Pissnatt! Literally…

Pissnatt! Literally…

Jag slocknade i soffan igår kväll. Släpades upp av B runt midnatt, och tvingade mig själv att plocka ut linser, borsta tänder och kissa innan jag stupade ner i vår säng.

Vaknade igen strax efter 03. Av att jag kissade på mig. Yep.  Jag brukar oftast ha första uppvaknandet för toalettbesök mellan 03 och 04, så jag var säkert kissnödig, och Knyttet måste sedan ha fått in en rejäl tjong rakt på urinblåsan eller något. En förvirrad sekund trodde jag att vattnet gått, men insåg snart vad som pågick. Försökte knipa och kasta mig till badrummet, men det var till stora delar för sent redan. En stor fin pöl mitt i sängen.

Med två personer sovande som små grisar i sängen var det inte läge att slita ur lakanen, så jag fick lägga över toalettpapper och handdukar för att suga upp det värsta, toppa med ett tjockt badlakan och lägga mig igen. Åh, gravidglamouren!

Jag somnade i alla fall om till slut, efter att H vaknat till och krävt vatten. Strax efter 06 vaknade H igen, satte sig upp i sängen och skrek. For omkring och skrek ”Nej, nej, nej!”, klättrade ur sängen och var hysterisk. Vi vet ju av erfarenhet att han inte svarar bra på tröst och kramar i det läget, så jag låg kvar i sängen och försökte prata lugnt med honom och övertala honom att komma tillbaka till sängen. Han skrek ”Inte nappen!”, och sprang runt i rummet och kastade bort sin napp, plockade upp den och kastade den igen. Jag försökte lugnt säga att ingen tvingade honom att ha napp, han kunde slänga den i soporna om han ville.

Efter en stund övergick de hysteriska skriken mer till snyftningar, och jag frågade om han ville komma upp till mig i sängen och titta på Mamma Mu. Då hämtade han nappen och kom och lade sig till rätta bredvid mig, och jag drog igång Mamma Mu på SVT Play på min mobil. Efter två avsnitt var han redo att försöka somna om igen. Då hade min klocka ringt under tiden, och när jag till slut kom loss från hans grepp om mitt hår var klockan halv åtta och en timme efter planerad uppstigning.

Tröttheten låg som en blyhjälm över mitt huvud, och jag somnade sittande på sängkanten när jag skulle ta på mig strumporna. Hade till slut klätt på mig och skulle bara borsta hår och tänder innan jag gick. När jag borstade tänderna kände jag att jag hade en stor slemklump i halsen som bara måste upp. Harklade och hostade tills jag fick kväljningar. Och kissade på mig igen. Bara lite läckage den här gången, men det var ju bara att byta underkläder en gång till…

Jag är så trött att jag skulle kunna somna var jag än sitter och står, har lite ont i halsen och känner mig mosig och öm i urinblåsan/urinröret. Måste upparbeta lite energi för sista rycket innan kontorsflytten, men det är trööögt.

Ny vecka, 27+0

Ny vecka, 27+0

Tänk att det gått en hel vecka till!?! Graviditeten bara rusar på i samma takt som allt annat i mitt liv just nu, och jag blir nästan snurrig av hur fort det går. Nästan 68 % av graviditeten är avverkad, och idag är det 90 dagar kvar till beräknad ankomst. Denna vecka är också den första i den tredje och sista trimestern!

Häromdagen informerade B mig om att när vi kommer hem efter resan har vi bara 6-7 helger kvar innan Knyttet kommer, men jag kunde (efter en lättare panik) konstatera att det faktiskt är 9-10, så vi hinner förhoppningsvis komma iordning ordentligt hemma innan det är dags.

Saker har ju ändå hänt. Vi har packat upp de flesta kartongerna, utöver några med böcker, cd-skivor, dvd-filmer och några med lite blandat jox som vi inte behövt ha hittills. Såväl matsalsmöbler som säng och soffa har införskaffats och monterats. Vi har numera både wifi och tv inkopplat, och H har fått ett eget litet sovrum i anslutning till vårt. Det är mest finliret kvar, så jag känner mig hoppfull om att vi kommer att känna oss inbodda när Knyttet ansluter sig till familjen.

Graviditeten gör sig inte påmind så väldigt mycket i vardagen (på jobbet i vart fall). Jag har börjat få lite svårt att gå, med en skarp smärta i vänstra baksidan av höften som får mig att småhalta. Höften känns lite låst, och rörelser som att lägga upp foten över det andra benet för att dra igen dragkedjan på en stövlett får det att kännas som att höften ska hoppa ur led. Att böja mig ner till golvet för att göra detsamma har blivit lite svårt på grund av den allt större magen. När jag går för snabbt får jag en svidande smärta i nedre delen av magen. Jag läcker urin när jag nyser. Riktiga trötthetsattacker har börjar dyka upp ett par gånger om dagen, så pass att jag kan sitta och somna rakt upp och ner vid skrivbordet. Men annars mår jag bara bra.

Stress och ångest finns det en del av, beroende på allt annat bajs som pågår i mitt liv, men graviditetshormonerna tar faktiskt udden av det också. Plus att jag helt enkelt inte kan bryta ihop just nu, det finns inget utrymme för det, så jag kör ner huvudet och kör på.

Knyttet väger ungefär 1-1,2 kg denna vecka, och är ca 34-39 cm lång. Som en klase bananer ungefär. De små fossingarna är fem centimeter. Håret har vuxit till sig (om hen är som brorsan vill säga, och inte är flintis). Knyttet tjockar på sig ordentligt nu, cirka 27 gram om dagen, och ligger annars mest och drömmer (om vad?). Hen kan öppna och stänga ögonen. Hjärnan utvecklas snabbt, och har börjat kunna kontrollera lungorna och reglera kroppstemperaturen. Enligt en gravidkalender på nätet, med olika datum för milstolpar i Knyttets utveckling, så är det från imorgon så att Knyttet skulle ha mer än 90% chans att överleva om hen föddes!

Fostret kan enligt Vårdguidens gravidapp fortfarande vända sig ett tag till. Jag glömde fråga barnmorskan sist om hon kunde känna hur Knyttet låg, så jag vet inte om hen har vänt sig eller inte. För någon vecka sedan kändre ju omvälvande rörelser en liten stund tidigt på morgonen, så det kan ju ha varit vändningen. Får komma ihåg att fråga vid nästa BM-besök veckan efter att vi kommit hem.

Jag känner av Knyttet flera gånger om dagen, men fortfarande mest små snabba boxar eller sparkar. Inga stora omvälvande rörelser. Men jag är nöjd så länge jag då och då får tecken på att hen lever därinne. Även om jag tycker att det är konstigt att det inte känns mer i kroppen att jag har en bebis på ett drygt kilo i magen. Jag har inte alls en känsla av att det är något som liksom inte är jag därinne. Ännu.

Om ett par dagar ska vi ge oss ut på äventyr, och jag hoppas att det kommer att gå bra att kuska Europa runt med Knyttet i magen och H bredvid mig i bilen. Försäkring är fixad, en reseförsäkring Smart från Europeiska, som till skillnad från andra försäkringar gäller vid graviditet fram till vecka 32+0. Vår hemförsäkring gäller inte om något händer på resa efter graviditetens 28:e vecka, vilket jag antar då är denna vecka. När vi kommer hem kommer jag att vara i vecka 29+3, så en extra försäkring är nödvändig. Det kostade 570 kronor för två veckors resa i Europa.

Nästa veckouppdatering kommer från Toscana och landsbygden utanför Greve in Chianti om en vecka. Jag längtar!

Ny vecka, 24+0

Ny vecka, 24+0

Igår var det inte bara H:s 24-månadersdag, utan även dagen då Knyttet och mamman tillsammans klarat av hela 24 veckor av graviditeten. Så 24+1 idag, egentligen.

Den tjugofemte graviditetsveckan av fyrtio. Efter den här veckan är vi alltså fem hela veckor efter halvtid, hur nu det gick till. 60 % av graviditeten är avklarad idag, med 110 dagar kvar till beräknad förlossning.

Jag mår generellt bra, och känner mig lugn och glad. Efter en del skumma problem med kisseriet var jag på vårdcentralen igår. Stickan visade inga omedelbara tecken på urinvägsinfektion, men det fanns spår av äggvita/protein, så de skulle skicka provet på odling för säkerhets skull. Baserat på symtom och de små ”konstigheterna” i urinprovet så hade de i normala fall kunnat sätta in antibiotika, men gjorde det helst inte på så svaga grunder eftersom jag är gravid. Lika glad för det är jag, för jag vill vare sig för egen skull eller med hänsyn till det växande problemet med antibiotikaresistens äta antibiotika utom när det är tvunget. Vi får se om provet säger något, annars är det väl bara heeelt normala saker som hormoner och tryck från bebis på redan slitna vävnader som orsakar problemen. Det är skönt att ha koll på allt innan semestern i alla fall.

Annars börjar det kännas en del i kroppen att jag är gravid. Jag har ofta ont i nedre delen av ryggen, höfterna och magen, och det gör ibland ont att gå och stå. Det försöker jag att förtränga, även när hela magen stramar i smärta så fort jag försöker öka på stegen lite. Förra graviditeten kände jag mig stark och relativt smidig ända fram till sista månaden eller så, och jag vill liksom inte ”vara sämre” denna gång. Vägrar ta ordet foglossning i min mun, för jag hade ju bestämt mig för att jag inte är en sådan som får problem av att vara gravid. Jag är sjuk i huvudet, jag vet, men jag har liksom alltid haft bilden av mig själv som väldigt robust och tålig. En sån som inte får fjompiga smärtor av en enkel liten graviditet. Ytterligare ett utslag av allmänt ”duktig flicka”-syndrom som jag vet är idiotiskt men ändå inte kan släppa. Jag.är.inte.svag.

Utöver detta är det väl bara lite inkontinens vid nysningar samt halsbränna då och då som stör mitt välmående. Jag är inte sådär hysteriskt trött längre, utan mår ganska normalt.

Knyttet sparkar flera gånger om dagen, och jag hinner aldrig bli orolig mellan gångerna, så det känns bra. Det är fortfarande små, snabba rörelser som känns på en väldigt liten yta, så gissningsvis är det just små sparkar eller boxar jag känner. Inga större rörelser ännu.

Enligt apparna skulle Knyttet nu kunna överleva en för tidig födsel. Men hualigen, det måste ju vara helt fruktansvärt att få en så extrem prematur! Våra bekanta fick sin son i v. 30-31, och bara det gjorde att de fick bo i princip isolerade på sjukhus i två månader. Själv är jag född sex veckor tidigt, och fick bo i kuvös med sond i näsan i flera veckor innan jag fick komma hem. Det var visserligen 1980 och efter ett urakut kejsarsnitt, men ändå. Knyttet får allt bo kvar hela hyrestiden ut, något annat vill jag inte vara med om.

Knyttet är ca 30-33 cm lång, väger 680-790 gram och kan knyta sina händer och ta tag om sina fötter. Knyttets känsel utvecklas, hen reagerar på beröring, känner smaker, kan höra och känna igen röster och har fått ett korttidsminne. Lungorna producerar surfaktant, som kommer göra så att hen klarar av att andas luft. Denna produktion kommer att fortsätta under veckorna framöver, och runt vecka 32 kommer Knyttet att ha tillräckligt för att förmodligen kunna andas utan någon hjälp om hen skulle födas då. Enligt en av apparna skulle hens hjärtljud kunna höras om en lägger huvudet mot min mage, men jag tror nog att jag har för mycket stoppning för det. Men B kanske borde prova?

Vardagslunk och trädgårdstankar

Vardagslunk och trädgårdstankar

Så var den här igen, den vanliga vardagen. Igår tog vi ledigt för diverse bestyr hemmavid, eftersom vi ändå hade bokat in vaccination av Doris och de tre marodörerna mitt på dagen. Men idag har vi vardag.

Lilleman har skjutsats till förskolan för första gången på drygt tre veckor, pappan är på jobbet och jag likaså. Min kollega har semester, och jag är ensam på kontoret. Högarna på skrivbordet är ENORMA, men det känns rätt okej ändå.

Nu blir det till att köra järnet i en månad, för att förhoppningsvis kunna ta två veckor på kontinenten i september. Jag är lite spänd inför att bila så långt som nästan höggravid – förra gången det begav sig var jag i vecka 25-26 när vi reste, och det var en kortare tripp som sträckte sig över Alsace-Bourgogne-Champagne och hemåt igen. Så en längre resa, och senare i graviditeten (v. 28-30), denna gång. Det blir nog till att skaffa stödstrumpor…

Annars känns det som att den (äntligen) är här nu– filébiten av graviditeten. Jag mår bra, jag känner små rörelser inifrån magen varje dag, och jag är lugn som en filbunke, trots rätt många yttre stressfaktorer. Jag känner mig vänligt inställd till människor i allmänhet, och inte lika lättirriterad som vanligt. Underbara, underbara graviditetshormoner, vad jag har saknat er!

Okej, vissa graviditetsrelaterade obehag lider jag ändå av, som att vara glad om jag lyckas göra nummer två oftare än varannan, var tredje dag, att jag nyser hela tiden (och inte alltid lyckas hålla helt tätt när jag gör det) och att vadkramperna lurpassar på mig om morgnarna och orsakar svår smärta om jag råkar sträcka ut benen för hastigt. Samt att jag måste knapra Novalucol som godis. Men det är ändå petitesser tycker jag.

I helgen har vi äntligen, äntligen monterat upp vår nya säng i sovrummet. Och igår kom till slut även sängborden på plats. Sovrummet har fått sig en ordentlig genomstädning också, och vi har styrt upp klädkaoset som varit där ända sedan flytten. Nu är det bara B:s arbetsrum/det nedre gästrummet och B:s grotta som fortfarande är belamrade med kartonger och flyttstök. Sedan ska soffan packas upp och ställas på plats i vardagsrummet, och vi ska installera teven och ljudsystemet där. Därefter har vi faktiskt ett hyfsat färdigt hem. Lite småfix med gardiner, mattor och prydnadssaker kvar, bara.

IMG_0236

Måndagsmiddagen blev en av mina favoriter, kycklingfajitas med limekräm och guacamole. Det såg godare ut (och var garanterat det också) innan de stackars grönsakerna i kycklingröran krympt ihop till nästan ingenting, och kycklingen blivit fnösketorr, i väntan på att B skulle klippa färdigt gräset. Robotgräsklipparen är såklart inte installerad ännu… Receptet jag utgått ifrån är ett urklipp från ett gammalt nummer av Elle Mat & Vin (urklippet har en bild på Sofi Fahrman, så det är kanske hon som är upphovskvinnan) men jag har justerat det lite och enkelt uttryckt går det ut på följande:

Stek strimlad kycklingfilé som blandats med spiskummin och chilipulver. Kör sedan i strimlad gul lök, paprika av ett par färger (jag tar gärna skivad grön padrónpeppar och strimlad röd paprika) samt lite hackad vitlök. Jag brukar bara fräsa med grönsakerna kort för att bevara smak, färg och krisp, men igår blev det alltså lite fail.

Servera med guacamole på det sätt du gillar den (jag brukar mosa ihop avokado, finhackad tomat, finhackad chili, vitlök, hackad koriander, limejuice,  ibland någon sked crème fraîche/grekyoghurt, salt och svartpeppar, och låta den vara chunky), en limekräm gjord på grekyoghurt/crème fraîche, limesaft och -skal, honung samt salt och svartpeppar i valfria proportioner, samt hackad koriander och någon sorts blad (jag gillar spenat). Ät med tortillabröd av valfri sort (vi använde färdigköpta vete- och majstorillas). Mycket, mycket gott!

De små skålarna med fetaost, tärnad tomat och pizzasallad var special till den lille herren i hushållet…

Nedan fortsätter inlägget en bra lång bit med mina funderingar över en liten bit av min trädgård. Förmodligen aptrist för de flesta utom mig själv, som har denna blogg som dagbok och allmän terapi, så läs vidare på egen risk…

Jag har börjat fyllas av entusiasm inför den nya trädgården, och sitter och dagdrömmer om vad jag ska ändra på. Ett av de första projekten blir det här – den lilla remsan mellan vår uppfart och grannen upp i backen.

IMG_0233

Vi har ett körsbärsträd (eller bigarrå, eller amarell eller klarbär eller vad det nu kan vara, det verkar vara en hel vetenskap det där med körsbärsarter) som gav riktigt mycket goda knallröda frukter i år, med gult fruktkött och klar saft. Vi var lite sent ute med att skörda, men fick i vart fall in omkring 3 kg urkärnad frukt. Vi gjorde sylt på 1 kg och frös in två påsar med ett kilo var i för senare bruk. Sylten blev tyvärr för rinnig, så jag ska koka om den med lite extra syltsocker någon dag när jag får tid och ork. Körsbäret är omringat av en liten, liten gräsplätt.

Framför körsbäret finns ett fint lavendelbestånd, med inslag av akleja, blåklockor, en växt jag inte vet namnet på som har söta ljusrosa ”kolvar” till blommor, en och annan såpnejlika och diverse ogräs. Bakom den en massa praktlysing och någon annan ogräsliknande perenn. Mot gatan står en fortsättning av den spireahäck som löper runt de två sidor av tomten som vetter mot gator. Till höger om körsbäret står en ädelsyren av något slag, som i vart fall i år inte hade någon vidare blomning. Grannen upp i backen har en enorm syrenhäck i tomtgränsen mot oss (jag tror i vart fall att det är grannens).

IMG_0234

Den sista biten fram till garagegaveln består av en liten gräsplätt, några stenplattor som satt sig väldigt, och några helt ihopsjunkna trappsteg ner till den nedsänkta stenlagda gången som löper längs garageväggen. Framför grannens syrénhäck står några små buskar: 2-3 ölandstokar, en mahonia och en liten ros av något slag med de mest bedårande små blommor, små och knallrosa med vitt i mitten, som sitter i täta klungor.

Det här blir ett ganska enkelt projekt. Spireahäcken blir kvar runt hela tomten tills vidare, även om just spirea inte är den buske jag skulle ha valt som häck runt den här tomten. Lavendeln, körsbäret och ädelsyrénen (förutsatt att det bara var ett dåligt år i år) blir kvar. Lavendeln ska rensas på ogräs, men i den mån det går sparar jag de andra blommorna som växer i den. Praktlysingen, den andra ogräsliknande perennen och varenda uns av ölandstok ska bort. Den lilla rosen får vara kvar, eller flyttas någon annanstans.

Mahonian är jag lite osäker på. Jag trodde först att det var järnek, som är liknande, men giftig. Järnek hade jag rensat bort, men mahonia är ju ofarligt och jag har rent av läst att det går att göra marmelad på de blå bären. Jag borde kanske prova och se om det är gott? Vi har ett stort mahoniabuskage på den nedre delen av tomten också, som jag inte heller riktigt har beslutat om ännu.

Stenplattorna och trappan behöver läggas om. Eventuellt bör trappan gjutas istället, det får vi se. I övrigt tänkte jag ta bort gräsmattan på hela området, och istället göra om hela den lilla sluttningen från grannen och till uppfarten till en barktäckt rabatt. Det finns ingen poäng i att ha några få lösryckta kvadratmeter gräsmatta som måste klippas, och just barktäckta rabatter tycker jag passar bra till tegelhus från 60-talet. Växtligheten kompletteras kanske med en liten japansk lönn, och om orken och lusten till egen sådd av ettåriga växter faller på tänker jag mig att rävsvans och sommarcypress skulle göra sig fint tillsammans med den.