Bakisdag

Bakisdag

Jag känner mig bakis idag. 

Inte för att jag drack en enda droppe alkohol igår. Det var jobbdag, och jag hade två större projekt att fixa på kontoret. Plus det vanliga av telefonmeddelanden och mejl som jag inte hann besvara hälften av under tiden. Två dagar i veckan räcker ingenvart alls.

En deadline är en deadline, så jag blev kvar till efter nio på kvällen innan jag skickade iväg det sista mejlet. Dagens bränsle bestod av en macka, en bulle och ett wienerbröd. Hej, sockerchock! 

Dagen började väl hyfsat med frukost i form av en surdegsmacka med ost och skinka och diverse grönt, en kaffe och en bulle till fikat på kontoret. Men frukosten blev lite sen, så vid lunch var jag inte sugen. Tog en liten promenad med kollegorna och gjorde någon Pokémon-raid. (Tre tanter på 40 plus/minus några år bevakar ilsket gymmet de når från kontoret…)

Sedan satt jag vid skrivbordet och slet. Skulle möta upp B och barnen för en tidig och lättare middag. Efter att barnen somnat skulle föräldrarna kalasa på lite finskinka och ost som blivit kvar sedan helgen. När B ringde och ville mötas upp hade jag dock precis fikat på kontoret, och fyllt på de vid det laget sinande energidepåerna med ett wienerbröd som kollegan varit och köpt på det närbelägna konditoriet. 

Jag var långt ifrån klar med jobbet, och fortsatte knappa på datorn tills jag var klar där vid 21-tiden. Kunde känna de sura vibbarna hemifrån ända till kontoret. Men en deadline är en deadline. 

Så kom jag hem 21.38, och möttes av en H som sprang omkring och en L som härjade som en galning. B satt surmulen vid köksbordet med den lilla i famnen. Jag högg direkt in och tänkte ta med H ner till sängen. Tydligen fel val, för B kom och tryckte den lilla i min famn. Då hade jag dock redan lovat H att jag skulle läsa för honom, så jag förhandlade fram en kompromiss med att mamman skulle läsa en bok, sedan skulle pappan läsa en och krama till sömns.

Så gjordes, och jag gick upp med L. Hon var sådär onda-dockan-maniskt övertrött som bebisar i hennes ålder kan vara. Huvudet tycks snurra i 360 grader, alla lemmar strävar åt alla håll samtidigt, och det babblas/tjuts konstant, och ögonen stirrar vilt men med en tydligt trött glans. Det fjuniga håret klibbigt av kallsvett. Men jag kände igen det. Sådär var ju H också ibland. 

Så jag satte mig i det halvdunkla vardagsrummet utan att sätta på teven eller annat, och bara pratade lugnt med den lilla. Höll den lilla stretande kroppen i famnen och fortsatte utstråla totalt lugn i kropp och röst. Tills varje muskel i den lilla slutligen kroppen slappnade av, en efter en. Lade ner henne i vagnen och motade bort en annalkande kris genom att luta huvudet mot hennes och lägga en tung arm över hennes mage. Så slocknade hon.

Klockan var nu efter 22, och av B hördes ingenting. Att alla former av mys var inställda hade jag ju redan räknat ut eftersom han inte ens pratat med mig sedan jag kom hem, utöver: ”Här, ta henne!”, ”Varför ska du gå ner med honom?” och ”Här, byt hennes kläder, hon har kräkts”. Om jag blir sen hem är det alltid mitt ”straff” att hela kvällen ställs in. B somnar då alltid med H, som för att demonstrera hur slut han blivit, stackaren, som fått ta hand om barnen själv. 

Här tangerar jag min gräns att aldrig bråka med min sambo genom bloggen, men jag känner också att jag inte helt kan utelämna påfrestningarna i relationen som uppkommer i vardagskaoset med två småbarn hemma, när det är en ärlig dokumentation av vår barnfamiljsvardag jag vill åstadkomma. 

Och jag förstår att han haft en slitig kväll, det gör jag. L:s harmoniska fas slutade så klart minuten jag skrev om den, och hon är nu inne i en ”all systems go”-period vid 22-23 varje kväll, med helig ilska om en försöker få henne att somna. Och H kräver fortfarande en förälders närvaro för att somna. Bok, och sedan kramas tills han somnar. Svårt att klara av båda själv, men det är inte så att det inte går. Jag har ju gjort det många gånger.

Men det är som att jag bara måste få mötas av två vakna barn och kaos hemma om jag jobbat längre än tänkt. Måste få se med egna ögon hur jobbigt det varit. Samma sak varje gång. Mannen som liksom kapitulerar inför jobbigheten och sitter som en apatisk martyr och LIDER. 

Så reagerar nästan aldrig jag. Jag tar itu med det jobbiga. I detta fall hade jag parkerat H med vad som helst som skulle uppehålla honom, troligen YouTube på paddan, gått iväg med L till ett annat rum och sövt henne, och därefter tagit itu med H. Inte plättlätt, men görbart. 

Men, men. Det är inte lätt detta med familj och arbete i kombination. Känner mig otillräcklig som mamma, partner och yrkesperson. Jag försöker förlåta både mig själv och B när vi inte räcker till. Förhoppningsvis lättar det upp så småningom. Men jag är less på att bli behandlad som the scum of the earth för att jag jobbar sent någon kväll ibland.

Sent omsider satt jag så själv och kollade på kvällens Masterchef Australia på playfunktionen. Vid det laget hungrig som en varg utan att ha fått i mig någon riktig näring på hela dagen utöver frukostsmörgåsen, men utan ork att ställa mig i det orkandrabbade köket och laga något. Så min midnattsmiddag blev en skål tryffelchips och en flädertonic (utan gin). Inte konstigt att jag mår röv idag. 

Lillbarnet har fått gröt, sovit nästan två timmar och vaknat igen. Jag har ätit frukost ensam, medan storbarnet insisterat på att bara äta ett par skivor bröd utan något på. I  tevesoffan. Idag orkade jag inte tjafsa. 


Jag struntade i min planerade fil med granola, och åt upp hans ägg också. Har druckit tre koppar kaffe utan att vakna till. Dimmig i huvudet och trött. 

Lite lunch i barnamagarna och en pokémon-/lekparkspromenad kanske? 

Jobbar lite jobb och surar

Jobbar lite jobb och surar

Idag är jag på jobbet. Fick lov till att sitta kvar sent, eller rättare sagt, meddelade att jag tänkte sitta kvar sent. Fick stående ovationer hemifrån. Nej, så var det ju inte. Jag fick tystnad, djupa suckar och förebråelser. För jag är ju mamman, och kan inte bara vara borta från hemmet hursomhelst.

Att jag knappt kunnat jobba på sju månader och får slåss som satan för att kunna (och orka) vara med och dra någon liten del av lasset med företaget räknas inte.

Att jag varit själv hemma (och bortrest) med båda barnen vid flera tillfällen räknas inte. För inte ska väl pappan behöva klara en hel dag OCH en hel kväll själv med båda barnen?

Eller är det för att jag begär en egen kväll för att JOBBA? Är det en sämre ursäkt än att åka iväg på konsert/musikevent/whatever i nöjeskategorin? För jag har aldrig ensam sovit borta från mina barn sedan H föddes. H har vid 4-5 tillfällen övernattat hos farmor/morfar när vi båda föräldrar behövt göra något, typ under flytten, och vid L:s förlossning, och någon gång för att han gärna ville sova hos morfar. Men jag har aldrig ensam åkt iväg för att göra något under dessa tre år; B har aldrig tagit med sig barnet/barnen för att övernatta någon annanstans utan mig. En eller möjligen två-tre kvällar har jag kommit hem sent, vid 23 eller så, sedan H föddes i augusti 2014.

Det är fullkomligt orimligt att jag inte ska kunna lämna över hela ansvaret på B någon kväll ibland, oavsett anledning. Ändå sitter jag här vid mitt skrivbord och känner mer skuld än ilska. Stackars, stackars barn, och stackars, stackars man!

Att jag kom till kontoret efter 10 imorse efter att ha drabbats av typ…familj…på morgonen, och sedan var iväg 1,5 timmar på eftermiddagen för att klippa håret gör också att jag känner mig totalt slackermässig på jobbet.

Håret har i alla fall fått sig en genomklippning för första gången sedan inför B:s brors bröllop i maj förra året, när jag var nygravid med L. Tjing!

Lite jobb innan midsommar

Lite jobb innan midsommar

Idag är det B:s tur att köra tvåbarnsdag, medan jag får sitta i lugn och ro på kontoret och hämta andan. 

Nåväl, jag har förstås en del att göra, men bara att få vara i en nästan tyst miljö helt utan skötväskor, leksaker, barnvagnar, babyskydd, barnstolar och allsköns bråte på alla golv- och möbelytor är ganska lugnande för själen. 


Vi har såklart inte kommit ihåg att förbereda alla inköp inför midsommar, vilket betyder att vi behöver ge oss ut i det kaos som är en sommarstad dagen före midsommar. Den stora ICA-butiken och Systembolaget har köer genom hela lokalerna, och överallt är de vi ortsbor så kärleksfullt kallar ”badjävlarna”. De som tar alla parkeringsplatser i stan från juni till augusti, köper upp alla färskvaror i butikerna och orsakar en femtioprocentig prisökning på all mat och dryck på stan under sommaren. 

En välsignelse och en förbannelse, som så mycket annat. Välbehövligt liv och rörelse och inkomster till stadens näringsidkare, men jobbigt för oss ”lantisar” att våra annars ganska ödsliga gågator plötsligt drabbas av innerstadsträngsel.

Det återstår att se om vi lyckas inhandla någon middag idag…

Trött men flitig

Trött men flitig

Jag har varit lite frånvarande här igen. Mest för att jag varit ofantligt trött, och däckat i soffan eller vid nattning varenda kväll.

Så var fallet även ikväll, men jag vaknade till efter midnatt och satte mig för att förbereda arbetsdagen. Mina två arbetsdagar bara rinner iväg på möten och telefonsamtal, och på att planera arbetet, och ingen tid blir över till skrivjobbet. 

Eftersom jag kör förskolelämningen på väg till jobbet kommer jag inte dit förrän vid niotiden, och sedan blir det minst 1,5 timmars lunch eftersom jag möter upp B och ammar L i bilen först, alternativt att han kommer till kontoret och jag ammar där innan vi går och käkar. Sedan hemgång senast före klockan sex, så vi hinner äta middag tillsammans innan barnen ska sova.

Så jag behöver fylla upp jobbdagen hemma på kvällen. När jag inte somnar, vill säga.

Inatt är kreativiteten dock på topp, så jag kör på en timme till innan jag tar en stunds sömn innan det första mötet vid 8.30.

Det är väl detta som kallas livspusslet?

Jobbdagsångest

Jobbdagsångest

God morgon. Eller nåt. Här ligger jag och har besök av en inte så kär gammal vän – jobbångesten.

Något jag lidit av till och från, med början under de sju år jag slet på ett jobb med en chef som var fullblodsnarcissist. Att som ”duktig tjej” direkt från universitetet börja arbeta för någon som bara var intresserad av sin egen vinning i allt, och trampade på allt och alla i detta syfte, var liksom … inte bra. Eftersom en ”duktig tjejs” första lösning på alla problem är att prestera sig ur situationen. Vilket inte hjälper ett skvatt när en har att göra med en sjuk människa, utan bara sätter igång en destruktiv spiral där du gör mer och mer men känner dig sämre och sämre. 

Så de senaste tio åren eller så dyker den upp på småtimmarna. Ångesten. Vaknar långt före 05 och känner ett diffust obehag. Sur i magen och med svidande trötta ögon ligger jag utan att kunna somna om. Arbetsrelaterade saker går i spinn i tankarna, och jag liksom famlar och letar febrilt i minnet efter vad det är som utlöser känslan av stress. Jag har glömt något. Något borde ha gjorts. Men vad?

Går igenom dagens (och veckans och månadens) planering i huvudet och är förvisso bekymrad över hur tiden ska räcka till. Två dagar i veckan är verkligen inte nog. Men det är ingenting som borde föranleda att jag ligger vaken efter bara fyra timmars sömn. Ingenting så fundamentalt.

Jag har nog ändå relativ koll på vad som ska göras. Men den här ångesten gör ändå att tankarna snurrar och magsyran kommer krypande uppåt. Det är ändå …något. 

Likt den kemiska bakfylleångesten dyker denna objudna gäst upp och förstör min sömn. Ni vet den där en, utan att egentligen ha varit jätteberusad kvällen innan, vaknar upp med ett ryck och är säker på att en gjort bort sig kapitalt? Och hjärnan går igång på högvarv för att lokalisera vad det är som utlöser denna känsla. Vet ni så vet ni… DEN ångesten är det jag får.

Bra där, hjärnan! Det är ju SÅ konstruktivt att spendera tre timmar på diffus oro, för att sedan försöka klara av en späckad jobbdag på fyra timmars sömn… Verkligen.

Hudlös och ensam

Hudlös och ensam

Jag har nyss kommit till kontoret efter lämning av H. Sitter vid mitt skrivbord och gråter lite. Det hände något på väg till förskolan som jag inte riktigt förstår, och som utlöste en hel flod av sorgsenhet och osäkerhet i mig.

På vägen till förskolan stötte vi på tre mammor (och en pappa, tror jag, jag hann inte se så noga innan jag förödmjukad hastade vidare). Promenerandes i bredd och på väg från förskolan efter lämning av stora barn, med småbebisarna i vagnar och sele.

Två av dem vet jag vilka de är. De är sambor/fruar till gamla kompisar till B. En umgängeskrets han tappat kontakten med helt sedan vi började träffas för snart nio år sedan, men som jag i vart fall träffade några gånger i början av vår relation. Bara en av kvinnorna var med i bilden redan då, så det är bara henne jag kan påstå att jag på något sätt är bekant med . Men jag vet vem den andra kvinnan är, eftersom vi stött på den familjen någon gång sedan vi kom till nya staden. Och vi har alla barn i ungefär samma ålder på samma förskola.

B har stött ihop med sina gamla vänner ett par gånger sedan vi flyttade tillbaka till småstaden, och de har småpratat vänskapligt. H blev bjuden på sitt första barnkalas hem till det ena paret tidigt i våras, och han hade så himla kul. Jag var så glad för hans skull, men följde inte med på kalaset själv, eftersom det var mitt under den värsta perioden med L, och jag helt enkelt inte mäktade med att ta mig ur huset för att umgås under glada former med folk jag knappt känner. Jag bad B säga som det var angående min frånvaro; att vi helt enkelt hade det väldigt slitigt med lillan och att jag haft en jobbig natt.

Efter det har jag bytt några ord med kvinnan i den familjen när vi stött på varandra vid lämning. Den andra (som jag inte träffat tidigare och aldrig blivit formellt presenterad för) har jag bara hejat på så som det är brukligt att hälsa på andra föräldrar på samma förskola.

Båda kvinnorna är föräldralediga med barn nummer två. Ett som är några månader äldre än L, och ett som är några månader yngre. På samma sätt är deras barn nummer ett några månader äldre respektive yngre än H. Jag har sett att de brukar lämna förskolan tillsammans, och någon förmiddag när jag har motionerat efter lämning har jag sett dem sitta tillsammans nere vid stranden. Det verkar alltså som att de har mammahäng tillsammans efter lämningen av storbarnen.

Jag har sagt hej glatt när jag sett dem. Inget mer. Inte försökt vare sig tränga mig på deras gemenskap eller verka avvisande. Bytt några ord med hon som är något bekant. Jag har såklart sett på deras sätt att hälsa när vi mötts att de inte har någon önskan att inkludera mig i sin samvaro på något sätt. Och det är ju fine – de är inte tvungna att umgås med mig bara för att vi har barn i samma ålder, bor i samma område och har någon sorts bekantskap sedan förr genom våra män.

Idag när jag såg hela raden komma gående rakt mot mig på trottoaren sade jag glatt ”Hej, hej!”. Och möttes av kompakt tystnad och vassa blickar?!! Jag sänkte blicken och gick snabbt vidare. Helt tillintetgjord och förvirrad. Mig veterligen har jag aldrig gjort något mot dessa människor. Och med den lilla kontakt vi haft, hur kan jag ha gjort något för att förtjäna att bli behandlad så?

Jag är enormt känslig för när folk inte tycker om mig. Det gör mig väldigt osäker och jag går runt och undrar vad det är jag gjort fel. Jag är inte så självsäker att jag bara kan tänka ”Äsch, alla kan inte tycka om mig, jag är som jag är, och alla som inte gillar mig kan dra dit pepparn växer!” Framför allt inte när jag inte vad jag gjort fel.

Snart 37 år gammal gick jag och kände mig som ett litet barn som blivit utfryst på skolgården. Och floden av ensamhet och sorg sköljde över mig. Så många vänner som jag tappat kontakten med under årens lopp, av olika anledningar. Arbetslivet som krävt sitt och gjort att jag mest umgåtts med kollegorna, utöver B. Vårt gemensamma umgänge har varit mina kollegor med respektive och några gamla vänner till honom med respektive.

På vår gamla bostadsort umgicks jag med några från BVC-mammagruppen sådär lite ytligt då och då, samt några från gamla gravidvattengympagänget på samma sätt. Mycket mer än så behövde jag inte, även om jag önskat mig åtminstone någon ”mammakompis” att vara lite mer förtrolig med. Så nog har jag varit lite avundsjuk när jag sett de två mammorna lämna förskolan tillsammans. Inte på just dem, men på själva grejen. De där två känner jag ju inte egentligen, och har ingen aning om huruvida de är trevliga att umgås med eller inte. Just det gnager också – jag kan inte säga vare sig bu eller bä om dem, eftersom jag inte känner dem, på vilken grund kan de då ha dömt ut mig?

Här på nya orten erbjuds ju tyvärr inga mammagrupper för omföderskor. Jag försökte anmäla mig till en sån där ”Rulla vagn”-grupp, men den verkar ha runnit ut i sanden utan att någon träff ägde rum, eftersom alla hade olika viljor och åsikter om dagar och tider och olika hämtningar och lämningar av syskon och så vidare.

Och på jobbet känner jag mig värdelös och utanför. Kan inte ”dra mitt strå till stacken” eftersom jag knappt har någon tid på jobbet, och har nu två kollegor som fikar innan jag kommer dit, går ut och röker tillsammans (japp, de röker båda två, vad är oddsen för det nuförtiden?) och äter lunch tillsammans medan jag går och möter B och L för lunch (och amning).

Min kollega, som förut var min bästa vän och främsta förtroliga, känner jag mest dåligt samvete gentemot nu, och jag känner att hon är arg och besviken på mig. Och jag har inte längre någon att anförtro mig åt.

B och jag. Vi mest nöter på varandra mitt i familjekaoset. Han är arg ofta, och jag blir arg för att han är arg och förstör stämningen hemma. Jag spelar martyr. Vi båda tävlar i att beskylla varandra för vad den andre gjort/inte gjort, och vem gör egentligen mest?

Så jag är misslyckad yrkesmässigt, har nästan inga vänner, är en halvdan morsa som bäst, och en ganska sur och missunsam partner. Och på detta har jag tydligen lyckats misshaga dessa nästan okända kvinnor så till den milda grad att jag inte ens kan får ett ”Hej!” i retur?!?

Tydligen.

Jag är dessutom en sådan som gråter fult, och lika mycket (om inte mer) genom näsan än genom ögonen. Så nu har jag snutit mig igenom en hel förpackning Kleenex Balsam Fresh, och kommer att få spendera dagen snörvlig och rödmosig, med ont i alla bihålorna och i de rödsprängda ögonen.

Lite jobb nu kanske, en och en halv timme senare? (Fast jag får vänta med telefonsamtalen tills gråtigheten i rösten försvunnit.)

Hoohooo…?!

Hoohooo…?!

Hej, är det någon kvar här? Det har gått ytterligare en vecka med nästan bara instagrambloggande. Som vanligt är det tiden och orken som tryter. Men livet som tvåbarnsmamma knallar på. Och det blir bättre, det blir det.

Pappa, storebror och lillasyster. Till höger pappan med L, 4 månader, och nedan med H, 4 månader, för drygt 2 år sedan.

Inte så att vi lever svävande på några små rosa moln här, men jag mår bättre. Förra veckan fick jag vara på kontoret utan bebis två dagar, och det har hjälpt mig enormt att få en arbetstid och en fritid igen. Sakta, sakta, betar jag av saker som varit liggande på kontoret, och det känns som att jag är på väg tillbaka. Det går långsamt, men åt rätt håll. Och jag kan unna mig att bara vara mamma när jag är hemma.

Lillasyster har börjat sova middag. Sammanhängande, och faktiskt mest på förmiddagen, helt plötsligt. Hon har dock i gengäld börjat bli riktigt osalig på kvällarna, pigg men liksom diffust gnällig. Enligt Wonder weeks-appen har hon varit smack mitt i den allra åskigaste delen av den långa fjärde utvecklingsfasen, så det är kanske det?

Lillasyster sover vid förskolehämtning. I min gamla Stokke MyCarrier. Väldigt bra utomhussele, även om jag inte riktigt kommer överens med karbinhakarna på denna (äldre) modell.

Jag har börjat ge henne små, små smakprov av (hittills) päronpuré och mannagrynsgröt, och hon är klart intresserad av att äta, även om det är svårt att få till motoriken, och den lilla tungan mest puttar ut den mat som kommer in i munnen.

Hon har börjat låta jättemycket, långa glidande och riktigt högljudda tjut. Hon testar sina röstresurser och blir mäkta förvånad och stolt när hon själv hör hur hon kan låta. Hon kan hålla på hur länge som helst om hon får gensvar, och en kan glömma att en får sista ordet i ett samtal med den lilla damen…

Vid bröstet bråkar hon, och är mest frustrerad när hon ska amma. Jag vet inte hur mycket som är protester över alltmer sviktande mjölkproduktion, och hur mycket som är att hon inte riktigt kommer till ro när det händer så mycket spännande runt omkring. Det är trist, men jag blir inte lika förkrossad som med H, och kämpar följaktligen inte lika hårt för att hålla fast vid amningen. Jag vill inte begå våld mot mig själv på det sätt som jag gjorde med H, men hoppas ändå att vi ska klara amningen genom övergången till mat. Så snart flaskan försvann ur bilden var amningen med H bara harmonisk.

Hon dreglar och kräks och allt är liksom bara blött och kallt och klibbigt hela tiden. Och hon ler så stort att jag tror att mitt hjärta ska brista av allt det varma som bubblar upp i bröstet.

Liten trulig.

Storebror trotsar och VILL. INTE. I lördags, när vi ätit middag hemma hos min pappa, började han plötsligt protestera mot att vi valde en annan väg hem än när vi gick dit. Han var så trött, så trött, men gallskrek nästan hela vägen hem helt obegripligt om ”Inte DEN vägen! Jag vill inte den vägen! Jag vill annan bilgata!” och gick inte att trösta eller avleda på något sätt. Samtidigt är han så vansinnigt gullig.

Igår hade vi tänkt ta in på hotell i Stockholm för att jag skulle ha ett morgonmöte där idag. Hade tänkt åka in på söndagseftermiddagen, göra något roligt för H, äta middag. Jag skulle inte behöva gå upp chocktidigt, och det skulle fungera bra med amningen. Efter mitt möte skulle jag ha tagit ledigt resten av dagen och vi skulle ha ägnat oss åt någon familjeaktivitet. Skansen, kanske, eller Aquaria.

Men vi var inte så sugna efter fredagens attentat, så vi fick leja bort H till morfar för övernattning och förskolelämning, medan vi andra fick sätta oss i bilen tidigt imorse för att köra in till stan. Väl där fick B ta med sig L till sitt kontor på Kungsholmen tills jag var frisläppt från mötet, och vi kunde åka hemåt till trygga småstaden igen. Jag kan inte ignorera det som hänt och fortsätta som vanligt. Jag har redan i flera år undvikit centrala Stockholm och dess kollektivtrafik så mycket jag bara kunnat, och när det jag fasat för väl hänt kan jag inte bara skaka av mig det och gå vidare. Tyvärr. Jag håller mina barn därifrån.

H hade varit ledsen vid lämning igen imorse, men var glad när jag kom för att hämta. Spontankramade sin pappa efter middagen och sade ”Älskar dig!”. När jag tog med honom ner till sovrummet och sade ”Vad bra att pappa kunde natta L idag, så att jag får läsa för dig och krama på dig ikväll. Det gör mig glad.” sade han ”H åttå glad!”. Att det ens är möjligt att älska en liten människa så mycket?

Och vad det är skönt att vi äntligen börja komma dit. Att B kan ta hand om L ibland så att jag får umgås med H. Och att B äntligen får börja knyta an till L på riktigt, och vice versa. Det är så fint att se dem tillsammans.

Mama’s got her working shoes on!

Mama’s got her working shoes on!

Hörrni! Vet ni vad? Jag sitter på Kontoret. Utan bebis. Och arbetar.

(Eller just precis nu bloggar jag, men det är för att jag försöker ringa till skatteverket och fick plats 258 i kön.)

Medan jag har väntat har jag också hunnit shoppa lite. Mer om det en annan gång, men jag kan säga att jag väntat spänt på releasen av Bugaboo by Niark1, den nya begränsade designutgåvan av tillbehör, som Bugaboo skulle ha släppt redan i lördags, men som inte dök upp i webbutiken förrän idag.

Jag har invigt mina nya vårskor, och känner mig alldeles liksom vuxen och seriös med nya skor och kläder helt utan kräkfläckar. Jag älskar bruna skor, och jag älskar broguemönster. Dra-på-skor utan snören och dragkedjor är också grejer jag gillar, för att inte tala om klackar som är alldeles, alldeles lagom för en ganska medelålders småbarnsmamma. Fyndade till halva priset för ett par månader sedan.

Här sitter jag, vid mitt skrivbord, och telefonköar. Har inga möten förrän sent i eftermiddag, så osminkad och med härlig luddigt post-förlossningshår får duga än så länge. Sminket orkar jag nog inte bry mig om sen heller… Men håret ska jag väl försöka få till på något sätt, så jag ser i alla fall halvproper ut när jag har kundbesök.

Hälften av dagens måsten är avkryssade, så efter att ha kommit fram till skatteverket är det dags att ta lunch innan jag tar itu med den andra halvan. Bebis och föräldraledig pappa väntar på lunchrestaurangen, och mina bröst håller på att sprängas, så det är dags för paus.

Jobbet, alltså. Vilken semester!

Stressad, men inte nere

Stressad, men inte nere

Mitt förra inlägg blev kanske lite svartare än vad jag avsett. Jag är förvisso VÄLDIGT stressad och frustrerad över att livet är så svårhanterligt just nu. MEN – jag har börjat skymta ljuset i tunneln därframme, och allt är inte helt nattsvart längre!

Veckan som kommer ska jag börja jobba igen. Två dagar i veckan, som kommer att göra all skillnad i världen. Att få dedikerad arbetstid innebär främst att jag faktiskt kan tillåta mig själv att vara föräldraledig på riktigt övrig tid, med undantag för helt akuta saker som dyker upp. Det  blir tisdagar och torsdagar på kontoret till att börja med, lite lagom utspritt över veckan så att alla som söker mig kan få beskedet att jag återkommer inom någon dag. Visst blir det svårt att komma ikapp och få någon lönsamhet i början, men det är en början.

Våren är på gång. Äntligen, äntligen. Finge jag välja skulle jag inte göra om detta med vinterbebis igen. Så ensam och instängd och …kvävd… som jag känt mig dessa mörka vintermånader har jag aldrig känt mig tidigare.

Men nu är L snart fyra månader, och vädret börjar bli varmare. Vi har redan börjat kunna vara ute i trädgården och på balkongen en stund efter att jag hämtat H på förskolan. Det har hänt att lillasyster sover en stund då. En eftermiddagskaffe sittande på ett fårskinn på en solstol, medan H förtjust får äta sin mellismacka ute. Det är en sådan liten sak som sätter guldkant på tillvaron.

Och den lilla marodören har så smått börjat sova middag. Inte på förmiddagen, såsom jag önskat, utan på eftermiddagen mitt under förskolehämtningstid. Vilket gör att jag inte kan vare sig fixa hemma eller jobba när hon sover, och att hon ofta väcks av att bli upptagen, påklädd och nerstoppad i vagnen efter bara en kort stunds sömn. Ibland somnar hon inte om igen, och då har vi en skrikig eftermiddag framför oss. Men det händer att hon sover nu. På dagen. Det är en bra sak.

Åka vagn är annars bra också, bara jag tajmar så att hon är riktigt trött när det sker. Då somnar hon i regel. Men missbedömer jag, och hon är för pigg, så gör hon fullkomligt klart för mig att hon avskyr att ligga i en ”låda” och inte se något. Men vi har börjat testa sittdel lite försiktigt, och det gillar hon bättre. Så ivrig. På gott och ont.

Förhoppningsvis kommer det att bli bättre med H också, bara L vänjer sig att tas om hand av sin pappa. Då kan vi ju turas om med barnen på ett annat sätt än nu, när jag har ansvar för typ 1,5 barn (och inte har tid för min ”halva” av H) och B har ansvaret för 0,5 barn i form av morgonstök, lämning och nattning av H. Delat ansvar för båda barnen kommer att underlätta, och förhoppningsvis ge mig och H välbehövd tid ihop utan att jag hela tiden måste prioritera L framför honom.

Jag har denna vecka börjat motionera lite mer planerat än bara promenader när det bara blir. Sett till att göra mig ärenden på affärsområdet ett par kilometer bort. Svidat om till löpningstajts och vindtygsjacka och försiktigt småjoggat delar av promenaden. Bara två dagar än så länge, men det är en början. Sedan kom en förkylning med halsont som jag håller på att vänta ut. Men det kändes bra att småspringa lite. Körde en energisk Spotify-lista och gick och småjoggade varannan låt. Blev förvånad över att jag faktiskt orkar jogga dryga tre minuter i sträck så här från noll. Träningsvärk i lår och rumpa dök upp redan efter en första gång med kanske 3 x 3 minuters jogg, men inga andra smärtor.

Det är såklart Vårruset som hägrar, i år igen. Kanske orkar jag småspringa större delen av sträckan i år? Och jag vill gärna bli en sådan som springer. Kombinationen av motion och att vara ute i naturen tilltalar mig, och en träningsform som kan kombineras med att ha med något av barnen i vagn är ju lättare att få till än en som kräver egentid.

Någon form av styrketräning behöver jag få till snart också, framför allt för ryggen, och jag längtar efter att simma igen, men jag tänker inte lägga mer press på mig själv i någon form för tillfället, utan det får bli när lust och möjlighet sammanfaller.

Barnvagnsjogg under föräldralediga förmiddagar är en bra början. Behöver jag säga att jag sneglar på en Bugaboo Runner, för att kunna jogga med bakåtvänd bebis? Just nu blir det mjuklift i Mountain Buggy Terrain, eller knuff av liten stridsvagn i form av Buffalon. Och det är ju varken rekommenderat eller optimalt.

Donkeyn går inte alls att springa med, erfar jag när jag stressade till förskolan en dag förra veckan och halvsprang mycket långsamt, men fick tvärstopp i form av vobblande framhjul. Lite dåligt, tycker jag. Jag vet ju att den inte är gjord för löpning, men liite tempo ska väl alla vagnar klara av?

Nej, nu ligger jag här och låter både tankar och blogginlägg spreta iväg, när jag borde sova. Vaknade för att amma L för över en timme sedan, men hon sover redan gott i sin säng igen.

Det jag ville komma till är att jag är inte deprimerad. Bara väldigt stressad. Och att saker börjar ordna upp sig. Både sådant som styrs av högre makter (bebisens humör och dagliga rutiner, vädret) och sådant jag helt enkelt fått styra upp själv (jobb oavsett vad bebis tycker om saken, motion).

Mammans mående

Mammans mående

Nä, jag tänker nog inte förmildra eller försköna något här. Jag har inte mått särskilt bra sedan L kom till världen.

Fysiskt är det inga bekymmer. Jag fick bara ett stygn efter förlossningen, klarade mig med vanliga bindor efter bara någon dag, och avslaget var helt borta på sex veckor. Har inte alls känt mig trasig efter den här förlossningen, som jag gjorde förra gången. Vi har rent av lyckats ha sex en gång för ett par veckor sedan, och det gick bättre än förväntat. Nästan bättre än förut, som om denna förlossning nästan helt utan bristningar typ…tänjde ut ärrvävnaden från förra gången? Mjukade upp det som varit lite ”stumt”, typ.

Men psykiskt, känslomässigt? Det har varit, och är, i mångt och mycket fruktansvärt jobbigt. Många saker har adderats upp. Som höftledsluxationen och behandlingen, ytterligare en misslyckad amning och lillasysters magproblem/den troliga mjölkproteinöverkänsligheten.

Framför allt har det varit riktigt tufft att hon är så skrikig. Minst ett par, tre perioder under en dag tvingas jag höra och se henne panikskrika. För att någon mer än hon ska få mat. För att jag ska få på mig kläder inför hämtning av storebror eller någon annan förpliktelse. För att hennes flaska måste svalna lite innan hon kan dricka den. För att vi är ute med vagnen och vädret är för kallt för att jag ska kunna lyfta upp henne.

Sedan detta att hon inte sovit något om dagarna, förutom liggandes raklång i famnen. När veckorna blev till månader började desperationen växa. Jag behöver få göra NÅGOT annat. Hemmet förfaller, jag är konstant jagad över jobbgrejor jag ändå måste ta itu med ibland.

Jag som tänkte att jag hade ett gyllene läge denna gång. Egenföretagare och boende nära jobbet. Bara att pipa ner till kontoret för ett par timmars jobb då och då, medan pappan tog bebisen. Utan pendlingstid skulle det inte ens störa amningen. Jag har fått till två halvdagar av riktigt arbete på två månader.

Har varit tvungen att ta med henne till kontoret för att försöka hålla saker flytande. Hon har inte sovit där heller. Jag har fått sitta där och häcka i fem timmar för att kanske få till tjugo minuter för något samtal eller mejl för att uppdatera någon kund och skjuta åtaganden på framtiden. Som egenföretagare kan en inte vara föräldraledig på riktigt och på heltid. Företaget måste hållas flytande.

Med H var jag helt ledig i sex veckor, sedan delade vi lika. Jag hade tänkt mig en något längre ledighet denna gång, kanske tre månader, men med kanske ett par halvdagar eller tvåtimmarspass i veckan för att jonglera det som inte går att släppa helt under den första tiden. Så har det inte kunnat bli.

L bara skriker med sin pappa. Han har dessutom en väldigt intensiv period på sitt jobb, eftersom företaget han jobbar för ska säljas. Vilket betyder att han blir utan jobb sedan, och kan ta majoriteten av föräldraledigheten. Han går inte ekonomiskt lottlös ur det hela heller, så det är inte så att vi har någon ekonomisk oro över det. Men just nu åker han in till stan varje dag, kommer hen vid sextiden eller senare, och däremellan är jag själv med allt.

Jag har snart förlorat all min yrkesmässiga trovärdighet och goodwill. Har en del gammalt att fakturera av, men behöver verkligen dra in pengar till företaget för att i vart fall dra in min del av företagets kostnader.  Kan inte lämna min kollega att stå för både hyra och personalkostnader på egen hand.

Rent ekonomiskt får jag mindre än halva min normala inkomst när jag är föräldraledig, eftersom kombinationen försäkringskassan och egenföretagare är helt omöjlig. Jag behöver jobba halvtid av den anledningen också, för att inte få för låg inkomst.

Och sedan har vi H. Som blivit helt satt på undantag i det allmänna kaoset. Jag saknar att vara med honom, jag verkligen längtar efter min lilla pojke så att det gör ont. Men får ingen tid med honom heller.

Och även fast jag viker nästan all min tid åt L så måste jag lämna henne att vråla sig högröd flera gånger varje dag. Jag älskar henne, men det är svårt att kunna njuta av henne på riktigt. Jag är lite…arg…på henne för att hon tar allt ifrån mig men ÄNDÅ inte är nöjd! Samtidigt som jag har dåligt samvete över att inte räcka till.

Läget med jobbet gör nu att jag känner det som att jag skolkar varje dag jag inte är där. Jag är verkligen hemma på övertid.

Att bara gilla läget med L och hänga i soffan om dagarna genererar tonvis med dåligt samvete. För att jag sviker H. Min kollega. Mina kunder. Jag går mot yrkesmässig ruin. Jag hinner inte ens tvätta eller köra diskmaskinen. Folk jagar mig från all håll. Jag är så stressad och pressad att jag håller på att gå sönder.