Fyra ska bli fem… (eller julklappen ingen önskat sig)

Fyra ska bli fem… (eller julklappen ingen önskat sig)

Ja. Det är som det låter. Vi väntar en liten trea. Oväntat, oplanerat, osannolikt och inledningsvis väldigt oönskat är det anledningen till att jag skrivit om möjligt ännu mindre än vanligt här på bloggen på sistone.

Jag har inte varit redo att berätta. Men nu är det dags. Idag har jag tagit mod till mig att berättat för mina kollegor, så nu är det officiellt bland nästan alla våra närmaste. Mina föräldrar och syskon, och några vänner, kvarstår bland de ovetande, men det är å andra sidan ingen som kommer att ta nyheten som en katastrof. Men tredje barnet ganska tätt när en redan har ”en av varje” är liksom ingen nyhet som möts av någon större glädje någonstans. Min mamma är nog den enda (utöver de barnälskande nästangrannarna) som kommer att bli genuint glad över detta. Men eftersom jag somnar med barnen varje kväll har jag inte haft tid att ringa.

Tajmingen är så dålig den kan bli. Vi hade ÄNTLIGEN börjat komma tillbaka till någon sorts vardag efter L:s inskolning och alla femtioelva VAB-omgångar som följde, och mitt företag behöver min fulla uppmärksamhet. Mitt stora debacle för ett par månader sedan är fortfarande ett öppet sår, och jag behöver jobba, jobba, jobba för att komma igen både ekonomiskt och självförtroendemässigt.

Allt började kort efter påsk. När min mens skulle komma så fick jag förvisso en liten blödning på rätt dag, och dagen efter. Det var långt ifrån en riktig mens, egentligen, men eftersom jag dels inte alls hade i min föreställningsvärld att jag skulle kunna vara gravid, och dels var generellt väldigt sliten, skyllde jag det hela på stress och dåligt mående och glömde bort det.

När sedan nästa månads mens inte kom på beräknad dag började såklart varningsklockorna ringa i mitt huvud. Jag försökte övertala mig själv att den nog skulle komma närsomhelst. Det stämde inte alls med mina beräkningar att den (enda) gången vi haft sex där i mars/april skulle ha sammanfallit med ägglossning, och det kändes inte alls som att jag hade ägglossning när det hände. Det var flera dagar efter att ägglossningen borde ha varit, och borde alltså ha varit alldeles för sent på månaden för att det skulle ha varit en ägglossning dagarna efter samlaget.

En vecka gick efter andra månadens beräknade mens. Två. Tre. Ingen mens. Och visst mådde jag lite illa när jag var hungrig, och var väldigt trött. Men inte alls som under de tidigare graviditeterna.

Så jag tog ett test. Stannade hemma en måndag för att få göra det i lugn och ro och ensamhet. Och ja… Visst var det positivt. Och jag kände total panik.

När testet med H visade positivt var jag chockad och nervös, men ändå på ett glatt och sprittande sätt. Med L var jag mest bara glad, det var ju ändå en halvplanerad graviditet i så måtto att vi hela tiden velat ha syskon till H och att det fick bli när det ville bli. Den här gången kändes det som världens undergång.

Visst kände jag starkt direkt efter L:s födelse att ”det här får bara inte vara sista gången”. Men jag ville inte bli gravid nu. Kanske till hösten om företaget gick bra, eller senare, när vi liksom kommit på banan igen. Bara BF skulle bli före min fyrtioårsdag i november 2020. Kanske ett vårbarn 2019 eller 2020? Efter ett augustibarn och ett decemberbarn kände jag att vårvinter vore perfekt, så att den första ”karantänperioden” skulle upphöra ungefär samtidigt som dagarna blev ljusare och livet liksom återvänder. Men nu skulle det visst bli ett decemberbarn, igen. De första beräkningarna landade på den 14 december, en dryg vecka efter L:s 2-årsdag.

Det tog några dagar innan jag släppte bomben för B. Dels för att vi sällan hinner prata i lugn och ro, dels för att jag själv behövde smälta det hela lite först. Han var också chockad, och tyckte såklart också att tajmingen var riktigt usel. Men vi var också i princip genast på samma sida vad gällde den stora frågan om att behålla eller inte. Att ta bort ett friskt foster som är ett helsyskon till våra två underbara ungar fanns liksom inte på världskartan. Att jag redan gått 11 veckor var ju också en faktor.

Redan dagen innan jag berättade för B hade jag ringt MVC och kollat upp hur bråttom det var med KUB-testet. Hyfsat bråttom, så jag fick en tid för inskrivning och remiss för provtagning rätt kvickt.

Två misshandlade armar efter att ha gjort två besök på provtagningscentralen samma dag. Blev långärmat några dagar sedan…

Innan ultraljudet fortsatte jag att mentalt hålla graviditeten ”på armslängds avstånd”. Kunde det verkligen finnas ett levande och friskt foster därinne, när jag levt på som vanligt nästan hela den första trimestern? Men för ett par veckor sedan låg jag där på britsen med kall gelé över hela magen, och fick för tredje gången se ett litet barn ligga där, med ett litet pickande hjärta och allt till synes på rätt plats. Risken för kromosomfel bedömdes låg, någonstans runt 1/8000, vilket jag tror är bättre än siffrorna med L.

Plötsligt blev det på riktigt. Sannolikheten för att vi ska få en bebis i december är hög. En julklapp som ingen önskat sig, men som självklart kommer att bli precis lika älskad som sina syskon. Även om vi inte riktigt vet hur tusan vi ska orka en gång till, redan. Vi blev även framflyttade till den 20/12, så det blir verkligen en julbebis. Kanske är 6 dagars flytt ett tecken på att min menscykel verkligen var lite off när det hände?

Ja, vad mer? Jag mår rätt bra, utöver att jag vill sova hela tiden och mår illa så fort jag blir det minsta hungrig. Jag är i vecka 15, och känner av bebisen dagligen. Inte som riktiga sparkar ännu, men som korta stunder av plötslig aktivitet där jag vet att bebis huserar – ett pirrande, vibrerande, fladder, på just de stunder då jag brukat känna av mina barn i magen. När jag sitter och nyss har ätit eller druckit något och när jag lagt mig för att sova på kvällen (de få kvällar jag aktivt går och lägger mig istället för att bara tuppa av vid nattning.

Jag har fått ont i baksidan av höfterna, det känns som att det är där lårbenen möter höftbenen, och att det gör liksom ont i skelettet. Det kom (om jag minns rätt) vid vecka 19-20 med H, kring vecka 16 med L, och nu i vecka 14. Men det har också givit med sig efter bara några få veckor tidigare. Jag hoppas att både höftsmärtorna och den helt sjuka tröttheten ger med sig inom kort, så att jag kan fungera någorlunda normalt.

Alla värden såg i alla fall bra ut vid inskrivningen på MVC: Hb, blodsocker och blodtryck perfekta, inga bakterier eller protein i urinen. Blodprover för sköldkörtel och järndepåer togs efteråt, men det var ju några veckor sedan och jag antar att jag skulle ha hört något om något varit galet där. Nästa MVC-besök är inte förrän i augusti, och innan dess är det RUL i slutet av juli. Vi hade fått kallelser till RUL fredagen den 13:e juli, och även om jag inte är vidskeplig så var det rätt skönt att boka om den tiden när vi blev flyttade på KUB-ultraljudet.

Det här är alltså lilla trean. Hen ville inte riktigt visa en fin profil, så bättre bilder än så här blev det inte denna gång.