Ny vecka, 29+0

Ny vecka, 29+0

Så var det dags för den andra veckouppdateringen från resan, och jag och Knyttet hälsar vecka 30 välkommen.

Den gångna veckan har jag haft betydligt mindre smärtor i höfterna. Troligen tack vare mycket stillasittande under resan, för så fort det varit någon episod där jag tvingats jaga efter H eller stressa så har smärtorna kommit tillbaka. Jag har dessutom just när jag snabbt försökt lyfta upp eller hålla fast H, eller böja mig ner mot marken, fått en skarp och vass smärta i nedre magtrakten/ljumskarna. Ligamenten som känns av igen, antar jag.

Halsbrännan är en ständig följeslagare, men i övrigt mår jag bra. Knyttet sparkar ordentligt flera gånger om dagen, och rörelserna har börjat kännas lite liksom rundare och mjukare. Förmodligen för att Knyttet börjar få det lite trängre därinne.

Den här veckan kom det första tillfället med oro över uteblivna sparkar, men som tack och lov gick över ganska snabbt när Knyttet vaknade till som vanligt på morgonen efter en lugn eftermiddag och kväll. Även idag var jag lite spänd en stund under förmiddagen, eftersom jag hade magknip och diarré sent igår kväll/natt. Inte för att jag på allvar trodde att det skulle påverka Knyttet, men för att det är skönt att få den där bekräftelsen när något i kroppen varit lite i olag: ”Hej mamma, skönt att du mår bra igen, jag mår också bara fint härinne”, liksom. Det dröjde bara till en stund efter frukost innan bekräftelsen kom, så det var ingen fara.

Brösten har ömmat litegrann igen, men inga läckage ännu. Förra graviditeten läckte jag mjölk på nätterna några gånger, från runt vecka 26-27, tror jag. Sedan läckte jag dock ingenting under hela amningsperioden. Ibland undrar jag om det var ett tecken på att min produktion inte riktigt fungerade. Jag lyckades ju aldrig helamma H, vilket jag gärna vill tro berodde på okunskap och felaktiga råd om amning, men det går ju inte att utesluta att jag skulle kunna vara en av de få som faktiskt inte kan producera tillräckligt med mjölk. Alla som lyckas med amningen brukar vittna om mjölk som läcker och sprutar åt alla håll. Jag behövde aldrig använda pads, och det kom till exempel aldrig så mycket som en droppe ur bröst nummer två medan H ammades från nummer ett. Hoppas så på en bättre fungerande amning denna gång!

Knyttet kommer att lägga på sig ca 200 gram i veckan under den fjärdedel av graviditeten som är kvar, och väger nu dryga 1,5 kilo, även om det nu börjar bli stora individuella skillnader från barn till barn. Knyttet borde till exempel rimligen väga runt 4 kilo vid födseln, och inte runt medelvikten på 3,5 kilo, med tanke på att H vägde 3 850 gram.

Mycket av det som händer omkring mig hörs in till Knyttet, vilket märks, eftersom hen ofta börjar röra på sig när det är höga röster eller ovanliga ljud omkring.

Knyttet lägger på sig fett, och skelettet hårdnar fortfarande, samtidigt som lanugohåren håller på att försvinna och lungorna fortsätter att förbereda sig på att andas luft.

Jag har börjat tänka på att det faktiskt ska komma en bebis ganska snart. Det känns fortfarande lite overkligt, men lite, lite har jag börjat landa i det och börjar bli sugen på att förbereda det praktiska. Packa väska, ställa fram säng, gå igenom de minsta kläderna efter H och tvätta upp och sortera. Förbereda liggdelar till vagnarna. Få upp det nya vägghänga skötbordet och fylla på med blöjor i storlek 1.

Vill så gärna ha en Bugaboo Donkey också, men ekonomin tillåter inte riktigt. Företaget ska ta ett stort kliv nu mitt när jag börjar närma mig status höggravid, och flytta in i större lokal och faktiskt anställa någon utom oss två delägare. Det blir tufft ekonomiskt i början, men vi har heller inget val än att ta in någon som kan sköta telefon och mer administrativa/enklare sysslor, för i nuläget hinner vi inte göra det ”faktiska” arbetet för att så mycket tid går åt till att ta emot samtal, oanmälda besök och administrativa göromål. Och inte orkar jag hålla på och sälja andra vagnar heller. Jag tycker mest att det är för mycket besvär att köpa och sälja begagnat.

Nattångest

Nattångest

Ligger här vaken i hotellsängen, och känner och känner efter Knyttet. B ligger vaken bredvid. Han är arg, och jag är ledsen.

Knyttet har inte känts av alls idag utöver en liten tjong vid frukosten. Det dröjde till seneftermiddagen innan jag ens reflekterade över att det varit ovanligt stillsamt därinne. Jag kände ingen direkt oro förrän det varit helt stilla även över middagen, glassen efteråt, och när jag nattade H och hade min dator liggande över min sida medan vi tittade på Mamma Mu. Jag somnade sedan utan att ha känt något, men var ännu inte direkt oroad.

När jag nu vaknade före 05 och det fortfarande var lugnt i magen började oron sippra in i mitt medvetande, för att sedan ta över helt. Jag hade ätit upp hela (stora) portionerna mat till både lunch och middag, medan jag de senaste dagarna annars blivit helt proppmätt efter mindre än en halv portion mat. Magen var onekligen lägre, och inte lika spänd, idag. Och alla som någonsin googlat minskade fosterrörelser så här lite senare i graviditeten vet ju att det att magen plötsligt hänger slappare kan vara ettt dåligt tecken i kombination med minskade fosterrörelser.

Så jag har druckit vatten, gått på toaletten, stått i fönstret och knådat på magen, suttit på sängen och googlat (varför, varför tror en alltid att det är en bra idé när en sitter ensam i mörkret och är orolig?). B vaknade till och insisterade på att få veta vad det är. Visste att jag inte borde säga något.

Fick en harang om ”inte nu igen!”, ”det är inte möjligt att vara så här orolig”, ”det är din oro som kommer att ta död på både dig och Knyttet”, ”nu har du snart förstört hela resan”. Med mera. Det här var alltså första gången sedan jag börjat känna Knyttet regelbundet, och kommit upp i de veckor som en ska känna barnet dagligen, som jag upplevt en riktig dipp i hens rörelsemönster.

Med H hade jag ett par tillfällen av allvarlig oro över uteblivna rörelser, varav en gång var förra gången vi reste. Då var jag flera veckor tidigare i graviditeten, och började noja när ingen liten puff hade känts på någon dag. Men det löste sig relativt snabbt då de små puffarna återvände.

Sedan var det ett tillfälle senare i graviditeten, troligen någon gång runt v 28-30, som H inte sparkat/buffat med rumpan som han brukade när jag satt i fåtöljen på kvällen. När han inte känts av till lunch nästa dag åkte vi in till förlossningen för en koll. Allt var fint med H, visade det sig när jag fått dricka saft och suttit med CTG en stund, och läkaren dessutom kollat igenom honom med ultraljud. Troligen hade han bara haft en lugn dag, och kanske flyttat på sig i magen så att jag kände honom sämre. Moderkaka i framvägg och allt det där. (De var verkligen jättebra på DS den gången, proffsiga och förstående och sa att jag kunde komma in på koll direkt om jag kände något liknande igen. Men det behövdes aldrig.)

Min man kan dock inte hantera sådana här situationer, när han inte kan göra något åt det som är fel, och det rör just oro och inte något konkret fel. Han blir oroad och stressad, vilket han visar genom att bli arg på den som utlöser oron. Jag vet ju att det inte är av elakhet, men för en som oroar sig och grubblar mycket är det liite svårt att hantera. Vill förresten ändå helst lämnas ifred i min oro innan den gått så långt att jag gör något konkret av den, som att söka hjälp hos vården.

Nu tror jag dock att jag känt något röra sig därinne medan jag skrivit detta, även om det inte varit några riktiga tjongar, så jag hoppas Knyttet drar igång som vanligt snart, och jag kan lägga den här natten bakom mig. Förhoppningsvis har hen helt enkelt lagt sig annorlunda, vilket ändrat både hur magens form känns och hur jag känner av rörelserna därinne.

Nä, nu ska jag krama på den guldlockige pojken som snusar bredvid mig och försöka sova någon timme till. B har till slut somnat om också (efter att jag bett honom vara tyst —jag k a n ha använt lite otrevligare ord – och somna om och lämna mig ifred). Vi har inte den ljusaste perioden i vårt förhållande nu, som kanske framgått tidigare. Vi har haft mycket att hantera, och är båda lite trasiga och oförmögna att låta bli att ta ut stressen på varandra. Men det ger sig nog när saker börjar falla på plats igen. Ingen har väl någonsin sagt att familjelivet bara är solsken och hallon på små rosa moln?

Så nervös

Så nervös

Idag är det dags för nytt RUL. Knyttet har fortfarande inte känts av, och jag är hypernervös.

Vaknade vid 06 och roade mig med att torka bajs i hallen (kattj-vel!), plocka fästing på sagda katt, gosa kattungar, mata katter och vattna blommor. Nu dusch innan det är dags att väcka familjen.

H har fått riktiga sommarlovsvanor och sover till minst 09 om morgnarna, om han får. Efter att ha tagit föräldrarna genom nattnings-Hades, där det ska klättras, sparkas och flängas runt helt hysteriskt i sängen i minst en timme innan den minsta gnutta avslappning inträder. Ett antal nävar urdraget hår, en iphone i golvet, några sparkar i magen (”Sluta, du dödar bebisen!” väste den vid det laget inte så pedagogiska mamman) och en skallning mitt på kindbenet, som fick det att ringa i hela käkarna, var bara en liten del av kvällsmyset igår. Så det är väl inte konstigt att han sover länge sen, den lilla grisen.

Nej, nu är det dusch som gäller. Håll tummarna för Knyttet idag!

En droppe blod, stillhet och katastroftankar

En droppe blod, stillhet och katastroftankar

I förmiddags när jag hade kissat fanns där en droppe färskt blod på papperet. (Ja, jag kontrollerar fortfarande v a r e n d a gång, fast jag är i vecka 20.)

En droppe blod, och sedan inget mer.

Jag har inte känt av Knyttet på nästan två veckor, och nu denna lilla blodsdroppe. Behöver jag säga att det räckte för att jag skulle bli ett totalt nervvrak? En och en halv dag kvar till nytt RUL.

Begriper mig inte på den här graviditeten alls, det har varit så mycket konstigheter. De tappade symptomen i vecka …var det 10 eller 11? Känslan av att inte vara gravid. Sedan väldigt tidiga förnimmelser av rörelse och aktivitet, som dock försvann för flera veckor sedan utan att ersättas av riktiga sparkar, utöver den där enda morgonen med några små knackningar därinifrån, och den där dagen av pirrande aktivitet alldeles före första RUL-tillfället. Sedan total stillhet. Känner mig inte gravid alls, och magen känns inte alls som en gravidmage. Har mindre mage nu än för någon vecka sedan. Känner mig arg och stressad istället för harmonisk.

Och ändå två ultraljud som visat en levande bebis därinne. Men fem dagar mindre än beräknat på det andra ultraljudet. Och ändå normala hjärtljud hos barnmorskan någon vecka senare.

Känner mig säker på att det blir dåliga besked på onsdag, men vet inte om det bara är katastroftankar eller om jag intuitivt känt på mig hela tiden att något är fel med den här graviditeten. Katastroftankar känns så klart alltid som intuition (innan de är motbevisade), och är lika övertygande varje gång…

Nej, jag gör ingen glad just nu. Allra minst mig själv.

Kan i alla fall lätta upp stämningen med två tillfällen det senaste dygnet då jag nästan dött av den enorma gulligheten hos avkomma #1:

  1. Vi har nästangrannarna över på söndagsmiddag, och alla sitter kvar vid bordet. Utom H, som sprungit iväg för att leka. Jag hör plötsligt tystnaden. Den där olycksbådande, som brukar betyda att ungen gör hyss. Jag ropar ”Vad gör du, H?”. Och jag får svaret ”Läseh bok!”. Han sitter alltså tyst, alldeles själv i sitt lekrum, och bläddrar i en bok. Och är plötsligt så stor att han kan svara på frågan ”vad gör du?”.
  2. Vi fikar på stan under min lunchrast idag. Pappan har bara köpt två bägare mjukglass på vårt stammiskafé till oss alla tre, eftersom de är så stora. Först blir H så glad att han tjuter när han ser glassen. Sedan sitter vi glatt och äter ur båda bägarna alla tre, med varsin sked. Tills glassen börjar ta slut. Då får jag plötsligt ett hyttande finger från H, och en lång utläggning som började med ”mamma” och slutade med ”glass”. Det stod i vart fall klart att han tyckte att jag fått tillräckligt. Sedan rakade han åt sig båda bägarna och muttrade någon om ”min glass”. Mindre sympatiskt än punkten ett, men ändå så otroligt gulligt. Det där lilla hyttande fingret när han tycker att en gjort något fel, oftast följt av en lång harang där en har tur om en begriper hälften… – jag smälter varje gång!