Vårruset 2016

Vårruset 2016

Igår var det dags för årets vårrus. Detta blev inte heller året då jag sprang runt banan, eftersom graviditeten kom och omöjliggjorde träningen som skulle ha krävts för att få upp konditionen tillräckligt.

Illamåendet och andfåddheten har gjort så att jag inte ens kunnat satsa på en snabbare gång, så den enda förberedelsen har varit mina vanliga promenader i vardagen, 2+1 kilometer till jobbet på morgonen och sedan 1+2 kilometer tillbaka  på kvällen. Så igår blev det en hyfsat rask promenadtakt med barnvagn, och de fem kilometrarna avverkades på lite drygt 50 minuter. Tillräckligt för att en kortbent tjockis som jag ska bli både lite andfådd och rejält rödmosig i ansiktet under promenaden, och ha en lätt träningsvärk i ändalykten idag efter att ha knuffat barnvagn uppför backarna.

Jag kände att det var viktigt att gå loppet även fast det blev i snigelfart, för att få in traditionen att Vårruset s k a genomföras varje år. En dag s k a jag springa banan runt. 2018 kanske, om knyttet kommer till oss i december i år, annars kanske redan 2017.

Vädret var strålande, och vi hookade upp med en mamma från vår gamla vattengympagrupp inom projektet för överviktiga gravida jag var med i under graviditeten med H. Förra året var vi ett helt lag, men engagemanget i gruppen var lågt i år (vi har fortfarande en Facebookgrupp fast projektet varit nedlagt i snart två år). Så vi två som ställde upp i år fick ta med egen picknick, som vi kalasade på innan loppet.

H sprang överlycklig runt i gräset med den nästan två år äldre F efter maten, och senare bar det iväg runt banan med H i vagnen.

image

Sedan tog vi tåget hemåt, och allt var frid och fröjd. Tills vi klev av tåget. Då började H gråta hejdlöst. Han grät hela vägen hem och fortsatte gråta hemma och under nattningen med B. Han somnade till slut, för att vakna efter en halvtimme-timme och fortsätta gråta.  Och gråta och gråta och gråta. Han grät tills han somnade av utmattning efter någon timme. Och vaknade någon vända till och grät och grät och grät. Antingen hade han magknip, eller så tog dagen, med intrycks-overload och sen sänggång, helt enkelt ut sin rätt. Vi har i pricip inte haft några episoder med helt otröstlig gråt med H, så vi stod helt handfallna och undrade om han behövde åka in till akuten. Men han somnade till slut och förblev sovande, och var sitt vanliga glada jag imorse, så vad det än var hade det gått över under natten.

Nu sista arbetsdagen före flytten. Måste köra på så det ryker nu.

Ha en bra dag!

Liten kverulant

Liten kverulant

H har ett förskräckligt humör just nu. Den senaste veckan eller så har han fått utbrott över allt och inget, varit svartsjuk och girig. Börjar trotsåldern redan?

Utöver de plötslig gråt- och skrikattackerna så fort något inte gått som han velat, har han varit enormt svartsjuk och inte låtit vare sig katterna eller B komma i närheten av mig. Om jag och B kramas skriker han till och kommer springande och ska knuffa bort sin pappa. Om jag då försöker lyfta upp honom för en familjekram fortsätter han att försöka knuffa iväg B. Samma sak om jag har en katt i famnen, eller om B har det. Katten ska bort från hans mamma/pappa!

I lördags svängde vi förbi ett köpcentrum på vägen hem från fjärilshuset, och passade även på att ta en fika på Espresso House. B tog en kaffe och en bulle, och jag en lemonad och en morotsmuffins. Vi tänkte att H kunde smaka lemonad, och att vi båda kunde dela med oss av lite bulle/muffins till honom. Det är så vi brukar göra. Men H ville minsann ha hela pappas bulle! Skrek och betedde sig så att vi lät honom ta bullen bara för att han skulle vara tyst. Men B fick inte ta minsta bit, då bara skrek H rätt ut. B lyckades nypa av några bullbitar när H tittade bort, och jag nöp av en stor bit muffins och sträckte över till B. Men det såg H, och grät rakt ut igen och ville ha muffinsbiten (det fick han inte). Han hade inte ens tittat åt min muffins innan jag försökte ge en bit till B. Pappa ska tydligen inte få någonting?

När vi satt i bilen häromdagen var det lite kallt, och jag frågade om han ville ha sin filt över benen. Han skakade på huvudet. Jag provade att lägga den på hans ben ändå, men då slängde han iväg den. Jag frös också, så jag lade den då över mina ben. Gråt och viftande mot filten följde. ”Okej, ville du ha filten?” Han skakade på huvudet, jag provade att lägga den på hans ben ändå. Samma resultat som förra gången. Han ville INTE ha filten. Men mamman fick minsann inte ha hans filt ändå!

Och sedan är det gångerna då han börjar sparkas och dra i håret när jag försöker byta blöja, och vägrar sluta även om jag till slut skriker åt honom. Han bara skrattar åt mig. Igår hade vi en liknande incident med en termoskanna. Den hade stått på bordet och han högg tag i den och började leka (låtsashälla upp kaffe i sitt mjölkglas). Jag sa nej. Han lyssnade inte. Jag avbröt matlagningen och försökte ta kannan ifrån honom. Typ med armen, eftersom jag hade olivolja på händerna. Och ungen vägrar släppa. Jag säger nej, jag säger släpp och jag drar bäst jag kan. Han vägrar, skrattar och drar hårdare. Tills han slår ut sitt mjölkglas med armbågen. Då försöker han kladda ut mjölken över hela bordet istället. Jag blir så matt.

Men samtidigt är han såklart sitt vanliga glada jag emellanåt, och vill så gärna hjälpa till med allt. Hjälpa mig att tömma sopskyffeln i soptunnan, att plocka ut matvarorna, att plocka fram kläder även till mig. Och det viktigaste: att hålla i varukorgen när vi handlar. Inte ens bananätande får hindra honom från att dra korgen.

IMG_1735

Vi tar upp en del plats när vi handlar…

Igår när vi kom till affären stod fästingbussen utanför, så jag tog ett spontant och väldigt egenmäktigt föräldrabeslut och såg till att H fick sin första TBE-spruta. (Vi hade förstås pratat om det förra året, men när han blev tillräckligt gammal för att få sprutan var fästingsäsongen i princip över, så vi sköt upp det.) Det gick hur bra som helst, han sa inte ett pip och verkade knappt fatta vad som hade hänt. Tyckte att det var jättespännande att vara inne i husbilen. Nu blir det en spruta till om en månad, och sedan har han ett grundskydd och behöver inte vaccineras igen förrän om ett år.

Idag har jag hemmajobbaronsdag, och ska jobba på ett par timmar till innan det är dags för förskolehämtning. Innan B åkte före kl. 11 hade vi ätit frukost på tu man hand och gjort en liten röjning i garaget inför att flyttfirman ska komma och lämna kartonger i eftermiddag. Jag fortsatte en timme efter att B åkt också, och sorterade igenom i alla fall halva garaget. Det går framåt, om än långsamt. En månad kvar till tillträdet!

Vabbeli vabbeli vabb…

Vabbeli vabbeli vabb…

Här vabbades det för fullt idag. En stund på eftermiddagen var det ganska smärtfritt, eftersom barnet i fråga sov middag i lite drygt tre timmar. Dessförinnan var dock det mindre njutbart, med en liten sjukling som envisades med att vakna vid 07.30, men sedan var så trött och ynklig att han fick skrik- och gråtattacker för precis allt.

Du nuddade min sked – WÄÄIII! Min smörgås gick sönder när jag klämde på den – WÄÄIII! Jag fick inte leka med en spade i skafferilådan – WÄÄIII!  Sedan var han förvisso lugn i ett par timmar, medan han tittade på ändlösa avsnitt av ”Johans fordon”.

Jag börjar seriöst bli lite orolig för det där med hans skärmtid. Så fort han vaknar, eller så fort vi kommer hem från föris, kommer han springande med en fjärrkontroll och tjatar ”Brum brum. Bil. Buszj. Tookatook.” Och sedan sitter han som klistrad och vill se de roligaste avsnitten om och om och om igen. När han inte får som han vill gråter han. Hoppas att det bara är någon sorts fas med sjukligt fordonsintresse, som kommer att gå över, och att han kommer att tycka att det är roligt att leka med leksaker igen, och inte bara glo på dumburken.

Han är också otroligt mammig just nu, och bevakar mig svartsjukt. Om  jag och B kramas bara tjuter han rätt ut, försöker knuffa bort sin pappa och vill komma upp i min famn. Samma sak om han ser att jag har en katt i knät – tjuter och kommer springande och knuffar bort katten, för att själv klättra upp i knät. Det är svårt att inte tycka att det är lite gulligt, men det gör mig också skräckslagen inför det faktum att han eventuellt får ett syskon snart. Hur ska det gå? Jag läste följande inte helt uppmuntrande passus i boken ”Lyhört föräldraskap”: ”Jag är övertygad om att svartsjuka är ett personlighetsdrag. Vi är helt enkelt mer eller mindre svartsjuka av oss. Därför brukar man kunna ana om storasyskonet kommer att vara svartsjukt eller inte. Det brukar till exempel visa sig om barnet har svårt att tåla att man som föräldrar kramas.” Jaha ja. En svartsjuk storebror som kommer att vara 2 år och 4 månader (= trotsålder?) när knyttet gör entré. Det blir nog livat.

Efter att han vaknat från sin middagsvila grät han i sig en pannkaka, och krävde mer fordon på teven. Jag lät honom kolla en stund, och sedan gick vi ut en vända för att handla lite, och lekte i parken en stund.

F6483562-5C86-47A1-9DB9-460A8D1AB4CA

Jag mår illa, lite som väntat denna vecka. Illamåendet ligger och pyr större delen av dagen. Jag mår som bäst på morgnarna faktiskt, så något morgonillamående är det inte fråga om. Men från lunchtid och framåt ligger jag mest och pustar och suckar och vill liksom bort från min egen kropp. Kosthållningen har gått åt h-lvete, för jag får för mig att jag bara kan äta något visst, och blir äcklad av allt annat. Frukosten går bra att äta balanserat, i och med att illamåendet inte är så farligt på morgnarna. Men sen! Igår åt jag spicy snabbnudlar med ägg till lunch, lite glass till mellis som jag köpte för H:s skull (hrrrm hrrrm) efter att jag hämtat på föris , och sedan kunde jag absolut inte tänka mig att äta något alls på kvällen utom ett par nävar flamin’ hot cheez cruncherz… Typ torrt och ”rent” kryddstarkt var det enda jag kunde få ner kände jag.

Idag blev det nachos till middag. H gillade det, och var så söt när han plötsligt krävde ett nachochips och började lägga topping på det. Vi hade givit honom makaroner blandat med tacofärs och grönsaker till att börja med, men han ville minsann göra som mamma och pappa. Viljan var något större än förmågan, dock…

IMG_1713

Hur tusan ska detta gå? Jag är så trött och tung och flåsig att jag knappt orkar knuffa barnvagn, och bara i vecka 7+5! Jag MÅSTE ta itu med kost och motion, men det är så förskräckligt motigt nu med illamående och trötthet.

Sedan gråter jag floder över allt. Stort som smått. Berättigat, som när jag läste om de engelska tonårstjejerna som dömts för mord, och det stod lite om mordet på den tvååriga James Bulger för många år sedan, och jag låg och tittade på min värnlösa nästan tvååring som låg och sov bredvid mig. Mindre berättigat, som när jag behövde torka kattkräk på golvet för andra gången på en och samma morgon, och jag bara kände att det var så otroligt orättvist att jag skulle behöva stå där, gravid och illamående, och ulka över hårbollarnas uppkastningar. Känslorna är lite all over the place, kan en väl säga…

Middagsmisären

Middagsmisären

Tjoho, två dagar av fem avklarade, och jag är redan slut som artist.

Igår lämnade jag avkomman på förskolan på morgonen, damp in på kontoret mitt på förmiddagen och jobbade fram till 17, då jag skyndade hem för att avnjuta familjemiddag klockan 19. Det har tidigare varit den magiska gränsen — senare än så har barnet förvandlats till en mogwai som matats efter midnatt. Middagen stod på bordet bara några minuter efter sjuslaget, men till ingen nytta. Telningen smakade inte ens på maten, krisade och grät över att han inte fick mer ketchup och senap på sin ugnsbakade falukorv (brukar vara en stor favorit annars) efter tredje gången vi fyllt på utan att han ätit något, att han inte fick dricka ur min nyöppnade Loka-flaska utan att jag höll en stöttande hand. Och så vidare, och så vidare… Bara att natta.

Inatt/imorse vaknade han och propsade på att amma tre gånger, varav den tredje efter att min klocka ringt och jag hade bråttom iväg. Men hade såklart inte hjärta att lämna ett panikskrikande barn med sin förkylda och vresiga far. Så jag var sen till jobbet igen imorse. Hämtningsdag, så jobbet blev 10-15. När ska jag hinna ta igen all denna tid? Det jobbiga nu är att det inte går att få någon kompensation för den arbetstid jag förlorar vid hämtning och lämning, eftersom jag inte kan ta ut föräldraledighet när det inte är vård av barn, utan snarare pendlingen i kombination med förskoletiderna, som gör att arbetsdagarna minimeras. Så jag måste hinna göra ett heltidsjobb på halvtid, annars går jag bankrutt!

Så iväg från jobbet mitt på eftermiddagen, svimma lite av trötthet på bussen, promenera till förskolan, hämta unge, handla mat, promenera hem. Trots enormt snabblagad mat (kryddpanerad torsk, bulgur samt tzatziki vi hade kvar från söndagens souvlaki) och middag redan 18.30 blev det samma visa igen. Han krisade ur redan över att pappan försökte sätta honom i stolen (som han inte kommer upp själv i), fortsatte krisa när vi plockade bort babyinsatsen på stolen så att han kunde klättra upp själv (han tycker det är obehagligt att sitta i stolen utan den skyddande bygeln). Stod sedan och illtjöt och klängde på mig medan jag åt min mat. Sin egen mat hade han inte ens kollat åt. Idag kände jag att ”Nej, nu får det vara nog! Han måste lära sig att respektera att jag sitter och äter och att han får vänta med att komma upp i famnen.”

Jag fick i mig maten, men inte är det harmoniskt direkt, att behöva skyffla i sig maten med någon som skriker hål i huvudet på en. Sedan tog jag upp honom i soffan och kramades, och då var han så trött att ögonen gick i kors. Stackars lille snutt, det hade visst varit en lång dag för honom idag!

Nu återstår nog bara att ge upp det här med att äta middag tillsammans. H är alltid tokhungrig direkt efter förskolan, och äter en massa till mellis. Idag blev det en banan på affären, och en grötklämmis och en yoghurtbägare när vi kom hem. Strax innan middag förvisso, men vis av igår tänkte jag att det var bättre att han fick äta så mycket han ville innan, än att han kanske ändå skulle krisa vid middagen och få somna hungrig. För att inte tala om hur mycket han skulle gråta och skrika i väntan på maten…

Så det får bli en egen enklare middag till honom framöver (hur i allsindar ska en få ihop något hyfsat nyttigt och balanserat på en mikrosekund efter förskolan samtidigt som en planerar för en middag för oss vuxna nästan direkt efter?), och sedan sömn direkt. Trist för den av oss som inte hämtar att inte ens hinna träffa honom på vardagskvällarna också. Men det går ju inte att ha en situation där han inte bara vägrar äta middag, utan dessutom skriker bort all vår matro också.

Imorgon blir det varken hämta eller lämna, så då kanske jag hinner få undan lite på jobbet. Men kanske inte ens hinner se barnet. Sjukt otillräcklig känner jag mig.

 

Äntligen mens!

Äntligen mens!

Jomenvisst, nu är den här, min gamle vän! När graviditet väl var helt uteslutet blev väntan riktigt seg, men på dag 40 dök Fröken Röd upp, och har sällan varit så efterlängtad. Då är förhoppningsvis allt tillbaka till det normala igen.

Och när en har mens får en baka kaka. Det är sen gammalt. Jag testade ett nytt recept jag hittat på Pinterest – Banana Blondies. Smeten med brynt smör, rårörsocker, vanilj och banan var så vansinnigt smarrig att själva kakan blev lite av en besvikelse. Frostingen blev mest bara söt, tycker jag.  Jag tror dock att jag borde ha använt ljust muscovadosocker när receptet sa ”light brown sugar”. Jag hade inget hemma, och körde på Saltå kvarns rårörsocker istället. Jag har för mig att muscovado smakar lite mer. Sen var det ett amerikanskt recept, så det blev – inte oväntat –helt sjukt sött. Äntligen fick jag också användning av min amerikanska måttsats med 1 cup, 1/2 cup, 1/3 cup och 1/4 cup, som jag köpte till mig själv i spontan julklapp när vi var på Clas Ohlson och letade julgransfot (förgäves). Det blir lite lättare att testa recept från Pinterest när en slipper konvertera mått hela tiden.

image

Vi fick lite fika medan gossen sov middag i alla fall! Han är annars helt sjövild just nu; klättrar på möbler och står och hoppar i fåtöljer och stolar. Humöret är väldigt ombytligt, och mammigheten total. När han vaknade från sin middagslur i soffan satt jag i en fåtölj med en katt i knät. Han gick genast upp och knuffade ner katten med bestämda rörelser.

Men han har verkligen börjat gå att kommunicera med på ett annat sätt nu. De senaste dagarna har han börjat berätta med tecken att saker är varma, och att skaka på huvudet för nej, och verkar faktiskt kunna förstå när vi frågar honom olika saker. Han säger pappa ofta, omväxlande ”baba” och ”papa”.

Vi var lata till middagen och testade ett halvfabrikat som överraskade riktigt positivt, ”Ångande goda” torskryggfiléer med citron- och persiljesmör från Findus, som tillagades i sin ångpåse i micron i 4 minuter. Perfekt tillagad torskrygg på 4 minuter, och inga konstigheter på ingredienslistan utom något emulgeringsmedel. Smöret var faktiskt smör, och priset helt okej på under 150 kr/kg. Hemgjort potatismos och kokt broccoli till gjorde måltiden komplett. De här kommer jag att fylla upp frysen med! Mest broccoli och bara lite pressad potatis till istället så blir det en hyfsat sund och god vardagsmiddag på under 20 minuter. Me like.

Just nu nattar B, och jag undrar om han inte somnat däruppe? Jag får nog gå upp och kolla. Eller så dricker jag upp resten av middagsvinet själv. 🙂

Jobbharmoni och barnkaos

Jobbharmoni och barnkaos

Det är så vansinnigt skönt att med gott samvete kunna lämna en eller annan sak ogjord på kontoret. – ”Äh, det där kan jag ta imorrn!” För att det nu finns ett imorgon på jobbet nästan alla dagar.

Jobbstressen bara rinner av mig, och jag räknar med att ha tagit mig igenom till och med ett par rediga surdegar – som har legat och jäst på skrivbordet ett bra tag – innan det är dags att ta jul. Så skönt.

Hemma: inte lika harmoniskt. Barnet är mammigt. Klänger. Gråter. Ammar. Han är fortfarande glad på föris, men så fort jag finns i närheten så är allt bara elände så länge inte jag ligger i soffan eller sängen med brösten i vädret. Fri mjölkbar ska det vara!

Nog för att jag ville amma länge (ish), men att ha en snart 16 månaders som är helt besatt av tutte var inte riktigt det jag tänkt mig. Kallt är det också, och svårt att hitta en långärmad tröja där jag kan få fram båda brösten upptill är inte det lättaste. Han måste nämligen ABSOLUT ha tillgång till båda två, samtidigt. Annars: böl, pekande och tjat om ”duh! duh! DUH!” i allmer uppskruvat tonläge.

Idag började han störtböla när de plockade upp mig efter jobbet. Satt i sin bilstol och tjöt och tjöt och bara slog undan mina händer när jag ville trösta, klappa, smeka. – ”Jaha, nu hatar han mig!” *SNYFT*

Vi plockade upp pizza. För att ingen orkade fixa något annat. Han åt glatt en stund. Sedan tjöt han. Och tjöt. Sprang direkt fram till mig och ville upp, när vi släppte honom ur hans stol. Upp i knät för att slita i mina kläder. Mer tjut när jag hade fräckheten att vilja äta upp min mat istället för att hiva fram boobsen.

Tog en evighet att söva, för han vill inte sluta snutta. Jag är trött. Dagens förkylning har bjudit på rethosta med känslan av att ha ett katthår på tvären i svalget.

En helg själv på hotell, det skulle jag behöva! Ta långa varma duschar, ligga i badrock under hotellakan och titta på teve. Sova. Helt utan störningar.

Småbarnskaoset

Småbarnskaoset

Så här ser det ut hemma efter en dag med ettåringen.

image

En dag där han förvisso ätit och sovit som han ska, men även en dag då han krävt full uppmärksamhet varje vaken sekund.

Om jag lämnat synfältet, eller bara rest mig upp och sett ut som att jag ska någonstans, har han gråtit så hjärtskärande att jag börjat svettas. Mer än jag redan gör på grund av PMS, vill säga. Vad är det med barngråt som sätter igång den där reflexen, egentligen?

Vad jag än försökt ta mig för (och det har inte varit några stora ambitioner: sätta igång en tvättmaskin, klä på mig, gå på toa, plocka iordning disken) så har det resulterat i A) storgråtande barn, eller B) barn som gör kaos med allt han kommer över (och således utökar listan med saker som måste göras).

Trött, sur och svettig har jag nu kapitulerat, satt mig och barnet framför teven med en ”Little Baby Bum” video på Youtube, och bara inväntar B:s hemkomst så jag kan få stöka i köket och laga middag i lugn och ro.

Det känns som att H haft en nästan obruten fas med separationsångest i flera månader nu. Och trots att jag och B delat på föräldraledigheten och omvårdnaden av H är denna separationsångest bara riktad mot mig.

När han blir ledsen och gråter vill han inte heller bli kramad och tröstad, vilket är jobbigt för mig, vars alla instinkter bara vill plocka upp och hålla om honom. Nej, han vill muntras upp med lek och bus – inga kramar!

Dagar när ALLT är en kamp

Dagar när ALLT är en kamp

Tjolahopp, nu var det mammaledig tisdag igen. Klockan är lunch, och dagen har hittills bestått av bråk, bråk och bråk. Och lite mer bråk.

Lilleman vill inte äta sin gröt. Inte ens när han ges fria händer att i princip kladda själv hur han vill med den. Vill inte ha smörgås heller. Kanske leverpastejen ovanpå, men resten kastas iväg. Vill inte ha persika heller. Eller vatten. Går inte att distrahera med leksaker, för de åker samma väg som maten – ner på golvet med ett ilsket kast! Den lilla munnen knips bestämt ihop så fort jag försöker ge honom något. Allt jag erbjuder bemöts inte bara med ett frånvänt huvud och en sur knipmun, utan med ett ilsket och ledset panikskrik och stora krokodiltårar. Som att jag slagit honom, när allt jag gjort är att hålla fram hans vattenflaska, eller sträcka fram en bit persika.

När jag lyfter ner honom från stolen (efter att han försökt klättra ur den så många gånger att mina ”NEJ! SITT NER I STOLEN!” kommer i stora arga versaler istället för smeksamma små gemener) är detta också fel. Han gråter tröstlöst när jag sätter ner honom. Får inte gå ens två meter bort, fast jag är helt inom synhåll. Plötsligt ska han bäras runt i famnen. Denna klängighet är på en helt ny nivå. Tänker att han kanske är ledsen över att vi blivit ”osams” vid matbordet, och sätter mig i fåtöljen och kramar om honom. Ungen förvandlas genast till en tallrik fil som rinner ner ur famnen. För att sitta på golvet och gråta.

Lilleman vill inte sova. När klockan blivit 11 är han jättetrött, ännu kinkigare och ännu ledsnare. Det är en helt underbar sensommardag ute, ljum med bara milt solsken genom molnen och en lätt bris som susar i träden. Jag tänkte att han skulle få sova middag i vagnen, så kunde jag sitta och ta en kopp kaffe och pilla med datorn och njuta av lugnet. Vår uteplats är min favoritplats på jorden så här års.

IMG_4076

Men lilleman vill INTE sova i vagnen. Jag hör att hans protester nu är hans typiska tröttgnäll, så jag tänker att han nog kommer att somna snart. Jag provar att ställa vagnen på olika ställen, alla nära och med mig inom synhåll. Men han sparkar på allt han kommer åt i vagnen, får tag på en flärp på insidan av suffletten och drar så hela suffletten blir konkav. Kinkar. Jag går och stoppar om, smeker den lilla kinden, småpratar och ger tillbaka nappen så fort han gråter, han blir lugn tillfälligt. Men han kämpar emot sömnen och börjar gråta om och om igen.

När jag är hemma brukar det vara tutte i vår säng som gäller för att han ska somna. Sedan lägger jag ner honom i spjälsängen. Men en sån här dag känns det fel att ligga inne i vårt muggiga sovrum, och han har också börjat sova kortare och kortare stunder i spjälsängen på dagen. Jag har  inte heller lust att ALLTID behöva lägga mig med honom i sängen en halvtimme eller mer för att han ska somna. När B är hemma med honom somnar ju H fint utan att amma, och även när jag ger mig ut och promenerar istället för att sitta hemma på förmiddagen. Så jag vill inte ge med mig den här gången. Han är ett år, och ammar varje kväll vid läggdags, och vaknar under småtimmarna för att komma upp i vår säng och amma ända fram till morgonen. Han KAN somna utan att få tutte. Somnar han inne har jag dessutom svårt att höra honom om han vaknar om jag själv sitter i trädgården. Han har inte längre ro att amma på annat sätt än när vi ligger i sängen, så att amma sittande ute är inget alternativ.

Våra vänners två-och-ett-halvt-åring brukar kunna somna sittandes i någon av föräldrarnas famn både på kvällen och mitt på dagen. Ute på restaurang eller i trädgården, eller hemma vid middagsbordet. Det gjorde H också, som bebis. Undrar om vi kommer att komma tillbaka dit? Jag kan inte minnas senast han somnade i min famn, men det måste vara flera månader sedan. Innan han kunde krypa, definitivt.

Jag sätter vagnen bredvid min stol och börjar skriva det här inlägget, medan ena handen ständigt är i fart med att rätta till filt, smeka fjunhårig hjässa och stoppa tillbaka napp. Han somnar till slut, och jag drar upp sovkokongen över vagnen och ställer den i den lugnaste och skuggiga vrån bredvid trappan.

IMG_4077

En dryg timme tog det. Jag häller ut dagens tredje iskalla, knappt halvdruckna kopp kaffe i rabatten. Eller snarare: det vilda buskage av gräs och sly som vuxit upp runt uteplatsen och där vi länge tänkt plantera en häck. Men jag tycker det är rätt fint som det är, det passar en naturtomt, och jag gillar kontrasten mellan den ordnade stenläggningen och den vildvuxna remsan uppe på stödmuren.

IMG_4079   IMG_4078

Jag häller upp en ny kopp kaffe från termoskannan, och ska ta itu med planeringen av veckans matinköp. Rätt mör efter förmiddagen; sådana här dagar suger liksom musten ur en redan från start.

IMG_4075

Planen för dagen: en lång promenad ner mot kontors- industriområdet för lite thaimat till lunch (skafferiet gapar tomt), förbi någon lekpark där H kan härja runt en stund, en sväng ut mot skogen och motionsspåren, som jag kan följa mot handelsområdet på andra sidan villastaden, kanske en liten glass som belöning i matvarubutikens kafé medan lilleman får en klämmis, och sedan matinköp och tillbaka hemåt.

Förhoppningsvis är plutt på bättre humör efter sin sovstund. Jag känner mig helt sämst som mamma när det blir så här. B och H hade det bara fint tillsammans igår, men för mig blir det bara bråk. Barnet är detsamma, så det måste ju vara något jag gör galet?