Är hon frisk, eller? Och är jag?

Söndagen var en sådan där dag.

Bebis sov inte sammanhängande någon gång under dagen, så i praktiken hade jag henne i famnen från det att jag gick upp vid 7-8-ish och till dess att hon slutligen kom till ro vid 22-23.

Hon har varit så här mer eller mindre i en vecka nu. Kommer inte till ro. Skriker mycket och verkar ha ont i magen. Är gasig och kräks mycket. Tji fick vi som trodde att vi inte fått en spymaskin den här gången… Utslagen som jag tidigare Google-diagnosticerat som baby acne (acne neonatorum) är kvar. Och efter L börjar ju larmklockorna dåna i huvudet. Inte är väl V också mjölkproteinöverkänslig?

Nå, det är inte alls säkert. Hon är faktiskt mycket nöjdare än vad L var, och skriker mycket mindre, även om hon blivit skrikigare nu än tidigare. Mest skriker hon en stund efter att hon fått en flaska med ersättning. Men det kan ju också vara att hon är överfull/svalt för mycket luft et cetera. Och utslagen är inte koncentrerade runt munnen, som L:s var, för att inte tala om att hon skulle kunna vara affischbarn för bebisakne så som det ser ut på bilderna jag sett på nätet (på seriösa vårdrelaterade sidor). Men en blir ju lite konfunderad ändå.

Men det här med att somna i famnen, och sedan utan undantag vakna efter maximalt fem minuter när hon lagts ned. Fy f-n, vad det är uttröttande! För både henne och mig, skulle jag tro. Jag känner mig helt dränerad i huvudet efter en sådan här dag. Även om det jag fått göra mest har varit att sitta, sitta, sitta, med bebis i famnen. Jag vill inte göra detta igen.

Vi avvaktar en vecka till för att se om det kan vara relaterat till den påstått pågående andra utvecklingsfasen. Sedan tänker jag plocka fram en burk Althera och se om det blir någon förändring. Jag hittade nämligen två bortglömda burkar i en garderob i hallen, sedan L var bebis, och bäst-före-datumet var först i april i år, så vi kan ju alltid testa och se. Om det fortsätter så här.

Jag försökte verkligen alla alternativ idag. Lägga ner henne i Yoyo. I bädden på soffan. I babynestet i sovrummet. I Emmaljungan. Jag testade till och med att ligga med henne i sängen och liggamma, och sedan försiktigt smyga iväg efter en egen liten tupplur, och lämna henne i min säng. Nix pix. Efter två-tre minuter gnurfas det, och börjar viftas med små armar och ben. Efter tre och en halv minut kommer det lilla vrålet. Efter tre och fyrtiofem det stora avgrundsvrålet.

Det fungerade i sisådär 90 sekunder give or take…

Det fina i kråksången är i alla fall att hon sover prima i barnvagn. L avskydde ju liggdelen med hela sitt väsen, i alla fall de stora ”stängda” varianterna. Men V gillar att åka vagn. Jag inbillar mig till och med att hon ser himlans nöjd ut redan när jag lägger henne på skötbordet och börjar ta på henne ulloverallen, tossorna och vantarna. Så jag kan inte göra mycket hemma om dagarna, men jag kan i alla fall ge mig ut och gå. Även om det inte är vad jag allra helst vill göra, så är det i alla fall skönt att veta att det finns en utväg – ett alternativ till att bara ha en evig cirkel av mata-söva-lägga-ner-ta-upp-söva-lägga-ner-ta-upp-mata-söva o.s.v. hemma.

Och mamman? Hon är så svältfödd på egentid att hon glatt stannar uppe till två om nätterna för att få städa och plocka ifred efter att bebis somnat. Jättedumt, verkligen, och inte det bästa för den allmänna hälsan och välmåendet. Men vad gör en när en inte får någon annan tid på dygnet för sig själv…?


V:s första månad

Idag blev hon en månad gammal, vårt nytillskott. Helt otroligt vad dessa veckor har gått snabbt!

Hon föddes den 19/12, och vägde då 3 255 gram och var 49 cm lång med ett huvudomfång på 34 cm. Sedan hade hon, precis som sina syskon, en något för stor viktdipp de första dagarna, och vägde som minst 2 885 gram innan det vände uppåt igen. Precis som sina syskon fick hon tillmatas med ersättning på grund av viktnedgången, och vid en månads ålder äter hon en blandad kost på bröstmjölk och ersättning.

Vi låter henne bestämma det här med maten. Hon ammas i första hand (när mamma är hemma), och sedan får hon tillskott på flaska av ersättning (eller utpumpad bröstmjölk när det finns) i de fall hon antingen inte verkar nöjd efter amning, eller att hon ammar flera gånger tätt utan att riktigt komma till ro emellan. Som när hon ammar, somnar och sedan vaknar igen efter tio minuter och skriker, och detta upprepas flera gånger. Då kollar vi om hon är mer hungrig genom att erbjuda flaska. När mamma är på jobbet får hon i första hand utpumpad bröstmjölk, annars ersättning, tills hon är nöjd och inte vill ha mer.

Mjölkproduktionen verkar fungera bra, men det finns inte tid till att hålla på och intensivpumpa och gud-vet-vad för att försöka komma ikapp, med en bebis som även får ersättning, med de längre sovstunder och färre amningstillfällen som detta innebär. Vi tänker heller inte riskera en viktnedgång till för att försöka intensivamma igång det hela. Med tre barn och ett hem i totalt kaos väljer vi den pragmatiska vägen denna gång. Mätt och nöjd bebis är lättare att hantera, och det är faktiskt rätt skönt att se till att hon blir nöjd och sover lugnt en stund istället för att amma en gång i kvarten när hon fått för lite mjölk vid amning.

Sedan en vecka jobbar jag måndag till torsdag, och försöker vara på kontoret den tid som storbarnen är på förskolan, 08-15.30. Ibland ses vi på lunch för amning. Jag pumpar på jobbet, och kanske någon gång om dagen när vi är hemma och bebis tagit en lite längre sovstund, för att i alla fall lite grann mildra effekten av att hon sover länge efter ersättning (och lindra obehaget av mjölkstinna bröst). Det blir allt mellan 50 och närmare 120 ml per pumptillfälle beroende på tid sedan föregående amning/pumpning och allmän dagsform.

För det mesta växlar hon bra mellan bröst och flaska (vi använder Medelas Calma-flaskor), även om hon ibland kan börja krångla med att ta tag om bröstet ordentligt, eller plötsligt börja ta ett alldeles för litet tag så att det gör ont och bröstvårtorna blir platta. Oftast efter att jag jobbat en ”hel” dag, men det brukar ge med sig efter lite övertalning och positionsbyten och att jag varit extra noga med mage-mot-mage och rikta bröstvårtan mot hennes näsa så att hon gapar ordentligt innan hon hugger.

Vikt och längd vid månadens slut har vi ingen aning om, eftersom vi var på BVC sist vid tre veckors ålder, och hon nu är 4,5 veckor. Då hade hon passerat födelsevikten, och låg på 3305 gram, och hade blivit 51 cm lång med ett huvudmått på 36,8 cm. Men det blir en läkarkontroll i slutet av veckan som kommer, så då får vi se.

Kläderna i storlek 50 känns inte längre jätterymliga, så nog växer hon. Blöjstorleken är fortfarande 1.

Navelstumpen föll av efter en vecka, och naveln under verkar läka bra, även om den inte är lika ”snygg” som syskonens. Jag vet att jag tyckte redan från början att knuten som barnmorskestudenten gjorde såg lite klumpig ut, och hon har nu som en knöl i navelns underkant. Den ser helt läkt ut utanpå, men häromdagen fanns liite torkat var runt naveln, som måste ha kommit från ”insidan”, eftersom utsidan är läkt. Jag ska be läkaren titta på det för säkerhets skull.

Hon har ömsat skinn men är vid månadens slut slät och fin i huden. Hon hade blodblandade flytningar (heeelt normalt) mellan ca 1-2 veckors ålder, men de är helt borta nu.

Höfterna fick helt godkänt efter ultraljudskontroll hos ortopeden (p.g.a. att storasyster hade höftledsluxation, och det finns en ärftlighetsfaktor).

Hon kräks ibland, ofta när det gått lång tid sedan hon bajsat, och lite småkräkningar när hon kanske blivit lite väl toppfylld med flaska eller legat och tröstsnuttat mycket vid bröstet när hon egentligen varit mätt.

Annars händer det väl inte jättemycket ännu. Hon äter och sover för det mesta. Producerar en till två bajsblöjor och massor av kissblöjor dagligen. Under den första månadens gång har hon gått från att sova nästan hela tiden till att få allt längre vakenperioder då hon ser sig omkring.

Jag tycker mig ha sett antydan till ett leende några gånger, första gången i väntrummet på BVC-besöket vid tre veckor och en dag. När hon halvsover ler och ”skrattar” hon såklart hur mycket som helst på bebisars vis, men klockrena svarsleenden väntar vi fortfarande på.

Hon viftar efter saker, och får ibland tag i dem. I alla fall greppvänliga saker, som mammas hår och halsband. Det märks att hon är mest intresserad av kontrastrika mönster, som skötbordsdynan i vitt med svarta och grå prickar, eller den svart-vitprickiga speldosan.

Än så länge är det en rätt lugn och lättsam bebis vi har. Utom när hon vaknar och är hungrig. Då vrålar hon som en mistlur och tycker att hon borde ha fått äta för en kvart sedan. Hon har blivit klart mer närhetstörstande under slutet av månaden, och vill inte alltid sova själv. Men på det stora hela så är hon nöjd med att sova i såväl babynest som dagbädd som barnvagn. I början sov hon bäst dagtid sittandes i nyföddinsatsen till Tripp Trapp-stolen, mitt i vardagslarmet, men har nu börjat föredra att ligga lite lugnare. Men inte i ett helt annat rum än där vi är.

Jag är så glad att hon sover som en stock i liggdel på vagnen. Såväl Babyzen Yoyo 0+, Bugaboo Donkey och den nya Emmaljunga Edge har varit rena sömnpillren. L bara vrålade sig igenom nästan varje promenad som spädbarn.

För mammans del finns inte mycket att säga, så något särskilt inlägg om mammakroppen en månad efter förlossningen känns inte motiverat. Jag fick inte en skråma i underlivet vid förlossningen, och har knappt haft några men alls efter de första dagarnas eftervärkar. Avslaget är inte hundra procent borta ännu, men har sedan ett par veckor varit fullt hanterbart med bara vanliga trosskydd. Och det var typ det?!

Orolig bebis. Fas eller repris?

V har varit oroligare i helgen. Velat ligga vid bröstet nästan konstant, sovit mindre och skrikit mer. Varit gasig. Och kräkts mycket mer.

Nu minns jag inte exakt när L började visa symtom på mjölkproteinallergi; när det gick från att ha en rätt krävande och närhetstörstande bebis till att bli helt outhärdligt. Utslag i ansiktet fick hon ju till slut, men först tror jag att det var mest bara skrikighet/klängighet/kräkningar/gaser/inget bajs som var problemet.

V har varit orolig nästan hela tiden som hon varit vaken i helgen, och hon har varit vaken i längre perioder. Är missnöjd med allt utom att ligga vid bröstet, hur mycket hon än ätit innan. Somnar på bröstet men vaknar raskt upp när hon blir bortlagd, och det kan dröja flera timmar innan hon somnar riktigt djupt.

Och jag har hunnit få panik och tänkt: ”NEJ, nej, nej, detta orkar jag inte igen!!!” Innan V somnat ordentligt och sedan sovit 3-4 timmar någon annanstans än på mig. Till slut. Det gjorde ju aldrig L.

Vi hann också ”skryta” till nästangrannarna om att hon inte alls kräks som syskonen, innan hon började kräkas massor i fredags. Vi måste ha jinxat det…

Imorgon ska jag börja jobba. Jag hade kunnat ge vad som helst för att få vara en vanlig mammaledig mamma, och fått stanna hemma och gosa bebis i flera månader utan andra krav än de som ställs av hem och familj. Istället måste jag ut och jaga debiterbar tid. Prestera och fakturera.

Jag har en ren helvetesperiod framför mig, då jag ska göra (nästan) allt jag gjort nu om dagarna, och hinna finnas där för tre barn, samtidigt som jag måste arbeta som tusan för att kunna fakturera tillräckligt för att både täcka kontors- och personalkostnader samt plocka ut en egen lön. På deltid fyra dagar i veckan, plus det jag kan tänkas orka på kvällar och nätter när barnen sover…

Dan före dan…

…eller före aftonen. Nyårsaftonen.

Vi spenderade dagen hemma, som vanligt nuförtiden. En klart bidragande orsak till ungarnas rövhatteri. Men det är så svårt att ta sig ut med en nyfödd den här årstiden, då det inte går att ta upp lillknytet ur vagnen för att byta blöja eller mata, och dagarna är lite upp och ner för alla, så bara att få det dagliga med mat och sömn att fungera är svårt.

Vi hade några släktingar över på fika, och jag hade bakat inte mindre än tre kakor. (Min återflyttade farbrors amerikanska barn, mina kusiner, kommer på besök ungefär vartannat år, så när någon av dem är i Sverige får en ju se till att bjuda in åtminstone på fika, ny bebis eller ej.) I början av bakningen hade jag bebis i sjal, men hon sov som en sten och fick sedan göra det i stolen istället. Det är ändå lättare att baka utan bebis i sjal… Och ännu är hon såpass nöjd med att sova själv (dagtid) att det är lika bra att passa på så länge det varar.

Minstingsystern har visat sig vara en väldigt lättsam bebis, för det mesta. Hon äter, bajsar, kissar och sover. Är vaken en liten stund runt eftermiddag/kväll och ser sig omkring lite. Större delen av dagarna är hon helt utslagen, tills hon plötsligt vaknar och VRÅLAR efter mat. Ungefär var tredje-fjärde timme. Det är bara nätterna som lämnar lite att önska, eftersom hennes ”oroliga” period, då hon sover lätt och inte vill bli nedlagd, pågår mellan midnatt och fyra på morgonen. Och det är då det är så svårt att följa sovrekommendationerna, eftersom det är en så svår tid att hålla sig vaken på. Och jag vaknar med ett ryck, panik och ett styng av dåligt samvete, med bebis liggande i famnen, eller bredvid mig i sängen.

Kan hon inte bara bli tre månader snart, så vi kan få samsova fritt? Jag har för övrigt så svårt att ta till mig att det skulle vara farligt för bebis att göra det som känns som det naturligaste i världen, att sova tätt tillsammans? Men en vågar ju inte annat än att följa rekommendationerna så gott en kan, när det en har att förlora är det mest ovärderliga. Men en undrar ju hur många småbarnsfamiljer som dessa rekommendationer totalt ödelägger typ livet och hälsan för, detta att behöva vaka halva natten för att bebis inte vill sova själv… Som jag förstått är sambandet samsovning-ökad risk för PSD statistiskt säkerställt, men inte att det faktiskt finns ett orsakssamband.

Jaja, 2,5 månader kvar till bekymmersfri nattamning. Jag har för övrigt alltid sett nattamningen som den mest oproblematiska. Jag lägger bebis till bröstet, och byter bröst, nästan utan att vakna till överhuvudtaget, och känner inte att min sömn påverkas nämnvärt. Därför har jag aldrig förstått att det från BVC och andra håll förutsätts att nattamningen är den som ska utgå först. Jag gör helt tvärtom. Alltefter att barnet börjar äta mer så byts först flaska ut och sedan amning under dagen, och sedan får mys- och nattamning bestå så länge bebis och jag vill och orkar. Det är också dagamningen som jag upplevt ofta blir krånglig när bebisen blir äldre och mer intresserad av allt runtomkring.

Vad mer har vi lärt oss om V? Hon verkar inte vara ett kräkbarn! (Kors i taket och peppar, peppar!) Efter två barn som kaskadkräkts efter varje måltid, och annars lite när som helst, är detta så otippat och märkligt att vi inte riktigt törs eller kan tro det ännu. Ska den överfulla lådan med dregglisar inte komma till användning så mycket denna gång?

En annan sak som hände var att vi tände en brasa. Låter inte som en stor grej, jag vet. Men. Det var premiärbrasan i ”nya” huset. I ganska precis två och ett halvt år har vi bebott tegelvillan vid viken. Med eldstaden som var en av de stora faktorerna som vi förälskade oss i. NU har vi använt den. (Vi har också en ny tv som stått i sin kartong sedan i juni.)

75 dagar kvar till BF – Hoppsan tog en vilodag

Idag (igår egentligen, eftersom jag för första gången sedan jag började med nedräkningen från hundra dagar faktiskt har missat den aktuella dagen, även om det bara är med en liten stund) har Hoppsan tagit det väldigt lugnt. Så lugnt att jag nog hade börjat bli orolig om hen inte hade kvickat på sig på kvällskvisten. Några enstaka små rörelser har känts av under dagen, men väldigt sällan och just bara någon liten rörelse åt gången – jag har inte känt av någon riktig vakenperiod.

Men jag har blivit ganska härdad så här med moderkakan i framvägg för tredje gången, så jag har bara tänkt att ”så länge jag känner av en riktig vakenperiod någon gång under dygnet så är nog allt okej”. Och såklart så var hen igång efter middagen och vid nattning, så det var nog bara en vilodag (eller att hen legat så att jag inte känner av rörelser – jag minns att L rörde sig en massa vid TUL i v 32 som jag då såg, men knappt kände annat än som en svag sträckning i magtrakten). Jag tror dock att detta är mitt livligaste och starkaste barn, för OJ vad det ändå känns när hen har en spark-/boxsession.

Än så länge känner jag rörelser främst nere mot ljumsken på vänster sida, och ute på högerkanten från ungefär mitt på magen och uppåt. Jag misstänker att rörelserna är små händer nertill (rörelserna känns lite liksom ”krafsande” ibland) och fötter uppe på sidan (klart kraftigare ”tjongar”, och i så fall ligger Hoppsan mest ungefär som de andra två mest legat också, med huvudet nedåt på vänsterkanten, och kroppen sedan böjd som en banan så att benen går ut åt höger. I så fall kommer jag snart att börja känna en rumpa mitt på magen lite till vänster också. Det stämmer nog bra med att barnmorskan hittade hjärtljuden vid mitten-vänster strax under naveln i onsdags också.

Om hen regelmässigt ligger åt det hållet kan jag också tänka mig att jag inte känner något om hen t.ex. drar händerna nedanför huvudet och rör dem inåt, eller vrider sig så att hen sparkar in mot ryggraden eller rakt ut mot moderkakan istället för ut mot högersidan.

Lördagen var annars lugn. Barnen har varit krassliga i några dagar, så vi har hållit oss hemma och hade nästangrannarna över på middag. Alla satt och gäspade vid 22-tiden, så det var inte direkt klackarna i taket, vilket såklart bara är skönt för min del. Ungarna var vakna ända till gästerna gick också, så det blev en mycket rask nattning sedan, fast jag somnade så klart också och vaknade till först en stund efter midnatt. Så nu sitter jag här och bloggar, och försöker kolla på torsdagens ”En unge i minuten” för tredje gången, och ska se om jag klarar av hela avsnittet utan att somna denna gång. Sedan ska jag gå och sova för natten. Kanske ungarna väljer att sova någon liten stund längre än 05 resp 06.30 efter den sena kvällen? (Probably… not)

Så en lugn lördag för mig också, förutom att jag och B rök ihop över att han alltid blir så stressad och går runt och gormar på både mig och barnen så fort vi ska få gäster, och jag bara kände att ”Nej, det är f-n inte värt det, att det ska bli superdålig stämning hemma bara för att vi ska klämma in en massa sociala arrangemang istället för att städa och skrota i lugn och ro och bara bjuda hem folk efter att vi redan har fått hemmet någorlunda acceptabelt.”

Försökte få till en fin far-och-dotter-bild i förmiddags, men blev fotobombad av en katt, så det sket sig:

L kollade ”Twirlywoos” på paddan – bästa programmet just nu.

H ville att jag skulle ta ”en massa bilder på bara honom” också, och jag lyckades äntligen fånga världens sötaste lilla gäng fräknar på bild:

Han var nöjd över att ”bara vara orange i huvudet”, efter ett par dagar med febertoppar efter en plötslig kräkning i onsdags natt. När febern varit hög blinkar termometerdisplayen rött, men nu när den legat bara runt 38 grader så är den orange. L har inte haft någon feber, men snorar och hostar istället en massa.

Monday, monday…

Så var det ny vecka igen, och jag är tillbaka på kontoret. Helgen skulle ha varit vikt åt nöjen och utevistelse i det efterlängtade vårvädret. I lördags hade vi barnvakt över dagen, och hade bord bokat på Berns asiatiska för brunch, som skulle kombineras med promenad under körsbärsträden.

Men på fredagskvällen blev jag akut illamående lagom till vår middag på tu man hand efter att barnen somnat, och kräktes snart upp det lilla jag fått i mig. Fick ligga och halvslumra i soffan hela natten, med avbrott för ytterligare en kräksession på småtimmarna. På förmiddagen på lördagen kräktes jag igen, ungefär samtidigt som morfar och tant G ringde på dörren för att hämta ungarna. (Vi hade bestämt att B skulle åka in själv och möta upp nästangrannarna som vi stämt träff med. Jag hade hållit mig ifrån alla så gott det gick sedan jag blev dålig, och haft egen toalett etc.)

Så scenen när det ringde på dörren var att B fortfarande var på nedervåningen och gjorde sig i ordning efter duschen, L skrek för att hon inte fått komma in till mig i badrummet, och sedan för att jag inte kunde lyfta upp henne i famnen. (Ville minimera kontakten med ungarna ifall att det var något smittsamt, men tror att det var något jag ätit till lunch i fredags.) Sedan började H vråla hysteriskt, för att morfar förelsog att de skulle leka lite utomhus i våra trakter innan de begav sig av hem till morfar. Jag försökte hålla mig undan från alla, och stod i ett hörn av hallen, nykräkt och med ett inte obetydligt mått av urinläckage som inträffat under kräkandet. (Jag tycker jag har hyfsad ordning på knipmusklerna efter förlossningarna, men just i lägen när det blir extrem ansträngning, som vid kräkning och riktigt kraftiga hostattacker, kan det ske olyckor.) Åh, glamouren i livet, ändå…

(Men hibiskusen i vardagsrummet blommade vackert, och får bli en trevligare illustration till helgen än den vidriga verkligheten.)

Båda ungarna verkar vara inne i någon sorts fas. H blir hysterisk om allt inte blir exakt som han hade föreställt sig (i lördags var han inställd på att de skulle åka i morfars bil direkt hem till morfar), och L är sur som en citron mest hela tiden. Skriker och gråter och vill antingen sitta i famnen hela tiden, eller springer iväg och vill inte tröstas. Ingen av dem vill äta annat än typ pasta eller vitt bröd och smör. H är osalig på kvällarna och blir ALLTID hyperaktiv just när det är dags att sova, oavsett när det är, och slänger sig runt i sängen, sjunger, babblar eller viskar för sig själv. Båda SKA sova i vår säng, och det finns verkligen inte utrymme för två –inte längre så små– propellrar plus två vuxna i sängen.

Nåväl. Jag fick i alla fall repa mig i lugn och ro under lördagen, och mådde ganska bra igen när familjen återvände. Orkade till och med dubbelnatta ungarna innan B kom hem på kvällen, och hade fått behålla dagens strålande födointag bestående av ett par nävar salta chips, lite glass och ett par halvtorra kanelgifflar.

Söndagen blev lugn, utöver L:s åskmolnshumör, och det blev lite påtat i trädgården, och balkongen blev rensad från förra årets alla misslyckade små odlingsförsök. I år är ambitionerna små – jag ska försöka få igång en liten köksträdgård i pallkragar, men tänker köpa färdiga plantor till allt som borde ha såtts för länge sedan, medan frösådden får bli lite sallad och annat snabbväxande.

Annars försöker jag mest hitta fotfästet, och tränga undan en känsla av ”pending doom” som hängt över mig konstant på sistone. Jag känner mig värdelös på nästan alla sätt, och bär en ständig känsla av att balansera på kanten av en avgrund bestående av typ separation, död och personlig konkurs och allt annat extremt dåligt jag kan tänka mig, samtidigt som jag bär världen på mina axlar. Jag vet inte om jag kommer att klara av att fortsätta med mitt företag och yrke, och vet inte vad jag skulle göra, vem jag skulle vara, hur mitt liv annars skulle se ut om det skulle bli så. Är inte denna blogg ett riktigt lyckopiller, så säg?

Ännu en bra dag (so far)

Idag hade jag båda barnen hemma, eftersom H är i magsjukekarantän från förskolan. 

Någon magsjuka var det dock knappast tal om, för det enda som hände var att han kräktes tre gånger i rask följd vid frukost igår, och efter det har han varit helt pigg och kry, utan andra symtom från magen. Eftersom kvällen innan slutade i övertrötthetskaos utan middag tror jag att det är lite som sist; att han var utmattad efter dålig sömn, och bara hade vätska som skvalpade runt i magen, vilket gjorde honom illamående. Men jag följer såklart 48-timmarsregeln ändå.

Det här är sånt som en knappt törs skriva, men H har hittills aldrig varit magsjuk på riktigt. De gånger han överhuvudtaget kräkts (efter spädbarnstidens kräkinferno) före igår kan räknas på ena handens fingrar:

  • När han var ca 1,5 år kräktes han på riktigt för första gången: en plötslig spya i sängen mitt i natten, sedan allt som vanligt till nästa natt, då han kräktes en gång till.
  • En gång skickades han hem från förskolan för att han plötsligt kräkts där, men de medgav att det troligen bara var slem, eftersom han var förkyld. Inget mer hände.
  • En gång kräktes han direkt efter ankomst till förskolan en morgon. Vi hämtade honom genast, och inget mer hände.
  • En gång kräktes han precis som igår, vid frukost efter en bråkig och stökig kväll och natt, med bara vätska i magen.
  • Han blev sjösjuk och kräktes vid frukostbordet på kryssningen, efter en tidig morgon med rejäl sjögång.

Och sen igår då. Den gången jag åkte på en rejäl magsjuka smittades bara B, men inte gossen.

Så han har varit pigg och på bra humör idag. Jag plockade lite hemma medan han tittade på teve i förmiddags efter frukost, när L sov. När hon vaknat packade jag ner båda två i Donkeyn och svängde förbi kontoret för att träffa några kunder som absolut bara kunde komma idag och skriva på några papper. Det var snabbt avklarat, och sedan fick H välja var han ville äta lunch. L fick en flaska ersättning på kontoret.

Det blev hamburgare (så klart), men tack och lov finns inga snabbmatsburgare tillgängliga i centrum. Det blev kvalitetsburgare på utservering, och jag unnade mig själv ett glas (förvisso rätt usel) Zinfandel, som belöning för väl avklarad tvåbarnsdag med jobbärende.


L var mätt och nöjd, och satt i vagnen och såg på när vi åt. Sedan somnade hon.


På hemvägen kom det ett plötsligt regn, och jag blev helt dyngsur. Inte heller orkar jag någonsin släpa på Donkeyns regnskydd (måste skaffa ett par matchande kompakta universalregnskydd!). MEN, det fina i kråksången var att jag helt befogat kunde säga till H att han var tvungen att sitta still under sin filt, med suffletten helt nerdragen, för att inte bli blöt. Lätt försåtligt stack jag till honom en napp också. 

Resultatet? Hem kom jag blöt och med en blöt barnvagn. Men med två sovande barn. Jag har fått ta på mig torra myskläder, dricka kaffe och blogga lite. Dagen kunde knappast ha gått bättre.

Ikväll blir det säkert körigt med två tröttkrisande barn, men det får bli kvällens bekymmer. Nu ska jag ta en påtår och läsa trädgårdstidning alldeles för mig själv. 😀

Hoohooo…?!

Hej, är det någon kvar här? Det har gått ytterligare en vecka med nästan bara instagrambloggande. Som vanligt är det tiden och orken som tryter. Men livet som tvåbarnsmamma knallar på. Och det blir bättre, det blir det.

Pappa, storebror och lillasyster. Till höger pappan med L, 4 månader, och nedan med H, 4 månader, för drygt 2 år sedan.

Inte så att vi lever svävande på några små rosa moln här, men jag mår bättre. Förra veckan fick jag vara på kontoret utan bebis två dagar, och det har hjälpt mig enormt att få en arbetstid och en fritid igen. Sakta, sakta, betar jag av saker som varit liggande på kontoret, och det känns som att jag är på väg tillbaka. Det går långsamt, men åt rätt håll. Och jag kan unna mig att bara vara mamma när jag är hemma.

Lillasyster har börjat sova middag. Sammanhängande, och faktiskt mest på förmiddagen, helt plötsligt. Hon har dock i gengäld börjat bli riktigt osalig på kvällarna, pigg men liksom diffust gnällig. Enligt Wonder weeks-appen har hon varit smack mitt i den allra åskigaste delen av den långa fjärde utvecklingsfasen, så det är kanske det?

Lillasyster sover vid förskolehämtning. I min gamla Stokke MyCarrier. Väldigt bra utomhussele, även om jag inte riktigt kommer överens med karbinhakarna på denna (äldre) modell.

Jag har börjat ge henne små, små smakprov av (hittills) päronpuré och mannagrynsgröt, och hon är klart intresserad av att äta, även om det är svårt att få till motoriken, och den lilla tungan mest puttar ut den mat som kommer in i munnen.

Hon har börjat låta jättemycket, långa glidande och riktigt högljudda tjut. Hon testar sina röstresurser och blir mäkta förvånad och stolt när hon själv hör hur hon kan låta. Hon kan hålla på hur länge som helst om hon får gensvar, och en kan glömma att en får sista ordet i ett samtal med den lilla damen…

Vid bröstet bråkar hon, och är mest frustrerad när hon ska amma. Jag vet inte hur mycket som är protester över alltmer sviktande mjölkproduktion, och hur mycket som är att hon inte riktigt kommer till ro när det händer så mycket spännande runt omkring. Det är trist, men jag blir inte lika förkrossad som med H, och kämpar följaktligen inte lika hårt för att hålla fast vid amningen. Jag vill inte begå våld mot mig själv på det sätt som jag gjorde med H, men hoppas ändå att vi ska klara amningen genom övergången till mat. Så snart flaskan försvann ur bilden var amningen med H bara harmonisk.

Hon dreglar och kräks och allt är liksom bara blött och kallt och klibbigt hela tiden. Och hon ler så stort att jag tror att mitt hjärta ska brista av allt det varma som bubblar upp i bröstet.

Liten trulig.

Storebror trotsar och VILL. INTE. I lördags, när vi ätit middag hemma hos min pappa, började han plötsligt protestera mot att vi valde en annan väg hem än när vi gick dit. Han var så trött, så trött, men gallskrek nästan hela vägen hem helt obegripligt om ”Inte DEN vägen! Jag vill inte den vägen! Jag vill annan bilgata!” och gick inte att trösta eller avleda på något sätt. Samtidigt är han så vansinnigt gullig.

Igår hade vi tänkt ta in på hotell i Stockholm för att jag skulle ha ett morgonmöte där idag. Hade tänkt åka in på söndagseftermiddagen, göra något roligt för H, äta middag. Jag skulle inte behöva gå upp chocktidigt, och det skulle fungera bra med amningen. Efter mitt möte skulle jag ha tagit ledigt resten av dagen och vi skulle ha ägnat oss åt någon familjeaktivitet. Skansen, kanske, eller Aquaria.

Men vi var inte så sugna efter fredagens attentat, så vi fick leja bort H till morfar för övernattning och förskolelämning, medan vi andra fick sätta oss i bilen tidigt imorse för att köra in till stan. Väl där fick B ta med sig L till sitt kontor på Kungsholmen tills jag var frisläppt från mötet, och vi kunde åka hemåt till trygga småstaden igen. Jag kan inte ignorera det som hänt och fortsätta som vanligt. Jag har redan i flera år undvikit centrala Stockholm och dess kollektivtrafik så mycket jag bara kunnat, och när det jag fasat för väl hänt kan jag inte bara skaka av mig det och gå vidare. Tyvärr. Jag håller mina barn därifrån.

H hade varit ledsen vid lämning igen imorse, men var glad när jag kom för att hämta. Spontankramade sin pappa efter middagen och sade ”Älskar dig!”. När jag tog med honom ner till sovrummet och sade ”Vad bra att pappa kunde natta L idag, så att jag får läsa för dig och krama på dig ikväll. Det gör mig glad.” sade han ”H åttå glad!”. Att det ens är möjligt att älska en liten människa så mycket?

Och vad det är skönt att vi äntligen börja komma dit. Att B kan ta hand om L ibland så att jag får umgås med H. Och att B äntligen får börja knyta an till L på riktigt, och vice versa. Det är så fint att se dem tillsammans.

Kräkbarn (ode to the Dregglis)

I början gick vi runt och förundrades över hur lite L kräktes, i jämförelse med våra minnen av storebrors spädbarnstid. Tänkte att hon nog inte var ett kräkbarn.

Ack så fel vi hade. Nu när hon toppfylls med flaska tre gånger om dagen, för att säkra att hon går upp tillräckligt i vikt, så kräks hon hela tiden och överallt. Både direkt efter maten, och ett par timmar senare, då vi börjat andas ut och blåst faran över.

Allt  är nedkräkt. Hon går igenom 3-4 outfits om dagen. En inneoverall eller två. Någon omgång ytterkläder. Någon pyjamas. Amningskudden och stolen är helt marinerade. Nya bärselen måste snart i tvätten. Allt är fuktigt och luktar surt.

Och hur jag än håller henne lyckas hon alltid rikta en perfekt stråle antingen ner i min urringning eller över min arm och ner på mina byxor. Som grädde på moset dregglar lilla fröken ganska friskt också, när hon blåser salivbubblor och gojsar med hela den lilla näven i munnen.

Vi försöker hålla tvättberget nere, och hennes stackars bröstkorg något torrare, med hjälp av dregglisar.

Sedan gammalt vet vi att det bara är en sort som duger. De från Pippi, i tjockt dubbelt collegematerial med veckningar som ska hindra kräket från att nå halsen. Det går åt minst 3-4 stycken av dessa också om dagen, och hon har en remarkabel förmåga att rikta strålen över dregglisen, men de hjälper i alla fall något, och bättre än alla andra vi provat.

Med H, som var en lugnare bebis, fick jag gå ner i tvättstugan flera gånger om dagen, och det dussinet eller så vi hade räckte alldeles utmärkt. Men eftersom L är en sådan bebis som mest vrålar när mamman försöker lägga bort henne så har vi haft en konstant brist på dregglisar.

Ett dussin till beställdes sålunda raskt (Babyland har 4 för 100), så nu ska vi förhoppningsvis klara oss lite bättre.

Det blev ett gäng rosa denna gång också, för de hade vi inte sedan tidigare. De övriga är dubbletter, och vi har röda, orange och gula och flera olika gröna och blå också.

Vi räknar med att dessa kommer att få jobba hårt de närmaste fyra månaderna eller så. För i vart fall med H så fortsatte kräkningarna fram tills vi slutade flaskmata kring åtta månader.

Läget med lillasyster

Den här bloggen är som en kär vän/dagbok som har försummats lite för länge. Att bara dyka in i rutinmässigt babbel om vardagen känns lite fel, när så lite har skrivits om vad som hänt bakom de ögonblicksmässiga instagramuppdateringarna.

Så jag skriver några ”catch up”-inlägg, med förhoppningen att kunna komma igång med mer regelbundna uppdateringar igen.

Lillasyster är fortfarande en ganska krävande bebis. Men det är så mycket som har förändrats till det bättre sedan det var som värst där för snart två månader sedan.

Hon har börjat få någon sorts rutin att faktiskt sova middag en längre stund på dagen. Ofta somnar hon precis innan förskolehämtningen av storebror, men sover sig i bästa fall igenom påklädning och nedpackning i vagn, hämtningen och sedan en rätt bra stund. Självklart innebär detta att hon sover just den enda tid på dagen då hennes sovande är of no bloody use för mig – jag kan varken jobba, blogga, städa eller förbereda mat, men bara det ATT hon sover sammanhängande på dagen är ju ett stort framsteg. Om vi är ute och går med vagnen (Phil & Ted’s Vibe är det som gäller för damen) kan det bli 2-3 timmar!!! Det bådar i alla fall gott för mina planer på parkhäng med storebror när det blir tillräckligt varmt…

Hon får tillskott tre gånger om dagen, och äter då ca 80-120 ml ersättning från flaska efter amning. Vi blandar alltid på 120 ml vatten, för att hon ska toppfyllas tills hon verkligen inte orkar mer. Efter ”dåliga” amningar händer det att hon slukar hela flaskan, men i regel lämnat hon 20-40 ml kvar. Hennes viktkurva skuttade rejält uppåt efter två veckor med tillskott, så det är ju positivt.

På dagarna märker jag tyvärr redan av att hon föredrar flaskan när hon är riktigt hungrig, hon har dåligt tålamod och släpper taget om bröstet gång på gång, kastar sig bakåt och slänger bak en arm och utstöter klagoljud på ett högst teatraliskt vis. Men efter middagsflaskan vid 17-18 ammas hon enbart fram till frukostflaskan vid 8-9, och verkar helt nöjd med detta.

Vi har valt att göra på detta sätt med ersättningen för att styra in henne i familjens matschema redan nu, med tre större mål om dagen. Det blir då smidigt att göra som med storebror och fasa ut ersättningen relativt snabbt så snart hon börjar äta fast föda, genom att byta ut ersättningen mot mat på de tider hon redan är van vid en rejäl bukfylla, och behålla amningen före och mellan målen. Storebror slutade helt med ersättningen vid ca 8 månaders ålder, men ammade till ca 19-20 månader.

Nattsömnen har tack och lov fungerat klockrent länge nu. Förutom någon enstaka natt med magknip och skrik så sover hon. Någonstans vid 20-21 somnar hon i min famn i soffan, och kan i regel läggas ned i ”innevagnen” i hallen (Babyzen Yoyo+ 0+) utan att hon vaknar. Kring midnatt eller någon timme innan går vi ner till sovrummet. Eventuellt vaknar hon till och ammar en kort vända innan hon somnar om och läggs i sin säng.

Och hon har äntligen blivit tre, snart fyra, månader. Hon är inte längre så liten och skör, och enligt statistiken innebär samsovning inte längre någon ökad risk i hennes ålder. Som en skänk från ovan har storebror också börjat sova nästan hela natten nästan varje natt, så vi liggammar och samsover. När jag vaknar till och vill sova för mig själv en stund lägger jag bara över henne i hennes säng; inga problem!

En dålig dag vaknar hon klockan 6 på morgonen, och en bra dag efter klockan 7. Eftersom det är vid 7 hela familjen går upp på vardagarna för att storebror ska hinna äta frukost innan förskolan. Möjligen hade hon sovit längre annars. Så på den fronten har jag verkligen inget att klaga på — jag lider inte av sömnbrist annat än självförvållad sådan. (Som när jag efter en amning börjar mobilblogga vid 05 istället för att somna om.)

Dagarna har blivit mer harmoniska hemma. Hon är överlag glad och mysig, MEN jag får inte göra annat än att ägna mig åt henne. Max 10 minuter åt gången kan hon tänka sig att sitta i stol, babysitter, bärsjal eller -sele eller ligga i babygymmet innan hon blir apsur. Så det är: fixa kaffe, springa på toa, borsta tänder… typ sådant som hinns med i luckorna. Ingenting annat hinner göras klart. Varje dag hinner hon få spel medan jag fixar/äter frukost, klär på mig eller fixar lunch. Men det är nog inte riktigt lika många minuters panikskrik om dagen längre. Så länge jag gör som hon vill.

Hon vill sitta i knät. Med betoning på sitta. Skillnaden i att sitta vid köksbordet i sin något tillbakalutade babyinsats på Stokke-stolen och att sitta precis bredvid den upprätt i mitt knä är tydligen skillnaden mellan panikskrik och förnöjt joller… Hon är stark och kan nästan dra sig upp till sittande genom att hålla i mina fingrar. Från halvliggande i famnen sätter hon sig upp obehindrat och utan hjälp. Hon älskar leksaker och greppar dem riktigt bra, för dem till munnen och smakar på dem.

Hon äter mycket på fingrarna också och dreglar kopiösa mängder. Jag började nästan tro att det var tänder på gång. Tills jag läste det här inlägget om H:s första tand, och såg att han var likadan vid samma ålder trots att tanden inte kom förrän vid sju månader. (Det är ju för sådant här jag älskar att ha bloggen, jag är så sur över att det blir så många luckor i dokumenteringen av L:s första tid, trots att bloggen nu varit med från start.)

Och vad mer? Jo, hon kräks. Vi får ju tydligen bara kräkbarn, och med regelbunden toppfyllning med flaska blir det lätt absurt. Jag har beställt ett dussin dregglisar till för att försöka spara på kläderna. Jag är inte kinkig för små kräkfläckar på vare sig henne eller mig, men när kläderna blir genomvåta måste de ju bytas av bekvämlighetsskäl om inte annat. Nu kräks hon ju ofta små kaskader långt över dregglisen och ner över hennes arm och mage och min mage och ben, men mot småblurparna kan i alla fall en dregglis hjälpa så att inte halsringningen blir genomvåt på en gång.

Magen fungerar annars ganska bra, med vissa perioder av knip och gasighet (eventuellt relaterat till att jag ibland fuskar lite med det mjölkfria pga orka inte kunna ta en färdig smörgås på kafé för att det är mjölk i margarinet…) och hon bajsar i regel dagligen.

Hon är stark och stabil, vaken och nyfiken. Hon känns stor, och vi har släppt alla spärrar. Hon får sova i vår säng och vi (eller jag då, B är fortfarande lite novis på denna unge) lyfter och bollar runt med henne lite hur som. En napp på golvet hemma åker rätt in i munnen igen. En napp på golvet ute passerar mammas mun en vända först. Eventuellt efter en torkning om synligt skräp föreligger. Flaskor och nappar kokas…kanske någon gång i veckan? Med avklingande intervaller. Annars åker allt i diskmaskinen eller handdiskas lite lagom noggrant. Det är skönt att ha nått det här stadiet igen!