Sömnlös igen…

Sömnlös igen…

Vet inte om det är den vanliga gravidsömnlösheten som slagit till igen, eller om det är jobbstress över att det är fredag och jag fortfarande inte hunnit kontakta alla som sökt mig, och att jag har ett viktigt möte att förbereda innan kl. 10 idag, men jag ligger här vaken sedan någon timme i alla fall.

Först låg jag och försökte vakna till, i tron att klockan redan ringt. Sedan vaknade H i sin säng och kom klättrandes. Varvid jag kramade om honom tills han somnat om, och fortfarande trodde att jag behövde skynda mig upp i duschen. Kollade då på klockan och insåg att den var 04. Klockan ska inte ringa förrän 05. Suck…

Det blir en genomstressig dag, och till kvällen kommer mormor hit. Hon firade födelsedag igår, så jag och brorsan tänkte ta ut henne för en bit mat och föreställning i storstan på lördag. Och så blir hon kvar till måndag för att hon ska hinna träffa barnbarnet lite också. Vilket betyder att måndagen går bort på jobbet också. Kommer jag någonsin att hinna ikapp?

För att lyfta upp det hela så har Tjockis-katten inte svarat bra på kortisonkuren. Dietmaten har han mest nobbat, och bara medicinen har inte givit någon som helst effekt. Han är nu så mager och svag att det är oförsvarbart att låta detta fortgå längre. Fyra månaders diarréer (utanför lådan), och inget vi försökt har hjälpt. Han har blivit stabilare psykiskt igen, men magen verkar inte gå att fixa.

Jag pratade veterinären igår. Kanske, kanske skulle det finnas en liten chans med någon annan dietmat. Men annars är alternativen remiss till mage-/tarmspecialist, som troligen skulle komma fram till att det är en mycket kraftig tarminflammation (som behandlas med kortison och diet), eller börja söka efter någon tumörsjukdom (där har i vart fall min gräns passerats för hur mycket vård en utsätter en rätt gammal och mycket sjuk katt för). Tredje alternativet: han får somna in nu. Han har fått diverse olika mat under dessa fyra månader, och inget har gjort någon skillnad avseende bajseriet, och han är nu så mager att han bara är päls och benknotor.

Det är nog dags att ge upp. Hade jag varit ensamstående och utan barn och andra katter och inte gravid hade jag kanske givit diet ett sista försök. Men det är inte praktiskt möjligt att övervaka kattens ätande dygnet runt med tre andra katter som också ska äta, vi som båda jobbar varje dag, ett litet barn mitt i allt detta, och ett till på väg snart. Framför allt inte när kattens sjukdom också innebär att torka blodblandat löst bajs från golvet ett flertal gånger om dagen. Vi har levt med detta i fyra månader utan att se minsta tecken på förbättring av hans tillstånd. Alla lider, och det måste nog vara nog nu.

Dagens upplyftande inlägg från yours truly. Ett riktigt glädjepiller så här på fredagsmorgonen. Men sådant är mitt liv just nu.

Klockan har passerat 05, och det är dags för mig att hoppa in i duschen och skynda till jobbet för att förhoppningsvis hinna förbereda det där mötet.  Bita ihop och kämpa på!

Mamman-och-barnet-lördag

Mamman-och-barnet-lördag

Idag försvann B in mot Stockholm och öl- och whiskymässan redan efter frukost, så jag och H har haft en riktig heldag tillsammans. Det har varit så mysigt, och faktiskt nästan helt konfliktfritt. Inte det vanligaste nu för tiden, när hans vokabulär tycks bestå enbart av ”Nej!” och ”Hävv!” (själv).

Hela förmiddagen spenderades i soffan, medan H netflixade ”Lilla spöket Laban”, ”Mumintrollen”, ”Chuck och vänner”, ”Lilla röda traktorn” och någon film om en brandbil/brandman. Han vaknade redan vid 7.30 på morgonen, och det är någon timme tidigare än vanligt, så han var loj och sömnig och ville bara sitta och titta på tv och snutta på en napp. Jag satt bredvid i soffan och fick dricka kaffe, gosa med lillemannen och prata i telefon samtidigt. Vid lunchtid gick jag ner och lade honom på sängen, och sedan sov han middag i en dryg timme.

På eftermiddagen tittade H på mer teve medan jag lagade en sen lunch. Det blev en gammal favorit, kycklingbollar med stekt halloumi och tomatsallad. Receptet är från en gammal bok med GI-recept, från när det begav sig, och har hängt kvar som ett av våra vanligaste vardagsrecept. It goes a little something like this:

76286cd6-8f78-48d4-bbb1-63e79677c3de

Hacka en näve basilika, en vitlöksklyfta och några soltorkade tomater. Blanda ner i en bunke med ett halvkilo kycklingfärs och en liten skvätt grädde. Riv ner lite parmesan och kör i lite salt och svartpeppar. Rulla till stora köttbullar och stek i smör tills de fått fin färg och är genomstekta. Stek skivad halloumi gyllene i olivolja i en annan stekpanna under tiden. Servera med hackade blandade tomater och ruccola, som toppas med lite blandade frön från skafferiet. Vi hade köpt detta för att äta tidigare i veckan, så ruccola blev jag utan idag, för den luktade sumpigt.

Sedan gick vi ut, och H fick öva på att åka på den kombinerade balans-/och sparkcykeln som han fick av våra vänner och resekamrater tidigare i somras.

5254106a-1443-4dcc-ab5b-74b0cc0663fa

Sedan skulle vi baka bullar, vilket jag lovat H sedan länge, och som han sett fram emot och tjatat om hela dagen. Väl igång ville han dock hellre gå tillbaka till teven. Men vi har ju varit utan teve så länge att jag antar (och hoppas) att det mest är nyhetens behag som gör att han helst av allt sitter i soffan och glor på dumburken hela dagen. Det, och att han faktiskt varit lite loj generellt idag. VAB-dags snart, kanske?

Men vi har haft det mysigt idag, kramats och gosat mycket (jag har såklart suttit med honom vid teven långa stunder också), och inte haft några större konflikter om något.

Bullarna blev förresten väldigt lyckade. Jag har faktiskt inget ”go-to-recept” när det gäller kanelbullar. Idag passade jag på att prova ett recept från bakingbabies.se, en av mina favoritbloggar. Det var första gången jag bakade bullar med kall degvätska och osmält smör. Först undrade jag hur i allsindar det skulle bli en deg av det där lösa kladdet jag hade i bunken, men efter närmare 10 minuters knådande (har ingen assistent, så jag körde för hand) hade något ändå hänt, och degen såg riktigt lovande ut. Efter jäsningen var degen stor och pösig och alldeles blank och sammetslen, och var en ren fröjd att kavla ut. Det kunde inte bli annat än bra!

Nu sover telningen, jag har slumrat en stund i soffan, och katten har fått sin kvällsmedicin. Dag fem av sju på kortisonkuren (sedan blir det nedtrappning), och tyvärr ingen skillnad ännu. Han går i hallen släpper små lösa skvättar bajs, ibland helt vattniga med lite blod i, och annars ljust, halvrinnande klet. Idag har han varit inne nästan hela dagen, och jag har torkat upp efter honom fem gånger exklusive saneringen efter natten. Dietmaten med tillagt bulkmedel gillar han inte, så jag kan vara glad om han får i sig några tuggor av det då och då under dagen. Han vill ha de andra katternas mat, och det går ju inte heller att helt hålla honom ifrån den.

Det börjar se mörkt ut för min lilla Tjockis. Och det är så obehagligt att gosa med honom nu när han inte alls är bjässen med den tjocka pälsen längre, utan bara skinn och ben. Matt päls och vassa knotor. F-n, ska jag behöva ta det där slutliga beslutet nu igen, bara tre år efter Trixie? Han är ju ”bara” 11 år…

Klockan är ett, och jag ska försöka vänta ut min karl en stund till. Killgänget skulle köra en bastukväll hemma hos den ena av dem efter mässan. (Jag sitter alltså inte och vaktar på min mans hemkomst, men han tog ingen nyckel med sig, och jag vill ogärna bli väckt bara en stund efter att jag somnat.) En bastukväll bara ett par månader in i vår relation slutade dock enormt blött, så en vet aldrig vilket skick han kommer hem i.

Den där kvällen för åtta år sedan, innan vi bodde ihop, skulle han ha kommit hem till mig efter en bastukväll som inte skulle bli så sen. Jag hade förberett en liten vickning för oss två, med färska räkor, baguette, grönsaksstavar, chips och dipp. Han dröjde och dröjde. Halv två på natten stod någon och krafsade på min dörr. Jag öppnade, och där stod min rätt nyblivna pojkvän i porten, iförd en badrock och med sina kläder i ett knyte i handen. (Tänk att det ändå var han som blev far till mina barn?)

När taxin hade plockat upp honom utanför kompisens hus hade chauffören fällt de numera bevingade orden: ”Aftonklänningen på, ser jag.”

Hmm. Borde kanske dra iväg ett mess och se om han tänker komma hem, eller om jag kan gå och sova utan att behöva vakna för att släppa in honom?

Nattinatt!

Inkorgen tömd, sinnet lättare

Inkorgen tömd, sinnet lättare

Idag lyckades jag till slut tömma inkorgen på jobbet. Vilken lättnad! Jag har inte gjort just något av det faktiska arbetet som alla dessa mejl genererade, men jag har i vart fall gått igenom inkorgen och kokat ner dess innehåll till en ”att göra”-lista. Svarat på de mejl som gick snabbare att göra direkt, än att skriva upp på en lista till senare.

Jag vet att det är ett antal tunga poster på listan som min hjärna inte kommer att vilja befatta sig med. Men bara att ha kommit en bit på väg, och inte ha dessa okända e-postmeddelanden liggande som bomber redo att brisera vilken minut som helst, känns väldigt bra.

Jag försöker varva ner när jag kan, och t.ex. njuta av de vackra höstvyerna som möter mig på vägen till och från jobbetimg_1298

Vildvinet har klätt vår husfasad i en praktfullt röd höstskrud. Det var helt nedklippt när vi var på husvisningen i våras, men har redan tagit sig ordentligt. Utsikten mot viken har blivit betydligt trevligare efter att vi haft en trädgårdsmästare här medan vi varit bortresta, som klippt ner äppelträdens kronor till sin ”ursprungliga” platta form, och kapat ner de förvuxna buskarna (någon sorts try och paradisbuske) ända ner till marken. Hoppas det blir fina nya skott till våren!

img_1291

Gästhamnen ligger nästan öde, och när vattnet ligger helt stilla suddas gränserna mellan himmel och hav nästan ut. Kanadagässen som betade på gräsplätten intill varje morgon innan vi reste iväg tycks nu ha givit sig iväg till varmare plats.

img_1290

Morgnarna har blivit mörkare, och det är härligt krispigt i luften, utan att vara kallt. Allt är så stilla. Jag försöker andas in lugn och styrka för att klara av den här jobbiga perioden som ligger framför mig.

Idag har jag också förberett inför behandling av Tjockis-katten. Veterinären ringde när vi var på resan och berättade att de inte hittat några parasiter i avföringsprovet. Eftersom alla andra prover också visat normala resultat trodde veterinären nu att det kanske är en inflammation i tarmen han har, som ger diarré och förhindrar näringsintaget. Det är tydligen relativt vanligt hos katter, och de kan få det utan någon särskild anledning alls. Vi får hoppas på det, för nästa alternativ på ”möjlig-diagnos-listan” skulle kunna vara att magproblemen är symtom på någon tumörsjukdom.

img_1299-2

Så vi testar detta i en vecka. Specialmat som ska förstärkas med Vi-siblin två gånger om dagen, och en kortisontablett dagligen. OM det är en tarminflammation så borde denna behandling ge resultat ganska snabbt. Om det inte fungerar börjar det se mörkt ut för min stackars Tjockis-katt, som nu knappt är mer än ett vandrande benrangel.