Byta blöja med Von Rosen-skena

Byta blöja med Von Rosen-skena

Vi är nu hela fyra veckor in i den period om sex veckor som – om allt går enligt plan – lilla L ska ha Von Rosen-skena för att stabilisera hennes höfter.

Och skenan är faktiskt helt oproblematisk i jämförelse med mycket annat med L. Som att hon inte sover middag på dagarna annat än i min famn (eller ibland i en rullande vagn) och bara vill ligga själv i vaket tillstånd ytterst korta och få stunder om dagen, och inte vill sitta i bärsjal eller ta napp. Har jag gnällt över detta redan? Klart jag har, men det är en så överskuggande del av vår tillvaro nu att det får vara så. Jag sitter helt låst hela dagarna, annars skriker hon sig illröd.

Detta om detta; det jag ville komma till i detta inlägg är att vi nu är rutinerade vad gäller att byta blöja på ett barn i Von Rosen-skena. Det tog oss några veckor att få till det bra, så jag tänkte dela med mig av proceduren, ifall att det någon gång nu eller i framtiden trillar in en nybliven förälder här, med ett litet barn som nyss blivit en liten sköldpadda 🙂

(OT: Jag gillar smileys och emoticons och emojis och allt vad de kallas, men hur tusan ska en tänka med interpunktionen, egentligen? Ska en emoji placeras före eller efter punkten, eller är emojin att se som en punkt i sig själv? Ovissheten stör mig varje gång…)

Bilden nedan visar påtagning av ny blöja. Efteråt kommer lite tips på avtagande av smutsig blöja, men dem låter jag vara oillustrerade av trevnadsskäl.

Okej, here it goes!

  1. Lägg blöjan på plats över bebisens framsida.
  2. Peta in snibbarna och överkanten mellan midjedelarna på skenan och bebisens sida. (Steg 1 och 2 kan hoppas över, men är rätt bra att ha gjort om en vill att ev. kiss under bytet inte hamnar på skötbordet.)
  3. Vänd bebis över på mage.
  4. Peta in de bakre snibbarna mellan ovandelen av benskenorna och bebisens rumpa/höfter.
  5. Dra snibbarna in mellan midjedelarna och bebisen sida, och bakdelen av blöjan in under skenans ryggdel så gott det går. (När bebis ligger på mage brukar det bli en del luft mellan skenan och huden, så att en kan peta in fingrarna under för att få blöjan på plats.)
  6. Vänd bebis på rygg igen.
  7. Passa på att prata lite med bebis, gör lite roliga ljud, och annat som en normalt sett gör vid blöjbyten. Pussa lite på magen och lek ”det kom en liten mus” eller ”baka, baka liten kaka”, och allt sådant en gör med en vanlig bebis.
  8. Glöm inte att din bebis är en vanlig bebis, även om närvaron av skenan kan skapa en delvis reell, men kanske ännu mer upplevd, fysisk distans till den där mjuka lilla bebiskroppen. I vart fall jag har känt det som att L:s kropp är mindre ”min” än vad storebrors var när han var spädis, och att jag har lite svårare för att pyssla med hennes hygien och kroppsvård, eftersom skenan sitter där och tar henne i anspråk. Så gosa på, och smörj in med babyolja, gör babymassage o.s.v. så gott det går, skenan till trots.
  9. Avsluta med att kontrollera att blöjans innerkanter sitter som de ska runt ljumskarna och bakåt, peta in de främre blöjsnibbarna och dra fram de bakre för att tejpa fast blöjan. Klart!

Och det där med att ta bort smutsiga blöjor, då?

En kissblöja brukar jag bara dra bort med bebis liggande på rygg. En hand under rumpan – en får aldrig lyfta upp rumpan på en ”luxbebis” genom att lyfta och dra i fötterna/benen! – och bara dra nedåt.

Bajsblöjan öppnas försiktigt med bebis i ryggläge. Jag använder våtservetter, och torkar av så långt neråt det går. Sedan rullar jag ihop den främre delen av blöjan tight, och håller fast den medan jag vänder bebis över på mage. Därefter lirkar/drar jag försiktigt ut blöjan med en våtservett redo, och torkar sedan rent överallt. Ibland behöver en lirka in en våtservett under skenan, och det brukar gå bra i magläge med ett finger ”klätt” i våtservett.

Vid byte av bajsblöja hoppar jag ofta över stegen 1 och 2 ovan, och börjar sätta på en ny blöja bakifrån, för att efter vändning gå igenom framsidan med våtservett igen innan blöjan stängs. I brådskan att få bort en redig bajsblöja kan den första torkningen i fram nämligen bli lite väl översiktlig 🙂

Och ibland, när bebis är arg och/eller jag är trött och/eller lat, sätter jag blöjan på ”utsidan”, runt rumpdelen av skenan och med snibbarna runt mellan midjedelarna och lårdelarna av skenan. Mycket snabbare byten, men större risk för läckage och gegg under skenan.

Lillasysters första månad

Lillasysters första månad

I torsdags blev hon en månad gammal, min dotter.

Sedan i torsdags har jag också försökt få en stund över för att skriva något om vad som hänt under denna första månad. Först nu har jag fått en stund till övers med min dator. Lillan ligger bredvid mig i soffan och sover, och jag borde så klart ”sova när bebis sover” medan hon verkar nöjd med att sova någon annanstans än på mig. Men det var så länge sedan jag skrev något av någon substans här på bloggen att en liten stunds skrivande får gå före idag. (Det var två dagar sedan jag började skriva detta inlägg…)

En av de första bilderna. Fortfarande på förlossningssalen, klädd i en handduk med lite av varje på.

Hon föddes på förmiddagen den 5 december 2016, en präktig tös på 3 760 gram och 52 centimeter. Huvudomkretsen var 37 centimeter. Efter att hon sov sig igenom ett drygt dygn mer än vad bebisar ”ska” göra efter födseln hamnade vi ur fas med amningen från start, och hon tappade en hel del i vikt innan mjölkproduktionen kom igång. Vi blev tvungna att tillskottsmata med lite modersmjölksersättning innan vikten vände, men nu efter en månad verkar det som att allt är på väg åt rätt håll, och vi kan fasa ut ersättningen snart. Än så länge växlar hon utan problem mellan tutte och flaska.

Efter en av de första amningarna, i vårt rum på BB-hotellet.

Före nyår hade hon vuxit en centimeter på längden, en centimeter runt huvudet, och tagit sig tillbaka upp till dryga 3 600 gram, efter att ha varit nere på 3 265 gram och vänt. Läkarkontrollen vid en månads ålder blir först på tisdag, så då får vi veta hur både vikt och längd ser ut i nuläget. Hon har fortfarande storlek 1 på blöjorna, och kläder i storlek 50 eller 50/56.

Precis som med H hamnade bebis i babyskyddet på köksbordet när vi kom hem från BB. Okej, vad gör vi nu då…?

Hon älskar att amma, och vill helst ligga vid bröstet konstant. Hon klunkar intensivt och länge från båda brösten, och verkar ha bra teknik förutom att hon ibland tenderar att ta ett för litet tag. Det är svårt att korrigera hennes tag, för hon hugger så snabbt på bröstet när det kommer inom räckhåll att jag inte hinner vänta på att hon ska gapa stort nog. Men oftast får vi till det hyfsat. Hon klunkar i alla fall, och jag får inte överdrivet ont.

Favoritstället.

Det är ingenting utom bröstet som kan trösta henne när hon är ledsen, och vissa dagar vägrar hon sova någon annanstans. Eftersom jag knappt hunnit dokumentera våra dagar har jag svårt att säga hur ofta hon egentligen haft dagar då hon ammat konstant eller vägrat lämna bröstet. I efterhand flyter allt ihop till en gröt av dagar och nätter med lillan vid bröstet och i famnen nästan jämt, även om hon ibland sover i sin egna säng, i soffan bredvid mig eller i babysitterinsatsen på tripptrapp-stolen.

Oftast sover hon i vart fall något sammanhängande pass på 3-4 timmar om natten i sin egen säng bredvid våran. Ibland (under ”klängdagarna”) blir det bara någon kort stund, men det har hänt att det blivit två långpass också. En gång förra veckan sov hon sju timmar i sträck, men det var enda gången hon sovit längre än fyra timmar i ett svep.

Nyfödd och trött på förlossningssängen.

Bitvis har hon varit väldigt nöjd med att både åka barnvagn och sitta i bärsjal, men många gånger gråter hon hysteriskt även då, eftersom hon inte har tillgång till mina bröst. Ibland oroar jag mig över att hon fortfarande inte får tillräckligt med mjölk från mig, när hon bara vill amma, amma och amma, och aldrig bara somnar nöjt och fortsätter sova. Även om hon somnat vid bröstet börjar hon nästan genast picka och söka om jag lägger henne upprätt istället.

Hon presterar flera stora kissblöjor varje dag, vilket är ett bra tecken på att hon får i sig mycket mjölk, men hon bajsar bara varannan dag eller så. Fast då blir det ganska rejäla laddningar… Magen verkar för det mesta fungera bra – det är inte många gånger hon gråtit av magont. Men hon pruttar ganska mycket. Riktigt högljutt ibland! Jag gissar dock att det är bra att gasen kommer ut, och att det är när den inte gör det som det gör ont i magen.

Hon har mycket känsligare hud i blöjområdet än vad H hade som bebis, och har blivit riktigt röd och nästan skinnflådd både i rumpan och i ljumskvecken, trots att vi byter blöja ofta. Omväxlande smörjning med bepanthen och inotyol har hjälpt. På BVC:s inrådan (jag mejlade och frågade) var även på apoteket och köpte en salva mot fotsvamp som tydligen skulle verka mot svamp i blöjområdet hos bebisar. Eftersom de andra salvorna hjälpt har jag dock inte använt svampsalvan (ännu).

Enligt Wonder Weeks-appen har lillasyster just trätt in i sitt första utvecklingssprång, som de kallar ”the world of changing sensations”, och som innebär att hon nu kan se klart längre än de 20-30 centimeter hon såg som nyfödd, och nu istället kan fokusera på cirka 75 centimeters avstånd. Hon ska verka mer vaken och intresserad av sin omvärld, titta längre på saker och interagera mer med omgivningen och andra människor. Mest intresserad ska hon vara av kontraster och skarpa övergångar mellan färger, ljus och mörker, olika material och texturer etc.

Börjar le och skratta. Här mot mormor.

Och visst har något hänt de senaste dagarna – hon håller ögonkontakt mycket längre, tittar mer intensivt och ler oftare. Hon log mot andra väldigt tidigt – mormor fick stora leenden och ljudlösa skratt redan före jul, och pappan någon vecka senare. Jag har dock fått vänta tills alldeles nyss innan jag fick ett klockrent leende som verkligen var riktat mot mig. Hon har börjat ge små ljud ifrån sig som jag tolkar som ”prat”, men det är fortfarande en väldigt begränsad kontakt en kan få med henne. Framför allt det faktum att hon inte går att trösta på något annat sätt än genom amning är lite jobbigt, och jag längtar efter att min röst och vaggande i famnen ska kunna lugna henne.

Ibland duger mammas fötter att sova på. Lillkatten gör gärna sällskap.

Med H var jag lite skeptisk till ”Wonder Weeks” just avseende beskrivningen av att varje utvecklingssprång kunde förutses av gnälliga och klängiga perioder, men just nu kan kanske utvecklingssprånget förklara varför lillan hade en period för ett par dagar sedan då hon ammade i princip konstant i två dygn, och bara sov korta stunder i famnen. Nu har hon nämligen lugnat ner sig och sover till och med i egen säng mellan amningstillfällena, ibland så länge som 2-3 timmar.

Till skillnad från H, som kunde lyfta huvudet ganska stadigt redan när han lades upp på min mage efter förlossningen, var lillasyster som en överkokt spaghetti i kroppen från födseln. De första veckorna var hon bara ett lealöst litet knyte. Runt nyår började hon kunna spänna kroppen och spjärna bakåt med benen medan hon sträckte ut ryggen, och sedan har hon även börjat kunna lyfta huvudet och flytta det från sida till sida när hon lagts i magläge, och hon börjar kunna hjälpa till att hålla huvudet uppe när en bär henne. Armar och ben sprattlar åt alla möjliga håll, men det går att se att hon ibland liksom fäktar efter något som hon är fokuserad på.

Mamma, storebror och lillasyster

Storebror bryr sig inte så mycket om henne, även om han ibland klappar henne försiktigt över håret, och vid ett par tillfällen sagt att hon är söt. Han pratar om att hon ska få leka med hans bilar (”dela sammans” eller ”låna sammans”) när hon blir lite större, och verkar inte arg, ledsen eller svartsjuk. Däremot är han väldigt uppmärksamhetstörstande och gör allt för att få uppmärksamhet, busar och spelar apa. Sedan är han fortsatt ”trotsig” och bråkar om det mesta: mat, kläder, blöjbyte, sänggående, dusch/bad, tandborstning med mera, med mera… Men det är nog mer åldern än det faktum att han blivit storebror som orsakar det.

Hur söt kan en bebis vara?

Vi föräldrar är precis lika förälskade i vår lilla tvåa som vi var i storebror, och sitter ofta och bara förundras över hur gudomligt söt hon är. Inte alls partiska…

För min del har jag i princip inga som helst sviter efter graviditet och förlossning så här en månad senare, utöver lite kvarvarande avslag (som börjar bli tröttsamt). Det har inte varit mer än lite vattniga brunröda flytningar sedan ganska kort efter förlossningen, men verkar ta tid på sig att helt sluta.

Jag kan fortfarande knappt greppa skillnaden från förra gången, då jag först efter tio veckor började känna att det vänt, och att de outhärdliga smärtorna i underlivet faktiskt började klinga av. Denna gång kände jag mig helt okej nästan direkt efter förlossningen, bara något svullen och lite öm, och sedan kliade det lite efter ett par veckor, men det gick över på några dagar. Kroppsligt känner jag mig friskare och starkare än vad jag gjorde innan jag ens blev gravid, och jag väger 6-7 kilo mindre än innan jag blev gravid.

Jag känner inte att jag är svagare i magmusklerna eller ostadigare i överkroppen än före graviditeten. (Inte för att det fanns några muskler att tala om då heller.) Det enda jag möjligen känner är att jag har lite, lite ont typ ovanför ljumskarna/allra längst ner i magen när jag knuffar syskonvagnen uppför backar, och ett litet obehag i ena knäet när jag bär bebis upp och nerför trappor. Annars inga men alls. Så jag har alla förutsättningar för att faktiskt komma igång och komma i bättre fysisk form nu. Inga ursäkter.

Två veckor med lillan

Två veckor med lillan

Idag blir hon redan två veckor gammal, vår lilla skrutta.

Mycket har hänt på dessa två veckor.

Vid läkarkontrollen på BB konstaterades att hon har en ”glidning” i båda höftlederna, troligtvis s.k. höftledsluxation. Vi har fått remiss till Astrid Lindgrens barnsjukhus för ultraljudsundersökning och läkarbesök dagen före julafton. Tillståndet behandlas med skenor som fixerar höfterna med benen utåt, under en period om kanske ett par månader, men sedan ska hon i så fall aldrig få några ytterligare men av det. (Undrar om hon får skenor redan på fredag, eller om det dröjer ett tag?) Hon är förstås inte ens formellt diagnosticerad ännu, men hon verkar vara ett typiskt fall, eftersom barnläkaren skickade över ett par yngre kollegor till vårt rum på BB-hotellet för att de skulle få känna hur hennes höftleder kändes vid undersökning. (Efter att ha frågat oss innan så klart, och jag säger aldrig nej till att studenter/mer oerfarna får vara med inom vården, hur annars ska nästa generation lära sig?)

Hon har varit nere och dippat på en vikt långt under födelsevikten, men hon hade vänt uppåt i fredags, och är förhoppningsvis fortfarande på rätt väg.

Hon ammar nu för det mesta riktigt målmedvetet och klunkar fint, och har hittills inte haft problem med att växla till och från flaska. Hon får 4 x 30 ml ersättning om dagen, som vi hoppas kunna fasa ut framöver, om hon fortsätter att lägga på sig bra.

Navelstumpen har, som sådana brukar, torkat ihop, börjat stinka och till slut ramlat av och saknats av ingen. Naveln blödde och skorpade sig ett tag, men är nu nästan läkt.

Hon har börjat producera löst, grynigt och bulldegsdoftande gult mjölkbajs istället för den inledande sega, svarta mekoniumtjäran, som övergick i glänsande grönt blandbajs liknande hackad fryst spenat och senare mörk senap. Från någon liten klick med flera dagars mellanrum till numera dagliga leveranser. Kissar gör hon ofta och rikligt, och vi har haft vårt första läckage, naturligtvis på textilen till hennes nyföddsinsats på tripptrappstolen. Hon kräks lite ibland, men ingenstans i närheten av storebrors konstanta flöde som bebis. (Oh yes, en blir sjukt intresserad av precis allt som kommer ut ur en sån häringa liten varelse…)

Hon är (än så länge) en väldigt snäll och lugn bebis, som mest äter och sover. Ibland ligger hon bara och ser sig omkring med stora, mörka ögon. (Mina barn verkar vara precis som jag, och börjar livet med mörka ögon och mörk kalufs, för att snart bli blonda och blåögda, och håret mörknar sedan troligen till mörkblont/ljusbrunt, eventuellt med röda inslag, i vuxen ålder.) Hon gråter och skriker bara när hon är hungrig, och maten inte kommer tillräckligt snabbt, eller när hon inte vill vara ensam. Ibland när magen tjorvar, men det har än så länge bara varit helt kortvarigt ett fåtal gånger.

Hon har de senaste dagarna börjat sova längre pass i sin egen säng på nätterna, 3-4 timmar i stöten. Det är väldigt skönt för mig att få ligga och sova själv istället för att halvsitta med henne i famnen, som var ett måste första veckan. Det finns inget sätt att idka säker samsovning, eftersom storebror ligger mitt i vår säng, och vi inte har hjärta att köra bort honom nu. Jag saknar dock att kunna liggamma, så det kanske får bli så att jag och lillasyster börjar sova i ett gästrum ibland, så att hon kan sova i ett babynest bredvid mig. Om hon, vilket är troligt, får skenor för att avhjälpa hennes höftledsluxation, kan det också bli knepigt att amma sittande på ”vanligt” vis, medan jag tror att liggamning fungerar bättre.

Hon är som en överkokt spaghetti i hela kroppen, långt ifrån stadiga storebror som kunde lyfta sitt huvud redan på förlossningssängen, även om hon kanske blivit liite stabilare de senaste dagarna.

Hon ler och ”skrattar” nästan hela tiden. Inte bara för att det händer saker i magen, även om det självklart inte är sociala svarsleenden i den här åldern, utan mer ett förnöjsamt leende när vi stryker henne över håret, eller när tutten börjar närma sig hennes mun, eller när hon drömmer om tutten (det syns tydligt när hon gör det). Hon ser så himla nöjd ut, och är vansinnigt söt.

Vi har nästan inga kläder i storlek 50, och hon drunkar nästan i storlek 56, men en vill ju inte gärna köpa en massa som hon växer ur på ett par veckor. Fast några bodys i storlek 50 måste det nog bli, för det glipar för mycket runt halsen med storlek 56, och det är ju ändå vinter nu.

Mina första två veckor efter förlossningen har varit så mycket bättre än jag någonsin kunnat tro eller hoppas. Jag hade lite eftervärkar de första tre dagarna efter förlossningen, men har knappt haft ont alls i underlivet. Jag har fortfarande avslagsblödningar, men inte så att det krävs mer än vanliga bindor nu efter två veckor. Ibland kommer det knappt något alls längre, men sedan kan det börja igen, och vara som mens under de mer lindriga mensdagarna.

Under andra veckan har jag fått en del klåda i underlivet, men jag misstänker att det bara är ”läkning” på gång. Även om jag inte gick sönder mer än att det krävdes ett stygn, så lär ju vävnaderna ha töjts och ansträngts så att det ändå är någon sorts läkning som sker. Får höra med barnmorskan när det är dags för efterkontroll…

Jag väger 10 kg mindre än vad jag gjorde före förlossningen, och känner mig relativt slank eftersom det också är 6-7 kg mindre än vid inskrivningen (obs, jag är fortfarande gravt överviktig, så det kommer inga tvättbräda-två-veckor-efter-förlossningen-bilder, jag har ”att ta av” så att säga).

Mitt hår, min hud, och mina naglar har dock blivit helt katastrofalt fnösketorra, och ingenting hjälper. Trots dubbla mängden arganolja går håret knappt att borsta ut efter dusch, det är helt ihoptovat och känns som svinto. Läpparna fnasar och blöder, och hela händerna också.

Känslomässigt åker jag nog fortfarande lite hormon-berg-och-dal-bana, men det börjar lugna sig lite. Kärleken till lillasyster var lika självklar som den till storebror – det är som att det är samma enorma, outtömliga känsla som nu har två fokuseringspunkter istället för en.

Storebror har hanterat nykomlingen ganska bra. Han verkar i vart fall inte ledsen eller arg, även om han stundtals är asjobbig på andra sätt. Han är hyperaktiv och uppmärksamhetstörstande här hemma, och att få honom att göra saker tar EVIGHETER, eftersom han ”bara” ska springa sju varv runt sovrummet, leka kurragömma i sin säng, hoppa runt i stora sängen och leka ”inte ta mig!” innan tandborstning kan bli aktuellt. En prövning för alla, särskilt om lillasyster vrålar av hunger samtidigt. Han har också blivit helt döv för alla typer av tillsägelser och förmaningar, tills föräldrarna inte kan behärska sig och ryter till. Då börjar han gråta och vill ”kjamas”, och jag nästan dör av dåligt samvete. Stackars liten. Delvis är det väl åldern också, men det är inte helt lätt att få ett lillasyskon.

Flack inlärningskurva

Flack inlärningskurva

Sömndrucken står man där vid skötbordet för att byta skruttens nattblöja. Hinner ta av den och reflektera över hur lätt den är. Sen sätter högtryckssprutan igång.

Jag hinner nätt och jämt hoppa åt sidan, men badrumsmattan, golvet och skötbordskanten får sig en rejäl dusch innan strålen finner sig tillrätta över själva skötbädden.

Så här efter ett halvår med pojkbebis borde man ju ha lärt sig. Lång tid + torr blöja = garanterad friluftsurinering på gång.

Efter detta lilla missöde på morgonen hade vi en trivsam dag, jag och H. Myste hemma, sov middag länge tillsammans och övade vändningar på vardagsrumsmattan.