidigt inför BVC-kontrollen. Ses i köket på en förmiddagsfika. Äta lunch tillsammans. Jobba lite på ett gemensamt projekt vi har.

BAM! Barnet hemma i eventuell-men-kanske-ändå-inte-magsjukekarantän.

Ok, vidare till plan B. Båda föräldrarna är hemma med barnet, och försöker bereda lite arbetstid åt varandra mellan varven. Pappan skulle få lite extra arbetstid på grund av att han utan knot tagit hela den föregående dagen. BVC på eftermiddagen, för då har det ändå det gått nästan  två dygn sedan vad-det-nu-var-spyan.

BAM! Barnet gör en liten, liten kräk på exakt samma sätt som natten innan. Hostar i sömnen kring midnatt, blurpar till, somnar om så fort det är klart. Vaknar pigg och glad vid 7.

BAM! Pappan börjar ge ynkliga ljud ifrån sig. Kraxar något närmast ohörbart om ont i halsen.

Plan C. Mamman vårdar friskt barn och sjuk man. Ingen får något arbete gjort, och det är oklart om vi kan gå till BVC.

Om inte annat blir en ju en fena på att hantera snabba omprioriteringar och nya planer när en har småbarn.

 

Kräksjukan in da house?

Kräksjukan in da house?

Nedan följer en detaljerad berättelse ur vardagen som småbarnsförälder. Kräsmagade bör sluta läsa efter nästa stycke.

Igår var det min tur att hämta på föris. H var glad att se mig, med inte vidare sugen på att gå därifrån. Han hade inte tid. Det fanns ju kritor att gnaga på, tennisbollar att låta rulla genom rören på väggen, rum att springa igenom!

Väl hemma fick han en banan och lite knäckebröd till mellis. Plötsligt när han satt där kurrade det plötsligt ljudligt till i hans mage, och kort senare höll han på att lyfta från stolen av jordens ljudligaste prutt. Han skrattade så att han kiknade, medan jag började titta efter närmaste flyktväg till badrummet och skötbordet, för det lät lite som att han gambled and lost, så att säga.

Väl uppe på skötbordet kunde jag konstatera att den ljudliga explosionen var en hagelsvärm av hela majskorn som pepprat blöjan full, och annars bara lite vätska. Jaha, majs till lunchen på föris idag, tänkte jag, och satte på en ny blöja.

Jag började montera vår nya taklampa till sovrummet, medan gossen snällt lekte med bilar på golvet bredvid (eh… nej… han kröp i cirklar runt mig och gjorde utfall mot lampan, tog kartongen och plastpåsarna som lampans delar legat i och kastade dem runt i rummet).

Det kom ett antal ljudliga pruttar från gossebarnet, och en lukt av ruttnande vass och dy började sprida sig i rummet. När gossen reste sig hängde blöjan ner till knäna. En snabb utryckning till badrummet igen, och en hel lerpöl hade infunnit sig i blöjan denna gång.

Sedan förflöt resten av eftermiddagskvällen som vanligt, det vill säga barnet var trött och grinigt och ville mest sitta i en fåtölj och titta på diverse animerade barnsånger på YouTube. Så länge mamman tittade med honom, förstås. De största hitsen just nu, enligt H, är ”Huvud, axlar, knä och tå” och ”Klappa händerna när du är riktigt glad” med en halvtaskigt animerad björn som sjunger med mycket monoton stämma. Ja ja, så länge han är nöjd så….

Vi åt middag när B kom hem, och gossen nattades efter att vi äntligen fått upp taklampan i sovrummet. Sedan var allt fridfullt under kvällen. (Som det – törs jag säga detta högt? – faktiskt varit sedan vi kom hem från Trysil – inte ett uppvak från nattning och fram till 6-7 på morgonen. Igår morse smög jag för första gången upp på morgonen helt utan att ha ammat sedan morgonen innan.) Vi gick och lade oss kring midnatt, fipplade lite på varsin telefon eftersom den lilla varelsen mellan oss i sängen förhindrar varje form av kramar, samtal eller annat efter sängdags.

En stund efter att jag släckt lampan började H gnussa runt i sömnen. Jag låg med ryggen mot honom, och han gosade in sig mot min rygg och fick fatt i en slinga av mitt hår som han låg och gnuggade mellan fingrarna. Plötsligt får han en konstig torrhosta, som övergår i ett mer gurglande ljud. Jag inser: han kräks! I sängen, förmodligen över min rygg och mitt hår. Jag ropar till B: ”Nu kräks han!”. B får panik för att barnet tydligen rullat över på rygg mitt i kräkandet, och jag flyger upp ur sängen, trots att jag är övertygad om att jag har kräks över hela ryggen. Det hade jag inte. Men gossen hade rullat hela ansiktet i det, och både hans och min kudde och lakanet är fulla med stinkspyor, komplett med hela bitar från förskolelunchens svarta oliver. Med mera.

B får ta upp och duscha av barnet, medan jag byter lakan och startar tvättmaskinen. H är knappt vaken och väldigt förvirrad över vad som hänt, och somnar snabbt om (efter krav på ”duhduh” så klart, men det får han ju fortfarande när han verkligen vill). Sedan är natten åter lugn, och ingen vaknar när jag smyger iväg till jobbet vid halv åtta. Jag låg kvar en extra timme för att känna efter så att jag inte hade några konstiga känningar som kunde tyda på magsjuka. Men jag mådde bra, och gör det alltjämt. Lillgrisen mår också bra och är pigg och glad som vanligt, enligt rapporterna hemifrån från i förmiddags.

Så, vinterkräksjuka, eller bara något han ätit? Högst oklart. Mina erfarenheter av vinterkräkan har varit mycket… mer… om en säger så. En lösbajs och en kräk och sedan fridens liljor känns lite väl lindrigt. Jaja, B är hemma med barnet idag, så får vi se vad som händer. Förmodligen håller vi honom hemma imorgon också, bara för att vara på den säkra sidan. Men en kanske inte måste vänta 48 timmar för EN enda spya?

Det var för övrigt allra första gången som H kräktes ”på riktigt” efter att han slutade vara ett kräkbarn där vid 8-9 månader. Obehagligt, men bara att vänja sig vid, I guess…

Magsjuka

Magsjuka

Jag fick avbryta min jobbdag abrupt igår efter ett plötsligt utbrott av magsjuka, med både det ena och det andra. Samtidigt. Om man säger så.

Att åka de sex milen med buss hem från jobbet var en prövning. Att förtränga magsjuka när svetten lackar i pannan och allt man vill göra är att spy innanmätet ur sig kräver fokus motsvarande att hantera födslovärkar.

I natt var det B:s tur. Som tur är så är jag redan nästan återställd, så jag har kunnat ta hand om H medan mannen sover ut.

Så sjuka som vi har varit i början av det här året har vi aldrig varit tidigare. Och då har vår lille knodd inte ens börjat på dagis ännu. Bara att man vistas mer i miljöer där det rör sig mycket barn verkar tydligen räcka. Två förkylningar och en magsjuka och vi är  inte ens två månader in på året ännu. Jag som tidigare snittat på typ en liten förkylning om året.

Än så länge har H (peppar, peppar) klarat sig från magsjukan. Jag hoppas att antikropparna från min mjölk skyddar honom. Han klarade sig från den förkylning som jag fick först i familjen, men åkte på den som angrep B först, så lite tror jag det skyddar om han får i sig av min mjölk efter att jag blivit sjuk men innan han utsatts för smittan från annat håll.

Jag tittar misstänksamt på H vid varje prutt eller småkräkning nu. Håller tummarna för att han slipper magsjuka så här direkt efter den första förkylningen.