Pissnatt! Literally…

Pissnatt! Literally…

Jag slocknade i soffan igår kväll. Släpades upp av B runt midnatt, och tvingade mig själv att plocka ut linser, borsta tänder och kissa innan jag stupade ner i vår säng.

Vaknade igen strax efter 03. Av att jag kissade på mig. Yep.  Jag brukar oftast ha första uppvaknandet för toalettbesök mellan 03 och 04, så jag var säkert kissnödig, och Knyttet måste sedan ha fått in en rejäl tjong rakt på urinblåsan eller något. En förvirrad sekund trodde jag att vattnet gått, men insåg snart vad som pågick. Försökte knipa och kasta mig till badrummet, men det var till stora delar för sent redan. En stor fin pöl mitt i sängen.

Med två personer sovande som små grisar i sängen var det inte läge att slita ur lakanen, så jag fick lägga över toalettpapper och handdukar för att suga upp det värsta, toppa med ett tjockt badlakan och lägga mig igen. Åh, gravidglamouren!

Jag somnade i alla fall om till slut, efter att H vaknat till och krävt vatten. Strax efter 06 vaknade H igen, satte sig upp i sängen och skrek. For omkring och skrek ”Nej, nej, nej!”, klättrade ur sängen och var hysterisk. Vi vet ju av erfarenhet att han inte svarar bra på tröst och kramar i det läget, så jag låg kvar i sängen och försökte prata lugnt med honom och övertala honom att komma tillbaka till sängen. Han skrek ”Inte nappen!”, och sprang runt i rummet och kastade bort sin napp, plockade upp den och kastade den igen. Jag försökte lugnt säga att ingen tvingade honom att ha napp, han kunde slänga den i soporna om han ville.

Efter en stund övergick de hysteriska skriken mer till snyftningar, och jag frågade om han ville komma upp till mig i sängen och titta på Mamma Mu. Då hämtade han nappen och kom och lade sig till rätta bredvid mig, och jag drog igång Mamma Mu på SVT Play på min mobil. Efter två avsnitt var han redo att försöka somna om igen. Då hade min klocka ringt under tiden, och när jag till slut kom loss från hans grepp om mitt hår var klockan halv åtta och en timme efter planerad uppstigning.

Tröttheten låg som en blyhjälm över mitt huvud, och jag somnade sittande på sängkanten när jag skulle ta på mig strumporna. Hade till slut klätt på mig och skulle bara borsta hår och tänder innan jag gick. När jag borstade tänderna kände jag att jag hade en stor slemklump i halsen som bara måste upp. Harklade och hostade tills jag fick kväljningar. Och kissade på mig igen. Bara lite läckage den här gången, men det var ju bara att byta underkläder en gång till…

Jag är så trött att jag skulle kunna somna var jag än sitter och står, har lite ont i halsen och känner mig mosig och öm i urinblåsan/urinröret. Måste upparbeta lite energi för sista rycket innan kontorsflytten, men det är trööögt.

Nattskräck?

Nattskräck?

Inatt vaknade H i sin säng och bara grät. Jag försökte ropa in honom till vår säng (som ligger bara ett par meter från hans, genom en öppen dörr), men han bara skrek ”nej nej nej” och fortsatte gråta.

Jag gick dit för att hämta honom, men han bara skrek ”nej nej nej” när jag kom fram till hans säng, och fortsatte att skrika och gråta när jag satte mig på hans sängkant och började sparka på mig med all sin kraft. Inget jag sade eller gjorde hjälpte, och han sparkade så vildsint att jag inte ens kunde komma nära honom. Han var nästan helt okontaktbar, men blev tyst i några sekunder och bara tittade på mig när jag också började snyfta. Sedan kom B kom in, lyfte upp den sparkande pojken och lade honom i vår säng.

Där fortsatte han att bara sparkas, gråta och skrika ”Nej!”. Vi fick inte röra honom, och den enda respons vi fick var mer skrik, gråt och sparkar, även om han uppenbarligen hörde vad vi sade. Om vi frågade om han ville ha vatten kom det ett ”Nej tup-a-tup!” (Hans egna ord för bubbelvatten, som vi brukar ha i sovrummet), och om vi sa till honom att komma och lägga sig på kudden skrek han ”Nej kudde!”, och fortsatte gråta helt hysteriskt. Till slut avtog snyftningarna, och han sov.

Sedan sov han hela natten, och har varit nöjd och glad hittills idag. Igår kom han i säng väldigt sent, och hade dessutom inte sovit middag. Han har haft samma sak ett par gånger tidigare, främst vid flytten, och någon gång lite mildare och mer kortvarigt när han vaknat från middagsvilan.

En snabb googling sade mig för det första att jag inte är ensam om att googla liknande saker som ”tvååring vaknar och gråter hysteriskt”, och för det andra att problemen verkar vanligast vid sömnbrist, stora förändringar och efter intensiva dagar. Sedan kunde själva tillståndet vara orsakat av mardrömmar eller förvirringstillstånd/nattskräck. Skillnaden verkade dock vara att ett barn som ”bara” drömt mardrömmar oftast lät sig tröstas, medan barn med förvirringstillstånd/nattskräck istället oftast blev mer upprörda av försök till tröst.

Så kanske är det nattskräck som vår lille skrutt drabbats av. Hoppas det inte blir ett regelbundet inslag i våra nätter…