Leaps and bounds

Leaps and bounds

Jag skrev ett långt inlägg om gårdagskvällen, då jag var själv med barnen, men efter en del pyssel med telefon och appar verkar det ha sugits in i ett svart hål i cyberrymden. Lika så bra det, för det var en enda lång klagovisa. 

Long story short – jag hade den rövigaste av alla röviga dubbelnattningar, och när båda barnen väl sov var klockan långt efter nio, och jag kände mig som en usel människa när jag satt där i soffan och skrev tills jag slocknade med telefonen i handen.

Idag har jag jobbat. Och fått en ny jobb-iPad. En stor fin Pro med tillhörande smart tangentbord. Löööv it!

Sedan gjorde vi Ikea. Planen var att köpa en sån där rullplatta till den stora palmväxten som vi köpte i somras, som nu vill komma inomhus över den bistra svenska vintern.

Så vi styrde kosan mot Uppsala. Barnen var trötta, men relativt godmodiga, under resan dit. Förutom sista biten, då. Lillstintan tyckte då att det var hög tid för middag. Väl där styrde vi kosan direkt mot restaurangen och utfodrade familjen med delikat superprocessat skräp. Men alla var glada och åt.

När vi var klara hade vi bara en dryg halvtimme på oss innan stängning, och drog direkt vidare mot heminredning. Rafsade åt oss lite ljus, ljuslyktor, badrumsmattor, matlådor, rullgardiner och annat innan vi nådde växtavdelningen. En rullbräda, en piedestal, ett gäng växter och några växtlampor senare var vi på väg mot kassorna. Inga bråk eller utbrott från någon. So far so good.

Hemresan borde bli en bris, tänkte vi. H somnade så fort vi rullade. Men inte L. Hon panikgrät hela vägen hem. Jag plockade fram allt skoj jag kunde hitta, men till slut hade hon undersökt och förkastat alla hårborstar, pappersservetter, pennfodral, och blöjpåsar jag kunde uppbåda. Och skriken och gråten tilltog. Alla försök att sätta tillbaka napp, smeka och hålla hand möttes med argsinta slag och sparkar.

När vi kom hem lugnade hon ganska snabbt ner sig. Efter en flaska ersättning var hon på strålande humör, och busade omkring i vardagsrummet. Gick omkring längs möblerna, kunde plötsligt stå upp själv och klappa händerna samtidigt. Lekte sin nya favoritlek – att räcka över saker i min hand och säga ”Tah!” medan hon förväntar sig att jag ska säga ”Tack!”.  Pekade för första gången med ett tydligt pekfinger och sa ”Th-ta! Th-tah deh!”.

Och det slog mig hur otroligt mycket hon utvecklats bara de senaste dagarna. Hon har blivit så mycket bättre på att kommunicera. Det som började med handklappning för några veckor sedan, och gick vidare mot vinkningar (de där gulliga första, med händerna vända inåt), för att nu även inkludera att peka, säga tack och titta där. Samtidigt som gåendet och ståendet blir säkrare och säkrare. Och hon ska ju faktiskt vara smack mitt i en utvecklingsfas.

Lite tänder och envisa utslag runt munnen på det, och det är kanske inte konstigt att vår lilla tös är lite knepig just nu. Det har varit tre otröstliga utbrott utan tydlig förklaring, flera hyperaktiva leksessioner mitt i natten och en del kink och sömnvägran den senaste veckan. 

Förhoppningsvis kommer det att lugna ner sig för henne snart.

L:s andra månad

L:s andra månad

Vi är mer än halvvägs till slutet av L:s tredje månad (stryk det – slutet av fjärde månaden — Ha ha ha, nej stryk det också, en bra bit in i den TIONDE månaden —) så detta inlägg har låtit vänta på sig (word).

Det beror dels på det som kommer att beskrivas nedan om L:s andra månad (och tredje och fjärde, — och sen allmänt tvåbarnskaos den femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde — månaden), och dels på att iPhone 6s är en förbannat oskön telefon att sitta och skriva på. Mina maratonpass i soffan har därför inte alls varit till gagn för mitt bloggande, utan tvärtom, eftersom det är så obehagligt, nästan smärtsamt, mot det stödjande lillfingret att skriva på telefonen med enhandsfattning. När en sedan måste ta till workarounds som att få in bilder genom instagram eller göra collage i Layout för att inte bilderna ska hamna på fel ledd känns det mest tröttsamt att försöka få ihop vettiga inlägg.

Nästan alla mer text- och bildkrävande inlägg jag velat göra skrinläggs gång på gång, och det blir mest automatiserade inlägg via instagram och kortare blogginlägg som blir av. Trist, för det är så mycket mer jag skulle vilja skriva om.

Jag har nog börjat bli liite bättre på att blogga igen, även om det är stötvis, med tre-fyra inlägg ena dagen och inte ett endast nästa dag. Kanske är det så här det kommer att vara nu. Eller så rycker jag upp mig ännu mer framöver, vem vet? —

Men här kommer i alla fall L:s andra månadssammanfattning!

— Det var så ”långt” jag kom sist, så jag har fått sitta och kika tillbaka i bloggen, kalendern och iphonens bildarkiv för att se vad det egentligen var som hände. —

L blev en månad gammal i början av januari. Vi hedrade dagen med en promenad i den då alldeles sprojlans nya Donkeyn. Such winter! Ja, huvudpersonen i denna berättelse syns inte på bilden, men hon ligger därinne i liggdelen och gottar sig. Eller gallskriker, vilket var den vanligaste reaktionen på vagnåkande på den tiden.

Jag minns inte så mycket alls av denna månad, av det vardagliga iallafall, men det var mest amning, amning, amning och bebis som bara var nöjd i famnen. Jag tror jag var rätt glad och förhoppningsfull fortfarande, över amningen och bebistiden. Men det skulle ju bli sämre sedan.

Hon utvecklade inga större färdigheter under sin andra månad, utöver tydligare leenden. Men de lyckades jag inte fånga på bild. Inte bättre än så här i alla fall. Men jag vill minnas att hon log tidigare och tydligare än storebror.

På babygymmet såg hon mest ut så här, även om jag vill minnas det som att hon var relativt nackstark efter en månads ålder.

Bilden överst är från början av hennes andra månad, och den nedre från slutet av den, och här går det ju tydligt att se hur mycket hon växte och utvecklades under dessa veckor. Från det där lilla nyfödingspaketet helt utan styrsel, till en rätt vaken liten tjej som ligger och slår efter leksakerna.

Vi höll mest på att lära känna henne, och anpassa oss till det nya livet som tvåbarnsföräldrar.

Jag har oproportionerligt många bilder på henne sovande, men det var nog för att det alltid var då jag passade på att plocka fram kameran, och då jag var som mest nöjd.

Hon fick sitt första baljbad inför den första läkarundersökningen på BVC, och det var hon ganska nöjd med. Hade vi vetat att det inte skulle bli just några mera baljbad sedan hade vi nog gjort det oftare. Läkarundersökningen på BVC gick fint, hon vägde 3 928 gram och var 55,7 centimeter lång. Läkaren kände ingenting av någon glidning i höfterna.

  

Hon satt med oss vid bordet när vi åt, och var ibland nöjd en liten stund i babyinsatsen till Tripp Trapp-stolen.

Ibland var hon även nöjd i sin Babybjörn babysitter. Framför allt så fick jag faktiskt nästan alltid duscha utan att hon skrek, när hon satt i den.

Men på bilden ovan ser vi ju också det oväntade som hände i mitten av hennes andra månad. Det visade sig vid återbesöket på Barnortopeden på Astrid Lindgrens sjukhus att hennes höfter inte alls var så bra som läkaren vid det första besöket trodde. Bilden nedan togs hennes sista kväll i ”frihet”, då både hon och vi var glatt ovetande om vad som komma skulle. Det var också sista gången hon använde sin allra minsta pyjamas i storlek 50.

Vi åkte till barnortopeden för vad vi trodde var en sista koll ”för säkerhets skull”, och åkte hem med en bebis i skena.

Och vilken sorg det var, de där första dagarna. Även med vetskap om att höftledsluxation är ett av de ”mildaste” felen som kan upptäckas på ett spädbarn, med väldigt god prognos så länge det upptäcks och behandlas i tid, så var det en känsla av att liksom bli snuvad på den där mysiga bebistiden. Vi var tvungna att anpassa oss, och lära oss att amma, byta blöja och klä på en bebis i Von Rosen-skena. Vänja oss vid att inte riktigt kunna vara nära – det gick ju inte att smeka eller hålla henne över ryggen utan att skenan var mellan oss. Hon fick skavsår på skinkan efter någon vecka.

Men det hände mycket bra också. Hon blev alltmer vaken och medveten om världen omkring sig, och upptäckte katten och storebror.

Och storebror började upptäcka henne också. Bilden ovan är första gången han kom för att sätta sig bredvid bebisen. Innan hade hon inte riktigt varit på hans radar.

I slutet av månaden blev vi testfamilj för en Babyzen Yoyo 0+, och det var en stor milsten för den pryltokiga mamman, för detta var den tveklöst bästa bebisgrejen vi någonsin skaffat (för vi skaffade så klart en egen när testperioden var slut).

Vid BVC-besöket vid 6 veckor hade hon nyss fått skenan, och blev sedan inte mätt på längden på länge. Vikten var 4 140 gram, och huvudmåttet 39,3 centimeter. Hon växte ur det mesta i storlek 50/56, och började använda storlek 62. (H vägde under sin andra månad mellan 3 870 och ca 4 500 gram, och var mellan 55,5 och 59 cm lång, med ett huvudomfång mellan 38,4 och 40 cm, enligt hans ”gula kort” som vi just återfunnit för första gången efter flytten)

Vad mer den andra månaden? Hon fick sin första förkylning, en mild variant med mest lite snorig näsa, hosta och lite feber. Hon var gasig i magen nästan hela tiden, verkade ha ont ibland och bajsade bara var tredje dag.

Vi var på återbesök hos ortopeden efter någon vecka med skenan, för att kolla med ultraljud att skenan satt rätt. Det gjorde den, så det var bara att fortsätta behandlingen.

Jag jobbade en första halvdag, och var rätt nöjd med att få komma ”ut” lite, med hänsyn till att jag annars i princip bodde i soffan den här perioden.

Och, förstås, hon fick ett namn! Vi hade haft ett som vi smakat på några gånger, men snabbt uteslutit på grund av att det var för vanligt. Men det gick fint ihop med H:s (samma slutbokstav och lika många stavelser), fanns i släkten på B:s sida och var ett namn vi verkligen gillade. Så hon blev en liten L. Bara dagar efteråt släpptes ny namnstatistik som visade att namnet trendat ÄNNU MER, och nu befann sig WAAAY UP på topplistan. Nästan i toppen, faktiskt. Men det får vi leva med.

Månaden avslutades med oro. Över att hon sov så lite. Skrek så mycket. Fick utslag och ännu mer gaser, kräktes så ofta och bajsade så sällan. Tankarna på att allt kanske inte var som det skulle väcktes. Jag var helt utmattad mot slutet av månaden, och när jag läser mina blogginlägg från den här tiden känner jag bara att… nej, fy vad hemskt det var!

Jag påbörjade ett försök med helamning och mjölkfri kost, eftersom de två sakerna som jag googlat mig fram till som stämde med hennes symtom var mjölkproteinöverkänslighet och/eller reflux (som också förvärras av mjölk). Det förstnämnda, helamningen, skulle det ju visa sig inte fungera något vidare, men den mjölkfria kosten i kombination med mjölkproteinfri ersättning skulle ju faktiskt ganska snart vända om skutan. Men det hör ju till nästa månad…

Gnäll, gnäll och mera gnäll

Gnäll, gnäll och mera gnäll

Här sitter jag med anledningen till att det varit tyst här i några dagar igen. Är det två hela veckor den varat nu, den här fasen med stökig sömn?

Hon har lugnat ner sig på nätterna de senaste dagarna, och är inte klarvaken och far omkring i sängen mitt i natten. Men hon vaknar på småtimmarna och gnäller och gnyr, och väcker mig med gråt och gnäll en gång i kvarten efter det, känns det som. Knöl  och bök och stök med napp och tutte och klapp på lilla huvudet och lugnande smekningar över lilla ryggen. 

Sedan blir klockan fem. Och då är det godmorgon. Ingen idé att hålla på med napp eller tutte mera. Så jag har fått införa en för-frukost, med en flaska ersättning. P.g.a vem orkar göra gröt klockan fem på morgonen?

Sedan försöker jag lägga ner henne i vagnen. Med blandat resultat.


Förr eller senare somnar hon igen, och sover en stor del av förmiddagen. De senaste dagarna har det dock inte hänt innan H plötsligt kommer upptassande vid halvåtta-åtta. Han har sovit hela nätter i sin egen säng mer än inte den senaste veckan, och när han kommer upp och ser att mamman inte är kvar i sängen skippar han sin vana stt krypa upp och sova lite mer i stora sängen. 

B sover obekymrat vidare till 10 när han får sovrummet för sig själv, medan jag är ett vrak resten av dagen. *bitter* Varför jag inte bara lämnar över till honom vissa morgnar? För att jag inte litar på att han kan vakna och hålla sig vaken så tidigt på morgonen. Då gör jag det själv istället för att ändå behöva bevaka så att han inte  somnat ifrån vaken bebis. Men jag hade ju hoppats på lite mer förståelse och service resten av dagen…

Somna vid midnatt, parera gnäll och gråt mellan 03 och 05, gå upp och mata och vakta tills barnet förhoppningsvis somnar om, ta hand om storebror från 08. Vid 10 är alla vakna och det är dags för frukost. Det är tärande.

Lillasyster är gnälligare än vanligt även på dagarna, och det verkar vara fler tänder på gång. Hon vaknar ofta från middagslurarna med gäll gråt, dreglar och småkräks mycket. Att hon är inne i en intensiv utvecklingsfas är också tydligt – hon ställer sig upp och står mot allt: bord, tevemöbel, fönsterbänkar, soffan, föräldrarnas ben. Igår kväll tog hon också sina första steg med stöd: två-tre små steg längs med soffan för att nå fram till pappan! 

Hon ålar blixtsnabbt och har börjat att själv ta sig från rum till rum. Plötsligt har hon tagit sig in till lekrummet och sitter och leker med storebrors leksaker. 

Hon blir stor, min lilla. Och jag är trött. Undrar om hon hinner somna innan de andra två kommer upp för att starta jobb-förskola-veckan om en halvtimme?

Tvåbarnskaoset

Tvåbarnskaoset

Hej! Jag lever!


Är hemma med barnen idag, och har tagit mig en dusch. Lilla barnet i sin nya spjälsäng (eller barnbur, hehe), och storebror med YouTube på paddan.

Jag är sååå trött. Skulle somna på fläcken om inte någon konstant skrek/klättrade på mig/slet mig i håret. 

Sen kom jag inte längre igår. H trotsade och det var tusen minikonflikter och ett gäng storbråk. Gaah, längtar efter förskolan! (Som han för övrigt skulle ha återvänt till igår, men vi hade glömt vilka veckor vi skrivit att han skulle vara ledig, så när de ringde igår morse fick vi ju säga som det var, och att han får börja nästa vecka. Undrar om det bara är vi som blivit så här ostrukturerade efter att ha fått andra barnet?) Sen var han jättego mellan varven, kramades och sade att han ”älskar om” sin mamma.

L var väl egentligen rätt lugn, men kinkade och grät lite då och då, vilket var liksom grädden på moset. Hon är småförkyld, har kanske fler tänder på gång och har enligt Wonder Weeks just äntrat utvecklingssprång nummer sex. Hon har dålig aptit och vill absolut inte sova i sin nya spjälsäng. När vi lägger ner henne i den  när vi går och lägger oss ser hon det inte alls som ett tecken på att hon ska sova vidare. Nej, då är det lekdags! Hon ska stå upp i sängen och hoppa, kravla över sina föräldrar i stora sängen, prata, slita oss i håret och undersöka våra tänder. Samtidigt som hon är trött och kinkig och kanske vill ha tutte. Det går inte ens att lugna ner henne med en flaska ersättning. Inatt tror jag klockan hann bli halv två innan hon gav upp.

Jag är helt ur balans. I nästan en vecka har jag mått riktigt kymigt, på ett typiskt hormonrelaterat sätt. Förmodligen eftersom ”maskineriet” håller på att veva igång igen, med hänsyn till de små blödningarna jag fick lagom till spanienresan.

Kroppen är full med vätska, jag är svullen och kommer knappt i mina kläder. Ser typ gravid ut, och har ont i alla leder av vätskeansamlingen. Megatrött och helt matt i kroppen. Dimmig i huvudet. Svettig och finnig. Känner mig äcklig och allmänt sämst i världen. Humöret är instabilt som bäst. Lite som PMS de luxe. 

Nu lite arbetsdag. Kanske med något avbrott om det kommer en bra Pokémon-raid i närområdet. Det är i alla fall en syssla jag hunnit med i veckan. Skönt att bara packa ner ungarna i Donkeyn och ge sig ut när en inte står ut en minut till hemma. Sammanstråla med lite andra nördar på random ställen i stan, en kaffetermos i varukorgen och lekplatspauser då och då. 

Bara mamman är vaken…

Bara mamman är vaken…

Idag drog jag vinstlotten! Jag drog till jobbet vid kvart i åtta, och lämnade pappan med båda barnen vid frukostbordet. 

Jag rev av tre möten i rask följd, och stämde sedan av med hemmet. Där hade pappan fullt sjå med att ta hand om bebis. Och storebror, som plötsligt kräkts vid frukosten. Sedan hade han kräkts två gånger till. 

Sedan hade allt varit frid och fröjd. Så troligen ingen magsjuka, men H får helt klart vara hemma resten av veckan. Vi vill inte vara DEN familjen. Som riskerar folks midsommar genom att låta barnet gå tillbaka till förskolan innan det gått 48 timmar. Och det blir ju först en bit in på torsdag förmiddag, så det blir inget föris mer innan midsommar.

L är fortsatt hård i magen, och vare sig päron eller katrinplommonpuré verkar hjälpa. Och hon har nästan bara ro att amma på nätterna, så mer bröstmjölk är också knepigt. Hon har fått börja dricka vatten ur flaska också, men inte heller det verkar lösa problemet. 

Hon får mer och mer kroppskontroll för varje dag – sitter stadigare, rullar snabbare och kommer allt närmare att kunna krypa Tänder är nog på g också, för hon dreglar som en hund och gnager på allt. De senaste kvällarna har hon varit skrikig och inte velat komma till ro. Jag har dock inga skrupler när det gäller att få henne att sova, så jag har sänkt henne med en redig flaska ersättning två kvällar i rad. Med magen full av varm mjölk kan trött bebis inte hålla sig vaken, oavsett vad det är som oroar henne.

B har uppenbarligen somnat vid nattning av H, för han har inte synts till på tre timmar nu.

Jag har således fått en egen kväll, med Masterchef South Africa på teven (med världens creepigaste domare), kaffe och en delicatoboll. Inte dumt alls.

Tyvärr har jag fått för vana att vara uppe alldeles för sent. När barnen sällan somnat före 21 blir det så plågsamt ont om vuxentid att jag är uppe sent bara för att få lite barnfri tid. Måste försöka sova snart, annars blir det svårt att orka med en tvåbarnsdag imorgon…

Nattinatt!

Jag orkar inte med min dotter…

Jag orkar inte med min dotter…

Näe, riktigt så illa är det inte. Men vår lillskrutta har varit vääldigt intensiv de senaste dagarna.

Hon låter nästan hela tiden – tjuter högt som en liten vrålapa/papegoja så att det hörs över hela fartyget. Hon vaknar när jag ska gå och sova och vill…inte amma, utan ligger mest bara och sparkar, vrider, vänder, krafsar, slår, ålar, river. Och låter.

Igår kväll fick jag lägga mig med armen låst runt henne och bara hålla fast henne tills hon somnade. En känsla av déja vu uppstod, och jag googlade fram ett av mina egna gamla inlägg, som jag påminns om då och då eftersom det fortfarande är aktuellt i bloggens besöksstatistik. Inlägget Jag orkar inte med min son från början av mars 2015.

Och jovisst, det inlägget är från när H var cirka 28 veckor, bara två veckor äldre än vår sköna fröken är just nu.

Och det är ganska samma lika. L är generellt gladare, inte särskilt gnällig utan bara helt vild. Hon tycker också att klockan fyra på morgonen är en bra tid att dra igång med hela aktivitetsprogrammet. Det är lite som tortyr att ha en vild och högljudd bebis bredvid sig i sängen vid den tiden.

Även enligt Wonder weeks är hon precis inne i de sista åskmolnsdagarna av det femte utvecklingssprånget. H var snarare i början av det lilla ”skenutvecklingssprånget” runt 29-30 veckor. Å andra sidan är utvecklingssprången i den appen och boken så täta och så långa att de nästan alltid kan användas som förklaring till jobbig bebis…

Det går över!

Det går över!

Det går över. Det visste jag ju förstås hela tiden. Även om det alls inte kändes så för några månader sedan.


När jag satt med en bebis som inte ville sova annat än i min famn medan jag satt. Som skrek och skrek och skrek. Som inte ville sova på dagen, och gjorde anspråk på all min vakna tid.

När jag ibland lade ner henne i soffan, gick ut i köket och bara vrålade rakt ut. Bankade vad jag nu råkade ha i handen hårt, hårt i köksbänken medan tårarna sprutade.

När jag inte fick äta utan att sitta med henne i famnen, slafsandes med en hand efter att mannen fått skära upp min mat samtidigt som tvååringens.

När jag bara fick sova korta stunder sittande uppallad med kuddar i säng eller soffa, hela tiden rädd att något skulle hända henne med denna osäkra sovställning.

När känslan av misslyckande var så stor att jag trodde att jag aldrig skulle bli glad igen. När jag kände att jag inte alls tyckte att den där arga, skrikande lilla varelsen medfört något positivt till mitt liv och vår familj.

När den där instinktiva mammakänslan förvisso fanns där och gjorde så att jag trots allt ville ta hand om henne så gott jag kunde, men det annars inte fanns mycket till glädje över den lilla dottern jag fått.

Då visste jag att det skulle gå över. Men det kändes inte så.

Nu är min dotter snart sex månader. Det var länge sedan det vände till det bättre, men först nu kan jag säga att jag njuter av henne varje dag. Istället för att bara parera arga skrik och katastrofer kan jag nu med nyfikenhet börja närma mig henne, och börja ta reda på vem just hon är.

Bakom den där lilla skrikiga bebisen håller en liten människa på att växa fram. Hon får mig att le och skratta varje dag, och jag längtar efter att följa henne i utvecklingen framöver.

Hon är busig, och skrattar högt när jag förebrår henne för att hon tagit mina glasögon eller fått ett hårt grepp om mitt hår. Hon är förtjust i att flyga upp i luften och bli snabbt upplyft, eller att ”tappas” från knät när vi leker ”mammas lilla kråka”. 

Hon är nästan alltid glad när hon vaknar, och lyser upp hela rummet med sitt stora leende. Hon är faktiskt glad för det mesta, men när något är fel finns inga förmildrande omständigheter. Så fort hon är hungrig, trött, uttråkad eller har blöt blöja blir hon ofantligt förbannad på två sekunder. Och då vrålar hon tills vi löst problemet. En temperamentsfull liten dam.

Och jag är så tacksam över att just hon kommit till oss.

Läget idag

Läget idag

Oj, vad jag har försummat bloggen på sistone! Mer än vad jag någonsin gjort under de två år jag lyckats hålla den vid liv hittills. Vilket är jättetråkigt, eftersom en av de stora anledningarna till att jag alls håller på är att den är min dagbok, en behållare att förvara alla dessa minnen från småbarnsåren i.

Eftersom vad som hände förra veckan redan är en grötig massa utan sammanhang i mitt huvud. Barnafödande, amning och allmänt småbarnskaos har allvarligt skadat både mitt kort- och långtidsminne så pass att jag glömmer det mesta som inte skrivs ner. Jag har blivit seriöst dum i huvudet; helt oförmögen till komplexa tankar och med så dålig simultankapacitet att jag måste spola tillbaka teveprogrammet bara jag råkat tänka på något annat. Än värre om jag kollat på telefonen – då är jag helt omedveten om vad som pågått på teven under tiden. Jag som brukade kunna plugga, äta mat och följa en teveserie samtidigt…

Mitt nöje under amningssessionerna i soffan är nämligen att titta på mat-tv – Jamie Oliver, Per Morberg och Leila Lindholm på 7:an, och Masterchef Australien på TLC, alla tack och lov med playfunktion på digitalboxen, så att jag kan titta när det passar mig OCH spola tillbaka hundrasjuttiofemton gånger när jag inser att jag zoomat ut och inte har någon som helst aning om vad som hänt på skärmen. Älskar den där unga killen som har ett matlagningsprogram på 9:an också (Donall?), men missar det alltid på grund av ingen playfunktion. Och med hänsyn till ovan missar jag det ofta även när jag tittar, så att säga.

Lillskruttan blir tre månader till helgen, och jag har inte hunnit sammanfatta hennes andra månad ännu.

Jag hade laddat för BVC-besöket förra veckan, med min lista på symptom och sättet de avklingat på under den mjölkfria perioden. Fortfarande osäker på om det verkligen var avståendet från mjölk som orsakat de gradvisa förbättringarna, eller bara allmän mognad och normala variationer i en bebis varande och mående. Men jag hann inte längre än till att berätta att vi (sedan det senaste besöket fem veckor tidigare) hade haft fortsatta problem med att L inte gått att lägga ifrån sig utan skrik, och att jag haft en mjölkfri period, men att jag var lite osäker på effekten, innan vår sköterska raskt sade att vi minsann skulle ha märkt direkt om det var mjölkallergi, för folk beskriver det som att de fått en ny bebis. Och att det där att bebisen inte går att lägga ifrån sig är typiskt när man kan se en planande kurva, som det visade sig att L hade, och det betyder att hon inte äter sig mätt, utan somnar när hon ätit nog för att upprätthålla vätskebalansen, men inte nog för att lägga på sig som de ska. För att snart vakna och upprepa beteendet. ”Ge ersättning efter varje amning så att hon blir mätt!” blev budet. Och jag blev så ställd att jag började gråta. Försökte säga att hon ju faktiskt har börjat gå att lägga ifrån sig, och vara nöjd och vaken längre stunder, men upplevde att allt jag sade bara viftades bort.

Efter de tidigare två veckorna då hon hade gått upp dåligt hade ju trenden vänt, och hon hade gått upp de hundra gram i veckan som jag tidigare fått höra var en okej viktuppgång. Och detta när hon för första gången helammades, utöver den där första levnadsveckan, då inget gick som det skulle. Borta var inställningen att en ska ha is i magen när det gäller amning, trots att fråga är om en frisk (och i alla fall ibland glad) unge, som vuxit fint på längden (även om hon inte gått att mäta p.g.a Von Rosen-skenan så har hon de senaste veckorna vuxit ur kläder, nästan vuxit ur sitt babynest, och de på ortopeden påpekar alltid att hon är lång) och utvecklats precis som hon ska med ögonkontakt, leenden/skratt, försök att få tag i leksaker och ett allt mer varierat joller.

Jag krisade rejält den dagen, skrev ett långt mejl till BVC-sköterskan om vad jag hade velat berätta om/diskutera, ventilerade på instagram, och kontaktade en hjälpmamma på Amningshjälpen, som tack och lov stöttade mig i tanken att strunta i BVC:s råd om ersättning tillsvidare, och istället amma på och eventuellt göra bröstkompressioner (jag har dock svårt att få kläm på det, no pun intented). Hjälpmamman trodde att det kunde vara bara frånvaron av ersättning som gjort att L börjat må bättre, i och med att många bebisar kan vara känsliga för att äta mjölk direkt, men inte nödvändigtvis skulle reagera på de små mängder som kom via bröstmjölken.

Lillan hade dock varit väldigt gasig och uppenbart skrikig på grund av magont, sedan ett par dagar efter att jag började äta mjölkprodukter igen förra lördagen, och sedan hade även prickarna på kinderna så smått börjat komma tillbaka, och bajs hade helt uteblivit sedan söndagsmorgonen. Så jag började återigen tro att det nog kan vara mjölken som är problemet, även den som jag äter. BVC-sköterskan hörde av sig dagen efter, och vi kom överens om att jag skulle fortsätta äta mjökfritt och amma på fram tills onsdag denna vecka, då hon ordnat en läkartid på BVC hos en barnläkare som även är allergolog. Hon ska undersöka Lillan och se vad hon tycker.

Om det skulle behövas kan hon skriva ut mjölkfri ersättning på recept. Och det känner jag mig fine med. Nu har vi ammat på en vecka till. Om kurvan inte har fortsatt bättras på så finns det inte så mycket annat val än att ge upp tanken om helamning för denna bebis också. Väldigt tråkigt, men inte mycket att göra något åt. Det fungerar inte för alla att helamma, hur gärna en än vill. Om kurvan däremot har bättrat sig så är det ju jättekul, och jag kommer då att satsa på en helamning den sista perioden som kvarstår innan det är dags för gröt och puréer. (Det går ju så fort!!!)

I helgen gjorde vi en utflykt till Sigtuna för att äta lunch på stadshotellet och flanera lite, för att uppmärksamma H:s mammas födelsedag tidigare i veckan. Det var en fantastiskt vacker – men ack, så kall! – dag, och Sigtuna är väldigt mysigt. I vanlig ordning var det nästan bara barnvagnsbilder som fastnade i min kamera. (B och L fick skymta förbi i mitt barnvagnsfotograferande, men H sprang runt och busade med farmor och farbröderna, och gick alls inte att fånga på bild.)

Annars har det inte hänt så mycket under min långa frånvaro. Jag tog Yoyon ner till kontoret igår, och fick för första gången testa det medföljande regnskyddet. Det var lätt att sätta på även utan att ha kollat någon beskrivning, det fungerade intuitivt och verkade täcka allt som skulle täckas. Det fästs med kardborrar runt handtaget, och två stroppar ner runt en ”knapp” på chassit. Plasten är tunn och mjuk, och det har ett luftningshål på vardera sidan framför suffletten. Den enda nackdelen är just att det är i klarplast, och således tar plats. Ett plus är dock att det kommer i en medföljande påse, och att den får plats i nätfickan på undersidan av liggdelens fotsida, så det behöver inte stjäla utrymme i varukorgen.

H fick gå hem från förskolan igen, och det gjorde han med glädje, glatt hoppandes i alla vattenpölar längs vägen, men ändå snällt hållandes sin mor i handen när vi går längs bilvägarna hemåt. Vid hemkomsten åt vi alla mellis, och sedan behövde H en ny blöja. Lillasyster låg snällt på badrumsmattan medan storebror fick hjälp på skötdynan (det går verkligen inte alls framåt med pottan nu…), och sedan gjorde storebror bus och släckte lampan för oss. Ibland fungerar det ändå rätt harmoniskt att ta hand om båda barnen. De är så fina, mina små!

Idag lämnade jag på förskolan, för att gå och ha lite häng på kontoret innan det är dags för hämtning igen. Med Groundation och ”Silver Tongue Show” i mina nya lurar var det en skön promenad trots gråväder och vårvinterslask. Vi ska gå och handla efter hämtning, så idag behövdes syskonvagnen.

Igår blev det lite sämre rull till kontoret, men fördelen med att ha den lilla smidiga Yoyon inne på mitt rum. L har ju även vant sig vid att sova i den. Idag blev det kungligt rull i fina Donkeyn med de stora lufthjulen, men vagnen får vänta i farstun. Varukorgen behövs till matvarorna och kan inte härbärgera Yoyon.

Jag har tagit min Phil & Ted’s Cocoon XL till kontoret för att slippa plocka åkpåsen ur Donkeyns liggdel när L ska sova inne. Och det gick ju det med. Nu har L äntligen, efter tre timmar, somnat i mjukliften på mitt ena skrivbord.

Det blir inte direkt något jobbat under en förmiddag på kontoret, men det är skönt att komma ifrån amningssoffan och umgås lite med kollegorna ändå.

Det blev ett långt och spretigt inlägg detta. Jag måste försöka hinna blogga lite oftare!

En mjölkfri vecka

En mjölkfri vecka

Nu har det gått en dryg vecka sedan jag påbörjade mitt test med en mjölkfri kost, för att se om det skulle bli någon förbättring av L:s mående. Hon har varit utan ersättning, och jag utan mjölkprodukter, sedan onsdag respektive torsdag förrförra veckan.

Har det blivit någon förbättring, då? Mja, vissa saker har helt klart förbättrats, men inte tillräckligt för att jag ska kunna säga något säkert.

Humöret har varit något bättre, och hon har i vart fall ett par, tre gånger om dagen kunnat ligga för sig själv och jollra i en kvart, tjugo minuter innan hon börjat gasta. Hon har varit mer benägen att le och småprata. Så himla gullig unge de där minuterna! Så vaken och alert. Och så bedårande söt. (Hehe, lite partisk kanske…)

Sömnen är det ingen större skillnad med. Hon kan sova i min famn, men så fort hon läggs ensam  flyger de där små ögonlocken upp och vrålet är nanosekunder bort. På dagarna är det bara i min famn eller i en rullande vagn hon sover mer än en kvart. Hon tycker inte alls om bärsjalen. I bil kan hon dock sova i flera timmar – igår sov hon från Tällberg och hem, ca fyra timmar!

Viktuppgången vet jag inte hur den varit den senaste veckan, men oj vilken förnyad amningsångest jag haft! Jag har tagit bort den sista slurken ersättning, trots att hon gått upp dåligt de två veckorna som varit innan. Blir hon inte mätt? Är min mjölk för tunn? Svälter jag mitt barn? Vissa dagar känns det som att utdrivningsreflexen strejkar. Men de senaste dagarna har amningen ändå känts bra – hon vill amma ofta, men tar bra tag, äter målmedvetet och klunkar på tills hon verkar mätt och nöjd.

Hon kräks fortfarande i princip lika mycket som vanligt, och det verkar ofta vara kräkningar och uppstötningar som väcker henne och håller henne vaken långa stunder om nätterna.

Hon har börjat bajsa oftare, varannan till varje dag istället för var tredje, men bajset har blivit lösare och mer senapsaktigt och mindre grynigt. Hon har fortfarande gaser, men det känns som att de är lindrigare och att hon har mindre besvär av dem. Hon verkar mindre besvärad innan det är dags att bajsa.

Huden är nästan helt slät igen, och inga nya röda knottror har dykt upp.

Så… ja, vad ska en tro? Hon är fortfarande… en skitjobbig bebis, helt ärligt. Hon kräver 100 %, dygnet runt, och klagar mycket högljutt så fort hon får mindre än så. Men både humör och mage verkar ändå ha blivit lite bättre med mjölkfri kost.

Dagen igår, och en sammanfattning av lillasysters symptom

Dagen igår, och en sammanfattning av lillasysters symptom

Dagen igår var lite sisådär, men ändå rätt okej. L sov fram till fyra igår morse, men när hon inte gått att lägga sovande i den egna bädden när klockan blivit halv sex gav jag upp och gick upp. Å andra sidan hade hon tagit natt redan vid niotiden på kvällen, i min famn framför teven, och bara vaknat ett par gånger för att amma lite.

Hon låg i Yoyon och tittade på när jag gjorde kaffe och plockade disk. Det tog en bra stund innan hon började protestera.

På förmiddagen sov hon en stund i min famn, och sedan en stund i Yoyon. Jag fick röja av och torka av köksbänkarna på riktigt för första gången på ages. Till och med skåpet under diskbänken fick en avtorkning och rensning.

Innan det var dags för hämtning av storebror skulle jag snabbt äta lunch, och slängde ihop en omelett. Då började vrålandet. Det fortsatte sedan mer eller mindre hela eftermiddagen och kvällen. På ”vanligt” vis var L bara nöjd liggande i min famn, och vägrade fortfarande bärsjal.

Hon somnade i min famn ganska tidigt på kvällen, kanske vid åtta-nio, vaknade till ett par gånger för att amma under kvällen…och gick inte att lägga i egen säng på hela natten. Hon hade uppenbara uppstötningar så fort hon lades på rygg, och blev ledsen. Vid fyra-fem-tiden lyckades jag till slut få henne att somna, genom att låta henne snutta på mitt lillfinger. Jag var så trött att det kändes som att min hjärna krampade, och jag hade små flimrande ljus som for fram över mitt synfält. Sedan fick jag sova någon timme innan jag fick ta upp en gråtande bebis igen. Sista timmen eller så innan det var dags att gå upp satt jag avsvimmad med L i famnen.

Så helt bra har livet inte blivit (ännu) med hjälp av mjölkfri diet. På grund av L:s dåliga viktuppgång de senaste två veckorna är jag också orolig över hur amningen fungerar.

Jag skrev ihop en sammanfattning över lillasysters mående, för att ta med till BVC nästa gång. Det är en mängd saker som jag reagerat på, och som säger mig att något inte står helt rätt till med L.

Hon har diverse symptom, som jag delat upp i Humör/Sömn/Mat/Vikt/Mage/Hud.

Humör:

  • Allmänt missnöjd, skriker när hon inte sover eller ammar/ligger vid bröstet.
  • Vill ligga på bröstet HELA tiden, även när hon inte ammar, går inte att lägga bort henne förutom ev. 3-4 timmar nattsömn, vaknar direkt och skriker.

Sömn:

  • Sover väldigt lite, 3-4+1-2 tim nattsömn, sedan bara spridda korta tupplurar (bara PÅ mamma, kanske i vagnen).

Mat/Vikt:

  • Dålig viktuppgång men verkar inte hungrig, hade kunnat amma mer om hon ville, snuttar ofta på bröstet utan att verkligen försöka äta (smärtlindring?).
  • Gråter/kvider ibland vid amning, precis i början av amningsstunden, ”smackar” på bröstet istället för att ta tag ordentligt.

Mage:

  • Kräks ganska mycket, men inte extremt. Det märks ibland att hon har uppstötningar som inte kommer hela vägen upp.
  • Kräks nästan alltid när hon läggs på rygg (därför hon inte vill sova i säng/vagn?).
  • Snörvlig i näsan ofta, hickar, hostar ibland.
  • Ibland kräks hon plötsligt i ryggläge, hostar och kräks ur näsan, kvävs och blir rädd och panikskriker.
  • Bajsar bara var tredje dag, kräks alltid mer och är ledsen och orolig timmarna/dagen innan.
  • Mycket gaser, fiser som en hel karl, har ibland ont och gråter och spänner sig innan hon fiser.

Hud:

  • Röda upphöjda kluster med pyttesmå ”finnar” i ansiktet och på axlar/nacke.

Vi slutade med ersättningen 1/2, jag slutade med mjölkprodukter från 2/2. Det blev förbättringar i humör och sömn redan 3-4-5/2. Hon ligger och jollrar, ler och ser sig omkring längre stunder, sover lite mer (ibland för sig själv en liten stund) känns mer avslappnad. Huden blir gradvis bättre. Men hon är fortfarande gasig, kräkig och missnöjd delar av dagen. Uppstötningar förstör nattsömnen.

Efter googlande och tips från läsare gissar jag att vi har att göra med reflux (delvis ”tyst” sådan) och/eller överkänslighet eller allergi av något slag. Mjölkprotein kan vara ”boven” i båda fallen, eftersom det också förvärrar reflux. Vissa förbättringar har också skett efter att komjölken togs bort ur bådas våra dieter. Så jag kör på med det i två veckor, och ser vad som händer, och vad BVC-sköterskan säger nästa gång.