Återbesök

Återbesök

Idag var jag på återbesök på Kvinnokliniken på DS, för cellprovtagning.

Det är ju snart fem år sedan min koniseringsoperation, och det här var tydligen min sista ”specialkontroll”. Om allt ser bra ut med proverna kommer jag att slussas tillbaka in i det vanliga systemet med cellprovtagning var tredje år på närmaste MVC.

Lite nervöst är det ju. Även om den känns så otroligt avlägsen, den där våren 2013. Då jag trodde att jag skulle dö, eftersom jag inte riktigt förstod hur otroligt vanligt det är med cellförändringar, och hur mycket av en rutinoperation en konisering egentligen är. Jag trodde cellförändringar=cancer och död. Men så är det ju i regel inte. Det var helt enkelt något mycket litet, som förblev mycket litet just eftersom det upptäcktes i tid, och kunde åtgärdas innan det blev något potentiellt stort och farligt.

Sedan dess har jag passerat ett par återbesök. Fött två barn. Hoppas allt fortsätter att vara bra. Som tidigare drabbad har jag en något förhöjd risk att drabbas igen, men det är fortfarande ovanligt att få cellförändringar igen efter en operation. Framför allt eftersom tidigare återbesök inte påvisat någon kvarvarande virusinfektion.

Nåväl, det som gick att se såg bra ut, och nu är det bara att vänta på labbresultaten.

L har haft lite feber idag också, och varit lite grinigare än vanligt, men hon verkar vara på bättringsvägen. Läste återigen eminenta Barnakutens inlägg om feber igår kväll, och googlade fram Rikshandboken Barnhäsovårds sida om biverkningar av vaccinet (feber över 38,5 och kräkningar hör till vanliga biverkningar) och kände mig lugn.

Provresultaten

Provresultaten

Idag låg kuvertet plötsligt i brevlådan. Det jag väntat på, det med DS-loggan i hörnet. Resultaten.

Vi hade nyss kommit hem från köpcentret. Klockan var mycket, alla var hungriga och H var trött. Jag och B rök ihop om det skitiga köket och de jobbiga katterna. Inte läge att öppna kuvertet på en gång, om man säger så.

Men efter att jag nattat H, och B lagat mat, satt vi där vid köksbordet. En god köttbit i magen och halvvägs genom en flaska Barolo. Tiden var inne. Det var dags att slita av plåstret.

Och det här var vad jag såg:

image

 

Jag var ju inte längre dödsångesträdd över att proverna skulle visa nya/kvarvarande cellförändringar. Men jag var orolig för vad det skulle kunna innebära för en eventuell ny graviditet om jag var tvungen att operera bort ännu mer av livmodertappen. Av det jag läst tidigare är ju en normal konisering sällan ett problem för att kunna genomgå en graviditet. Men en mer omfattande, eller upprepade,  operation/-er kan eventuellt medföra svårigheter.

Så glad. Så tacksam.

 

 

Cellprovtagning

Cellprovtagning

Tidigare i förmiddags var jag på DS för cellprovtagning, ett och ett halvt år efter det senaste (normala) provet, två år efter operation och två och ett halvt år efter att cellförändringarna först upptäcktes.

Det gjordes även ett virusprov, för att se om viruset som orsakat cellförändringarna har läkt ut, eller om det finns kvar. Om det finns kvar blir det fortsatt tätare kontroller.

Jag fick komma till en jätterar barnmorska, som var lugn och förtroendeingivande. Hon sa också att mina lappningar och lagningar därnere rent estetiskt såg jättefina ut. Kanske vågar jag se efter själv så småningom? Så här dryga åtta månader efter förlossningen vill jag fortfarande inte riktigt kännas vid underlivet som mitt eget, det är lite alien territory…

Eftersom provet skulle kollas för både cellförändringar och virus skulle det ta någon månad innan jag får svar. Håller tummarna för att cellförändringarna hållit sig borta!

Två år sedan operation

Två år sedan operation

I förrgår var det precis två år sedan jag opererades för cellförändringar på livmodertappen.

Jag minns hur rädd jag var när jag kvällen innan i duschen gråtande skrubbade mig med det antibakteriella medlet. Hur jag skrev ett avskedsbrev till min älskade i en anteckningsbok som jag lämnade i hallen.

Bara ett par veckor tidigare hade jag fått provsvaren från de fördjupade prover som tagits efter att rutinproverna visat på oklara cellförändringar. Måttliga och allvarliga cellförändringar, stod det att de hittat.

Jag hade legat där, uppfläkt och oskyddad i gynstolen medan den unga tyska läkaren mässade till den äldre, barska sjuksköterskan: etta, etta, tvåa, etta, tvåa. Vid ett tillfälle suckade sköterskan mycket djupt. Ingen berättade för mig vad de såg och gjorde, och när de var klara bara försvann de. Jag stod där och torkade bort geggan från mitt underliv och tänkte att jag nog var alldeles full av cancer. Att jag skulle dö.

Provsvaren och kallelsen till operation kom nästan samtidigt på posten. Bara ett par veckor senare skulle jag opereras. Herregud, det är alltså SÅ bråttom, tänkte jag, och dödsångesten skruvades upp ytterligare en nivå.

Det var alltså med en känsla av slutgiltighet jag checkade in på dagoperationsavdelningen på DS. Jag var helt säker på att jag antingen skulle ha cancer överallt, eller att jag skulle dö under narkosen. Jag hade aldrig blivit sövd förut.

Eftersom jag angivit att jag hade lätt för att blöda, och med hänsyn till min övervikt, beslutade de sig dock för att jag skulle opereras under lokalbedövning. Vilken vinst!

När jag väl var i operationssalen förklarade läkaren och sköterskan exakt vad som hände. Läkaren var härligt tuff och rättfram, och sa att de gjorde den här typen av operationer varje dag, och det var ingen stor grej. Hon skulle skära bort en bit,  och sen skulle det vara bra!

När jag tog mod till mig och pep fram frågan ”Så jag är inte full av cancer där nere?”, skrattade hon till och sa att nej, det här var bara några små cellförändringar, som kanske, kanske hade kunnat bli cancer om tio år. Och hade hon inte fått med allt just då var det bara att göra om operationen och ta bort lite till. Ungefär ett ton dödsångest släppte från mina axlar där och då.

Tänk om någon i vården tidigare brytt sig om att förklara, och se att det som bara  är en liten rutinooeration för dem kan vara väldigt skrämmande för den som drabbats? Och att i vakuumet som deras tystnad skapar uppkommer farhågor om det allra värsta.

Efter att de analyserat den borttagna vävnaden var det osäkert om de fått bort allt, så en ny provtagning skulle göras efter ett halvår.

Men tack vare den coola kirurgen var jag nu rätt lugn fram till provtagningen på hösten, och kunde njuta av sommaren. På provtagningen hade jag en äldre man som läkare. Och den suckande, buttra sköterskan igen! Som suckade lika djupt denna gång mitt i provtagningen. Herregud, begriper hon inte att man blir jätteorolig? För mig lät hennes suckar som ”jaha, här har vi en till som det upptäckts alldeles för sent på, tragiskt på en så ung människa”. Läkaren sa dock att det såg bra ut.

Tiden gick, men några provsvar fick jag aldrig. Och senare den hösten blev H till. I mitten av december tog jag ett positivt graviditetstest, och blev helt överrumplad av detta omtumlande, oförutsedda men ändå fantastiskt pirrande besked. I mellandagarna lyckades jag jaga fatt på läkaren, som bekräftade att allt sett bra ut och att min operation troligen inte skulle påverka graviditeten på något sätt.

Nu är det nästan ett och ett halvt år sedan de senaste proverna, och jag undrar om det inte borde ha gjorts någon mer uppföljning. Men det borde ju sjukhuset ha koll på, så jag ser om det dyker upp någon kallelse snart.

Jag är fantastiskt tacksam för den snabba, effektiva vård jag fick för att undvika något som hade kunnat bli riktigt dåligt. Men jag hade önskat att det fanns fler som kirurgen, som såg min rädsla och hade ett så självklart sätt att ta ner mig på jorden igen och säga vad det faktiskt var fråga om.