BVC-kontroll och 2-månadersvaccin

I förmiddags var det dags för BVC-kontroll och vaccinering av lilla V. Både påfyllnaden av rotavaccinet och den första omgången av de ”vanliga” vaccinerna. Stelkramp, difteri, kikhosta, hib, polio och pneumokocker.

Hon följde sina kurvor helt perfekt, med en vikt på 4475 gram, en längd på 56 cm och ett huvudmått på 39 cm. Hon fick beröm för att hon är så stark när hon hålls stående, och för att hon pratade så mycket och gav fina svarsleenden. Naveln såg fortfarande fin ut.

Hon slurpade i sig rotavaccinet utan knot, men sedan var det dags för de hemska sticken, ett i vardera låret. Oj, vad hon skrek. Min lilla fina! Men det gick snart över, och hon somnade i babyskyddet efter några minuters tuttande.

Vi brydde oss inte om att höra om eventuell mjölkallergi, för hon har blivit som en helt ny bebis igen de senaste dagarna. Utslagen är nästan borta, hon sover bättre igen och börjar kunna sitta nöjd och se sig omkring allt längre stunder. Verkar ha varit ett utvecklingssprång, helt enkelt. Något har hänt med hennes mage också, för nu har hon börjat bajsa minst en gång om dagen, medan det tidigare kunde gå närmare två dygn utan leverans i blöjan.

Jag fick fylla i det där formuläret som ska uppskatta mammans mående så att hon inte har drabbats av förlossningadepression. Ingen risk för det – jag mår psykiskt mycket bättre än på flera år. Jag har energi och tar itu med saker och börjar långsamt återvinna någon sorts kontroll över mitt liv.

När jag skojade om att det nog var B som borde fylla i formuläret, för att jag nog får bättre poäng än honom, visade det sig att de faktiskt infört någon sorts pappasamtal, som ska bli av nästa gång, om en månad. Det är nog bra.

Bebis har inte reagerat märkbart på vaccinen (ännu i alla fall), utöver lite skrik när hon vaknade upp, som vi tolkade som ont efter sticken i benen.

m

6 veckor gammal – tillväxt och navelgranulom

Idag var vi på BVC med lilla V.

Hon fick rotavaccinet, som hon tyckte smakade mumma, och vägdes och mättes. Och nu så.

Nu väger hon 3785 gram, och är 53 cm lång. Hon har passerat L:s födelsevikt med 25 gram, och är lika lång som H var när han föddes (1 cm längre än vad L var). Nu är hon inte längre den allra minsta bebis vi haft, även om det känns som att hon redan är jättestor. Igår blev hon sex veckor gammal.

Och nu kan jag nog slappna av helt angående hennes ätande. Hon styr det där bra själv, och vi förstår uppenbarligen hennes signaler. 185 gram upp på en vecka minus en dag. Och då har hon nästan helt slutat att vilja ha flaska efter att jag kommit hem på eftermiddagen – hon verkar nöjd på bara amning.

Och min kropp måste ha ändrat sitt schema efter mitt arbetsschema. För det jag kan pumpa när jag är på jobbet har minskat avsevärt. Till 40-80 ml per gång, från 60-120 ml bara förra veckan. Men hemma är lillan mer nöjd med brösten om kvällarna än vad hon var tidigare.

Läkaren på kontrollen förra veckan sade ju att V har ett litet granulom i sin navel. Det är det som gör att det fortfarande sitter lite torkad vätska runt naveln ibland, trots att den ser helt läkt ut på utsidan. Det är en liten rosa fuktig plupp inuti naveln. Men läkaren tyckte vi kunde låta det vara tills idag, då vi hade tid hos sköterskan.

Vi bad således sköterskan titta på det idag, och när hon klämde lite mer tyckte hon att det ändå var ett ganska stort granulom. Som är någon sorts rester av blodkärlen i navelsträngen, med slemhinna. Typ. Hon skulle behandla med lapis.

Eftersom jag självklart googlat navelgranulom så blev jag lite orolig, då det stått en del om att det ska vara frätande. B frågade om det, men hon sa att det inte var frätande, utan etsande, och att det bara skulle göra någonting på den fuktiga slemhinnan i granulomet. Huden runt omkring skulle inte påverkas. Men det är inte riktigt så det låter på nätet. Alltså på vårdrelaterade sidor, inte troll och foliehattar på Familjeliv.

Nåväl, det ser bra ut än så länge, utöver att L blivit smutsig runt naveln, grå/svart. Vilket sköterskan sa skulle ske. Håller tummarna för att inget händer nu när jag ska vara själv hemma med töserna ända tills på söndag.

Än så länge har det också gått bra. Jag och L lagade nachos tillsammans (jag stekte köttfärs, värmde nachos, gjorde gucka och refried beans, och L plockade cocktailtomater fram och tillbaka mellan pappans kaffemunstycke och en mugg) och efter visst trilskande somnade hon i min säng, med bebis i L:s gamla bedside crib från Chicco.

Efter att ha gått upp med bebis, som inte somnat, har jag tittat lite på nya säsongen av Masterchef Australia, och plockat disk. Nu ska jag se om det går att lägga ner bebis i bedside crib igen, så att jag kan lägga mig mellan henne och L.

V:s första månad

Idag blev hon en månad gammal, vårt nytillskott. Helt otroligt vad dessa veckor har gått snabbt!

Hon föddes den 19/12, och vägde då 3 255 gram och var 49 cm lång med ett huvudomfång på 34 cm. Sedan hade hon, precis som sina syskon, en något för stor viktdipp de första dagarna, och vägde som minst 2 885 gram innan det vände uppåt igen. Precis som sina syskon fick hon tillmatas med ersättning på grund av viktnedgången, och vid en månads ålder äter hon en blandad kost på bröstmjölk och ersättning.

Vi låter henne bestämma det här med maten. Hon ammas i första hand (när mamma är hemma), och sedan får hon tillskott på flaska av ersättning (eller utpumpad bröstmjölk när det finns) i de fall hon antingen inte verkar nöjd efter amning, eller att hon ammar flera gånger tätt utan att riktigt komma till ro emellan. Som när hon ammar, somnar och sedan vaknar igen efter tio minuter och skriker, och detta upprepas flera gånger. Då kollar vi om hon är mer hungrig genom att erbjuda flaska. När mamma är på jobbet får hon i första hand utpumpad bröstmjölk, annars ersättning, tills hon är nöjd och inte vill ha mer.

Mjölkproduktionen verkar fungera bra, men det finns inte tid till att hålla på och intensivpumpa och gud-vet-vad för att försöka komma ikapp, med en bebis som även får ersättning, med de längre sovstunder och färre amningstillfällen som detta innebär. Vi tänker heller inte riskera en viktnedgång till för att försöka intensivamma igång det hela. Med tre barn och ett hem i totalt kaos väljer vi den pragmatiska vägen denna gång. Mätt och nöjd bebis är lättare att hantera, och det är faktiskt rätt skönt att se till att hon blir nöjd och sover lugnt en stund istället för att amma en gång i kvarten när hon fått för lite mjölk vid amning.

Sedan en vecka jobbar jag måndag till torsdag, och försöker vara på kontoret den tid som storbarnen är på förskolan, 08-15.30. Ibland ses vi på lunch för amning. Jag pumpar på jobbet, och kanske någon gång om dagen när vi är hemma och bebis tagit en lite längre sovstund, för att i alla fall lite grann mildra effekten av att hon sover länge efter ersättning (och lindra obehaget av mjölkstinna bröst). Det blir allt mellan 50 och närmare 120 ml per pumptillfälle beroende på tid sedan föregående amning/pumpning och allmän dagsform.

För det mesta växlar hon bra mellan bröst och flaska (vi använder Medelas Calma-flaskor), även om hon ibland kan börja krångla med att ta tag om bröstet ordentligt, eller plötsligt börja ta ett alldeles för litet tag så att det gör ont och bröstvårtorna blir platta. Oftast efter att jag jobbat en ”hel” dag, men det brukar ge med sig efter lite övertalning och positionsbyten och att jag varit extra noga med mage-mot-mage och rikta bröstvårtan mot hennes näsa så att hon gapar ordentligt innan hon hugger.

Vikt och längd vid månadens slut har vi ingen aning om, eftersom vi var på BVC sist vid tre veckors ålder, och hon nu är 4,5 veckor. Då hade hon passerat födelsevikten, och låg på 3305 gram, och hade blivit 51 cm lång med ett huvudmått på 36,8 cm. Men det blir en läkarkontroll i slutet av veckan som kommer, så då får vi se.

Kläderna i storlek 50 känns inte längre jätterymliga, så nog växer hon. Blöjstorleken är fortfarande 1.

Navelstumpen föll av efter en vecka, och naveln under verkar läka bra, även om den inte är lika ”snygg” som syskonens. Jag vet att jag tyckte redan från början att knuten som barnmorskestudenten gjorde såg lite klumpig ut, och hon har nu som en knöl i navelns underkant. Den ser helt läkt ut utanpå, men häromdagen fanns liite torkat var runt naveln, som måste ha kommit från ”insidan”, eftersom utsidan är läkt. Jag ska be läkaren titta på det för säkerhets skull.

Hon har ömsat skinn men är vid månadens slut slät och fin i huden. Hon hade blodblandade flytningar (heeelt normalt) mellan ca 1-2 veckors ålder, men de är helt borta nu.

Höfterna fick helt godkänt efter ultraljudskontroll hos ortopeden (p.g.a. att storasyster hade höftledsluxation, och det finns en ärftlighetsfaktor).

Hon kräks ibland, ofta när det gått lång tid sedan hon bajsat, och lite småkräkningar när hon kanske blivit lite väl toppfylld med flaska eller legat och tröstsnuttat mycket vid bröstet när hon egentligen varit mätt.

Annars händer det väl inte jättemycket ännu. Hon äter och sover för det mesta. Producerar en till två bajsblöjor och massor av kissblöjor dagligen. Under den första månadens gång har hon gått från att sova nästan hela tiden till att få allt längre vakenperioder då hon ser sig omkring.

Jag tycker mig ha sett antydan till ett leende några gånger, första gången i väntrummet på BVC-besöket vid tre veckor och en dag. När hon halvsover ler och ”skrattar” hon såklart hur mycket som helst på bebisars vis, men klockrena svarsleenden väntar vi fortfarande på.

Hon viftar efter saker, och får ibland tag i dem. I alla fall greppvänliga saker, som mammas hår och halsband. Det märks att hon är mest intresserad av kontrastrika mönster, som skötbordsdynan i vitt med svarta och grå prickar, eller den svart-vitprickiga speldosan.

Än så länge är det en rätt lugn och lättsam bebis vi har. Utom när hon vaknar och är hungrig. Då vrålar hon som en mistlur och tycker att hon borde ha fått äta för en kvart sedan. Hon har blivit klart mer närhetstörstande under slutet av månaden, och vill inte alltid sova själv. Men på det stora hela så är hon nöjd med att sova i såväl babynest som dagbädd som barnvagn. I början sov hon bäst dagtid sittandes i nyföddinsatsen till Tripp Trapp-stolen, mitt i vardagslarmet, men har nu börjat föredra att ligga lite lugnare. Men inte i ett helt annat rum än där vi är.

Jag är så glad att hon sover som en stock i liggdel på vagnen. Såväl Babyzen Yoyo 0+, Bugaboo Donkey och den nya Emmaljunga Edge har varit rena sömnpillren. L bara vrålade sig igenom nästan varje promenad som spädbarn.

För mammans del finns inte mycket att säga, så något särskilt inlägg om mammakroppen en månad efter förlossningen känns inte motiverat. Jag fick inte en skråma i underlivet vid förlossningen, och har knappt haft några men alls efter de första dagarnas eftervärkar. Avslaget är inte hundra procent borta ännu, men har sedan ett par veckor varit fullt hanterbart med bara vanliga trosskydd. Och det var typ det?!

BVC-besök, 3 veckor och 1 dag (och lite klädinköp)

Imorse var vi på BVC för andra gången med V. Hon hade vuxit bra, och hade passerat födelsevikten (som var lite målsättningen för dagen) med precis ett halvt hekto.

3 305 gram bebis. Och visst känns det att hon blivit större och stadigare den senaste veckan. På längden hade hon vuxit två centimeter sedan födseln, och mätte ståtliga 51 centimeter. Fortfarande vid tre veckor en centimeter kortare, och 450 gram lättare, än vad L var vid födseln. (!) Huvudmåttet var 36,8 centimeter.

Så jag passade på nu att unna henne… oss… mig… ett litet lass kläder till i storlek 50. Hon verkligen badar i storlek 56 fortfarande, och det blir ju ändå en del bajsläckage och kräks, som gör att de få plagg vi har i storlek 50 eller små plagg i 56 inte riktigt räcker till. B hade ärenden till Täby C, så jag följde med.

Gick in på Polarn & Pyret för att kolla på lite strumpor och boxershorts till H, hittade hylla efter hylla med halva-priset-rea. Jag har ju bojkottat den affären länge nu, på grund av övergång till sunkigt genustänk och hopplöst könsstereotypa kläder, men idag blev det ändå en påse reafynd. Och lite förlåtna blev de ändå när ett set i rosa toner hade en flickriddare på magen.

En röd plyschtröja med broderad drake, och ett set med en riddarflicka till L.

Ett set med en björnkung, två 2-pack strumpor och tre par boxershorts (det fann inga kvar i H:s storlek på rea, men det var i alla fall ”3 för 2”.
Och så de små, små kläderna i storlek 50 😍 En outfit med blå vintermönster på body och byxor, en rosa body med en liten fågel på magen och blå plyschbyxor, en liten fotpyjamas i beige med rådjur på magen och kaniner på fötterna. Och ett gäng små strumpor, ett par i minsta storleken 10/12, och tre i 13/15.

Eftersom barn i 4-årsåldern aldrig verkar ha tillräckligt med byxor (i alla fall inte en viss fyraåring vi känner), och storlek 110/116 var rätt slut på P.o.P. utöver supergrabbigt eller ej på rea, så tog jag en vända till Lindex också, och haffade några ”3 för 2”-byxor och boxers. Där hade de jättemycket fina och färgglada kläder nu, men såklart inte på rea.

3 för 2 på både byxor och boxershorts. Äntligen lite färg!

64 dagar kvar till BF – eller inte?

Idag är det 64 dagar kvar till BF.

Enligt RUL, alltså. Enligt mig är det 61 dagar kvar, eller prick två månader.

Enligt SM (sista mens) är det bara 58 dagar kvar.

Och det anses fullt normalt om Hoppsan dyker upp +/- 14 dagar från det officiella BF, och hen är inte prematur om hen dyker upp tre veckor tidigt.

Jag gissar dock på en liten pojke som kommer att födas på morgonen den 17 december, och att han kommer att väga 3 910 gram och vara 54 cm lång.

Om jag har det minsta rätt kommer jag glatt och triumferande att hänvisa tillbaka till detta inlägg. I annat fall kommer jag att låta det samla damm i bloggarkivets mest obskyra hörn, och hoppas att ingen minns.

Idag jobbar jag, men hämtar barn på eftermiddagen, och det händer troligen ingenting speciellt överhuvudtaget utöver det vanliga. Det är rätt skönt ändå.

Höststart och BVC-kontroller

Kände ni det också i luften idag? Den där känslan av frisk morgonluft och nystart?

Hösttermin. Sug efter stickade tröjor, halsdukar och nya pennfodral och anteckningsböcker. Behov av att planera tiden fram till jul och göra prydliga kalenderanteckningar om allt. Tänk att den känslan sitter i fast jag inte gått i skolan på 12 år nu?

För barnen är det förstås lite av en aktuell känsla – dags att kolla alla höstkläder och extrakläder och allt annat som ska finnas på förskolehyllorna. Vilket jag inte gjort ännu… Förmodligen behövs det beställas en massa saker, för framför allt H har ju verkligen dragit ut på längden. Han har verkligen blivit en stor kille nu. Långbent, med knotiga knän och blåmärken överallt.

L har också tagit ett stort språng på längden, och blivit mer som ett barn än en tultande toddler. Benen har blivit längre och rakare. Men klädmässigt har vi i alla fall mycket att ta fram ur gömmorna där. Nu går kläderna snart direkt från H till henne – det känns inte som att det var länge sedan vi vek undan 92:orna, och än mindre 92/98.

I eftermiddags var det dags för den kombinerade 18-månaders- och 4-årskontrollen på BVC. Som ju för L:s del blev vid 20 månader plus en vecka.

H klarade syn- och hörseltest galant, så ny vet vi att hans ”Varrå?” efter allt vi säger inte beror på en hörselnedsättning i alla fall. Han räknade till tio, namngav de fyra vanliga färgerna, och fick berätta lite om vad han tyckte om att leka med o.s.v.

Han aceade inte direkt ritartestet, men fick till någon sorts huvudfoting efter steg-för-steg-instruktioner: ”Kan du rita ett huvud? Ögon? Mun? Ben? Armar?” samt ritade av ett kors. Hans alster direkt på uppmaningen ”rita en gubbe” blev mer som en rymdraket. Nej, att rita är inget han någonsin visat något direkt intresse för, men BVC-sköterskan verkade nöjd efter några kontrollfrågor om hans finmotorik p.g.a. hans pennfattning. Eftersom han inte är intresserad av något pyssel tyckte hon dock att det nog kunde vara en bra idé att ge honom tillgång till smålego nu, så han fick möjlighet att använda just finmotoriken, samt att hon tyckte att det verkade som att han behövde lite utmaningar. Jag hade ju tänkt vänta ett år till med det, men vi får väl se till att han leker med det borta från småsyskon och att det förvaras i det låsbara skåpet som numera finns i lekrummet.

Sköterskan noterade att barnen lekte jättefint ihop (ja, det händer faktiskt ibland!) och förhörde sig om H:s balans. Båda ungarna är ju väldigt fysiska och har bra kroppskontroll, så det försäkrade vi inte var något problem.

L fick också rita lite, och gå och lämna saker till oss, samt peka ut kroppsdelar. Sköterskan frågade om hon pratade, och kunde 10 ord, och det kan hon ju definitivt. Förmodligen närmare 50 om en börjar tänka efter. Det är ju många ord i varje kategori. Mössa, Keps, Hatt, Tröja, Skor, Byxa. Apa, Häst, Katt, Vovve, Gris. Äpple, banan (manan, säger hon förvisso, men…), Pasta, Macka, Smör (Mööh), Ost (Tohss) Törstig (dörst!), Dricka, Ris. Park, Leka, Bygga, Rita. Gå, Springa, Hoppa. Kom, Bort, Titta, Nej, Ja, Min. Öga, Mun, Näsa, Nos, Mage, Navel. Blöja, Bajs, Kiss, Dusch, Tofs, Smörja, Bada. Mamma, Pappa. Boll, Ballong (Bong), Bil, Bygga. Gosa, Mysa, Puss, Bära! (Bäjj!). Och säkert en del till som jag inte kommer på just nu. Men hon är ju också drygt 20 månader nu och inte 18.

Och måtten då? Vår ståtlige alldeles snart 4-åring vägde in på 19,4 kilo och var 105,5 cm lång. Inte konstigt att alla byxor blivit korta! 3 kilo och 10 centimeter på ett år, och han följde sina kurvor kanonfint.

Lillskruttan vägde in på beskedligare 11,9 kg och var 85 cm lång. Vilket ju stämmer väl med känslan att storlek 86 är perfekt nu, men 92 för stort. Hon är lättare men längre (!) än storebror vid hans 18-månaderskontroll (H vägde 12,6 kg vid 18 månader, och var 83,5 cm lång). Men han var på kontroll vid precis 18 månader också, plus att hon nog tappat lite i vikt under en veckas sjukdom och svårt att äta. Så på det stora hela är de nog rätt jämförbara i storlek. L:s huvudmått var 48,5 vilket är en centimeter mindre än brorsans vid samma ålder.

Summa summarum så verkar de vara precis som de ska, våra ungar. Ganska lika, men med olika preferenser och färdigheter.

Mammavak

Hej! Jag sitter här i halvdunklet i sovrummet. På en säng utan lakan, och vakar över min minsting, som sover i sin spjälsäng bredvid.

Där ligger hon. Hon flämtar i sömnen, och termometern visade nyss 39,6 grader. En dryg timme tidigare var den 38,1, efter att hon kaskadkräkts upp sin nyss urdruckna nattflaska över hela mitt täcke.

Hon var på 12-månaderskontroll på BVC idag, och fick sina vacciner. En redig spruta i vardera låret. Så det är ju inget konstigt att hon mår lite dåligt just idag, och säkert inget farligt alls. Men det är svårt att gå härifrån ändå. Ska försöka ta mig upp för en kopp kvällskaffe när hon nu ändå sover.

Kontrollen gick fint i övrigt – hon följde medelviktkurvan precis fortfarande, och vägde in på 10,24 kilo. På längden hade hon hoppat upp på en kurva över medel, med resliga 76,8 centimeter. Huvudmåttet tror jag också låg på mittkurvan, med 47,2 cm. Det konstaterades att hon går, har bra kontroll och motorik (tydligen var hon tidig med att kunna backa ner från saker när hon klättrar) och pratar lite, äter själv o.s.v.

Jag var ensam där, och hade även H med mig. Han fick nämligen ett megautbrott vid läggdags igår, när han inte fick en mandarin, och somnade sent och sov oroligt med sparkar och gråt natten igenom. Så han fick hänga med mig och lillasyster idag, och ta det lite lugnt. Kanske var det för mycket spänning med luciafirande?

Men jag är ju en rätt rutinerad tvåbarnsmorsa nuförtiden, och rullade ungarna genom stan i Donkeyn efteråt, och klarade av både postpakethämtning och utelunch med ligistduon i släptåg.

Fick nog lika delar beundrande (andra småbarnsmammor som kände igen ett bra mammatrick när de såg ett) som chockade (folk som inte har barn/har väldigt lugna barn) blickar när jag plockade fram spännbandet från Biltema och surrade fast lillbarnet i lunchrestaurangens Antilop-stol. (VARFÖR har restauranger aldrig selen kvar i stolarna?) L ställer sig ju upp i barnstolar på ungefär tre sekunder, så nu måste vi alltid ha ett spännband med i skötväskan.

Imorgon är det dags att åka in till DS och kvinnokliniken för återbesök efter cellförändringsoperationen för snart fem år sedan. Alltid lite nervöst.

L:s andra månad

Vi är mer än halvvägs till slutet av L:s tredje månad (stryk det – slutet av fjärde månaden — Ha ha ha, nej stryk det också, en bra bit in i den TIONDE månaden —) så detta inlägg har låtit vänta på sig (word).

Det beror dels på det som kommer att beskrivas nedan om L:s andra månad (och tredje och fjärde, — och sen allmänt tvåbarnskaos den femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde — månaden), och dels på att iPhone 6s är en förbannat oskön telefon att sitta och skriva på. Mina maratonpass i soffan har därför inte alls varit till gagn för mitt bloggande, utan tvärtom, eftersom det är så obehagligt, nästan smärtsamt, mot det stödjande lillfingret att skriva på telefonen med enhandsfattning. När en sedan måste ta till workarounds som att få in bilder genom instagram eller göra collage i Layout för att inte bilderna ska hamna på fel ledd känns det mest tröttsamt att försöka få ihop vettiga inlägg.

Nästan alla mer text- och bildkrävande inlägg jag velat göra skrinläggs gång på gång, och det blir mest automatiserade inlägg via instagram och kortare blogginlägg som blir av. Trist, för det är så mycket mer jag skulle vilja skriva om.

Jag har nog börjat bli liite bättre på att blogga igen, även om det är stötvis, med tre-fyra inlägg ena dagen och inte ett endast nästa dag. Kanske är det så här det kommer att vara nu. Eller så rycker jag upp mig ännu mer framöver, vem vet? —

Men här kommer i alla fall L:s andra månadssammanfattning!

— Det var så ”långt” jag kom sist, så jag har fått sitta och kika tillbaka i bloggen, kalendern och iphonens bildarkiv för att se vad det egentligen var som hände. —

L blev en månad gammal i början av januari. Vi hedrade dagen med en promenad i den då alldeles sprojlans nya Donkeyn. Such winter! Ja, huvudpersonen i denna berättelse syns inte på bilden, men hon ligger därinne i liggdelen och gottar sig. Eller gallskriker, vilket var den vanligaste reaktionen på vagnåkande på den tiden.

Jag minns inte så mycket alls av denna månad, av det vardagliga iallafall, men det var mest amning, amning, amning och bebis som bara var nöjd i famnen. Jag tror jag var rätt glad och förhoppningsfull fortfarande, över amningen och bebistiden. Men det skulle ju bli sämre sedan.

Hon utvecklade inga större färdigheter under sin andra månad, utöver tydligare leenden. Men de lyckades jag inte fånga på bild. Inte bättre än så här i alla fall. Men jag vill minnas att hon log tidigare och tydligare än storebror.

På babygymmet såg hon mest ut så här, även om jag vill minnas det som att hon var relativt nackstark efter en månads ålder.

Bilden överst är från början av hennes andra månad, och den nedre från slutet av den, och här går det ju tydligt att se hur mycket hon växte och utvecklades under dessa veckor. Från det där lilla nyfödingspaketet helt utan styrsel, till en rätt vaken liten tjej som ligger och slår efter leksakerna.

Vi höll mest på att lära känna henne, och anpassa oss till det nya livet som tvåbarnsföräldrar.

Jag har oproportionerligt många bilder på henne sovande, men det var nog för att det alltid var då jag passade på att plocka fram kameran, och då jag var som mest nöjd.

Hon fick sitt första baljbad inför den första läkarundersökningen på BVC, och det var hon ganska nöjd med. Hade vi vetat att det inte skulle bli just några mera baljbad sedan hade vi nog gjort det oftare. Läkarundersökningen på BVC gick fint, hon vägde 3 928 gram och var 55,7 centimeter lång. Läkaren kände ingenting av någon glidning i höfterna.

  

Hon satt med oss vid bordet när vi åt, och var ibland nöjd en liten stund i babyinsatsen till Tripp Trapp-stolen.

Ibland var hon även nöjd i sin Babybjörn babysitter. Framför allt så fick jag faktiskt nästan alltid duscha utan att hon skrek, när hon satt i den.

Men på bilden ovan ser vi ju också det oväntade som hände i mitten av hennes andra månad. Det visade sig vid återbesöket på Barnortopeden på Astrid Lindgrens sjukhus att hennes höfter inte alls var så bra som läkaren vid det första besöket trodde. Bilden nedan togs hennes sista kväll i ”frihet”, då både hon och vi var glatt ovetande om vad som komma skulle. Det var också sista gången hon använde sin allra minsta pyjamas i storlek 50.

Vi åkte till barnortopeden för vad vi trodde var en sista koll ”för säkerhets skull”, och åkte hem med en bebis i skena.

Och vilken sorg det var, de där första dagarna. Även med vetskap om att höftledsluxation är ett av de ”mildaste” felen som kan upptäckas på ett spädbarn, med väldigt god prognos så länge det upptäcks och behandlas i tid, så var det en känsla av att liksom bli snuvad på den där mysiga bebistiden. Vi var tvungna att anpassa oss, och lära oss att amma, byta blöja och klä på en bebis i Von Rosen-skena. Vänja oss vid att inte riktigt kunna vara nära – det gick ju inte att smeka eller hålla henne över ryggen utan att skenan var mellan oss. Hon fick skavsår på skinkan efter någon vecka.

Men det hände mycket bra också. Hon blev alltmer vaken och medveten om världen omkring sig, och upptäckte katten och storebror.

Och storebror började upptäcka henne också. Bilden ovan är första gången han kom för att sätta sig bredvid bebisen. Innan hade hon inte riktigt varit på hans radar.

I slutet av månaden blev vi testfamilj för en Babyzen Yoyo 0+, och det var en stor milsten för den pryltokiga mamman, för detta var den tveklöst bästa bebisgrejen vi någonsin skaffat (för vi skaffade så klart en egen när testperioden var slut).

Vid BVC-besöket vid 6 veckor hade hon nyss fått skenan, och blev sedan inte mätt på längden på länge. Vikten var 4 140 gram, och huvudmåttet 39,3 centimeter. Hon växte ur det mesta i storlek 50/56, och började använda storlek 62. (H vägde under sin andra månad mellan 3 870 och ca 4 500 gram, och var mellan 55,5 och 59 cm lång, med ett huvudomfång mellan 38,4 och 40 cm, enligt hans ”gula kort” som vi just återfunnit för första gången efter flytten)

Vad mer den andra månaden? Hon fick sin första förkylning, en mild variant med mest lite snorig näsa, hosta och lite feber. Hon var gasig i magen nästan hela tiden, verkade ha ont ibland och bajsade bara var tredje dag.

Vi var på återbesök hos ortopeden efter någon vecka med skenan, för att kolla med ultraljud att skenan satt rätt. Det gjorde den, så det var bara att fortsätta behandlingen.

Jag jobbade en första halvdag, och var rätt nöjd med att få komma ”ut” lite, med hänsyn till att jag annars i princip bodde i soffan den här perioden.

Och, förstås, hon fick ett namn! Vi hade haft ett som vi smakat på några gånger, men snabbt uteslutit på grund av att det var för vanligt. Men det gick fint ihop med H:s (samma slutbokstav och lika många stavelser), fanns i släkten på B:s sida och var ett namn vi verkligen gillade. Så hon blev en liten L. Bara dagar efteråt släpptes ny namnstatistik som visade att namnet trendat ÄNNU MER, och nu befann sig WAAAY UP på topplistan. Nästan i toppen, faktiskt. Men det får vi leva med.

Månaden avslutades med oro. Över att hon sov så lite. Skrek så mycket. Fick utslag och ännu mer gaser, kräktes så ofta och bajsade så sällan. Tankarna på att allt kanske inte var som det skulle väcktes. Jag var helt utmattad mot slutet av månaden, och när jag läser mina blogginlägg från den här tiden känner jag bara att… nej, fy vad hemskt det var!

Jag påbörjade ett försök med helamning och mjölkfri kost, eftersom de två sakerna som jag googlat mig fram till som stämde med hennes symtom var mjölkproteinöverkänslighet och/eller reflux (som också förvärras av mjölk). Det förstnämnda, helamningen, skulle det ju visa sig inte fungera något vidare, men den mjölkfria kosten i kombination med mjölkproteinfri ersättning skulle ju faktiskt ganska snart vända om skutan. Men det hör ju till nästa månad…

Åttamånaderskontroll och treårskontroll på BVC

Det blir stötvisa uppdateringar här just nu. Sömnen stökar fortfarande för lillan, och jag får inte många sammanhängande timmar själv med anledning av detta. Kämpar mig igenom dagarna i en dimma, och förvandlas till en blöt fläck på golvet (eller nåja, i soffan oftast) när barnen väl somnat om kvällen.

Gårdagen (i förrgår vid det här laget) förtjänar dock en uppdatering, eftersom det var stora milstolpar i småttingarnas liv: storebrors 3-årskontroll och lillasysters 8-månaderskontroll på BVC. Haha, så episkt var det kanske inte, men det var ju ett tag sedan vi fick en officiell kontroll av telningarnas utveckling…Tacksamt nog fick vi ett sammanbakat besök, och infann oss hela familjen igår (i förrgår) eftermiddag. Båda barnen fick ett stort fett ”OK” i rumpan!


H vägde in på 16,55 kilo och 96 centimeter, strax över medel på båda kurvorna. Något mer över medel på vikten än längden, men inte på något sätt så att han vägde för mycket för sin längd. Han fick namnge föremål på bilder (typ boll, penna, mugg, bil, mössa, äpple), och svara på några frågor om bilderna (”Vad kan man äta?” ”Äpplet”, ”Vad gör man med bollen”,”Sparkar på den!”,”Vad har man i muggen?”, ”… …”, ”Vad brukar pappa dricka?” ”Jiiiin! (Vin)”. Generad pappa, men BVC-sköterskan har nog hört värre saker ur barnamun :-D.

Sedan kollades förmågan att ta instruktioner: ”Ge äpplet och pennan till mamma!”, förmågan att rita bollar (det blev mer spiraler, men det var nog viktigast att han försökte göra något runt) och att han hoppade på hela foten. Vi pratade om potträning (går sådär med det när han aldrig vill gå på pottan), motorik och mat, och sköterskan tyckte att han var väldigt duktig på att leka och prata.


L vägde in på 8 820 gram och var 70 centimeter lång, och låg precis på medelkurvan, som hon följt perfekt de senaste månaderna. Huvudmåttet kommer jag inte ihåg, men det var en liten bit över medel (blir nog en smart tjej av den där lilla). Det gjordes inga direkta andra kontroller av henne, men det var rätt uppenbart att hon låg bra till motoriskt eftersom hon ålade blixtsnabbt genom rummet, ställde sig mot fönsterbänken och bankade på den, satt och lekte med leksaker och var sitt vanliga aktiva jag. Sköterskan nöjde sig med att konstatera att hon var tidig, och sedan pratade vi lite mat, tänder, prat, om hon verkar se och höra bra samt det obligatoriska barnsäkerhetspratet.

Vi har ju inte direkt barnsäkrat hemma denna gång, utan vi tar det lite som det kommer. Det känns som att vi nu med andra barnet har mer koll på vad en bebis kan tänkas hitta på, hur långt den hinner på en viss tid och hur stor radie som behöver röjas kontra hur tät koll en har under lekstunderna. Så småningom ska vi sätta upp en grind i köksöppningen för att hindra åtkomst till trappan, och jag har spanat in några vassa hörn som kan behöva sättas skydd på så fort hon börjar gå lite mer längs möblerna. 

Idag ”firar” jag och B nio år tillsammans. Men eftersom vi har en treårsdag imorgon att förbereda inför blir det nog inte mycket firat… Det kändes superspeciellt att vårt första barn var beräknat på vår sexårsdag när det begav sig, men nu känns det lite småtrist att ”vår” dag alltid kommer att överskuggas av födelsedagen, som kom att bli dagen efter.

Mormor kom igår för att delta i firandet av H, imorgon blir det tårta på sängen och allt det där, och sedan kalas på lördag med familj och vänner, med kräftskiva för oss föräldrar och några vänner på kvällen. Puh, hur ska jag orka med allt detta med tre veckors knackig sömn i bagaget? Och som grädde på moset behöva rycka in för ett par korta jobbinsatser både idag och imorgon.

Tänk, imorgon är det TRE år sedan jag blev mamma!

Sexmånaderskontroll på BVC


Den här lilla bönan fick godkänt på sin 6-månaders läkarkontroll idag.

Vi fick svara på frågor om hon vände sig (Ja, hon rullar), tog upp saker (Ja), flyttade saker från ena handen till den andra (Ja), pratade (Ja, mycket, men bara vokaler än så länge), tittar efter saker som hon slängt ner på golvet (Ja, om det var en intressant sak), börjat äta (Ja). 

Hjärta och lungor avlyssnades, och fontanell och mage klämdes på, utan anmärkning. 

Hon vägde in på strax under 7,3 kilo, och är i princip på medelkurvan på vikten nu. 

Däremot blev det ingen längdmätning, så jag vet inte hur hon ligger till där, utöver att hon var nästan 63 cm sist, och håller på att växa ur det mesta i storlek 62, och har vuxit i det mesta i storlek 68. Jag mejlade dock BVC-sköterskan  i eftermiddags (vi träffade bara läkaren idag), och bokade en extra tid för mätning om ett par veckor, för annars blir det ingen mätning förrän vid åttamånaderskontrollen i augusti (då vi samtidigt ska ha treårskontroll för H ?).