19 dagar kvar till BF – julstökar och boar och förlossningsfunderar

19 dagar kvar till BF – julstökar och boar och förlossningsfunderar

Ja.

Jösses.

Plötsligt är vi nere på tiotalet dagar kvar. Jag ska föda barn snart! Det är så spännande. Precis som förra gången så är min enda egentliga oro avseende själva förlossningen att jag inte ska hinna in i tid.

Erfarenheten av mina två tidigare förlossningar är att jag öppnar mig snabbt. Och föder snabbt. Men vattnet går inte av sig självt.

Som förstföderska tog det såklart lite tid ändå. Jag var öppen fem centimeter vid första undersökningen, som nog var tre timmar efter första värken. Sedan var jag i princip fullt öppen efter ytterligare ett par timmar. Jag hade eventuellt någon liten ”kant” kvar, men det var svårbedömt med hänsyn till buktande hinnblåsa. Bebis var fortfarande högt uppe och rörlig. När de tog hål på hinnorna kom han ner och ut på cirka femtio minuter. Däremellan stod allt stilla i tre timmar, med smärtsamma och intensiva värkar som gjorde absolut ingenting.

Med L var jag fullt öppen när jag kom in till förlossningen tre timmar efter värkstart. Men jag hade återigen buktande hinnblåsa och högt liggande bebis. Likväl kom hon ner och ut på 11 minuter efter att de tagit hål på hinnorna. Men tiden däremellan, cirka en och en halv timme, hände ingenting, utöver extrem smärta och tendenser till att börja krysta.

Båda barnen har varit stressade under förlossningen, och fostervattnet har varit mekoniumfärgat båda gångerna. Oklart vad de varit stressade över. Kanske att de varit fixerade/ruckbara före förlossningsstarten, men sedan ”åkt upp” igen?

Båda har även sedan varit ordentligt stressade, med hjärtljud som inte ”följt” värkarna som de ska under utdrivningen, och det har båda gångerna varit ganska spänd stämning och klart fokus på att få ut dem rätt snabbt. Men det är ju rätt förståeligt att de blir stressade av att gå igenom hela nedsjunkandet och alla rotationer och själva utklämmandet i ett enda svep istället för under en process som tar flera timmar.

Båda har ändå fått höga Apgar-poäng när de väl kommit ut, L till och med full pott, medan H fick ”standardavdraget” på en poäng på färgen. Men båda har också varit rejält slöa under sina första två-tre dygn, och inte vaknat till ordentligt efter ett dygn som bebisar ”ska”, och amningen har ju inte riktigt velat fungera ordentligt där i starten heller.

Så. Ja. Jag väntar mig helt klart något liknande med Hoppsan. De andra två har ju varit så lika, utöver att det gick mycket snabbare andra gången, och utan de skador jag fick första gången.

Men tänk om vattnet går av sig självt innan jag kommer in till förlossningen? Om jag har öppnat mig lika snabbt som med L? Det är jag lite orolig för.

Igår gjorde vi om den goda traditionen att åka till Ikea med kontoret när jag är höggravid. För två år sedan var det också på en fredag i månadsskiftet november/december. På måndagen kom L. Men så var jag ju i vecka 39+1 snarare än 37+0. Så även Ikea-besöket var tidigarelagt med två veckor denna gång, precis som sista Örebro-resan.

Vi gjorde Ikea i några timmar, och kom ut med så mycket lullull till kontoret att vi återigen fick skohorna oss in i bilen. Fast jag kunde behålla mina egna skor på denna gång, där jag satt inklämd i det enda kvarvarande baksätet, med tavelramar som hotade att ta av större delen av mitt huvud om vi skulle krocka. Men vi kom hem till slut i alla fall, och hos oss sov både pappan och barnen så sött. Jag fick kolla några avsnitt av Grey’s anatomy och äta nudlar i soffan. Dagens tredje (!) mål lagad mat. Börjar kroppen ladda nu tro? Lunch vid halv tolv, plötslig hunger och Ikea-käk vid 15, och sedan nudlar vid 20?!?!

Jag fick såklart både ont i ligament och nervsmärta efter flera timmar stående, gående och kundvagnsrullande på Ikea, men känner mig rätt återställd idag. Hade första tendensen till vadkramp när jag vaknade och sträckte på mig imorse, men hann avbryta den innan den riktigt kom igång genom att vinkla foten uppåt istället.Båda barnen vaknade före 06, och vid kvart i sju på morgonen stod jag och vispade pannkakssmet som en annan supermamma. Men det var skralt med frukost hemma, och att gå och äta kaféfrukost i den här stan går icke före kl 09 på helgerna. Så pannkakor blev det.

Jag försöker röja lite inför advent och bebis och allt, och hinner förhoppningsvis fixa någon sorts adventsmys under morgondagen. Boandeinstinktens sammanfallande med advent har gjort mig ovanligt sugen på alla former av julmys och julmat och julgodis i år. Jag har tjyvstartat med både pepparkakor och lussebullar och vörtbröd, istället för att som vanligt invänta advent. Jag längtar ihjäl mig efter skinkmacka på vört med senap också, som jag annars inte smakar före dan före dan… Bring it on, säger jag bara i år!