God morgon, fredag!

God morgon, fredag!

Veckans ”lediga dag” är här igen. Jag ska inte klaga, för det känns ändå som en ynnest att ha långhelg varje helg, och faktiskt ha nästan lika mycket familjevecka som arbetsvecka. Eller, jo, visst kan det hända att jag klagar ändå. Ibland. Ofta. Nästan jämt.

För det är verkligen svinjobbigt med tre små barn hemma. Svinjobbigt, och alldeles, alldeles underbart.

Vi börjar komma ur den mest akuta bebisperioden med V. Fyra och en halv månad gammal älskar hon att äta mat, och vill inte veta av några mesiga smakportioner. En stor portion frukostgröt och ett par klämmisar om dagen kräver hon. Hon sover alltmer stabilt från kväll till natt, med ett par amningstillfällen, och magen verkar hänga med i den ändrade kosthållningen. Inga förstoppningar, och sällan magknip. Men 4-5 bajsblöjor om dagen istället för tidigare 1-2…

H är mammig och blir överlycklig när han får sova hos mig och V i gästrummet. Vilket han får ibland, eftersom han numera ligger ganska stilla i sängen. Som idag.

Då vaknade han 06.09. Han har pratat, till synes utan att hämta andan, sedan dess. Sovmorgon är ändå överskattat…

Idag ska jag ta mig iväg och handla en pillerinpetare på smådjurskliniken. Gammkattan sjunger på sista versen och har tunnat ur förskräckligt under vintern. Kräkts ofta, men haft en stoor aptit. Sköldkörteln, googlade jag mig fram till, och detsamma trodde veterinären när jag åkte in för en seniorkontroll. Men alla värden var okej. Ett litet blåsljud på hjärtat hade hon, och allt för stor undervikt.

Veterinären tror att det antingen är någon form av cancer som inte känns utanpå. Eller en riktigt elak inflammation i tarmen. Eller så håller hon bara på att ta slut, vid 16 års ålder. Ytterligare undersökningar är ingen idé, för om man hittar något så är det nog cancer man hittar, och det är ju en vetskap som bara leder åt ett håll. Så det blir en kortisonkur. Blir hon bättre så blir hon bättre. Annars är det dags att ta farväl, för hon får inte tunna ur mer.

Tyvärr förstår ju inte kattan att kortisontabletterna är hennes sista hopp. Hon spottar och fräser, morrar och river. Min ena hand är redan perforerad på allehanda ställen. Och då är en ju sådär sugen på att peta in ett finger i munnen på henne. Så det blir ett försök med pillergivare.

Tre timmar senare har jag hjälpligt slutfört ett blogginlägg, helt utan tanke och riktning.

Alla har fått frukost, en har somnat och två har redan nått kritiska energinivåer. Som i nu-tänker-vi-klättra-på-väggarna-skrika-och-försöka-döda-varandra-tills-vi-sysselsätts-med-något-utanför-hemmet.

Ack, drömmen om en fridfull förmiddag i hemmets lugna vrå…

Supertrött lördag och kattbekymmer

Supertrött lördag och kattbekymmer

Gårdagen började med veterinärbesök. Det är aldrig kul att behöva åka iväg med fyrfotingarna, för det känns som att varje liten grej kan vara något stort.

Katter är så duktiga på att dölja när de är sjuka, och plötsligt märker en något, och då är det för sent. Jag minns när jag åkte in med min ”originalkatt”, lilla svarta Trixie, för att hon var lite röd i tandköttet, och det visade sig vara en tumör som vuxit in i hela käken. Jag hade trott på typ tandsten eller en liten inflammation…

Så en plötsligt uppkommen röd, rund fläck där plötsligt varken päls eller hud fanns på Doris sida fick alarmklockorna att ringa i mitt huvud. Ett sår, men runt och inte djupt eller blödande. Fan, hade Doris en tumör nu? Hade något vuxit där under den lurviga pälsen utan att vi märkt det? Vad gör vi då? Hon är bara sex år, men sånt kan ju hända. Och operationer, och konvalescens i vårt kaoshus fullt med barn? Skulle det ens gå om det var något behandlingsbart?

Jag har, som jag skrivit om tidigare, inte haft mycket till övers för våra katter det senaste året. Men att plötsligt börja tänka på att det kunde bli så att jag skulle behöva fatta det där tråkigaste beslutet igen, för tredje gången på sex år…? Bara ett par år sedan Tjockis. Och Doris som är L:s favoritkatt, hur skulle jag berätta för en 2-åring att ”hennes Doris” inte längre fanns?

Doris, som var helt uträknad sist vi var hos veterinären med henne, sommaren innan L kom. Det spekulerades i ryggmärgsskada och annat där hon låg nästan medvetslös helt utan styrsel eller känsel i bakkroppen. Men det visade sig vara kalciumbrist, och hon återhämtade sig mirakulöst med dropp. Hon var en fighter då, och jag kunde bara hoppas på att det skulle gå bra nu igen.

Och det gjorde det ju. Efter en lång stund i väntrummet fick vi träffa en sköterska, och sedermera en veterinär. Doris var sitt underbara jag – hon är bara en stor, tjock, fluffig gosbubbla, den katten. Gosade med mig, med sköterskan, med veterinären. Lät sig bli undersökt utan att konstra på annat sätt än att några gånger vilja lägga sig med sårsidan nedåt. För ett sår var vad det var!

Veterinären trodde att hon haft ett litet sår som blivit en böld som spruckit. Men att det såg ut att läka ihop fint av sig självt, så det var bara att hålla rent och se till att hon inte kunde slicka på det. De rakade rent runt omkring (hon har så fluffig päls!) och tvättade och satte på en tratt.

Så det blev bara ett stycke rakning och sårtvätt för femtonhundra spänn. Lätt värt det hela bara att få besked om att det inte var något farligt, men veterinärbesök påminner mig alltid om hur lyckligt lottade vi är som bor i ett samhälle med subventionerad vård för oss människor.

Stackars Doris spenderade dagen med att lära sig fungera med tratt på. Hon är den snällaste katten i världen, men inte särskilt klipsk, så det tog sitt lilla tag för henne att ens begripa att hon måste lyfta huvudet ordentligt för att inte tratten skulle släpa i marken.

Resten av dagen var jag som en urvriden trasa. Morfar hade kommit över och tagit med storbarnen till parken medan vi åkte till veterinären, så de var behagligt avlekta efter två timmar utomhus. Men V hade somnat i bilen medan jag var hos veterinären, och sedan fortsatte hon med det. I fyra timmar! Så hon var utsövd och rastlös och ville inte alls låta mig ligga och slumra i sängen.

B höll på att röja ur de sista flyttkartongerna, som han lagrat på sitt kontor i tre år. Han hade plötsligt den energi jag hade för någon månad sedan, och röjde och fixade hemma så det stod härliga till. Så jag försökte vila och ta hand om barnen samtidigt. Låg i min säng med två storbarn som kollade padda, och den lilla. Som inte har ro att amma ordentligt på dagtid längre, och fick flaska efter en stunds ofokuserat och gnälligt ammande. Och sedan fortsatte gnälla. Hade tråkigt. Ville inte låta mig blunda en stund.

Vi testade att hålla L vaken över dagen, eftersom hon sovstökar något alldeles otroligt just nu. Tar två timmar att natta, vaknar igen på senkvällen och måste nattas om. Vill ha mamma, men stökar lika mycket när det är jag som nattar. Kanske dags att överge dagsvilan? För hon är inte alls sådär trött vid middagen som hon var för bara några månader sedan. Och är inte tillräckligt trött vid läggdags.

H var i samma ålder när han slutade sova middag. Men där var det lättare, på så vis att han inte gick att få att sova på dagen längre. Med honom var det DEN nattningen som började ta två timmar, eller inte fungerade alls. Så det var bara att sluta med vilan. L är jättetrött på dagen, och inte alls svårsövd då. Men att så att säga följa hennes rytm känns inte rätt, för då kommer hon att sova middag för att sedan vara vaken till 20-21. Och vi vill gärna ha barnfritt efter 19. Nu nattar vi L mellan 18:30 och 20:30… H somnar lätt vid 19-tiden.

Igår slutade försöken med att L somnade i soffan vid 17-tiden. Det var ingen idé att väcka henne för middag en timma senare, så B bar ner henne för kvällen. Varvid hon såklart vaknade efter ett par timmar, och fick nattas om. Jag vet inte hur lång tid det tog, för någonstans där var H jättetrött, och ville gärna bli nattad av mig. I min säng. Gosegubben! Att få sova uppe hos mig är det mysigaste han vet, och han har fått göra det några gånger nu när V vuxit till sig lite. Och en sömnig, gosig och lugn 4-åring är ju lite av ett sömnpiller, så jag somnade för kvällen jag med.

Så nu har jag varit vaken sedan 04, och förundrats över att bebis fortfarande sover i sin Yoyo, som B bara måste ha rullat in till oss när han gick och lade sig. Ska hon verkligen börja sova hela nätter på riktigt nu?

Ska försöka slumra någon timme till.

85 dagar kvar till BF – inte så mycket djurvän längre

85 dagar kvar till BF – inte så mycket djurvän längre

Något som hänt sedan jag blev mamma, och som sedan har …förvärrats, eller vad en ska säga, för varje barn och graviditet, är att jag inte tycker något vidare om djur längre.

Inte så att jag vill göra mig av med kattorna, men jag bryr mig inte speciellt mycket om dem. Ser pliktskyldigt till att de får mat och vatten och annat nödtorft, och stämmer av så att de synts till dagligen även under sommarhalvåret, då de till stor del lever utomhus. Men jag tycker mest att det är jobbigt när de vill kela, och tycker nog mest att de är till besvär. Och då har jag varit en hönsmatte av rang hela mitt vuxna liv.

Det har verkligen varit så att katterna har varit mina barn förr. Men när riktiga barn kom med i bilden blev det helt annorlunda över en natt. Det är nästan så att jag skulle tänka mig att leva utan husdjur (men alltså inte så att jag skulle göra mig av med de jag har). Helt otänkbart för några år sedan.

Och hundar ska vi inte prata om. Jag har alltid varit säker på att jag ska ha hund så fort omständigheterna tillåter det. Även om jag alltid föredragit katter så har jag sett mig själv som en hundmänniska in spe; jag har längtat efter långa promenader i naturen med en fyrfota vän vid min sida. Nu? Aldrig i livet!

Min kollega har en liten vovve, en griffon, som är på kontoret om dagarna. Och visst kan jag tycka att den är fulsöt och rätt bedårande. Ibland. Men mest tycker jag att den är till besvär och lite äcklig när den sprider sina kletiga tuggpinnar omkring sig, och har blött hundluktande skägg och vidriga matskålar som står och dräller.

Tanken på att ha en egen hund äcklar mig och får mig att känna panik inför den där ständiga… uppmärksamheten som hundar ger. De liksom VILL något hela tiden, glor på en och viftar på svansen och slutar aldrig. Inte som en katt som tigger till sig lite mat, äter och går sin väg, eller vill kela och blir kliad en stund, och sedan rullar ihop sig till en boll och somnar. Hunden bara fortsätter att glo och vifta på svansen. Nej tack.

Märkligt ändå, hur saker som en tror är en grundmurad del av ens personlighet, visar sig kunna skifta så snabbt och lätt beroende på ändringar i ens omständigheter. Det är något jag funderar ganska mycket på generellt – hur lite som verkligen är oföränderligt i en människa. Vad är egentligen min ”kärna”? Har jag ens någon? Nej, inte så mycket, verkar det som, inte över längre tidsperspektiv. Det verkar bara vara mina laster och tillkortakommanden som är konstanta. Nåväl, kanske några positiva egenskaper har varit det också, men inte lika många.

Jag vet inte om det är en annalkande 40-årskris eller något som har med mödraskapet att göra, men jag känner väldigt mycket att jag förlorat mig själv. Jag är till exempel inte smart längre, det har alltid varit en viktig hörnsten i min självuppfattning. Både själva intellektet och tidigare kunskaper har flugit sin kos, och jag är trög, glömsk och har noll koll. Jag är tydligen inte heller djurvän. Jag är en halvdan mamma och en halvdan yrkesperson, och kommer nog inte att bli briljant på något område, någonsin.

Dags att börja leva med det. Nu har jag ju ändå sett till att jag givit upphov till en kommande generation, som kan få ta över ansvaret för att ”bli något”, medan jag själv skrotar vidare i mammamjukisar och harvar på i mitt lilla företag fram tills pensionen. Eller nåt. Haha, jag är en sån muntergök!

Jag hade i alla fall betydligt mindre fysiska smärtor igår, med bara lite skärande smärtor längst ner i magen/ljumskarna (troligen ligamenten som är på bristningsgränsen) när jag promenerade, medan svanskotesmärtan nästan helt försvann under förmiddagen. Lite ilningar neråt när Hoppsan hade sitt kvällsrace, men det måste vara så att hen träffar annorlunda med sina sparkar nu.

Mina gravidbyxor från Bonprix kom till slut, ”bara” en och en halv vecka efter beställning. (Hatar leveranstider!) Så nu har jag ett par mörkblå stretchmjukisjeans och ett par svarta tights att bo i fram till förlossningen, utöver en gammal gravidkjol. Det får räcka så, jag vill inte behöva lägga pengar på gravidkläder nu när det är mina sista tre månader i livet som gravid. (För sen ska jag ju bli snygg och smal, haha!) De var rätt okej ändå, trots total budgetpostorder, och jag kan lägga undan mina vanliga byxor, som blivit för korta i benen efter att magen börjat dra upp tyget. En stickad klänning i svart och silver slank också med, och den kände jag mig faktiskt lite gravidfin i, även om magen verkligen ”tar för sig” när en hoppat i gravidkläder med magmudd.

Nåväl, jag tänker vara tjock och stolt nu, oavsett hur många som kommer att kommentera om att det måste vara dags snart eller om det månne är fler än en därinne… Eftersom jag är tjock annars också så har jag lättare att acceptera min kropp som gravid än annars, för som gravid FÅR en ju faktisk ha en stor mage, och det är en lättnad att inte hela tiden behöva gömma och kamouflera magen för att försöka ”passa in”.

(Fortfarande inga provsvar.)

Veckans trendspaning

Veckans trendspaning

Gröna krukväxter verkar väldigt hett just nu. En oproportionerligt stor del av mitt blogg- och instagramflöde handlar just nu om elefantöron, jakten på monstera variegata och facebookgruppen Växtgäris.

Jag brukade också gilla krukväxter. Men jag tycks bara kunna hålla två kategorier av levande ting vid liv samtidigt. Förr var det katter och växter. Nu är det barn och katter. Växterna har mestadels gått hädan.

Katterna knep med liten marginal andraplatsen. Ofta ångrar jag valet. De förbaskade pälsbollarna driver mig till vansinne för tillfället. De vill ut. Fast nej. Det var snö. De vill in. Fast nej. De vill ut. Fast nej. Tittar anklagande. Som att JAG beställt det här vädret. De två ”pratisarna”, mor och dotter, sjunger klagovisor i kör. Den tredje kräks på golvet.

Växter har i alla fall den goda smaken att bara dö lite tyst när en inte orkar med dem…

Börjat bocka av listorna

Börjat bocka av listorna

Mitt plötsliga uppvaknande om att den kommande veckan statistiskt är den sista med relativt låg risk för förlossningsstart satte verkligen eld i baken på mig.

Med precis tre veckor kvar till BF idag börjar jag känna att, jo, det hinns nog med, det här. Att mitt obefintliga firande av min egen far på fars dag (firade inte B något heller, på grund av resan till mormor och sen hemkomst i söndags) ledde till att jag bjudit hem morfar med fru på middag på fredag, och att B plötsligt hittade urfina lammlägg på Ica, som riktigt kräver att vi bjuder in middagsgäster även på lördag, får mig inte att helt gå i spinn över en hel helg som försvinner på sociala evenemang istället för förberedelser. Det ska nog gå.

Igår tog jag en vända på stan och fick influensavaccinet på drop-in hos min husläkare (snabbt, smidigt, kändes knappt och var gratis pga att gravida räknas som riskgrupp), hämtade babyboxen från Lloyds Apotek, konstaterade att apoteket inte hade vad jag sökte avseende vare sig hårolja (100 % argan), parfymfria hygienprodukter eller barnduschcreme/-schampoo, och gick till kontoret och beställde allt från Apotea istället. Det levereras hem på fredag kväll, vilket jag valde pga jobbar sent idag och har någon sorts litet firande imorgon och – det är ju bara att inse – som småbarnsförälder är en alltid hemma på fredagskvällen…

Efter jobbet hämtades jag av B, och vi körde en vända förbi veterinären och plockade upp Tjockisens urna (litet breakout av undertryckt sorg i bilen efteråt). Nu får han stå i min sekretär tillsammans med Trixiekattens urna, och sedan ska de äntligen få en permanent viloplats under någon fin buske till våren. Trixies aska har jag haft i tre år nu, eftersom jag inte haft någon egen plats på jorden där jag velat lägga de mina. Makabert? Nej, så har det inte känts för mig i alla fall, det är ju ändå bara en liten trälåda med lite aska i, inte så att jag haft henne i frysen eller så… Men nu har jag en helt egen trädgård och kan göra en fin plats för dem.

Sedan handlade jag två par pyjamasbyxor, ett fyrpack strumpor, ett par tofflor och två trepack gravidtrosor på Lindex, handlade mat (inklusive sportdryck och kexchoklad till förlossningsväskan) och hämtade ut paketet med åkpåsen på Ica. Babyboxen från Babyproffsen blev jag utan, för de hade flyttat.

De enda inköp som kvarstår är ett par extra amningstoppar (kanske finns på H&M?), en leksak till H och eventuella glasögon. Allt detta kan ordnas genom en runda på stan på lunchen någon dag i veckan.

Därefter är det bara tvätt, pyssel och packning hemma som kvarstår. Bara skötbordet kommer upp på badrumsväggen på fredag eller lördag så att vi kan städa sovrumsavdelningen sedan, och ställa upp Knyttets säng, så börjar jag känna mig ganska lugn.

e117294f-b2c6-4256-a4b4-94dda6f89acc

Början till en förlossningspackning, med pyjamasbyxor, mjuka koftor, nya strumpor, tofflor, amningsbehåar och gravidtrosor. Den jättefina åkpåsen B212E från 7 A.M. Enfant, i kanonskick och köpt på Tradera för 300 kr inkl. frakt. Mycket finare än den jag redan har och köpte ny för snart två år sedan…

Jag känner mig ovanligt trött idag, och bestämde mig för att ta en lugn hemmafrukost alldeles för mig själv, eftersom jag ändå får jobba sent idag. Gårdagens köttbullsrester på limpmacka med ost fick det att vattnas i munnen på mig. (Don’t ask, I’m pregnant…)

Och slutligen det underbara gryningsljuset  utanför sovrumsfönstret när jag vaknade imorse. Går såklart inte att fånga med en mobilkamera, men det var sådär disigt pastelligt gul-rosa-aprikost som övergick i puderblått och mjukt dimgrått. Den vackraste morgonen på länge!

Nu måste jag verkligen ge mig iväg till kontoret innan hela dagen gått. Det tar ju sin tid att vagga dit numera…

Helgen.

Helgen.

Ja, vad kan jag säga om den här helgen? Jag har inte riktigt hunnit smälta den ännu.

I fredags kväll kom min mamma hit för att stanna över helgen. Jag och lillebrorsan hade överraskat henne med biljetter till Oscarsrevyn på lördagen, eftersom hon fyllt år i veckan.

När vi kom hem på fredagskvällen stod det också klart att Tjockis hälsa hade tagit ytterligare ett skutt åt det sämre hållet. Jag hade inte sett honom äta sedan kvällen innan, och nu ville han inte ens ha kokt torskrygg. Han låg bara på golvet, och det var plötsligt helt uppenbart att det inte fanns någon återvändo. ”Min” Tjockis skulle inte komma tillbaka.

Jag hade redan bokat in ett hembesök av veterinären till på tisdag. Redan fattat beslutet att det var dags att släppa taget. Men hoppades kanske ändå innerst inne på ett mirakel. Att kortisonet plötsligt skulle börja verka under helgen. Nu stod det klart att vi inte hade till på tisdag på oss. Om han – mot förmodan – skulle överleva i flera dagar till hade det varit dagar av rent lidande.

Jag gick till sängs på fredag kväll inställd på att ringa veterinärkliniken så fort de öppnade på lördag förmiddag. Om Tjockis ens skulle ha överlevt natten. Det hade han, men han hade krupit in i en låda i garderoben, där han bara låg och inväntade döden. Det var så uppenbart. Vi fick komma in akut med honom strax före lunch. Och där fick han somna in. Jag skriver inte mer ingående än så, för jag klarar inte riktigt att ta in den ännu, den där sista stunden.

Direkt efteråt fick vi skynda hemåt för att hämta upp mamma (som stannat hemma med H), och B fick ta över barnansvaret medan mamman och mormorn kastade sig på bussen in mot storstan. Sedan tjo och tjim och revy och sen hemkomst på kvällen. Knyttet sparkade så att hela magen guppade nästan hela revyn igenom, vilket gjorde mig så glad mitt i allt. Men i pausen grät jag över vännen jag mist.

Idag söndag. En ofrånkomlig lättnad att gå uppför trappan vid uppvaknande och inte behöva oroa sig över hur mycket av parketten som eventuellt förstörts av nattens bajs, och hur katten mår idag. En saknad av en katt som redan varit borta i flera månader. Det emliga benrangel som levt med oss den sista tiden har ju ändå inte varit samma katt.

0f3cfa5e-0ac8-4155-b725-9e5bfffbabf9

Min lurviga, tjocka, superkeliga och genomsnälla Tjockis-katt. Bubben, Ponken, His Royal Fatness, av rasen nordeuropeisk hängbukskatt. En gång i tiden döpt till Shaip av min dåvarande sambo, av albansk härkomst. Men som inte lystrat till annat än Tjockis de senaste åren. Den enda av mina katter som kommit överens med alla de andra. Som var tokig i tomat och ananas, och kom sättande i full kareta så fort en skalade potatis, för att tigga till sig tunna strimlor rå potatis. Som inte riktigt kunde kontrollera sig i närheten av fötter, ju mer luktande desto bättre.

Som blev övergiven då hans ursprungliga ägare flyttade utomlands, men löste problemet genom att jama på innergården tills någon (jag) öppnade sin dörr, och han helt sonika flyttade in. Som jag helt mirakulöst fick tillbaka levande två månader efter att han kidnappats av en rövhatt i grannskapet där vi bodde förr. Nu är det slut.

Idag har vi tagit det lugnt hemma, haft pappa med fru över på fika, och mamma och lillebror som även stannat på middag. H har fått feber, och kunde inte somna. VAB-dags igen… och jag har också en vag föraning om smärta i svalget…

God söndag och glad ny vecka!

Sömnlös igen…

Sömnlös igen…

Vet inte om det är den vanliga gravidsömnlösheten som slagit till igen, eller om det är jobbstress över att det är fredag och jag fortfarande inte hunnit kontakta alla som sökt mig, och att jag har ett viktigt möte att förbereda innan kl. 10 idag, men jag ligger här vaken sedan någon timme i alla fall.

Först låg jag och försökte vakna till, i tron att klockan redan ringt. Sedan vaknade H i sin säng och kom klättrandes. Varvid jag kramade om honom tills han somnat om, och fortfarande trodde att jag behövde skynda mig upp i duschen. Kollade då på klockan och insåg att den var 04. Klockan ska inte ringa förrän 05. Suck…

Det blir en genomstressig dag, och till kvällen kommer mormor hit. Hon firade födelsedag igår, så jag och brorsan tänkte ta ut henne för en bit mat och föreställning i storstan på lördag. Och så blir hon kvar till måndag för att hon ska hinna träffa barnbarnet lite också. Vilket betyder att måndagen går bort på jobbet också. Kommer jag någonsin att hinna ikapp?

För att lyfta upp det hela så har Tjockis-katten inte svarat bra på kortisonkuren. Dietmaten har han mest nobbat, och bara medicinen har inte givit någon som helst effekt. Han är nu så mager och svag att det är oförsvarbart att låta detta fortgå längre. Fyra månaders diarréer (utanför lådan), och inget vi försökt har hjälpt. Han har blivit stabilare psykiskt igen, men magen verkar inte gå att fixa.

Jag pratade veterinären igår. Kanske, kanske skulle det finnas en liten chans med någon annan dietmat. Men annars är alternativen remiss till mage-/tarmspecialist, som troligen skulle komma fram till att det är en mycket kraftig tarminflammation (som behandlas med kortison och diet), eller börja söka efter någon tumörsjukdom (där har i vart fall min gräns passerats för hur mycket vård en utsätter en rätt gammal och mycket sjuk katt för). Tredje alternativet: han får somna in nu. Han har fått diverse olika mat under dessa fyra månader, och inget har gjort någon skillnad avseende bajseriet, och han är nu så mager att han bara är päls och benknotor.

Det är nog dags att ge upp. Hade jag varit ensamstående och utan barn och andra katter och inte gravid hade jag kanske givit diet ett sista försök. Men det är inte praktiskt möjligt att övervaka kattens ätande dygnet runt med tre andra katter som också ska äta, vi som båda jobbar varje dag, ett litet barn mitt i allt detta, och ett till på väg snart. Framför allt inte när kattens sjukdom också innebär att torka blodblandat löst bajs från golvet ett flertal gånger om dagen. Vi har levt med detta i fyra månader utan att se minsta tecken på förbättring av hans tillstånd. Alla lider, och det måste nog vara nog nu.

Dagens upplyftande inlägg från yours truly. Ett riktigt glädjepiller så här på fredagsmorgonen. Men sådant är mitt liv just nu.

Klockan har passerat 05, och det är dags för mig att hoppa in i duschen och skynda till jobbet för att förhoppningsvis hinna förbereda det där mötet.  Bita ihop och kämpa på!

Mamman-och-barnet-lördag

Mamman-och-barnet-lördag

Idag försvann B in mot Stockholm och öl- och whiskymässan redan efter frukost, så jag och H har haft en riktig heldag tillsammans. Det har varit så mysigt, och faktiskt nästan helt konfliktfritt. Inte det vanligaste nu för tiden, när hans vokabulär tycks bestå enbart av ”Nej!” och ”Hävv!” (själv).

Hela förmiddagen spenderades i soffan, medan H netflixade ”Lilla spöket Laban”, ”Mumintrollen”, ”Chuck och vänner”, ”Lilla röda traktorn” och någon film om en brandbil/brandman. Han vaknade redan vid 7.30 på morgonen, och det är någon timme tidigare än vanligt, så han var loj och sömnig och ville bara sitta och titta på tv och snutta på en napp. Jag satt bredvid i soffan och fick dricka kaffe, gosa med lillemannen och prata i telefon samtidigt. Vid lunchtid gick jag ner och lade honom på sängen, och sedan sov han middag i en dryg timme.

På eftermiddagen tittade H på mer teve medan jag lagade en sen lunch. Det blev en gammal favorit, kycklingbollar med stekt halloumi och tomatsallad. Receptet är från en gammal bok med GI-recept, från när det begav sig, och har hängt kvar som ett av våra vanligaste vardagsrecept. It goes a little something like this:

76286cd6-8f78-48d4-bbb1-63e79677c3de

Hacka en näve basilika, en vitlöksklyfta och några soltorkade tomater. Blanda ner i en bunke med ett halvkilo kycklingfärs och en liten skvätt grädde. Riv ner lite parmesan och kör i lite salt och svartpeppar. Rulla till stora köttbullar och stek i smör tills de fått fin färg och är genomstekta. Stek skivad halloumi gyllene i olivolja i en annan stekpanna under tiden. Servera med hackade blandade tomater och ruccola, som toppas med lite blandade frön från skafferiet. Vi hade köpt detta för att äta tidigare i veckan, så ruccola blev jag utan idag, för den luktade sumpigt.

Sedan gick vi ut, och H fick öva på att åka på den kombinerade balans-/och sparkcykeln som han fick av våra vänner och resekamrater tidigare i somras.

5254106a-1443-4dcc-ab5b-74b0cc0663fa

Sedan skulle vi baka bullar, vilket jag lovat H sedan länge, och som han sett fram emot och tjatat om hela dagen. Väl igång ville han dock hellre gå tillbaka till teven. Men vi har ju varit utan teve så länge att jag antar (och hoppas) att det mest är nyhetens behag som gör att han helst av allt sitter i soffan och glor på dumburken hela dagen. Det, och att han faktiskt varit lite loj generellt idag. VAB-dags snart, kanske?

Men vi har haft det mysigt idag, kramats och gosat mycket (jag har såklart suttit med honom vid teven långa stunder också), och inte haft några större konflikter om något.

Bullarna blev förresten väldigt lyckade. Jag har faktiskt inget ”go-to-recept” när det gäller kanelbullar. Idag passade jag på att prova ett recept från bakingbabies.se, en av mina favoritbloggar. Det var första gången jag bakade bullar med kall degvätska och osmält smör. Först undrade jag hur i allsindar det skulle bli en deg av det där lösa kladdet jag hade i bunken, men efter närmare 10 minuters knådande (har ingen assistent, så jag körde för hand) hade något ändå hänt, och degen såg riktigt lovande ut. Efter jäsningen var degen stor och pösig och alldeles blank och sammetslen, och var en ren fröjd att kavla ut. Det kunde inte bli annat än bra!

Nu sover telningen, jag har slumrat en stund i soffan, och katten har fått sin kvällsmedicin. Dag fem av sju på kortisonkuren (sedan blir det nedtrappning), och tyvärr ingen skillnad ännu. Han går i hallen släpper små lösa skvättar bajs, ibland helt vattniga med lite blod i, och annars ljust, halvrinnande klet. Idag har han varit inne nästan hela dagen, och jag har torkat upp efter honom fem gånger exklusive saneringen efter natten. Dietmaten med tillagt bulkmedel gillar han inte, så jag kan vara glad om han får i sig några tuggor av det då och då under dagen. Han vill ha de andra katternas mat, och det går ju inte heller att helt hålla honom ifrån den.

Det börjar se mörkt ut för min lilla Tjockis. Och det är så obehagligt att gosa med honom nu när han inte alls är bjässen med den tjocka pälsen längre, utan bara skinn och ben. Matt päls och vassa knotor. F-n, ska jag behöva ta det där slutliga beslutet nu igen, bara tre år efter Trixie? Han är ju ”bara” 11 år…

Klockan är ett, och jag ska försöka vänta ut min karl en stund till. Killgänget skulle köra en bastukväll hemma hos den ena av dem efter mässan. (Jag sitter alltså inte och vaktar på min mans hemkomst, men han tog ingen nyckel med sig, och jag vill ogärna bli väckt bara en stund efter att jag somnat.) En bastukväll bara ett par månader in i vår relation slutade dock enormt blött, så en vet aldrig vilket skick han kommer hem i.

Den där kvällen för åtta år sedan, innan vi bodde ihop, skulle han ha kommit hem till mig efter en bastukväll som inte skulle bli så sen. Jag hade förberett en liten vickning för oss två, med färska räkor, baguette, grönsaksstavar, chips och dipp. Han dröjde och dröjde. Halv två på natten stod någon och krafsade på min dörr. Jag öppnade, och där stod min rätt nyblivna pojkvän i porten, iförd en badrock och med sina kläder i ett knyte i handen. (Tänk att det ändå var han som blev far till mina barn?)

När taxin hade plockat upp honom utanför kompisens hus hade chauffören fällt de numera bevingade orden: ”Aftonklänningen på, ser jag.”

Hmm. Borde kanske dra iväg ett mess och se om han tänker komma hem, eller om jag kan gå och sova utan att behöva vakna för att släppa in honom?

Nattinatt!

Inkorgen tömd, sinnet lättare

Inkorgen tömd, sinnet lättare

Idag lyckades jag till slut tömma inkorgen på jobbet. Vilken lättnad! Jag har inte gjort just något av det faktiska arbetet som alla dessa mejl genererade, men jag har i vart fall gått igenom inkorgen och kokat ner dess innehåll till en ”att göra”-lista. Svarat på de mejl som gick snabbare att göra direkt, än att skriva upp på en lista till senare.

Jag vet att det är ett antal tunga poster på listan som min hjärna inte kommer att vilja befatta sig med. Men bara att ha kommit en bit på väg, och inte ha dessa okända e-postmeddelanden liggande som bomber redo att brisera vilken minut som helst, känns väldigt bra.

Jag försöker varva ner när jag kan, och t.ex. njuta av de vackra höstvyerna som möter mig på vägen till och från jobbetimg_1298

Vildvinet har klätt vår husfasad i en praktfullt röd höstskrud. Det var helt nedklippt när vi var på husvisningen i våras, men har redan tagit sig ordentligt. Utsikten mot viken har blivit betydligt trevligare efter att vi haft en trädgårdsmästare här medan vi varit bortresta, som klippt ner äppelträdens kronor till sin ”ursprungliga” platta form, och kapat ner de förvuxna buskarna (någon sorts try och paradisbuske) ända ner till marken. Hoppas det blir fina nya skott till våren!

img_1291

Gästhamnen ligger nästan öde, och när vattnet ligger helt stilla suddas gränserna mellan himmel och hav nästan ut. Kanadagässen som betade på gräsplätten intill varje morgon innan vi reste iväg tycks nu ha givit sig iväg till varmare plats.

img_1290

Morgnarna har blivit mörkare, och det är härligt krispigt i luften, utan att vara kallt. Allt är så stilla. Jag försöker andas in lugn och styrka för att klara av den här jobbiga perioden som ligger framför mig.

Idag har jag också förberett inför behandling av Tjockis-katten. Veterinären ringde när vi var på resan och berättade att de inte hittat några parasiter i avföringsprovet. Eftersom alla andra prover också visat normala resultat trodde veterinären nu att det kanske är en inflammation i tarmen han har, som ger diarré och förhindrar näringsintaget. Det är tydligen relativt vanligt hos katter, och de kan få det utan någon särskild anledning alls. Vi får hoppas på det, för nästa alternativ på ”möjlig-diagnos-listan” skulle kunna vara att magproblemen är symtom på någon tumörsjukdom.

img_1299-2

Så vi testar detta i en vecka. Specialmat som ska förstärkas med Vi-siblin två gånger om dagen, och en kortisontablett dagligen. OM det är en tarminflammation så borde denna behandling ge resultat ganska snabbt. Om det inte fungerar börjar det se mörkt ut för min stackars Tjockis-katt, som nu knappt är mer än ett vandrande benrangel.

Dagen före resan. Glammig morgon.

Dagen före resan. Glammig morgon.

Idag sitter jag på kontoret och borde helt frenetiskt försöka göra klart allt inför semestern. Men det går segt och trögt, jag är trött i huvudet och tankarna vandrar iväg hela tiden.

Nu är det dagen innan avresa, och jag har inte packat något ännu. Hallå, du ska bila genom Europa i två veckor med en tvååring, kanske dags att börja fundera på det praktiska? Nej. Orkar inte. Slänger väl ihop en väska ikväll och någon påse med förströelser att ha i baksätet. Det går nog bra.

Det är skönt att han är såpass stor att det inte är så mycket specialsaker som krävs. Blöjor finns ju överallt, och han behöver ingen speciell barnmat längre. Det är egentligen bara kläder, leksaker/böcker och en barnvagn som behövs. Kanske slänger med en sele ifall att ryggbärande skulle vara aktuellt, men det har vi knappt gjort tidigare, så det är kanske onödigt.

Vagnsvalet är inte helt klart. Det blir i vart fall inte Buffalon, den är så stor och otymplig att packa. Yoyon känns onödigt liten och enkel när vi ändå har en stor kombi till förfogande. Bee3 har ju lite mer komfort och är fortfarande liten och kompakt, men den tar terräng så dåligt att jag oroar mig för hur den klarar sig på kullerstensgator och annan lite grövre vägbeläggning. Kvarstår Terrain, som är lätt att fälla och blir föredömligt platt, bara en tar av hjulen. Men hjulen är ju ändå lite skrymmande, framför allt som det kanske är säkrast att ta med sig både terränghjulen och cityhjulen ifall att det skulle bli punktering. Den klarar dock alla typer av terräng, och jag tror inte att vi kommer att ha vagnen i affärer och andra trängre utrymmen, så storleken gör kanske inte så mycket. Vi får provlasta bilen och se. B är såklart oroad över minskat antal vinlådor som kan inköpas…

Igår var jag med Tjockis-katten till veterinären. Hon kände igenom honom och lyssnade på hjärtat och lungorna, och märkte inget oroande utöver just att han är mager. Bara 3,5 kilo katt kvar av min ståtliga bjässe, som i sin ungdoms glansdagar vägde över 8 kilo. Efter kattnappningen för två år sedan kom han tillbaka som bara skinn och ben, så riktigt så stor har han inte varit sedan dess. Men han har säkert tappat ett drygt kilo denna sommar.

Nästa steg var att ta blod- och avföringsprover, för att se om de kunde indikera något problem. Blodproverna togs på plats, med Tjockis invirad som ett paket i en handduk, med tratt på huvudet och jag och pappa som höll fast honom medan sköterskan gjorde sitt. Han är inte speciellt glad i att bli fasthållen, den katten. Om en säger så. Till slut var i vart fall ett par rör fyllda, och ingen hade kommit till skada.

Redan på kvällen ringde de från djurkliniken och meddelade att hans värden såg bra ut. Lever och njurar helt utan anmärkning. Lite lite röda blodkroppar, men ändå inom gränsvärdena och inget som inte kunde vara helt normalt för en lite äldre katt. Så det var väl bra, antar jag. Det är mycket kluvet det där – å ena sidan vill jag ju veta vad som är fel, å andra sidan talar ju bra värden för att han inte är allvarligt sjuk.

Nästa steg i undersökningen är avföringsprover. För det fick jag med mig ett litet provör med en liten sked i locket för att samla in bajs hemma, och lägga i ett vadderat kuvert för vidarebefordran till SVA. Så jag fick sätta mig imorse och skrapa ihop nattens bredvid-lådan-bajsar i det lilla röret, med hjälp av den lilla skeden. Kväljningarna var inte att leka med. Vardagsglamouren.

img_0604

Kategori B för Bajs? Avföringsprovet ska ge svar på om Tjockis är infekterad av någon sorts parasit eller mask som inte vanligt maskmedel rår på. Här får jag väl hoppas på att proverna utvisar något, för annars är vi tillbaka på ruta ett igen.

Igår var jag beredd på att kanske komma hem utan katt. Nu känner jag mig ändå lite positiv, även om problemen med B kvarstår. Han frågade inte ens hur det hade gått igår, och var väl besviken över att Tjockis fortfarande lever. Jag är glad över att min katt kanske ändå har en chans att repa sig från detta. För om det var något riktigt allvarligt borde väl någon av proverna och kontrollerna ha varit avvikande? Och elva år är ju ingen hög ålder på en katt, han skulle kunna leva lika länge till om allt vill sig väl.

Bajsprovet tog jag med mig till jobbet i handväskan, och ska lämna in på posten idag. Förhoppningsvis ringer veterinären under nästa vecka med besked. Det känns lite knasigt att åka iväg i två veckor nu, men katterna kommer att ha daglig tillsyn, så det ska väl inte vara någon fara.