Veckans trendspaning

Veckans trendspaning

Gröna krukväxter verkar väldigt hett just nu. En oproportionerligt stor del av mitt blogg- och instagramflöde handlar just nu om elefantöron, jakten på monstera variegata och facebookgruppen Växtgäris.

Jag brukade också gilla krukväxter. Men jag tycks bara kunna hålla två kategorier av levande ting vid liv samtidigt. Förr var det katter och växter. Nu är det barn och katter. Växterna har mestadels gått hädan.

Katterna knep med liten marginal andraplatsen. Ofta ångrar jag valet. De förbaskade pälsbollarna driver mig till vansinne för tillfället. De vill ut. Fast nej. Det var snö. De vill in. Fast nej. De vill ut. Fast nej. Tittar anklagande. Som att JAG beställt det här vädret. De två ”pratisarna”, mor och dotter, sjunger klagovisor i kör. Den tredje kräks på golvet.

Växter har i alla fall den goda smaken att bara dö lite tyst när en inte orkar med dem…

Börjat bocka av listorna

Börjat bocka av listorna

Mitt plötsliga uppvaknande om att den kommande veckan statistiskt är den sista med relativt låg risk för förlossningsstart satte verkligen eld i baken på mig.

Med precis tre veckor kvar till BF idag börjar jag känna att, jo, det hinns nog med, det här. Att mitt obefintliga firande av min egen far på fars dag (firade inte B något heller, på grund av resan till mormor och sen hemkomst i söndags) ledde till att jag bjudit hem morfar med fru på middag på fredag, och att B plötsligt hittade urfina lammlägg på Ica, som riktigt kräver att vi bjuder in middagsgäster även på lördag, får mig inte att helt gå i spinn över en hel helg som försvinner på sociala evenemang istället för förberedelser. Det ska nog gå.

Igår tog jag en vända på stan och fick influensavaccinet på drop-in hos min husläkare (snabbt, smidigt, kändes knappt och var gratis pga att gravida räknas som riskgrupp), hämtade babyboxen från Lloyds Apotek, konstaterade att apoteket inte hade vad jag sökte avseende vare sig hårolja (100 % argan), parfymfria hygienprodukter eller barnduschcreme/-schampoo, och gick till kontoret och beställde allt från Apotea istället. Det levereras hem på fredag kväll, vilket jag valde pga jobbar sent idag och har någon sorts litet firande imorgon och – det är ju bara att inse – som småbarnsförälder är en alltid hemma på fredagskvällen…

Efter jobbet hämtades jag av B, och vi körde en vända förbi veterinären och plockade upp Tjockisens urna (litet breakout av undertryckt sorg i bilen efteråt). Nu får han stå i min sekretär tillsammans med Trixiekattens urna, och sedan ska de äntligen få en permanent viloplats under någon fin buske till våren. Trixies aska har jag haft i tre år nu, eftersom jag inte haft någon egen plats på jorden där jag velat lägga de mina. Makabert? Nej, så har det inte känts för mig i alla fall, det är ju ändå bara en liten trälåda med lite aska i, inte så att jag haft henne i frysen eller så… Men nu har jag en helt egen trädgård och kan göra en fin plats för dem.

Sedan handlade jag två par pyjamasbyxor, ett fyrpack strumpor, ett par tofflor och två trepack gravidtrosor på Lindex, handlade mat (inklusive sportdryck och kexchoklad till förlossningsväskan) och hämtade ut paketet med åkpåsen på Ica. Babyboxen från Babyproffsen blev jag utan, för de hade flyttat.

De enda inköp som kvarstår är ett par extra amningstoppar (kanske finns på H&M?), en leksak till H och eventuella glasögon. Allt detta kan ordnas genom en runda på stan på lunchen någon dag i veckan.

Därefter är det bara tvätt, pyssel och packning hemma som kvarstår. Bara skötbordet kommer upp på badrumsväggen på fredag eller lördag så att vi kan städa sovrumsavdelningen sedan, och ställa upp Knyttets säng, så börjar jag känna mig ganska lugn.

e117294f-b2c6-4256-a4b4-94dda6f89acc

Början till en förlossningspackning, med pyjamasbyxor, mjuka koftor, nya strumpor, tofflor, amningsbehåar och gravidtrosor. Den jättefina åkpåsen B212E från 7 A.M. Enfant, i kanonskick och köpt på Tradera för 300 kr inkl. frakt. Mycket finare än den jag redan har och köpte ny för snart två år sedan…

Jag känner mig ovanligt trött idag, och bestämde mig för att ta en lugn hemmafrukost alldeles för mig själv, eftersom jag ändå får jobba sent idag. Gårdagens köttbullsrester på limpmacka med ost fick det att vattnas i munnen på mig. (Don’t ask, I’m pregnant…)

Och slutligen det underbara gryningsljuset  utanför sovrumsfönstret när jag vaknade imorse. Går såklart inte att fånga med en mobilkamera, men det var sådär disigt pastelligt gul-rosa-aprikost som övergick i puderblått och mjukt dimgrått. Den vackraste morgonen på länge!

Nu måste jag verkligen ge mig iväg till kontoret innan hela dagen gått. Det tar ju sin tid att vagga dit numera…

Helgen.

Helgen.

Ja, vad kan jag säga om den här helgen? Jag har inte riktigt hunnit smälta den ännu.

I fredags kväll kom min mamma hit för att stanna över helgen. Jag och lillebrorsan hade överraskat henne med biljetter till Oscarsrevyn på lördagen, eftersom hon fyllt år i veckan.

När vi kom hem på fredagskvällen stod det också klart att Tjockis hälsa hade tagit ytterligare ett skutt åt det sämre hållet. Jag hade inte sett honom äta sedan kvällen innan, och nu ville han inte ens ha kokt torskrygg. Han låg bara på golvet, och det var plötsligt helt uppenbart att det inte fanns någon återvändo. ”Min” Tjockis skulle inte komma tillbaka.

Jag hade redan bokat in ett hembesök av veterinären till på tisdag. Redan fattat beslutet att det var dags att släppa taget. Men hoppades kanske ändå innerst inne på ett mirakel. Att kortisonet plötsligt skulle börja verka under helgen. Nu stod det klart att vi inte hade till på tisdag på oss. Om han – mot förmodan – skulle överleva i flera dagar till hade det varit dagar av rent lidande.

Jag gick till sängs på fredag kväll inställd på att ringa veterinärkliniken så fort de öppnade på lördag förmiddag. Om Tjockis ens skulle ha överlevt natten. Det hade han, men han hade krupit in i en låda i garderoben, där han bara låg och inväntade döden. Det var så uppenbart. Vi fick komma in akut med honom strax före lunch. Och där fick han somna in. Jag skriver inte mer ingående än så, för jag klarar inte riktigt att ta in den ännu, den där sista stunden.

Direkt efteråt fick vi skynda hemåt för att hämta upp mamma (som stannat hemma med H), och B fick ta över barnansvaret medan mamman och mormorn kastade sig på bussen in mot storstan. Sedan tjo och tjim och revy och sen hemkomst på kvällen. Knyttet sparkade så att hela magen guppade nästan hela revyn igenom, vilket gjorde mig så glad mitt i allt. Men i pausen grät jag över vännen jag mist.

Idag söndag. En ofrånkomlig lättnad att gå uppför trappan vid uppvaknande och inte behöva oroa sig över hur mycket av parketten som eventuellt förstörts av nattens bajs, och hur katten mår idag. En saknad av en katt som redan varit borta i flera månader. Det emliga benrangel som levt med oss den sista tiden har ju ändå inte varit samma katt.

0f3cfa5e-0ac8-4155-b725-9e5bfffbabf9

Min lurviga, tjocka, superkeliga och genomsnälla Tjockis-katt. Bubben, Ponken, His Royal Fatness, av rasen nordeuropeisk hängbukskatt. En gång i tiden döpt till Shaip av min dåvarande sambo, av albansk härkomst. Men som inte lystrat till annat än Tjockis de senaste åren. Den enda av mina katter som kommit överens med alla de andra. Som var tokig i tomat och ananas, och kom sättande i full kareta så fort en skalade potatis, för att tigga till sig tunna strimlor rå potatis. Som inte riktigt kunde kontrollera sig i närheten av fötter, ju mer luktande desto bättre.

Som blev övergiven då hans ursprungliga ägare flyttade utomlands, men löste problemet genom att jama på innergården tills någon (jag) öppnade sin dörr, och han helt sonika flyttade in. Som jag helt mirakulöst fick tillbaka levande två månader efter att han kidnappats av en rövhatt i grannskapet där vi bodde förr. Nu är det slut.

Idag har vi tagit det lugnt hemma, haft pappa med fru över på fika, och mamma och lillebror som även stannat på middag. H har fått feber, och kunde inte somna. VAB-dags igen… och jag har också en vag föraning om smärta i svalget…

God söndag och glad ny vecka!

Sömnlös igen…

Sömnlös igen…

Vet inte om det är den vanliga gravidsömnlösheten som slagit till igen, eller om det är jobbstress över att det är fredag och jag fortfarande inte hunnit kontakta alla som sökt mig, och att jag har ett viktigt möte att förbereda innan kl. 10 idag, men jag ligger här vaken sedan någon timme i alla fall.

Först låg jag och försökte vakna till, i tron att klockan redan ringt. Sedan vaknade H i sin säng och kom klättrandes. Varvid jag kramade om honom tills han somnat om, och fortfarande trodde att jag behövde skynda mig upp i duschen. Kollade då på klockan och insåg att den var 04. Klockan ska inte ringa förrän 05. Suck…

Det blir en genomstressig dag, och till kvällen kommer mormor hit. Hon firade födelsedag igår, så jag och brorsan tänkte ta ut henne för en bit mat och föreställning i storstan på lördag. Och så blir hon kvar till måndag för att hon ska hinna träffa barnbarnet lite också. Vilket betyder att måndagen går bort på jobbet också. Kommer jag någonsin att hinna ikapp?

För att lyfta upp det hela så har Tjockis-katten inte svarat bra på kortisonkuren. Dietmaten har han mest nobbat, och bara medicinen har inte givit någon som helst effekt. Han är nu så mager och svag att det är oförsvarbart att låta detta fortgå längre. Fyra månaders diarréer (utanför lådan), och inget vi försökt har hjälpt. Han har blivit stabilare psykiskt igen, men magen verkar inte gå att fixa.

Jag pratade veterinären igår. Kanske, kanske skulle det finnas en liten chans med någon annan dietmat. Men annars är alternativen remiss till mage-/tarmspecialist, som troligen skulle komma fram till att det är en mycket kraftig tarminflammation (som behandlas med kortison och diet), eller börja söka efter någon tumörsjukdom (där har i vart fall min gräns passerats för hur mycket vård en utsätter en rätt gammal och mycket sjuk katt för). Tredje alternativet: han får somna in nu. Han har fått diverse olika mat under dessa fyra månader, och inget har gjort någon skillnad avseende bajseriet, och han är nu så mager att han bara är päls och benknotor.

Det är nog dags att ge upp. Hade jag varit ensamstående och utan barn och andra katter och inte gravid hade jag kanske givit diet ett sista försök. Men det är inte praktiskt möjligt att övervaka kattens ätande dygnet runt med tre andra katter som också ska äta, vi som båda jobbar varje dag, ett litet barn mitt i allt detta, och ett till på väg snart. Framför allt inte när kattens sjukdom också innebär att torka blodblandat löst bajs från golvet ett flertal gånger om dagen. Vi har levt med detta i fyra månader utan att se minsta tecken på förbättring av hans tillstånd. Alla lider, och det måste nog vara nog nu.

Dagens upplyftande inlägg från yours truly. Ett riktigt glädjepiller så här på fredagsmorgonen. Men sådant är mitt liv just nu.

Klockan har passerat 05, och det är dags för mig att hoppa in i duschen och skynda till jobbet för att förhoppningsvis hinna förbereda det där mötet.  Bita ihop och kämpa på!

Mamman-och-barnet-lördag

Mamman-och-barnet-lördag

Idag försvann B in mot Stockholm och öl- och whiskymässan redan efter frukost, så jag och H har haft en riktig heldag tillsammans. Det har varit så mysigt, och faktiskt nästan helt konfliktfritt. Inte det vanligaste nu för tiden, när hans vokabulär tycks bestå enbart av ”Nej!” och ”Hävv!” (själv).

Hela förmiddagen spenderades i soffan, medan H netflixade ”Lilla spöket Laban”, ”Mumintrollen”, ”Chuck och vänner”, ”Lilla röda traktorn” och någon film om en brandbil/brandman. Han vaknade redan vid 7.30 på morgonen, och det är någon timme tidigare än vanligt, så han var loj och sömnig och ville bara sitta och titta på tv och snutta på en napp. Jag satt bredvid i soffan och fick dricka kaffe, gosa med lillemannen och prata i telefon samtidigt. Vid lunchtid gick jag ner och lade honom på sängen, och sedan sov han middag i en dryg timme.

På eftermiddagen tittade H på mer teve medan jag lagade en sen lunch. Det blev en gammal favorit, kycklingbollar med stekt halloumi och tomatsallad. Receptet är från en gammal bok med GI-recept, från när det begav sig, och har hängt kvar som ett av våra vanligaste vardagsrecept. It goes a little something like this:

76286cd6-8f78-48d4-bbb1-63e79677c3de

Hacka en näve basilika, en vitlöksklyfta och några soltorkade tomater. Blanda ner i en bunke med ett halvkilo kycklingfärs och en liten skvätt grädde. Riv ner lite parmesan och kör i lite salt och svartpeppar. Rulla till stora köttbullar och stek i smör tills de fått fin färg och är genomstekta. Stek skivad halloumi gyllene i olivolja i en annan stekpanna under tiden. Servera med hackade blandade tomater och ruccola, som toppas med lite blandade frön från skafferiet. Vi hade köpt detta för att äta tidigare i veckan, så ruccola blev jag utan idag, för den luktade sumpigt.

Sedan gick vi ut, och H fick öva på att åka på den kombinerade balans-/och sparkcykeln som han fick av våra vänner och resekamrater tidigare i somras.

5254106a-1443-4dcc-ab5b-74b0cc0663fa

Sedan skulle vi baka bullar, vilket jag lovat H sedan länge, och som han sett fram emot och tjatat om hela dagen. Väl igång ville han dock hellre gå tillbaka till teven. Men vi har ju varit utan teve så länge att jag antar (och hoppas) att det mest är nyhetens behag som gör att han helst av allt sitter i soffan och glor på dumburken hela dagen. Det, och att han faktiskt varit lite loj generellt idag. VAB-dags snart, kanske?

Men vi har haft det mysigt idag, kramats och gosat mycket (jag har såklart suttit med honom vid teven långa stunder också), och inte haft några större konflikter om något.

Bullarna blev förresten väldigt lyckade. Jag har faktiskt inget ”go-to-recept” när det gäller kanelbullar. Idag passade jag på att prova ett recept från bakingbabies.se, en av mina favoritbloggar. Det var första gången jag bakade bullar med kall degvätska och osmält smör. Först undrade jag hur i allsindar det skulle bli en deg av det där lösa kladdet jag hade i bunken, men efter närmare 10 minuters knådande (har ingen assistent, så jag körde för hand) hade något ändå hänt, och degen såg riktigt lovande ut. Efter jäsningen var degen stor och pösig och alldeles blank och sammetslen, och var en ren fröjd att kavla ut. Det kunde inte bli annat än bra!

Nu sover telningen, jag har slumrat en stund i soffan, och katten har fått sin kvällsmedicin. Dag fem av sju på kortisonkuren (sedan blir det nedtrappning), och tyvärr ingen skillnad ännu. Han går i hallen släpper små lösa skvättar bajs, ibland helt vattniga med lite blod i, och annars ljust, halvrinnande klet. Idag har han varit inne nästan hela dagen, och jag har torkat upp efter honom fem gånger exklusive saneringen efter natten. Dietmaten med tillagt bulkmedel gillar han inte, så jag kan vara glad om han får i sig några tuggor av det då och då under dagen. Han vill ha de andra katternas mat, och det går ju inte heller att helt hålla honom ifrån den.

Det börjar se mörkt ut för min lilla Tjockis. Och det är så obehagligt att gosa med honom nu när han inte alls är bjässen med den tjocka pälsen längre, utan bara skinn och ben. Matt päls och vassa knotor. F-n, ska jag behöva ta det där slutliga beslutet nu igen, bara tre år efter Trixie? Han är ju ”bara” 11 år…

Klockan är ett, och jag ska försöka vänta ut min karl en stund till. Killgänget skulle köra en bastukväll hemma hos den ena av dem efter mässan. (Jag sitter alltså inte och vaktar på min mans hemkomst, men han tog ingen nyckel med sig, och jag vill ogärna bli väckt bara en stund efter att jag somnat.) En bastukväll bara ett par månader in i vår relation slutade dock enormt blött, så en vet aldrig vilket skick han kommer hem i.

Den där kvällen för åtta år sedan, innan vi bodde ihop, skulle han ha kommit hem till mig efter en bastukväll som inte skulle bli så sen. Jag hade förberett en liten vickning för oss två, med färska räkor, baguette, grönsaksstavar, chips och dipp. Han dröjde och dröjde. Halv två på natten stod någon och krafsade på min dörr. Jag öppnade, och där stod min rätt nyblivna pojkvän i porten, iförd en badrock och med sina kläder i ett knyte i handen. (Tänk att det ändå var han som blev far till mina barn?)

När taxin hade plockat upp honom utanför kompisens hus hade chauffören fällt de numera bevingade orden: ”Aftonklänningen på, ser jag.”

Hmm. Borde kanske dra iväg ett mess och se om han tänker komma hem, eller om jag kan gå och sova utan att behöva vakna för att släppa in honom?

Nattinatt!

Inkorgen tömd, sinnet lättare

Inkorgen tömd, sinnet lättare

Idag lyckades jag till slut tömma inkorgen på jobbet. Vilken lättnad! Jag har inte gjort just något av det faktiska arbetet som alla dessa mejl genererade, men jag har i vart fall gått igenom inkorgen och kokat ner dess innehåll till en ”att göra”-lista. Svarat på de mejl som gick snabbare att göra direkt, än att skriva upp på en lista till senare.

Jag vet att det är ett antal tunga poster på listan som min hjärna inte kommer att vilja befatta sig med. Men bara att ha kommit en bit på väg, och inte ha dessa okända e-postmeddelanden liggande som bomber redo att brisera vilken minut som helst, känns väldigt bra.

Jag försöker varva ner när jag kan, och t.ex. njuta av de vackra höstvyerna som möter mig på vägen till och från jobbetimg_1298

Vildvinet har klätt vår husfasad i en praktfullt röd höstskrud. Det var helt nedklippt när vi var på husvisningen i våras, men har redan tagit sig ordentligt. Utsikten mot viken har blivit betydligt trevligare efter att vi haft en trädgårdsmästare här medan vi varit bortresta, som klippt ner äppelträdens kronor till sin ”ursprungliga” platta form, och kapat ner de förvuxna buskarna (någon sorts try och paradisbuske) ända ner till marken. Hoppas det blir fina nya skott till våren!

img_1291

Gästhamnen ligger nästan öde, och när vattnet ligger helt stilla suddas gränserna mellan himmel och hav nästan ut. Kanadagässen som betade på gräsplätten intill varje morgon innan vi reste iväg tycks nu ha givit sig iväg till varmare plats.

img_1290

Morgnarna har blivit mörkare, och det är härligt krispigt i luften, utan att vara kallt. Allt är så stilla. Jag försöker andas in lugn och styrka för att klara av den här jobbiga perioden som ligger framför mig.

Idag har jag också förberett inför behandling av Tjockis-katten. Veterinären ringde när vi var på resan och berättade att de inte hittat några parasiter i avföringsprovet. Eftersom alla andra prover också visat normala resultat trodde veterinären nu att det kanske är en inflammation i tarmen han har, som ger diarré och förhindrar näringsintaget. Det är tydligen relativt vanligt hos katter, och de kan få det utan någon särskild anledning alls. Vi får hoppas på det, för nästa alternativ på ”möjlig-diagnos-listan” skulle kunna vara att magproblemen är symtom på någon tumörsjukdom.

img_1299-2

Så vi testar detta i en vecka. Specialmat som ska förstärkas med Vi-siblin två gånger om dagen, och en kortisontablett dagligen. OM det är en tarminflammation så borde denna behandling ge resultat ganska snabbt. Om det inte fungerar börjar det se mörkt ut för min stackars Tjockis-katt, som nu knappt är mer än ett vandrande benrangel.

Dagen före resan. Glammig morgon.

Dagen före resan. Glammig morgon.

Idag sitter jag på kontoret och borde helt frenetiskt försöka göra klart allt inför semestern. Men det går segt och trögt, jag är trött i huvudet och tankarna vandrar iväg hela tiden.

Nu är det dagen innan avresa, och jag har inte packat något ännu. Hallå, du ska bila genom Europa i två veckor med en tvååring, kanske dags att börja fundera på det praktiska? Nej. Orkar inte. Slänger väl ihop en väska ikväll och någon påse med förströelser att ha i baksätet. Det går nog bra.

Det är skönt att han är såpass stor att det inte är så mycket specialsaker som krävs. Blöjor finns ju överallt, och han behöver ingen speciell barnmat längre. Det är egentligen bara kläder, leksaker/böcker och en barnvagn som behövs. Kanske slänger med en sele ifall att ryggbärande skulle vara aktuellt, men det har vi knappt gjort tidigare, så det är kanske onödigt.

Vagnsvalet är inte helt klart. Det blir i vart fall inte Buffalon, den är så stor och otymplig att packa. Yoyon känns onödigt liten och enkel när vi ändå har en stor kombi till förfogande. Bee3 har ju lite mer komfort och är fortfarande liten och kompakt, men den tar terräng så dåligt att jag oroar mig för hur den klarar sig på kullerstensgator och annan lite grövre vägbeläggning. Kvarstår Terrain, som är lätt att fälla och blir föredömligt platt, bara en tar av hjulen. Men hjulen är ju ändå lite skrymmande, framför allt som det kanske är säkrast att ta med sig både terränghjulen och cityhjulen ifall att det skulle bli punktering. Den klarar dock alla typer av terräng, och jag tror inte att vi kommer att ha vagnen i affärer och andra trängre utrymmen, så storleken gör kanske inte så mycket. Vi får provlasta bilen och se. B är såklart oroad över minskat antal vinlådor som kan inköpas…

Igår var jag med Tjockis-katten till veterinären. Hon kände igenom honom och lyssnade på hjärtat och lungorna, och märkte inget oroande utöver just att han är mager. Bara 3,5 kilo katt kvar av min ståtliga bjässe, som i sin ungdoms glansdagar vägde över 8 kilo. Efter kattnappningen för två år sedan kom han tillbaka som bara skinn och ben, så riktigt så stor har han inte varit sedan dess. Men han har säkert tappat ett drygt kilo denna sommar.

Nästa steg var att ta blod- och avföringsprover, för att se om de kunde indikera något problem. Blodproverna togs på plats, med Tjockis invirad som ett paket i en handduk, med tratt på huvudet och jag och pappa som höll fast honom medan sköterskan gjorde sitt. Han är inte speciellt glad i att bli fasthållen, den katten. Om en säger så. Till slut var i vart fall ett par rör fyllda, och ingen hade kommit till skada.

Redan på kvällen ringde de från djurkliniken och meddelade att hans värden såg bra ut. Lever och njurar helt utan anmärkning. Lite lite röda blodkroppar, men ändå inom gränsvärdena och inget som inte kunde vara helt normalt för en lite äldre katt. Så det var väl bra, antar jag. Det är mycket kluvet det där – å ena sidan vill jag ju veta vad som är fel, å andra sidan talar ju bra värden för att han inte är allvarligt sjuk.

Nästa steg i undersökningen är avföringsprover. För det fick jag med mig ett litet provör med en liten sked i locket för att samla in bajs hemma, och lägga i ett vadderat kuvert för vidarebefordran till SVA. Så jag fick sätta mig imorse och skrapa ihop nattens bredvid-lådan-bajsar i det lilla röret, med hjälp av den lilla skeden. Kväljningarna var inte att leka med. Vardagsglamouren.

img_0604

Kategori B för Bajs? Avföringsprovet ska ge svar på om Tjockis är infekterad av någon sorts parasit eller mask som inte vanligt maskmedel rår på. Här får jag väl hoppas på att proverna utvisar något, för annars är vi tillbaka på ruta ett igen.

Igår var jag beredd på att kanske komma hem utan katt. Nu känner jag mig ändå lite positiv, även om problemen med B kvarstår. Han frågade inte ens hur det hade gått igår, och var väl besviken över att Tjockis fortfarande lever. Jag är glad över att min katt kanske ändå har en chans att repa sig från detta. För om det var något riktigt allvarligt borde väl någon av proverna och kontrollerna ha varit avvikande? Och elva år är ju ingen hög ålder på en katt, han skulle kunna leva lika länge till om allt vill sig väl.

Bajsprovet tog jag med mig till jobbet i handväskan, och ska lämna in på posten idag. Förhoppningsvis ringer veterinären under nästa vecka med besked. Det känns lite knasigt att åka iväg i två veckor nu, men katterna kommer att ha daglig tillsyn, så det ska väl inte vara någon fara.

Mätt på bekymmer? Här, ta en tugga till!

Mätt på bekymmer? Här, ta en tugga till!

Det har varit ett tufft år för oss hittills, detta 2016. Samtidigt som två absoluta glädjehändelser har inträffat – att vi köpt vårt drömhus (vårt första egna) och att vi väntar vårt andra barn, så har året samtidigt varit väldigt ansträngande på alla plan.

Husköpet och flytten kom plötsligt, och med en sjövild ett-och-ett-halvtåring hemma blev hela proceduren med att försöka packa ihop alla våra ägodelar väldigt knepig. Samtidigt jobbade jag ju heltid på vår blivande hemort, med tidiga morgnar och relativt sena hemkomster. Lägg till nygravid, aptrött och illamående på det.

B har haft en komplicerad situation med sitt arbete, som orsakat stor vånda och osäkerhet hos oss båda. Med ny bebis i antågande och nya lån på ett antal miljoner är inte osäkerhet kring arbete och försörjning något en önskar sig, plus att situationen tärt mycket på B på ett rent personligt och känslomässigt plan.

Flytten blev av i ett enda kaos. Tre månader senare håller vi fortfarande på att försöka få ihop ett fungerande hem och rutiner för den nya situationen. På något sätt känns det som att jag har mindre tid än någonsin både på jobbet och hemma, och de dryga två timmarna jag vunnit på att inte längre busspendla har typ… försvunnit ut i intet? H kommer i säng sent och är svårnattad, så det tar förstås en del av tiden, plus att jag inte längre har som regel att bara sova fem-sex timmar per natt, utan sover oftast runt sju timmar, ibland närmare åtta. Utan möjlighet att sova på bussen behöver nattsömnen bli något längre.

Vi har fortfarande ingen förskoleplats för H på den nya orten, och han får pendla sex mil enkel resa till sin gamla förskola. Som vi tack och lov i vart fall fått ha kvar. Den ligger på vägen till B:s arbete, men det blir ändå en komplicerande faktor, och gör B väldigt låst till sin arbetsplats och sina arbetstider, trots att han egentligen skulle kunna jobba hemifrån rätt mycket, och styra sina tider själv.

Strax efter flytten fick vår lilla Doris plötsligt tre kattungar. Det var såklart självförvållat från vår sida eftersom hon inte är kastrerad. Men tajmingen var verkligen sämsta möjliga. Hon fick ett P-implantat i nacken för två år sedan, som skulle fungera i upp till ett år, så vi hade tänkt oss kattungar förra sommaren när en av oss alltid var hemma och föräldraledig. Nu blev det ett år senare, och någon dryg vecka efter inflytt i nya huset istället….

Med kattungarna kom också nästa kris, när både mamma katt Doris och sedan lilla Kajsa Kavat blev akut sjuka och fick åka sammanlagt tre vändor in för intensivvård på djursjukhuset. Fyra dagar av akut stress, dyra veterinärräkningar, och sedan ett par veckor där vi gick runt som på nålar hemma och kollade katterna för tecken på sjukdom, blandade mjölkersättning och våndades.

Sommaren har också kantats av en stor oro för Knyttet, för det tog sin tid innan jag kände några rörelser, och det var långa uppehåll mellan gångerna. När första RUL-försöket misslyckades, och Knyttet dessutom beräknades vara fem dagar yngre än förväntat, var jag ett komplett nervvrak. Tack och lov gick nästa RUL bra en vecka senare, och Knyttet ger sig nu tillkänna dagligen så som hen bör så här i vecka 27.

Situationen på jobbet har varit fullt ös hela sommaren, och lägre kapacitet från min sida på grund av trötthet och stressframkallat prokrastineringsbeteende. Har haft svårt att fokusera och prioritera, så ibland har ingenting blivit gjort, med mer stress och ännu svårare att fokusera som följd.

Mitt i allt detta har ett annat bekymmer legat och grott alltsedan flytten, och på ett sätt längre än så. Tjockis-katten mår inte bra. Han släpper små bajspölar lite varstans på golven, är inte ett dugg tjock längre utan har skarpa knotor som känns igenom den allt mattare pälsen. Han har en jagad och rädd uppsyn och går mest bara runt och är emlig. Han har plötsligt blivit rädd för H, och törs överhuvudtaget inte komma in när H är hemma och vaken. Eftersom problemen dök upp direkt efter flytten har jag hoppats och trott att det bara varit en omställningsfas. Att han magrade för att han inte hade ro att äta, och knappt var inne mer än någon liten stund åt gången. Att hans mage krånglade på grund av stress, och att avföringsläckaget var ett sätt att signalera att han kände sig otrygg i nya huset. Så jag har avmaskat och givit magsnäll mat, försökt jollra med honom och kärleksbomba honom de stunder han varit inne. Men det ger sig inte.

Sedan är B ett stort problem i sammanhanget. Redan innan flytten har han varit irriterad på Tjockis, och gormat på honom när han varit ”jobbig”, d.v.s. tjatat om mat, dörröppning och gos. (Han kan i och för sig ha det mest enerverande tjatjamandet någonsin, och är väldigt påflugen när han vill gosa, petar med klorna på en och tar inte ett nej.) Jag har sett det som att Tjockis har fått bli syndabock och slagpåse för allt B varit stressad över med småbarn, jobb och kommande flytt, och jag har inte alls tyckt om det. Även om katten ibland har varit allmänt jobbig eller betett sig ”fel”, typ klöst på någon möbel, eller jabbat mot H när denne varit hårdhänt, så har han inte förtjänat den ilska som B visat mot honom. Nu är det inte så att B på något sätt varit fysiskt våldsam mot katten, utan som mest ryat på honom och kastat ut honom ur huset (alltså hivat ut genom altanförren, inte kastat från någon höjd eller så). Men för mig har själva ilskan i sig varit oacceptabel, och det har verkligen sänkt B i mina ögon att han varit så arg på ett oskyldigt djur för ingenting. Framför allt inte en så kärlekstörstande och snäll katt som Tjockis. Och nu efter flytten har det varit ännu värre.

B har i princip gått upp i limningen av Tjockisens bajsande på golvet. Han har varit så arg och uppstressad att han bara skakat när katten lyckats släppa en fläck på den oljade parketten, som inte är helt lätt att få bort och kräver skrubbande och ny inoljning. Han jagar ut katten ur huset när han uppdagar en olycka, och vägrar ens titta på honom när han sedan kommer in och sätter sig bedjande i stolen bredvid. Petar med tassen som för att säga; se mig, husse, tyck om mig, och klappa mig lite. Mitt hjärta går sönder. B vill bara att katten ska försvinna. Katten som jag haft i tio år, och som aldrig varit annat än en stor kärleksboll. Den snällaste, tjockaste kastrerade hankatten en kan tänka sig.

Det är svårt att skriva om detta utan att måla upp B som någon sorts hustyrann. För så är det verkligen inte. Han är aldrig våldsam, men har ett hett temperament och blir arg och ryter och bara går runt och liksom pyr av ilska. Jag fungerar annorlunda, och blir oftast ledsen när jag är arg. Kan fräsa till ibland också, men för det mesta drar jag mig undan och gråter även av ilska. Sedan är jag enormt känslig för just ”ilska i luften”. Jag får ont i magen av att känna att någon är arg i min närhet, och känner mig väldigt illa till mods. Även när jag inte är måltavlan för ilskan. Så jag försöker gå upp tidigare. Komma hem före. För att städa upp eventuella missöden, och förhindra att B går i taket över kattbajset.

Visst ser jag att situationen med Tjockis blivit ohållbar för alla inblandade. Jag har bokat tid hos veterinären på torsdag för en första undersökning, och se om de kan hitta något fel på honom. Ser de sista sparade tusenlapparna flyga sin kos med blandade känslor. Helst av allt skulle jag så klart vilja att det fanns en quick fix. Att de hittade någon liten infektion som kunde botas snabbt av en spruta antibiotika. Men sannolikheten för det är låg. Antingen är det hela ”bara” psykiskt, och gud vet hur vi då ska komma till rätta med det hela?

Eller så är Tjockis allvarligt sjuk. Och då är det bästa vi kan hoppas på egentligen att det är en riktigt dålig prognos, där ett beslut att låta honom somna in skulle vara rätt ur alla synvinklar. En kastrerad hankatt, utekatt, på nästan elva år, som alltid varit lite för tjock. Var drar en gränsen för hur mycket veterinärvård som är motiverat? Ur hans perspektiv? Ur vårt? Lidande/obehag, kostnader, fortsatt bajssanering av golven flera gånger om dagen. När är det nog? Vart går gränsen jag kan leva med utan att känna att det är något jag kommer att ge B skulden för i mitt hjärta för all framtid?

Just nu är min oro för kattens del bara halva mitt bekymmer.  Resten är ilska mot B för hur han agerar i allt detta. Bajstorkandet är ett förtretligt extra inslag i en redan ansträng vardag, men inget jag går runt och mår dåligt över i sig, utöver oron för katten och att jag blir arg över att B blir arg.

Kan vi inte bara få lite lugn och ro någon gång?

Går in i mig själv

Går in i mig själv

Jag har nått den där fasen i graviditeten som jag så väl känner igen från förra gången – fasen då jag mer och mer drar mig tillbaka in i mig själv, och bebisen börjar ta upp en allt större del av mina tankar. Den kom tidigare förra gången, men då var det ju också första gången, och det fanns mer att tänka på, eftersom allt var nytt och okänt.

Det är knappt så jag vill prata med någon utöver B och H, jag är komplett ointresserad av vad som händer ute i världen, orkar knappt läsa bloggar och än mindre skriva på min egen. Min tillvaro har börjat kretsa runt mig och min mage. Jag vill helst bara vara hemma och ta det lugnt och boa. Men jag ser samtidigt fram emot vår resa om två veckor.

Jag håller på med några små och olika viktiga projekt:

1. Att få Tjockis-katten frisk och glad igen. Han är konstant dålig i magen, bajsar stora lösa droppar på golvet om han lämnas inne över natten eller dagen, har magrat ur väldigt och är fruktansvärt rädd och otrygg. Han törs inte komma in när H är hemma och vaken, och ute terroriseras han av en gigantisk svartvit best som har sitt revir över vår trädgård.

Jag har avmaskat och ger magsnäll mat, men är övertygad om att problemet är psykiskt i botten. Flytt, kattungar och ett allt vildare barn har blivit för mycket för honom, och han har inte funnit sig någon trygg plats vare sig inne eller ute här i nya hemmet. Han mådde ju fint tills vi flyttade.

Så jag prioriterar nu lite matte-och-Tjockis-tid. Vi har äntligen fått soffan på plats (!), och när H sover middag och på kvällen tar jag med mig Tjockis, stänger dörrarna till vardagsrummet och sitter på schäslongen med katten på en filt i knäet. Han spinner, gosar och sover skönt, och jag håller tummarna för att han ska känna sig tryggare snart.

2.  Att kanske få H att somna själv. Jag googlar och funderar, för det börjar kännas ohållbart att någon av oss föräldrar ska krångla sig ner i hans lilla säng och krama honom till sömns varje kväll. Vi får ingen vuxentid alls över på kvällarna, och allt som oftast somnar den nattande själv och piggnar sedan inte på sig igen den kvällen.

Men jag är osäker både på om det går att få honom att somna själv, och om han verkligen borde somna själv vid nyss fyllda två. Jag vill inte förvägra honom närhet om han behöver det, men ändå inte låta hans insomning styra alla våra kvällar. Knepigt :-/

3. Att själv beskära våra äppelträd. Ett mer trivialt projekt, men det är hög tid nu mitt i JAS-perioden. Vi har fyra träd, som alla varit ”plattklippta” för att inte förta sjöutsikten och – gissar jag – för att vara lättskördade. Nu har de dock spretat uppåt rejält och tar en stor del av sjöutsikten inåt viken.

Två av dem är redan färdigmogna och skördade, de grönvita transparante blanche och en rödskiftande sort jag inte vet namnet på (ännu). Igår plockade vi 42 kilo och åkte till ett lokalt musteri, för att få hem vår egen äppeljuice på BIB om några dagar. Vi hade bråttom dit innan inlämningen stängde igår, och missade gränsen för helt egen pressning med 8 kilo. Så vi får en liten tillblandning av gårdens egna äpplen också.

Men vi har två träd kvar att skörda, så det blir nog en vända med sena höst- och vinteräpplen också, som ska ge bättre juice. Det finns ju en gräns för hur mycket mos och paj en orkar göra, så det här med äppelmusterier är en helt fantastisk sak, tycker jag! H är dessutom mycket förtjust i ”läppeloos”, och vi köper åländska 3-litersbibbar idag som kostar mer än vad det kommer att göra att få våra egna. Det enda som tillkommer är lite (mycket) träningsvärk i ändalykten efter att ha sorterat fallfrukt stående på huk, och ett par korta bilresor för lämning av frukt och hämtning av juice.

image

Bilder från mina morgonpromenader till jobbet längs med viken, mysterapi med Tjockis-katten, och en matstund där även den grå kattungen äter – äntligen, äntligen har han fattat grejen med mat. 11 veckor, och på onsdag flyttar han och brorsan.

Igår var vi iväg till B:s bror på födelsedagsfirande, och H var helt lyrisk över att få springa runt, sola sig i uppmärksamheten från farmor och farbröderna, och till och med få lov att leka helt fritt i en riktig bil. Han satt där i den gamla Peugoten på gårdsplanen och hade jättekul. Han städade ur småsten från baksätets golv och sa ”Hejdå, sten!”. Mamman, som dirigerats till förarplatsen, sade ”Hejdå, stenen! Vi ses en annan gång — nu kör vi till Paris!”. Varpå pojken fortsatte kasta ut sten, sägandes ”Hejdå, sten! Annan gång! Mummel mummel -riis!” Sedan städade han in gamla kvitton i handskfacket.

Idag blir det bara hemmapyssel, förhoppningsvis innefattande uppstart av bredband, wifi och tv. Längtar efter höstigt soffmys. Och den förträffliga tillfälliga barnvakt som lite tv kan erbjuda…

Lite klädinköp till barnen

Lite klädinköp till barnen

En liten garderob har så smått börjat byggas upp för Knyttet.

Den senaste omgången kläder är

  • Orange body och matchande mössa från Villervalla, med ett par vita tights till
  • Ett randigt nyföddset från P.o.P, som jag inte kunder låta bli att beställa när veckans klubberbjudande var 25% rabatt på ekokläder för de allra minsta
  • En regnbågsrandig mössa, och två par randiga byxor i strl 62 som köptes på P.o.P:s rea
  • Pyjamasen med Pippi Långstrump-motiv, som ska bli Knyttets allra första outfit
  • En långärmad gulorange-rosarandig body och en kortärmad rosa body med gulorange fiskar, samt ett par gulorange byxor från Villervallas rea, i blandade storlekar 62-74. Knyttet ska minsann få rocka chockrosa till nästa vår-sommar, oavsett vilken ”sort” hen visar sig vara 🙂

IMG_0290

Sedan tidigare har jag köpt ett annat randigt set från P.o.P, med ränder i lite starkare basfärger, som jag köpte utifall att, långt innan Knyttet ens var påtänkt (men efter att H vuxit ur babyavdelningen på P.o.P), samt kläderna jag beställde från Me&I och Småfolk tidigare i somras. Sedan får nog Knyttet nöja sig med mestadels ärvda kläder.

Blivande storebror har också fått en del nytt.

  • Från Villervalla beställde jag den gröna ekorrtröjan och matchande jeans med gröna muddar, och en t-shirt med zebramönster som var på rea. Alltsammans i storlek 98 (!!!).
  • En likadan regnbågsrandig mössa som till Knyttet hittade vi på P.o.P:s rea, och så blev det en gul långärmad randig tröja och några nya par strumpor som inte alls var på rea. Vi köper i princip bara dessa strumpor till H, och har gjort från start, men nu har vi fått vika undan alla i strl 19-21, som han använt i cirka ett år nu, och fått komplettera med några fler i strl 22-24.
  • På Wilma Winter hittade vi en skön höstjacka från Ticket to heaven för halva priset, så den fick följa med hem även om färgen var lite trist mörkblå.

IMG_0291

Kattungen med det provisoriska namnet Busen var mycket intresserad av kläderna. De tre marodörerna är överallt just nu, och dundrar fram som en elefanthjord genom huset. Om tre veckor är det redan dags för killarna att flytta hemifrån. Den gråblå, som tillsvidare kallas Bamsen, har dock inte riktigt visat något intresse för mat ännu, utan fortsätter att försöka snutta hela tiden. Vi gav Doris de ordinerade mjölkstoppande dropparna för en vecka sedan, men jag antar att hon fortfarande har mjölk, eftersom Bamsen vägrar börja äta mat. Han åt dock, och klarade det fint, när hon var på sjukhuset. Jaja, det ger sig väl. Alla verkar i alla fall må bra nu.

Nej, nu är kafferasten slut, och det är dags att få lite jobb gjort!