Holy crap, I’m raising a politician!

Holy crap, I’m raising a politician!

Rubriken är stulen från Fowl Language (en av de småbarnsförälderserier som jag tycker har absolut högst igenkänningsfaktor), och denna underbara serieruta (vad heter det egentligen?).

Den här lilla fröken är överallt just nu, och ska ”vara med” och ”hjälpa till” i alla upptänkliga göromål. Så fort hon är det minsta hungrig tar hon tag i problemet och ”goes foraging”. Hon går runt med kökspallen och förser sig från kyl och skafferi och köksbänk. Och kattmatskålarna, som innehåller yummy crispy treats…tycker hon.

Hon ska prompt hjälpa till med att plocka fram ”fusko” varje dag, och hugger glatt tag i valfri ost, grönsak eller whatever och tar sig en tugga om hon får chansen. ”NEJ!” betyder väldigt lite för denna lilla dam. Hon ser en i ögonen och fortsätter med det hon vill göra.

Hela hon bara utstrålar absolutely zero fucks given. Och hon blånekar. Till allt.

”L, har du bajs i blöjan?” ”Ne-ej! L har INTE bajsat!” ”Men du, det luktar bajs om dig… och du har en stor bula på rumpan. Har du inte bajsat?” ”NEJ!” ”Okej, men du, jag tror att du har det, kom nu så går vi och byter blöjan!” ”Näpp.” En kvart senare, när hon övertalats/tvingats in i badrummet, och jag står och torkar den nedbajsade lilla rumpan. ”L har INTE bajsat!” ”Eh, jo, jag står ju precis och torkar bajset.” ”Ne-ej. Inte bajsat.”

Ja du, lilla vän. Vi kommer nog få lite att tampas med under din uppväxt. Bångstyrigare och envisare unge får en leta efter. Men du är samtidigt världens gosigaste unge, som tycks leva på kramar och pussar, och alltid vill sitta i famnen om tillfälle bjuds. Älskade lilla fröken L!

Idag var hon och storebror med pappa inne i storstan och firade farmors födelsedag på boule-restaurang. Det var en sen lunch, och vi tänkte låta det vara barnens middag också, så att vi vuxna kunde äta vår laxchowder (som barnen ändå inte skulle äta något av) i lugn och ro sedan, eventuellt med ena halvan av nästan-grannar-paret som sällskap. Så det var bara jag och lilla V hemma, och jag skulle ta det lugnt, hänga med bebis och förbereda maten.

Eller så fick jag laga mat med panikskrikande bebis. Som ammades till sömns TRE gånger under tiden jag lagade sopphelvetet, men bara vaknade och skrek lika illa igen så fort hon lades ned. Och när jag väl var färdig visade det sig att laxen, som hade dagens datum som sista förbrukningsdag, borde ha förbrukats ännu tidigare, och hade bismak av ammoniak och svavel. Så jag hade slitit med skrikande bebis för en måltid som fick hällas rakt ut i vasken. Alla middagsplaner ställdes in. Men chips är väl också mat, eller?

77 dagar kvar till BF – att ha ett trotsbarn och två mammagrisar

77 dagar kvar till BF – att ha ett trotsbarn och två mammagrisar

Så var det 77 dagar kvar, och livet går sin gilla gång.

Igår fick jag det tvivelaktiga nöjet att ta med barnen till stadens höstmarknad efter hämtning. H hade INTE missat att det sattes upp karuseller borta vid mataffären under gårdagen, så han hade redan nött i ett dygn om att han ville gå på tivoli. Mamman hade hoppats kunna mörka det här med marknaden i något år eller två till…

Jag hade dock sett till att möta upp morfar och tant G för lite passningshjälp. H fick åka karusell tre gånger, barnen fick varsin korv med bröd och varsin nyfriterad munk till middag (hela kostcirkeln!) och mamman fick en langos med räkor och ett par nya fårskinnsvantar för att klara av att rulla hem vagnen i den plötsligt riktigt bitande höstkylan. Om det inte varit så trångt och svinkallt och barnen varit så trötta hade jag kanske orkat titta efter lite saker åt barnen – fårskinn och stickat brukar det kunna finnas en del bra. Men det blev inte i år. Väl hemma blev det Bompa och marsch i säng.

Mamman somnade i soffan kort efter att ha kommit upp från nattningen, och det var den kvällen. Pappan stormade ner till datorn i vredesmod när mamman började småsnarka istället för att engagera sig i hans mycket viktiga renoveringsplaner. Nu har jag varit vaken mellan 02 och 04 och ska försöka få någon timmes sömn. Efter att ha ätit en näve jordnötter, för det kände jag plötsligt att jag inte kunde leva utan en sekund till. Because pregnant…

Lilla fröken L har verkligen kommit in i trotsåldern. Eller närmandefasen, eller vad tusan en ska sätta för etikett på det. Känslorna är STORA och snabbt skiftande. Å ena sidan kan hon ALLT ”sävv!”. Å andra sidan är hon extremt mammig och vill bli buren heeela tiden. Å ena sidan vill hon vara som ett plåster på sin mamma konstant och bara gråter efter mig, å andra sidan kan hon sparkas och slåss och skrika ”dum!” och ”bott!. Många gånger gråter hon efter mig samtidigt som hon sparkar bort mig. Gärna vid 4-5-tiden på morgonen.

Så självständig. Så beroende. Så urgullig. Så urjobbig. Även förskolan hade reagerat häromdagen på att hon varit sur och avog mot de andra barnen (knuff och ”bott!”). Hon är helt underbar när hon inte är helt omöjlig, och den glädjen hon finner i att klara av att göra saker och bara strålar är helt obetalbar. Men sedan är det plötsligt surt och tvärt och skrynkligt litet ansikte och skrik och sparkar.

Jag gör vad jag kan för att hjälpa henne igenom detta. Förmodligen gör jag ett bättre jobb denna gång än med H, som jag nog försökte hålla tillbaka mer (vilket såklart var lättare med första barnet). Jag låter henne försöka göra saker själv, uppmuntrar och stöttar och hjälper försiktigt. Låter henne gå och springa fritt mer än vad jag egentligen är bekväm med (mammahjärtat som slår dubbla slag när hon är två meter från kajkanten) och försöker krama och bära och trösta när hon behöver det.

Men det är krävande. Och även H är mammig och svartsjuk och startar typiska syskonbråk genom att plötsligt BEHÖVA det där gosedjuret han inte tittat på de senaste två åren, men som lillasyster nu älskar. Båda turas om att skohorna sig in närmast mamman på morgonkvisten då båda är i vår säng. Efterfrågan på mamma är en sådan där sak som bara ökar så fort den uppstått hos någon av dem. Och även H behöver stöttas och berömmas och kramas.

Jag bara hoppas att det hela hinner lätta upp lite innan Hoppsan kommer, för jag vet inte riktigt hur det kommer att gå annars. Jag öser och öser och öser ur mig kärlek och uppmärksamhet, och hoppas att det kommer att bygga upp någon sorts mammakärleksreserv hos dem snarare än att skapa en vana av att bara vilja ha mamma hela tiden.

För snart kommer det att finnas en liten här, som också ska ha sin del av mammakakan. En rätt stor del den första tiden.

87 dagar kvar till BF – trött helg med trotsbarn

87 dagar kvar till BF – trött helg med trotsbarn

Ny vecka igen, efter en trött och seg söndag. B hade ”ätit lite för mycket kräftor” under lördagens kräftskiva. Förrädiska små djur det där…

Vet inte riktigt när han kom hem, men jag hade fått barnen hemlevererade av J vid 21-tiden, nattat dem rekordsnabbt och ätit middag och kollat förlossningsteve på youtube samt somnat först i soffan och sedan i sängen innan han dök upp. Jag hade mest tagit det lugnt och inte varit uppe särskilt sent, men ändå tävlade jag med B om ”tröttast i huset” hela söndagen. Troligen var det den lågintensiva förkylningen jag dragit runt på hela veckan som tog ut sin rätt, även om själva förkylningssymptomen hade börjat ge med sig efter en snuvig lördag.

Barnen tog storsint sovmorgon ända till 06.45 innan de drog igång söndagen. Men sedan var de såklart trötta på grund av sömnunderskott, så dagen blev en riktigt jobbig cocktail av övertrötthet och understimulans från barnen, och total trötthet från föräldrarna.

Hoppsan hade en väldigt lugn förmiddag, men levde sedan om ordentligt under eftermiddag och kväll. Det märks att hen blir allt starkare. Nytt för min del under söndagen var någon sorts ganska vass värk i nedre delen av magen, även med vissa ilningar ner mot underlivet några gånger. Hoppsan har kanske ändrat läge, eller något. Det värker liksom konstant under långa stunder, så jag tror inte att det är förvärkar. Det har fortsatt även idag, med lite molande ont i svanskoteområdet också. Inte riktigt onda smärtor, men ändå så att en tänker på dem. Allt blir så suddigt i backspegeln, och jag kan inte alls minnas i vilken tid av de andra graviditeterna som jag började känna av diverse smärtor. ATT jag hade en massa olika smärtor i olika delar av underkroppen, framför allt mot slutet av graviditeterna, minns jag. Men det känns som att det är ganska tidigt i graviditeten nu, bara vecka 28 ju?

L har verkligen blivit en snart-tvååring den senaste veckan eller så. Hon har förvisso varit fröken Kan Själv nästan alltid, och har tidigt insisterat på att få dricka själv, dricka ur riktigt glas, äta själv o.s.v. Nu har dock orden ”Sävv!” och ”Javinte!” dykt upp i vokabulären nästan över en natt, och brukas heeela tiden. Hon ska bre smörgåsen själv, duka själv (även till alla andra), sleva upp maten själv, skala bananen själv. Hon vill inte byta blöja, klä på sig eller duscha, eller inte just när vi vill det i alla fall. Hon är noga med att markera gränserna för sin integritet, ömsom säger hon ”Bott!” och knuffar bort en kramande arm vid läggdags, ömsom drar hon tillbaka armen och trycker den tätt intill sig. ”Mitte!” och ”L-s!” utropar hon för att visa sitt ägarskap över saker. Som det väl alltid är vid den här perioden i utvecklingen är det ömsom hjärtevärmande och ömsom skitirriterande.

H, i sin tur, har börjat brottas med begrepp om skuld och skam. Vill inte berätta när han gjort något dumt, och blir gnällig och ledsen när han får skäll. I lördags kväll lyckades han kasta en bok i huvudet på sin lillasyster innan de somnade. Han fick ett uttag där och då, av det mer opedagogiska slaget ”VAD HÅLLER DU PÅ MED!?!!? DU KAN JU INTE KASTA BÖCKER PÅ DIN SYSTER, DET KAN JU GÅ JÄTTEILLA!!!” innan jag fick övergå till att trösta den storgråtande L. På söndagen hade hon ett blåmärke i pannan, och jag sa till H vid frukostbordet att han faktiskt fick säga förlåt till L för att han kastat en bok i huvudet på henne. Då blev han jätteledsen och kinkig och tyckte mest synd om sig själv i hela världen, men ville inte alls säga förlåt. Och jag kände att det var viktigt att han kändes vid sitt ansvar för det hela, och insisterade, och det blev ett helt bråk om det också. Det är inte lätt, det här med föräldraskap…

Inga provsvar har jag fått heller. Hur länge ska jag behöva gå runt och undra om det?

Veckans vardagsmat, vecka 5

Veckans vardagsmat, vecka 5

Idag är en bättre dag. Kanske för att jag valt att köra strutsmetoden och låta alla jobbfrågor vänta tills imorgon när jag är på kontoret. Idag ska jag bara bara vara mamma, och släppa tankarna på allt jag ändå inte kan göra något åt idag.

H är på förskolan, B på jobbet. Jag har lagt L för lunchvila, och jobbar stenhårt på att få in henne på förskoletiderna, med lunch vid 11 och sedan vila vid 11.30. Men oj, vad hon är trött den sista timmen, eftersom hon är van att somna vid 10-tiden. Och när hon är trött, då jävlas hon. Ska absolut få tag i ljusstakar, krukväxter, kattmat, allt. Skrikskrattar när hon blir tillsagd, dramagråter när hon blir fråntagen något. Jobbigt för oss båda, men det känns som att det kommer att vara bra för henne att redan ha dagarna strukturerade ungefär som de kommer att bli framöver.

Tanken var att jag skulle sova med henne, eftersom nattsömnen blev kort inatt. Men jag hade inte ro i kroppen, så jag gick upp och planerade veckans mat istället. Hon har hamnat i en sån där kravla-omkring-i-sängen-i-tjugo-år-innan-hon-somnar-fas. Helt i linje med att hon just ska ha gått in i det nionde utvecklingssprånget. Men när hon väl sover är det så skönt nu, att det går att lämna henne sovande i vår säng och hon helt enkelt kommer kravlande uppför trappan när hon vaknar. Hon klättrar ner från sängen helt klockrent, och klarar trappan utan bekymmer. Till och med neråt fungerar nu – hon backar eller åker på rumpan nerför.

Det känns som att kan-själv-stadiet kommit mycket tidigare med henne, för hon kräver redan att t.ex. få äta sin yoghurt själv med sked, och jag får inte ens hjälpa till att få upp mat på skeden längre. Hon kan dricka ur vanligt glas (nåja, en del hälla-rakt-ner-i-haklappen och hoppsan-där-skvimpade-allt-ut förekommer ju) och faktiskt KRÄVER att få ett riktigt glas att dricka själv ur.

Vanligtvis får ungarna inte söt yoghurt till frukost på vardagarna, men H hade sparat sin från igår, och då gick det ABSOLUT INTE att låta L vara utan imorse. Hon har örnkoll på vad alla andra får, och river ner himmel och jord om hon blir förfördelad. Kladdigt blir det, men hon får faktiskt upp yoghurt på skeden och in i munnen alldeles själv. I den här takten kommer hon nog att kunna äta själv (med sked) ganska bra när det är dags att börja föris om en dryg månad.

Förhoppningsvis vaknar L strax, så att vi hinner promenera innan det är dags att hämta H på förskolan. Jag har ett litet mål att hamna på ett snitt per månad om 10 km promenerade per dag. Men eftersom månaden började segt, och Trysil-resan blev en stillasittande historia, behöver jag komma upp i 14 km per dag de kvarvarande dagarna denna månad för att lyckas.

Nåväl. Denna vecka har mataffären bra pris på lax (hel sida), kolja och butternutpumpa. Vi har aubergine och mozzarella hemma som behöver användas.

  • Måndag: Auberginepasta m. mozzarella. (Vi har testat den innan, och den blev en omedelbar ny vegofavorit)
  • Tisdag: Hemgjorda fiskpinnar på kolja, med remouladsås, kokt potatis och ärtor.
  • Onsdag: Pumpasoppa med kokos.
  • Torsdag: Pulled salmon wraps (Santa Marias koncept m. färdig kryddblandning, bröd och lemon chutney, det är så snabbt, gott och ungarna äter det faktiskt.) Resten av laxsidan tänkte jag skära i kuber och frysa in till en laxchowder nästa vecka.)

Nu ska jag bara skriva inköpslistan. Men denna vecka tänker jag bara lägga till B i Google Keep-anteckningen, och sedan låta honom ta bilen och handla. Det får vara så nu, för jag orkar inte, även om jag faktiskt tycker om att handla mat, och B avskyr det. Körkort vore ju en bra sak att ha…

Att gå och handla med en nästan 2-åring…

Att gå och handla med en nästan 2-åring…

Han får en liten vagn. ”PINGA!!!” tycker han, och drar iväg.

IMG_2096

 

IMG_2097

IMG_2104

IMG_2105

IMG_2106

Tur att klockan var 20 på kvällen, och inga pensionärer befann sig i butiken. Varje försök att stoppa den lille vettvillingen, eller bara lite varsamt styra hans lilla vagn i rätt riktning genom att hålla i flaggstången, orsakade arga miner, gråt och golvstamp.