Bara mamman är vaken…

Bara mamman är vaken…

Idag drog jag vinstlotten! Jag drog till jobbet vid kvart i åtta, och lämnade pappan med båda barnen vid frukostbordet. 

Jag rev av tre möten i rask följd, och stämde sedan av med hemmet. Där hade pappan fullt sjå med att ta hand om bebis. Och storebror, som plötsligt kräkts vid frukosten. Sedan hade han kräkts två gånger till. 

Sedan hade allt varit frid och fröjd. Så troligen ingen magsjuka, men H får helt klart vara hemma resten av veckan. Vi vill inte vara DEN familjen. Som riskerar folks midsommar genom att låta barnet gå tillbaka till förskolan innan det gått 48 timmar. Och det blir ju först en bit in på torsdag förmiddag, så det blir inget föris mer innan midsommar.

L är fortsatt hård i magen, och vare sig päron eller katrinplommonpuré verkar hjälpa. Och hon har nästan bara ro att amma på nätterna, så mer bröstmjölk är också knepigt. Hon har fått börja dricka vatten ur flaska också, men inte heller det verkar lösa problemet. 

Hon får mer och mer kroppskontroll för varje dag – sitter stadigare, rullar snabbare och kommer allt närmare att kunna krypa Tänder är nog på g också, för hon dreglar som en hund och gnager på allt. De senaste kvällarna har hon varit skrikig och inte velat komma till ro. Jag har dock inga skrupler när det gäller att få henne att sova, så jag har sänkt henne med en redig flaska ersättning två kvällar i rad. Med magen full av varm mjölk kan trött bebis inte hålla sig vaken, oavsett vad det är som oroar henne.

B har uppenbarligen somnat vid nattning av H, för han har inte synts till på tre timmar nu.

Jag har således fått en egen kväll, med Masterchef South Africa på teven (med världens creepigaste domare), kaffe och en delicatoboll. Inte dumt alls.

Tyvärr har jag fått för vana att vara uppe alldeles för sent. När barnen sällan somnat före 21 blir det så plågsamt ont om vuxentid att jag är uppe sent bara för att få lite barnfri tid. Måste försöka sova snart, annars blir det svårt att orka med en tvåbarnsdag imorgon…

Nattinatt!

Jag orkar inte med min dotter…

Jag orkar inte med min dotter…

Näe, riktigt så illa är det inte. Men vår lillskrutta har varit vääldigt intensiv de senaste dagarna.

Hon låter nästan hela tiden – tjuter högt som en liten vrålapa/papegoja så att det hörs över hela fartyget. Hon vaknar när jag ska gå och sova och vill…inte amma, utan ligger mest bara och sparkar, vrider, vänder, krafsar, slår, ålar, river. Och låter.

Igår kväll fick jag lägga mig med armen låst runt henne och bara hålla fast henne tills hon somnade. En känsla av déja vu uppstod, och jag googlade fram ett av mina egna gamla inlägg, som jag påminns om då och då eftersom det fortfarande är aktuellt i bloggens besöksstatistik. Inlägget Jag orkar inte med min son från början av mars 2015.

Och jovisst, det inlägget är från när H var cirka 28 veckor, bara två veckor äldre än vår sköna fröken är just nu.

Och det är ganska samma lika. L är generellt gladare, inte särskilt gnällig utan bara helt vild. Hon tycker också att klockan fyra på morgonen är en bra tid att dra igång med hela aktivitetsprogrammet. Det är lite som tortyr att ha en vild och högljudd bebis bredvid sig i sängen vid den tiden.

Även enligt Wonder weeks är hon precis inne i de sista åskmolnsdagarna av det femte utvecklingssprånget. H var snarare i början av det lilla ”skenutvecklingssprånget” runt 29-30 veckor. Å andra sidan är utvecklingssprången i den appen och boken så täta och så långa att de nästan alltid kan användas som förklaring till jobbig bebis…

Det går över!

Det går över!

Det går över. Det visste jag ju förstås hela tiden. Även om det alls inte kändes så för några månader sedan.


När jag satt med en bebis som inte ville sova annat än i min famn medan jag satt. Som skrek och skrek och skrek. Som inte ville sova på dagen, och gjorde anspråk på all min vakna tid.

När jag ibland lade ner henne i soffan, gick ut i köket och bara vrålade rakt ut. Bankade vad jag nu råkade ha i handen hårt, hårt i köksbänken medan tårarna sprutade.

När jag inte fick äta utan att sitta med henne i famnen, slafsandes med en hand efter att mannen fått skära upp min mat samtidigt som tvååringens.

När jag bara fick sova korta stunder sittande uppallad med kuddar i säng eller soffa, hela tiden rädd att något skulle hända henne med denna osäkra sovställning.

När känslan av misslyckande var så stor att jag trodde att jag aldrig skulle bli glad igen. När jag kände att jag inte alls tyckte att den där arga, skrikande lilla varelsen medfört något positivt till mitt liv och vår familj.

När den där instinktiva mammakänslan förvisso fanns där och gjorde så att jag trots allt ville ta hand om henne så gott jag kunde, men det annars inte fanns mycket till glädje över den lilla dottern jag fått.

Då visste jag att det skulle gå över. Men det kändes inte så.

Nu är min dotter snart sex månader. Det var länge sedan det vände till det bättre, men först nu kan jag säga att jag njuter av henne varje dag. Istället för att bara parera arga skrik och katastrofer kan jag nu med nyfikenhet börja närma mig henne, och börja ta reda på vem just hon är.

Bakom den där lilla skrikiga bebisen håller en liten människa på att växa fram. Hon får mig att le och skratta varje dag, och jag längtar efter att följa henne i utvecklingen framöver.

Hon är busig, och skrattar högt när jag förebrår henne för att hon tagit mina glasögon eller fått ett hårt grepp om mitt hår. Hon är förtjust i att flyga upp i luften och bli snabbt upplyft, eller att ”tappas” från knät när vi leker ”mammas lilla kråka”. 

Hon är nästan alltid glad när hon vaknar, och lyser upp hela rummet med sitt stora leende. Hon är faktiskt glad för det mesta, men när något är fel finns inga förmildrande omständigheter. Så fort hon är hungrig, trött, uttråkad eller har blöt blöja blir hon ofantligt förbannad på två sekunder. Och då vrålar hon tills vi löst problemet. En temperamentsfull liten dam.

Och jag är så tacksam över att just hon kommit till oss.

Läget idag

Läget idag

Oj, vad jag har försummat bloggen på sistone! Mer än vad jag någonsin gjort under de två år jag lyckats hålla den vid liv hittills. Vilket är jättetråkigt, eftersom en av de stora anledningarna till att jag alls håller på är att den är min dagbok, en behållare att förvara alla dessa minnen från småbarnsåren i.

Eftersom vad som hände förra veckan redan är en grötig massa utan sammanhang i mitt huvud. Barnafödande, amning och allmänt småbarnskaos har allvarligt skadat både mitt kort- och långtidsminne så pass att jag glömmer det mesta som inte skrivs ner. Jag har blivit seriöst dum i huvudet; helt oförmögen till komplexa tankar och med så dålig simultankapacitet att jag måste spola tillbaka teveprogrammet bara jag råkat tänka på något annat. Än värre om jag kollat på telefonen – då är jag helt omedveten om vad som pågått på teven under tiden. Jag som brukade kunna plugga, äta mat och följa en teveserie samtidigt…

Mitt nöje under amningssessionerna i soffan är nämligen att titta på mat-tv – Jamie Oliver, Per Morberg och Leila Lindholm på 7:an, och Masterchef Australien på TLC, alla tack och lov med playfunktion på digitalboxen, så att jag kan titta när det passar mig OCH spola tillbaka hundrasjuttiofemton gånger när jag inser att jag zoomat ut och inte har någon som helst aning om vad som hänt på skärmen. Älskar den där unga killen som har ett matlagningsprogram på 9:an också (Donall?), men missar det alltid på grund av ingen playfunktion. Och med hänsyn till ovan missar jag det ofta även när jag tittar, så att säga.

Lillskruttan blir tre månader till helgen, och jag har inte hunnit sammanfatta hennes andra månad ännu.

Jag hade laddat för BVC-besöket förra veckan, med min lista på symptom och sättet de avklingat på under den mjölkfria perioden. Fortfarande osäker på om det verkligen var avståendet från mjölk som orsakat de gradvisa förbättringarna, eller bara allmän mognad och normala variationer i en bebis varande och mående. Men jag hann inte längre än till att berätta att vi (sedan det senaste besöket fem veckor tidigare) hade haft fortsatta problem med att L inte gått att lägga ifrån sig utan skrik, och att jag haft en mjölkfri period, men att jag var lite osäker på effekten, innan vår sköterska raskt sade att vi minsann skulle ha märkt direkt om det var mjölkallergi, för folk beskriver det som att de fått en ny bebis. Och att det där att bebisen inte går att lägga ifrån sig är typiskt när man kan se en planande kurva, som det visade sig att L hade, och det betyder att hon inte äter sig mätt, utan somnar när hon ätit nog för att upprätthålla vätskebalansen, men inte nog för att lägga på sig som de ska. För att snart vakna och upprepa beteendet. ”Ge ersättning efter varje amning så att hon blir mätt!” blev budet. Och jag blev så ställd att jag började gråta. Försökte säga att hon ju faktiskt har börjat gå att lägga ifrån sig, och vara nöjd och vaken längre stunder, men upplevde att allt jag sade bara viftades bort.

Efter de tidigare två veckorna då hon hade gått upp dåligt hade ju trenden vänt, och hon hade gått upp de hundra gram i veckan som jag tidigare fått höra var en okej viktuppgång. Och detta när hon för första gången helammades, utöver den där första levnadsveckan, då inget gick som det skulle. Borta var inställningen att en ska ha is i magen när det gäller amning, trots att fråga är om en frisk (och i alla fall ibland glad) unge, som vuxit fint på längden (även om hon inte gått att mäta p.g.a Von Rosen-skenan så har hon de senaste veckorna vuxit ur kläder, nästan vuxit ur sitt babynest, och de på ortopeden påpekar alltid att hon är lång) och utvecklats precis som hon ska med ögonkontakt, leenden/skratt, försök att få tag i leksaker och ett allt mer varierat joller.

Jag krisade rejält den dagen, skrev ett långt mejl till BVC-sköterskan om vad jag hade velat berätta om/diskutera, ventilerade på instagram, och kontaktade en hjälpmamma på Amningshjälpen, som tack och lov stöttade mig i tanken att strunta i BVC:s råd om ersättning tillsvidare, och istället amma på och eventuellt göra bröstkompressioner (jag har dock svårt att få kläm på det, no pun intented). Hjälpmamman trodde att det kunde vara bara frånvaron av ersättning som gjort att L börjat må bättre, i och med att många bebisar kan vara känsliga för att äta mjölk direkt, men inte nödvändigtvis skulle reagera på de små mängder som kom via bröstmjölken.

Lillan hade dock varit väldigt gasig och uppenbart skrikig på grund av magont, sedan ett par dagar efter att jag började äta mjölkprodukter igen förra lördagen, och sedan hade även prickarna på kinderna så smått börjat komma tillbaka, och bajs hade helt uteblivit sedan söndagsmorgonen. Så jag började återigen tro att det nog kan vara mjölken som är problemet, även den som jag äter. BVC-sköterskan hörde av sig dagen efter, och vi kom överens om att jag skulle fortsätta äta mjökfritt och amma på fram tills onsdag denna vecka, då hon ordnat en läkartid på BVC hos en barnläkare som även är allergolog. Hon ska undersöka Lillan och se vad hon tycker.

Om det skulle behövas kan hon skriva ut mjölkfri ersättning på recept. Och det känner jag mig fine med. Nu har vi ammat på en vecka till. Om kurvan inte har fortsatt bättras på så finns det inte så mycket annat val än att ge upp tanken om helamning för denna bebis också. Väldigt tråkigt, men inte mycket att göra något åt. Det fungerar inte för alla att helamma, hur gärna en än vill. Om kurvan däremot har bättrat sig så är det ju jättekul, och jag kommer då att satsa på en helamning den sista perioden som kvarstår innan det är dags för gröt och puréer. (Det går ju så fort!!!)

I helgen gjorde vi en utflykt till Sigtuna för att äta lunch på stadshotellet och flanera lite, för att uppmärksamma H:s mammas födelsedag tidigare i veckan. Det var en fantastiskt vacker – men ack, så kall! – dag, och Sigtuna är väldigt mysigt. I vanlig ordning var det nästan bara barnvagnsbilder som fastnade i min kamera. (B och L fick skymta förbi i mitt barnvagnsfotograferande, men H sprang runt och busade med farmor och farbröderna, och gick alls inte att fånga på bild.)

Annars har det inte hänt så mycket under min långa frånvaro. Jag tog Yoyon ner till kontoret igår, och fick för första gången testa det medföljande regnskyddet. Det var lätt att sätta på även utan att ha kollat någon beskrivning, det fungerade intuitivt och verkade täcka allt som skulle täckas. Det fästs med kardborrar runt handtaget, och två stroppar ner runt en ”knapp” på chassit. Plasten är tunn och mjuk, och det har ett luftningshål på vardera sidan framför suffletten. Den enda nackdelen är just att det är i klarplast, och således tar plats. Ett plus är dock att det kommer i en medföljande påse, och att den får plats i nätfickan på undersidan av liggdelens fotsida, så det behöver inte stjäla utrymme i varukorgen.

H fick gå hem från förskolan igen, och det gjorde han med glädje, glatt hoppandes i alla vattenpölar längs vägen, men ändå snällt hållandes sin mor i handen när vi går längs bilvägarna hemåt. Vid hemkomsten åt vi alla mellis, och sedan behövde H en ny blöja. Lillasyster låg snällt på badrumsmattan medan storebror fick hjälp på skötdynan (det går verkligen inte alls framåt med pottan nu…), och sedan gjorde storebror bus och släckte lampan för oss. Ibland fungerar det ändå rätt harmoniskt att ta hand om båda barnen. De är så fina, mina små!

Idag lämnade jag på förskolan, för att gå och ha lite häng på kontoret innan det är dags för hämtning igen. Med Groundation och ”Silver Tongue Show” i mina nya lurar var det en skön promenad trots gråväder och vårvinterslask. Vi ska gå och handla efter hämtning, så idag behövdes syskonvagnen.

Igår blev det lite sämre rull till kontoret, men fördelen med att ha den lilla smidiga Yoyon inne på mitt rum. L har ju även vant sig vid att sova i den. Idag blev det kungligt rull i fina Donkeyn med de stora lufthjulen, men vagnen får vänta i farstun. Varukorgen behövs till matvarorna och kan inte härbärgera Yoyon.

Jag har tagit min Phil & Ted’s Cocoon XL till kontoret för att slippa plocka åkpåsen ur Donkeyns liggdel när L ska sova inne. Och det gick ju det med. Nu har L äntligen, efter tre timmar, somnat i mjukliften på mitt ena skrivbord.

Det blir inte direkt något jobbat under en förmiddag på kontoret, men det är skönt att komma ifrån amningssoffan och umgås lite med kollegorna ändå.

Det blev ett långt och spretigt inlägg detta. Jag måste försöka hinna blogga lite oftare!

En mjölkfri vecka

En mjölkfri vecka

Nu har det gått en dryg vecka sedan jag påbörjade mitt test med en mjölkfri kost, för att se om det skulle bli någon förbättring av L:s mående. Hon har varit utan ersättning, och jag utan mjölkprodukter, sedan onsdag respektive torsdag förrförra veckan.

Har det blivit någon förbättring, då? Mja, vissa saker har helt klart förbättrats, men inte tillräckligt för att jag ska kunna säga något säkert.

Humöret har varit något bättre, och hon har i vart fall ett par, tre gånger om dagen kunnat ligga för sig själv och jollra i en kvart, tjugo minuter innan hon börjat gasta. Hon har varit mer benägen att le och småprata. Så himla gullig unge de där minuterna! Så vaken och alert. Och så bedårande söt. (Hehe, lite partisk kanske…)

Sömnen är det ingen större skillnad med. Hon kan sova i min famn, men så fort hon läggs ensam  flyger de där små ögonlocken upp och vrålet är nanosekunder bort. På dagarna är det bara i min famn eller i en rullande vagn hon sover mer än en kvart. Hon tycker inte alls om bärsjalen. I bil kan hon dock sova i flera timmar – igår sov hon från Tällberg och hem, ca fyra timmar!

Viktuppgången vet jag inte hur den varit den senaste veckan, men oj vilken förnyad amningsångest jag haft! Jag har tagit bort den sista slurken ersättning, trots att hon gått upp dåligt de två veckorna som varit innan. Blir hon inte mätt? Är min mjölk för tunn? Svälter jag mitt barn? Vissa dagar känns det som att utdrivningsreflexen strejkar. Men de senaste dagarna har amningen ändå känts bra – hon vill amma ofta, men tar bra tag, äter målmedvetet och klunkar på tills hon verkar mätt och nöjd.

Hon kräks fortfarande i princip lika mycket som vanligt, och det verkar ofta vara kräkningar och uppstötningar som väcker henne och håller henne vaken långa stunder om nätterna.

Hon har börjat bajsa oftare, varannan till varje dag istället för var tredje, men bajset har blivit lösare och mer senapsaktigt och mindre grynigt. Hon har fortfarande gaser, men det känns som att de är lindrigare och att hon har mindre besvär av dem. Hon verkar mindre besvärad innan det är dags att bajsa.

Huden är nästan helt slät igen, och inga nya röda knottror har dykt upp.

Så… ja, vad ska en tro? Hon är fortfarande… en skitjobbig bebis, helt ärligt. Hon kräver 100 %, dygnet runt, och klagar mycket högljutt så fort hon får mindre än så. Men både humör och mage verkar ändå ha blivit lite bättre med mjölkfri kost.

Dagen igår, och en sammanfattning av lillasysters symptom

Dagen igår, och en sammanfattning av lillasysters symptom

Dagen igår var lite sisådär, men ändå rätt okej. L sov fram till fyra igår morse, men när hon inte gått att lägga sovande i den egna bädden när klockan blivit halv sex gav jag upp och gick upp. Å andra sidan hade hon tagit natt redan vid niotiden på kvällen, i min famn framför teven, och bara vaknat ett par gånger för att amma lite.

Hon låg i Yoyon och tittade på när jag gjorde kaffe och plockade disk. Det tog en bra stund innan hon började protestera.

På förmiddagen sov hon en stund i min famn, och sedan en stund i Yoyon. Jag fick röja av och torka av köksbänkarna på riktigt för första gången på ages. Till och med skåpet under diskbänken fick en avtorkning och rensning.

Innan det var dags för hämtning av storebror skulle jag snabbt äta lunch, och slängde ihop en omelett. Då började vrålandet. Det fortsatte sedan mer eller mindre hela eftermiddagen och kvällen. På ”vanligt” vis var L bara nöjd liggande i min famn, och vägrade fortfarande bärsjal.

Hon somnade i min famn ganska tidigt på kvällen, kanske vid åtta-nio, vaknade till ett par gånger för att amma under kvällen…och gick inte att lägga i egen säng på hela natten. Hon hade uppenbara uppstötningar så fort hon lades på rygg, och blev ledsen. Vid fyra-fem-tiden lyckades jag till slut få henne att somna, genom att låta henne snutta på mitt lillfinger. Jag var så trött att det kändes som att min hjärna krampade, och jag hade små flimrande ljus som for fram över mitt synfält. Sedan fick jag sova någon timme innan jag fick ta upp en gråtande bebis igen. Sista timmen eller så innan det var dags att gå upp satt jag avsvimmad med L i famnen.

Så helt bra har livet inte blivit (ännu) med hjälp av mjölkfri diet. På grund av L:s dåliga viktuppgång de senaste två veckorna är jag också orolig över hur amningen fungerar.

Jag skrev ihop en sammanfattning över lillasysters mående, för att ta med till BVC nästa gång. Det är en mängd saker som jag reagerat på, och som säger mig att något inte står helt rätt till med L.

Hon har diverse symptom, som jag delat upp i Humör/Sömn/Mat/Vikt/Mage/Hud.

Humör:

  • Allmänt missnöjd, skriker när hon inte sover eller ammar/ligger vid bröstet.
  • Vill ligga på bröstet HELA tiden, även när hon inte ammar, går inte att lägga bort henne förutom ev. 3-4 timmar nattsömn, vaknar direkt och skriker.

Sömn:

  • Sover väldigt lite, 3-4+1-2 tim nattsömn, sedan bara spridda korta tupplurar (bara PÅ mamma, kanske i vagnen).

Mat/Vikt:

  • Dålig viktuppgång men verkar inte hungrig, hade kunnat amma mer om hon ville, snuttar ofta på bröstet utan att verkligen försöka äta (smärtlindring?).
  • Gråter/kvider ibland vid amning, precis i början av amningsstunden, ”smackar” på bröstet istället för att ta tag ordentligt.

Mage:

  • Kräks ganska mycket, men inte extremt. Det märks ibland att hon har uppstötningar som inte kommer hela vägen upp.
  • Kräks nästan alltid när hon läggs på rygg (därför hon inte vill sova i säng/vagn?).
  • Snörvlig i näsan ofta, hickar, hostar ibland.
  • Ibland kräks hon plötsligt i ryggläge, hostar och kräks ur näsan, kvävs och blir rädd och panikskriker.
  • Bajsar bara var tredje dag, kräks alltid mer och är ledsen och orolig timmarna/dagen innan.
  • Mycket gaser, fiser som en hel karl, har ibland ont och gråter och spänner sig innan hon fiser.

Hud:

  • Röda upphöjda kluster med pyttesmå ”finnar” i ansiktet och på axlar/nacke.

Vi slutade med ersättningen 1/2, jag slutade med mjölkprodukter från 2/2. Det blev förbättringar i humör och sömn redan 3-4-5/2. Hon ligger och jollrar, ler och ser sig omkring längre stunder, sover lite mer (ibland för sig själv en liten stund) känns mer avslappnad. Huden blir gradvis bättre. Men hon är fortfarande gasig, kräkig och missnöjd delar av dagen. Uppstötningar förstör nattsömnen.

Efter googlande och tips från läsare gissar jag att vi har att göra med reflux (delvis ”tyst” sådan) och/eller överkänslighet eller allergi av något slag. Mjölkprotein kan vara ”boven” i båda fallen, eftersom det också förvärrar reflux. Vissa förbättringar har också skett efter att komjölken togs bort ur bådas våra dieter. Så jag kör på med det i två veckor, och ser vad som händer, och vad BVC-sköterskan säger nästa gång.

Ledmotivet

Ledmotivet

De senaste dagarna har jag funnit mig själv småsjungande när jag gått runt med en skrikande bebis på ena armen, medan jag försökt utföra nödvändiga sysslor med den enda lediga handen.

Till melodin av ”Do you know the muffin man?” har jag som ett mantra gnolat: ”Mamman gör så gott hon kan, så gott hon kan så gott hon kan. Mamman gör så gott hon kan, så gott, så gott hon kan.” Ibland har bebisen faktiskt pausat sitt vrålande några sekunder medan jag sjungit. Så ser mitt så kallade liv ut just nu…

Igår sov hon som vanligt inget på egen hand hemma. Men hon satt snällt i babysittern och tittade på när jag klädde på mig, och låg och jollrade en bra stund på mina fötter i soffan. Hon bajsade rejält, bara två dagar efter den förra laddningen, och kändes på något sätt lugnare än vanligt. Två dagar sedan hon fick ersättning sista gången (idag tre dagar!), och kanske har det gjort någon skillnad?

Hon sov dock större delen av tiden när vi var ute med vagnen, vilket var en hel del.  Jag packade ner henne i Thulen, noggrant utvald för dagen för att den dels går att lämna utanför BVC, där enda stället att parkera vagn är utanför alldeles vid gatan (inte lika stöldbegärlig som Donkeyn) och dels för att den dessutom är utmärkt som packåsna med bara ett barn i. Mina destinationer var nämligen BVC (för egen vägning av L), matvaruaffären (för inköp av mjölkfria alternativ) och DHL-ombudet (för pakethämtning).

BVC-besöket var tyvärr en besvikelse, då vågen endast visade en uppgång på 125 gram på två veckor – 75 gram kort för att vara en acceptabel uppgång. Men jag tänker inte oroa mig ännu. Dels var det inte vår vanliga våg, dels hade L nyss gjort stordåd i blöjan utan att ha ammat efteråt. För att inte tala om att vi under dessa veckor har tagit bort all ersättning. Vid förra vägningen hade vi tagit bort den första av fyra dagliga flaskor bara ett några dagar innan, och sedan har vi tagit bort de andra tre successivt, den sista bara för ett par dagar sedan. Så jag är försiktigt hoppfull över att hon ändå gått upp, om än lite för lite. Vi kör på med enbart amning och mjölkfri kost i två veckor och ser hur utvecklingen ser ut då.

I matvarubutiken inhandlades havredryck, mandeldryck, havregurt, havregrädde, mjölkfritt smörgåsmargarin och mjölkfritt flytande margarin. (Hu, jag som skyr margarin som pesten i vanliga fall!) Men jag är beredd att göra vad som helst för att få en gladare bebis, för både hennes och min skull. Jag glömde bort att kolla ostavdelningen för att se vad som fanns där. För just avsaknaden av ost är det jag tror blir svårt med mjölkfri kost.

Sedan hämtade jag mitt stora paket med reafynd från Kameleont design (bilder kommer så fort jag fått tid att fotografera dem, kids be willing…) och ett till paket som jag är SÅ uppspelt över – en Babyzen Yoyo med liggdel och babyskyddsadapter! Den är bara till låns, vi ska nämligen få vara testfamilj i ett par veckor. (Obs! Inget som har med mitt bloggande att göra, utan jag ansökte som ”mig själv” utan att ens nämna min blogg, det är bara för att jag är nyfiken och tycker att det är kul.) Med sittdelen i liggläge gick det väldigt bra att frakta en kartong i Thulen!

Sedan svängde jag förbi hemmahuset och lämnade paket och påsar för att sedan direkt fortsätta till förskolan för hämtning av H. Väl hemma hade vi soffhäng i vanlig ordning mellan mellanmål och pappans hemkomst. Det får vara så just nu. Till våren kan vi ha parkhäng istället.

På kvällen sov vi ju som sagt efter middagen, och natten blev helt okej som helhet efter att hon faktiskt sov i sin säng i närmare tre timmar efter mitt bittra inlägg imorse. Idag har vi hittills avnjutit frukost och bara slappat hemma.

Hushållets yngsta medlem har varit på bra humör förutom när hon varit hungrig, och jag törs  n ä s t a n  hoppas på att något hänt, tre dygn utan att hon själv direkt konsumerat mjölk genom ersättning, och snart två dygn utan att jag konsumerat någon mjölk.

Hon känns liksom lite lugnare, och hade två längre stunder under morgonen då hon låg i Yoyon i köket och bara log, jollrade och såg sig omkring medan jag plockade med frukost och disk. Efter frukosten (då hon i vanlig ordning ville äta samtidigt som oss andra, och jag fick enhandsäta under amning) somnade hon, lades ner i vagnen och fortsatte sova där i minst en halvtimme. Yoyon som inomhusvagn var en oväntad och väldigt lyckad grej!

Sedan vaknade hon sur, kissade ner skötdynan och hela sig själv vid byte och var helt otröstlig när vi tog ner henne till badrummet för att tvätta av henne. Von Rosen-skenan gör att blöjbyte till största del sker i magläge, eftersom vi efter tips i Facebookgruppen ”Vi som fått barn med höftledsluxation” lärt oss att på så vis få in blöjan under skenan. (Vad gjorde vi innan internet fanns?)

Vi kan inte heller bada eller skölja av henne med skenan, utan det är bara tvättlapp som gäller. Men hon blev nöjd när pappan blåste henne torr och varm med hårfönen. Hon var så söt där hon låg på skötbordet och bara njöt. Sträckte ut tungan för att liksom smaka på den varma luften. Låg tyst och stilla och kisade belåtet.

En liten rosachock. Ibland får det vara så också.

Nu sover hon utslagen i min famn i soffan. För självklart ska hon få mycket av den varan också. Även om det för tillfället kanske låter som att jag inte gör annat än försöker göra mig av med henne… Men så är det absolut inte – jag älskar att bebismysa i soffan! Bara inte dygnets alla timmar, utan att få äta, sova eller gå på toaletten. Någon liten stund om dagen vill jag kunna göra något annat också – lite städning, bloggande, jobb eller leka med storebror en stund. När en får de små pauserna kan en på riktigt uppskatta tiden med en liten som ligger och belägrar en.

Tänk om det vänt nu, att jag får nynna på något lite muntrare framöver?

Ytterligare en dag i soffan

Ytterligare en dag i soffan

Igår natt fick jag knappt sova alls. Jag satt uppe sent i soffan för att försöka se till att L sov ordentligt. Vid halv två smög jag ner till sovrummet med en tungt sovande bebis på armen.

Jag lade ner henne i sin säng, men innan jag ens hunnit plocka upp tandborsten så vrålade hon. Ammade, försökte lägga ner. Vrål. Repeat. Till slut sov hon i sin säng, kanske runt halv tre.

Vrål vid fyra. Amning, försökte lägga ner. Vrål. Repeat. Till slut sov hon i sin säng, kanske runt tjugo i sex.

Vid sju var det dags att gå upp.

Under dagen har jag tuppat av i soffan ett par gånger. Den ”lediga” tid jag fick var tio minuter då hon sov i sin dagbädd, plus femton minuter då hon satt i sin babysitter och såg på när jag sorterade tvätt. Hon låg på mina fötter i soffan och pratade och var glad i ungefär tio minuter också. När vi hämtade H sov hon av och till i vagnen, men vrålade mellan varven. Annars amning, sova på bröstet. Eller vrål.

En mycket förmildrande omständighet är i alla fall att jag i vart fall kan duscha då och då, för då går det av någon anledning bra att sitta i babysitter i badrummet.

Det känns helt ohållbart att det ska vara så här. Jag hade klarat av om hon bara var närhetstörstande, men så är det ju inte, eftersom bärsjal inte fungerar, och inte ens att ligga upprätt i famnen. Det känns som att hon bara är arg och sur hela tiden, och hon blir inte alls gladare av att jag pussar, klappar, kramar, vyssjar, vaggar eller sjunger. Det är som att hon inte ens tycker om mig, utöver tuttarna då.

Jag tänker att det inte kan skada att testa mjölkfri kost i ett par veckor och se ifall att det skulle kunna vara mjölkallergi. Det verkar ju vara den vanligaste överkänsligheten. Om det funkar, så funkar det, liksom… Jag ska handla på mig lite havreprodukter imorgon för matlagning och kaffemjölk, samt kalciumtillskott, imorgon.

Detta betyder också att vi slutar med ersättningen nu, släpper sargen och satsar på en helamning. Vill jag smita iväg till kontoret utan bebis så blir det till att pumpa.

Sedan ska jag fortsätta kämpa med sjalandet. Trodde någon att jag verkligen var klar med babyprylar, förresten? Jag har varit nyfiken på hur det skulle vara att sjala med en enklare trikåsjal, som är mindre, tunnare och mjukare än min Ergobaby hybridsjal. Så länge L är liten nog att inte riktigt behöva en superstadig sjal kanske det skulle vara skönare för oss båda med en lite lättare sjal när vi bara skrotar hemma?

Så jag klickade hem en begagnad Aldoria Bambu Soft trikåsjal på Tradera för en spottstyver. Den kom idag, och oj vilken potential! Sjalen jag köpte var dock lite väl sliten, blekt och nästan helt utan stretch kvar i området där bebis sitter. Men den var så mjuk och sval och rätt smal, så det var liksom inte så mycket tyg, och den var superenkel att knyta. Verkligen jätteskön för hemmabruk, om den varit i bättre skick. Men för en dryg hundring kan jag väl se den som en välinvesterad testsjal, för nu vet jag att en Aldoria passar mig utmärkt.

Jag bjussar på en bild tagen i husets enda, och tyvärr värdelösa, selfiespegel. Barnet sitter inte så snett och konstigt som det ser ut, utan hon håller  på att spjärna och vråla som vanligt. Hoppas hon börjar gilla att sitta i sjal framöver, för jag har klickat hem en fin ny blå Aldoria till oss från Babyland. (Både Babyland och Jollyroom hade ett extrapris på Aldoria nu, 599 kr istället för 699, och då blev det en beställning från Babyland eftersom de har gratis frakt även vid ordrar under tusenlappen.)

Ergobabysjalen tänkte jag ta till kontoret för när jag behöver dit med L i släptåg, eftersom en varmare och stadigare sjal passar bra där. Hemma blir det mysigt med en mjuk bambusjal istället, och jag slipper tänka på att kånka bärsjal mellan hem och kontor.

Om någon vill ha en gammal sliten och ful Aldoria Bambu Soft som provsjal så kan jag skänka bort den bruna på bilden ovan!

Vad är normalt?

Vad är normalt?

Det har knappast undgått någon att vi haft en lite tuffare första tid med L. Och då inte bara avseende hennes höftledsluxation.

Vi har fått till en fungerande amning, verkar det som, även om hon får en liten skvätt ersättning fortfarande, 30-40 ml en gång om dagen. Hon verkar gå upp som hon ska, även om hon viktmässigt ligger lite under medel.

Men jag är lite bekymrad över min lillskrutta. Hon är sällan nöjd med annat än att ligga vid bröstet (även om det blivit liite bättre den senast veckan). Det känns som att hon bara skriker när hon inte sover eller ligger vid bröstet/ammar. Och hon sover inte särskilt mycket.

Nattsömnen var riktigt bra i helgen, 5-6 timmar i sträck, men de två senaste nätterna har det återigen bara varit de vanliga 3-4 timmarna. Resten av dagarna sover hon bara lite längre stunder i min famn (vid bröstet, jag får inte lägga henne upprätt i famnen) och ibland i vagnen om jag går ut och promenerar (efter en stunds skrik).

Sovande i sin dagbädd Inovi Cocoon. Häromdagen pågick det faktiskt en hel halvtimme eller så…

Hon kan ha ammat och verka hur nöjd som helst, och somnat djupt. Men om jag lägger ner henne vaknar hon i regel genast. Och illvrålar. Säkert 80-90 % av alla försök att sätta eller lägga henne någon annanstans än vid mina bröst resulterar i att hon illvrålar, och det är omöjligt att trösta henne på annat sätt än att amma henne. Får jag sammanlagt 10-15 minuter med en glad bebis som jollrar och ler så är det en bra dag.

Dagens glada stund. Underbart är kort.

Hon bajsar bara var tredje dag, men pruttar jättemycket. Dagen/timmarna innan det är dags för bajs är hon extra orolig, skrikig och kräks mycket.

Generellt tycker jag nog att hon är ovanligt ”klängig”, skrikig och grinig, och sover och bajsar för lite. I vart fall i jämförelse med hur det var med storebror.

Men han fick rätt mycket ersättning och var inte lika ”tuttfixerad”, och fick säkert en del av sitt närhetsbehov tillfredsställt av att vi samsov i vart fall halva nätterna. Och alla barn är olika, allt är heelt normalt o.s.v. o.s.v.

Och det är kanske helt normalt. Men den senaste veckan har hon också haft röda utslag i ansiktet. Som ser ut att vara ”hormonprickar”, men som kanske även skulle kunna vara ett tecken på någon överkänslighet?

Så, en skrikig, missnöjd bebis med gaser och utslag, som sover lite och bajsar sällan. Som inte går att trösta på annat sätt än konstant amning. Är det helt normalt, och att tillskriva allmän nyföddhet, de två första utvecklingssprången och lite snorighet? Eller är hon överkänslig mot något?

Ska jag bara avvakta och se om hon blir bättre med tiden?

Puh, nästan lika många frågor och osäkerheter nu som andragångsmamma. Nytt barn, nya bekymmer, tydligen…

Högt och lågt i mammaträsket

Högt och lågt i mammaträsket

Så var det måndag igen (det är väl måndag idag, visst? Anm; Jo, det var måndag igår när jag skrev 90 % av inlägget, men av bebisrelaterade skäl är det nu tisdag när jag skriver klart), och jag har haft ansvaret för det lilla barnet på förmiddagen, och båda barnen på eftermiddagen.

Förmiddagen passerade förbi på vanligt sätt, med amning och dåligt-samvete-framkallande-sömn i soffan med den lilla i famnen. Osäker samsovning i andra möbler än sängen innebär påtagligt högre risk för plötslig spädbarnsdöd, men vad göra när en aldrig får sova? Flera gånger om dagen tuppar jag av sittande i soffan med bebisen i famnen, jag kan inte hjälpa det.

Hon ammade. Sov i famnen. Jag lade ner henne bredvid mig i soffan eller försökte till och med lägga henne i dagbädden. Hon vaknade och ville amma. En gång lyckades jag springa på toa och micra (men inte äta) min lunchlåda. En annan hann jag till och med lägga en kvart på att kolla mejl på datorn. En halvtimme innan vi skulle iväg till förskolan för att hämta storebror somnade hon som en sten och sov lugnt i dagbädden. Sedan sov hon i vagnen under den halvtimmeslånga hämtningsrundan. Men när vi kom hem var det färdigt.

Jag fick plocka fram mellis till H medan hon gallskrek. Ingen mjukstart, utan direkt på NÄÄÄH!NÄÄÄH!NÄÄÄH! med ordentligt vibrato. Och jag måste ignorera det i fem minuter för att se till att storebror fick mat också. Sedan fick hon amma en stund.

I ett utslag av dåligt samvete tänkte jag plocka mammapoäng genom att baka pepparkakor med H. Jag hade en färdigköpt deg liggande i kylskåpet, som inköpts just för att jag hade en bild av hur mysigt vi skulle kunna ha det, jag och H. Mormor har givit oss en hel påse med blandade pepparkaksmått, och vi skulle hitta på små historier om de olika figurerna och baka flera plåtar fulla.

I verkligheten visade det sig att H var helt värdelös på att baka pepparkakor. Och jag var inte alls en cool lektant som struntade i om det blev några riktiga pepparkakor eller inte. Jag försökte kavla fint och visa honom hur han skulle sätta måtten. Han rev sönder min fina utkavlade degplatta, satte måtten med ovansidan nedåt och helt utan att kontrollera så att måttet verkligen fick plats på degen. Lillasyster skrek i stolen bredvid och jag försökte snabbamma henne någon minut här och där medan jag försökte styra upp pepparkaksbaket, Jag gjorde några pepparkakor som fick hamna på plåten. H tillverkade en bajskorv av degen.  Lillasyster skrek. Jag var stressad och irriterad över att ena ungen bara skrek, och den andra inte ville begripa något så enkelt som pepparkaksbak.

Sedan håller det stora barnet på att kvävas av sin pepparkaksbajskorv, som han börjat äta. Han hostar upp degen, men sitter och gräver deg ur munnen med hela handen och dreglar och spottar på bordet. Lillan gallskriker och pepparkakorna bränns i ugnen medan jag ilsket tvättar pepparkaksdeg från storebror. Inte helt vänligt och pedagogiskt står jag och skäller på honom ”har vi inte sagt att du inte ska stoppa in så mycket i munnen samtidigt?”. Jag räddar pepparkakorna ur ugnen, ger upp alla ambitioner och parkerar mig i soffan med bebisen, som tystnar först när hon fått bröstet i munnen.

Sedan äter vi pepparkakorna. H fördelar dem förvånansvärt generöst mellan oss, och går med på att spara den sista stora grisen till pappa. Sedan bajsar han. Lillasyster skriker medan jag byter hans blöja. Jag går till köket för att hämta något innan jag återvänder till soffan, och blir plötsligt kramad av H som säger ”Ässka dig!”. Första gången. Jag dog.

Sedan återgick jag och bebisen till att amma och sova i soffan, medan H ”kollade padda” bredvid. B var sen hem, och jag var tvungen att börja göra mat. Lillasyster accepterade INTE att bli nedlagd. Och hur mycket jag ändå är emot att inte svara på bebisars signaler så är vi ju tre personer till i familjen som faktiskt måste få äta också. För att hon inte skulle känna sig övergiven satte jag henne i bärsjalen, och däri fick hon sedan skrika tills hon somnade medan jag fixade med maten. Jag vyssjade och gungade och klappade, men det brydde hon sig inte om. Men till slut somnade hon faktiskt.

Tyvärr fungerar det inte att ta en stund och amma henne i sådana lägen, för då ska hon amma en halvtimme innan hon somnar/är nöjd, och kommer ändå att börja skrika igen inom några minuter efter att hon lagts ned. Så ibland måste jag låta henne skrika, även om det gör ont.

Jag testade att laga Laxpanna med vitlök och basilika för första gången, och det kommer helt klart att bli en ny standardvardagsrätt, efter några justeringar. Framför allt tyckte vi att löken borde ha tillagats mer än bara vänts ner mot slutet, den smakade väldigt skarpt gentemot de i övrigt milda smakerna. Nästa gång testar jag nog att byta ut salladslöken mot purjolök, som får fräsa med kort innan vätskan tillsätts, och tomaterna får åka i direkt efter grädden. Och vitlöken pressar jag nog ner efter grädden istället för att hacka och fräsa med laxen. Men gott var det, tyckte vi. Jag och B alltså. H åt lite pressad potatis och tyckte att laxen var ”bläh!”.

Sedan bröt han ihop av trötthet och fick bråkas i säng av B, medan jag ammade lillasyster i soffan. Men hon lät mig faktiskt n ä s t a n äta upp min mat innan hon började vråla. Det var en fin stund av vrålande i kanon där ett tag, men sedan lade sig lugnet över hushållet.

Efter att ha ammat lillasyster en liten stund lade jag henne på min vänstra arm och småpratade med henne. Och plötsligt tog hon klockren ögonkontakt, log, och jollrade till svar när jag pratade. I flera minuter hade vi faktiskt en jättefin kontakt! Det är så skönt när bebisen börjar bli kontaktbar, jag minns att jag var jättefrustrerad med H innan det hände, och googlade på om något gått fel i anknytningen och allt möjligt.

Sedan höll hon mig vaken hela natten och vägrade sova annat än korta stunder i min famn…