Glad tjugosjuttonde

Glad tjugosjuttonde

Hej hopp!

Den här schletna småbarnsmamman-slash-egenföretagaren fyller år idag. Tjugosjutton. Eller trettiosju då, om en ska vara petnoga.

T-r-e-t-t-i-o-s-j-u

Låter väääldigt gammalt och vuxet. Fast jag känner mig inte som en nästan medelålders kvinna. Jo, kanske om jag tänker på just hur trött och sliten jag är. Men i övrigt känner jag mig fortfarande som en ung vuxen. En som fortfarande är på väg dit jag ska, men som inte är riktigt där ännu.

Jag har väl egentligen inga åldersnojor, även om det ibland kommer en liten panikkänsla när jag känner att min utveckling (personligt, yrkesmässigt, ekonomiskt) inte riktigt ligger i fas med min faktiska ålder. Att åren rinner lite för snabbt iväg.

Men de senaste cirka fyra åren är det ändå väldigt mycket som falllit på plats. Jag tog första steget mot att komma dit jag vill yrkesmässigt genom att våga ta steget att öppna eget. Jag har fött två barn. Jag har förlovat mig (ingen orkar riktigt ta itu med det där med bröllopsplanering, men 2018 måste det väl bli av ändå…) och vi har köpt hus. Och inte bara ett hus, utan HUSET som ska vara vårt familjehem och livsprojekt.

Innan jag är fyrtio vill jag ha tagit företaget till nästa steg, tagit körkort, gift mig såklart, och kanske fått ett tredje (och sista) barn. Blivit av med det mesta av min övervikt och fått en stark kropp, för det kan ju behövas när en kommer över på ”döhalvan” (som min kollega brukar säga om livet efter fyrtio). Men innan L börjar på förskolan i vår är det fortsatt mest bara ren och skär överlevnad som gäller.

Det enda jag kunde komma på att önska mig dagen till ära var barnvakt, sovmorgon (inte idag, eftersom jag jobbar) och ett rent hus. Och B har överraskat mig med i alla fall två av tre. Ikväll kommer morfar nämligen och ger barnen middag, medan jag och B avnjuter en femrätters med dryckespaket på stadens hotell. Där jag sedan har ett rum. Jag ska få sova ensam i ett hotellrum ända tills jag vaknar, och då ansluter familjen för frukost.

Total lyx, även om det nog kommer att kännas lite konstigt att somna själv, utan B på min födelsedag och efter att inte ha sett barnen sedan imorse. Men jag får ju hela lördagen att mysa med dem sedan. Förhoppningsvis riktigt utvilad. Så jag orkar städa huset på söndag.

Jag har inte varit mitt bästa jag på sistone. Varit arg och sur och känt mig kvävd och lite som ett trängt djur. Att aldrig få en stund över för mig själv, att aldrig få tänka klart en tanke utan att bli avbruten. Att ge bitar av mig själv till alla runt omkring, och inse att inte ens en liten smula blir över till mig själv. Att varken i tanke eller handling någonsin få fokusera på MIG. Att stressa till jobbet (seeeent, efter hemmafrukost och lämning på förskolan) med dåligt samvete över att inte hinna med alla som sliter och drar i mig på jobbet. Att stressa hem (seeeent, för hur ska jag annars få något gjort när jag kom dit så sent) med dåligt samvete över hur sent det blir med middagen och hur trötta barnen kommer att vara. Det har känts slitigt på sistone, helt enkelt.

Men idag ska jag festa som om det vore min födelsedag. För det är det ju. Inte så mycket gå på klubben och sippa Bacardi, men en femrätters med dryck och ett eget (rent) sovrum att fredagskollapsa i är nog så mycket fest jag mäktar med.

Return of the ångest

Return of the ångest

Jag somnade i soffan igår, och vaknade inte till förrän vid 04-snåret. Konstigt nog hade L sovit i sin vagn utan uppvak innan dess också.

Ner till sovrummet med mig och bebis. Hon vaknade till och protesterade mot att ligga i sin spjälsäng, som så ofta just nu. Fröken självständig har en väldigt mammig period, och ligger mest i min säng just nu. Vilket är jättemysigt, för hon är ju så stor nu att hon dels tar upp och försvarar sin plats mot både föräldrar och storebror, dels har hon börjat gosa mer medvetet och verkligen lägga sig och borra ner huvudet i min armhåla eller midja.

Men denna tidiga morgon hjälpte det inte med en gosig, snusande bebis i sängen. Jag har inte kunnat somna om. Ångesten maler i mig, kör runt i magen så att jag måste kvida lite på utandning för att liksom lätta på trycket. Magsyran svider i magen och bröstet, hjärnan liksom krampar när den radar upp allt jag inte hunnit med. 

Ångesten är ju något jag levt med länge, men den är riktigt illa just nu. Värst är den på småtimmarna, när jag inte kan göra något konkret för att dämpa den.

Veckorna och månaderna flyger iväg, och jag får ingenting ur händerna. Även om jag suttit på kontoret en hel dag (utan att slösurfa) är det så vansinnigt lite som faktiskt blir klart. Högarna växer, och som alltid är det känslan av att vara jagad som väcker ångesten. Det är alltid någon som väntar på och vill ha något av mig. Samtal att ringa, mejl att mejla, dokument att skicka hit och dit. 

Folk ringer och mejlar och jag vill bara dö varje gång telefonen ringer eller siffran stiger på mejlprogrammets röda bricka. För varje dag som går innan jag hunnit återkoppla till någon stiger ångesten, och när det gått en vecka utan att jag hunnit med någon tillkommer ångesten i det pinsamma i att återkoppla så ofantligt sent. Men en vecka för mig är förbi innan jag ens hunnit blinka.

Någonstans i detta försöker jag också ta hand om min familj. Men även där gör frustrationen och ångesten sig gällande, eftersom det är de som ”står ivägen” för att jag ska kunna göra mig av med ångesten genom att jobba av det som ligger i de där högarna.

Ekonomin är så körd i botten, och minst 2 av mina 3 arbetsdagar går åt till att bara dra in pengar för att täcka kostnaderna för lokal och personal och allt. En icke-produktiv dag, och mina möjliheter att ta ut lön blir nästan noll. Och två föräldrapenningdagar i veckan bidrar ju med typ kaffepengar.

Ska livet behöva vara så här? 

Måndagsmorgon på vår gata i stan

Måndagsmorgon på vår gata i stan

Så var det ny vecka igen, och äntligen en sådan vecka då allt bara är enligt rutinen. Mammaledig måndag och onsdag, och kontoret tisdag, torsdag och fredag. Jag ska iväg på en tillställning på lördag, men då är B hemma, så det är ju inget som krånglar till rutinerna nämnvärt.

Förra veckan var ju minst sagt hektisk, med konferens och fest och barnvaktspremiär för L. Med bara en enda dag på kontoret, som dessutom blev kort eftersom både jag och H skulle frisera oss på tisdagseftermiddagen, är det en hel del jobbgrejer som jag släpar efter med. Detta har bidragit med en ångest som legat och bubblat under ytan och givit magsyra och dålig sömn. Men det är ju bara att bita ihop och komma igen. 

Konferensen var jättetrevlig, och avslutades på torsdagen med massage innan avfärd. Det var första gången för mig, för jag brukar undvika situationer som innebär kroppskontakt med främmande människor in i det längsta. Det är möjligen frisören som jag klarar av utan mer än lindrigt obehag. Det var jätteskönt med massage rent fysiskt, men psykiskt var obehagsfaktorn ganska hög. Jag äcklas själv av min kropp, och vill inte se på den och inte ta på den. Alltså är det än mer obehagligt när jag utsätter andra för att behöva ta på min kropp. Jag skämdes och tyckte så synd om massörskan som säkert hade det jättejobbigt med att behöva knåda igenom späcklagren. Säkert var hon äcklad också. Men det kändes väldigt skönt i kroppen efteråt, även om jag fick konstig värk i underarmarna och fingrarna en stund senare, och axelpartiet kändes som att det var solbränt – varmt och ömmande – hela nästa dag.

Lördagens fest blev superrolig, en kombinerad 40- och 30-årsfest för den manliga halvan av nästangrannarna och hans lillasyster. Drygt 100 personer i festlokal med fördrinksmingel, god tvårättersmiddag och efterföljande kaffe och chokladpraliner innan det blev bar och dansgolv. Jag hade mycket roligare än jag förväntat mig att ha, (med anledning av allmän trötthet och nervositet över att ha lämnat lillan hemma) och ville egentligen inte alls åka hem när klockan var 01 och vår skjuts hem väntade. H hade inte somnat förrän vid midnatt, men L hade somnat som vanligt och alla hade varit glada och nöjda hemma, så det här med att ha barnvakt ibland är nog en bra grej.

Det är ändå skönt att ha de där två sakerna ”avklarade”, och en helt vanlig vecka som väntar. November kommer att bli en hektisk jobbmånad, men flera stora saker inplanerade, så resten av oktober behöver jag bara få ordning på hemmet, mig själv och de mindre sakerna på jobbet. Mitt bästa nya arbetsredskap, en iPad Pro med tillhörande tangentbord och penna, gör det så lätt att kunna slänga iväg ett mejl, ögna igenom utkast från vår assistent o.s.v. att den nog kommer att kunna bli till ovärderlig hjälp när det gäller att komma ikapp med allt. Pennan är så skön att skriva med (framför allt i appen GoodNotes) att jag ska försöka ge mig på att bli ytterligare lite mer digital och hålla mina mötesanteckningar, och kanske även min Bullet Journal (som försakas så ofta att den blir ytterligare en börda) på paddan. Vi får se hur det går.

Idag är det äntligen vanlig måndag, vilket betyder att jag ska planera veckans mat. Även det får paddan hjälpa till med. Lilla L har nyss somnat, men innan dess for hon omkring i köket en bra stund på egen hand medan jag satt och drack kaffe och lekte med paddan. Så länge en förälder finns inom synhåll är hon oftast nöjd med att själv utforska saker. Just nu är frysarna spännande (tyvärr lyckas hon också öppna dem ibland), och hon satt en lång stund och påtade med några klädesplagg och filtar som låg på golvet, som hon travade in och ut ur babyskyddet. Annars är böcker riktigt roliga, framför allt sådana med luckor och flikar som går att öppna. Igår satt hon i en e-v-i-g-h-e-t och bara tittade i Toto-boken ”Var är nappen?”, och det är verkligen ovanligt att hon sitter stilla mer än någon sekund annars. 

Det där lilla vildsinta, otåliga och envisa barnet som vi fått… Sedan hon lärde sig att rulla runt för flera månader sedan har knappt ett enda blöjbyte skett utan att det blivit en wrestlingmatch. Det är bara när hon är nyvaken eller nyduschad som hon ligger någorlunda lugnt på skötbordet. Hon avskyr intensivt att bli torkad i ansiktet eller snuten. Nu är hon inne på sin fjärde (femte?) förkylning sedan mitten av augusti, och snoret rinner och rinner. Och när vi försöker torka blir det först slagsmål för att hon försöker vrida sig bort/slå bort oss med all sin kraft, och när vi lyckas hålla fast henne blir det omedelbara vrål och hjärtskärande skrik. När hon inte får något hon vill ha låter det som att hon blir torterad. Hon älskar att busa, och skrattar bara åt alla förmaningar om att inte dra i blomkrukan, inte slita kattens päls, inte äta kattmat, inte riva mamma i ansiktet eller bita henne i tårna. Det är först nu vi inser vilken lugn och ”foglig” bebis H egentligen var… Hon står själv långa stunder, och byter lätt stöd när hon är ute och går: vänder sig från soffan och tar steget över till bordet, därifrån över till pallen som hon sedan går iväg med.

Ute är det fortfarande lite kvar av den vackra delen av hösten, innan det bara blir mörker och slask och elände. H:s treårsballong svävar fortfarande över köksbordet, två månader senare, och katten Doris vill inte vara ute längre.

Från vagnen kommer snusande andetag, och jag ska rulla in henne i gästrummet innan jag fortsätter med veckans matplanering. Hon sover fortfarande kanonbra i sin Babyzen Yoyo 0+, och jag kan inte nog uttrycka hur nöjd jag varit med den här vagnen. Det är så lätt att bara låta henne somna där det passar (henne), och bara kunna rulla iväg henne till ett annat rum när hon somnat. Det går ju inte att promenera ute med henne i den längre, eftersom hon då i regel är vaken och vill sitta, men som sovvagn hemma fungerar den klockrent även nu vid 10 månader.

Konferens!

Konferens!

Jajamän! Den här mamman är iväg själv för första gången på TRE ÅR (!!!), och ska övernatta här:


Va? En alldeles egen säng och ett eget litet badrum med egen dusch. Hela vårt lilla företag om tre kvinnor i sin bästa ålder har packat oss iväg till Gimo Herrgård för en dag av planering. (Och mat och bubbelbad och bastu och bubbel.) 


Borta från alla krav från hem och kontor och familj har vi det riktigt bra. En viss mamma fick kanske värmeslag efter en lååång stund i varm bubbelkopp med efterföljande bastu, och kräktes upp både förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsscones ner i vassen, hängandes över bryggans reling. Men annars är det bra. 😄

En del ångest över att lämna lillstrumpan hemma för första gången, med morfar och tant G som barnvakter tills fadersgestalten  dyker upp vid midnatt lurar så klart i bakhuvudet. Men jag försöker slappna av och njuta av egentiden.


Lugg har jag skaffat också.

Strax dags för fyrarätters!

Underbara förmiddag

Underbara förmiddag

Just nu halvligger jag i soffan och klamrar mig fast vid kaffemuggen. Ytterligare en alldeles för kort och stökig natt är förbi, men sedan kommer belöningen – L:s långa förmiddagsvila.

På sätt och vis är det skönt att hon är så morgonpigg, för det medför också att hon efter frukostgröt och morgonbajs är helt slut och redo att sova. Ingen sömn är så lättfångad som den på förmiddagen, och det är bara att lägga ner henne i Yoyon, rulla in den i gästrummet och gå därifrån. Sedan sover hon i 2-3 timmar, och hemmavarande förälder får göra precis vad hen vill.

Just nu tror jag att både jag och B prioriterar lite slö egentid framför allt annat, inklusive välbehövligt hushållsarbete, under dessa timmar. Och det känns helt okej. Det är så sällan lugnt och tyst i huset nu med två barn, och utöver dessa förmiddagstimmar då L sover och H är på förskolan är det bara under sen kväll, när vi är för trötta för att uppskatta det.

Jag var tvungen att ringa ett kort jobbsamtal och följa upp med ett mejl, men efter att ha klarat av detta har jag nu parkerat mig i soffan med gårdagens Masterchef Australia på teven, och en kopp kaffe. Hushållsarbetet får klaras av med barnen närvarande senare.

H brukar vara nöjd med att hjälpa till eller leka bredvid (i värsta fall får jag ta fram paddan), och L har också blivit väldigt duktig på att roa sig själv nu när ålandet tagit fart ordentligt, och hon kan ställa sig upp och undersöka saker. Så det ger sig nog.

Om bara en vecka är det dags för B att slutföra sitt uppdrag i familjeföretaget vars försäljning går igenom, och han kommer att få gå på föräldraledighet i mycket större utsträckning. Han kommer väl kanske att få lite ”efterbörd” att ta hand om jobbmässigt, men till stor del kommer jag att kunna få jobba.

Självfallet kommer jag att vilja vara föräldraledig i någon mån även framöver – L:s bebistid kommer ju att vara oåterkalleligen förbi snart, och jag vill inte missa den på grund av jobb. Vi har ansökt om förskoleplats från den 5 mars nästa år, när hon är 15 månader. Det var en bra ålder för H att börja förskolan, och hon verkar ju hittills utvecklas lite snabbare, så det kommer i vart fall inte att vara för tidigt.

Vi får sätta oss ner och planera för det kommande halvåret, helt enkelt, och jag hoppas att mer arbetstid kommer att ge mig sinnesfrid att verkligen bara njuta av barnen den tid jag är hemma.

Nu vaknade hon visst, efter bara 1,5 timmar. Men det är lugnt, för det öppnar upp för en ny sovstund om ett par timmar. Dags för golvlek, och sedan lunch! Masterchef går ju att se från golvet också 🙂

Bakisdag

Bakisdag

Jag känner mig bakis idag. 

Inte för att jag drack en enda droppe alkohol igår. Det var jobbdag, och jag hade två större projekt att fixa på kontoret. Plus det vanliga av telefonmeddelanden och mejl som jag inte hann besvara hälften av under tiden. Två dagar i veckan räcker ingenvart alls.

En deadline är en deadline, så jag blev kvar till efter nio på kvällen innan jag skickade iväg det sista mejlet. Dagens bränsle bestod av en macka, en bulle och ett wienerbröd. Hej, sockerchock! 

Dagen började väl hyfsat med frukost i form av en surdegsmacka med ost och skinka och diverse grönt, en kaffe och en bulle till fikat på kontoret. Men frukosten blev lite sen, så vid lunch var jag inte sugen. Tog en liten promenad med kollegorna och gjorde någon Pokémon-raid. (Tre tanter på 40 plus/minus några år bevakar ilsket gymmet de når från kontoret…)

Sedan satt jag vid skrivbordet och slet. Skulle möta upp B och barnen för en tidig och lättare middag. Efter att barnen somnat skulle föräldrarna kalasa på lite finskinka och ost som blivit kvar sedan helgen. När B ringde och ville mötas upp hade jag dock precis fikat på kontoret, och fyllt på de vid det laget sinande energidepåerna med ett wienerbröd som kollegan varit och köpt på det närbelägna konditoriet. 

Jag var långt ifrån klar med jobbet, och fortsatte knappa på datorn tills jag var klar där vid 21-tiden. Kunde känna de sura vibbarna hemifrån ända till kontoret. Men en deadline är en deadline. 

Så kom jag hem 21.38, och möttes av en H som sprang omkring och en L som härjade som en galning. B satt surmulen vid köksbordet med den lilla i famnen. Jag högg direkt in och tänkte ta med H ner till sängen. Tydligen fel val, för B kom och tryckte den lilla i min famn. Då hade jag dock redan lovat H att jag skulle läsa för honom, så jag förhandlade fram en kompromiss med att mamman skulle läsa en bok, sedan skulle pappan läsa en och krama till sömns.

Så gjordes, och jag gick upp med L. Hon var sådär onda-dockan-maniskt övertrött som bebisar i hennes ålder kan vara. Huvudet tycks snurra i 360 grader, alla lemmar strävar åt alla håll samtidigt, och det babblas/tjuts konstant, och ögonen stirrar vilt men med en tydligt trött glans. Det fjuniga håret klibbigt av kallsvett. Men jag kände igen det. Sådär var ju H också ibland. 

Så jag satte mig i det halvdunkla vardagsrummet utan att sätta på teven eller annat, och bara pratade lugnt med den lilla. Höll den lilla stretande kroppen i famnen och fortsatte utstråla totalt lugn i kropp och röst. Tills varje muskel i den lilla slutligen kroppen slappnade av, en efter en. Lade ner henne i vagnen och motade bort en annalkande kris genom att luta huvudet mot hennes och lägga en tung arm över hennes mage. Så slocknade hon.

Klockan var nu efter 22, och av B hördes ingenting. Att alla former av mys var inställda hade jag ju redan räknat ut eftersom han inte ens pratat med mig sedan jag kom hem, utöver: ”Här, ta henne!”, ”Varför ska du gå ner med honom?” och ”Här, byt hennes kläder, hon har kräkts”. Om jag blir sen hem är det alltid mitt ”straff” att hela kvällen ställs in. B somnar då alltid med H, som för att demonstrera hur slut han blivit, stackaren, som fått ta hand om barnen själv. 

Här tangerar jag min gräns att aldrig bråka med min sambo genom bloggen, men jag känner också att jag inte helt kan utelämna påfrestningarna i relationen som uppkommer i vardagskaoset med två småbarn hemma, när det är en ärlig dokumentation av vår barnfamiljsvardag jag vill åstadkomma. 

Och jag förstår att han haft en slitig kväll, det gör jag. L:s harmoniska fas slutade så klart minuten jag skrev om den, och hon är nu inne i en ”all systems go”-period vid 22-23 varje kväll, med helig ilska om en försöker få henne att somna. Och H kräver fortfarande en förälders närvaro för att somna. Bok, och sedan kramas tills han somnar. Svårt att klara av båda själv, men det är inte så att det inte går. Jag har ju gjort det många gånger.

Men det är som att jag bara måste få mötas av två vakna barn och kaos hemma om jag jobbat längre än tänkt. Måste få se med egna ögon hur jobbigt det varit. Samma sak varje gång. Mannen som liksom kapitulerar inför jobbigheten och sitter som en apatisk martyr och LIDER. 

Så reagerar nästan aldrig jag. Jag tar itu med det jobbiga. I detta fall hade jag parkerat H med vad som helst som skulle uppehålla honom, troligen YouTube på paddan, gått iväg med L till ett annat rum och sövt henne, och därefter tagit itu med H. Inte plättlätt, men görbart. 

Men, men. Det är inte lätt detta med familj och arbete i kombination. Känner mig otillräcklig som mamma, partner och yrkesperson. Jag försöker förlåta både mig själv och B när vi inte räcker till. Förhoppningsvis lättar det upp så småningom. Men jag är less på att bli behandlad som the scum of the earth för att jag jobbar sent någon kväll ibland.

Sent omsider satt jag så själv och kollade på kvällens Masterchef Australia på playfunktionen. Vid det laget hungrig som en varg utan att ha fått i mig någon riktig näring på hela dagen utöver frukostsmörgåsen, men utan ork att ställa mig i det orkandrabbade köket och laga något. Så min midnattsmiddag blev en skål tryffelchips och en flädertonic (utan gin). Inte konstigt att jag mår röv idag. 

Lillbarnet har fått gröt, sovit nästan två timmar och vaknat igen. Jag har ätit frukost ensam, medan storbarnet insisterat på att bara äta ett par skivor bröd utan något på. I  tevesoffan. Idag orkade jag inte tjafsa. 


Jag struntade i min planerade fil med granola, och åt upp hans ägg också. Har druckit tre koppar kaffe utan att vakna till. Dimmig i huvudet och trött. 

Lite lunch i barnamagarna och en pokémon-/lekparkspromenad kanske? 

Jobbar lite jobb och surar

Jobbar lite jobb och surar

Idag är jag på jobbet. Fick lov till att sitta kvar sent, eller rättare sagt, meddelade att jag tänkte sitta kvar sent. Fick stående ovationer hemifrån. Nej, så var det ju inte. Jag fick tystnad, djupa suckar och förebråelser. För jag är ju mamman, och kan inte bara vara borta från hemmet hursomhelst.

Att jag knappt kunnat jobba på sju månader och får slåss som satan för att kunna (och orka) vara med och dra någon liten del av lasset med företaget räknas inte.

Att jag varit själv hemma (och bortrest) med båda barnen vid flera tillfällen räknas inte. För inte ska väl pappan behöva klara en hel dag OCH en hel kväll själv med båda barnen?

Eller är det för att jag begär en egen kväll för att JOBBA? Är det en sämre ursäkt än att åka iväg på konsert/musikevent/whatever i nöjeskategorin? För jag har aldrig ensam sovit borta från mina barn sedan H föddes. H har vid 4-5 tillfällen övernattat hos farmor/morfar när vi båda föräldrar behövt göra något, typ under flytten, och vid L:s förlossning, och någon gång för att han gärna ville sova hos morfar. Men jag har aldrig ensam åkt iväg för att göra något under dessa tre år; B har aldrig tagit med sig barnet/barnen för att övernatta någon annanstans utan mig. En eller möjligen två-tre kvällar har jag kommit hem sent, vid 23 eller så, sedan H föddes i augusti 2014.

Det är fullkomligt orimligt att jag inte ska kunna lämna över hela ansvaret på B någon kväll ibland, oavsett anledning. Ändå sitter jag här vid mitt skrivbord och känner mer skuld än ilska. Stackars, stackars barn, och stackars, stackars man!

Att jag kom till kontoret efter 10 imorse efter att ha drabbats av typ…familj…på morgonen, och sedan var iväg 1,5 timmar på eftermiddagen för att klippa håret gör också att jag känner mig totalt slackermässig på jobbet.

Håret har i alla fall fått sig en genomklippning för första gången sedan inför B:s brors bröllop i maj förra året, när jag var nygravid med L. Tjing!

Lite jobb innan midsommar

Lite jobb innan midsommar

Idag är det B:s tur att köra tvåbarnsdag, medan jag får sitta i lugn och ro på kontoret och hämta andan. 

Nåväl, jag har förstås en del att göra, men bara att få vara i en nästan tyst miljö helt utan skötväskor, leksaker, barnvagnar, babyskydd, barnstolar och allsköns bråte på alla golv- och möbelytor är ganska lugnande för själen. 


Vi har såklart inte kommit ihåg att förbereda alla inköp inför midsommar, vilket betyder att vi behöver ge oss ut i det kaos som är en sommarstad dagen före midsommar. Den stora ICA-butiken och Systembolaget har köer genom hela lokalerna, och överallt är de vi ortsbor så kärleksfullt kallar ”badjävlarna”. De som tar alla parkeringsplatser i stan från juni till augusti, köper upp alla färskvaror i butikerna och orsakar en femtioprocentig prisökning på all mat och dryck på stan under sommaren. 

En välsignelse och en förbannelse, som så mycket annat. Välbehövligt liv och rörelse och inkomster till stadens näringsidkare, men jobbigt för oss ”lantisar” att våra annars ganska ödsliga gågator plötsligt drabbas av innerstadsträngsel.

Det återstår att se om vi lyckas inhandla någon middag idag…

Trött men flitig

Trött men flitig

Jag har varit lite frånvarande här igen. Mest för att jag varit ofantligt trött, och däckat i soffan eller vid nattning varenda kväll.

Så var fallet även ikväll, men jag vaknade till efter midnatt och satte mig för att förbereda arbetsdagen. Mina två arbetsdagar bara rinner iväg på möten och telefonsamtal, och på att planera arbetet, och ingen tid blir över till skrivjobbet. 

Eftersom jag kör förskolelämningen på väg till jobbet kommer jag inte dit förrän vid niotiden, och sedan blir det minst 1,5 timmars lunch eftersom jag möter upp B och ammar L i bilen först, alternativt att han kommer till kontoret och jag ammar där innan vi går och käkar. Sedan hemgång senast före klockan sex, så vi hinner äta middag tillsammans innan barnen ska sova.

Så jag behöver fylla upp jobbdagen hemma på kvällen. När jag inte somnar, vill säga.

Inatt är kreativiteten dock på topp, så jag kör på en timme till innan jag tar en stunds sömn innan det första mötet vid 8.30.

Det är väl detta som kallas livspusslet?

Jobbdagsångest

Jobbdagsångest

God morgon. Eller nåt. Här ligger jag och har besök av en inte så kär gammal vän – jobbångesten.

Något jag lidit av till och från, med början under de sju år jag slet på ett jobb med en chef som var fullblodsnarcissist. Att som ”duktig tjej” direkt från universitetet börja arbeta för någon som bara var intresserad av sin egen vinning i allt, och trampade på allt och alla i detta syfte, var liksom … inte bra. Eftersom en ”duktig tjejs” första lösning på alla problem är att prestera sig ur situationen. Vilket inte hjälper ett skvatt när en har att göra med en sjuk människa, utan bara sätter igång en destruktiv spiral där du gör mer och mer men känner dig sämre och sämre. 

Så de senaste tio åren eller så dyker den upp på småtimmarna. Ångesten. Vaknar långt före 05 och känner ett diffust obehag. Sur i magen och med svidande trötta ögon ligger jag utan att kunna somna om. Arbetsrelaterade saker går i spinn i tankarna, och jag liksom famlar och letar febrilt i minnet efter vad det är som utlöser känslan av stress. Jag har glömt något. Något borde ha gjorts. Men vad?

Går igenom dagens (och veckans och månadens) planering i huvudet och är förvisso bekymrad över hur tiden ska räcka till. Två dagar i veckan är verkligen inte nog. Men det är ingenting som borde föranleda att jag ligger vaken efter bara fyra timmars sömn. Ingenting så fundamentalt.

Jag har nog ändå relativ koll på vad som ska göras. Men den här ångesten gör ändå att tankarna snurrar och magsyran kommer krypande uppåt. Det är ändå …något. 

Likt den kemiska bakfylleångesten dyker denna objudna gäst upp och förstör min sömn. Ni vet den där en, utan att egentligen ha varit jätteberusad kvällen innan, vaknar upp med ett ryck och är säker på att en gjort bort sig kapitalt? Och hjärnan går igång på högvarv för att lokalisera vad det är som utlöser denna känsla. Vet ni så vet ni… DEN ångesten är det jag får.

Bra där, hjärnan! Det är ju SÅ konstruktivt att spendera tre timmar på diffus oro, för att sedan försöka klara av en späckad jobbdag på fyra timmars sömn… Verkligen.