Åttamånaderskontroll och treårskontroll på BVC

Åttamånaderskontroll och treårskontroll på BVC

Det blir stötvisa uppdateringar här just nu. Sömnen stökar fortfarande för lillan, och jag får inte många sammanhängande timmar själv med anledning av detta. Kämpar mig igenom dagarna i en dimma, och förvandlas till en blöt fläck på golvet (eller nåja, i soffan oftast) när barnen väl somnat om kvällen.

Gårdagen (i förrgår vid det här laget) förtjänar dock en uppdatering, eftersom det var stora milstolpar i småttingarnas liv: storebrors 3-årskontroll och lillasysters 8-månaderskontroll på BVC. Haha, så episkt var det kanske inte, men det var ju ett tag sedan vi fick en officiell kontroll av telningarnas utveckling…Tacksamt nog fick vi ett sammanbakat besök, och infann oss hela familjen igår (i förrgår) eftermiddag. Båda barnen fick ett stort fett ”OK” i rumpan!


H vägde in på 16,55 kilo och 96 centimeter, strax över medel på båda kurvorna. Något mer över medel på vikten än längden, men inte på något sätt så att han vägde för mycket för sin längd. Han fick namnge föremål på bilder (typ boll, penna, mugg, bil, mössa, äpple), och svara på några frågor om bilderna (”Vad kan man äta?” ”Äpplet”, ”Vad gör man med bollen”,”Sparkar på den!”,”Vad har man i muggen?”, ”… …”, ”Vad brukar pappa dricka?” ”Jiiiin! (Vin)”. Generad pappa, men BVC-sköterskan har nog hört värre saker ur barnamun :-D.

Sedan kollades förmågan att ta instruktioner: ”Ge äpplet och pennan till mamma!”, förmågan att rita bollar (det blev mer spiraler, men det var nog viktigast att han försökte göra något runt) och att han hoppade på hela foten. Vi pratade om potträning (går sådär med det när han aldrig vill gå på pottan), motorik och mat, och sköterskan tyckte att han var väldigt duktig på att leka och prata.


L vägde in på 8 820 gram och var 70 centimeter lång, och låg precis på medelkurvan, som hon följt perfekt de senaste månaderna. Huvudmåttet kommer jag inte ihåg, men det var en liten bit över medel (blir nog en smart tjej av den där lilla). Det gjordes inga direkta andra kontroller av henne, men det var rätt uppenbart att hon låg bra till motoriskt eftersom hon ålade blixtsnabbt genom rummet, ställde sig mot fönsterbänken och bankade på den, satt och lekte med leksaker och var sitt vanliga aktiva jag. Sköterskan nöjde sig med att konstatera att hon var tidig, och sedan pratade vi lite mat, tänder, prat, om hon verkar se och höra bra samt det obligatoriska barnsäkerhetspratet.

Vi har ju inte direkt barnsäkrat hemma denna gång, utan vi tar det lite som det kommer. Det känns som att vi nu med andra barnet har mer koll på vad en bebis kan tänkas hitta på, hur långt den hinner på en viss tid och hur stor radie som behöver röjas kontra hur tät koll en har under lekstunderna. Så småningom ska vi sätta upp en grind i köksöppningen för att hindra åtkomst till trappan, och jag har spanat in några vassa hörn som kan behöva sättas skydd på så fort hon börjar gå lite mer längs möblerna. 

Idag ”firar” jag och B nio år tillsammans. Men eftersom vi har en treårsdag imorgon att förbereda inför blir det nog inte mycket firat… Det kändes superspeciellt att vårt första barn var beräknat på vår sexårsdag när det begav sig, men nu känns det lite småtrist att ”vår” dag alltid kommer att överskuggas av födelsedagen, som kom att bli dagen efter.

Mormor kom igår för att delta i firandet av H, imorgon blir det tårta på sängen och allt det där, och sedan kalas på lördag med familj och vänner, med kräftskiva för oss föräldrar och några vänner på kvällen. Puh, hur ska jag orka med allt detta med tre veckors knackig sömn i bagaget? Och som grädde på moset behöva rycka in för ett par korta jobbinsatser både idag och imorgon.

Tänk, imorgon är det TRE år sedan jag blev mamma!

Söndagsmorgon (och ett dygn med L)

Söndagsmorgon (och ett dygn med L)

Här har vi det lugnt och skönt just nu. Jag och L har varit uppe och ätit frukost, medan de övriga två fortfarande trynar i sängen.


Vi hade nästangrannarna över på middag igår, och barnen somnade sent. Lilla L är (just nu, jag veet att bebisar alltid vänder upp och ner på allt just när en tror att en hittat någon sorts balans) en helt fantastiskt harmonisk och lättsam liten människa.

Hon har väldigt fasta rutiner för tillfället. På morgonen vaknar hon först tidigt, vid 6-7-snåret, och kravlar iväg från mig och ner i sin bedside crib. Där ligger hon och rullar, petar, pillar och pratar för sig själv en stund. Alla former av lappar med skötselråd är fortfarande sjukt intressanta. Jag slumrar vidare medan hon roar sig själv.

Sedan vill hon tillbaka till mig efter kanske 20-30 minuter. Dit kommer hon inte för egen maskin, eftersom hennes säng är något lägre än vår. Hon får upp överkroppen och börjar ge ljud av tilltagande missnöje, tills jag vaknar till och drar upp henne. Då är det dags för lite morgontutte, och hon ligger ganska lugnt och snuttar. Gnyr lite om hon vill byta bröst. 

Sedan blir hon antingen lite gnällig, på grund av blöjbytesbehov eller frukostsug, eller så vaknar hon bara ordentligt och ligger och pratar och härjar runt tills jag inte kan sova längre. Dags för blöjbyte och frukost. Hon har oftast bajsat på morgonen när vi går upp.

Därefter går vi upp och äter frukost. Klockan kan då vara allt mellan 7.30 och 9.30. Idag var det det senare. Hon sitter godmodigt i sin stol medan jag gör hennes gröt och brygger mitt  kaffe. Hon sätter sedan i sig en hel skål med gröt gjord på tre matskedar gryn (quionoaflingor, boveteflingor och hirsflingor), vatten, malda pumpafrön, nyponskalspulver, en skvätt kallpressad rapsolja och en hel mosad banan. 

Under eller direkt efter måltiden brukar hon bajsa. Hon är inte så ofta jättehård i magen längre. Efter blöjbytet är det i regel sovdags. Om hon verkar för pigg låter jag henne leka på golvet en liten stund, men oftast är det bara att lägga ner henne o den eviga trotjänaren Babyzen Yoyo+ 0+, som hon ännu vid 7,5 månader ryms utmärkt i. Där somnar hon. Antingen i vardagsrummet eller köket medan jag sitter bredvid och kollar på teve eller äter frukost. Eller så är hon (som idag) så trött att det går att låta vagnen stå i gästrummet med öppen dörr. Då pratar hon för sig själv en stund, tills det plötsligt blir tyst. Jag smyger tillbaka och stänger dörren om den sovande bebisen.

Därefter väntar 2-3 timmar av frid. Ibland (som idag) har jag till och med sådan tur att H fortfarande sover, så det blir en barnfri stund då jag kan jobba lite, blogga eller bara vara. B sover också fortfarande, och jag får vara helt för mig själv. En lisa för själen.

När L vaknar vill hon ha lunch, och får i regel i sig en hel 8-månadersburk med barnmat. Hon får smaka all vanlig mat som vi äter till lunch också.

Sedan är det lek och träning på schemat. Hon ålar runt och upptäcker allt, och kämpar på att komma på hur hon ska ta sig framåt från fyrfota stående. Älskar att stå upp, och kan hålla i sig själv i ens händer en ganska lång stund. Storebror och hans leksaker är det mest fantastiska som finns, och hon ler och skrattar åt allt han gör. Hon har börjat härma ljud, och ”skäller” tillbaka när hon hör hundar utifrån.

På eftermiddagen blir det mellis i form av en klämmis (eller två, hon äälskar klämmisar) som hon äter på egen hand med lite övervakning. Sedan sover hon en stund, oftast inte mer än en timme.

Därefter vill hon ha middag (en till burk eller en flaska ersättning) och leka lite mer. Är oftast nöjd med att sitta i sin stol och titta på vad vi gör, plocka med något, åla runt på golvet eller åka vagn. 

Framåt kvällen blir hon lite gnällig. Tröttgnället är dock det jobbigaste med henne just nu, och det är verkligen inget att klaga på. Nu får vi i regel sitta bredvid hennes vagn och trösta. Ibland ge ett litet kvällsmål med ersättning. Smeka lugnande och ge tillbaka nappen. En stund är hon alltid skitarg och skriker och fäktar och slår bort nappen och våra händer. Hon blir glad om hon får komma upp, men lugnar aldrig ner sig i famnen, utan tvärtom. Då blir det lekdags. Fast det syns på hennes ögon att hon egentligen är allt annat än pigg. Så det är bara att härda igenom den lilla stunden då hon är arg (hon VILL INTE sova), tills hon inser att hon faktiskt är trött och bara tuppar av.

Sedan sover hon. Vissa gånger vaknar hon till kring midnatt när vi går och lägger oss, och vill somna om i sängen med mig. Amma lite. Eller så sover hon till småtimmarna, då det är tuttedags. Hon ammar nästan bara nattetid nu. Alltid någon gång mellan 02 och 04, och morgonsnuttandet vid 06-08, plus då midnattsslurken ibland. Det funkar smidigt i och med att vi samsover och liggammar. 

Ibland efterfrågar hon bröstet på dagen, men har då nästan aldrig ro att amma, utan ligger bara och tar tag och släpper och ser sig omkring om vartannat tills jag ledsnar och stoppar undan bröstet igen. Nu känns det som att hon inte kommer att amma lika länge som H (1,5 år) men det kan ju hända att intresset ökar igen framöver, vem vet? Jag låter henne bestämma.

Mycket på gång!

Mycket på gång!


Världens gölligaste bäbi (hoppas ni fattar att jag fattar att det är min djupt subjektiva åsikt) är snart 6,5 månader, och är fullt upptagen.

Hon pratar och pratar, och jag tror till och med att det är två konsonanter hon bemästrat. Långa haranger av ba-ba-va-ba-va-va-va flödar från tidiga morgonen till sena kvällen.

Tidigare moves (brödkavelsrull och timvisarsnurr) har plötligt börjat varvas med knästående fram-och-tillbaka-gung. Hon är så stark att hon orkar stå upp en liten stund genom att hålla i ens händer. Snart bär det iväg, och jag kan inte fatta att jag sitter och hejar på istället för att förfasa mig över att den mobila fasen verkar komma tidigare med denna unge.

Hon blir allt bättre på att sitta själv, även om det fortfarande i regel slutar med att hon tippar över åt sidan eller hamnar ihopvikt som en fällkniv.


Inte så konstigt, om än frustrerande, att hon nedprioriterat det där med lära sig att gapa stort vid matning. Hon tuggar fint när maten väl är i munnen, men gapet är inte mycket att hurra för, och oftast kniper hon ihop munnen mitt på skeden. Hon har fullt upp med annat än att lära sig att äta.

Svårt för mamman bara, med H som tidigare erfarenhet. Han gapade stort som en fågelungel och var matglad från start. Nu sitter han förstås och petar i maten nästan jämt. Små delikatessköttbullar från frysen, varmkorv, hamburgare, köttfärssås och pannkaka är det enda en kan räkna med att han äter. Känns lite sådär, när en själv är matintresserad och gärna vill ge mat lagad från grunden.

Idag lagade jag lunch åt mig själv och två barn. Bara jag åt.

H verkar fungera fint på stora avdelningen på förskolan, och den tidigare lämningsgråten är helt som bortblåst. Han har börjat lära sig att säga tack vid matbordet (på förskolan alltså) och komma när fröknarna ringer i hemgångsklockan. Hemma är det mest gnäll, skrik, bråk och matvägran. Men det är väl som det ska i hans ålder. Det är dock svårt att veta om en ska skratta eller gråta när alla måltider har varianter på följande konversation:

”Vill du ha ost?”

”NEEEJ, INTE OST!”

”Okej.” *Lägger ost på egen smörgås*

”VILL HAAA OSTEN!”

”Okej” *Lägger ost på barnets smörgås*

”INTE DÄÄÄR! HÄÄÄR” *Pekar på sin assiett*

Varpå barnet får ost på sin assiett, som han sedan inte ens petar på. Suck!

Eller när han suttit och petat i maten en halvtimme och ätit en kvarts fiskbulle, en halv minipotatis och en tesked riven morot. Förklarat sig ”mätt” och ”färdig” fem gånger. Och jag börjar duka av.

”NÄÄÄÄJ! VILL HAAA MAATEN! MIN MAAT!” *förtvivlade skrik och storgråt*

”Okej, ät färdigt din mat då.”

Och han petar i två minuter till innan han återigen är ”mätt”. Dubbelsuck.

H:s tolfte månad

H:s tolfte månad

Nu ligger jag nästan en vecka efter med att summera H:s tolfte månad.

Det händer så mycket nya saker nu, så det är svårt att hålla reda på allt. Inget lika revolutionerande som att krypa eller stå, utan mer att han lär sig många små nya färdigheter nästan varje dag. Det har börjat gå att kommunicera med honom på ett helt annat sätt.

Han har lärt sig hur får låter, och bräker som ett hest litet lamm med hosta varje gång han ser ett får. Och lite nu och då annars också, eftersom han fick så bra respons på sitt bräkande. Man kan fråga ”Hur låter fåret?” och få ett litet ”ehhehehhe” som svar. Han härmar i och för sig hästar också med nästan samma läte.

Han kan vinka, skaka på huvudet och klappa händerna. Även där förstår han orden, och man kan be honom göra det ena eller det andra, och han svarar med rätt gest. Han har förstått att vinkningar har med avsked att göra, och börjar ofta vinka när han märker att någon är på väg någonstans. Det låter också som att han försöker säga ”Hej då!”, han säger ofta ”Dåh!” samtidigt som han vinkar.

Man kan riktigt se hur de små kugghjulen i hans hjärna går igång när han förstår saker. Han kan se mig borsta håret, få min hårborste och försöka borsta sitt eget hår. Han borstar även håret med katternas pälsborste och en liten (handhållen) sopborste, men det visar ju bara att han fattat konceptet ”borste”.

Han går fortfarande inte på egen hand, men har till slut förstått att han kan gå hållandes i våra händer. Det räcker egentligen med en hand, men han är en försiktig general, vår son, och håller helst ett stadigt grepp om två föräldrahänder. Eller vilka villiga händer som helst. På ettårskalaset några dagar innan födelsedagen njöt han för fullt av att stå i centrum och tvingade alla han fick tag i att gå runt trädgården med honom, eller gå upp- och nedför trappor.

Han ställer sig upp helt obehindrat, kryper hur snabbt som helst och ramlar sällan annat än ganska kontrollerat på rumpan utan att slå i huvudet. Han kan krypa både upp- och nedför trappor, och klättrar gärna upp och ställer sig på saker, som lådor.

Det blir tydligare och tydligare för var dag att det är en liten individ vi lever med. Han har stark vilja, och tjuter i högan sky när han inte får som han vill. Det går att leka med honom, och han blir frustrerad när finmotoriken inte alltid räcker till om vi försöker lägga klossar i lådan med olika former.

Matmässigt blev det mot slutet av månaden allt svårare att få i honom burkmat, och att gå över till 12-månadersburkarna gjorde varken till eller från. Han gillar annars det mesta, och blir mycket upprörd när han märker (och det gör han!) att vi äter något annat än det han får. Han ammar fortfarande vid nattning och från tidig morgon fram tills jag går/vi går upp. Han anser det vara öppen mjölkbar och förser sig själv genom att dra ner mitt linne och suga sig fast. Det är tydligen också av yttersta vikt att byta tutte ungefär var tionde sekund, även när man hör att han klunkar på som tusan ska det plötsligt växlas.

Sömnen fungerar oftast bra, men han har börjat försöka vakna till när han läggs ner i spjälsängen efter att han somnat, och gråter då om man försöker lämna rummet. Han kan då själv dra upp sin speldosa, som spelar ”Rock-a-bye-baby”, och det verkar som att han gör det för att hålla sig vaken. Mamma och pappa får INTE lämna honom själv. Ibland drar han igång speldosan mitt i natten. Kusligt. Jag har hängt upp en annan speldosa vid skötbordet, som han också drar upp själv. Då ligger han faktiskt ganska stilla, så det var en rätt ljus idé från undertecknad.

Vid tiomånaderskontrollen var han 75 cm lång, och vägde 10,42 kg. Vid tolvmånaderskontrollen dagen efter ettårsdagen hade han hunnit bli 77 cm lång, och väger 11,45 kg. Så han växer som han ska. Han har vuxit ur det mesta av kläderna i strl 74, och raskt gått in på strl 80. Dubbelstorleken 74/80 fungerar fortfarande. Blöjstorlek kör vi på Liberos 5:a eller Pampers 4:a.

H:s elfte månad

H:s elfte månad

Ja, i lördags var det redan dags för H:s sista ”månadsdag” innan han fyller ett år. Tiden bara springer iväg nu!

Det mest revolutionerande som hänt denna månad är så klart att han börjat gå. Bara med stöd, än så länge. Han går med sin matstol, med en gåvagn som vi fått av en släkting, och längs med möbler. Står, och ställer sig upp, som om han aldrig gjort något annat.

IMG_3574 IMG_3578

Klättrar uppför trappor gör han utan problem, men det gäller ju att vara med och stå bakom, utifall att… Han kryper nästan bara ”på riktigt” nuförtiden, och med en hiskelig fart! Han ålar med magen i marken bara om han har händerna fulla med saker han vill ha med sig.

Med stor stolthet har han även lärt sig att klappa händerna, vilket han nu gör så fort han vill impa på någon. Så himla gulligt!

Han busar mycket, och far runt i huset som ett litet yrväder. Upptäcktslustan (och förstörelselustan…) är stor. Kylskåpet och diskmaskinen är oerhört intressanta, och det är svårt att plocka ut och in mat och disk utan att få en liten ”hjälpreda” på halsen. Han river ner och välter allt han når. Kattmatskålar och vattenskålar är roliga att äta ur eller välta. Blomkrukor har smaskig jord, och det är kul att slita sönder växter. Allt smått han hittar på golvet stoppar han i munnen. Hans egna leksaker? Mindre roliga.

IMG_3334

Vi har börjat introducera lite TV-tittande för att få honom att varva ner en stund då och då. ”Mumintrollen” och ”Drömmarnas trädgård” fungerar bra och håller honom intresserad en liten stund. Han är för liten för att förstå Mumintrollen, men dansar loss till introsången och är fascinerad av figurerna. Drömmarnas trädgård däremot är helt klockrent för hans ålder, och han älskar karaktären Upsy Daisy.

IMG_0367 IMG_3645

Musikvideor gillar han också. Han satt helt hänförd och tittade på tre Amy Winehouse-videor i rad. Jag brukar sitta med honom i vardagsrummet när han tittar, och prata om vad det är han ser, och begränsa tiden till max en halvtimme, kanske vid två tillfällen på en dag. Han verkar tycka att det är spännande, och jag får en liten respit och kan hämta andan en stund medan han inte far omkring överallt, utan sitter still och tittar eller småpysslar med annat medan han tittar på tv:n av och till.

IMG_3606

Humöret har varit fortsatt ostadigt, med stor separationsångest, känslostormar och ängslighet inför saker han uppfattar som lite läskiga. Han skrattar så klart och är glad mycket också, men gråter alldeles hjärtskärande när han blir lämnad själv, eller tror att han ska bli lämnad själv, när han inte (genast och omedelbart) får smaka av vår mat, när man sätter på dammsugaren, när han inte får äta jord ur blomkrukan…

IMG_3485

Sömnen har varit orolig, och det har varit en period med riktigt jobbiga nattningar, för alla inblandade. Mot slutet av månaden verkar det dock ha lugnat ner sig lite igen.

Han fick fyra nya tänder på en dryg vecka  -hela den främre övre raden hastade sig upp! Den första delen av månaden dreglade han därför kopiösa mängder, och dregglisarna fick packas upp ur förvaringen igen. Även detta verkar ha lugnat sig mot slutet av månaden.

Pratet har inte utvecklats så mycket den här månaden heller, han har mest fokus på det fysiska. Han har – tack och lov! – slutat med de öronbedövande tjuten. Säger mest ”tehteh” eller ”dehdeh”, (eventuellt försöker han säga ”titta” eller ”tutte”), och utstöter förundrade ”ooooh” när han ser roliga saker.

Vikt och längd vid månadens slut är okända, ingångsvärden var 75 cm och 10 420 gram vid tiomånaderskontrollen en vecka in i den elfte månaden. Vi får se vad ettårskontrollen ger om ytterligare en månad… Klädstorlek 74 börjar kännas rätt liten, och han har kanske 50/50 av 74 och 80 nu. Blöjstorleken är fortfarande 4.

Socialt har han verkligen börjat utvecklas. Elfte månaden bjöd på första midsommarfirandet, kyrkbröllop med fest och 30-årskalas, och H skötte sig exemplariskt rakt igenom. Han har blivit mer balanserad i möten med människor; inte rädd som han var ett tag förut, men inte heller lika hysteriskt flörtig som han var när han var mindre. Lite avvaktande, men kontaktsökande och sedan glad och uppmärksam i sina kontakter med andra. Det blir nog folk av honom, vad det lider.

IMG_3647

Han har börjat äta mer och mer ”riktig” mat. Vill inte alltid bli matad, utan ofta äta själv. Han verkar less på puréad mat, utan vill använda sina nya fina tänder. Han fick  hemgjord köttfärssås med spaghetti och åt en hel tallrik medan han gjorde sin lilla matdans, när benen trummar som besatta mot stolen. Det där med att äta med sked har inte riktigt satt sig ännu, men att plocka med fingrarna går bra.

IMG_3402

Han ammar vid insomning på kvällen, och på dagen om jag är hemma, samt under morgontimmarna när han kommer över till vår säng. Det händer att han kommer på eftermiddagen och klättrar upp i famnen och söker tutte, ibland rätt handfast genom att börja slita i mina kläder. Jag funderar på amningsslut ibland, men tror inte vi är riktigt redo ännu. Framförallt inte nu när han verkar vara i en ganska känslig period. H förstår ordet ”tutte” och börjar gråta om man säger det utan att genast erbjuda honom bröstet. Likaså när man lägger honom på sängen, då vet han vad som väntar och gråter hysteriskt tills han får grepp om tutten.

Laddat för mammadag

Laddat för mammadag

Jag tycker att det är så svårt att umgås med H nu. Vad gör en, liksom, med en liten unge som inte kan prata och har mycket liten förmåga till egentlig lek och samvaro, men ändå kräver konstant uppmärksamhet? Även när han inte påkallar uppmärksamhet ”med flit” så behöver han ständig tillsyn så att han inte gör illa sig eller förstör något. Eller erbjudas något nytt att pyssla med när han ledsnat och börjar gnälla.

Han far runt, runt, runt över golven och rycker och sliter och drar. Bankar och river. Ställer sig upp och försöker klättra på saker. Drabbas av enorm separationsångest om en försvinner ur synfältet. Har inte riktigt ro att leka något tillsammans, och aldrig att kramas. Inte ens när han är ledsen. Jag börjar verkligen förstå vad folk menade med ”vänta bara tills han börjar krypa…”.

Imorse vaknade han och illvrålade vid halv sju, just när jag hade tänkt hoppa in i duschen före jobbet. Han var ledsen och grät med en illröd liten nuna med stora tårar som trillade nerför kindena. Och samtidigt så arg att de små hälarna unisont dunkade ner i sängen medan han skrek och ormade sig. Gick inte alls att trösta.

Igår kväll tror jag att han försökte ställa sig upp utan stöd. Han var bakom mig i köket medan jag fixade mat, när jag plötsligt hörde en ordentlig duns, och H började tjuta. Han har inte ramlat från sittande läge på länge, och det borde inte ha dunsat så högt om han inte stod upp.

Han har dock börjat hitta strategier för att hantera min frånvaro. Igår satte jag honom i vagnen innan vi skulle ut på promenad, och sprang upp på övervåningen för att byta kläder. Då ropade H ”EHH?!” från hallen. Jag svarade ”EHH!!”, och så fortsatte vi. Utan gråt. Så imorse när jag väl kommit in i badrummet och hörde att han protesterade provade jag att ropa ‘EHH?!”. Och fick svar så klart.

Men det är…intensivt…just nu. Och lite trist, när inget blir gjort utöver att bara hoovra över ungen hela dagen. Och det dåliga mammasamvetet poppar upp så fort en INTE ger honom 100 procents uppmärksamhet. Det känns som att en borde göra mer saker med honom, leka utvecklande och pedagogiska lekar, läsa och sjunga mer. Men jag är ingen naturbegåvning som lektant, och tycker det är svårt.

Inför morgondagen har jag dock laddat upp med lite nya leksaker: en liten plastelefant, en liten racerbil i trä från Brio och en uppsättning träklossar från Micki. En förpackning med 60 klossar! Om jag lägger dem i lämplig låda eller skåp borde H vara sysselsatt en bra stund med att riva ut dem.

När jag klev av bussen från jobbet idag möttes jag dock av en glad liten kille, som fick hänga på till den lokala kinesen och avsmaka föräldrarnas middag. Sedan bar det av hemåt i Buffalon.

IMG_3396

H:s tionde månad

H:s tionde månad

Jag kan knappt fatta att det är sant, men min lilla skitunge blir tio månader idag. TIO! Det är ett år minus två månader, det. Vilket betyder att om två månader har jag verkligen ingen x-månaders bebis hemma längre, utan en ”åring”. En ettåring. Helt snurrigt!

IMG_3192
Mamma-och-lilleman-selfie

Månaden som varit har vi fått se vår lilla lugna ängel förvandlas till en liten gummiboll, som far omkring överallt, hela tiden. Från det att han vaknar till det att han somnar är han i rörelse: kryper, ålar, ormar, maskar, sitter, snurrar, vrider, står, klättrar, drar, viftar och bankar. Och det är ju på ett sätt skönt att han inte bara är ett litet mähä som bara sitter och betraktar det som sker. Men en blandning hade varit skönt.

Från det första kryp-ålandet förra månaden har det gått i rasande fart. Han står nu upp hela tiden. Mot allt han får tag i, med blandat resultat. Blåmärken och revor dyker upp lite varstans. Han har haft incidenter med armeringsgaller och servetthållare, bland annat.

IMG_0353
Börjar ställa sig mot möbler. Osäkert i början – inte längre!

Sommaren (eller något åt det hållet) kom till sist, och vi har varit ute i trädgården mycket. Där blev han så illa tvungen att lära sig att krypa på riktigt, med magen i luften, eftersom det inte är så lätt att magsurfa på gräs och stenplattor. För några dagar sedan började han skjuta ifrån växelvis med båda benen inomhus, istället för bara det högra, för att sedan igår också lyfta upp magen och krypa över golvet.

IMG_3220

Han lärde sig ”spela” på läppen, du vet när man gör ett ljud och sedan sätter fingret längsmed mellan läpparna och för det upp och ner? Det tyckte han var så roligt att han de första dagarna till och med var tvungen att göra det under amningen. Jag har en asrolig video som jag kallar ”Amma. Pausa.” där han gör just det. Men med risk för tuttchock kanske jag inte ska lägga upp den här.

Igår började han låta lite ”lalala”-aktigt medan han förde tungan fram och tillbaka mellan höger och vänster mungipa. Annars har det mest varit höga tjut och lite fortsättning på ”bababa/mamama/tehtehteh”-ramsorna han kört med ett tag, och lite ”bum-bum-bum” Fokus har helt klart varit på det fysiska denna månad, och inte det språkliga.

Jag klippte hans lugg. Jätterakt, så större delen av månaden har han sportat en skitsnygg pottfrilla. Stackars barn. I övrigt blir håret tjockare och tjockare, och färgen verkar ha landat på rågblont.

IMG_3022
Pottfrilla de luxe

Han har börjat sova helt vilt, med fötter och armar och rumpa åt alla möjliga håll. Helt sjukt gulligt. Och man är inte alls rädd för att råka lägga sig på honom eller liknande längre. Han ÄGER sängen. Så länge han inte ramlar ner förstås, men det har vi lyckats undvika (peppar, peppar) efter det där första tillfället. Sömnen är i normalläget uppdelad på nattsömn mellan ca 19-20 till 7-8, med uppvaknande vid 4-5 för att komma upp i vår säng och amma. En period vaknade han redan vid 01.30 och skulle upp till oss. Tänder, mardrömmar, separationsångest? Vem vet? Det verkar i vart fall ha gått tillbaka till det normala igen nu.

Liten bildkavalkad. Bara för att de är så söta, mina killar:

IMG_3265

IMG_3264

IMG_3057

IMG_3230

Vikt och längd? Ingen aning, det får vi se på BVC nästa vecka, när det är dags för tiomånaderskontroll. Ska bli kul att se, de förra måtten (10 120 g och 72 cm) är ju två månader gamla nu.

Matmässigt har det varit samma som förra månaden. Gröt till frukost, där vi lagt till en matsked havregryn till mixen. Burkmat till lunch och middag och eventuellt frukt/puré/klämmis till mellanmål. Han ÄLSKAR allt (utom hallon, då) och vill smaka på allt vi äter också. Och det får han ju såklart.

Om han får chansen äter han också blomjord, mossa, maskrosor och gräs. Mycket petande i den lilla munnen blir det.

Den senaste veckan har jag börjat försöka ta oss ur burkmatsträsket och försöka förbereda för en tid då han kommer att äta riktig mat. Han fyller ju ett snart, gubevars, och ska kanske börja på föris till hösten! Ungen måste börja äta riktig mat. Så de dagar vi hänger, jag och H, har jag börjat försöka göra/köpa lunch till mig som han kan få av. Hittills har det blivit en hemlagad ugnsomelett med broccoli och skinka (som han dessutom fick peta i sig själv från egen tallrik) och en utelunch bestående av köttbullar och potatismos.

IMG_3269
Ugnsomelett för stor och liten.IMG_0360

 

H har verkat nöjd, men det är svårt att veta hur mycket han bör äta. Jag har hittills inte stött på någon botten i ungen; han blir mindre intresserad efter ett tag, men gapar ändå glatt om man ger honom. Riktig mat måste väl vara betydligt mer kaloristinn än burkbarnmaten, som är mest vatten och inte så mycket av substans, egentligen?

Han ammar på kvällen och morgonen, och eventuellt någon gång på natten om han vaknar till. På dagen ammar han bara om vi går upp och lägger oss inför att han ska sova middag. Det är fortfarande det lättaste sättet att söva honom. Generellt så liggammar vi bara nu, han har aldrig ro att sitta i knät och amma, utan det ska vara i samband med sömn. Vi fortsätter så länge det finns mjölk och han är intresserad, även om det börjar komma en del kommentarer (från svärmor, bland annat) om att det väl är dags att lägga ner amningen nu. ”Fuck off!” säger jag, och undrar vad det är för fel på folk som tycker att småttingar på tio månader börjar bli för gamla för att amma. Runt 1-1,5 år känns mer rimligt för mig, även om H säkert kan få kvällstutte uppemot tvåårsåldern om han skulle vilja det. Någonstans efter 2 år går nog min egen gräns.

Annars dömer jag ingen. Eller jo, jag tycker det är själviskt och slappt när folk lägger ner en fungerande amning redan kring 4-5 månader för att de själva har tröttnat. Det tycker jag. Faktiskt. Om barnet fortfarande vill amma, vill säga.

En tredje tand dök upp för några dagar sedan, en hörntand uppe till vänster, ser det ut som, även om den inte alls stod på tur enligt schemat. Båda de övre framtänderna syns igenom väl, och dyker väl upp när som helst. Det dreglas hejvilt.

Beträffande kläder har även storlek 74 börjat kännas litet på längden, och vi köper storlekarna 74/80 och 80 nu. Det är märkligt det där, för enligt alla tabeller är en medellång pojke ca 75 cm vid ett års ålder. Och ska inte klädstorlekarna gå efter längd? Jag trodde 74 skulle räcka bra fram till ettårsdagen, men jag känner nog ingen som inte gått upp till 80 eller större, visade det sig. Vissa plagg i storlek 68 går dock fortfarande bra, framför allt bodies. Det är ofta byxorna som blir urväxta först. Men igår hade han ett par byxor i storlek 68 och en body i storlek 62  (PoP så klart) på sig, och det gick bra, även om det bara är ytterst få plagg i mindre storlek än 74 som fortfarande går på.

Petit Bateau kör vi på storlek 81, som ska vara 18 månader enligt fransoserna – Moahahahaha!

IMG_3093

Blöjstorleken är fortfarande 4, och vi har kört Pampers Baby Dry hela månaden, för det var specialpris på enorma förpackningar på Coop, så vi köpte två. De är mjuka och sköna, men de känns lite våta utanpå mycket snabbare än Libero.

Humöret går upp och ner i tvära kast; han är en riktig drama queen just nu. Att bli lämnad ensam, inte få uppmärksamhet eller inte få smaka mat (nu genast!) föranleder riktig skrikgråt med stora tårar och illrött nylle, följt av darrande underläpp och hulkande. I nästa sekund kan han skratta så han kiknar. Eller så gråter han en kvart efter att mamma lämnat synfältet i 30 sekunder. Hans humör var allmänt kinkigt en period denna månad också, men nu verkar utgångsläget vara glatt igen. Han har börjat visa vilja och temperament ändå, vår son, som verkade vara världens snällaste bebis så länge. Men det är bra, det.

IMG_3201

Det är nästan som att han trotsar en del också nu, han gör saker han vet att han inte får och ser vad det blir för reaktion från föräldrarnas sida. Testar gränser. Han vet att han inte får vara nära stereon, men han tar sig gång på gång förbi den lilla barriär av saker vi ställt upp, och när han märker att vi märkt vart han är på väg och kommer för att lyfta bort honom skyndar han på för allt vad han är värd. Han slår maten av skeden med flit, och stämmer av våra reaktioner. Ibland blir han ledsen när vi säger ifrån, och gråter ytterst dramatiskt. Han drar mig i håret och skrattar när jag säger ”aj aj aj” och ser ledsen ut.

Fullt ös, hela tiden

Fullt ös, hela tiden

Oj, vad det går undan nu!

Igår var jag hemma med H hela dagen, och hann ändå inte skriva ner minsta lilla uppdatering här. Han är överallt hela tiden just nu, den lille gynnaren. Ställer sig upp mot allt för att se om han kan nå något kul som varit utom räckhåll förr. Kryper iväg på en handvändning och gör bus.

Både jag och B har fått tacka våra lyckliga stjärnor för att han är mer intresserad av katternas matskålar än källartrappan, som ännu saknar grind, eftersom han rätt vad det är vid två tillfällen lyckats ljudlöst forcera den stängda köksdörren, och ta sig ut i hallen.

Igår tänkte jag försöka träna lite i trädgården, med H bredvid mig. Gräsmattan borde ju vara safe för honom att krypa runt på, tänkte jag. Mitt i en övning var han plötsligt försvunnen och hade tagit sig bort till pallkragarna tre meter bort, där han lyckats dra ner ett armeringsgaller (som jag använder som rådjursskydd) över sig. Han tjöt till, men verkade ok. En liten stund senare visade det sig dock att han fått en lång (men väldigt ytlig, thank god!) reva över ögonbrynet och ner vid sidan av ögat.

IMG_0361
H trivs i sin Bugaboo Bee3 Van Gogh. Revan över ögat ådrog han sig när han hjälpte sin mor i trädgården.

Han har börjat krypa på riktigt även inne på golven nu, och står som sagt överallt. Och stoppar allt i munnen. Kombinera det med att han har riktiga temperamentsutbrott som triggas igång av:

A) Mamma eller pappa äter något och han har inte fått smaka, eller

B) han lämnas ensam i mer än en sekund, eller

C) föräldrarna har fokus på något annat än honom en sekund.

Idag stortjöt han när jag försökte smyga i mig en ostmacka ståendes vid köksbänken efter att han fått frukost, när jag spurtade upp till sovrummet för att hämta telefonen och lämnade honom bakom en stängd köksdörr i cirka TRETTIO SEKUNDER, och när jag försökte ta fem minuter och rensa ogräs i pallkragarna när vi kom hem från köpcentret, med H kvar i vagnen.

När han lämnas ensam blir han så upprörd att trettio sekunders frånvaro tar nästan en kvart att trösta bort, han bara fortsätter att vråla och hulka så han knappt får luft fast man kramar och försöker lugna. Det är väl i och för sig heelt normalt med separationsångest i den här åldern. Men tämligen påfrestande.

I trädgården har plötsligt och väldigt oförutsett Babasling visat sig vara min bästa vän. H sitter helt nöjd på min höft medan jag vattnar, gödslar och betraktar mina odlingar.

IMG_3306

 

I vart fall mest nöjd, och snäll. När han inte drar mamman i håret.

IMG_3308

 

En bättre dag

En bättre dag

Söndagen har varit en bättre dag än lördagen. B tog (som vanligt på söndagarna) hand om H så att jag fick sova ett par timmar extra helt ostört på förmiddagen. Sedan har vi mest stökat runt hemma. H verkar vara på gång att försöka gå längs med möblerna när han ställt sig upp mot dem; han står och svajar och man riktigt ser hur alla muskler är på helspänn.

Igår klättrade han också upp för sitt första trappsteg, på den bakre altantrappan. Han är så fysiskt aktiv nu att jag tror han kommer att börja gå före ettårsdagen. Från det att han vaknar på morgonen tills han somnar på kvällen ska han bara förbi och fram, och är inte still en sekund. Det är inte konstigt att man blir matt.

IMG_3256
Busungen

Vid sängdags kunde jag även konstatera att tand nummer tre gjort entré i munnen, det blev vänster övre hörntand (?!) som plötsligt tagit sig igenom tandköttet. Vad jag förstått är detta i helt fel ordning, men så verkar det vara. Och det förklarar ju ett och annat avseende humör och bristande sömn.

Nu sömn även för mamman inför jobbdag imorgon.

IMG_3260
Utblommad jättevallmo. Vacker än.
Att äta kakan och ha den kvar…

Att äta kakan och ha den kvar…

… eller kanske att plocka russinen ur kakan?

Så känner jag för onsdagarna just nu, dagarna då jag får gå upp tidigt för att gå till jobbet, hinner med i vart fall ett par-tre timmar effektivt arbete innan jag åker hem och tar över barnpassningen. Onsdagarna känns plötsligt väldigt långa, men samtidigt så innehållsrika.

Idag fick jag en hel del gjort på jobbet, och åkte sedan hem för att ta hand om H, som fått hänga med farmor ett par timmar sedan B åkt till jobbet, då vår planering idag krävde en överbryggning med hänsyn till restider och annat.  Det var en glad liten kille som jag kom hem till, som hade haft kul både med farmor och med labradortiken, som nu börjat förstå att den lilla människan går att leka med. En trasig pipleksak var resultatet, men vad gör det när man har kul?

Vi lekte en stund, och sedan tyckte jag att H var lite gnällig och tänkte att han kanske ville sova lite. Och det ville han. Vilket gjorde att även mamman fick sova en stund. En och en halv timme till och med!

Efter att vi vaknat till var klockan fem, och H fick middag innan vi gick ut i trädgården. Vädret hade gått från halvmulet och blåsigt till alldeles strålande under vår lilla tupplur.

Jag rensade lite ogräs medan H kröp runt på gräsmattan, där han plötsligt kan krypa på ”rätt” sätt istället för att fösa sig fram på mage med högra benet, som han gör inomhus. Han hittade en tallkotte att gnaga på, och ville gärna ta sig fram till blomsterrabatten för att äta jord. Det lyckades jag i alla fall sätta stopp för.

Sedan vattnade jag odlingarna. Genom att springa fram och tillbaka mellan odlingar och vattenkran med en vattenkanna. Vi behöver köpa en ny trädgårdsslang, efter att den gamla sprungit läck på flera ställen. Så kan det gå när man glömmer ta in saker över vintern…

H fick haka på under vattenhämtandet, sittande på min höft i babaslingen. Den är faktiskt rätt användbar när man vill bära på höften kortare stunder. Jag tycker inte Ergobaby fungerar något vidare att bära på höften i – i vart fall inte eko-ergon. Jag har för mig att jag testat rese-ergon med bättre resultat. Men Babasling fungerar faktiskt bra för höftbärning, bara man sätter axelremmen ner över överarmen istället för uppe mot halsen. H satt nöjd i ungefär en halvtimme och bara tittade på vad jag höll på med.

IMG_3214 (1)
Hittade en väldigt fin tallkotte. Leksaker som på morfars tid.
IMG_3220 (1)
Kan ju faktiskt krypa ”på riktigt”.
IMG_3224 (1)
Fina blommor. Mumsig jord.
IMG_3226 (1)
Åker Babasling på mammans höft. Helt okej, faktiskt!