Att ha kommit i mål

Att ha kommit i mål

Igår kom vi i mål, jag och kollegan. Dit vi ville när vi avslutade våra anställningar för snart sex är sedan. Vi erhöll till slut den fancy-schmancy yrkestitel som tidigare tyckts oss så svåruppnådd.

En titel som öppnar dörrar och som i vårt yrke betyder att vi inte längre utgör ett B-lag eller per automatik anses som juniora, oavsett hur länge vi faktiskt arbetat.

Vi påbörjade antagningsprocessen redan i höstas, med att förbereda hela den ziljon handlingar som behövdes, skickade in ansökan i december, och fick igår till slut beskedet att vi stått pall för granskningen.

Länge har vi dragit oss för att ansöka, just för ångesten det innebär att bli synad i sömmarna, att behöva be om referenser till höger och vänster. Rädslan att bli nekad. Ingen av oss har känt att vi skulle orka med det.

Men nu så. Nu kan vi sträcka på axlarna. Vara jämbördiga med de stora pojkarna och flickorna. Vi behöver inte längre stå med mössan i handen och skrapa med foten vid varje möte med en betitlad branschkollega, av rädsla för att bli sågade vid en framtida ansökningsprocess.

Vi kan helt släppa vårt tunga bagage i form av vidrig tidigare arbetsgivare, som i en kommentar till vår ansökan bittert konstaterat att jag ”på eget bevåg” hade slutat min anställning och startat eget. Som om jag vore livegen. You can’t touch us now, skitgubbe. Vi är slutligen fria på riktigt.

Tiden rusar… och lite pumphat

Tiden rusar… och lite pumphat

Om ni undrar varför det är tyst här i flera dagar, för att sedan rassla in inlägg daterade flera dagar tillbaka, så är det för att det helt enkelt är så jag gör. För tillfället.

Jag hinner inte skriva färdigt inlägg dagligen just nu, på grund av närhetstörstande bebis, och att mina dagar verkligen går i ett. Men jag sparar ofta några spridda meningar varje dag, sparar utkastet med ursprungligt publiceringsdatum, men opublicerat. Och sedan avslutar jag och publicerar när tillfälle finns.

För mer än något annat är den här bloggen min dagbok. Med finessen att glömska jag kan googla fram saker jag behöver minnas. T.ex. receptet på Carbonara som i grannbyn, eller när H först fick en liten bissing. Jag skriver in några stödord jag minns, och – Vips! – så är mitt blogginlägg framgooglat. Eller bara gå in genom förstasidans tidsarkiv och välja det år och den månad jag funderar över.

Idag jobbade jag, men hade inga möten, och fick en liten sovande praktikant för en stund medan pappan var hos naprapaten och fick ryggen åtgärdad. Hon sov och sov och vi möttes upp för lunch och hon sov ända fram tills dess att kaffet på maten var nästan uppdrucket. Då vaknade hon, och jag blev själaglad över att för en gångs skull få amma henne mitt på jobbdagen istället för att äta lunch med sovande bebis, och sedan gå till kontoret för att pumpa.

Under mina jobb-, och storasyskonens förskoledagar ägnar hon sig nämligen mest åt att sova. Hon ammar ganska intensivt under den tidiga morgonen, och brukar ofta också få en rejäl flaska när vi går och lämnar henne och pappan själva. Sedan kollar de på morgonteve innan hon får ytterligare en liten flaska, och vid 11-tiden har hon i regel loggat ut. Och vaknar i regel först när jag kommer hem vid 16-tiden. Framför allt om hon fått rulla lite vagn t.ex. över lunchen.

Och det är ju jättebra att hon sover så att pappan hinner pyssla med sitt lite, och att han slipper det mesta av stressen med att inte ha tillgång till bebisens tröst nummer ett (bröst). Även om jag är lite avundsjuk över att hon inte ger mig den fritiden. Alls. Och lite frustrerad över att i vart fall två av fyra arbetsdagar faktiskt ha henne i närheten under lunchen, men sedan ändå behöva pumpa.

För herregud vad det är bökigt och tradigt det är att använda bröstpump! Kan inte rekommenderas till någon alls. Ingen jag tycker om i alla fall. Eller är neutral till. Kanske till någon jag ogillar? Neeej, just i bebistid önskar jag nog inte extra omak till någon alls.

Och då har jag ändå en sådan där extra-allt-deluxe-elektrisk-dubbelpump med batteridrift och hands-free-BH. Det är ändå bökigt och tradigt. Hands-free-BH:n gör i alla fall att jag slipper sitta som en märla och hålla fast plasttrattar över brösten. Men att typ jobba eller så går ju ändå inte. Lite instagramläsande eller mobilspel fungerar. Och att dricka kaffe och äta godis.

Men jag känner ändå mest att ”Damn, har utvecklingen inte kommit längre?” Varför finns det inte pumpar som bara suger fast med ett ordentligt vakuum, som komjölkningsmaskinerna, och sedan sitter fast ordentligt? För man måste sitta försiktigt och justera trattar så att de inte lossnar. Och om en t.ex. behöver böja sig ner för att plocka upp något från golvet är det stor risk att mjölken rinner ut flaskorna. Behöver det också vara så många små delar som ska diskas efter vareviga pumptillfälle? Behöver pumpens flåsande vara så högljutt?

Nåväl, bara några månader kvar nu. Och jag pumpar bara max en gång per arbetsdag, för jag hinner inte slösa mer tid på det. Vissa dagar hinns det inte med, men AJ! vad det hinner börja göra ont.

Veckan som försvann

Veckan som försvann

Jahapp. Sista arbetsdagen denna vecka, och det faktiska arbete som utförts är alldeles för lite.

Förra torsdagen – datorhaveri, BVC och bebis på jobbet. Måndag – ingen förskola på grund av personalbrist och bebis på jobbet och fortsatt datorhaveri. Tisdag – extrem trötthet, förkylningskänsla och sista datorinställningarna. Lite jobb. Onsdag – lite jobb jobbat, och ett möte där jag gjorde i princip allt för att avsluta ett möte en timme efter tänkt avslut, utom att handgripligen slänga ut deltagarna, men ändå kom försent till hämtning. Torsdag – strömavbrott, och fick dröja kvar på föris tills de fått bekräftat att de skulle få mat trots detta, för att sedan komma till ett nytt datorhaveri på kontoret. Fixat och klart lagom till arbetsdagens slut.

Mysigt ändå, att komma hem till denna här. Framför allt eftersom jag inte lyckats pumpa på hela dagen, och var som en kossa med mjölkstinna juver. Hade plötsligt stora fläckar på tröjan när jag kommit hem och hörde henne…

Nu långhelg, som vanligt, och även B:s födelsedagshelg. Hoppas vi kan ordna någon form av trivsel även om vi ställt in alla planer på någon sorts tillställning. På grund av trebarnschock, eller nåt.

Det mesta fungerar hyfsat. Utom kvällarna och nattningarna. B måste natta den ena efter den andra, eftersom jag sitter fast med minioren, som har sitt amningsmaraton just då, L får utbrott och tar lååång tid på sig att somna. H är inte så krånglig, men det är klart att det är drygt efter att redan ha nattat en. B är ”ledig”, men utmattad, från 20-21, och jag sitter ytterligare ett par timmar med den lilla. Förvisso framför teven, men det är också drygt när en egentligen vill göra annat.

Nattningstrubbel och mammatid

Nattningstrubbel och mammatid

Efter helgen, då jag och L inte alls hade den mysiga tid tillsammans som jag föreställt mig, har hon inte nöjt sig med att nattas av pappan enligt rådande rutiner.

Hon mammakrisar, och gallskriker tills jag kommer. Vilket jag inte kan göra utan att ta med V. Och med V i famnen kan jag inte krama på L ordentligt. Så efter att L tvingat även mig att läsa fjorton små böcker blir det ändå pannkaka av allt. Hon kommer inte till ro. Alls. Och B får rycka in igen, och även han måste läsa fjorton böcker. Ny mammakris.

Och min tid är så dyrbar just nu. Jag jobbar. Jag mammar. Höjden av lyx är att få lite tid för att städa efter att barnen kommit till ro. Den tiden knaprar jag i regel från tiden för sömn.

Ibland får jag dåligt samvete över att jag lämnar V för att arbeta i så stor utsträckning som jag gör. Tills jag inser att jag ju har hand om henne varje eftermiddag/kväll och natt. Från klockan 16 till klockan 08 nästa morgon måndag till torsdag. Hela dygnet fredag, lördag och söndag. Så nog får hon sin beskärda del av mig.

Det är värre för de stora. De har jag ensam bara vid hämtning och lämning. Delat ansvar fram till efter middag, då B börjar med nattning. Vilket för närvarande får ske ett barn i taget.

(Och jag sitter fast i soffan med den lilla, från efter middagen tills hon somnat för natten, vanligen efter 23. Då ska jag städa/plocka/förbereda för nästa dag.)

Vi har den uppdelningen nu att jag primärt har den lilla, och B storbarnen. Förutom när storbarnen har förskola, 30 timmar i veckan, då har B den lilla och jag får jobba. Det är lätt att se att det är mamma-storbarn-tid som saknas i ekvationen. Men på grund av amningen så är det så här det får vara i några månader till.

Jag saknar mina ”stora” barn. För en fyraåring och en tvååring är ju bara små pluttar, ändå…

Bebin på jobbet

Bebin på jobbet

Måndagsmorgonen började med ett samtal från förskolan. Det är alltid oroväckande när telefonen ringer 07.21.

Personalbrist på grund av sjukdom – kan vi ha våra barn hemma idag? (HELL NO!!! säger ryggmärgsreflexen.) Ja, jo, javisst, det får vi lösa. Vad kan en annars säga när vi har en förälder hemma? Men att ha tre barn under fem år hemma med en förälder en hel dag låter sig inte riktigt göras (utan psykbryt). Ännu. Hos oss. Det blir totalt kaos, och är en prövning även när vi är två föräldrar hemma.

Så förskolebarnen fick stanna hemma med pappan, och bebin fick följa med mig till jobbet. Som tur var hade jag inga möten inbokade. Hur det gick? Som smort.

Jag fick rulla min nyförälskelse-vagn i vackraste möjliga vinterväder på vägen till kontoret.

Barnet somnade i princip när vi rullade ut från infarten. Och sov och sov och sov. Jag hade kunnat få hur mycket som helst gjort, om jag inte hade varit tvungen att leka datatekniker.

Min mac hade nämligen vägrat starta redan i torsdags, efter att ha varit trött och seg ända sedan operativsystemet uppdaterades till Mojave. Hela torsdagen, alltså stunden på morgonen före BVC, och stunden efter, med bebis på kontoret, gick åt till att försöka starta om, starta i diverse olika lägen för återställning och reparation.

En nyinstallation av operativsystemet verkade frysa halvvägs, och jag försökte starta om. Inget hände, eller samma sak hände igen, och jag fick lämna datorn till synes stående fastfrusen mitt i en uppdatering.

Men på måndagsmorgonen möttes jag ändå av en startskärm. Lyckan blev dock kortvarig, för när jag efter en del segande fick skriva in lösenordet så hände inget mer än att en färgglad disk snurrade, och snurrade och snurrade.

Så det blev ytterligare en dag av datorfix. Men. Hundra omstarter, en hårddiskradering och en ominstallation senare så hade jag en dator som faktiskt startade. Och sedan ominstallation av alla appar, och alla tweaks och inställningar för att få det hela fungerande.

Innan det hela var klart hade bebis vaknat. Hon var alltså en mycket kompetent kollega, men omständigheterna gjorde att dagen blev mycket improduktiv ändå.

Same new, same old

Same new, same old

Vi har redan kommit in i någon sorts välbekant vardagslunk.

Jag går upp, lämnar storbarnen på föris, går till jobbet, jobbar lite och träffar eventuellt man och bebis på lunch. Eller äter vid skrivbordet med bröstpumpen flåsande bredvid mig.

Hämtar storbarn, går hem, äter middag. Medan B nattar storbarn går jag på nästa ”arbetspass” innebärande maratonamning och bebisgos i soffan hela kvällen, och sedan lite hushållsarbete efter att den lilla kommit till ro, innan jag kraschar vid midnatt.

Och det fungerar ganska bra, utöver uppenbara problem med att få tiden att räcka till. Just idag är jag stark, i alla fall.

Som belöning blir det en lyxig, ledig långhelg fredag till söndag. Nej, skoja ba, då är ju alla tre barnen hemma. Så det är lika delar ren kärlek och …röv.

Den här helgen ska jag prova på att vara själv med tjejerna, så att H kan få hänga med pappan och farbröderna för att åka skidor. Det kan nog bli spännande…

Någon sorts omstart…

Någon sorts omstart…

Jag har gett mig tusan på att det här ska bli året vi ska få lite ordning på vårt liv. Allt har varit hipp som happ och allmänt kaos alldeles för länge, och det klarar jag inte av. Jag blir orkeslös av att ha oordning, och mitt hopplösa prokrastineringsbeteende blir inte direkt bättre när alla former av rutiner saknas. Jag behöver veta vad jag ska göra, när jag ska göra det, och det får inte finnas för många hinder att ta sig över för att ens kunna starta med någonting. Annars blir ingenting gjort.

Så jag städade köket. Röjde bort allt som inte var nödvändigt att ha framme. Försökte se till att allt som ska vara framme verkligen har sin plats. (Bara det utvändiga till att börja med, inne i skåp och lådor råder fortfarande en hel del kaos.) Sedan har jag nitiskt hållit efter. Sett till att handdiska det som måste handdiskas direkt efter använding. Torkat det med handduk och ställt in det direkt om det varit lämpligt, istället för att ställa det på tork på diskbänken. Sett till att diskmaskinen tömts och fyllts löpande hela tiden, så att inga diskberg uppstått på och bredvid spisen. Ställt undan tomma PET-flaskor och kartongskräp och allt annat som lätt hamnat på köksbänken på andra ställen, där det inte syns. Plockat och plockat och torkat. Försökt göra saker direkt istället för ”sen”.

Jag ska ta mig igenom hela huset. Så småningom. Och försöka kasta, eller i vart fall gömma undan, allt som inte är nödvändigt. Göra det lätt för mig själv. Och sedan ska jag jobba på att vara förberedd, och att förbereda. Preppa mat i förväg, lägga fram kläder, ladda kaffebryggaren och duka frukostbordet redan kvällen innan.

Kontoret ska röjas färdigt, och jag ska se till att inte få fysiska högar på skrivbordet. Se till att få in alla to-dos i Omnifocus, och sedan ha ett rent kontor och ett rent sinne och bara bocka av det som ska göras.

Jag stannade uppe lite senare än vad min trötta kropp egentligen orkade, för att se till att blommorna blev vattnade, kökets nya ordning upprätthölls, frukost förbereddes och kläder lades fram. Det kommer nog att kännas värt det imorgon, hoppas jag.

Om jag ska klara av detta trebarns-och-egenföretarliv så måste jag få ordning och skapa rutiner. Effektivisera mig själv. Wish me luck…

Tidsångest och vabruari-start

Tidsångest och vabruari-start

Idag hade jag ångest över jobbet mest hela dagen, och hade känslan av att jag inte hinner göra något alls på mina korta dagar.

Att ha två möten, komma en halvtimme sent på morgonen (yay för hemmafrukost med barnen…) och ta en något längre lunch för att gå hem och amma gjorde att nästan inget annat blev gjort. Känslan av högar som börjar torna upp sig, och oro över att göra folk arga och irriterade och besvikna, dök upp som ett brev på posten. Jag hatar känslan av att det bara trillar in flera och flera bollar, och nästan inga sparkas över.

Och sen fick jag bannor av förskolefröken när jag kom sju minuter sent för att hämta H, för det är verkligen inte okej när en har trettiotimmarsvecka.

L? Hon hade hämtats av B någon timme tidigare, på grund av hosta och hängighet. Då skulle H precis äta mellis, och ville inte följa med. Så där välkomnade vi vabruari en vecka i förskott. Kul.

Min fina matplanering (som ska få oss att äta varierat och ekonomiskt) havererade redan dag två, för B behövde åka och kompletteringshandla och tog med hämtmat på vägen hem.

Och från det att jag kom hem (eller en timme efteråt, eftersom V sov ytterligare en stund) hade jag bebis i famnen resten av kvällen. Egentligen både förväntat och mysigt efter dagens frånvaro, men också lite frustrerande att inte kunna göra det jag tänkt hemma eller jobba ikapp något under kvällen.

Vare sig sitta vid dator eller röja i barnvagnstillbehörslagren är görbart med sjal. (Måste ordna någon variant av ståskrivbord hemma, så att det går att bläddra i pappershögar och skriva på tangentbord med bebis i sjal. Eller odla en längre överkropp, för då hade det kanske gått att sitta ned med bärsjal…)

Precis före midnatt somnade hon till så att jag kunde lägga ner henne, och kan göra det mest akuta plocket hemma.

Vilket gjorde att min plan på att ta hand om mig själv och gå till sängs vid 22 för att orka med livet också havererade på dag två.

Japp, idag var det ett sånt där muntert inlägg igen. Men här har jag ju alldeles fritt utlopp för att tycka synd om mig själv, så då gör jag det. Istället för att gnälla till de exakt noll personer som bryr sig om att jag har det jobbigt.

Kollegorna som såklart tycker att jag får skylla mig själv som ynglar av mig hela tiden, och verkar tro att jag lätt borde kunna lägga mer ansvar för barnen på B nu när han är hemma. Att tre, eller ens två, små barn inte lätt kan hanteras av en ensam förälder om det även ska kunna dukas fram mat och så vidare är nog inte riktigt begripligt för dem.

Maken som tjatar om att jag drar in för lite pengar, men tycks tro att de ramlar in på kontot per automatik bara jag vistas på kontoret några timmar då och då, och att all tid där är fakturerbar. Och ändå hela tiden tycker att jag kan ta långluncher. Att dyka upp på kontoret med bebis och en matlåda så att jag kan amma medan jag slevar i mig rester är ju trååkigt och omysigt, så det är ju bättre att jag (som inte har körkort) ska ta tid från min lilla arbetsdag för att gå till en restaurang eller hela vägen hem för att amma. Och inte lyfter ett finger för att morgonavfärden ska kunna ske i tid. (Alltså, han gör sin del av sysslorna på morgonen, men går upp minst en halvtimme för sent och skyndar inte på tillräckligt.)

Kort sagt så sliter jag som ett djur på alla håll, med den ständiga känslan att ALLA är besvikna på mig och tycker att jag gör för lite.

En dag utan bebis

En dag utan bebis

Jag är lite förvånad, men det fungerar faktiskt att vara ifrån bebis en hel dag. Även en så liten som (snart) en månad.

För idag gick jag iväg med storbarnen vid 08. Lämnade på förskolan, gick till jobbet. Stannade där till strax före 15.30, då det var dags för hämtning. Var hemma vid fyratiden. Utan bebis hela dagen.

Egentligen vet jag inte varför jag är förvånad, för med H var jag ju iväg och jobbade 2,5 dagar i veckan, plus 2,5 timmars daglig pendling från det att han var 6 veckor. Med L blev det ju …annorlunda. Då hade jag tänkt mig en något längre heltidsledighet, två månader. Men det fick bli tre, för hon accepterade inte annat än att bo i min famn förrän hon börjat äta mjölkfritt och blev av med Von Rosen-skenan. Om det nu berodde på det… Först därefter började jag jobba ett par dagar i veckan.

Jag pumpar ut mjölk på kontoret, och fick rekordresultatet hittills denna amningsperiod idag: en omgång på 115 ml på 10 minuter. (Men tre timmar senare blev det bara 50 ml på 13 minuter, och det kändes som att det fanns mjölk som inte ville komna ut, så det varierar verkligen, även om det känns skönt att veta att det finns mer än bara droppar därinne.) Skönt att veta att jag nog ger lillan en hel del mat ändå, även om hon fortfarande får ersättning också.

Jag gav upp det här med pumpningsbonanza och tillmatningsset. Jag hinner verkligen inte pumpa annat än när jag är på jobbet och när V ibland tar en extra lång sovstund. Annars ammar jag ju, och efter amningen får hon flaska om hon inte blir nöjd.

B tar ju hand om de två stora, så jag kan inte langa över bebis till honom för att pumpa efter amning, vilket är det rekommenderade för att öka produktionen. Och jag har sedan länge lovat mig själv att aldrig mer begå våld på mig själv för att försöka tvinga fram en helamning som inte vill fungera. Jag tänker till exempel inte offra av min sömn för att försöka pumpa på natten eller i ottan.

Jag ammar fritt och försöker låta bebis ”jobba” lite innan jag ger tillägg. Ger inte rutinmässigt, utan bara när hon inte somnar ordentligt eller är vaken och nöjd efter flera omgångar på varje bröst. Det blir 70 ml 3-4 gånger per dygn när jag är hemma. Och B får ge hur mycket ersättning bebis vill ha för att vara glad när jag är på jobbet. Imorgon finns det i alla fall 260 ml mammamjölk i kylskåpet som hon kan kalasa på också.

Vi parkerade oss i soffan när jag kom hem. Och där är vi än. Hon ammade länge, länge, och somnade sedan tryggt hos mamma. Jag ska försöka lägga ifrån henne en stund för kaffe och lite jobb strax. Passar bara på att tanka lite bebis, jag också.

Jag tror det går bra, det här. Jag är iväg åtta timmar fyra dagar i veckan. Det är ändå bara en tredjedel av de dygnen. Resten av tiden är jag hemma och har bebis inpå mig hela tiden.

Tre dagar i veckan är det bara familjen som gäller. Kanske är fredagen dagen då jag kan passa på att göra något med (bara) de förskolelediga storbarnen? Om pappa och bebis är inkörda på att ha förmiddagarna ihop så kan det ju bli ett gyllene tillfälle för mig att bonda med H och L. Det behöver ju inte vara svårare än att dra med dem ut till lekparken eller skogen eller ner på stan en vända efter frukost.

Första dagen isär…

Första dagen isär…

Idag hade jag kontorspremiär utan bebis. Alldeles ensam. Ingen i magen, och den utanför var hemma med sin pappa. Hur det kändes?

Väldigt bra i den stunden då jag med raska och ogravida steg skuttade vidare mot kontoret efter att ha lämnat mina två stora hjärtan på föris. Jag lyckades nästan förtränga att jag har en bebis ända fram till lunch.

Då slog den stora saknaden till, men då fick jag också träffa min lilla. Vi ammade en stund i bilen, och sedan sov hon sig igenom dagens lunch på stadens hotell i min famn. Helt utslagen.

Sedan gick jag tillbaka och jobbade en stund till innan jag hämtade storbarnen och gick hem. Efter en halvtimme i förskolehallen, som vanligt.

Väl hemma fick jag en bebis i famnen. Som stannade där. Genom storasyskonens eftermiddagskaos, måndagens gloriösa frysköttbullar-med-spaghetti-och-ketchup-men-i-alla-fall-den-ekologiska-med-mindre-salt-och-socker-middag, och ett evighetslångt Grey’s anatomy-maraton i soffan. (Det är det jag gör medan B nattar storbarn och jag ammar och väntar på att lillan ska komma till ro efter hennes aktiva period vid middagen.) Varje försök till nedläggning resulterade i skrik inom 30 sekunder.

Både förväntat och lite mysigt att hon vill tanka mamma när jag varit borta en stor del av dagen. Men också lite jobbigt att inte kunna komma ifrån för att hämta påtår, gå på toa, eller plocka undan middagsdisken från köksbordet. Och att sjala upp henne är det ingen större poäng med när jag ändå mest tänkt sitta och ta det lugnt. Och skulle kanske ändå inte hjälpa när hon är på ligga-vid-tutte-eller-skrika-humör. Och B somnade med storbarnen och kunde inte serva.

Men nu har hon somnat. För kvällen. Tror jag. Men det är hög tid för mig att sova också.