Sista planerade jobbdagen!

Sista planerade jobbdagen!

Jag gick ner och nattade lilleman efter klockan 20 igår, och somnade själv för natten. Och med undantag för uppvaknanden vid 23, 02 och 03.30 för att kissa och knapra i mig Novuluzid har jag faktiskt fått sova. Det gick inte helt snabbt att somna om någon av gångerna, men tog inte direkt lång tid heller, så jag är mer än nöjd nu när jag vaknat och klockan plötsligt är 06. Bästa natten denna vecka!

När jag vaknat till har jag känt av förvärkarna, men mildare än igår kväll, och mer av enstaka karaktär än sådana som kommer och går. En liten mensvärkskänsla har infunnit sig i ryggslutet, och nedre delen av magen och ryggen känns generellt lite som vid mens (men inte när mensvärken är som värst) – lite ömt och mosigt och småvärkande.

Det blir nog bebis ganska snart, tror jag. Men förhoppningsvis först efter en produktiv förmiddag på kontoret och en tripp till Ikea på eftermiddagen så jag får lite gardiner, växter och annat lull på mitt kontor!

Idag är det faktiskt BF beräknat på sista mens. Den BF-dagen stämmer på pricken med när jag tror att jag hade ägglossning, och även när det faktiska liggandet ägde rum. (Rosa drinkar och bubbel, i kombination med ägglossning, var nog samverkande faktorer som gjorde att det faktiskt blev åka av just då…)  Så jag tror inte på femdagarsflytten vid RUL, utan max ett par dagar om en tänker sig att själva befruktningen och äggets fästande drog ut lite på tiden.

Jag tror på bebis i helgen, eller senast på måndag! Och blir det inte bebis så har jag i alla fall saker att göra, som att städa, adventspynta en vecka för sent, och baka. Jag vill göra saffransbullar, saffranskokostoppar och morotskaka. Och laga mat! Köttbullar med potatis och gräddsås och pressgurka och rårörda lingon. Klassisk stek med potatis, gräddsås, gelé och kokta grönsaker. Stryk det där jag sa igår om att den glupande aptiten försvunnit, nu vill jag äta alla bakverk i världen och äta kött, gräddsås och potäter!

Nu är det dags att gå upp och äta frukost med familjen, innan jag åker till kontoret (snälla kollegan P hämtar mig) och B går på inskolning med H. Tredje dagen redan, och allt går bra. Igår hade en av pedagogerna anmärkt att B nog lika gärna hade kunnat gå därifrån, så förhoppningsvis går det bra att börja lämna H på måndag. För hans skull är jag inte ett dugg orolig, det är verkligen en kavat liten pöjk vi har, och det har känts lite knäppt med en planerad inskolning som är mycket segare än den när han började på förskola första gången för ett år sedan.

4937ab78-f514-42d7-8f1c-4c5c6bbfd935

Så här glada var vi när vi sammanstrålade efter inskolning och jobb igår!

En vecka kvar till BF, och fortsatt inskolning

En vecka kvar till BF, och fortsatt inskolning

Plötsligt var den här, 38+6, dagen som är precis en vecka före BF.

Jag känner mig lite lugnare än för några dagar sedan, och försöker att bara vara inställd på att bebis kommer att hålla sig till dagarna precis kring BF. De flesta förberedelser är klara, utöver städning hemma, barnvagnsfix och iordningställande av Knyttets säng. Så det löser sig nog ändå, oavsett när det blir. Jag har inga direkta känningar av att något skulle vara på gång, och smärtorna ner mot underlivet har inte besvärat mig på ett par dagar nu.

Babyskyddets klädsel är tvättad och återmonterad och babyskyddet står bredvid mina väskor i hallen. Jag har även fått besked om att H:s nya bilstol har skickats från Babyland redan idag, två dagar före den beräknade leveransdagen. Det är dock fortfarande oklart om mina nya glasögon kommer att hinna komma…

Knyttet har haft ett par lugna dagar igen, vilket är lika jobbigt som vanligt, men det verkar helt enkelt vara så hen är, min bebis. Nu har det varit ett par dagar då jag fått sitta och verkligen känna efter för att känna rörelser ett par gånger om dagen. Dagarna innan var det fullt ös, och det blir det säkert igen snart nog. Det känns helt overkligt att det är en helt färdig bebis därinne nu, fullstor och inte alls ett litet foster, utan ganska precis den bebis jag kommer att hålla i min famn om bara ett antal dagar. Knyttet finns liksom redan ”på riktigt”, hen är bara inte på utsidan ännu. Jag kan inte alls greppa det i tanken.

Jag håller som bäst på att beta av saker på jobbet, men försöker även där att ha inställningen att livet ju faktiskt inte tar slut för att Knyttet kommer. Jag kommer inte att hamna i ett totalt vakuum, utan kommer att kunna dra iväg något mejl eller instruera vår assistent att  skicka iväg något brev eller ringa och lämna något besked till någon även efter förlossningen. Rent krasst är det ju faktiskt bara något dygn eller två precis vid nedkomsten som en faktiskt litegrann försvinner från jordens yta och inte alls kan vara nåbar.

I förmiddags var jag med H på inskolning på nya förskolan. Det gick bra även idag, han har lekt en massa och verkat trivas bra. Lunchen var dock ingen höjdare, tyckte han, men det var lax med kokt potatis och jag har aldrig sett honom äta vare sig det ena eller andra med god aptit, så det var ingen överraskning, direkt. Lunchen serverades också i ett nytt rum, där det fanns spännande leksaker och ett fönster där han kunde se en byggarbetsplats med lyftkranar, grävmaskiner och cementbilar, så han hade myror i byxorna och hade väldigt svårt att sitta på sin stol. Nya förskolan har till skillnad från den gamla ingen egen kock, utan får maten levererad från Montessoriskolan, men den verkar bra ändå.

Sedan ville han såklart inte somna på vilan, så vi fick avbryta och åka hem redan där vid 12, så att han inte skulle störa de andra barnen. Tydligen har de en ”mellanavdelning” där de något större barnen från småbarnsavdelningen brukar vara, och där det är flera som håller på att sluta med vila. Troligen kommer H att få gå i den gruppen när inskolningen är klar, men han ska få komma in i rutinerna och lära känna personalen först. Mellanavdelningen är ingen formell avdelning, utan en del av småbarnsavdelningen, så inskolningen ska ändå ske på småbarnsavdelningen till att börja med.

Till helgen (om det inte blir bebis) får vi inventera alla ytterkläder vi fått hem från den gamla förskolan och se vad som kan lämnas på den nya, och vad som behöver uppgraderas till större storlek. Jag har – efter ett år med förskolebarn – äntligen fått tummen ur och beställt namnlappar, så jag ska se till att allt namnas ordentligt också, och inte bara med märkpenna på tvättlappen när vi råkar komma ihåg det. I nya kommunen håller förskolan med blöjor, så det blir ett moment mindre att hålla reda på i förskolepackningen också.

H leker med morfar ett par timmar nu på eftermiddagen, så att jag hinner jobba lite. Imorgon är det B:s tur att vara med på inskolningen, innan vi åker hela familjen för det sista (?) BM-besöket. H tyckte det var jättekul att vara med mamma till ”doktorn” sist, främst på grund av den stora leksaksbrandbilen i väntrummet, men det var också spännande att se när barnmorskan stack mamma i fingret. ”Kom blodet mammas finger. Fick plåster.” berättade han om och om igen i flera dagar efteråt.

Inskolning på nya förskolan

Inskolning på nya förskolan

Igår var det dags för H att börja på nya förskolan. Äntligen ska han få slippa pendla sex mil enkel väg till gamla bostadsorten, och vi ska komma ett steg närmare en mer komplett tillvaro här i nya staden.

Vi har pratat mycket med H om att han ska börja på en ny förskola, men det har varit lite oklart hur mycket han har förstått. Vid något tillfälle blev han ledsen när jag pratade om det och grät ”Sluuta mamma!”. Imorse var han på dåligt humör och ville inte…något alls. Det var nej till blöja, nej till kläder, nej till frukost. Så han har uppenbarligen greppat att det kommer en stor förändring, som han nog varit lite orolig över.

Eftersom han är så trygg och social har vi dock inte varit direkt oroliga över hur han ska reagera på en ny miljö och nya människor. Idag var vi bara inne på ett kort besök, för en första titt och genomgång av planen för inskolningen, och få en massa papper och annat.

Vi kom dit vid halv tio, när barnen skulle gå ut och leka, så att vi skulle få vara ensamma inne i hemvistet, eller vad de nu kallar det på den här förskolan, med en av pedagogerna. H dök rakt in och testade alla leksakerna, som verkade få godkänt.

Allteftersom droppade det in barn, och H sprang rakt fram till vartenda ett och sade ett glatt ”Hej!”, och bjöd in till lek. Älskade unge, jag vet inte vart du fått denna öppna, glada personlighet ifrån, men det gör mig så himla glad och stolt. Det är en verklig ynnest att som förälder känna att dig behöver jag liksom bara försöka förvalta väl, och inte förstöra. Det finns inget i din personlighet som jag känner att jag behöver ”jobba” med, eller hjälpa dig att utveckla. Om du bara är som du är så kommer du att bli omtyckt och älskad därute i världen.

H ville inte gå därifrån när alla barnen kommit in, men kunde blidkas med löften om återkomst idag för att leka med alla kompisarna och leksakerna. Det kommer att bli bra det här.

Vissa barn var lite blyga inför H:s rättframma hälsning, men dagens sötaste var när en liten pojke J kom in i rummet, stövlade fram till H och sade ”Hej!” tillbaka och gav H en kram. De började genast leka – och sno leksaker av varandra, men utan att bli arga — och jag fick känslan att de där två, de är av samma skrot och korn! Snälla, glada små vildingar.

Inatt har jag fått sova, först en stund vid nattning, sedan från midnatt och fram till 06.30 med bara ett par kisspauser emellan. Så skönt och välbehövligt! Men jag har också vaknat med förnyat halsont…

Idag är det jag som hänger på förskolan med H. Tanken är tydligen att han ska gå 08.30-13.30 i sällskap av förälder hela denna vecka, och sedan samma tider nästa vecka, men då kunde vi så smått börja lämna honom ”för att gå på toaletten eller så i fem minuter”. Eh, jag tänkte inte ta med honom på toa ens idag…

Vi var med honom tre dagar vid inskolningen förra gången. Det var ett år sedan och han var 15 månader. Sedan lämnade vi honom 9-15 de första två veckorna medan en av oss var hemma på standby. Vi blev aldrig inringda. En eller två gånger sedan dess har han visat något väldigt snabbt övergående tecken på att bli liite ledsen när vi ska gå. Annars är det mer så att han blir arg när vi kommer och avbryter leken vid hämtning.

Så. När de fått se honom in action i ett par dagar så tänker jag nog föreslå att jag stannar en liten stund på måndag morgon, och sedan kör vi. Jag tror knappast han behöver en mjukare inskolning nu än när han var ett år och gick på förskola för första gången…

Sagt upp förskoleplatsen. Och tackat ja till den nya.

Sagt upp förskoleplatsen. Och tackat ja till den nya.

Nu har jag sagt upp H:s förskoleplats i vår gamla kommun. Idag kom nämligen det formella platserbjudandet avseende förskolan i den nya kommunen. Jag har tackat ja, registrerat inkomster och angivit önskat antal timmar/vecka.

Sitter med tårar i ögonen, och hade tidigare ikväll ett samtal med B om hur otroligt sorgset och nostalgiskt det känns att lämna den gamla förskolan. H:s första, och vår första som föräldrar. En sådan där typisk sak som jag aldrig hade förställt mig sitta och böla över pre-parenthood.

Det är ju en så himlans stor grej egentligen, det här att lämna bort sitt barn en så stor del av barnets och ens eget liv. Förskolan har varit en del av min trygga vardag lika mycket som H:s. Jag har vetat att han haft det bra där, och har därför kunnat fokusera på arbetet.

Jag hoppas så innerligt att han kommer att trivas lika bra på den nya förskolan, och att de kommer att tycka om honom där. Han är så full av energi och bus, och så envis. Tänk om de inte alls ser honom som det glada charmtrollet som de gjort på den gamla förskolan, utan tycker att han är jobbig? Tänk om han inte kommer att trivas i de mindre lokalerna, och sakna den stora gården på den gamla förskolan?

Vi ska påbörja inskolning den 29/11, en dryg vecka innan Knyttets BF. Jag har satt upp heltid till att börja med, även om det nog inte blir många dagar det kan bli aktuellt. Efter födseln har vi en månad på oss att registrera ett nytt schema för föräldraledigheten. Sedan har vi möjlighet att ha H på förskolan i upp till 30 timmar i veckan under föräldraledigheten med syskonet. Det är relativt generöst, 6 timmar mer i veckan än i den gamla kommunen, och kommer nog att vara riktigt bra för hela familjen.

Nya förskolan vill att barnen är på plats senast 8.15 på morgonen, för att deras ”arbetsdag” börjar 8.30. Så H kommer väl i så fall att vara på förskolan 8.15 till 14.15 under föräldraledigheten. Eller från lite tidigare, beroende på om han ska äta frukost på förskolan, och när det i så fall är. Då hinner han vara med på allt väsentligt som händer på förskolan under dagen och få stimulans och social kontakt med andra barn, medan hemmavarande förälder inte behöver jonglera två barn själv mer än några timmar på eftermiddagen.

Just nu sitter jag på kontoret och borde ta tillvara på chansen att jobba i ett par timmar till. H sover nämligen över hos farmor idag, och B är iväg på ett middagsevenemang. Det är inte ofta jag kan sitta kvar på kontoret och vända papper hur sent jag vill på kvällen utan något gnagande dåligt samvete över att lämna familjen i sticket.

Det är  ytterligare en sådan där sak som jag inte insåg innan jag blev förälder – hur tungt föräldraansvaret faktiskt ligger på ens axlar. Dygnet runt, varje dag. Det är bara vid ett sådant här tillfälle, när jag vet att H är jätteglad över att få sova över hos farmor och inte kommer hem förrän imorgon, som jag kan sitta kvar på jobbet ”after hours” och inte känna att jag nog egentligen borde vara hemma.

Nej, nu ska jag ta tillvara min kvällsarbetstid. God kväll!

Förskoleplats!

Förskoleplats!

B ringde mig tidigare med fantastiska nyheter – vi har fått en förskoleplats i vår nya hemstad!

Det har sett mörkt ut så länge. Nya kommunen har ingen som helst samordning avseende förskoleköerna, utan varje förskola sköter sin kö, och det enda sättet att få information om platstillgång är att som förälder ringa runt till de olika förskolorna och tjata på verksamhetscheferna.

Det är dock kommunen som sköter datasystemet där man ställer sig i kö (behöver jag säga att det är lite ”hallå, nittiotalet ringde och vill ha tillbaka sin webbportal”?), och det är bara tillåtet att köa till tre olika förskolor samtidigt, som ska rangordnas i första-, andra- och tredjehandsval.

Platsgaranti finns bara om en köar till minst en kommunal förskola, och platsen som sedan ska erbjudas inom fyra månader kan vara varsomhelst i kommunen, på en kommunal eller fristående verksamhet.

Direkt när vi skrivit under köpehandlingarna för huset i våras ställde vi oss i kö på de tre förskolor som låg bäst geografiskt, egentligen de enda tre som skulle vara möjliga rent praktiskt för mig som inte har körkort (kommer jag någonsin att få det…?), och med beaktande av att vi kommer att ha en liten bebis hemma som också ska tas med vid hämtning och lämning. Ingen av dessa är kommunal, och det kändes inte heller aktuellt att ”offra” en av tre önskade förskolor bara för att få en garantiplats wherever inom fyra månader. Så vi har väntat. Och väntat.

B har fått uppgiften att ”ta tag i” förskolesituationen. Han ringde till vårt andrahandsval. H hade plats nummer 35 i kön nu efter ett halvår. De hade minst två syskonförturer på väg in. Och totalt 15 platser… Hoppet hade börjat falna när B för ett par-tre veckor sedan fick fatt på den ansvariga på vårt förstahandsalternativ. Men där såg det faktiskt lite ljusare ut. Hon var inte på plats och kunde inte lova något, men kanske, kanske kunde det finnas en plats till vårterminen.

Vi har inte vågat hoppas, och veckorna har gått. Han ringde och påminde henne förra veckan, och då hade hon inte glömt oss, men skulle ta upp saken på ett personalmöte idag. Och nu hade hon ringt upp B och meddelat att vi får en plats. Redan från den 1 december dessutom! Kanske skulle inskolningen kunna påbörjas någon dag tidigare, eftersom den första är en torsdag.

Nu väntar jag spänt på att platserbjudandet ska dyka upp i kommunens webbportal, så att jag kan acceptera det, våga tro på att det är sant, och säga upp platsen på den gamla förskolan.

Sedan blir det kanske ingen lätt sak för vare sig oss eller H att påbörja inskolning på en ny förskola en vecka innan syskonet är beräknat att komma. Inskolning brukar ju ta ett par veckor, och mitt i det kommer syskonet, och vi ska sedan också upprätthålla någon sorts kontinuitet på nya förskolan under december, då vi hade tänkt att vara hemma båda två. Egentligen var vi rätt nöjda med att ha H hemma då även på grund av infektionsrisken med en nyfödd hemma.

Men, men. Det får lov att gå helt enkelt. Det är INTE läge att sätta sig på tvären. Jag hade ju inte tänkt att jobba i december, så jag kan ju pyssla med inskolning i väntan på Knyttet. Förutsatt att hen inte kommer tidigare. Och sedan får väl morfar ställa upp och följa med på inskolning om förlossning och BB-tid kommer emellan för oss föräldrar.

Stackars lilla H kommer att få sin värld helt ställd på ända samtidigt, men han skulle inte ha gått på den gamla förskolan i december ändå, så det kanske är bra att han får något kul att göra utöver att vara hemma, något som är hans eget. Vi får göra en grej av att det minsann bara är han som får gå till nya förskolan, och inte bebisen. Han är ju ändå en väldigt trygg och social liten kille som har lätt att knyta an till nya människor, så det borde gå.

Förskolan är en ganska liten montessoriförskola bara fem-tio minuters promenad från mitt jobb, ungefär halvvägs till kontoret hemifrån. Det finns ingen riktig gård som hör till den, men stora lekparken och ett litet skogsparti ligger i princip utanför dörren, och barnen får gå ut varje dag. Den har fått bra omdömen i kommunens nöjdhetsundersökningar, och jag hoppas och tror att det kommer att bli riktigt bra.

Även om jag redan sörjer den gamla förskolan lite. H har haft ett fantastiskt år där, och trivts som fisken i vattnet. De rymliga nybyggda lokalerna och den jättestora gården har inget motstycke på någon förskola i vår nya kommun. Och att H blir av med sin favoritfröken, som är precis lika förtjust i honom, det gör ont i hjärtat. Det har känts så tryggt och bra att veta att det funnits någon där som verkligen tyckt om honom, på riktigt.

H:s sextonde månad

H:s sextonde månad

En hel månad sent tänkte jag äntligen komma mig för att sammanfatta den sextonde månaden i H:s liv.

Månaden börjar med inskolning på förskola, som påbörjas ett par dagar före 15-månadersdagen. Det går bättre än vi någonsin vågat hoppas, även om vi haft på känn ett tag att vår lille vildbasare förmodligen skulle må bra av en mer stimulerande miljö än hans ganska lata och bekväma föräldrar orkar erbjuda. Inte en gång gråter han när vi börjar lämna honom själv, inte en gång får vi höra annat än att han är en riktig liten solstråle. Det märks att personalen tycker om honom, vilket så klart är en lättnad när vi ska anförtro den dagliga vården av honom till andra.

Inskolningen för med sig en tids flyt, med glatt humör, bra aptit och bra sömn. Glädjen blir tyvärr kortvarig, för efter en och en halv vecka på förskolan kommer han hem med dagispesten, och det blir VAB-premiär. Hela familjen blir helt utslagen, och innan sjukan slår till ordentligt, och vi förstår att det inte är en vanlig liten förkylning, har jag och H hunnit ta oss till mormor i Örebro där vi spenderar en miserabel helg. Och smittar ner mormor på köpet.

Sedan var hela familjen utslagen i en hel vecka. H blir frisk först, och slussas tillbaka till förskolan medan jag och B gör vårt bästa för att få lite jobb gjort trots att förkylningen hela tiden tar nya tag med vansinnesont i halsen, öronen och bihålorna, samt rethosta följt av slemhosta följt av smärtsam hosta och rossel och pip i lungorna. Jag är så sjuk som jag aldrig tidigare varit. H fortsätter att hosta någon fruktansvärt om nätterna ända fram till nyår.

IMG_5526
Sjuk pojke bor på mamman i en dryg vecka.

När H är som sjukast äter han nästan ingenting. Lite grötklämmis och några russin kan slinka ner. Annars bara ammar han. Och ammar. Och ammar. Mamman känner sig lite oförberedd på att plötsligt behöva helamma 15-månaderbarnet, men har inget annat val. Han börjar till och med fylla blöjorna med bulldegsdoftande mjölkbajs igen.. Han är enormt mammig, och jag får knappt en sekund i fred denna månad.

IMG_5462
Stolt kille kan klättra upp på köksstolar själv vid femton månader.

Han lärde sig att klättra på stolar och äta med sked denna månad. Var med om sitt första luciafirande som jordens goaste lilla tomte.

IMG_5653
Liten tomte på förskolans luciafirande, som var utomhus.

Har storlek 86 i kläder.

Mycket mer än så händer inte denna månad, som helt domineras av sjukdom. (Som enligt vårdcentralen är någon sorts virus, d.v.s. bara att vänta ut.)

H:s femtonde månad

H:s femtonde månad

Ja, jösses, det går utför här! Sammanfattningen för H:s femtonde levnadsmånad har helt glömts bort, och nu är det mindre än två veckor kvar tills hans sjuttonde månad börjar.

IMG_5175

Det är en lite stökig månad, som inleds med orolig sömn och uppvaknande redan tidigt under småtimmarna för att komma upp i vår säng, och nästan oavbruten amning därefter.

Från att ha ätit allt blir han plötsligt kräsen med maten. Det är svårt att hitta saker han både vill och kan äta själv. Han är enormt uppmärksam på allt runtomkring, vet att det finns kanelbullar på kaféet, bananer i matvarubutiken och vet precis en pizzakartong innehåller. Vi försöker hålla någon form av balans i att ge honom sådant han äter, men inte falla till föga och låta honom leva enbart på våfflor och pizza.

IMG_5351

Han ammar fortfarande en del, fortfarande främst på småtimmarna och tidiga morgonkvisten. Pekar på tuttarna och säger ”nomnomnom”. Det börjar kännas som att det inte finns så mycket mjölk kvar, det tar allt längre tid för honom att få igång utdrivningen, och det är bara pyttekorta stunder som det hörs att han verkligen klunkar. Jag hoppas på att det snart ska bli dags att lägga ner amningen, men har inte hjärta att driva på honom i den riktningen, när han tycker att det är så mysigt.

IMG_5073

Han busar och struntar blankt i alla former av tillsägelser, trotsar en del rent av, skulle man nog kunna säga. Kan demonstrativt se oss i ögonen medan han håller en bit mat i handen, och sedan släppa ner den, när vi precis sagt att han inte får kasta mat på golvet. Titta på oss och flina stort när han vräker ner något på golvet som vi just sagt åt honom att inte röra. Han har redan genomskådat oss: ”Vad tänker ni göra om jag struntar i vad ni säger?”, och svaret är… Ja, vad kan en göra när barnet är för litet för att förstå såväl hot som mutor? Vi kan flytta honom bort från från ställen där han inte får vara, och ta ifrån honom saker han inte får ha. Inget mer.

IMG_5101

Han pratar fortfarande inte, men jamar och gör pruttljud. Han kommunicerar vad han vill på andra sätt, som att klappa händerna och peka mot teven för att säga till oss att han vill se Makka Pakka. Pekar och säger ”Åmnomnom!” när han vill ha något att äta. Säger ”bwum bwum” när han ser allt som med lite fantasi skulle kunna antas ha en motor och/eller hjul.

Kläderna i storlek 86 är lagom, det mesta i storlek 80 är urvuxet. Han har storlek 22 i skor. Blöjorna kör vi storlek 4 om det är Pampers, 5 om det är Libero. Längd och vikt har vi ingen aning om, eftersom vi inte varit på BVC på länge.

Han börjar få alltmer kontroll över sin kropp. Går stadigt och kan både springa och klättra upp och nerför trappor utan bekymmer. Han börjar liksom äga utrymmet omkring sig på ett annat sätt, och kan lägga sig med amningskudden och slappa på vardagsrumsgolvet när han tittar på tv. Börjar träna mer på finmotoriken också, genom att vilja skruva på locken på klämmisarna igen hellre än dricka innehållet, lägger saker i varandra och provar vad som passar i vad.IMG_5251

Mot slutet av månaden är han lite hängig, och dagarna innan det är dags för inskolning på förskolan får han en febertopp som följs av blåsor runt munnen och rumpan helgen innan inskolningen. Efter kontroll med BVC och förskolan tycker de ändå att det är okej att börja inskolningen på måndagen.

IMG_5315

Och han trivs på förskolan som en fisk i vattnet, vår son! Han börjar två dagar före sin femtonmånadersdag, och allt går hur bra som helst.

(Sedan kom dagispesten och golvade hela familjen en vecka senare, men den berättelsen hör till en helt annan månad.)

En förunderlig morgon

En förunderlig morgon

Klockan var efter midnatt när jag kröp ner i sängen igår. Jag ställde om väckarklockan på mobilen och gav mig själv en timmes sovmorgon till 06.00. Jag somnade snart, nyduschad och varm.

När morgonen nalkades började en förnimmelse av att något inte riktigt var som det skulle krypa in i mina drömmar. Det var små grymtningar och ljud som kom från ett annat håll än förväntat. Min mans varma rygg som låg närmare mig än det normala nuförtiden.

Sakta vaknade jag till och orienterade mig i rummet. De där grymtningarna igen. Inte från vår säng utan till vänster om mig. Och då slog det mig: BARNET SOVER I SIN SPJÄLSÄNG! Klockan var 05.45, och inte en enda gång hade han vaknat. Inte en enda gång hade han gnällt, gråtit, ställt sig upp och velat komma upp till mig. Han hade sovit obrutet sedan klockan 20.

Efter att jag halvsatt mig upp för att kolla klockan på mobilen tog det såklart inte lång tid innan det kom ett gällt gnyende, och barnet ställde sig upp i spjälsängen, tittade på mig och sa ”omnumnumnum”. Dags för tutte. Jag bara älskar att hans begäran om att ammas är samma som när han ser mat han tycker om.

Han tuttade en liten stund och somnade sedan om med huvudet lutat mot min mage. Jag puffade på B för att han skulle vända sig, och lade upp den lille mot hans far, där han genast fann sig tillrätta och i sömnen började pilla på pappas skägg och stryka över hans hår.

Där lämnade jag dem och for till kontoret.

När jag kom hem igår kväll satt lilleman i full färd med att äta middag som hans far lagat åt honom – fiskpinnar med pasta och gröna ärtor. Han petade i sig en hel tallrik med fyra fiskpinnar och en massa pasta och ärtor, följt av ett plommon och några mandarinklyftor.

Hittills har alltså förskolestarten inneburit en unge som är glad hela tiden, äter massor och sover hela nätter. Vi har en lugn, glad, trygg och social liten son. Vad mer kan en önska? Jag är så glad och tacksam över att det går så bra nu.

(Väl medveten om att det säkert kommer bakslag med förskoleglädjen, aptiten och sömnen, men en måste passa på att glädjas de här perioderna då allt bara flyter.)

Inskolning, H på egen hand

Inskolning, H på egen hand

Dagen är till ända. Mitt barns allra första dag i sällskap med människor som inte är hans föräldrar, eller tillhör den närmaste släkten.

Det har gått bra. Pappan lämnade, och gossen var inte ledsen alls. Pappan hämtade, och gossen var fortfarande glad. Han hade inte gråtit någonting, och personalen konstaterade att han är  en trygg och social liten kille.

Han hade lekt och haft kul, haft svårt att äta tomatsoppa till lunch (Seriously? Tomatsoppa till ettåringar? Svårt att äta och väldigt… rött), men kompenserat med smörgås, somnat snabbt på fröken L:s arm, sovit i nästan en och en halv timme, busat, ätit pannkakor till mellis, och busat lite till. Glad hela tiden.

Mamman har förstås varit nervös och gråtnära hela dagen. Men det har gått bra. En ny fas i familjelivet har börjat.

Inskolning, andra och tredje dagen

Inskolning, andra och tredje dagen

Nu är de tre inskolningsdagarna med förälder närvarande avklarade, och i skrivande stund sitter H och äter lunch på förskolan, för första gången utan något päron bredvid.

Den andra dagen var det B som var med, och den förlöpte enligt rapporterna ungefär som den första. H var glad och sprang runt och lekte. Åt fiskpinnar och ugnspotatis med god aptit, men återigen var det de svarta oliverna som enligt honom var måltidens största behållning. Ni vet de där svarta, urkärnade av låg kvalitet, med en bismak av bränt gummi? Yup, de är tydligen hårdvaluta på förskolans småbarnsgrupp. Fyra ettåringar runt ett bord som exalterat pekar med knubbiga fingrar och yttrar saker som ”däh!” ”oouh!” och ”ääh!”, och sedan frustar glatt när de får påfyllning av det svarta guldet. Sedan sov H under vilan, efter lite inledande stök. Mera lek, mellanmål som bestod av smörgåsar den dagen. Lättare för H att äta än fil, och han provsmakade prickigkorv för första gången, och det var tydligen godkänt. Lite till lek, och sedan var dagen slut.

B var precis som jag nöjd med förskolan, och vi konstaterade båda två att det var tur att vi tänkte utanför den snäva geografiska ram vi hade från början, när vi absolut ville att H skulle gå på förskolan två hus bort från där vi bor. Det är inte ens tio minuters promenad, och känslan i magen är bara… lugn och bra. Precis som jag blev han också helt kär i avdelningens enda tjej bland ettåringarna, docksöta och buscharmiga lilla A. Hon och en av killarna, godmodiga lilla W, känns som att de kommer att bli jättebra kamrater till H. Så sjukt söta ungar!

Igår var det återigen min tur att hänga på förskolan. Dagen förflöt precis som de två övriga. Glad unge som inte nämnvärt brydde sig om mig. Han åt okej av pyttipannan med rödbetor och stekt ägg till lunch (men mest svarta oliver, så klart!), även om mellanmålsfilen återigen var lite väl svår för ett barn helt utan skedkompetens. Men havrefras och torkad frukt petade han i sig i alla fall.

Utöver småbarnslek à la plocka med leksaker och springa omkring planlöst fick de även ”dega” = leka med någon modernare variant av trolldeg, som var mer som Play-Doh, och rita med kritor. Den stolta modern fick med sig sonens allra första konstverk hem.

IMG_5338
H:s första teckning. Den lila rundade linjen och de tre gula, gröna och röda strecken var mina bidrag, när jag demonstrerade hur kritor används. Sedan gick han lös med brunt, blått, lila och orange.

Dagens sötaste var lilla W. När den andra ettåringen T (samma som knuffades och tog leksaker i måndags) knuffade till H på förmiddagen, sprang W fram och knuffade till T. Okej, kanske inte bra att möta våld med våld, men det var så himla gulligt att W instinktivt ville försvara sin nya kompis. (Ingen blev skadad, det var bara lösa puffar.) På eftermiddagen sprang W fram och gav H en snabb kram. Jag sade till H, ”Nämen, fick du en kram av W?”, och då fattade H galoppen och kramades tillbaka. Han har fått sin allra första kompis. Det är stort.

Jag tror det blir bra med lille T också, han behöver nog bara vänja sig vid ”den nya ungen”. Han har en storasyster hemma, och det vet en ju hur sådana kan vara, så han är nog van med knuffar och leksaksstölder hemifrån. (Jag är storasyster själv, och det var inte nådigt hur elak jag kunde vara mot lillebror när vi var små). Sedan finns också en liten M, som dock har varit sjuk hela veckan, så honom har vi inte hunnit träffa. Fem ettåringar på avdelningen, och en eller ett par till börjar i dec/jan.

H har verkligen fått aptit igen nu efter att ha varit sjuk, och med mer händelserika dagar. Vi svängde förbi mataffären på vägen hem, och jag skulle bara plocka upp lite blöjor och ett par saker till och hastade igenom butiken. När vi gått förbi frukt- och gröntavdelningen började H plötsligt att gråta. Jag förstod snabbt vad som var fel – ”Nämen, glömde mamma bananerna?”, utbrast jag, ”Vilken tokig mamma!”, varpå barnet sken upp och skrattade hela vägen tillbaka till korgen med barnbananer.

IMG_5351
Barnbananen i mataffären. Det bästa som finns.

Vid hemkomsten åt han en kokt varmkorv med bröd. Först brödet, och sedan korven, efter att jag klickat ur köttet ur skinnet, som han tyckte var segt. Och efter ytterligare någon timme började han tjata om middag. Gå runt i köket och peka och säga ”Åmmnåmmnåmm!”, ända tills pannbiffen med potatis och löksås serverades. Han åt bra av det också, med rårörda lingon och pressgurka till. Törs en hoppas på att det vänt nu, med matkrånglet?

Så här glad är han efter en dag på förskolan. Vid hemkomst vill han genast sätta sig i min fåtölj eller i soffan, och gestikulerar åt föräldern att det är dags att köra igång ”Drömmarnas trädgård” på YouTube.

IMG_5371

Nu har lunchen på förskolan övergått i vilan. Undrar hur det går… Hoppas, hoppas att han kan somna även utan oss där!