76 dagar kvar till BF, och ny vecka 29+0

76 dagar kvar till BF, och ny vecka 29+0

Nu är jag i vecka 29+0 eller har gått in i vecka TRETTIO i folkmun! 😱 Sjukt, är vad det är! I slutet av vecka fyrtio kommer ju bebis.

Veckan som gick kan nog ha varit den bästa i hela graviditeten, måendemässigt. Jag mår plötsligt hur bra som helst! Det gör inte ont någonstans, jag känner mig inte alltför stor och klumpig ännu, aptiten är bra (jag tror att alla aversioner har nästan försvunnit – kött till middag ikväll!) och orken är (förhållandevis) bra också. Ibland får jag en plötslig trötthetsdipp på jobbet och lägger mig över skrivbordet och somnar en liten stund, dreglandes på min egen arm, men brukar kvickna till rätt snabbt sedan. Alla värden såg ju också väldigt bra ut hos barnmorskan, och jag fick – tack och lov! – bekräftat att jag inte fått graviditetsdiabetes.

Tankar om förlossningen har börjat komma smygande, om än bara lite smått än så länge. En stor skillnad med tredje barnet är att tankarna om bebisen kommer långt före och är många fler än tankarna om förlossningen. Första graviditeten så kom jag liksom aldrig förbi förlossningen i tankarna, så det här att det kom en bebis sen hade jag knappt hunnit reflektera över. Andra graviditeten hade nog själva bebisen börjat överväga, och nu är det säkert 95% tankar om bebis och vardagspussel. Jag längtar ju verkligen till förlossningen, men jag obsessar inte alls över den, utöver lite förlossningsteve när tid och ork finns.

Jag har en liten oro över att inte hinna in, utan behöva föda vid vägkanten. Inte på grund av att det inte finns tillgång till förlossningsvård hyfsat nära (40-45 minuter med bil), utan för att mina förlossningar går så rackarns snabbt när vattnet väl gått. Enda trösten är att vattnet aldrig gått spontant, utan jag har fått kontrollerad amniotomi båda gångerna. Men tänk OM vattnet skulle gå? L var ute 11 minuter efter det att de tog vattnet, från högt och rörligt läge. H lite beskedligare 1 timme och 11 minuter, också från högt och rörligt läge, men han var ju först, och nu är väl det som var en smal landsväg för fyra år sedan lite mer som Autobahn…

Även om det är tredje gången så skulle jag tycka att det var väldigt skrämmande att kanske behöva föda på egen hand. Med H var det första gången och allt var nytt och skrämmande, och det gick ganska fort ändå. Med L gick det superduperfort. Så jag har inte fått någon känsla för de olika faserna i förlossningen. Mina barn har sjunkit ner, passerat spinae, gjort alla vridningar som ska göras och kommit ut liksom i ett svep, och även om jag kände krystvärkar med L så har jag aldrig riktigt fått den där känslan att ”nu måste jag krysta” och känt att kroppen drivit på, utan jag har båda gångerna krystat mer av viljekraft än att kroppen haft kommandot. Om jag skulle föda innan jag kommit till sjukhus är jag rädd just för att inte kunna förstå var i förloppet jag befinner mig. Med L var jag dock lugn som en filbunke på väg in trots måndagsmorgonstrafik och ett par köbildningar, men det var mycket för att jag kände att ”så länge inte vattnet går är det lugnt”.

Ja, vad mer denna vecka? Jag har fått halsbrännan under kontroll, tack vare att barnmorskan påminde mig om att Omeprazol faktiskt är helt okej att ta som gravid. Och en kapsel av det om dagen har nästan helt tagit bort halsbrännan, vilket 6-8 Novalucol och 2-3 Novaluzid om dagen inte gjorde mer än högst tillfälligt.

Jag har fått stört högljudda knäppningar i bäckenet när jag till exempel reser mig upp. Det minns jag från tidigare graviditeter också, och ibland blir jag förskräckt och undrar om vattnet gått, för det har jag hört ofta sker med ett högt knäppande ljud. Men det är bara knäppningar, och inget som gör ont eller ens känns, det bara låter. Jag har fortfarande inte fått några vadkramper, även om det finns en antydan i vaderna när jag vaknar om att de kanske är på gång. Men jag försöker att komma ihåg att sträcka ut baksidan först, genom att vinkla fötterna uppåt, istället för den instinktiva sträckningen som jag annars gör när jag vaknar, åt andra hållet. Det är då krampen brukar komma.

Magen har blivit påtagligt högre under veckan som gått, och det har känts av lite att lungorna får lite tryck på sig i vissa lägen, och att jag fått tillbaka lite illamående. Men bara väldigt lindrigt i korta stunder. Det känns istället inte alls som att det är så mycket tryck i nederdelen av magen/bäckenet längre, och det har blivit ännu lättare att gå och röra på mig. Den här graviditeten känns SÅ mycket som den med H.

Hoppsan väger nu ca 1,4 kg och är 41 cm lång, som en ananas eller ett vitkålshuvud (älskar verkligen dessa appars storleksjämförelser!). Lanugohåren börjar försvinna, skelettet hårdnar och benmärgen har börjat producera röda blodkroppar.