Går in i mig själv

Går in i mig själv

Jag har nått den där fasen i graviditeten som jag så väl känner igen från förra gången – fasen då jag mer och mer drar mig tillbaka in i mig själv, och bebisen börjar ta upp en allt större del av mina tankar. Den kom tidigare förra gången, men då var det ju också första gången, och det fanns mer att tänka på, eftersom allt var nytt och okänt.

Det är knappt så jag vill prata med någon utöver B och H, jag är komplett ointresserad av vad som händer ute i världen, orkar knappt läsa bloggar och än mindre skriva på min egen. Min tillvaro har börjat kretsa runt mig och min mage. Jag vill helst bara vara hemma och ta det lugnt och boa. Men jag ser samtidigt fram emot vår resa om två veckor.

Jag håller på med några små och olika viktiga projekt:

1. Att få Tjockis-katten frisk och glad igen. Han är konstant dålig i magen, bajsar stora lösa droppar på golvet om han lämnas inne över natten eller dagen, har magrat ur väldigt och är fruktansvärt rädd och otrygg. Han törs inte komma in när H är hemma och vaken, och ute terroriseras han av en gigantisk svartvit best som har sitt revir över vår trädgård.

Jag har avmaskat och ger magsnäll mat, men är övertygad om att problemet är psykiskt i botten. Flytt, kattungar och ett allt vildare barn har blivit för mycket för honom, och han har inte funnit sig någon trygg plats vare sig inne eller ute här i nya hemmet. Han mådde ju fint tills vi flyttade.

Så jag prioriterar nu lite matte-och-Tjockis-tid. Vi har äntligen fått soffan på plats (!), och när H sover middag och på kvällen tar jag med mig Tjockis, stänger dörrarna till vardagsrummet och sitter på schäslongen med katten på en filt i knäet. Han spinner, gosar och sover skönt, och jag håller tummarna för att han ska känna sig tryggare snart.

2.  Att kanske få H att somna själv. Jag googlar och funderar, för det börjar kännas ohållbart att någon av oss föräldrar ska krångla sig ner i hans lilla säng och krama honom till sömns varje kväll. Vi får ingen vuxentid alls över på kvällarna, och allt som oftast somnar den nattande själv och piggnar sedan inte på sig igen den kvällen.

Men jag är osäker både på om det går att få honom att somna själv, och om han verkligen borde somna själv vid nyss fyllda två. Jag vill inte förvägra honom närhet om han behöver det, men ändå inte låta hans insomning styra alla våra kvällar. Knepigt :-/

3. Att själv beskära våra äppelträd. Ett mer trivialt projekt, men det är hög tid nu mitt i JAS-perioden. Vi har fyra träd, som alla varit ”plattklippta” för att inte förta sjöutsikten och – gissar jag – för att vara lättskördade. Nu har de dock spretat uppåt rejält och tar en stor del av sjöutsikten inåt viken.

Två av dem är redan färdigmogna och skördade, de grönvita transparante blanche och en rödskiftande sort jag inte vet namnet på (ännu). Igår plockade vi 42 kilo och åkte till ett lokalt musteri, för att få hem vår egen äppeljuice på BIB om några dagar. Vi hade bråttom dit innan inlämningen stängde igår, och missade gränsen för helt egen pressning med 8 kilo. Så vi får en liten tillblandning av gårdens egna äpplen också.

Men vi har två träd kvar att skörda, så det blir nog en vända med sena höst- och vinteräpplen också, som ska ge bättre juice. Det finns ju en gräns för hur mycket mos och paj en orkar göra, så det här med äppelmusterier är en helt fantastisk sak, tycker jag! H är dessutom mycket förtjust i ”läppeloos”, och vi köper åländska 3-litersbibbar idag som kostar mer än vad det kommer att göra att få våra egna. Det enda som tillkommer är lite (mycket) träningsvärk i ändalykten efter att ha sorterat fallfrukt stående på huk, och ett par korta bilresor för lämning av frukt och hämtning av juice.

image

Bilder från mina morgonpromenader till jobbet längs med viken, mysterapi med Tjockis-katten, och en matstund där även den grå kattungen äter – äntligen, äntligen har han fattat grejen med mat. 11 veckor, och på onsdag flyttar han och brorsan.

Igår var vi iväg till B:s bror på födelsedagsfirande, och H var helt lyrisk över att få springa runt, sola sig i uppmärksamheten från farmor och farbröderna, och till och med få lov att leka helt fritt i en riktig bil. Han satt där i den gamla Peugoten på gårdsplanen och hade jättekul. Han städade ur småsten från baksätets golv och sa ”Hejdå, sten!”. Mamman, som dirigerats till förarplatsen, sade ”Hejdå, stenen! Vi ses en annan gång — nu kör vi till Paris!”. Varpå pojken fortsatte kasta ut sten, sägandes ”Hejdå, sten! Annan gång! Mummel mummel -riis!” Sedan städade han in gamla kvitton i handskfacket.

Idag blir det bara hemmapyssel, förhoppningsvis innefattande uppstart av bredband, wifi och tv. Längtar efter höstigt soffmys. Och den förträffliga tillfälliga barnvakt som lite tv kan erbjuda…

Lite klädinköp till barnen

Lite klädinköp till barnen

En liten garderob har så smått börjat byggas upp för Knyttet.

Den senaste omgången kläder är

  • Orange body och matchande mössa från Villervalla, med ett par vita tights till
  • Ett randigt nyföddset från P.o.P, som jag inte kunder låta bli att beställa när veckans klubberbjudande var 25% rabatt på ekokläder för de allra minsta
  • En regnbågsrandig mössa, och två par randiga byxor i strl 62 som köptes på P.o.P:s rea
  • Pyjamasen med Pippi Långstrump-motiv, som ska bli Knyttets allra första outfit
  • En långärmad gulorange-rosarandig body och en kortärmad rosa body med gulorange fiskar, samt ett par gulorange byxor från Villervallas rea, i blandade storlekar 62-74. Knyttet ska minsann få rocka chockrosa till nästa vår-sommar, oavsett vilken ”sort” hen visar sig vara 🙂

IMG_0290

Sedan tidigare har jag köpt ett annat randigt set från P.o.P, med ränder i lite starkare basfärger, som jag köpte utifall att, långt innan Knyttet ens var påtänkt (men efter att H vuxit ur babyavdelningen på P.o.P), samt kläderna jag beställde från Me&I och Småfolk tidigare i somras. Sedan får nog Knyttet nöja sig med mestadels ärvda kläder.

Blivande storebror har också fått en del nytt.

  • Från Villervalla beställde jag den gröna ekorrtröjan och matchande jeans med gröna muddar, och en t-shirt med zebramönster som var på rea. Alltsammans i storlek 98 (!!!).
  • En likadan regnbågsrandig mössa som till Knyttet hittade vi på P.o.P:s rea, och så blev det en gul långärmad randig tröja och några nya par strumpor som inte alls var på rea. Vi köper i princip bara dessa strumpor till H, och har gjort från start, men nu har vi fått vika undan alla i strl 19-21, som han använt i cirka ett år nu, och fått komplettera med några fler i strl 22-24.
  • På Wilma Winter hittade vi en skön höstjacka från Ticket to heaven för halva priset, så den fick följa med hem även om färgen var lite trist mörkblå.

IMG_0291

Kattungen med det provisoriska namnet Busen var mycket intresserad av kläderna. De tre marodörerna är överallt just nu, och dundrar fram som en elefanthjord genom huset. Om tre veckor är det redan dags för killarna att flytta hemifrån. Den gråblå, som tillsvidare kallas Bamsen, har dock inte riktigt visat något intresse för mat ännu, utan fortsätter att försöka snutta hela tiden. Vi gav Doris de ordinerade mjölkstoppande dropparna för en vecka sedan, men jag antar att hon fortfarande har mjölk, eftersom Bamsen vägrar börja äta mat. Han åt dock, och klarade det fint, när hon var på sjukhuset. Jaja, det ger sig väl. Alla verkar i alla fall må bra nu.

Nej, nu är kafferasten slut, och det är dags att få lite jobb gjort!

Ny vecka, nya tag?

Ny vecka, nya tag?

Oj, här är visst inlägget jag började skriva i måndags. Nu är det redan onsdag torsdag, och veckan är inte så ny längre…

Förra veckan blev lite av ett lågvattenmärke i en redan stressfylld period. Onsdagens panik med Doris, som övergick i torsdagens panik med Kajsa, som övergick i lördagens reprispanik med Kajsa.

Efter att vi fått hämta hem lilla kattungen, som nu nog permanent fått namnet Kajsa Kavat, i fredags så trodde vi att faran var över för hela vår lilla kattfamilj. Efter tre dagar med skytteltrafik till djursjukhuset var vi alla tre ganska slut, och lördagen inleddes med en sovmorgon som hette duga. Klockan var efter tio när vi vaknade, och vi hade en mysig familjedag inplanerad. Vi skulle ta oss ner på stan, där det pågick en massa barnvänliga aktiviteter denna helg, och inleda med en kafébrunch. På kvällen skulle vi ta oss hem och grilla, bara vi tre.

Men när vi kom upp på övervåningen och skulle släppa ut småkatterna från rummet de sover i så var Kajsa lika illa däran som på torsdagskvällen. Återigen bara låg hon platt på golvet, och hade kräkts en massa. Det blev ilfart till veterinärkliniken igen, och vidare till Albano. De stunder hon varit uppe på benen bara vinglade hon rakt fram tills det tog stopp, och där körde hon huvudet i väggen och bara satt/låg. Jag var återigen säker på att det var kört.

De kollade henne lite och hittade inga direkta fel, ett snabbt ultraljud över magen gjordes för att kolla så att hon inte hade något fel på tarmarna, men inget syntes utöver kanske, kanske lite mycket celler i urinen i urinblåsan (eventuell urinvägsinfektion). Men å andra sidan så fanns det inga klara riktlinjer för hur normal urin ska se ut på små kattungar. Veterinären sa att det de kunde göra för små kattungar i princip var vätskedropp och antibiotika. Hon fick vätska samt sockerlösning insprutat i nackskinnet, och ett e-recept på antibiotika skrevs ut.

Veterinären tyckte att vi lika gärna kunde åka hem med henne och försöka ge henne vätska genom en spruta i munnen, och ta till antibiotikan om hon inte blev bättre. Som en sista åtgärd, liksom, eftersom den också kunde ställa till det med magen. Jag tyckte det kändes lite sådär att åka hem med en nästan medvetslös kattunge, även om veterinären inte tyckte att de kunde göra så mycket mer än vad vi skulle kunna göra hemma. Vi kom överens om att vänta och se om vätskan hjälpte.

B och H fick åka iväg och äta, och jag satt kvar i undersökningsrummet med lilla, lilla Kajsa invirad i en lätt nerkissad filt i min famn. Jag var helt säker på att hon skulle dö. Efter en lång lång stund började jag dock få känslan av att hon nog sov snarare än var medvetslös. Sedan vaknade hon plötsligt till av något ljud, och krånglade sig ur min famn för att vingla runt på undersökningsbordet. Fortfarande väldigt ostadig och liksom konstig i rörelserna, men helt klart mer vaken än hon varit sedan vi åkte hemifrån. Blicken var liksom ”med”, och hon tittade på mig. Veterinären kom in, men tyckte att Kajsa borde ha reagerat snabbare och bättre på vattnet om inget annat var fel. Han skulle kalla in sin kollega som var expert på neurologiska sjukdomar för att göra en bedömning.

Neurologiexperten visade sig vara samma veterinär som tagit hand om Doris några dagar tidigare, och som vi också träffat första gången vi var och hämtade hem Kajsa. Hon var lite bekymrad över att Kajsa inte lyfte huvudet ordentligt, och att reflexerna i ena bakbenet var lite sega. Vid det här laget kände jag mig dock hoppfull. Doris hade ju också haft symtom som veterinären på den lokala kliniken tolkat som eventuell ryggmärgsskada, men som gradvis hade försvunnit efter dropp.

Kajsa fick en omgång vätska i nacken till, och sedan åkte vi hem med en nästan återhämtad – om än lite matt – kattunge. Den här gången hamnade notan på närmare 5 000 kr. De totala veterinärräkningarna från förra veckan landade på dryga 30 000 kr. Roligare sätt finns ju att spendera sina besparingar under sommaren! Tack vare att Doris var försäkrad täckte dock försäkringen nästan hälften av totalsumman. Numera är även Kajsa och hennes bröder försäkrade…

Nu har alla varit hemma och friska i några dagar. Vi hämtade ut recept på både mjölkstoppande droppar till Doris, och antibiotika till Kajsa. Ingen av medicinerna har använts ännu. Det kändes onödigt att ge antibiotika till Kajsa när hon återhämtat sig helt av bara vätska, med en onödig risk att medicinen skulle sätta hennes mage ur spel igen. Och Doris? Ja, det är jättesvårt det där. Å ena sidan ökar Kajsas chanser att fortsätta må bra om hon får fortsätta dia och slipper gå över på mat för fort, samt får antikroppar via mjölken som stärker hennes outvecklade immunförsvar. Å andra sidan så går det inte att hindra även de andra två från att dia, och Doris riskerar att eventuellt få akut kalciumbrist igen.

Vi balanserar så gott det går; uppmuntrar pojkarna att äta så mycket mat som möjligt och erbjuda alla ungarna mjölkersättning i skål flera gånger om dagen. Kajsa har successivt fått börja äta mat igen, i små mängder. Doris är också förtjust i mjölkersättningen, men den borde ju bara vara nyttig för henne också. Så vi håller tummarna och vakar över vår lilla kattfamilj.

Förföljd av otur (och tur?)

Förföljd av otur (och tur?)

Vi fick hem Doris igen redan igår eftermiddag. Pigg och kry och väldigt glad att se sina ungar igen. Men vi ska hämta ut ett recept på droppar som ska minska hennes mjölkproduktion, så att ungarnas avvänjning påskyndas. Ungarna har dock börjat äta mat alla tre, och verkade pigga och relativt glada under mammas dryga dygn borta, även om de så klart ropade en del efter henne.

Allt var frid och fröjd, och H var och lekte med morfar och G, så vi skulle även få ta emot vår möbelleverans i lugn och ro. Soffan och nya sängen skulle äntligen komma, så vi är bara ett litet skrivbord ifrån ett komplett möblemang i nya huset. Bara lite gardiner, mattor och småjox som behövs för att vi ska vara ordenligt inbodda.

Vi hann så klart inte ens packa upp möblerna, eftersom sovrummet fortfarande gömde tonvis av flyttmög i form av Ikea-påsar fulla med gamla skor och kläder, påsar med espressohandtag och köksknivar (!) och högar av smutstvätt som inte riktigt har funnit sin plats i tvättkorgarna efter flytten. Min antika kista hade ett berg av kläder, som inte hunnit flytta in i min garderob, tronande på sitt lock. Jag har bara två enkelgarderober till mitt förfogande i sovrummet, så en viss planering och placering av ur-säsong-kläder i andra garderober är behövlig, men har inte hunnits med. Vi kom i alla fall en bit på väg.

Sedan var klockan närmare 19, barnet på väg hem, och vi insåg att vi inte hade ätit vare sig lunch eller middag utöver kaffe och ett par småkakor när B kom hem med Doris. Det fick bli hämtpizza, och B gav sig iväg. Innan han åkte hade den lilla sköldpaddsfärgade kattungen kräkts ett par gånger. Inte så konstigt, tänkte vi först, med hänsyn till att mamman varit borta ett drygt dygn, och det blev en hastig omställning till bara fast föda.

När B kom hem med pizzan låg dock kattungen på mattan och såg medtagen ut. Inte så konstigt, tänkte vi först, när en är liten och nyss har kräkts, att en blir lite slö. Jag satt sedan och slängde i mig min mat under stigande stress, med koll av kattungen varannan minut. Det såg verkligen inte bra ut, och alltför mycket som hur Doris sett ut dagen innan. Hon låg alldeles stilla med huvudet ner i golvet, och dreglade. Jag försökte lägga henne hos Doris, men hon ville inte dia, utan bara gick iväg några steg och lade sig platt igen.

Jag konstaterade att den lokala smådjurskliniken just hade stängt, och ringde upp Albano. Förklarade läget och undrade om kattungen kunde ha drabbats av det som drabbade Doris, men nej, det var bara diande honor som drabbades av kalciumbrist. Men en kattunge som var så medtagen behövde kollas upp, och det var sällan en bra prognos.

Så iväg till Albano igen bar det av. Jag satt med den lilla i famnen för att hålla henne varm och lugn. Hon kissade på min mage. Väl framme undersöktes hon, och det konstaterades att hjärta och lungor lät bra, hon verkade inte ha någon infektion och magen kändes normal. Men hon behövde läggas in på intensivavdelningen med vätskedropp över natten, för att se om hon piggnade till. Det kunde vara så ”enkelt” som att hon var uttorkad. Kattungar har inte så stora marginaler när de är så små, och kräkningar kan snabbt torka ut dem.

Så för andra dagen i rad lämnade vi en katt på Albanos intensivvårdsavdelning. Klockan var närmare 22, och det var bara att åka hem och sova. H fick sova i vår säng (igen), men tog ändå väldigt lång tid på sig att somna. Han har för övrigt varit väldigt påverkad av dagen innan med Doris, och pratar om och om igen om det. ”Ringa morsa” (Morfar fick ringas in för att hämta Doris). ”Doda suk” (Doris sjuk). ”Pinga” (Doris rymde och sprang på parkeringen). ”Mamma leshe” (Mamma ledsen=panikgrätskrek på parkeringen).

Tidigt imorse ringde de dock med den goda nyheten att lilla Kajsa (Kavat), som jag checkade in henne som, hade piggnat till av droppet, och kunde åka hem. Så vi hämtade henne vid lunch idag.

Så. Denna vecka har jag typ inte hunnit jobba alls. Och veterinärkostnaderna har landat på närmare 15 000 kr. Doris var i alla fall försäkrad, annars hade det varit nästan det dubbla. Men inte hade jag tänkt på att det kanske behövdes en tilläggsförsäkring för kattungarna…Så Kajsa Kavat är nu en mycket exklusiv kattunge, som kostat 8500 kr.

Det känns som att vi varit lite otursförföljda. Men samtidigt haft tur, eftersom allt ändå slutat bra. Men vare sig hjärta eller plånbok klarar fler veterinärbesök, så jag hoppas att alla får må bra nu.

En hemsk dag med hoppfullt avslut

En hemsk dag med hoppfullt avslut

Vilken dag vi har haft idag! B åkte iväg till jobbet på morgonen, för första gången på nästan två veckor.

Jag och H skulle ligga kvar och mysa i sängen, gå upp och äta frukost tillsammans, och sedan ta en långpromenad till 4H-gården och titta på djuren. Sedan skulle morfar ta över medan jag tog ett jobbmöte på eftermiddagen, och H skulle få äta middag där. Så var planen.

H vaknade dock och grät för att pappa gick. ”Mamma bått!” hette det plötsligt. Han lugnade snabbt ner sig, men det stod klart att det inte skulle bli någon sovmorgon. Doris kom in i rummet och gömde sig under sängen och jamade. Lite märkligt, men sedan kom hon fram och lade sig på golvet i H:s sovrum.

Han började sin vanliga omilda behandling, som börjar med klapp och kram, men oftast slutar med att han ligger på katten, eller sitter på henne. Och hon är så snäll att hon varken morrar, fräser, rivs, skriker, eller ens springer iväg. Jag drog bort honom från henne, och återgick till bestyren med att plocka fram kläder och blöja.

Sedan såg jag plötsligt att Doris låg och flämtade och dreglade på golvet. Hon bara kved när jag lyfte upp henne, och var helt slapp i kroppen. Jag fick panik och ringde veterinären. Som tur var hade den lokala kliniken hunnit öppna för morgonen alldeles en liten stund innan, och de sa att vi fick komma in akut.

Där stod jag med en oregerlig nästan tvååring, en uppenbarligen allvarligt sjuk/skadad katt, inget körkort, ingen bil, och ingen bilbarnstol. Jag fick rycka min pappa från frukostbordet och be honom komma och köra katten till veterinären, så att jag kunde gå efter med H i barnvagnen.

När jag kom fram var Doris redan inne hos veterinären. Jag bytte av min pappa i undersökningsrummet, och lämnade över H till honom. De höll på att försöka få in en kanyl i hennes framben, och förklarade att de hade det svårt med det, eftersom hon hade jättedåligt tryck i ådrorna. Att hon var i chock och att de måste häva chocken för att hon ska ha någon chans alls. Hon fick till slut smärtstillande och dropp med koksaltlösning. De tog lite prover och hörde efter om hon kunde ha fått i sig något, eller ramlat. Hon hade röntgats innan jag kom, men det enda konstiga som de sett var en förstoppning, som knappast kunde ha orsakat hennes mående.

Vi var där i drygt ett par timmar. Större delen av den tiden stod jag bara handfallen och klappade på en Doris som var helt borta. Slapp i hela kroppen, med ansiktet liggandes halvt ner i handduken och ögon som bara stirrade rätt ut. Ömsom bara flämtade hon snabbt och rossligt, ömsom kved hon helt hjärtskärande. Veterinären kom in och sa att prognosen var väldigt dålig. Doris visade inga tecken på känsel i bakbenen, och bara kissade rätt ut utan kontroll på blåsan. De trodde att hon antingen hade något trauma på ryggmärgen, eller att hon fått någon sorts blodpropp som vandrat från hjärtat och satt sig i ryggen. Det såg väldigt mörkt ut. Om hon skulle ha minsta chans behövde hon intensivvård på stora djursjukhuset. Veterinären skulle kolla om de kunde ta emot oss.

Jag stod där och grät helt hejdlöst. Det enda jag kunde tro var att mitt barn hade gjort Doris så illa i ryggen att hon nu skulle behöva dö ifrån sina små bebisar. Att kattungen, som var min ”bebis” året innan H kom, nu skulle dö på grund av min bebis. Varför FÖRSTÅR han aldrig att han inte får vara hårdhänt med katten, hur många gånger jag än säger till? Varför har jag inte varit ännu mer vaksam när de varit i samma rum, hållit dem isär mer? Varför, varför har Doris aldrig sagt ifrån? Har hon nu så snällt tålt hans misshandel ända in i döden?

Veterinären kom in och meddelade att djursjukhuset kunde ta emot oss. När sköterskan kom in för att plocka bort droppet var Doris plötsligt lite mer alert. Örat som låg uppåt var liksom mer spänstigt och vaket, och blicken i ögonen lite mer närvarande. Jag tänkte att smärtan och chocken kanske blivit bättre av droppet och medicinen, men visste ju att en förlamad katt inte kan överleva, så det gav mig inget hopp.

Men så när droppet drogs ur började Doris plötsligt försöka kravla bort från sköterskan. Hon tog sig ur burbotten hon legat i, och försökte hoppa ner på golvet. Rörelserna var förvisso klumpiga och okoordinerade, men det var inget som helst tvivel om att hon hade använt både bakben och svans. Veterinären kom in och klämde på tassarna och sade att de kändes varmare. Doris var piggare än hon varit sedan hon kom in på kliniken, men veterinären vågade ändå inte vara annat än avvaktande beträffande hennes tillstånd.

Efter att ha bestämt att pappa fick åka före med Doris, och jag och H skulle vänta in B, som var på väg från stan med bilstolen, skulle vi bara lasta in Doris i pappas bil. På parkeringen började hon rumstera om vildsint i buren, och plötsligt hade hon tryckt upp luckan och hoppat ut! Hon sprang runt på parkeringen och ville inte bli infångad. Helt klart med funktion i alla ben, om än lite svajig i bakdelen. H sprang också runt på parkeringen. Där sprang jag, gravid och chockad, och försökte fånga in den kanske döende katten som skulle in på intensivvård, samtidigt som jag försökte hålla koll på det vilda barnet, som inte fått frukost den dagen, och spenderat två timmar härjandes med morfar utanför veterinärkliniken.

Jag skrikgrät ”FAN FAN FAN FAN FAN!” i panik, och jagade ömsom barnet, ömsom katten. Lilla pappa jagade med så gott han kunde, men en liten gubbe som närmar sig 70 och är inte helt van att jaga vare sig katter eller barn är inte till jättestor hjälp. Till slut räckte jag över H till honom och sa ”Här! Sätt honom i vagnen eller bara få bort honom”. Sedan hade Doris lagt sig under pappas bil, och jag lyckades dra fram henne. En av mina gamla körskolelärare fanns plötsligt på plats och hjälpte mig att hämta buren och stoppa ner Doris. Pappa körde iväg mot djursjukhuset.

Klockan var nu lunch, och jag och H fick oss lite vatten (och jag kaffe) samt ett par havrekakor i djurklinikens väntrum. Det var det första vi åt och drack på hela dagen. Jag reglerade självrisken (tack och lov att Doris är försäkrad!), och snart var B där. Vi körde mot djursjukhuset, och jag kände mig hoppfull. Doris hade visat på livskraft och kämparglöd, och hon var absolut inte förlamad. Det här skulle de fixa på djursjukhuset!

När vi kom dit hade Doris lagts i syrgas, och veterinären sa att hon var väldigt dålig, och att de var osäkra på vad som drabbat henne. Det lät som att de inte trodde på något trauma eller liknande, utan var mer inne på sjukdom ellet någon sorts förgiftning. Akut diabetes var en teori, för hennes glukosprover hade varit skyhöga på kliniken. De skulle ta nya, och laktatprover för att kolla hennes syresättning. Sedan skulle de avvakta att hon blev mer stabil innan eventuellt hjärtultraljud, nya röntgenbilder och andra tester. Hon var väldigt dålig, sa veterinären, men ville vi att de ändå skulle göra allt de kunde, även om det betydde flera dygns intensivvård? Jag sade tveklöst ja. Hon är bara tre år, och har bebisar som väntar på henne där hemma. Klart vi ska göra allt som går!

Efter ett tag återkom veterinären och sade att de nya glukostesterna var bättre, så det var inte diabetes. Däremot hade de börjat fundera på kalciumbrist, som kan drabba diande kattor. Det kan tydligen påverka hela systemet, och bli riktigt illa, och ändå inte synas på blodprov, eftersom kalciumet i blodet är det sista som försvinner. Cellerna kan ha varit utan länge innan dess, och såväl muskler och annat viktigt i kroppen är beroende av kalcium för att fungera.  De hade satt Doris på kalciumdropp, och skulle avvakta och se om det fick någon effekt. Vi kunde åka, och de skulle fortsätta med grundligare undersökningar när hon blev stabil. Vi skulle nog inte höra av dem förrän nästa dag. Om hon inte blev sämre, för då skulle de ringa direkt.

Jaha. Då kunde vi inte göra annat än att vänta. Doris var i goda händer, och jag hade hela tiden efter att hon försökte rymma från sköterskan känt att visst tusan skulle den katten klara sig! Gnistan hade kommit tillbaka, och hon har ungar att komma hem till.

Vi åt en sen lunch i Täby centrum, och shoppade lite reakläder åt H på Wilma Winter och P.o.P. Sedan åkte vi hemåt. Åt mackor till middag och gick en kvällspromenad. Jag kollade hela tiden på telefonen så att jag inte hade missat något samtal. No news var ju good news i detta läge. Jag hade tänkt att H skulle somna i vagnen så att vi slapp en bökstökig nattning. Men han ville inte sova så klart. När vi var nästan hemma, och klockan var nästan 22, var H fortfarande vaken och satt och tjattrade i vagnen.

Och telefonen ringde. Djursjukhuset Albano, stod det i displayen. Jag hade sparat numret förra gången jag satt och väntade på samtal därifrån. När Trixie hade lagts in och sövts för kontroll och eventuell operation av knölen i hennes mun. Den gången var det dåliga nyheter när de ringde, och jag bävade igår när jag tryckte på den gröna lursymbolen. De skulle ju bara ringa idag om hon blivit sämre!

Men det var inte dåliga nyheter! Veterinären på intensivvårdsavdelningen ville bara uppdatera oss innan hon lämnade över till nattskiftet. Doris hade blivit piggare av kalciumdroppet! Hon hade varit uppe och gått lite, hade kissat och ätit och var väldigt kelen. Det såg ut som att hon var på bättringsvägen. På morgonens rond (ungefär just nu) skulle de diskutera och se om hon kan komma hem idag, och hur man ska göra med kattungarna. De kanske måste avvänjas tidigare, för att inte belasta Doris kalciumnivåer igen. Jag kommer att få besked nu under förmiddagen.

Jag googlade såklart kalciumbrist hos katter (kallas eklampsi när tillståndet är akut med kramper, verkar det som) när jag kom hem, och insåg att det verkligen var en kamp mot klockan där igår. Många katthonor som drabbas dör, eftersom det går väldigt snabbt. På några timmar kan katten vara död, om hon inte får vård genast, med rätt diagnos omgående, och snabbt kalciumdropp. Jag ska självklart uppdatera kliniken här hemmavid också, så att de har kalciumbrist i åtanke nästa gång det kommer in en allvarligt sjuk katthona som har ungar.

B har just åkt iväg för ett nytt försök till jobb, och jag ska äta frukost med H, för att sedan lämna över honom till morfar så att jag hinner jobba lite också. Fick boka av ett bankmöte igår. I eftermiddag ska vi få möbelleverans, så det blir en kort arbetsdag idag.

Helgen slut, och fortsatt oro

Helgen slut, och fortsatt oro

Så var ytterligare en helg avklarad. En av dessa ändå ganska få sommarhelger, som en borde riktigt ta tillvara på och lagra i minnet inför den långa icke-sommaren, som redan börjat hota med sitt antågande.

Vi har förvisso haft det trevligt, med långväga vänner på besök, som vi inte sett sedan Trysil i vintras. Men jag är ju helt oförmögen att slappna av och bara trivas, när hela RUL-historien satt griller i huvudet på mig. Varför, varför är Knyttet plötsligt yngre än vad som sades vid KUB, och enligt sista mens?

Barnmorskans ord om att hon inte sett något tecken på något avvikande, och att datumändringen ligger inom det normala, har helt filtrerats ur min hjärna. Eller, jag minns det, men tror inte på det. Dumma, dumma hjärna som inte kan fungera normalt!

Ingen veckouppdatering denna helg, för jag ligger fortfarande och harvar på tid som jag redan passerat en gång. 18+3 idag, fast jag hade 18+5 redan i torsdags. Trodde jag.

Mår bra annars, förutom att vadkramperna dykt upp, och ligger och  lurpassar varje gång jag gör en obetänksam rörelse. Det onda bak i höfterna är helt borta, liksom även kväljningarna vid tandborstning. Jag är arg och tvär nästan hela tiden, och har obefintligt tålamod för både man och barn.

Vi åkte till Åland fram och tillbaka över dagen i lördags, och hade strålande väder och två tröttsura ungar med oss. Att vara uppe till 23 och härja, för att sedan dras upp ur sängen vid 07, var tydligen inte så uppskattat hos den yngre generationen. (Vänta bara tills dagen kommer då 8 timmars obruten sömn är lyx och nästan utopi, säger jag!)

H gallskrek sig igenom stoppet i Mariehamn, nerstoppad i Babyzen Yoyo med förhoppning om middagssömn. Och visst somnade han till slut, och sov sedan hela återresan i vagnen, stående på soldäck. Inte en min rörde han under hela trubadurspelningen, då mamman fick skämsrysningar över hela kroppen när ungdomarna något bord bort skanderade ”Alice, Alice, who the f*ck is Alice” under den obligatoriska spelningen av den där Smokie-låten.

Pappan handlade vin i taxfreen, och en parfym jag beställt efter att ha gått en egen liten sniff-runda i förväg. Jag har tydligen fått mani på dofter, efter att ha varit helt ointresserad i många år. Bvlgaris ”Goldea” väckte ett plötsligt habegär, och det här kanske kan bli ”min” parfym nu, när jag känner att jag vuxit ifrån de gamla favoriterna.

På kvällen grillade vi (igen) och lät barnen vara vakna tills de kroknade vid 22-tiden. Jag hade snott åt mig ett par timmars sömn på eftermiddagen/tidiga kvällen, och överlevde till och med nattningen. Det kan till och med ha varit jag som var minst sömnig när det börjades prata pensionsspar och ”det är ju en dag imorgon också…” någon gång efter midnatt.

Maten blev grillad njurtapp med salsa verde, ruccola, parmesan och rostade pinjenötter, med rotsaker och rostad vitlökscrème till. Efter något recept vi såg i Coop-tidningen för en tid sedan (fast det var med oxfilé). Gott, men jag hann knappt smaka innan tidigare nämnda kroknande barn inträffade, och nattningstjänst vidtog.

H och E har verkligen haft kul ihop, trots åldersskillnaden på 20 månader. Några enstaka ”Min!”-krig, och såklart en del ”Jag är större än du!” från E, men generellt har det gått bara bra.

I eftermiddags vinkade vi adjö till gästerna och började fundera på veckan som kommer. Jobb, och ett BM-besök, står på agendan. Samt byggande/införskaffande av någon sorts hage till kattungarna, som börjat klättra ur bolådan.

Hoppas ni haft en fin helg!

Måndag igen, med förkylning på gång…

Måndag igen, med förkylning på gång…

Hua, återigen måndag. Även fast jag var ledig måndag till torsdag förra veckan känns det som att helgen har gått alldeles för fort förbi. Att jag vaknade med ett mycket ömt och svullet svalg gör ju knappast saken bättre. Ska jag vara förkyld över midsommar nu också?

Jag känner mig trött och utan driv på jobbet, och har så mycket arbete som samlats på hög att jag inte ens vet vart jag ska börja. Har en dåligt-samvete-klump i magen konstant, och har inte kunnat skaka av mig den under kryssningen förra veckan, eller helgen.

Graviditetshormonerna gör inte ett lika bra stressdämpande jobb denna gång som de gjorde förra graviditeten. De förhindrar de mest akuta stressreaktionerna à la vakna-mitt-i-natten-med-hjärtklappning-och-adrenalinpåslag, men inte det där malande dåliga samvetet i maggropen. Generellt är allt väldigt annorlunda denna graviditet, jag känner mig inte lika nöjd och tillfreds inombords, och ser mer sliten än lysande ut. Förra gången hade jag glänsande hår och en felfri hy i ansiktet, nu är håret mest platt och frissigt och hyn glåmig, grov och rynkig. Jag ser gammal och trött ut, och det är så jag känner mig också.

IMG_2272

Hela livet hänger i luften, mitt emellan det gamla och det nya. Vi har inte hunnit boa in oss i nya huset ännu, och är inte klara med att röja ur det gamla, som ska flyttstädas om en vecka inför nya ägarnas tillträde. Det stormar kring B jobbmässigt, och det är ännu oklart hur framtiden ser ut för hans del. Han mår inte bra, och det går ut över oss alla. Och själv är jag en riktig trygghetsjunkie som inte riktigt klarar av det här med att saker hänger i luften, så jag känner en grundläggande oro i hela kroppen. Att jag överhuvudtaget kom att leva ett liv som egenföretagare är helt okaraktäristiskt för mig, och inte alltid helt bra för mitt mentala välmående.

Det här blev visst ett enda långt klagobrev, men så får det vara. En kan inte vara på topp jämt.

Söndagen spenderade vi med att åka till gamla huset och röja, dock med en liten hjälpreda som försvårade arbetet… Två sovrum och badrummet är i var fall helt utröjda nu, sånär som på en taklampa, och sedan är det lite saker kvar i B:s gamla arbetsrum, som mest ska till tippen, och några få saker i gamla klädkammaren. Så nästan check på övervåningen. På nedervåningen ska gardiner och någon lampa plockas ner, köket tömmas på de sista småsakerna, och alla krukväxterna som står i hallen ska till nya huset, och en del skrot till tippen. Inte så mycket det heller. I källaren är det dock en hel del kvar som ska gås igenom och flyttas eller slängas, och alla utemöbler, krukor och annat trädgårdsrelaterat ska flyttas. Men sedan är det klart, och en av de där fokuspunkterna i hjärnan kan släppas för gott.

Svärmor hade bjudit in sig själv och alla farbröderna till oss igår kväll. Middagen åt vi på vår nya ”kvarterskrog”, fem minuters promenad hemifrån och med fantastisk sjöutsikt från uteserveringens trädäck som till stor del ligger på vattnet. Maten är tyvärr på sin höjd sisådär och hyfsat dyr, men vi besöker stället ändå bara för den fantastiska miljön. Under måltiden kunde vi titta på tärnor som gnabbades om en fångad fisk, en båt som blev bogserad in till hamn, och segelbåtarna som låg förtöjda i massor vid segelsällskapets bryggor. Vi tog den ”långa” promenaden hem, runt badudden, där vi kunde se herr och fru Knölsvan glida förbi med en barnaskara om sex små dunungar. Våra nya kvarter är verkligen helt fantastiska.

IMG_2268

Väl hemma hos oss igen blev det uppvisning av små kattungar. Kattmamma Doris nöjde sig ju inte med badbaljan vi gjorde i ordning i det övre badrummet, och envisades med att flytta ungar till en garderob i den tilltänkta barnkammaren innanför vårt sovrum. Tills vi gav efter och hjälpte henne att flytta hela trion dit. Nu ligger hon nöjd i sin garderobslåda, och ungarna växer så det knakar. De har dubblerat sin vikt under den första veckan, och alla har öppnat sina små pepparkornsögon. De verkar inte se så mycket ännu, och kravlar mest omkring och ser berusade ut i den lilla lådan. När de inte äter och sover, vilket de oftast gör. Men de är helt himmelskt gulliga.

IMG_2259

Vi bjöd släktingarna på kaffe, och sedan var klockan plötsligt halv elva på kvällen. Vi fick sjasa iväg gästerna och stoppa pojkstackarn i säng i all hast. Stackars liten, vad han var trött imorse när det var dags att åka till förskolan! (Han pendlar fortfarande till den gamla, och vi har inte hört något nytt om plats i den nya kommunen.)

Nej, nu måste jag fortsätta jobbet, istället för att sitta här och prokrastinera. Ha en bra dag!

Kattungar <3

Kattungar <3

Som tidigare annonserat över Instagram så har vi blivit med kattungar härhemma. Vår lilla Doris fick plötsligt tre små bebisar kring midnatt igår natt.

image

Vi hade börjat få en ganska stark misstanke om att hon var dräktig, men trodde att det i så fall var någon vecka eller två kvar, minst, eftersom hon känts tjock och uppsvälld över magen, men inte sett så där riktigt pösigt högdräktig som jag trodde att en sådan katta skulle se ut.

Det här var en semi-planerad kull med kattungar. Vi hade sedan länge bestämt att vi skulle låta Doris få en kull ungar innan hon kastreras. Det må fnysas åt att avla på vanliga bonnakatter, och det förstår jag med hänsyn till kattens låga status och den stora mängd katter som saknar hem. Men jag ville så gärna en gång i livet uppleva att ha kattungar hemma.

Doris är den fjärde katten jag ägt. De tre före henne (numera hädangångna Trixie samt de övriga två i nuvarande trio, Minna och Tjockis) har alla kastrerats omgående. En var en föräldralös sexveckorsunge som jag köpte från en bondgård, en annan en unge till en hittekatt som bodde i ett jourhem och adopterades via en kattorganisation, ytterligare en flyttade in självmant efter att ha övergivits av tidigare ägare vid utlandsflytt. Doris själv köpte jag av en bekant, som tagit flera kullar på sin kattmamma, och alltid hittat seriösa hem till alla ungarna.

Och det är skillnad på bondkatt och bondkatt. Med Doris är det så tydligt att hon kommer från generationer av tama huskatter; hon är så gosig, social och pratig, lite sävlig i sina rörelser, och urstabil i psyket. Tjockis har också sådana tendenser, men hans ursprung är okänt för mig. Både Minna och Trixie, som härstammar från förvildade katter och halvvilda stallkatter, har varit lite annorlunda, och mindre stabila i lynnet.

Så Doris har känts mer som ”något att avla på” i jämförelse med de andra, och vi har haft flera vänner och släktingar som redan långt i förväg sagt att de gärna tog en unge efter Doris. Och hade vi inte hittat hem till alla hade vi behållit de som var kvar.

Så när Doris började löpa kring året valde vi därför att inte kastrera henne, utan gav henne istället ett p-implantat i nacken, som skulle hålla i upp till ett år. Det var året som H skulle komma, så vi tänkte att hon då skulle få en kull förra våren/sommaren, då vi fortfarande skulle vara föräldralediga, men inte längre ha ett spädbarn att ta hand om samtidigt. Men tji fick vi – implantatet höll i sig ända till i våras, för drygt två månader sedan, då hon hade sitt första löp efter att hon fick implantatet. Och tydligen lyckades hon hitta sig en partner också…

Min kollega – som fått första tjing – har redan sagt att hon tar två av ungarna, och vi har ytterligare två personer i vår omgivning som är intresserade, så det kan bli en huggsexa om den sista av de tre. Bara folk vi känner och litar på. Det känns jättebra.

Jag har misstänkt att pappan till ungarna är en rödtigrerad ung hane som jag sett stryka runt det gamla huset. När jag och kollegan kollade upp en tabell över vilka färger kattungar får beroende på föräldrarnas färger så kunde vi se att pappan mycket riktigt måste vara både röd och randig, och kunde räkna ut att Doris kull består av två killar (randig och grå) och en tjej (sköldpadda), vilket också var vad vi gissat på efter en snabbtitt.

Alla katter (utom helvita) har en grundfärg (vi läste om katters färger här), som är antingen röd eller svart, eller sköldpadda, som är en blandning av rött och svart. Mönster och vita fläckar styrs av andra gener. En svart hona som Doris kommer endast med en röd hane att få sköldpaddsfärgade ungar, och de är då honor. En grå (färgen kallas blå i dessa sammanhang, och är en ”utspädd” variant på den svarta färgen) unge kommer också bara att bli till med en röd hane. Och den randiga slutligen anses grundfärgmässigt vara svart, vilket kan uppkomma även med andra färger på hanen. En svart unge med en svart mamma och röd pappa är en hane, eftersom parets alla avkommor av honkön kommer att vara sköldpaddsfärgade.

Sedan kommer vi till mönster, som Doris inte har, vilket kallas non-agouti. Eftersom minst en av ungarna (den randiga) är agouti, så måste pappan ha varit det. En non-agouti och en agouti kommer att få ungar av båda sorterna tillsammans.

Slutligen vitfläckigheten. Det har Doris, och den sköldpaddsfärgade och randiga ungen. Men inte den grå, varvid pappan inte heller kan ha haft det.

Spännande det här. Ungarna är alltså en svartsköldpadda med vitt (kanske nästan bicolour?), en solid blå (diluterad svart), och en bruntigré (ser så ut nu, men kan kanske vara spotted eller tabby också?) med vitt.