Är hon frisk, eller? Och är jag?

Är hon frisk, eller? Och är jag?

Söndagen var en sådan där dag.

Bebis sov inte sammanhängande någon gång under dagen, så i praktiken hade jag henne i famnen från det att jag gick upp vid 7-8-ish och till dess att hon slutligen kom till ro vid 22-23.

Hon har varit så här mer eller mindre i en vecka nu. Kommer inte till ro. Skriker mycket och verkar ha ont i magen. Är gasig och kräks mycket. Tji fick vi som trodde att vi inte fått en spymaskin den här gången… Utslagen som jag tidigare Google-diagnosticerat som baby acne (acne neonatorum) är kvar. Och efter L börjar ju larmklockorna dåna i huvudet. Inte är väl V också mjölkproteinöverkänslig?

Nå, det är inte alls säkert. Hon är faktiskt mycket nöjdare än vad L var, och skriker mycket mindre, även om hon blivit skrikigare nu än tidigare. Mest skriker hon en stund efter att hon fått en flaska med ersättning. Men det kan ju också vara att hon är överfull/svalt för mycket luft et cetera. Och utslagen är inte koncentrerade runt munnen, som L:s var, för att inte tala om att hon skulle kunna vara affischbarn för bebisakne så som det ser ut på bilderna jag sett på nätet (på seriösa vårdrelaterade sidor). Men en blir ju lite konfunderad ändå.

Men det här med att somna i famnen, och sedan utan undantag vakna efter maximalt fem minuter när hon lagts ned. Fy f-n, vad det är uttröttande! För både henne och mig, skulle jag tro. Jag känner mig helt dränerad i huvudet efter en sådan här dag. Även om det jag fått göra mest har varit att sitta, sitta, sitta, med bebis i famnen. Jag vill inte göra detta igen.

Vi avvaktar en vecka till för att se om det kan vara relaterat till den påstått pågående andra utvecklingsfasen. Sedan tänker jag plocka fram en burk Althera och se om det blir någon förändring. Jag hittade nämligen två bortglömda burkar i en garderob i hallen, sedan L var bebis, och bäst-före-datumet var först i april i år, så vi kan ju alltid testa och se. Om det fortsätter så här.

Jag försökte verkligen alla alternativ idag. Lägga ner henne i Yoyo. I bädden på soffan. I babynestet i sovrummet. I Emmaljungan. Jag testade till och med att ligga med henne i sängen och liggamma, och sedan försiktigt smyga iväg efter en egen liten tupplur, och lämna henne i min säng. Nix pix. Efter två-tre minuter gnurfas det, och börjar viftas med små armar och ben. Efter tre och en halv minut kommer det lilla vrålet. Efter tre och fyrtiofem det stora avgrundsvrålet.

Det fungerade i sisådär 90 sekunder give or take…

Det fina i kråksången är i alla fall att hon sover prima i barnvagn. L avskydde ju liggdelen med hela sitt väsen, i alla fall de stora ”stängda” varianterna. Men V gillar att åka vagn. Jag inbillar mig till och med att hon ser himlans nöjd ut redan när jag lägger henne på skötbordet och börjar ta på henne ulloverallen, tossorna och vantarna. Så jag kan inte göra mycket hemma om dagarna, men jag kan i alla fall ge mig ut och gå. Även om det inte är vad jag allra helst vill göra, så är det i alla fall skönt att veta att det finns en utväg – ett alternativ till att bara ha en evig cirkel av mata-söva-lägga-ner-ta-upp-söva-lägga-ner-ta-upp-mata-söva o.s.v. hemma.

Och mamman? Hon är så svältfödd på egentid att hon glatt stannar uppe till två om nätterna för att få städa och plocka ifred efter att bebis somnat. Jättedumt, verkligen, och inte det bästa för den allmänna hälsan och välmåendet. Men vad gör en när en inte får någon annan tid på dygnet för sig själv…?


Trasig make och sövande barnvagn

Trasig make och sövande barnvagn

Maken hade naprapat-tid idag, efter att ha sovit sönder sin rygg före skidresan till Romme. Så jag skulle jobba hemifrån för att ta hand om V medan maken var på lagning, medan han fick ta med storbarnen på vägen hem sedan.

Jobba… Nej, det gick såklart inte att få bebis att sova utanför famnen. Hon var vaken hela dagen efter lunch.

Jag blev i alla fall en barnvagn fattigare, då nu även mitt gamla överilade inköp, Babyzen Zen, fick lämna hushållet. När de reade ut chassit till halva priset förrförra sommaren kunde jag såklart inte motstå den, och hittade även liggdelen till ett bra pris.

Just liggdelens många funktioner som babysitter och vagga, och ett lite halvsittande bakåtvänt läge, trodde jag skulle vara perfekt för L, framför allt att hänga i på mitt kontor. Och bra att ha en smidigt ihopfällbar vagn på jobbet vid t.ex. oväntade hämtningar av sjukt barn på förskolan.

Men den har inte använts. Jag slutade försöka ha L på kontoret rätt snabbt. Och en liten duosingelvagn med nästan obefintlig varukorg var kanske inte riktigt rätt för mig rent generellt.

Det känns skönt att rensa ut och förädla lite i vagnparken.

Lilla V är helt suverän på att åka vagn. Från att ha kinkat somnar hon så fort vagnen börjar rulla ut från uppfarten. Och sedan sover hon. Timme efter timme. Hon fortsätter att sova även efter att vi kommit hem.

Jag tog en kvällstur med Emmaljunga Outdoor Edge till mataffären. Bebis sov direkt vid avfärd, och somnade för kvällen, ett par timmar tidigare än vanligt. Så jag hann även med mer hemma, trots att jag lagt halvannan timme på att gå och handla. Kanske en ny vana?

När hon inte är sur har hon börjat le och prata i mycket större utsträckning.

Oväntat besök, och fasligt fasande fasbebis

Oväntat besök, och fasligt fasande fasbebis

Jag gick inte på någon promenad idag. Och då ville bebis inte heller sova.

Utöver några femminuterspauser efter försök att lägga ned sovande bebis, och kanske en halvtimme på eftermiddagen då hon sov i vagnen, så hade jag bebis i famnen från morgonen till kvällen.

Och hon var så missnöjd med allt. Enligt appen är det en fas (utvecklingssprång) på intågande just precis nu, så jag hoppas att det är det. För annars – om detta fortsätter – så måste vi börja fundera på eventuell mjölkallergi hos V också. För hon är så kinkig, och har uppenbart ont i magen, och är prickig i hela ansiktet och ner på nacke/hals. Men det kan ju vara en helt vanlig fas, vanligt magknip och babyacne. Time will tell.

Hennes enda lite längre tupplur avbröts dock av att det ringde på dörren, och svärmor, labrador och alla barnens farbröder vällde in. De hade inte fått memot om att allt firande var inställt, så det blev en stunds samvaro med hämtpizza och tårta som de haft med sig. Trevligt ändå, även om jag satt med lilla fröken V lika konstant som annars under dagen.

Mood of the day.

Själv tröstade jag mig själv med dillchips och fulöl när jag tvingades inse att ingenting skulle bli gjort hemma på söndagskvällen heller.

Ut på tur, rätt så sur

Ut på tur, rätt så sur

Ungen alltså. Den lilla. Hon vill inte alls komma till ro längre. Förutom i vagnen. Så jag tog en långprommis med båda töserna i Donkeyn även på lördagen.

Samma runda, med mataffären som mål, för att inhandla B:s födelsedagsmiddag. Alla planer på ett mer officiellt firande var ju avblåsta, men en lyxig middag med löjromstoast följt av oxfilé med potatisgratäng för två skulle vi i alla fall avnjuta.

Den lilla kom snabbt till ro i vagnen, och sov återigen hela promenaden och en lång, lång stund efter hemkomst. L sov hela vägen till mataffären, men var sedan vaken.

Jag tycker verkligen om Donkeyn som syskonvagn, och den har klarat de stora snömängderna galant med låsta framhjul. Det enda jag ogillar med den är det lite rangliga chassit, och jag överväger lite om det skulle vara värt att rusta upp den genom att bygga om den till en Donkey2 – eftersom jag redan köpt hjulen så är det bara chassit jag behöver, samt ev. en sidokorg med lock, och ev. varukorg. Men jag byter nog inte ut varukorgen, för den är ju blåmelange på Weekender.

Vi fick en mysig middag till slut, och B fick inviga sina födelsedagspresenter: ny stekpanna och sparriskastrull från DeMeyere. Han fick ett nytt Microplane-rivjärn också, av det grövre slaget, för parmesan-/tryffelflagor och liknande.

Eftersom B skulle natta de två äldre före middagen så hann klockan bli 23 innan vi faktiskt hade ätit, och vi satt båda och klippte med ögonlocken vid bordet. Så vi avrundade kvällen, som det medelålders par vi är, och gick och lade oss i våra skilda sovrum. 😂

Livet… tänk när vi träffades för 10,5 år sedan… Han 31, hon 27. Vi tyckte om att resa, och ingen av oss var särskilt förtjust i barn. Och nu sitter vi plötsligt här halvgamla och mitt i småbarnsträsket. Om vi hade vetat då, den där kvällen i augusti 2008, då vi hånglade upp varandra en utekväll på stan, hur livet skulle se ut idag. Hade vi vänt på klacken och sprungit? Nej, inte jag i alla fall. Det är tröttsamt och slitigt, och vi är trötta och sura, men det är värt det. Tre underbara barn, och en fantastisk partner att återupptäcka när vi kommit ut på andra sidan av småbarnstiden.’

Första utvecklingssprånget?

Första utvecklingssprånget?

Sedan ett par dagar är V inte längre världens nöjdaste lilla tröttmössa till bebis. Hon har varit mer orolig, mer skrikig. Idag hade hon satt pappan på prov ordentligt, och inte velat komma till ro någon längre stund förrän sent på eftermiddagen.

På kvällarna är det bara ligga vid bröstet som gäller, och hon verkar ha ont i magen varje gång innan det är dags för bajs. När jag bytte på henne idag när jag kom hem var bajset rätt torrt, och rätt grönt…?

Hon är även småprickig i ansiktet. Och kombinationen utslag och skrikighet (och gasighet och allmänna magbekymmer) sätter såklart igång varningsklockor i mitt huvud. Är hon också mjölkproteinöverkänslig, som L?

Men jag lugnar mig. För hon ska ju också vara smack mitt i det första utvecklingssprånget just nu, innefattande även en mognad av matsmältningssystemet utöver hjärnutveckling. Skrikiga och klängiga femveckorsbebisar verkar vara en vedertagen grej, om en googlar fram diverse föräldraforum på nätet.

Och tydligen ska även denna ålder ofta innefatta en kulmen av babyfinnar (acne neonatorum). Som jag trodde var de där ”finnarna” bebisarna får när de är alldeles nyfödda, men det är tydligen något annat, toxiskt utslag/toxiskt erythem (erythema toxicum neonatorum). Båda dessa utslag brukar kallas hormonplitor eller hormonprickar, men det ena kommer dagarna efter födseln, och det andra efter några veckor.

För hon är faktiskt inte skrikig på sättet L var skrikig. Hon kommer till ro i famnen. Och i vagnen och i bilen. Jag minns dessa promenader med en vrålande liggdel, och hur L skrek sig igenom mataffären, hela bilresorna hem från Ikea i Uppsala. Jag minns hur svettig och stressad jag var för att L skrek jämt – att jag inte ens kunde värma en portion mat eller gå och kissa utan att hon låg och var alldeles illröd och jättearg. Detta är inte samma.

Inte heller utslagen är samma. L fick koncentrerade upphöjda utslag runt munnen. V är mest allmänt och utspritt småprickig och ”finnig” i hela ansiktet.

Så. Troligen bara utvecklingssprång och finnar. Lite som en tonåring i miniatyr… Men vi har 1-månadskontrollen på BVC imorgon, så jag ska passa på att vädra funderingarna då. Och höra om naveln (note to self).

Jag och H hade en mer harmonisk promenad hem idag, och han var helt hänförd över ”norrskenet” = den rosa solnedgångshimmeln.

Pappan hade otur och fick en helvetesnattning av de två ”stora” barnen efter helvetesdagen med en skrikig V och sjuk L.

Ibland fungerar det bra för honom att natta båda samtidigt i vår säng (som jag nu utrymt till förmån för gästsängen på övervåningen så länge bebis typ skulle riskera livet av att befinna sig i vårt sovrum mht vilda storasyskon). Ibland fungerar det inte alls, och då brukar H komma upp till mig (som då ammar V i soffan) och avbryta min kaffe-och-choklad-stund.

Så här satt vi alltså på kvällen. Tills L somnat, och B hämtade H för nattning nummer två. (Eller tre, om en räknar in misslyckad dubbelnattning.)

V sov faktiskt en stund själv i sin dagbädd, som vi brukar ha i soffan, lite senare på kvällen, varvid jag fick ett ryck och plockade undan alla leksaker i lek- och vardagsrum. För att det är lättare att bara göra det själv än att tjata hål på allas öron för att barnen ska plocka undan efter sig.

Gör om, gör rätt

Gör om, gör rätt

Något som så gott som alltid inträffar när barnen får riktiga utbrott är att ingenting blir bra igen förrän det har skett en total do-over. Framför allt har det gällt de typiska trotsålderskonflikterna.

Om någon av oss råkat lyfta ner L från matstolen för att gå vidare till handtvagning, blir det spark och box och skrik tills dess att hon satts tillbaka på stolen och fått ”klättra hävv”. Mössor som fått tas av igen, för att barnet ska göra själv. Resetknapp intryckt, och allt frid och fröjd.

Ibland går det dock inte att göra om och göra rätt. Som när H vrålade sig igenom en hel matbutik för att han inte fick en ny banan, med ”pluppen” kvar, efter att jag helt oförlåtligt hade nypt bort den (som jag alltid gjort). Eller L som vägrat röra en yoghurtbägare för att mamman råkat sätta ner skeden i den åt henne. Eller går och går – en tar ju inte en ny gratisbanan eller plockar fram en ny yoghurtbägare bara för att gå barnet till mötes i sådana orimligheter…

Och ibland blir det bara fel, fast en omstart sker. Idag hämtade jag H på föris efter jobbet, eftersom L är hemma sjuk. Mysigt, tänkte jag, att gå utan barnvagn bara han och jag. Lite mamma-och-H-tid utan småttingar. Mmmm… Direkt utanför dörren till föris sprang H åt fel håll.

Förskolebyggnaden ligger på en halvbrant bergssida, och för att komma upp till vägen går det att gå antingen en cykelväg som går i en jättelång lov runt innergården (byggt i modern tid, så det uppfyller alla lutningskrav för rörelsehindrade = skitlångt att gå) eller så kan en gå nerför en trappa. Den har förvisso gjutna barnvagnsramper, men vi har sällan vagn som passar måtten, och är alltså i regel förvisade till den långa vägen.

H brukar alltid vilja ta trappan när tillfälle bjuds, så jag började gå mot trappan och ropade till H att han gick åt fel håll. Fortsatte gå, och hörde honom sedan ropa efter mig. Det lät som att det kom uppifrån, så jag gick fram till trappan och gick en bit upp och tittade bortåt. Han hade hunnit upp till den första ”våningen” av innergården, där det ligger en liten boulebana och en pytteliten lekplats (känd som ”lilla parken” på förskolan). Varvid jag fortsatte uppför trappan för att kunna genskjuta honom.

Väl framme vid gossen så var han i upplösningstillstånd, och grät och grät. För att han ville gå trappan. ”Okej, men gå trappan då!” tyckte jag och gick med honom fem meter till trappan, och sade till honom att gå nerför den och komma tillbaka. Han gick ner… Men sprang hela vägen tillbaka till förskolans ytterdörr. Sedan kom han tillbaka. Uppför trappan.

Men grät fortfarande. Satte sig i snödrivan och grät. Lade sig i snödrivan och skrek ”DUMMA MAMMA!” och fäktade med armarna för att kasta snö på mig. ”JAG VILLE GÅ VÄGEN!” Jaha.. ”Men du gick ju vägen?” ”DUMMA MAMMA! JAG TYCKER INTE OM DIG!” Efter ytterligare en stund: ”JAG VILLE GÅ VÄGEN TILLSAMMANS MED DIG!”. ”Okej, men nu blev det ju inte så idag. Vi kan gå vägen tillsammans imorgon.” ”MEN JAG VILLE ALLTID GÅ VÄGEN, OCH INTE ATT DU SKULLE GÅ TRAPPAN! DUMMA MAMMA! JAG VILL ALDRIG GÅ MED DIG MERA. ELLER LEKA MED DIG!”. ”Jag gick ju i trappan för att du alltid vill gå i trappan när vi inte har vagn, och jag ropade efter dig, men sedan var ju du redan uppe, så då var det ju ingen idé att jag gick runt för att gå vägen. Och jag tycker om dig.” ”JAG VILL ALDRIG GÅ TRAPPAN. DUMMA MAMMA. DET GÅR BARA EN MASSA FOLK I TRAPPAN SOM BOR HÄR OCH DET ÄR ALLDELES FULLT!” ”Eh… det var ju ingen i trappan. Men vi kan gå vägen imorgon, om du vill.” ”AAARGH! DUMMA MAMMA! JAG TYCKER INTE OM DIG!”

Till slut började vi gå. ”Förlåt att jag skrek och kastade snö på dig mamma. Men det kunde ha varit en massa folk i trappan och då hade du inte hittat mig sen.” ”Ingen fara. Vi kan göra så att vi bestämmer idag vilken väg vi ska gå, och så ser vi till att gå tillsammans imorgon. Ska vi gå gångvägen då, då?” ”Nej, mamma, jag vill ALLTID gå trappan.”

Den här lilla individen, alltså. Så söt, och ibland så omöjlig att ha att göra med… På kvällen var han i alla fall på gott humör, och fick en varm dusch innan sängdags.

Japp. Sedan kom jag hem till en L som också blev sur nästan så fort hon såg mig, och jag var ”DUMMA MAMMA!” där också, efter att jag hindrat henne från att gå lös på brödlimpan som låg på köksbänken.

Och V var kinkig och gnällig hela kvällen. Och jag var så trött, så trött. Försökte zonka henne med ersättning efter att hon legat i famnen ett par timmar och först ammat, men sedan mest legat och fäktat och slagit på brösten och varit missnöjd. Gick till sängs vid 21 i hopp om att få sova, men fick istället ligga i ett par timmar och hålla handen på hennes lilla bröstkorg och stoppa tillbaka nappen och viska lugnande nonsensord.

Orolig bebis. Fas eller repris?

Orolig bebis. Fas eller repris?

V har varit oroligare i helgen. Velat ligga vid bröstet nästan konstant, sovit mindre och skrikit mer. Varit gasig. Och kräkts mycket mer.

Nu minns jag inte exakt när L började visa symtom på mjölkproteinallergi; när det gick från att ha en rätt krävande och närhetstörstande bebis till att bli helt outhärdligt. Utslag i ansiktet fick hon ju till slut, men först tror jag att det var mest bara skrikighet/klängighet/kräkningar/gaser/inget bajs som var problemet.

V har varit orolig nästan hela tiden som hon varit vaken i helgen, och hon har varit vaken i längre perioder. Är missnöjd med allt utom att ligga vid bröstet, hur mycket hon än ätit innan. Somnar på bröstet men vaknar raskt upp när hon blir bortlagd, och det kan dröja flera timmar innan hon somnar riktigt djupt.

Och jag har hunnit få panik och tänkt: ”NEJ, nej, nej, detta orkar jag inte igen!!!” Innan V somnat ordentligt och sedan sovit 3-4 timmar någon annanstans än på mig. Till slut. Det gjorde ju aldrig L.

Vi hann också ”skryta” till nästangrannarna om att hon inte alls kräks som syskonen, innan hon började kräkas massor i fredags. Vi måste ha jinxat det…

Imorgon ska jag börja jobba. Jag hade kunnat ge vad som helst för att få vara en vanlig mammaledig mamma, och fått stanna hemma och gosa bebis i flera månader utan andra krav än de som ställs av hem och familj. Istället måste jag ut och jaga debiterbar tid. Prestera och fakturera.

Jag har en ren helvetesperiod framför mig, då jag ska göra (nästan) allt jag gjort nu om dagarna, och hinna finnas där för tre barn, samtidigt som jag måste arbeta som tusan för att kunna fakturera tillräckligt för att både täcka kontors- och personalkostnader samt plocka ut en egen lön. På deltid fyra dagar i veckan, plus det jag kan tänkas orka på kvällar och nätter när barnen sover…

Orolig bebis, orolig dag?

Orolig bebis, orolig dag?

Idag var första dagen som V varit lite mer krävande. Hon har velat ligga i famnen hela dagen, och har vaknat inom några minuter efter att hon lagts ned någon annanstans, hur djupt hon än tyckts sova innan. Från att ha tyckt att både babynest, dagbädd, stolsinsats och vagnsliggdel varit bra ställen, som hon sovit i utan protester.

Helt okej och naturligt, såklart, att små bebisar har extra närhetsbehov ibland. Men samtidigt är det något inom mig som slagit på en tyst larmknapp. Snälla, snälla, låt det inte bli som med L igen! Jag kommer inte att orka med en bebis till som vrålar HELA TIDEN som den inte ligger i famnen. Jag närmade mig försiktigt bloggens arkiv för L:s första tid. Ville inte ens läsa om det, för den sedan länge förträngda ångesten väller upp igen.

Hoppas V fortsätter att vara mer som H. Hon är mest lik honom både till utseende och temperament so far. Det är en första tid som jag kan tänka på och läsa om med nästan bara glädje (utöver vikt- och amningsstrulet).

Det blev ju bättre med L efter tre månader eller så, och både skena och mjölkallergi spelade såklart in. Nu är hon precis lika orimlig som vilken 2-åring som helst, och helt omöjligt gullig och söt också, när hon sätter den sidan till. Idag åt hon tre portioner av min hemlagade kalops, utstötande nam-nam-nam och mmmm. Jag kan inte ens minnas när hon tömde EN tallrik med mat senast!?!

Leaps and bounds

Leaps and bounds

Jag skrev ett långt inlägg om gårdagskvällen, då jag var själv med barnen, men efter en del pyssel med telefon och appar verkar det ha sugits in i ett svart hål i cyberrymden. Lika så bra det, för det var en enda lång klagovisa. 

Long story short – jag hade den rövigaste av alla röviga dubbelnattningar, och när båda barnen väl sov var klockan långt efter nio, och jag kände mig som en usel människa när jag satt där i soffan och skrev tills jag slocknade med telefonen i handen.

Idag har jag jobbat. Och fått en ny jobb-iPad. En stor fin Pro med tillhörande smart tangentbord. Löööv it!

Sedan gjorde vi Ikea. Planen var att köpa en sån där rullplatta till den stora palmväxten som vi köpte i somras, som nu vill komma inomhus över den bistra svenska vintern.

Så vi styrde kosan mot Uppsala. Barnen var trötta, men relativt godmodiga, under resan dit. Förutom sista biten, då. Lillstintan tyckte då att det var hög tid för middag. Väl där styrde vi kosan direkt mot restaurangen och utfodrade familjen med delikat superprocessat skräp. Men alla var glada och åt.

När vi var klara hade vi bara en dryg halvtimme på oss innan stängning, och drog direkt vidare mot heminredning. Rafsade åt oss lite ljus, ljuslyktor, badrumsmattor, matlådor, rullgardiner och annat innan vi nådde växtavdelningen. En rullbräda, en piedestal, ett gäng växter och några växtlampor senare var vi på väg mot kassorna. Inga bråk eller utbrott från någon. So far so good.

Hemresan borde bli en bris, tänkte vi. H somnade så fort vi rullade. Men inte L. Hon panikgrät hela vägen hem. Jag plockade fram allt skoj jag kunde hitta, men till slut hade hon undersökt och förkastat alla hårborstar, pappersservetter, pennfodral, och blöjpåsar jag kunde uppbåda. Och skriken och gråten tilltog. Alla försök att sätta tillbaka napp, smeka och hålla hand möttes med argsinta slag och sparkar.

När vi kom hem lugnade hon ganska snabbt ner sig. Efter en flaska ersättning var hon på strålande humör, och busade omkring i vardagsrummet. Gick omkring längs möblerna, kunde plötsligt stå upp själv och klappa händerna samtidigt. Lekte sin nya favoritlek – att räcka över saker i min hand och säga ”Tah!” medan hon förväntar sig att jag ska säga ”Tack!”.  Pekade för första gången med ett tydligt pekfinger och sa ”Th-ta! Th-tah deh!”.

Och det slog mig hur otroligt mycket hon utvecklats bara de senaste dagarna. Hon har blivit så mycket bättre på att kommunicera. Det som började med handklappning för några veckor sedan, och gick vidare mot vinkningar (de där gulliga första, med händerna vända inåt), för att nu även inkludera att peka, säga tack och titta där. Samtidigt som gåendet och ståendet blir säkrare och säkrare. Och hon ska ju faktiskt vara smack mitt i en utvecklingsfas.

Lite tänder och envisa utslag runt munnen på det, och det är kanske inte konstigt att vår lilla tös är lite knepig just nu. Det har varit tre otröstliga utbrott utan tydlig förklaring, flera hyperaktiva leksessioner mitt i natten och en del kink och sömnvägran den senaste veckan. 

Förhoppningsvis kommer det att lugna ner sig för henne snart.